A Perfect Guide

A PERFECT
GUIDE
”Det är coolt
att ha en
mentor”
EN TIDNING OM
K
P
P SOM I PASSION. Vi brinner för vårt jobb och våra
uppdrag. Som konsult visar Daniel våra kunder
vägen till hållbar utveckling. På sin fritid lär han
fattiga barn i Indien att läsa och räkna.
K SOM I KREATIVITET. Varje kund är unik.
Christer följer inga standardrecept varken
som chef för vår transaktionsrådgivning eller
när han utövar sitt intresse för matlagning.
VAD STÅR KPMG FÖR? Naturligtvis att vi är ledande inom revision, skatter och
rådgivning. Men titta också på vad som döljer sig bakom våra fyra bokstäver:
ett dynamiskt kunskapsföretag med 1600 medarbetare här i Sverige. Med en
ung, nyfiken och i högsta grad levande företagskultur. Så välj oss inte bara som
företag. Välj oss framför allt för vilka vi är och vad som driver oss. Vare sig du är
intresserad av att samarbeta med oss. Eller är sugen på att bli ny medarbetare.
© 2012 KPMG AB, a Swedish limited liability company and a member firm of the KPMG network of independent member firms affiliated with KPMG International Cooperative (“KPMG International”), a Swiss entity. All rights reserved.
G SOM I GLOBALITET. Vi finns i
152 länder. Edit som är skattekonsult
på vårt Malmökontor bär syn för sägen.
Hon har nyligen lett ett samarbete mellan
KPMG-specialister i 33 länder.
H A L LV A R S S O N & H A LV A R S S O N
M G
M SOM I MERVÄRDE. Genom att
lyssna, ställa rätt frågor och arbeta
tillsammans skapar vi mervärde.
För Winfred, som är revisor, är det
viktigt att lyfta varje kundrelation
över det förväntade.
A PERFECT
GUIDE
Hugo Rehnberg, chefredaktör på
A Perfect Guide, om vikten av att ha
en mentor att luta sig mot när livet
känns svårt.
Hur kommer det sig att A Perfect
Guide valt att göra en tidning om
och med organisationen Mentor?
– För att Mentor arbetar med
något vi tror mycket på, nämligen
styrkan i att kunna vända sig till
en klok, närvarande och neutral
vuxen person när livet känns tufft.
Mentors syfte är i grunden att
hålla unga människor borta från
droger och kriminalitet. Men det
görs – befriande nog – inte via
skrämselpropaganda, utan genom
ett kontinuerligt arbete med att
bygga ungdomars självkänsla.
Det känns vettigt. Har man en
tillräckligt stark självkänsla minskar riskerna för att man
hamnar snett i livet, vare sig det handlar om kriminalitet,
drogmissbruk, ätstörningar eller något annat.
87,5 procent av de ungdomar som haft en mentor säger sig
ha fått en ökad självkänsla efter ett avslutat mentorprogram.
Det är lysande siffror.
Men en av tre svenska ungdomar saknar, enligt Mentors
undersökning, en vuxen att tala med. Och runtom i Sverige
står massor av ungdomar på kö för att få en mentor. För att
det ska bli verklighet behövs fler vettiga vuxna som kan vara
mentorer. Och fler svenska företag som stödjer dem. Några
av Sveriges största företag – SEB, Posten, H&M, EF, JM,
bland andra – hör redan till sponsorerna. Det är glädjande att
näringslivet tar ett så stort socialt ansvar, och ett tydligt tecken
på att Corporate Social Responsibility blir en allt viktigare del i
företagande.
A Perfect Guide 2012 Mentor Edition
APERFECTGUI DE.SE
Projekledare och redaktör
H EDDA L APIDUS
hedda.lapidus@aperfectguide.se
Chefredaktör
H UGO REH NBERG
hugo.rehnberg@aperfectguide.se
Creative Director
HENRIK RASPE
henrik.raspe@aperfectguide.se
Redaktionschef
CATH ARINA SWARTZ
catharina.swartz@aperfectguide.se
Repro
TIM OL OFSSON
tim.olofsson@aperfectguide.se
VD
CAROL INA WAL L ENIUS
carolina.wallenius@aperfectguide.se
Affärsutveckling /Vice VD
JOAKIM UVÄNG
joakim.uvang@aperfectguide.se
Försäljningschef /A Perfect Guide
JONAS L ÖH R
jonas.lohr@aperfectguide.se
070-858 99 43
Har du själv haft någon mentor?
– Ja… det kanske man skulle kunna kalla dem. När min pappa
gick bort för 13 år sedan fick jag ärva två av hans bästa vänner,
Eva och Henrik. De klev in som någon sorts extrapappor –
men utan de moraliska pekpinnarna – och tog väldigt fin hand
om mig under några av de svåraste åren i mitt liv. Än idag
skulle jag inte drömma om att ta några livsavgörande beslut
utan att rådfråga dem.
Det innebär en enorm trygghet att ha en neutral vuxen
person att luta sig mot när tillvaron blir för snurrig. I en
perfekt värld skulle varenda tonåring ha någon att snacka med
då och då. Mentor Sveriges målsättning är, enligt deras duktiga
generalsekretare Karin Jordås, att alla svenska ungdomar som
vill ha en mentor ska kunna få en.
Det vore väldigt glädjande om det kunde bli så.
Gå gärna in på mentor.se och se vad du kan göra för att hjälpa
dem att nå dit.
OM SL AG : CH RISTOPH ER H UNT
PERFECT PRODUCERAS AV
A Perfect Guide Scandinavia AB
Mäster Samuelsgatan 10, 111 44 Stockholm, Sweden
tel: 08-679 54 11
info@aperfectguide.se
aperfectguide.se
A Perfect Guide är ett registrerat varumärke. Citera oss gärna, bara källan anges.
Om inte vi vuxna bryr oss,
vem ska då göra det?
SEB stödjer Mentor. Gör det du också!
© 2012 Ernst & Young AB. All Rights Reserved.
EY Insights är vårt digitala bibliotek som innehåller Ernst & Youngs rapporter, studier och webcast från hela världen, för hela världen. Nu har du tillgång <mcYfÔdlj]jYh„Z„\]ZjYfk[`]j
till alla våra studier, g[`‚ef]f&9hh]fÔffk^’jYddY
plattformar, sök på ”EY Insights” rapporter och i din app-­butik och sätt igång. webcast! Ladda även ner Eye, vår affärs-­
tidning som innehåller reportage, insikter och angelägna teman kring affärsvärlden. Sök på “Eye”.
ey.com/se
”Jag hoppas kunna
uppmuntra unga att
jaga sina drömmar”
Ha en dröm, arbeta hårt för att uppfylla den – och ha tålamod.
Så lyder rådet från Sveriges bäste långdistanslöpare, MUSTAFA MOHAMED ,
ny ambassadör för Mentor.
Text Ulf Roosvald Porträtt Thomas Wal
när han som elvaåring flyttade med sin
mamma och bror till Sverige. I stället för miljonstaden Mogadishu, huvudstad i Somalia, kom han
till lilla Lysekil i Bohuslän. Där väntade nytt språk, ny kultur och nytt väder.
Att komma till en så liten plats förde med sig bra och dåliga saker. Eftersom Mustafas familj var
den enda somaliska var han tvungen att lära sig svenska snabbt för att få kompisar. Å andra sidan
stack han och familjen ut i det homogena Lysekil.
– Första året var jag mobbad av två killar i klassen. Det var ju inget som jag berättade för mina
föräldrar. Man vill inte drabba dem med det. Det är klart att det hade varit skönt att ha någon att
prata med.
Det är bland annat den vetskapen – att man som tonåring ibland kan behöva någon annan vuxen
än föräldrarna att diskutera saker med – som gör att han har valt att engagera sig i Mentor.
– Det händer mycket i den åldern och man är inte så bra på att inse konsekvenserna av sina handlingar. Man gör saker på instinkt, utan att tänka efter. För mig gick det bra eftersom jag lärde mig
svenska snabbt och kom i kontakt med idrotten tidigt.
I dag är Mustafa Mohamed 32 år. Sveriges bäste långdistanslöpare är avväpnande vänlig, ödmjuk,
målmedveten – och pratar en mild bohuslänska. Efter att ha levt för sin löpning i 17 år är han en
man som mer än de flesta är medveten om sina handlingar och dess konsekvenser. Det mesta han
tar sig för handlar om träning, hälsa och fysisk form.
Vi träffas på ett anspråkslöst kafé i Sävedalen i östra Göteborg, ett stenkast från Mustafas hem.
Han bor här för att ha nära till naturområdena och löpspåren i Skatås och Delsjön. Det är tidig
eftermiddag en solig vinterdag. Mustafa har avverkat ett träningspass på förmiddagen, efter vår
intervju ska han iväg till ytterligare ett. Den inrutade tillvaron hindrar honom inte från att lustfyllt
sätta i sig en semla medan vid pratar.
– Folk kan bli förvånade över att jag äter sånt, men är det någon som kan äta godsaker utan problem är det jag, så mycket som jag tränar, säger han med ett skratt.
MUSTAFA MOHAMED FICK EN REJÄL TRÖSKEL ATT KLIVA ÖVER
Hur kommer det sig att du ville bli ambassadör för Mentor?
– På senare år, när jag har blivit känd, har jag märkt att många har mig som förebild. Jag hoppas att
jag kan uppmuntra ungdomar att hitta sin dröm och att kämpa för den. Och få dem att inse att det
inte finns några genvägar till framgång. Det handlar om att hitta något i livet som man gillar att göra
och sedan ha tålamod. Om man tycker att det man sysslar med är roligt märker man inte när det är
jobbigt. Så är det med mig och löpningen.
– Mitt uppdrag som ambassadör för Mentor handlar om att belysa arbetet som organisationen gör
och sprida kunskap om Mentor. Det ska bli roligt eftersom det kan ge mig kontakt med en värld
som de flesta vuxna har lämnat bakom sig.
Mustafa Mohamed spelade, som de flesta andra småkillar, fotboll när han var liten. Snart upptäckte han att när de andra ville ta paus och vila, då var han själv inte det minsta trött.
– Samtidigt höll min storebror på med friidrott i IF Hälle i Ljungskile. Hans tränare blev nyfiken
på om jag också var duktig på friidrott – och det
var jag, visade det sig.
Under många år tävlade Mustafa parallellt
i terränglopp och 3 000 meter hinder. Efter
flera medaljer på terräng-EM kom toppen i
hinderkarriären 2007. Då slog han Anders Gärderuds svenska rekord som stått sig sedan 1976
och han kom fyra på VM efter tre kenyaner.
Nu ska Mustafa Mohamed ta sig an världseliten i maraton. Hans träningsdos ligger i
dagsläget på 16-18 mil per vecka. För att utmana de allra bästa vet han att han måste öka
distansen ännu mer, kanske upp till 20-21 mil
per vecka.
– Det är här tålamodet kommer in. När jag
skulle byta från 3 000 meter hinder till maraton
förra året underskattade jag vilket kliv det var.
Jag ökade mängden träning för snabbt och fick
betala priset i form av skador. Nu vet jag att jag
inte kan ha bråttom. Jag ska vara som bäst 2014
eller 2015. Det gäller att ha små delmål på vägen mot det stora målet.
Är aldrig träningen jobbig?
– Om jag någon gång mår dåligt är det när
jag är skadad och inte kan träna. Då saknar jag
träningen och känslan att vara i form. Visst, när
det är mörkt, kallt och halt är det väl inte så kul
att springa. Men en vacker vinterdag som i dag
är det härligt. Jag gillar att vara ute i naturen.
Och glädjekänslan man får av att komma till en
stor tävling och vara maximalt förberedd gör
det värt all träning.
Är du lika disciplinerad privat?
– Nej, jag är både lugnare och slarvigare
privat. Men när det behövs kan jag plocka fram
mitt disciplinerade jag privat också. Det har
idrotten lärt mig.
Mustafa MohamedÊU Ålder:ÊÎÓÊFÀÊU Bor: Ê-BÛi`>i˜ÊÕÌ>˜vŸÀʟÌiLœÀ}ÊUÊAktuell: Som ambassadör för Mentor
Känd för: Sveriges bäste långdistanslöpare. Svensk rekordhållare på 3 000 meter hinder, deltagit i två OS-finaler, tagit tre medaljer i terräng-EM. Satsar nu på maratonlöpning.
Bästa råd till unga: ”Hitta något du verkligen gillar att göra. Då orkar du arbeta hårt även när det blir jobbigt.”
Vi på Lancelot är av den enkla åsikten att vi inte vill förlora pengar. För oss är
pengar mer än siffror, det är personlig trygghet. Vi vill att ditt kapital skall växa
långsiktigt och att du skall känna dig säker på att dina pengar finnas kvar.
Blandfonden Lancelot Ector, i genomsnitt 6,4% per år sedan start.*
Mkr
Utveckling efter arvoden i Mkr
4,0
3,5
3,0
2,5
2,0
1,5
1,0
0,5
0,0
1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012
Lancelot Ector
Jämförelseindex (SSVX 360)
OMXS30
Lancelot är en oberoende kapitalförvaltare som ägs av Rune Andersson, Peggy Bruzelius, Axel Johnson-Gruppen och
arbetande partners. Lancelot startade 1989 och erbjuder diskretionär förvaltning, rådgivning och fondförvaltning.
Vid intresse kontakta Lisa Seligson, direktnummer: +46 8 440 53 91, www.lancelot.se.
* 15 mars 1996 till och med 31 mars 2012. Observera att en fondinvestering kan öka och minska i värde och att det historiska utfallet inte är någon garanti för framtida avkastning.
MENTORPAR
Anders och Essenos. För Anders del handlade mentoråret delvis om att hålla tillbaka
sin överentusiasm. Det är viktigt att lyssna och uppmuntra, men inte ta befälet.
”Jag har fått en ny syn på livet”
Till deras första fika hade ANDERS NILSSON , 50, skrivit en lista med samtalsämnen – ifall det skulle bli tyst. I dag skrattar han och ESSENOS WONDIMU , 18,
åt minnet. Tre år senare är det fortfarande aldrig tyst mellan dem.
Text Malin Ekman Porträtt Johan Knobe
KLOCKAN ÄR ÅTTA PÅ KVÄLLEN OCH ESSENOS HAR PRECIS SKRIVIT KEMIPROV I TRE TIMMAR.
Skolan
kommer alltid först. Så var det redan för tre år sedan, när Essenos gick i åttan och träffade sin mentor Anders för första gången.
– Sommaren efter nian sms:ade jag och frågade vilken skola du kom in på, och fick svaret Östra
Real. Jag bara ”yeeeees!”, minns Anders Nilsson och spänner musklerna i en segerpose i soffgruppen på Mentors kontor.
Första gången de sågs var på exakt samma plats för tre år sedan. De tog en fika på ett café
nedanför och Anders hade med sig ett batteri av frågor prydligt nedpräntade på ett papper, ifall
samtalsämnena skulle tryta.
– Jag var lite nervös och tänkte, ”Hur ska det här bli? Vem är det jag ska träffa? Kommer vi att
passa ihop?”
Essenos kände samma sak.
– I början var det nervöst, alltså. Man visste inte
vem man skulle möta, säger han.
Listan över samtalsämnen visade sig
överflödig. Pratet skötte sig snart av sig själv.
Att Essenos och Anders har en bra dynamik
råder det inget tvivel om. Dessutom är båda två
sportintresserade.
Essenos – som nästan är två meter lång – är
en hängiven basketspelare. Anders älskar både
hockey och fotboll och lever för AIK.
För Essenos, som tränar två dagar i veckan
och spelar match en, är basketen viktig för att
släppa vardagen för en stund.
– När det hänt något jobbigt, om jag har grälat
med tjejen eller föräldrarna eller bara har det
jobbigt i skolan, glömmer jag bort allt och bara
fokuserar på spelet.
Från första sekund gjorde Essenos ett starkt
och positivt intryck på Anders, som själv är
fembarnsfar och har söner i Essenos ålder.
– Han var så smart och väluppfostrad. Det är
han nu med. Men då var han yngre och det
märktes. Du har blivit mer vuxen, inte bara till
växten utan även i hur du är som person. Jag
märker stor skillnad. Du har spräckt dina trygghetszoner.
Essenos håller med – det har hänt mycket sedan de träffades senast, för två år sedan.
– Jag har kanske blivit mognare och fått en ny
syn på livet. Jag var ganska instängd från början, ville inte träffa nya människor utan hängde
bara med mina kompisar i Skärholmen, minns
Essenos.
Vad han vill göra i framtiden vet han inte riktigt ännu, det var därför han valde det klassiska
”pluggprogrammet” Natur-natur – en bred utbildning som ger behörighet till det mesta.
För Anders del handlade mentoråret delvis
om att hålla tillbaka sin överentusiasm. Det är
viktigt att lyssna och uppmuntra, men inte ta
befälet.
– Jag var mycket, ”Vad fasen sök dig utomlands,
du har ju betygen så du kan åka var som helst”.
Där var jag lite frustrerad att jag inte kunde vara
med och hjälpa dig mer. Men jag kände att det
var viktigt att låta dig fatta besluten och inte
pusha dig för mycket, säger Anders.
Förutom själva mentorverksamheten handlar
Mentor också om att ge ungdomar självförtroende att hålla sig borta från våld och droger.
Drogerna finns där, bland ungdomar runt omkring, men också valet att stå emot:
Essenos är tydlig:
– Ja, det finns droger. Men jag är ganska
bestämd, de pushar en men jag säger nej. Sedan
har jag turen att ha många kompisar som är som
jag, det skulle bli mycket svårare annars.
MENTORPAR
”Vi har kommit varandra närmare
än jag någonsin hade trott”
För ett år sedan kände inte FRIDA LUNDGREN och JULIA BETHGE varandra.
Idag är deras vänskap lika förtrolig som självklar.
Text Catharina Swartz Porträtt Johan Knobe
och göra roliga saker
tillsammans med, säger Frida.
Det har gått ett år sedan 15-åriga Frida Lundgren träffade sin mentor Julia Bethge, 28, för första
gången. Ett möte de båda beskriver som väldigt nervöst.
– Alla mentorerna satt i ett rum och ungdomarna i ett annat. Plötsligt ropade de upp mitt namn
och jag gick ut i korridoren, och så satt du precis runt hörnet. Det var väldigt pirrigt. Visst var det?
säger Julia och tittar på Frida som nickar instämmande.
– Ja, men det gick ju bra, svarar Frida.
Julia jobbar som chef på ett rekryteringsbolag och hade i över ett års tid letat efter en organisation att engagera sig i. Hon var inne på Socialstyrelsens hemsida och kollade, men hittade inget som
passade. Att hon fick höra talas om Mentor var en slump.
– Jag satt i bilen på Kungsgatan och såg en grupp personer i vita jackor som det stod ”Mentor” på.
Det var så typiskt att jag satt i bilen när jag för en gångs skull faktiskt ville ta en flyer, säger Julia.
Men på jobbet gick hon in på hemsidan och en kort tid senare besökte hon ett av Mentors frukostseminarier – och kände på en gång att det var rätt för henne. Frida å sin sida kom i kontakt med
organisationen på sin högstadieskola.
– De visade en powerpoint-presentation, och en i klassen hade redan en mentor. Jag sökte för att
jag ville ha en vuxen att prata med. Jag hade det lite jobbigt, så jag tänkte att det vore bra att få lite
extra stöd utanför familjen, berättar Frida.
Sedan första träffen har tjejerna träffats i stort sett varannan vecka för att gå på bio, fika, äta på
restaurang och göra läxor tillsammans. Ibland umgås de hemma hos varandra, oftast hos Julia. Men
för några veckor sedan firade de Fridas födelsedag tillsammans hos Frida och hennes familj. Att
träffa varandras familjer får dem att känna sig mer delaktiga i varandras liv. Mellan träffarna pratar
de i telefon, sms:ar och skriver till varandra på Facebook.
– Det har blivit en självklar del av mitt liv att träffa Frida. Jag hade nog svårt att föreställa mig
hur det skulle vara, men jag känner att vi kommit varandra närmare än jag någonsin hade trott,
säger Julia.
Anledningen till att de parades ihop tror Frida handlar om att hon bett om en yngre mentor, i alla
fall någon som inte var ”så himla gammal”.
Dessutom hade båda haft hund. Fridas familj hade en harlequinterrier som man tyvärr var tvungen att ge bort och Julia ägde tidigare en boxer. Nu funderar Julia på att skaffa en fransk bulldog
och Frida lovar att ställa upp som hundvakt om hon gör det.
När jag frågar om de har något extra roligt gemensamt minne har de svårt att bestämma sig för
något enskilt tillfälle.
– Men det är alltid lika roligt när Frida pushar min sambo till att han borde fria. Och så frågar hon
”ska ni inte skaffa kids snart?”, säger Julia.
Båda skrattar. Det märks att de känner varandra väl och delar samma humor. Frida förklarar att
året med Julia som mentor har gjort henne tryggare och säkrare som person. När jag ber Frida om
råd för hur man ska vara som mentor förklarar hon att det viktigaste är att man ska vara omtänksam:
det måste märkas att man bryr sig om andra.
– Sen ska man se till att man har tid. Man kan inte ha en massa andra grejer för sig hela tiden, utan
måste ha tid för ungdomar, som Julia haft, säger Frida.
Även Julia har mycket positiva erfarenheter av Mentor.
– Det känns som att jag… kanske inte fått min ungdom tillbaka precis, men att jag tar mig tillbaka
i tiden och funderar på hur det var när jag växte upp. Man inser att det är precis likadant idag
som man hade det själv. Många säger att ungdomar är värre idag, men det är exakt samma saker
som händer i skolan: samma tankar, samma jobbiga saker och samma roliga saker. Jag har lärt mig
otroligt mycket av Frida.
– DET BÄSTA ÄR ATT HA EN VUXEN KOMPIS ATT KUNNA RINGA OCH PRATA MED,
Frida och Julia. “Det har blivit en självklar
del av mitt liv att träffa Frida. Jag hade svårt
att föreställa mig hur det skulle vara, men
vi har kommit varandra närmare än jag
någonsin hade trott”, säger Julia.
”Jag har försökt hjälpa Vanessa
att skapa perspektiv”
På skolan trodde de flesta att en vuxen mentor skulle vara VANESSA ÅHMANS grej.
Efter att några ungdomsrekryterare från Mentor varit i plugget och berättat om hur
organisationen fungerade, tyckte även Vanessa att det lät toppen.
Text Hedda Lapidus Porträtt Johan Knobe
– JAG HAR ETT STORT BEHOV AV ATT PRATA OCH ÄR OFTA HOS KURATORN. Men att träffa min Petra är
en annan grej, det är som att jag kan lämna allt bakom mig och bara vara mig själv, eftersom hon inte
känner någon annan i min närhet. Hon lyssnar på mig och jag gillar att höra hennes funderingar.
Hela min släkt vet att jag har någon som kan leda mig in i livet, skrattar Vanessa.
Vanessa Åhman är nyss fyllda 16 år och hon och mentorn Petra Sandberg har blivit vänner under
senaste året. Nu är mentorprogrammet slut, men de tänker fortsätta träffas. De gjort allt möjligt
tillsammans, gått på museum och bio, men mest av allt har de fikat, ätit – och pratat. En dessertkurs
hann de aldrig med, men de har bestämt sig för att göra den ihop längre fram, eftersom båda två
är chokladomaner.
– Jag har lyssnat och försökt leda in Vanessa på nya tankelinjer och skapa perspektiv. Vi har pratat
otroligt mycket om utbildning eftersom Vanessa går i nian och har haft mycket funderingar kring
ansökningarna till gymnasiet. Vi var på gymnasiemässan tillsammans, och hittade ett gymnasium
som verkar riktigt bra för Vanessa, säger Petra.
Vid ett tillfälle nämnde Vanessa att hon var intresserad av att bli inredningsdesigner. Nästa gång
de sågs hade Petra med sig en pärm full med information om inredningslinjer och intervjuer med
elever som hon hittat på internet.
– Det hade jag aldrig väntat mig, så har aldrig någon gjort för mig tidigare. Det kändes underbart,
säger Vanessa.
Petra fick nys om Mentor genom en annons i lokaltidningen. Hennes nioåriga dotter vill ha långa
dagar på fritids och eftersom hon arbetar deltid kände hon att tiden fanns för att hinna vara mentor
åt en tonåring. Efter att intervjuats av Mentor blev hon ihopmatchad med Vanessa.
Vanessas önskemål var att hennes mentor skulle ha ett kul jobb – ”inte frisör eller ett vanligt
kontorsjobb” – och att hon skulle bo i stan.
– Vi var jättenervösa båda två när vi träffades första gången. Jag var orolig för att jag inte skulle
tycka om henne och att hon skulle bli sårad om jag ville byta mentor. Men så fort jag såg Petras
stora leende och flygiga hår kändes det bättre. Vi har skrattat massor tillsammans, jag tror att jag
har påverkat Petra att bli lite mer lekfull och jag har insett att man inte tappar all sin humor bara
för att man är vuxen, säger Vanessa.
– Det mest givande med att ha lärt känna Vanessa är att jag har fått inblick i en sextonårings liv.
Vanessa är oerhört öppen och vi har verkligen pratat om allt; en del är sig likt, som funderingarna
och oron som hon känner, men nytt för mig är all kontakt Vanessa har med sina kompisar genom
sociala medier, säger Petra.
Vanessa berättar stolt att hon har fått fler från sin skola att anmäla sig till mentorprogrammet genom att berätta vad hon och Petra gör. Hon säger att många tror att det bara är för problemfamiljer,
och att det är läskigt att träffa en vuxen man inte känner.
Det svåraste har varit att få ihop tiden att träffas, det har varit mycket plugg för Vanessa i nian,
men de har setts ungefär två kvällar i månaden. Förhoppningsvis blir det oftare när Vanessa snart
börjar gymnasiet inne i stan.
– Jag längtar efter att få börja gymnasiet och starta ett helt nytt liv, säger Vanessa.
Vanessa och Petra. Vanessas önskemål var
att hennes mentor skulle ha ett kul jobb – ”inte
frisör eller ett vanligt kontorsjobb” – och att
hon skulle bo i stan.
MENTORPAR
Lisa och Mava har hunnit fika, äta glass, gå på bio, luncha, laga middag, gå på
Moderna Museet och shoppa ihop.
”Det var coolt när du frågade
om jag var helsvenne”
Det skiljer 17 år mellan MAVA SHAHGALDI och mentorn LISA RYDELL .
Men kemin mellan dem är lika påtaglig som om de vore
jämngamla bästisar.
Text Malin Ekman Porträtt Johan Knobe
ETT ÅR HAR GÅTT SEDAN MAVA, 17 OCH LISA, 34, TOG DEN FÖRSTA FIKAN.
En umgängesform Mava
från början var skeptisk till. Hon förknippade det med Östermalmsbrats.
– Men nu gillar jag det! Jag brukar fråga mina kompisar ”ska vi fika?” men de är inte övertygade,
säger Mava.
Det märks att de känner varandra väl, Lisa och Mava. De inflikar små uppskattande kommentarer när den andra pratar, typiskt för personer som känner varandra väl.
– Hennes jobb är fett exciting. Hon får åka till olika länder och grejer, flikar Mava in när Lisa berättar att hon studerat på Beckmans och arbetar som grafisk designer.
Båda minns den allra första mentorträffen på
tu man hand.
– Jag var väldigt nervös, och måste erkänna att
jag gick runt ganska länge och undrade: ”Är
hon nöjd med mig som mentor? Tänk om hon
vill byta?”, säger Lisa.
Mava ler när hon hör Lisa återberätta, men
konstaterar att hon upplevde att det ”klickade
direkt” mellan dem. Mava studerar första året
på humanistiskt program med inriktning mot
teater på Östra Reals gymnasium i Stockholm.
Hon kom till Sverige från Iran tillsammans med
sin mamma när hon var fyra år.
– Pappa tog mitt pass från mamma innan vi
åkte. Min pappa är narkoman. Jag kan inte
åka tillbaka innan jag är 18 år. Om jag åker dit
måste jag stanna där tills jag är 18 eller gifta mig
så att en annan man får makten över mig. Men
så fort jag fyller 18 så har jag makten själv. Det
är bara ett år kvar, säger hon.
Snart bär flyttlasset av mot Sollentuna. Idag
bor Mava i Akalla med sin mamma, moster och
hennes son Dante (som Mava stolt visar upp på
en mobilbild.)
– Jag och mamma har jättebra kontakt. Jag anmälde mig inte till Mentor för att jag saknar en
vuxen att prata med. Men jag behövde någon
annan vuxen att prata med. Min mamma har
diskbråck, så hon kan inte gå på bio eller ens
gå runt på stan.
Lisa är född och uppvuxen i Göteborg.
– Jag tyckte det var så coolt när du frågade
mig om jag var helsvenne, säger Lisa som tidigare känt att något saknats i hennes homogena
umgänge.
Under året som gått har mentorduon hunnit
fika, äta glass, gå på bio, luncha, laga middag, gå
på Moderna museet, bland annat. Inför Mavas
examen shoppade de skor ihop, och på själva
examensdagen var Lisa hemma hos Mava.
När de ses pratar de om högt och lågt: kärlek,
jobb och skola och om livet i stort. För Mava
närmar sig ett yrkesval om några år.
– Drömmen har alltid varit att åka till Hollywood och bli stjärna, men om det inte händer
tänker jag bli polis. Mammas pappa var polis, men han dog i tjänsten. Där jag bor är det
många som hatar polisen, och det finns poliser
som är dumma i huvudet, men det finns också
poliser som är bra och hjälper till, säger Mava.
– Jag tror att du skulle bli grym som polis,
skjuter Lisa in.
Mentoråret har gått fort, lite för fort, men
Mava och Lisa ska fortsätta att ses.
– Jag har lärt mig jättemycket. Bland annat att
det inte blir som man tänkt. Jag har lärt mig
mycket om mig själv och hur det är att vara med
någon som är yngre. Men det spelar inte så stor
roll hur gammal man är, säger Lisa.
Igenkänningsfaktorn mellan dem är hög,
förklarar Mava, och tar det där med killar som
exempel – det är lika svårt och nervöst oavsett
ålder, har det visat sig.
– Jag tycker faktiskt inte att det är så stor skillnad mellan en 17-åring och en 34-åring. Det var
nyttigt att lära sig det.
KRÖNIKA
Hur vet man när
man sått ett frö?
Enligt författaren SUSANNA ALAKOSKI kan man aldrig vara
säker på när man sått ett frö hos en problemfylld ungdom. Därför ska man se till att så frön hela tiden.
Porträtt Lotta Törnroth
kommer på tal
säger jag att vi aldrig vet när vi sår ett frö. Hur ska vi kunna veta det?
Jag berättar även hur jag listar Sveriges sämsta ord. Överst på listan
står ordet ”fängelsekund” eftersom det så lite berättar något om människan bakom gallret. På andra plats kommer ordet ”utanförskap”
eftersom det berättar så lite om människan i situationen.
När en unge lever i en dysfunktionell miljö kan ”andra vuxna”, en
lärare, släkting eller annan ljusbärare, vara personen som bidrar till
räddningen, men man vet inte vem av dessa personer det är. Och att
klara sig är en komplicerad fråga. Ibland handlar det om hårt arbete,
ibland om bildning, insikter – ofta om vägledning. Det kan handla
om pengar, tur och möjlighet till studier. Ibland handlar det om allt
detta. Det kan också handla om att nosa sig till en bra partner och ett
yrke som man gillar. Att vara omgiven av människor som är bra för
en är A och O.
”Ett barn beräknas kosta mer än 1,2 miljoner kronor fram till sin
19-årsdag, två barn drygt 3,2 miljoner kronor.”
Swedbank har räknat och syftar till allt från bostad, semester,
mat, presenter till månadspeng. Detta ger en fingervisning om vad
vi förväntas klara som föräldrar, men också hur barn och unga bör
ha det. Det kostar om man ska fungera i samhället, alla kan inte och
många är de som sackar efter.
Ordet ”utanförskap” är grumligt. Det föll pladask i samma stund
som det började mumlas som förklaring till sociala problem. Utanförskap uppfattar jag som en psykologisk känsla av att tillhöra eller inte.
Det handlar om att människor vill känna sig delaktiga i demokratiska
processer, lyssnade på, tagna på allvar. Att känna sig utanför har med
demokrati att göra, med empati. Att minska ungas känsla av utanförskap måste handla om ett visionärt, medmänskligt projekt där de
unga tas på allvar som värdefulla människor som kan åstadkomma
viktiga saker.
Barn berättar, men de berättar på sitt eget språk. En del bär tystnaden som ett språk, andra skriker sig hesa. Jag läser klotter och hör
rop på hjälp. Ser bilar brinna och undrar varför unga människor
beter sig så desperat. När klassens clown skrattar ser jag ungen som i
själva verket håller på att implodera av sorg. Den duktiga flickan kan
bära på samma inåtvända krut. Använder vi inte begreppet ”ungdomsproblem” lika slarvigt som när vi benämnde rasismen i USA för
”rasproblem”?
NÄR UTSATTA BARN, OCH UNGDOMAR I UTANFÖRSKAP
till barn är ett riskmoment. Svaret kan vara att barnet har det bra, men det kan viska att
det lever med våld, pedofili, arbetslöshet, fattigdom eller något annat som vingklipper livet. En skadeskjuten ungdom saknar tillit, hon
svarar inte gärna på frågor. Vill vi veta något om henne måste vi fråga
ATT VÅGA STÄLLA FRÅGAN ”HUR HAR DU DET?”
Prisbelönt författare. Susanna Alakoski belönades med Augustpriset för sin
roman Svinalängorna. Romanen är inte självbiografisk, men hon har personlig
erfarenhet av både utanförskap, våld och droger.
flera gånger, kanske många gånger. Och vi måste begripa hennes
språk, annars tiger hon som muren. Det måste dessutom finnas en
utväg för barnet, när hon berättat. En dröm att förverkliga.
Själv hoppade jag av gymnasiet, trots att jag var studiebegåvad. Det
var inte mitt fel, det var omgivningen som krackelerade och jag orkade inte. Jag bar på tystnadens språk, skammens, skuldens och minns
inga frågor som petade i tigandet. Och när frågor äntligen ställdes så
ställdes de försent, sargad svarade jag inte på dem längre.
Men jag återvände till skolbänken bara något år senare genom sådda frön av olika slag. En lärare som en gång sa, du borde bli lärare.
En socialarbetare som en gång frågade, vad ska du bli? (som vore
det en självklarhet att jag skulle skaffa mig ett yrke). Studielånen var
en förutsättning, liksom komvux. Men också tillfälligheter, en klasskamrat som hade en blankett över till Socialhögskolan och stoppade
den under näsan på mig vid sista ansökningsdagen. Jag fick senare
en bostad, en hyresrätt såklart. Utan dessa frön och ett samhälle som
bara stod där, med sina utsträckta armar och sin omsorg, hur skulle
det gått?
DET ÄR LÄNGE SEDAN JAG VAR BARN. Vi kan mer om ungas liv och psyken
nu än någonsin. Vi kan mer om psykologi, pedagogik och det finns evidensbaserad social vetenskap. Vi har fler metoder än vi hinner använda
och välviljan är stor att hjälpa. Ändå pågår ungars helveten. Vi verkar
veta vad som behöver göras, men samhället förmår inte?
Därför är mitt råd tills vidare; eftersom vi inte vet när vi sår ett frö
ska vi så utav helvete, hela tiden.
Alla som vill
ha en bättre
pension räcker
upp en hand.
Och så andra
handen. Och sträck,
böj, och tillbaka.
Vad betyder egentligen en bättre pension?
För oss på Danica Pension är svaret enkelt. Med låga avgifter
och noga utvalda fonder och förvaltare skapar vi rätt förut-‐
sättningar för hög avkastning på ditt sparkapital. Men en
bättre pension handlar också om att kunna njuta av pengarna
den dag du slutar arbeta. Om att må bra helt enkelt. Därför har
vi startat Danicas Vänner.
Så här tänkte vi: Att röra på sig, äta bra och göra roliga saker
är precis som ett pensionssparande en långsiktig investering.
På Facebooksidan Danicas Vänner samlar vi inspiration och
fina erbjudanden på allt från träningsprylar till kurser i
matlagning. För att du ska må bra redan i dag –– och resten av
livet. Läs mer och bli kund på danicapension.se eller titta in på
facebook.se/danicasvanner
STÄDER.
BO
ER
GG
BY
VI
T
AT
T
VE
TA
ES
DE FL
MEN NÅGRA AV VÅRA VIKTIGASTE PROJEKT
HANDLAR OM ATT BYGGA SJÄLVFÖRTROENDE.
Vi på JM bygger inte bara hus att trivas i. Vi deltar också aktivt i Mentors
arbete för att fler barn och ungdomar ska trivas i det samhälle som vi
är med och skapar.
Till exempel har eleverna på Bergsjöskolan i Göteborg själva fått vara
med och utforma den multisportplan vi sedan byggde tillsammans. Och
på Hjulstaskolan utanför Stockholm byggde vi om entrén ihop med eleverna. Förutom en förbättrad skolmiljö har de här projekten också
resulterat i minskad skoltrötthet, ökad närvaro och höjda betyg.
Vår idé om stöd är att delta praktiskt med det vi är bra på. Vår drivkraft i samarbetet med Mentor är att få fler yngre att upptäcka att de
kan mer än de tror, och på så sätt ge dem ett stärkt självförtroende på
sin väg genom skolan och vidare ut i livet.
LÄS MER OM VÅRT ARBETE I MENTOR PÅ JM.SE
”Vårt engagemang i Mentor
bidrar till stor arbetsglädje i hela SEB”
När SEB:s ANNIKA FALKENGREN tog över som vd valde hon att fördjupa bankens samarbete med Mentor.
“Jag känner stor respekt över att ha en arbetsgivare som tillåter oss att jobba med sociala frågor på arbetstid.”
Text Malin Ekman Porträtt Christopher Hunt
befann sig hennes föräldrar ofta på
andra sidan jordklotet. Pappan var diplomat och det kunde dröja ett
halvår mellan gångerna då familjen sågs. Vid 13 års ålder sattes Annika
på internatskolan i Sigtuna, där även hennes syskon studerade.
Annikas storebror var hennes stora förebild i livet. Ett par kloka ord
från honom räckte för att hon skulle hålla sig borta från rökning, något
de flesta eleverna annars ägnade sig åt. Just vuxna förebilder som ger
ungdomar mod och styrka att stå emot grupptryck, är något som ligger
Annika Falkengren extra varmt om hjärtat. Hon är väldigt engagerad i
SEB:s samarbete med Mentor. Något som även smittat av sig på hennes
medarbetare.
NÄR ANNIKA FALKENGREN VAR LITEN
– Jag tror alla här känner att jag tycker det här är viktigt, säger Annika
Falkengren, som kallar sig för bankens ”mentormamma”.
Mötesrummet har säkert tre meter i tak, en enorm kakelugn, stora
gröna fredskallor i fönstren och tunga mahognymöbler som blandats
med svenska designklassiker från 60-talet. På SEB är
medarbetarna stolta över att arbeta på en bank med anor. Den långsiktiga andan genomsyrar allt de gör – även arbetet med Mentor.
– Det är viktigt att det sociala engagemanget inte blir engångssatsningar som byts ut eller läggs ner, säger Annika Falkengren, som valde
att fördjupa samarbetet med Mentor när hon tog över som vd.
De hundratal SEB-medarbetare i Sverige, Tyskland och Baltikum
som är mentorer får två timmar betald arbetstid varannan vecka för att
träffa sina adepter – men många lägger ner betydligt mer tid.
– Tar jag på mig arbetsgivarkostymen upplever jag att vårt jobb med
Mentor har bidragit till arbetsglädje, men jag känner också stor respekt
över att ha en arbetsgivare som tillåter oss att jobba med sociala frågor
på arbetstid. Det säger mycket om den här arbetsplatsen.
Mentor är ett uppskattat projekt inom banken, men socialt ansvar
efterfrågas även utifrån.
– När vi är ute på skolor och universitet och träffar blivande medarbetare frågar de väldigt ofta om bankens sociala engagemang – och då
är Mentor ett projekt vi gärna berättar om. Ungdomar tycker det är
viktigt hur arbetsgivaren ser på sin roll i samhället.
när man är så liten.
“
“
Jag tror det är svårare att vara
ungdom idag än för 35 år sedan, det är tuffare.
Apropå droger, kom du själv i kontakt med dem när du var yngre?
– Nej, faktiskt inte. Jag provade inte ens att röka, något jag tror är en
vanlig inkörsport till tyngre droger. Återigen, jag hade mina syskon. Min
storebror var en stor idrottsman på skolan och han sa åt mig att inte
röka eftersom det försämrade ens idrottsresultat. För en 13-åring räckte
det att höra sin coola storebror säga det. Det där kan vara så viktigt, att
en förebild vid ett specifikt tillfälle säga det där lilla, som gör att man
inte provar.
Nu är samhällsklimatet mer drogliberalt, tror du att det är svårare att stå
emot i dag?
– Ja, i alla sociala projekt är det viktigt att hitta en affärsnytta för att de
långsiktigt sett inte blir en modefluga. Det får inte bli att, ”ett år satsar
banken och sedan har de plötsligt inte intresse eller råd”. Vårt engagemang har hållit i sig sedan 1997 och vi fortsätter med det. Jag tror inte
att ett projekt får någon större genomklang om man inte håller på med
det länge, det här är liksom ingen ettårsaktivitet.
– Det är svårt för mig att veta, men det verkar som drogerna blivit enklare att få tag på genom exempelvis internet, och dessutom som att de
sjunkit i pris vilket gjort dem mer tillgängliga. Kan vi hjälpa till att höja
tröskeln och visa att det inte är coolt att prova droger vill vi göra det.
För att lyckas är det lättare om det kommer från en förebild som ungdomen tycker är okej – och det är oftast inte mamma eller pappa som är
coolast när man är 13-14 år. Där tror jag att mentorerna i Mentor kan
hjälpa till.
Du är den enda representanten från storbankerna i Mentors styrelse. Vill
Var du aldrig nyfiken på att prova droger som ung?
Så ur strategisk synvinkel är Mentorsamarbetet ganska smart?
ni även att de andra bankerna engagerar sig eller har ni ett avtal som ger
er ensamrätt?
– Från början var tanken att man inte skulle representera från konkurrerande verksamheter, men flera andra banker har hört av sig och vill
vara med, och vi är väldigt öppna för det. Det är ingen konkurrensnackdel för oss om fler går med, och jag tror det är en internationell bank
på väg in.
– Nej, faktiskt inte. Nu ska jag säga att jag provat droger i form av alkohol och man ska ha respekt för den drogen också. Ingenting är bra i
överdrift.
Hur arbetar SEB för att upptäcka drogmissbruk bland medarbetare?
– Nej, man hade inte riktigt någon mentor på den tiden. Mentorer kom
någonstans på 90-talet. Men jag tror att alla haft olika mentorer i form av
chefer, arbetskollegor eller andra seniora personer. Jag har haft olika mentorer under min karriär som hjälpt mig framåt, Ruter Dam bland annat.
– Det handlar väldigt mycket om att alla ledare är närvarande. På
banken har vi en uppgift att hjälpa, och att våga säga: ”Du ser inte ut
att må bra, kan jag hjälpa dig?”. Vår skyldighet är att på något vis reagera. Det finns väldigt många symptom man kan upptäcka om man har
ögonen öppna. Korttidsfrånvaro, borta på måndagar… I banken finns
en medvetenhet om att vi speglar samhället i stort. Det betyder alltså att
vi har X antal drogberoende personer som arbetar på vår bank – så då
är frågan hur vi hjälper dem?
Jag läste att din farfar sa ”vad bra att du jobbar på bank, för det finns så
Hur tänker du som förälder när det gäller att bygga självkänsla att stå
få kvinnliga bankdirektörer”.
emot droger?
På det sättet fick du alltså ett slags uppmuntran. Tycker du att ungdomar får
Mentors styrelse är full av mäktiga män och kvinnor. Det är du, drottningen,
för lite uppmuntran från vuxna?
Bertil Hult och Stefan Persson, bland andra. Går det att komma överens?
Du började på banken som trainee 1987, hade du någon mentor då?
– Ja, det var 1981 och jag sommarjobbade på Enskilda banken. Vid den
tiden fanns det bara en kvinnlig bankdirektör i Sverige. (Annika härmar
sin farfars myndiga stämma) ”Ja, det finns alldeles för få kvinnliga bankdirektörer”. Vad säger han? tänkte jag. Jag var 19 och hade bland annat
uppgiften att låsa upp kundernas bankfack. Inget avancerat jobb direkt.
– Det är jättesvårt att säga. Men jag tror det är svårare att vara ungdom
idag än för 35 år sedan, det är tuffare. Många vuxna är mer pressade:
de jobbar hårdare och farmor och farfar och andra runtomkring kanske
också jobbar. Det gör att det kan vara svårare för barn att synas. Hela
syftet med Mentor är att vi ska arbeta drogförebyggande, så att ungdomar som eventuellt saknar en vuxen förebild inte trillar in på fel bana.
Det är viktigt att säga att Mentor har ett allvarligare syfte än att bara
hitta mentorer, nämligen att avhålla ungdomar från alkohol och droger.
Väldigt många barn hamnar i fel sällskap om de inte har förebilder.
Du gick på internatskola i Sigtuna som ung – kunde du känna dig ensam?
– Nej, jag kände mig aldrig ensam, däremot kunde jag känna att min
mamma och pappa var långt borta. Men jag hade en stor förmån, och
det var att både min storebror och lillasyster gick på Sigtuna. Sedan
hade vi släktingar och vänner i Sverige som vi fick stöd av. Det behövdes, eftersom pappa alltid jobbade utomlands. Under Sigtunatiden
bodde de i Thailand, och att åka till Thailand på den tiden gjorde man
på sin höjd en gång i halvåret. Så det gick ofta sex månader, om inte
längre, mellan tillfällena vi sågs. Det är en lång tid från sina föräldrar
– Min dotter är fortfarande bara sju år. När man är liten handlar väldigt
mycket om att få en god självkänsla. Att känna att man duger som man
är och kunna säga: ”Nej tack, jag är inte sugen på att prova och jag behöver inte prova. Om inte du tycker jag är ball så är det ditt problem”.
Det handlar om självkänsla, och den sätts när man är liten.
– Absolut. Alla är väldigt engagerade och vi känner varandra ganska
bra. Våra möten är alltid konstruktiva, mycket tack vare drottningen.
Hur kommer det sig, vågar ni inte bråka framför hennes majestät?
– Det vågar vi nog. Drottningen är väldigt duktig på att lyssna på alla
runt bordet. Jan Carlzon är styrelseordförande och drottningen hedersordförande. Jan leder mötena och är väldigt bra på att hålla ihop det.
Mötena har en spänst – alla är där för att de vill göra skillnad. Dessutom
är Karin Jordås, som jag faktiskt är mentor till, en bra generalsekreterare som varit rektor i utsatta områden och vet hur man gör själva jobbet.
Hon gör det lätt att komma in som lekman.
När du som 19-åring arbetade på Enskilda Banken på Odengatan, kunde
du föreställa dig att du en dag skulle bli vd?
– Nej, och det tror jag få gör på sitt första jobb. För det första kan man
inte föreställa sig att man ska stanna kvar så länge hos samma arbetsgivare. Men jag har nog alltid gillat människor – och kunder och personal är människor. På något sätt är det roligt med bank, för oavsett om
du talar med ett stort företag eller en privatperson så är ekonomi något
väldigt viktigt.
PÅ FÖRÄLDRAKURS
Hedda Lapidus följde med på föräldrakurs i ABF-huset – och fick lära sig allt om giraffspråket,
förbjudna ord och hur man bäst hanterar en dotter som kallats för tjock i skolan.
Text Hedda Lapidus Porträtt Johan Knobe
I Erlanderrummet i ABF-huset
har tolv föräldrar samlats, tre pappor och nio mammor. Med trafikbuller och polissirener från Sveavägen som ljudfond pratar kursledaren Anna Feuk om konflikthantering och problemlösning.
– Våra kurser handlar inte om att vi berättar hur man är en bra
förälder. Förutom att vi kan hjälpa till med vissa verktyg blir kurserna ett tillfälle att prata med andra föräldrar – och höra att man inte
är ensam i svåra frågor. Det kan vara skönt att prata med folk som
inte känner en själv och barnen, säger Anna på mild skånska innan
kursen börjat.
Kurstillfället inleds med en kort repetition av förra tillfället. Föräldrarna får frågan om det kunnat använda de teoretiska kunskaperna
i praktiken. En kvinna berättar att hennes nioåriga dotter kommit
hem och berättat att några klasskompisar kallat henne tjock. Det blev
ett utmärkt tillfälle för mamman att praktisera aktivt lyssnande, förra
tillfällets tema. Hon lät också dottern komma med förslag på handlingsplan, istället för att själv göra det.
– Jag tycker det är svårt att vara en bra och närvarande förälder. Jag
vet att jag måste ta mig tid att lyssna, och på jobbet är jag jättebra på
det. Men när jag kommer hem är jag precis tvärtom och bara stressar
EN REGNIG ONSDAGSKVÄLL I MARS.
och hetsar. Jag vet att det är fel men det är hopplöst att ändra på det,
berättar en annan deltagare självutlämnande.
En annan deltagare känner igen sig i beteendet, och Anna uppmuntrar och bekräftar. När vi har gått laget runt visar Anna en kort
film i vilken en mamma tjatar på sin dotter, men dottern tittar knappt
upp från sin telefon. Situationen urartar till handgemäng när mamman försöker slita telefonen från dottern.
När Anna låter deltagarna reagera vittnar samtliga om att de har
varit i liknande situationer. Alla är överens om att den dåliga stämningen är förälderns problem, och Anna ritar tre korgar på tavlan för att
illustrera de förhållningssätt man kan ha i olika situationer. En uppgift att prata två och två gör att samtalet kommer igång direkt. Det
blir högljutt och engagerat med många skratt och förstående leenden.
Samtalet övergår i att det är viktigt att kommunicera med partnern så
att man har samma förhållningssätt i de olika situationerna.
– Det jag pratar om på kurserna är ofta ganska basic, men det kan
vara bra att bli påmind ibland. Det kanske inte alltid är så svårt, och
många föräldrar har mycket kunskap och magkänsla, men de måste
också våga lita på den. Det kan vara nyttigt att gå ur sig själv och öka
sin självinsikt, säger Anna.
Inspirerande föräldrautbildning Anna Feuk skriver ett flödesschema hur man
talar till sitt barn utan att använda de förbjudna orden.
som hon kallar giraffspråket och deltagarna lyssnar uppmärksamt. Samtliga deltagare på just den här kursen arbetar på eller är medlemmar i KF, men
de känner inte varandra.
Det är bara en förälder ur varje föräldrapar som deltar i kursen.
Något som Mentor rekommenderar, eftersom kursen bygger mycket
på den personliga utvecklingen. Deltagarna ska utgå från det egna
föräldraskapet, som inte alltid ser likadant ut som partnerns.
– En före detta kollega rekommenderade kursen, så när jag såg annonsen i Medmeratidningen anmälde jag mig direkt, berättar en av
deltagarna. Jag är väldigt nöjd, kursen ger mig oerhört mycket.
– Den största ögonöppnaren har varit att jag kan så mycket när väl
läraren sätter ord på det, säger en annan. Det viktigaste är att jag har
en bra kommunikation med mina barn som nu är nio och tolv år. Det
hoppas jag ska säkerställa att de blir trygga och att jag kommer kunna
fånga upp eventuella problem när de blir tonåringar.
ANNA INTRODUCERAR ETT KONFLIKTHANTERINGSVERKTYG
Nästa moment är en övning i giraffspråket: att tala utifrån sig själv
istället för att använda det mer anklagande ”du”. Anna får en strängare ton. Hon tvingar deltagarna att ta ställning till frågor som om
besvikelse är en känsla eller en tanke. Det är inte alltid lätt och flera
tycker att det är flummigt. En skrattande deltagare ber om facit.
Deltagarna är överens om att ett av de största problemen är barnens ständiga dataspelande. Många vittnar om spelberoenden som är svåra att bryta.
– Även internetsurfande är en svår företeelse att tackla. Jag försöker
prata jättemycket med min tolvåriga son om all negativ information
som kan finnas på internet, som droger, pedofili, mobbing, porr och
så vidare, säger en deltagare. Vi föräldrar i klassen pratar ofta med
varandra också och stämmer av saker som spel- och läggtider.
När de två timmarna är slut avslutar Anna dagens pass och kvar på
tavlan finns orden som föräldrar helst inte ska använda. Ord som är
lätta att ta till men som Anna menar inte främjar problemlösning.
Ord som du, varför, alltid och aldrig.
FöräldrakursÊUÊMentors föräldrakurser vänder sig till föräldrar med barn i skolåldern, 6-18 år. Kursen är fem tillfällen, två timmar per gång och för att tillgodogöra sig innehållet
på bästa sätt rekommenderas en hög närvaro. Drygt 6000 föräldrar har deltagit sedan starten i de avgiftsfria kurserna som ges med flera kursstarter varje år i Stockholm, Göteborg
och Malmö. Anmälan görs på Mentors hemsida, mentor.se
”Får du med någon från tuffa
gänget, kommer alla med”
Att göra Mentor känd som organisation handlar inte bara om att få upp ögonen hos vuxna.
Ännu mer handlar det om organisationens kärna: Ungdomarna. CHRISTIAN och PHILIP är
ungdomsrekryterarna som kommer under ytan genom att – hänga runt.
Text Fredrik Backman Bild Johan Knobe
en 6-9-skola i Fruängen med drygt 400
elever. Vi hinner inte mer än tre meter innanför dörren innan någon
bestämt kräver svar på vilka vi är och vad vi gör där. Vi förklarar att vi
ska följa två ungdomsrekryterare från Mentor i deras arbete.
Mentor är en organisation med en tydlig grundidé: Ungdomar behöver fler vuxna i sina liv. Det låter förstås som en reklampunchline.
För vill ungdomar verkligen ha kontakt med vuxna? Vill de inte i själva
verket ha så lite med vuxna att göra som möjligt?
Men vi hinner alltså inte tre meter innanför dörren innan någon frågar
oss vilka vi är. Och han är 15 år gammal.
– Vad ska ni göra här? undrar en blond tjej i samma ålder bredvid
honom.
En halv minut senare är de ett tiotal. Samma frågor. Det är möjligt att
det borde vara obligatoriskt för alla vuxna att då och då stiga in genom
dörren på en högstadieskola. Bara för att bli påminda om att inte finns
någon plats i världen där en vuxen människa kan vara mindre anonym
än där.
VI ÄR PÅ KUNSKAPSSKOLAN,
– Så där är det alltid, säger Christian, en av ungdomsrekryterarna.
– Folk frågar mig ibland om det inte är svårt att få kontakt med ungdomar, men oftast är det faktiskt svårare att inte få kontakt med dem.
Tillsammans med kollegan Philip, och idag även Mentors generalsekreterare Karin Jordås, gör Christian ett oräkneligt antal skolbesök
varje år. Det börjar med en serie korta föreläsningar för mindre grupper
i ett samlingsrum. Det trettiotal elever därinne, nersjunkna i stolarna,
har förstås ett radikalt mindre nyfiket kroppsspråk än de som mötte oss
vid dörren.
– Så fort man som vuxen står framför dem och pratar så här, då är
man ju ”lärare”. Och då är man direkt någon att vara misstänksam mot,
ler Philip.
Han ställer sig upp längst fram. Visar en snabb powerpoint-presentation och en film. Berättar vad Mentor gör.
– Vi matchar 13-17-åringar med vuxna mentorer. Från 20 år och uppåt, säger han, och förklarar att man får en mentor helt baserat på vad
man själv vill ha.
– Det kan vara någon att få läxhjälp av, men också någon att bara gå
och fika med, säger Philip.
Ungdomarna i lokalen ser, ärligt talat, ganska skeptiska ut.
– Vad kostar det?, frågar en mörkhårig kille längst bak.
– Ingenting, svarar Philip.
– Vadå ingenting?, frågar den mörkhåriga killen.
Philip förklarar att det är gratis. Att organisationen finansieras genom
samarbeten med näringslivet. Den mörkhåriga killen ser inte övertygad ut.
och vi väntar på nästa grupp elever säger
Christian att det är precis det där som är utmaningen. Att få eleverna att
förstå att det här finns för dem. Att de kan få en vuxen mentor, gratis,
utan krav på motprestation.
– De flesta ungdomar är ju vana vid att man antingen måste vara väldigt bra på något, eller väldigt dålig, för att få den uppmärksamheten
av vuxna, säger Philip.
Han tillägger med ett skratt:
– De här ungarna blir ju helt ”vadå mentor? Varför
ska vi bli övervakade? Vi har inte gjort nåt!!!”. Det
tar ett tag att få dem att förstå att det inte är ett straff.
NÄR FÖRELÄSNINGEN ÄR ÖVER
“
“
Under alla sina oräkneliga skolbesök
varje år håller Christian och philip en
serie korta föreläsningar och visar en
powerpointpresentation och en film
för till en början måttligt intresserade
ungdomar.
De flesta ungdomar är ju vana vid
att man antingen måste vara väldigt
bra på något, eller väldigt dålig, för
att få uppmärksamhet.
det är en av sakerna
som lockade honom till Mentor. Att man finns för
alla ”vanliga” tonåringar, som inte är vana vid den
uppmärksamheten. Inte bara de som är extremt bra
på något, och inte bara de som har svårig-heter. Utan
för alla.
De håller sina föreläsningar för grupper om 20 till
30 elever fram till lunch. När de är klara frågar vi hur
länge de brukar vara på varje skola.
– Ett par dagar, säger Christian.
Vi frågar vad de gör resten av tiden, efter föreläsningarna.
– Hänger runt, svarar Philip.
Föreläsningarna fungerar bara som en presentation, förklarar han.
Det är sen arbetet börjar.
– Då hänger vi runt i korridorerna. Går runt och snackar.
Christian berättar att han ofta gör en poäng av att gå fram till
”innegänget”.
– Det är rätt enkel psykologi. Får du en av ledarna i skolans coola
gäng att tycka att det här verkar bra, då får du hela gänget.
– Det kan vara ett misstag att gå fram till elever som verkar lite utanför först, förklarar Philip. ”Kufarna”, kallar han dem, och tillägger att
han gör det mest för att han själv kände sig så när han gick i skolan.
– Men går vi fram till dem först av alla känner de sig utpekade. Det
kräver en viss finkänslighet.
CHRISTIAN FÖRKLARAR ATT
Så vad är det då för slags ungdomar som anmäler sig, i slutet av dagen?
– Alla möjliga, verkligen, svarar Christian tvärsäkert.
– Någon kanske vill ha hjälp med läxorna. Någon kanske vill bli journalist, men har ingen i familjens nätverk som är det. Då kan vi hitta en
vuxen som är det, som kan berätta hur man bär sig åt, inflikar Christian.
– Men de allra flesta vill faktiskt bara snacka med någon, tillägger han.
En del av ungdomsrekryterarnas arbete är telefonintervjuerna med
ungdomarna som anmäler sig till mentorsprogrammet.
– Det kommer fram mycket där, som de kanske inte säger framför
sina kompisar. Det kan vara att någon vill ha en vuxen manlig förebild,
för att farsan inte är så närvarande. Eller att man har en dröm om att
bli något, men tycker att det är skämmigt att berätta, säger Christian.
Philip blir mer allvarlig.
– Jag ringde upp en jäkligt blyg kille. När jag frågade honom vad för
slags vuxen mentor han skulle vilja ha var han tyst en lång stund, och
svarade till sist ”nån som inte skriker på mig”. Du vet, man vill ju… jag
menar, herregud…
Han tystnar och bara skakar på huvudet.
Karin Jordås
KARIN JORDÅS, GENERALSEKRETERARE FÖR MENTOR,
berättar senare under dagen om en flicka som anmälde sig till Mentor för något år sedan. Mamman var ensamstående, det fanns ingen släkt att tala om, och
flickan hade ett svårt funktionshindrat syskon. Flickan, blyg och tillbakadragen, blev väldigt isolerad eftersom mamman aldrig kunde gå
ut med henne.
– När ungdomar först kommer till Mentor låter vi dem fylla i ett formulär och poängsätta olika påståenden. Under ”Jag ser ljust på min
framtid” satte hon 2 av 10.
När Karin Jordås berättar hur flickan efter ett års mentorskap svarade
”9” på samma fråga blänker det i ögonen på henne.
– Det var en helt annan tjej. Då blir man ju… ja… det är ju därför
man jobbar med det här.
Innan vi lämnar skolan berättar Philip att han känner lite extra för de
barn som säger till honom att de skulle vilja träffa någon som håller på
med musik.
– Jag lirar ju själv i band, och musiken är en obeskrivligt stor del av
mitt liv. Jag hade aldrig spelat ett instrument i högstadiet men skolan
hade ett projekt med musiker som kom dit som frivilliga lärare. Och
det var en man som hette Hasse där som såg mig, och gav mig en gitarr.
”Jag vet inte hur man gör”, sa jag. ”Jo, det gör du”, sa han. Och sen,
plötsligt, lirade jag.
Philip berättar hur han träffade Hasse igen, femton år senare, på en
busshållplats. Båda var på väg åt varsitt håll, de hann inte prata mycket.
Bara säga hej och krama om varandra. Philip skakar på huvudet igen.
– Men när han steg på bussen, då ville jag bara rusa efter honom.
Berätta hur mycket musiken har gett mig. Hur den förändrade hela mitt
liv. Och att allt det är hans förtjänst.
Philip säger aldrig rakt ut att det är människor som Hasse som fick
honom själv att vilja bli någons mentor.
Det behövs inte.
7 frågor till…
KARIN JORDÅS, GENERALSEKRETERARE MENTOR SVERIGE
Berätta om Mentor Sverige.
– Vårt mål är att jobba förebyggande för ungdomar. Det finns en stor stödapparat för små
barn, med BVC och föräldragrupper, men för tonåringar finns ingenting. Trots att det är den
jobbigaste tiden.
Hur ser din egen bakgrund ut?
– Jag har varit lärare och rektor, jag jobbade i norra Botkyrka i 15 år. Jag har suttit i många
möten med polis och socialtjänst, med arga tonåringar och desperata föräldrar. Jag har haft
uppdraget på Mentor i fyra år, och för mig är det här en chans att jobba proaktivt istället
för reaktivt.
Vad är Mentors idé?
– Att små insatser kan göra stor skillnad. Och att vi inte bara ska hjälpa de tuffa killarna och
tjejerna, utan även de blyga och tillbakadragna. De som lätt glöms bort eftersom de inte
ställer till problem. Vi säger inte nej till någon för att de verkar ”ha det för bra”. Vi vet att det
kan finnas mycket som händer på insidan ändå.
Vilka ungdomar anmäler sig?
– De flesta säger först att de ”bara vill ha kul”. Men snart visar det sig ofta att man vill ha
en vuxen till i nätverket. Ibland är det en kille som vill ha någon att gå på museum med,
till exempel. Ibland är det en tjej som är andra generationens invandrare, som bara vill ha
kontakt med en svensk vuxen, för det har hon kanske aldrig haft.
Hur granskar ni mentorerna?
– Vi intervjuar, tar referenser, utdrag ur belastningsregistret. Därefter utbildas de och erhåller
löpande handledning. I samband med programstarten (där mentor och ungdom träffar
varandra för första gången) så bjuds föräldrarna med, där både de och vi får diskutera
regler med varandra.
Hur många mentorer och ungdomar håller kontakten efteråt?
– Mer än hälften. En kvinna var mentor åt en tjej som hade det otroligt jobbigt innan
mentorstiden. För några veckor sedan fick hon ett sms med texten ”idag fick jag mitt
första jobb.”.
Varför är Mentor så viktig som organisation?
– Därför att skolorna skär ner på all personal som inte är lärare. Och det är just där,
i skarven mellan vuxna som är lärare och vuxna som är föräldrar, som vi vill se till att det
finns andra vuxna. Som stöd. Som hjälp. Och som förebyggande åtgärd.
Stolt sponsor till Mentor.
Linklaters är stolta över att bidra till Mentors arbete med
att förebygga våld och droganvändning bland ungdomar
i Sverige.
Abu Dhabi | Amsterdam | Antwerpen | Bangkok | Berlin | Bryssel | Dubai | Düsseldorf | Frankfurt | Hong Kong
Lissabon | London | Luxemburg | Madrid | Milano | Moskva | München | New York | Paris | Peking | Rom | São Paulo
Shanghai | Singapore | Stockholm | Tokyo | Warszawa
linklaters.com
”Det är coolt att ha en mentor”
Vi satte oss ner med Drottning Silvia, hedersordförande i Mentor Sverige, och Jan Carlzon,
styrelseordförande i Mentor Sverige – och fick ett samtal om vikten av självkänsla, hur man bäst
stöttar ett barnbarn och varför det är coolt att ha en mentor.
Text Hugo Rehnberg Porträtt Christopher Hunt
HUR STARTADES MENTOR?
HMD: Det är sjutton år sedan Christer Elfverson och Hans Enblad,
som arbetade på Världshälsoorganisationen, WHO, kom till mig för
att de befarade att drogproblemen bland ungdomar skulle växa sig
större. De sa att ingen arbetade förebyggande med problemet, kunde
man satsa energi på detta? Det var fröet till Mentor. Med tiden har
det utvecklats en strategi där vi stödjer ungdomar genom att försöka
stärka deras självkänsla.
JC: Ju starkare självkänsla, desto mindre tendens har ungdomar att
hamna snett i tillvaron. Oavsett om det handlar våld, droger eller
något annat. I Sverige är vi bra på att hand om barn när de är nyfödda, och vi är bra på att hand om ungdomar när tragedin väl inträffat.
Men däremellan finns ett stort glapp – och det är där vi på Mentor
skjutit in oss. För att hjälpa till med det preventiva arbetet.
Under arbetet med Mentor, är det någon specifik händelse som – känslomässigt – etsat sig fast i era minnen?
HMD: I Hjulstaskolan hade jag en liten kille från Libanon till bor-
det. Han berättade att hans mentor, en advokat, hade förändrat hans
syn på livet. Nu ville den unga killen också bli jurist. ”Så att jag kan
försörja hela min familj…”, förklarade han, ”… och de är inte få”.
JC: Var inte det samma kille som sa: ”att ha en mentor, det är cool.”?
HMD:Jo, precis, det var han. Och just det gjorde mig verkligen glad
att höra.
JC: Kommer man till en skola och den coola tjejen och killen i klassen
vill ha mentor, då vill alla ha en. Är det omvänt, vill ingen ha en mentor. Jag tror det är oerhört viktigt att sprida att man inte är en loser
för att man behöver en mentor. Tvärtom.
HMD: Byggbolaget JM gjorde ett häftigt projekt på just Hjulstaskolan. De lät ett gäng ungdomar som ofta skolkade vara med och rita
en ny entré till skolan. Efter att projektet var slutfört – och det blev
jättebra – började ungdomarna komma till skolan igen. Skolket upphörde. Det var ett väldigt lyckat projekt.
JC: Peabskolan i Ängelholm är ett annat projekt inom Mentor som
fallit väldigt väl ut, tycker jag.
HMD: Ja, när jag besökte skolan i Ängelholm blev jag verkligen im-
ponerad. De har ordnat så att ungdomar som har det svårt får möjlighet att gå en yrkesutbildning: som murare eller något annat handfast yrke. De här ungdomarna har fångats upp på ett bra sätt – man
kände att det fanns en fin relation mellan ungdomarna och ledarna
på skolan.
JC: Det där är ett strålande exempel på hur företag kan skapa nytta
för samhället, samtidigt som de stärker sin egen verksamhet och sitt
eget varumärke. Vi vill gärna se att fler företag i Sverige, tillsammans
med kommun och skola, tar ett liknande ansvar. De hjälper orten
samtidigt som de hjälper sig själva.
“
“
Det vore en fantastisk situation om varje
ungdom som vill ha en mentor skulle kunna få en.
sion jag hade med kungabarnen och deras vänner. Jag frågade om det
var vanligt med droger i deras kretsar. De svarade ja. ”Vad gör ni när
ni ser någon ta droger?” frågade jag. Då svarade en kille: ”Ingenting,
man får respektera deras beslut.” Jag sa: ”Men vad menar du, då
kommer du inte kunna rädda personen förrän det är försent?”
Det är väl passande att säga grattis till mormor Drottningen?
HMD: Tack tack.
Prinsessan Estelle kliver in i tonåren runt 2025. Vad kommer Drottningen
göra för att bygga hennes självkänsla fram tills dess?
Enligt statistik säger 88% av dem som haft en mentor att de fått en
starkare självkänsla efteråt. Det är bra siffror.
HMD: Ja det är väldigt glädjande. Sedan får man inte glömma värdet
i att vara en mentor. Det kan vara väldigt berikande. Jag träffade en
manlig mentor för ett tag sedan som berättade att han haft kommunikationsproblem med sina egna tonåringar. ”Jag förstår inte vad de
säger, jag förstår inte deras musik, vet inte vilka vänner de har eller
vad de gör på kvällarna. Men efter att ha varit mentor åt en ung kille
har jag lärt mig att förstå mina egna barn.”
HMD: Ge henne kärlek, omsorg och omtanke. Och självklart, hjälpa
till genom att stötta hennes föräldrar. Det finns faktiskt ett engelskt
projekt i Mentor, en kurs som går ut på att stödja mor- och farföräldrar som tar hand om sina barnbarn när föräldrarna jobbar mycket.
Ska Drottningen gå kursen?
HMD: (skratt) Nej, jag hoppas att jag lärt mig tillräckligt av mitt arbete med Mentor.
Varför har vi ibland lättare att känna för lidande människor långt häri-
Hade Drottningen själv någon mentor i ungdomen?
HMD: Nej, inte riktigt. Visst fanns det vuxna som jag hade extra tillit
till, men det var inom familjen. Som tur var hade jag tre bröder, de
fungerade ofta som en mur kring mig. Jag hade en lycklig barndom,
men alla är inte lika lyckligt lottade som jag: och för dem kan en mentor betyda väldigt mycket. Det är inte alltid så lätt att diskutera svåra
frågor med sina föräldrar.
JC: I den svenska modellen, där man är personlig mentor till en
tonåring, ska mentorn avsätta minst 2 till 4 timmar var fjortonde dag,
i ett aktivt och meningsfullt möte. Om man rannsakar sig själv, är det
sällan man har sån kvalitetstid med sina egna tonåringar. De samtalen
tenderar ofta att bli förmanande eller pushande, så det är verkligen
ett privilegium att få ha en mentor.
HMD: Ja, och jag vill verkligen passa på att rikta tacksamhet gentemot de företag och privatpersoner som är med och stöttar Mentor,
både ekonomiskt och med sin tid och kunskap. Många av företagen
låter även sina anställda att arbeta med Mentor på arbetstid.
JC: Fram tills på 50- och 60-talet hade det lokala bruket på orten en
viktig social funktion. Sedan klev staten in och tog över ansvaret för
medborgarna, och ville inte att näringslivet skulle blanda sig i. Idag
har pendeln svängt tillbaka – ett bolag som inte tar socialt ansvar är
inte en attraktiv arbetsplats. Mentor erbjuder företagen en bra möjlighet att ta ett sådant ansvar.
Drottningen har gjort sig känd som en stor drogmotståndare. Finns det
någon händelse i ungdomen som det bottnar i?
HMD: Det finns säkert flera, men under min studietid i München på
70-talet var det en händelse som gjorde starkt intryck på mig. Allting
på den tiden var ju väldigt mycket happy hippie, flower power, LSD
– droger var både accepterat och utbrett. En bror till en nära väninna
fastnade i drogerna och jag bevittnade på nära håll vilken tragedi det
innebar för hela hans familj. Han klarade sig som tur var, men det
innebar mycket lidande.
Anser Drottningen att vi tar för lätt på droger?
HMD: Ibland tycker jag det. Jag har berättat tidigare om en diskus-
från, än för dem som har det svårt här hemma?
JC: Jag tror så här: Vi skapade ett folkhem som byggde på kollektiv
solidaritet bland människor. Det kan ha lett till att vi ibland inte alltid
vill acceptera de brister som finns i vår närmiljö. Många svenskar
tror att vi har världens bästa skola och världens bästa sjukvård. Vi
har sträckt ut våra händer för att hjälpa människor i andra delar av
världen, vilket vi förstås ska vara stolta över och aldrig sluta göra–
men vi måste också rikta engagemanget inåt, här finns också problem.
Vad jag förstår är det inte bara ungdomar i problemområden som söker
sig till Mentor.
JC: Ser man på arabvärlden är det främst två typer av ungdomar som
har problem: de väldigt fattiga som inte ser möjligheter, och de väldigt rika som saknar drivkrafter när allting redan är serverat. Samma
problematik måste vi nog erkänna att vi har här. Alkoholfrågorna är
inte bara kopplade till förorter med låginkomsttagare, utan problemen är stora även i Saltsjöbaden och Djursholm. I de mer privilegierade områdena är det framför allt unga flickor som lider av att de
ställer orimligt höga krav på sig själva.
HMD: Det är så oerhört viktigt med föräldrarnas närvaro. I många
familjer lever ungdomarna sina egna liv, utan att föräldrarna finns där
för att fånga upp dem. De jobbar kanske mycket, kommer hem trötta
och ungdomarna sitter i sina rum med sina datorer. Utvecklingen
med föräldrar som inte hinner kommunicera med sina barn tycker
jag är bekymrande.
JC: Mentor har ju även föräldrautbildningar, och deltagarna uttrycker att de får en utveckling i sitt föräldraskap. Om jag gått på Mentors
föräldrautbildning hade jag säkerligen varit en bättre pappa.
Slutligen, vart skulle ni vilja att Mentor befann sig om tio år?
JC: Samhället blir mer och mer individualistiskt. Men om vi kan bidra till att bygga ett samhälle med en stark individuell solidaritet,
där varje människa tar ansvar för en annan människa, så har vi gjort
något bra.
HMD: Det vore en fantastisk situation om varje ungdom som vill ha
en mentor skulle kunna få en.
NÄR UNGDOMARNA
SJÄLVA FÅR BESTÄMMA
Mentor arbetar med ETT UNGDOMSRÅD som får vara med och lämna synpunkter på många av
organisationens beslut. Vi följde med under förberedelserna inför en reklamfilmsinspelning.
Text Hedda Lapidus Foto Johan Knobe
Ungdomsråd. Mentors Hélène Carlbark (fyra från vänster) tillsammans med några
medlemmar ur organisationens ungdomsråd.
I EN STOR, VÄXTHUSLIKNANDE BYGGNAD i Råsunda ligger Europas äldsta
filmstudio. Den är över 100 år gammal och på väggarna hänger porträtt av skådisar som var med när filmen var ung: Keve Hjelm. Victor
Sjöström. Ingrid Bergman.
Femtonåriga Theo och Hanna-Maja känner inte igen någon av dem.
De är här tillsammans med Helene Carlbark från Mentor och fyra
andra ungdomar för att diskutera en reklamfilm som ska produceras
åt Mentor.
– Jag vet inte riktigt vad vi ska göra här idag men det ska bli spännande.
Jag har inte träffat de andra ungdomarna förut, säger Theo.
Theo, Hanna-Maja, Lukas, Erland, Haddy och Anna har eller har haft
mentorer genom Mentor, och nu ska de vara med och tycka till om
Mentors nya reklamfilm. Filmen ska visas på biografer i Malmö med
syfte att berätta för ungdomar att Mentor finns, varför det är bra med
en mentor och vem man vänder sig till om man vill ha en. Ungdomarnas
roll nu är att bestämma hur budskapet ska förmedlas.
I mötesrummet berättar reklamfilmsmakaren Jenny om hur man förbereder sig innan man ska göra reklamfilm, och hur svårt det kan vara
att hitta magin i en film. Det där som är svårt att sätta fingret på, men
som avgör vilket intryck en film egentligen gör.
En inledande rundfrågning visar att hälften av ungdomarna ansökte om
en mentor efter att Mentor hade varit på deras skola och berättat om sin
verksamhet. Den andra hälften blev tipsade av kompisar.
– Alla trodde att det bara var till för problembarn. Jag försöker berätta
att det inte alls är så, utan att Mentor är till för alla som känner att de
skulle vilja ha en vuxen att prata med, säger Erland.
Det visar sig att alla ungdomarna känner att de måste förklara och försvara inför sina kompisar och ibland även sina föräldrar att de har en
mentor. Jenny föreslår då att filmen ska förmedla stolthet.
Mentors vision är att hjälpa ungdomar att står emot våld och droger,
men som Helene Carlbark säger, det är den yttre gränsen. Egentligen
handlar det om att alla ungdomar ska ha någon att prata med.
För att få igång samtalet och ge inspiration visar Jenny ett par andra
korta reklamfilmer, en positiv och medryckande film om språkresor, en
tecknad om cannabis och en mer allvarlig om en stödlinje för barn till
alkoholister.
och ungdomarna är tysta. Haddy
fingrar på sitt svarta paljettbeströdda datorfodral och Anna äter på en
av de smörgåsar som Helene hade med sig. Till slut säger Hanna-Maja
att hon inte tycker det känns tillräckligt seriöst med tecknat, vilket hon
får medhåll för.
UPPGIFTEN ATT TYCKA TILL ÄR INTE LÄTT
Utvecklande samtal. Eftersom många av ungdomarna känner att de måste förklara
och försvara att de har en mentor föreslår reklamfilmsmakare Jenny att filmen ska
förmedla stolthet.
Helene föreslår att alla ska skriva fem punkter om vad som är bra med
Mentor, och om de kommer på något som är dåligt. Jag går runt och
kikar och det första alla tecknar ner på sina papper är att det är skönt
att ha någon vuxen att prata med.
ALLA SÄGER ATT DE SAKNADE DETTA INNAN DE HÖRT TALAS OM MENTOR,
men ingen av dem hade gjort några efterforskningar för att hitta en. Rätt
information verkar vara avgörande.
Jenny frågar om det finns någon låt eller spelfilm som de gillar.
– Jag gillar Icas reklamfilmer – de är humoristiska och som en följetong.
De fastnar i huvudet, säger Anna.
Lucas kommer inte på någon just nu, men säger att man som ung oftast
inte har någon relation till andra vuxna. Och föräldrarnas kompisar är
svåra att prata med, eftersom de antagligen kommer föra allting vidare
till föräldrarna.
– Min mentors erfarenheter är givande, säger Hanna-Maja, och både
Anna och Erland håller med. Hon fortsätter:
– Jag ville ha en fotbollsspelande mentor som är polis och har barn, eftersom det är en sådan jag själv vill bli. Nu är min mentor inte polis och
hon har inte barn än heller, men hon gillar fotboll och jag är verkligen
jättenöjd. Det är roligt att ha någon att hitta på grejer med.
Alla ungdomar inom Mentor får önska om egenskaper som deras mentor ska ha, och Mentors socionomer och beteendevetare intervjuar både
ungdomar och vuxna och använder därefter sin fingertoppskänsla för
att få den perfekta matchningen. Erland ville ha en läkare som gillar
musik – och det fick han. Anna ville ha någon inom musikbranschen –
och det fick hon.
– Jag och min mentor har gjort allt möjligt – vi har tränat, ätit, gått
på museum och besökt Gröna Lund. Jag såg verkligen fram emot vårt
Gröna Lund-besök. Min mentor sa att hon åkte allt, men när vi väl kom
dit var hon livrädd, skrattar Haddy och tittar på Helene, hennes mentor, som fnissande försöker bortförklara sig.
– Jag gillar att tänka på att mentorerna ställer upp frivilligt, säger Lucas.
Mentor arbetar mycket med ett ungdomsråd som får vara med och lämna synpunkter på beslut som fattas i organisationen. Att ungdomarna är
med och tar fram reklamfilmen är ett naturligt led i denna verksamhet.
Jenny säger att ungdomar är den svåraste målgruppen eftersom de är
kräsna, vana vid reklam och dömer fort. Samtidigt är de oerhört viktiga,
eftersom de är så tongivande.
Innan mötet avslutas delar Jenny ut visitkort till samtliga ungdomar,
med en uppmaning att mejla henne om de kommer på något mer som
kan ge inspiration till filmen.
FÖREBILDER
10 MÄSTERLIGA MENTORER
Inget annat område kryllar så av INSPIRERANDE LÄROMÄSTARE som
film- och tv-världen. Så varför inte lära av dem?
Kristofer Ahlström väljer tio av de mest pålitliga och tankeväckande rådgivarna som någonsin vandrat över vita duken.
SHARON NORBURY
Spelas av Tina Fey i “Mean Girls”
Vid första anblick är Tina Feys lärarinna en rätt tragisk figur –
klumpig, nervös, pank, frånskild, med tre jobb, varav samtliga
är karriärmässiga återvändsgränder – men det som gör ”Mean
Girls” till tidernas bästa tjejfilm är att även de töntiga vuxenkaraktärerna får tänkvärda repliker. Det är fröken Norbury
som belyser tonårsvärldens skoningslösa djungelmentalitet
för de aningslösa eleverna, hon som föreläser om feminism,
och hon som övertalar Lindsay Lohans karaktär att gå med i
skolans matteklubb (ett livsval man önskar att någon kanske gett
verklighetens Lohan tidigare i livet).
WILL FREEMAN
Spelas av Hugh Grant i filmen “Om en pojke”
Will Freemans verklighet är din dröm: han är ekonomiskt
beroende, sitter hemma och slappar på soffan och plinkar
på en elgitarr dagarna i ända. Men ytligheten skaver.
Något fattas, han har ett hål i själen. Och just i det hålet
passar pusselbiten Marcus in, en mobbad mellanstadieunge med knasig morsa i knasig mössa. Men kemi
uppstår enligt naturlagen om att olikheter kompletterar
varandra, och scenen där Will ska rädda Marcus från
”socialt självmord” – han ska framföra ”Killing me softly”
till sin mammas ära inför hela skolan, helt omedveten
om vilken töntstämpel det kommer ge honom – genom
att själv bränna av ett gitarrsolo på scen och stjäla
uppmärksamheten, är den vackraste uppoffringen sedan
Jesus gick med på att bära mänsklighetens alla synder.
FRANK SLADE
Spelas av Al Pacino i “En kvinnas doft”
När darrige eleven Charlie hamnar i dåligt sällskap och riskerar
relegering från prestigeskolan han antagits till är det en blind, bitter
före detta överste som får honom på rätt spår igen. För vem vill väl
inte hänga med en försupen, vapengalen ex-militär som kör Ferrari
trots att han är blind? Och gissa om den buttre översten i sin tur lär
sig av Charlies ödmjukhet att livet kanske inte är så ruttet ändå?
(Spoiler: det gör han).
Rollen som Frank Slade gav Al Pacino hans hittills enda Oscar och en
catchphrase som är lika smittande som filmens budskap. Försök själv
att inte brista ut i ett bredbröstat kaxigt ”Hoo-ah!” efter att ha plöjt två
och en halv timmes livsbejakande feelgood-film.
JOAN HOLLOWAY
Spelas av Christina Hendricks i “Mad Men”
De flesta vet att ”Mad Men” är en tv-serie som handlar om att
man inte ska stirra sig blind på en snyggpolerad yta. Att det
finns djupare värden under de skarpt skurna kostymerna och
pomadaglänsande frisyrerna. Men det är den rödhåriga amasonen Joan som genomskådar allt, och som inte är rädd för att
berätta hur saker och ting ligger till. Det är hon som styr den
unga, oerfarna sekreteraren Peggy genom kontorskorridorernas regler, undan kontoristernas tafsiga fingrar och uppför
karriärstegen. Det är hon som kan plocka fram ett dragspel
och jamma lite franska tryckare för att underhålla kunder. Hon
är kvinnan alla förälskar sig i, systern alla borde ha. Hon är
helt enkelt seriens själva kärna: drabbande vacker på ytan –
djup, inkännande och varm inuti.
LOUANNE JOHNSON
Spelas av Michelle Pfeiffer i “Farliga sinnen”
Filmen som hamnade lite i skymundan av sångaren
LV:s svettiga profilansikte i videon till soundtrackhiten
”Gangsta’s paradise”, är annars stilbildande för läxor
som sträcker sig utanför klassrummet. Michelle Pfeiffer
spelar en före detta marinkårssoldat i skinnpaj som tar sig
an sitt tuffaste uppdrag: att få rätsida på en värstingklass
i Kalifornien. Från den omänskliga behandlingen vid
första mötet – sexuella trakasserier, att bli pepprad med
hopknycklade pappersbollar – tuffar hon till sig och lär
eleverna om livsval, och att de riktiga hjältarna är de som
vågar sätta sig på skolbussen varje dag och plugga. Och
att de får varmkorv om de lär sig poesi!
LEIGH ANNE TUOHY
Spelas av Sandra Bullock i “The Blind Side”
Författaren Bret Easton Ellis har sagt att enda sättet som
ditt liv kan förändras är om någon berättar något för dig
som du inte redan visste. Precis detta handlar filmen ”The
Blind Side” om, där Sandra Bullock Oscarbelönades för
rollen som genomblonderad magnatfru som tar sig an en
hemlös, överviktig och underutbildad kille och lär honom
att bli bäst på allt, inklusive fotboll. En genomamerikansk
framgångsstory à la ”My fair lady”, om man byter ut
balklänning mot suspensoar. ”Du förändrar hans liv”,
berömmer en äldre kvinna Bullocks inspirerande ingripande. ”Nej”, rättar hon, ”han förändrar mitt”.
BRUCE WAYNE
Spelas av diverse skådespelare i “Batman”filmerna
Livsnjutande playboy plågas av sin föräldralösa barndom
och hittar terapi i att bosätta sig i en grotta, klä ut sig till
fladdermus och självpåtaget spöa varenda ljusskygg typ
som korsar hans väg – att Batman själv inte sytts in på
dårhuset dit han skickar sina fiender med jämna mellanrum är rätt underligt om man ser det så. För att inte nämna
hans på pappret olämpliga förmåga som fadersfigur och
förebild. Men det är ändå fint hur han tar sig an en annan
föräldralös pojke och lär honom hur man följer ledtrådar,
löser brott och bär upp kroppsnära, snudd på
oanständiga trikåer.
JOHN KEATING
Spelas av Robin Williams i
“Döda poeters sällskap”
Om ”Farliga sinnen” är filmen om hur en lärare med
okonventionella metoder får pli på ett gäng bråkstakar, så är ”Döda poeters sällskap” raka motsatsen.
Här är det ett par strikt uppfostrade, vattenkammade
överklasskids som får lära sig att det finns ett liv bortom
föräldrarnas hårt åtdragna tömmar. Att man inte
måste gå i deras förutbestämda businessfotspår. Robin
Williams småtöntige lärare ger dem istället lektioner
i poesins skönhet, mjuka värden och den besjälade
frasen ”Carpe diem” – ”Fånga dagen” – som efter filmen skulle komma att användas som replik av varenda
bekymmersfri strandraggare världen över.
RED
Spelas av Morgan Freeman i “Nyckeln till
frihet”
I fängelse gäller andra regler än i det civiliserade
samhället. Det blir en mjäkig bankir varse när han
hamnar i klorna på sadistiska fångar, plitar och
fängelsedirektörer. Men tack vare Morgan Freemans
läderknarriga mysgubbe, livstidsfången Red, skolas
Andy Dufresne i hur systemet funkar. Och hur man
kan besegra det på dess egna villkor. Den kanske
bästa film som gjorts, och bästa bok som skrivits, om
hur den mänskliga viljan och hoppet kan övervinna
de sämsta förutsättningar. För att inte nämna skildringen av manlig vänskap över generations-, klass- och
rasklyftorna i 40-talets USA.
YODA
Spelas av Frank Oz i “Stjärnornas krig”
Morpheus i ”Matrix”, Merlin i ”Svärdet i stenen”, mister Miyagi i ”Karate Kid” och Mickey Goldmill i ”Rocky” – alla är
de visa gamla skäggmurvlar som tar sig an yngre adepter
och visar att de är mäktigare än de själva anat, bara de
vågar tro på sig själva. Men dessa läromästare bleknar alla
i jämförelse med en grön liten tygdocka med talfel. Yoda är
gurun i kaftan, knappt tre äpplen hög, men med mer soul än
James Brown. Med snyggt spottade fortune cookie-visdomar
lär han ut allt om den allestädes närvarande ”Kraften” till
hjälten Luke Skywalker. Helt felfri är Yoda dock inte: hans
tidigare elev, Anakin Skywalker, visar sig ha mer svårlösta
disciplinära problem (han utrotar alla jediriddare och tar
över galaxen).
”Att skjuta upp alkoholdebuten
så länge som möjligt är viktigt”
KNUT SUNDELL är docent i psykologi, socialråd, enhetschef på Socialstyrelsen och
har varit vetenskaplig rådgivare hos Mentor. Här berättar han bland annat om preventivt
arbete och vikten av ett tydligt föräldraskap.
Text Hedda Lapidus Porträtt Johan Knobe
Vilken typ av beteende hos ungdomar ska föräldrar vara observanta på?
– Vissa barn föds med en sådan genetisk uppsättning att de lättare blir arga, vilket i
sin tur kan leda till att föräldrarna blir sämre föräldrar. Konflikthanteringarna i sådana familjer handlar ofta om att den som är mest hotfull vinner. Barnet lär sig att lösa
konflikter genom hot. Om barnet använder det i skolan kommer klasskamraterna
att dra sig undan. Risken finns då att barnet söker sig till andra elever som också
har kamratproblem. Med fel kamrater ökar risken för ännu stökigare beteenden. Ett
stökigt barn blir ofta kritiserat av lärarna, vilket kan leda till att barnet väljer bort den
klagande vuxenvärlden till förmån för vännerna som kanske inte alltid är de bästa
vägvisarna. Organiserade fritidsaktiviteter väljs också bort eftersom de arrangeras av
vuxna. Om barnet inte knyter an till skolan, lär det sig inte, vilket i förlängningen
leder till ett utanförskap på arbetsmarknaden.
Hur kan man arbeta med detta?
– Mentor finansierade ett utvärderingsprojekt där lågstadielärare fick utbildning
i att arbeta med stökiga elever. Metoden var att negligera negativa beteenden och
uppmärksamma bra beteenden, och att arbeta individuellt med barnen. De stökiga
eleverna fick lagom stora utmaningar och vann poäng när de klarade utmaningen.
När de hade tillräckligt många poäng fick de göra något roligt. Arbetet hade mycket
lyckat utfall genom att barnen blev mindre bråkiga och därmed fick flera kompisar.
Ju tidigare insatserna sätts in desto bättre blir resultatet.
Vad finns det för skyddande faktorer förutom föräldrarna?
– Kompetenser som gör att man kan hantera situationer som konfliktlösning och
grupptryck. Förmågan att säga nej och till exempel att kunna avstå från att dricka
alkohol utan att tappa ansiktet bland kamrater. Att skjuta upp alkoholdebuten så
länge som möjligt är viktigt, eftersom studier visar att ju tidigare debut desto större
risk för att utveckla missbruk.
Vad kännetecknar egentligen en effektiv insats inom preventionsarbete?
– Några kännetecken på evidensbaserade insatser är för det första att de är baserade
på kunskap om risk- och skyddsfaktorer. Vad är det som föregår problemens uppkomst och vad förhindrar problem trots dåliga förutsättningar? Det är dessa risk- och
skyddsfaktorer som insatsen försöker påverka. För det andra är det viktigt att ha en
tydlig och avgränsad målgrupp, eftersom ingen insats fungerar för alla. Slutligen är
det avgörande att personalgruppen får rätt utbildning i metoden så att de faktiskt
använder insatsen på rätt sätt.
Vad är det viktigaste att tänka på i preventivt arbete?
– Man bör alltid ställa sig frågan, ”hur vet jag att den här insatsen fungerar?”. Det
är extra viktigt om arbetssättet man använder inte är utvärderat. Fel insats kan vara
overksamt och dessutom få effekten att man stänger dörren till en annan mer effektiv
insats. Det är lätt att ändra attityder men svårt att förändra beteenden.
Kan felaktigt arbetssätt vara skadligt?
– Ja, det finns flera exempel på skadliga insatser. Ett exempel är attachment-terapi. Den
utgår från att barn som inte knyter an till sina föräldrar är olydiga. Behandlingen går ut
på att vårdnadshavaren håller fast barnet tills de får ögonkontakt, för att på så sätt starta
en ny anknytningsprocess. En svensk behandlingsinstitution blev anmäld eftersom en
flicka bröt armen under fasthållandet. Så uppenbarligen är metoden direkt skadlig.
Finns det någon insats som har vetenskapligt bevisad effekt?
– Föräldrarna är kanske den viktigaste skyddsfaktorn för barn och ungdomar. Men
för att föräldrar ska skydda krävs att de betyder något för barnet. För många föräldrar sker detta automatiskt, men det finns föräldrar som behöver arbeta mer aktivt
för att skapa en nära relation till sitt barn. Den nära relationen uppkommer när föräldrar och barn umgås och har trevligt tillsammans. När barnet har en bärande relation
till sina föräldrar är deras förväntningar viktiga. Där måste föräldrar vara tydliga. Det
kan vara att säga ”vi förväntar oss att du inte röker eller dricker förrän du är myndig”.
Skrämsel fungerar sällan. Däremot vill ingen gå emot dem som betyder mycket. De
flesta föräldrastödsprogram arbetar med att både ”lära” föräldrar ha roligt med sina
barn och att tydliggöra förväntningar. Och dessa program har visat sig vara effektiva.
Nya
AMPERA
)5,+(76.b03(1
Elbilen som går sin egen väg. Årets bil 2012.
Med räckvidd på upp till 500 km.
Opel Ampera är den första elbilen som ger dig frihet att köra riktigt långt. Du kan köra
40––80 km på ren el från batteriet, helt utan utsläpp. Och behöver du åka längre kan den
bensindrivna generatorn förse elmotorn med el och ge en räckvidd på upp till 500 km.
Läs mer på ampera.se
Bränsleförbrukning & koldioxidutsläpp enligt UN ECE R101 (viktad, kombinerad): 1,2 l/100km, 27g CO2 /km. Miljöklass Euro 5.
Opel Ampera säljs hos Opels återförsäljare i Stockholm, Göteborg, Malmö, Linköping, Sundsvall, Uppsala och Halmstad. Pris från ca 399 900 kr (efter avdragen
statlig Supermiljöbilspremie 40 000 kr). Förmånsvärde netto: 840 kr/mån vid 52% marginalskatt (1 616 kr/mån brutto). Bilen på bilden kan vara extrautrustad.
Opel Ampera har 5 års nybilsgaranti och 8 års/16 000 mils garanti på litiumjonbatteriet. 5 års nybilsgaranti består av 2 års fabriksgaranti + 3 års förlängd garanti.
Obegränsad körsträcka gäller de två första åren alternativt 10 000 mil på 5 år.
”ATT STÖDJA MENTOR
KRÄVER HANDLING”
JM:s vd JOHAN SKOGLUND hyllar Mentors koncept med delaktighet
– något som också genomsyrar byggjättens engagemang. Ett resultat
av detta är att Hjulstaskolan fått ett ”softrum” och en ny entré,
som eleverna själva varit med och tagit fram.
Text Malin Ekman
Har du själv barn i den åldern?
– Nu är de lite äldre. Jag har tre döttrar: de är
18, 20 och 23 år.
Var du orolig när dina döttrar var yngre?
– Klart det hände att jag var orolig. Det är de
flesta föräldrar. Men både i föräldraskapet och
i mentorskapet är det viktigt att man har tid
och är duktig på att lyssna. Man får inte så
många chanser. Om ens barn har något viktigt
att säga kan man inte svara: ”jag ser på tv, vi
tar det där sen”. För det blir inget ”sen”. Min
erfarenhet är att man inte får chansen att prata
med sina ungdomar särskilt ofta, så när man
får den måste man ta den.
Hur mycket pengar skänker JM till Mentor per år?
för
att visa utsikten över Brunnsviken invid Haga
slott. Han skojar om att han kan se prinsessan
Estelle dras varvet runt av kronprinsessparet,
innan han slår sig ner vid ett runt bord inne på
sitt vd-rum.
Vi befinner oss – åtminstone bildligt – långt
borta från Hjulstaskolan, en av de skolor som
JM samarbetat med genom åren. Men engagemanget i Mentor är i högsta grad närvarande:
genom att många JM-medarbetare är mentorer
åt åttondeklassare runt om på högstadieskolor,
och genom byggprojekt som det på Hjulstaskolan – där bolaget byggde en ny entré och
ett så kallat ”softrum”.
– Förutom den tid vi lägger ner, skänker vi
även en och en halv miljon kronor till organisationen.
JOHAN SKOGLUND STRÄCKER UT ARMEN
– Ett rum för eftertanke och rekreation.
Något som eleverna på Hjulstaskolan tyckte
saknades. Nu jobbar vi tillsammans med Hässelbygårdsskolan. Våra projektledare pratar
med unga killar och tjejer som sedan får komma hit till kontoret och rita och lägga fram
idéer. För att se hur det fungerar. Det här är
ett sätt för oss att visa vilket företag vi är och
hur det är att arbeta i vår bransch. Sedan har
vi förstås duktiga hantverkare, snickare och
betongarbetare som hjälper till mer praktiskt.
Är du själv mentor?
– Ja, just nu är jag mentor. Men inte till någon
åttondeklassare inom Mentor utan i något som
heter Ruter Dam, en organisation för kvinnor
som kommit en bit på vägen i karriären och
har som mål att hamna i en bolagsstyrelse.
Hur var du själv när du gick i åttan? Hade du
behövt en mentor?
– Jag idrottade mycket så visst fanns det mentorer. Dels hade jag en fotbollstränare, sedan
hade jag äldre fotbollskompisar som jag hörde
mig för med. Jag kommer ihåg när jag skulle
välja linje till gymnasiet. Jag hade en åsikt,
mina föräldrar hade en annan. Så pratade
jag med en kille på fotbollen som sa: ”Johan,
för dig som är så duktig på matte borde väl
fyraårig teknisk vara något”. Rådet ledde till
att jag läste fyraårig teknisk linje på gymnasiet.
Kontentan är väl att även om man har en bra
föräldrakontakt kan man ibland behöva inspel
från andra vuxna.
“
– Vi gillar att det är ett ömsesidigt arbete.
Det är inte så att vi bara ger och sedan kan
stänga dörren och vara nöjda över oss själva.
Det krävs handling från båda parter: som att
vi hjälpt till att bygga skolor eller har mentorer
bland våra anställda. Det ställer krav på oss att
vara på tårna och visa att vi har något att erbjuda. Och även om adepterna lär sig mycket
får även våra mentorerna lära sig saker. Det är
därför det är kul att vara mentor, tror jag, för
att man får så mycket tillbaka.
Vad säger dina JM-mentorer?
Som mentor är
det viktigt att
man tar sig tid
och är genuint
närvarande. Det
är så lätt att vara
på väg någon
annanstans.
För att bygga
relationer måste
man vara ‘här
och nu’.
“
Vad är egentligen ett ”softrum”?
Hur kommer det sig att ni valt att stödja Mentor?
– De gillar det verkligen. Många har vidgat
sina vyer. De har hjälpt till med läxläsning och
rört sig i nya miljöer och mött nya människor.
Som mentor är det viktigt att man tar sig tid
och är genuint närvarande. Det är så lätt att
vara på väg någon annanstans. För att bygga
relationer måste man vara ”här och nu”. Det
tar tid att bygga förtroende och tillit så att ungdomar vågar öppna sig om saker de tycker är
viktigt.
byran.se
Gör dig fri!
Varva ner! Minns hur det var att vara ung!
Ägna dig åt viktiga saker – som att ta tid
med någon som behöver dig! Den nya
generationen robotklippare från Stiga tar
hand om gräsmattan på egen hand. Kanske
t o m bättre än om du hade gjort det själv.
Stiga Autoclip finns i sju modeller. Vilken du väljer
beror på trädgårdens storlek och karaktär. Den mest
kompakta hanterar 0-400 m2 gräs, klarar lutningar
på 50 % (27°) och kräver ingen som helst installation.
De större hanterar upp till 4000 m2. Närmaste
återförsäljare – se stiga.se – lotsar dig rätt.
”VI VILLE ENGAGERA OSS I
NÅGOT BETYDELSEFULLT”
på Scholz & Friends, om varför de valt
att arbeta pro bono med Mentor.
PÄR ROOSVALL
– Tidigare har vi gjort en del jobb
av den här karaktären, men då har
det handlat om engångsinsatser. Nu
bestämde vi oss för att engagera oss i
något ordentligt och mer långsiktigt.
Vi ville jobba med ungdomar och
förebilder på något sätt, så vi sökte
upp olika organisationer som vi
ansåg passade oss. Slutligen föll
valet på Mentor, som står för något
väldigt bra, har stor potential – och
dessutom upplever vi att vårt arbete
för dem verkligen kan göra skillnad.
Man kan ju inte göra allt för alla,
men kan göra något för någon.
Och som företagsledare känns
det viktigt att engagera sig i något
betydelsefullt. Jag märker även på
mina medarbetare att de känner en
stolthet över att arbeta med Mentor.
Vad exakt är det ni gör?
Namn: Pär Roosvall
Ålder: 35
Yrke: Delägare och styrelseordförande i Scholz & Friends
– Vi hjälper Mentor med deras kommunikation: skapar varumärkesplattform, strukturerar säljorganisationen
och lägger även ett förslag på hur
organisationen ska kunna växa.
Har du någon egen mentor?
– Absolut, hon heter Frances Broman
och har jobbat som extern rådgivare
åt många organisationer. Jag har haft
henne som ett bollplank i fem-sex
år och det har varit oerhört givande.
Frances har som mission att hjälpa
unga människor, och det gör hon
verkligen.
Arbetar du själv som mentor?
– Snart gör jag det. Jag har gjort
intervjuer hos Mentor och just
nu håller jag på att utvärderas.
Förhoppningsvis klarar jag
utvärderingen, och då blir jag
en mentor.
Vad är viktigt att tänka på
som mentor?
– Man ska vara tillgänglig, och kunna
ge ett objektivt utifrånperspektiv
till sin adept. Man ska vara en klok
person som står på adeptens sida,
helt enkelt.
7 STEG TILL MINSKAD RISK
Mentor har arbetat fram ett program i sju
punkter med goda råd till tonårsföräldrar för att
minska riskerna till missbruk av alkohol.
1. Håll koll
Håll koll på var din tonåring befinner sig och
vad han eller hon gör under loven. Ha gärna
kontakt med föräldrarna till barnens kompisar.
2. Var närvarande
Få med dig andra föräldrar och ge er ut och
nattvandra i ert bostadsområde. Att ni föräldrar
är ute ger en trygghet till ungdomarna.
3. Langa inte
Köp inte ut och bjud inte på alkohol. All
forskning visar på att barn som blir bjudna på
alkohol i hemmet dricker mer och oftare ute.
4. Bestäm tider
Sätt upp tider för hur länge ditt eller dina barn
får vara ute. Gör dem delaktiga i besluten och
skapa överenskommelser.
5. God kommunikation
Se till att du har tid att lyssna när ditt eller dina
barn vill prata med dig och ha kontakt.
6. Umgås
Hitta på något som ni kan göra tillsammans
under helgerna eller på loven. Fika, gå på bio,
baka, laga middag och duka fint, träna, ta en
promenad. Det är oftast lättare att prata om
saker när man gör något tillsammans.
7. Var en förebild
Tänk på att du är den främsta förebilden för
dina barn.
NYA AMBASSADÖRER
FÖR MENTOR
Mentor har tre nya, inspirerande
ambassadörer.
Sara Varga slog sig in i den svenska folksjälen
förra året när hon uppträdde i Melodifestivalen
med den högst personliga – och egenhändigt
skrivna – balladen ”Spring för livet”. Den
känslosamma texten handlar om Saras relation
med en man som misshandlade henne psykiskt.
Även äventyraren Anneli Pompe är ny Mentorambassadör. Trots att hon bara 31 så är
meritlistan diger: hon har slagit världsrekord i
fridykning och dessutom var Anneli den första
svenska kvinnan att bestiga Mount Everests
norra sida.
Den tredje ambassadören är långdistanslöparen Mustafa Mohammed (som intervjuas
tidigare i tidningen).
Alla tre delar är lysande förebilder på olika
sätt – och de delar ett starkt engagemang för
ungdomar.
Alla behöver kärlek...
...även en sjötomt
Bojar
Fasta bryggor
Stenkistor
Båthus
Flytbryggor
Betongpontoner
Vågbrytare
Marinor
Pålning
Strandskydd
Sandstränder
Sjötransporter
Markarbeten
Dykning
sjoliv.se
SJÖ
LIV
”MÅNGA SATSMEDARBETARE HAR
BLIVIT MENTORER”
Träningskedjan SATS personalchef ANNA RAFTHEIM om de många positiva
aspekterna som samarbetet med Mentor tillfört.
HUR KOMMER DET SIG ATT SATS OCH MENTOR
Hur märks samarbetet?
– Ja, det är det. Både anställda och medlemmar uppskattar att SATS gör en insats inom
områden där vi kan tillföra något, som till
exempel hälsa och välmående. Medlemmarna vill veta vad vi som träningskedja har för
samhällsengagemang och de blir glada och
överraskade när vi berättar om samarbetet
med Mentor.
Vad ger samarbetet för SATS respektive för
Mentor?
– En del av oss som arbetar på SATS är mentorer, och att vara mentor ger otroligt mycket
– både på det personliga planet och på ett
större plan. Föräldrakurserna som Mentor
anordnar brukar också vara väldigt populära. Och inte minst ger samarbetet en ökad
medarbetarmöjlighet och en vetskap för medarbetarna att arbetsgivaren engagerar sig.
Mentor syns mycket i vårt stora kontaktnät
och vi möjliggör deras arbete.
Vad hoppas ni att det ska ge?
– Jag tror mycket på relationer och på idén
“
Både anställda
och medlemmar
uppskattar att
SATS gör en
insats inom
områden där vi
kan tillföra något,
som till exempel
hälsa och
välmående
“
Corporate Social Responsability?
på SATS?
– Från 11 år får man komma och träna med
någon av sina föräldrar. Så länge du är under
16 år måste du ha en vuxen med dig när du
kommer till våra center, men efter det räcker
det att en förälder har skrivit in dig så får du
komma och träna på egen hand. Vår kompetenta personal ger individuellt anpassade råd
till den träning man är intresserad av. Våra
center är också en social mötesplats, och
träning ger människor tillhörighet och något
att prata om.
– Att träna är bra för välbefinnandet och
det bidrar till att kunna leva sitt liv bättre
och enklare. Det kan handla om allt från
att klara av att jobba åtta timmar om dagen
till att ha energi över för fritidsaktiviteter.
Det är även bra för hjärtat och andra inre
organ. All typ av fysisk aktivitet förbättrar
syreupptagningsförmågan och gör en starkare, vilket bidrar till att man förbättrar sin
hälsa enormt. Man blir till och med på bättre
humör av att träna! Träning förbättrar människors vardag och vi behöver den i en eller
annan form, alla kan ha individuella mål med
sin träning. Vad gäller ungdomar tränar de
väldigt olika, det finns dem som tillbringar
mycket tid framför datorn, samtidigt som det
finns dem som tränar mycket. Och generellt
sett är det inte idrotten i skolan som får det
största utrymmet.
– SATS jobbar med Corporate Social Responsibility-frågor (CSR) främst eftersom
vi som arbetar här brinner för hälsa och
välmående. Vi har stora hjärtan och vill gärna
bidra med vår kompetens och vårt engagemang. Dessutom har vi många medlemmar
och därigenom en stor kontaktyta, därför var
det enkelt att säga ja när Mentor vände sig
till oss för tre år sedan.
Är det viktigt affärsmässigt att engagera sig i
Hur gammal måste man vara för att träna
Varför är det bra att träna?
HAR SAMARBETE?
– För det första erbjuder vi aktivitetsdagar
där mentorer och adepter kan träna tillsammans med andra mentorpar ett par gånger
per termin. Alla tränar tillsammans i gymmet
och ibland erbjuder vi gruppträningsklasser
– det blir ett bra tillfälle att komma varandra
ännu närmre. Dessutom får Mentor komma
till våra center och marknadsföra sig. Till exempel har representanter från Mentor med
stor framgång värvat mentorer på vårt center
på Stureplan. Mentor frågar ofta om de får
komma och värva hos oss.
med adepter och mentorer. Det är ett sätt
att stärka varandra som medmänniskor och
även i ledarskapet. Mentors idé behövs och
vi vill gärna vara med och bidra.
Ställ upp för en ung kompis
På Mentor kämpar vi för ett Sverige där unga får växa
och utvecklas hälsosamt och drogfritt. Det är ett stort
uppdrag, det vet vi. För stort för oss att axla helt själva,
förmodligen. Men med din hjälp kan vi komma en bra
bit på väg. För genom att ställa upp som Mentor kan du
göra stor skillnad för en ung människa.
Bli inte rädd nu. Det är inte så att du måste vara en
superexpert på ungdomar eller ha svart bälte i karate.
Nej, ungdomarna som vi arbetar med är helt vanliga
ungdomar med helt vanliga problem, drömmar och
funderingar. Och din roll blir framförallt att finnas där.
Ta en fika eller gå på bio. Prata om livet, om den senaste
fotbollsmatchen eller Lady Gagas senaste outfit. För
det är genom naturliga relationer till vuxna som vi ger
ungdomar bättre förutsättningar.
Hör av dig till oss i dag, så berättar vi mer om hur
du kan ställa upp för en ung kompis.
mentor.se
+46 (0)8 789 11 80
Investera i framtiden
På Mentor kämpar vi för ett Sverige där unga får växa och utvecklas hälsosamt och drogfritt. Det är ett stort uppdrag, det vet vi och här måste vi alla
hjälpas åt.
Visst, vi lever i ett land med hög standard. Ett land där samhället tar
ansvar för alla, ibland. Alldeles för många av våra unga saknar vuxna att
prata med och lita till. För det är verkligen inte enkelt i åldern mellan barn
och vuxen. Här behövs någon med erfarenhet som kan guida och lyssna.
Och det är här vi på Mentor kommer in i bilden. Vi ser till att unga får
en vuxen Mentor att prata med. Att träffa och umgås med. Någonstans där,
i det arbetet, kan vi stärka deras självförtroende och försvaret mot det som
är dåligt. Där kan vi lyfta fram den positiva kraften.
Mentor finansieras av företag och näringsliv. För att vi ska kunna hjälpa
ännu fler behöver vi ditt stöd. Här av dig till oss idag så berättar vi mer om
hur din arbetsplats eller ditt företag kan vara med och hjälpa fler ungdomar
till en bättre framtid. En klok investering med garanterat bra avkastning.
mentor.se
+46 (0)8 789 11 80
MENTOR I VÄRLDEN
”CSR måste vara högt på agendan”
För Ulf Borgcrantz, Partner Performance
Improvement på Ernst & Young, är det viktigt att
medarbetarna själva får engagera sig i Corporate
Social Responsibility-frågor
Varför är det viktigt att arbeta med
CSR-frågor?
– För att såväl kunder som medarbetare
nästan kräver att företagen gör det idag.
Det har blivit en license to operate, ett
sätt att skapa förtroende för företag och
affärsverksamheter. Det kan till och med
vara så att kunder väljer bort företag
som inte kan visa upp resultat från CSRarbete. På universiteten får vi frågor
av våra framtida medarbetare vilka
CSR-projekt vi har som de kan engagera
sig i. Det här är en utveckling som har
exploderat de senaste 4-5 åren.
Vad arbetar Ernst & Young med för
projekt?
– Vi jobbar med tre e:n, Education,
Entrepreneurship och Environment.
I exempelvis Rinkebyakademin,
en skola efter skolan för design
och produktutveckling, kan våra
medarbetare lägga arbetstid på att
ta fram undervisningsmaterial. Det
är viktigt att tillhandahålla projekt
för medarbetarna att själva delta i,
det finns en drivkraft att hjälpa till i
samhällsfrågor. Och engagemanget
är stort, vi måste ha regler för hur
mycket arbetstid man får lägga ned på
CSR-frågor.
Vad är dina råd till företagen?
– CSR måste vara högt prioriterat på
strategiska agendan och det handlar
inte bara om vad företaget gör, utan
det behövs program för de egna
medarbetarna att engagera sig på
arbetstid. En del bolag tänker att
CSR, det är att donera pengar och de
undrar vad de ska sponsra, men det
räcker inte. Vi jobbar mycket med
resultatförbättring och hur företagen
ska öka sin intjäning, och nu finns det
ingen motsägelse längre mellan det och
CSR-engagemang.
MENTOR VÄRLDEN ÖVER Sedan starten 1994 har Mentor bedrivit projekt i över
80 länder och hjälpt mer än två miljoner barn och ungdomar.
ARABIA
I nuläget bedriver Mentor Arabia ett
Life Skills-program i Kuwait, Saudiarabien och Egypten som riktar sig
till ungdomar mellan tio och sjutton
år. Programmet, som går ut på att
lära elever att välja en drogfri livsstil,
når över 1 500 elever av olika
kulturell och religiös bakgrund.
>
Mentor
USA
Tillsammans med organisationen
Safe Horizon bedrev Mentor USA
programmet ”Streetwork Parenting
Program” under 1998 och 1999.
Programmet riktade sig till hemlösa
föräldrar mellan 16 och 23 år, och
gick ut på att ge dem den kunskap,
färdighet och stöd för att avstå från
drogmissbruk och fatta positiva
beslut kring sina föräldraskap. Utvärderingen visade att föräldrarna
efter programmet i hög utsträckning
lyckades ta avstånd från alkoholmissbruk och istället engagera sig i
sina barns utveckling.
>
Mentor
COLOMBIA
I januari 2005 delegerade
organisationen UNODC
Global Youth Network sitt
latinamerikanätverk South
American Youth Network till Mentor
Colombia. Sedan dess arbetar
man aktivt med kunskapsutbyte och
nätverkande mellan internationella
välgörenhetsorganisationer. Och
i samarbete med Universidad
Católica de Colombia
identifierades framgångsrika
metoder för att förebygga
drogmissbruk – kunskap som spreds
vidare inom Mentor Colombias
nätverk.
>
Mentor
LITHUANIA
Litauiska Mentor jobbar sedan
2008 med ett föräldraprogram
som man hämtat från svenska
Mentor, vars syfte är att förstärka
och förbättra kommunikationen
inom familjen. Förutom seminarier
ordnar man även workshops där
grupper om 7-10 föräldrar jobbar
tillsammans för att utveckla och
förbättra sina föräldraskap.
>
Mentor
UK
Det tre år långa programmet ”The
London Youth Involvement Project”
går ut på att förhindra missbruk
hos ungdomar i London. Genom
djupintervjuer med Londonbor i
åldrarna 12-15 drar man under
första året upp riktlinjer för
hur man effektivast förhindrar
ungdomsmissbruk – som man
sedan implementerar och arbetar
efter de följande två åren.
Av Hedda Lapidus & Catharina Swartz
Mentor
ATT BYGGA MED HJÄRTA
När RIKSHEM rustar upp Gränby i norra Uppsala handlar det om mer än att byta ut rör och kakla om kök och badrum.
Genom ett samarbete med Mentor kommer man erbjuda de som bor här mentorer,
läxhjälp och föräldrautbildningar.
Text Malin Ekman
– Vi har valt Mentor som vår partner därför
att vi tycker att mentorskap i sig, och den
bärande idén att nå ungdomar och erbjuda
stöd i deras utveckling mot vuxenlivet, är en
väldigt bra tanke. Vi är övertygade om att vi
på det sättet kan ge fler ungdomar en bra bas
för vuxenlivet.
Samarbetet med Mentor kommer att
sträcka sig över ”åtminstone två år” och förhoppningen är att det senare även ska sprida
sig till andra bostadsområden.
– Det är första gången vi gör det på det
här sättet i ett miljonprogramsområde. Vår
förhoppning är att vi ska göra en betydande
insats, både för ungdomar och föräldrar som
bor där. De som jobbar i området är de vi
tänker ska bli mentorer, men även andra
samarbetspartners, säger Mentors generalsekreterare Karin Jordås.
“
“
som vilket fastighetsbolag som helst – de förvärvar, förvaltar och hyr ur bostäder runt om i landet.
Men ombyggnationen av bostadsområdet
Gränby i norra Uppsala sticker ut som något
helt nytt.
Förutom att renovera området med det
mest miljövänliga materialet, kommer Rikshem att erbjuda ungdomarna i området
mentorer.
– När man investerar i ett bostadsområde är
det viktigt att inte bara göra det i den fysiska infrastrukturen, utan att man bidrar när
det gäller utvecklingen i området. Då har vi
valt ut ett par ställen där vi tänker göra samhällsinvesteringar, säger Ilija Batljan, vice vd
på Rikshem.
I praktiken fungerar det så att Rikshem utbildar sina medarbetare i Gränby till att bli
mentorer. Genom samarbetet med Mentor
kommer man även att ge sina samarbetspartners samma chans. Dessutom erbjuder man
utbildning till föräldrarna i området. En ytterligare insats är att man planerar att rekrytera universitetsstudenter till att frivilligt
hjälpa till med läxläsning.
– Den största delen i projektet är att nå ungdomarna i Gränby. Sedan vet vi från forskningen att föräldrastödsprogram är väldigt
effektiva när det gäller att stärka föräldrarna
i deras roll och på det sättet bidra till bättre
hälsa i området, säger Ilija Batljan.
Som kommunalråd i Nynäshamn, ett uppdrag han lämnade 2009, arbetade Ilija Batjlan
hårt för kommunens ungdomar. Ett spår han
fortsätter på som fastighetsman.
– Jag har genom året varit väldigt engagerad i
barn- och ungdomsfrågor och som kommunstyrelsens ordförande i Nynäshamn skapat
möjligheter till att alla som gick ut 9:an, 1:an,
2:an och 3:an på gymnasiet kunde få sommarjobb, säger han.
Det var också då han kom i kontakt med
Mentor.
PÅ MÅNGA SÄTT ÄR RIKSHEM
Mentors bärande idé, att nå ungdomar
och erbjuda stöd i deras utveckling mot
vuxenlivet, är en väldigt bra tanke
Tak över huvudet en god investering
Ända sen människan lämnade sin nomadiserande livsstil har bostaden varit ett betydelsefullt investeringsslag. Det var i gods och gårdar man räknade herrskapets förmögenhet (ja för all del: i antal
oxar eller kor också). Idag är hyran en av de första räkningarna vi betalar. Bostaden är ett av våra
grundläggande behov, inte minst i ett land som Sverige med kalla vintrar, och något som de flesta av
oss prioriterar högt.
LARS SWAHN, VD FÖR SVENSKA BOSTADSFONDEN, OM BOSTADEN SOM INVESTERINGSSLAG
Av det skälet har statsmakten i många länder, bland annat
Sverige, på olika sätt infört system och lagstiftning som reglerar denna marknad. Syftet har varit att skapa bra boendevillkor
för befolkningen i allmänhet. I Sverige kallas detta för ”bruksvärdesystemet” och innebär att hyran baseras på kostnadsutvecklingen i samhället generellt och bostadssektorn speciellt. Det kan ställas mot kommersiella fastigheter - kontor,
industrilokaler och butiker - som prissätts på en fri marknad,
med en mycket större variation efter rådande konjunktur.
Bruksvärdessystemet ger bostäder en mer förutsägbar utveckling, kopplad till konsumentprisindex, än andra fastighetsslag.
Och över tiden ger det en bättre totalavkastning på det investerade kapitalet.
När jag först kom i kontakt med fastighetsinvesteringar, i
England 1983, arbetade jag inom detaljhandel och hade fått
ett erbjudande att köpa de fastigheter där mitt företag var
hyresgäst. Det kändes både konfunderande och spännande.
Som lekman på fastighetsområdet bestämde jag mig för en
enkel grundtanke:
Fastigheter i rätt områden och med rätt hyresgäster kommer,
om man ger det tid och sköter det väl, att vara ett oslagbart
komplement i en investeringsportfölj. Man behöver inte låta
sig påverkas av analytiker och andra ”förståsigpåare”. Sunt förnuft räcker: Är staden, huset och hyresgästerna bra - på sikt?
Långsiktiga fastighetsägare är några av de mer förmögna
personerna i varje land och många som tjänat en slant
återinvesterar gärna en del av detta i fastigheter. Även bland
institutionella placerare har fastigheter länge varit en favorit
och i många fall består deras portföljer av 20 till 30 % direkta
fastighetsinvesteringar. Varför inte göra som de gör?
Det har gått ett tag sedan min första fastighetsaffär och idag
arbetar jag med fastigheter på heltid. Förvisso har det tillkommit mer avancerade räknemodeller under åren, men min
grundtanke kvarstår: rätt hus i rätt område är en god investering på lång sikt.
Det var också den tanken som låg som grund när vi startade Svenska Bostadsfonden. Investerare som tidigare varit
begränsade till aktiefonder med inriktning mot fastighetsbolag kunde nu bli delägare direkt i hyreshus utan att själva
investera miljonbelopp. Konceptet har fungerat och idag är
vi Sveriges snabbast växande fastighetsfond med fokus på
hyresbostadsfastigheter.
Sveriges reglerade hyresmarknad innebär ett unikt investeringsscenario där ökade driftskostnader kan kompenseras
genom hyreshöjningar. Detta ger en enorm stabilitet liksom faktumet att hyresbostadsfastigheter inte påverkas av
konjunktursvängningar på samma sätt som kommersiella
fastigheter - folk måste bo någonstans oavsett om tiderna är
bra eller dåliga.
Sammanfattningsvis skulle jag vilja citera den gode Mark
Twain som uttryckte det mycket väl en gång i tiden:
”You should buy land. They don’t make it any more”.
Lars Swahn
Vd och grundare för Svenska Bostadsfonden
”Vinsterna av
att vara mentor
är enorma”
Hon har sålt över en miljon böcker
– om alltifrån självkänsla till ledarskap.
Snart börjar hon arbeta med Mentor.
Mia Törnblom berättar om varför det
kan vara bra att vara självisk och varför hon
fått ut mer av att vara mentor än att ha en.
Text Malin Ekman Porträtt Elisabeth Ohlson Wallin
Innanför dörren till vindsvåningen på Kungsholmen i Stockholm står en
hel rad avtagna skor.
– Det är så sällan du får ta av dig skorna, så här gör vi alltid det, säger Mia
Törblom som driver sitt bolag MT-gruppen härifrån tillsammans med sin
man och ett tiotal medarbetare.
Det som 2005 tog fart med den bästsäljande boken ”Självkänsla nu!” är
idag ett mindre imperium med utbildningar, föreläsningar och företagssamarbeten. Mia Törnblom hade känt till Mentor länge när hon nyligen
inledde ett samarbete med organisationen.
– Fördelen med Mentor är att de arbetar förebyggande. Man möter ungdomar tidigt och man möter också ungdomar som själva har bett om det,
som själva vill, säger Mia Törnblom.
Hon har haft många mentorer genom åren, men också adepter. I dag
träffar hon fyra stycken regelbundet. Mia Törnblom lägger en tredjedel
av sin arbetstid på ideellt engagemang.
– Vinsterna av det är enorma. Det är också det jag kommer prata om när jag
träffar Mentors samarbetsföretag – hur engagemang lönar sig, säger hon.
De flesta som berättar om att hjälpa andra kommer in på den själviska
aspekten, Mia Törnblom inkluderad.
– Att ge av sig själv och sin tid är på ett sätt en ganska självisk handling,
eftersom man får så otroligt mycket tillbaka. Man får stanna upp, möta sig
själv, kliva ur sig själv och får distans till sina lyxproblem. Att kliva ur den
självcentrering som vi alla hamnar i och faktiskt finnas till för en annan
person är väldigt viktigt och utvecklande, tycker jag.
För den sakens skull får inte syftet med att hjälpa andra vara själviskhet,
poäng-terar Mia Törnblom.
– Jag tror det viktiga är för vem och varför? Jag har redan sagt att det
finns ett mått av själviskhet. Men det måste handla om att man på riktigt
är intresserad av att finnas till för andra människor. Om man blir mentor
för att kunna skriva det i cv:t tycker jag att det är bättre att man väljer en
annan typ av engagemang.
Ändå är mentorrollen ett åtagande hon oftast rekommenderar. Man lär
sig så mycket av att finnas till för en annan person, hävdar Mia Törnblom.
Samtidigt gör man någon annan gott.
– Bara genom att lyssna kan man finnas till för andra människor många
gånger. Det handlar inte om att säga kloka saker utan om att finnas där.
Ibland är det att lyssna, ibland att inspirera, ibland att dela med sig av en
egen erfarenhet och ibland att göra något lättsamt.
Men några tips i punktform för den som ska bli mentor, vill Mia Törnblom inte dela ut.
– Mitt enda råd är – bara gör det. Och förstå att det inte handlar om att
du ska kunna rädda, laga eller skydda, utan om att du är en vuxen person
som inte är familjen, släkten, läraren; en helt neutral person som man
tryggt kan öppna sig för. Mitt råd är: lyssna, ge och njut.
På frågan om det finns någon särskild mentor som betytt mycket för
henne svarar hon:
– Adepter snarare. Jag har fått ut ännu mer av de människor jag fått förmånen att finnas till för, vilket inte betyder att jag inte är tacksam gentemot alla som varit mentorer åt mig. Att vara mentor åt någon bygger
självkänslan eftersom alla handlingar jag gör som är goda och följer mina
värderingar stärker min känsla av egenvärde. Förhoppningsvis blir adepten också lite tryggare i sig själv.
För det är svårt att vara ung i dag, anser Mia Törnblom.
– Jag tror inte att ungdomarna mår sämre i dag, men de har en annan typ
av svårigheter – de får så mycket information, till exempel på Facebook,
och då är det lätt att jämföra och känna sig sämre än andra för att de är
vackrare, smartare och coolare. För att hantera den tid vi lever i krävs det
mer trygghet och självkänsla än för bara 15-20 år sedan.
För att skapa en bra relation till sin adept är förtroende a och o, och
det byggs först när även mentorn vågar berätta om sig själv, menar Mia
Törnblom och undslipper ännu ett råd. Vikten av att skilja på personligt
och privat.
– Om jag använder dig för att älta saker som pågår i mitt liv just nu, är det
inte okej, det är privat. Men om jag väljer om att dela med mig av upplevelser jag haft för att skapa ett förtroende, så är det personligt.
En privat sak övergår till personlig först när den är färdigbearbetad,
enligt Mia Törnbloms filosofi. Att dela med sig av något personligt är
ofta avväpnande.
– Som ung person tänker man inte att vuxna är osäkra, vilket vuxna är
hela tiden. Så att dela med sig och säga ”när jag gick hit kände jag mig
nervös i magen därför att jag hoppades ju att du skulle tycka om mig”, är
ett bra sätt att öppna upp förtroendemässigt.
CONTEMPORARY STYLE FOR URBAN KIDS WWW.MONAMICI.SE
Skicka sommaren vidare!
Frimärken köper du hos
ditt närmaste postombud.
10 stycken 60 kr.