Här finns en utskriftvänlig PDF

Dölehästen
Rasens ursprung och
plats i historien
E
der 4 som blev en avelsmatador. Och, i fjärde
led därefter finner vi Dovre, f. 1871, som
tillsammans med den mycket speciella hingstproducerande Galdebruna, också f. 1871, blir
stamparet för dagens kallblodsraser i SverigeNorge.
Sverige importerade upp emot 300 000
dölehästar från Norge bara under 1800-talet.
n vidunderlig god hest, like utmerket som ride-kjøre-og brukshest, dertil lettholden. Alltid Sunn og Munter,
og førsterangs som seterhingst.”
Dölehästen (döl=dal)eller Gudbrandsdalshästen eller Östlandshästen, kärt barn har många
namn, är både grundtypen och grunden för
det moderna Nordiska kallblodets varianter i
Sverige och Norge. Hästen har sitt ursprung,
historiskt, i kör- och skjutshästanvändningen
och har då också i huvudsak avlats fram via
gårdsstammar, större skjutshästhållare, där
gårdar som Tofte och Huseby intar en särskild
plats.
Kallblodet var människans främsta
hjälpmedel och mycket använd. Därför gjordes
hela tiden försök till anpassningar av hästen
till olika, nya arbetsuppgifter och nya moden
genom inkorsningar av främmande raser. Det
är troligt att Dölen fick sitt specifika utseende
och sin storlek genom inkorsningar av först
Spanska hästar men framförallt av danska
raser under 1700-talet.
Ett mycket avgörande drag för rasens
nuvarande utformning var importen av Odin år
1834, en fullblodshingst, från England. Denna
hingst passade turligt nog väl in i den norska
kallblodsstammen och skapade en ädlare häst
men fortfarande med kallblodets grovlek och
kynne. I fjärde led därefter hittar vi Veikle Bal-
Espedölen e. Hallingblåen u. Sognaraudi. Född 2001,
här som ”forbonde”häst.
Norge förskonades nästan totalt från inkorsningar med Ardenner vilket ger Dölen en lång
och oavbruten rashistoria. Därför härstammar
också de flesta avelshingstarna i Norge-Sverige från både lättare och tyngre döle, vilket
medför att Kallblodstravaren, Nordsvensken
och Dölen i allt väsentligt har sin grund i norsk
döleavel fram till början på 1900-talet. Dock
med den reservationen att i Kallblodstravarrasen finns lättare blod från främst varmblod
och Arabhästen sprungna oftast från statliga
initiativ med inkorsningar under 1800-talet.
Exteriört märks detta i en lättare benstomme
och ädlare huvudform hos Kallblodstravaren.
Vi utgår ju här ifrån att Kaare är efter
Galde, en Dovre-Galdebrunason. I så fall utgår
mer än 90 % av dagens travarhingstar från
Dovre. Dessutom är en betydande andel av
Nordsvensk häst från Dovre-linjer. Dölehästen
är klart dominerad av Dovre-linjen via BriminGjestar.
Dölehästens avelshistoria visar på en intressant sak dvs hur avel kan gå olika vägar trots
samma ursprung. Brimin, en sonsonson till
Dovresonen Sjaak Balder och nämnda Galdebruna, har i generna mer ”lätta” linjer och få
tunga. Brimin gav dock avkommorna i dominerande uttryck klart grövre benstommar än
egna gener. Hippologen Wriedt analyserade
avkommestatistiken och konstaterar att Brimin
troligen är ett exempel på en mutation just för
mer grovlek. Därför blev Brimin-linjen populär i dåtidens behov av grövre arbetshästar.
Renaveln av Dölen påbörjades ca 1860
vilket tog sitt uttryck i att grövre hingstar föredrogs vid hingstbedömningarna än vad som
tidigare varit gängse. En stambok upprättades
och inkorsningar av främmande raser i Dölen
motarbetades. Rasen kan därför sägas etablerats för ca 150 år sedan.
På grund av sin storlek blev Dölen uppskattad inom Norges militär. Samtidigt var Dölen
använd för alla behov inom det norska småskaliga jord- och skogsbruket.

Dölehästen
Rasbeskrivning
D
2
ölehästen är den största av Norges fyra nationella hästraser.
Den är godmodig, arbetsvillig, lättfödd
och inte minst en vacker häst. Dölehästen av
brukstyp är kraftigt byggd med god kroppsform, bra ben, lediga rörelser. Den är ärlig,
lugn och inte minst har den ett gott temperament.
Brimin ee. Gimle 425 u. Fenny. Född 1908 och den helt dominerande
linjebildaren till dagens Döle
Landslaget för Dölehäst har som
uppgift att arbeta för den bästa möjliga utvecklingen av Dölehästen. Det är kombinationen
av arbets/fritidshäst som man försöker att
bibehålla. Typerna varierar i storlek vilket ger
möjlighet till flera olika användningsområden.
Helhetsintrycket varierar från häst
till häst. Det mest utmärkande är kön, färg
och tecken. Bland färgerna är svart och brunt
vanligast men även fuxfärgade och lite mer
ovanliga färger som gulbrun och blåskimmel
förekommer. Tecken som stjärn och bläs är
vanligt förekommande.
Huvudet skall vara välformat (inte för
stort eller litet) och med bred panna. Detta
för att hästen skall vara lättstyrd och ha god
balans. Bröstet skall vara brett och djupt. En högställd häst kan även ha gott bröstdjup.
Bogen skall vara muskelfylld och armbågarna
skall peka rakt bakåt. Armbågar som pekar inåt
disponerar för fransk benställning. Övergången
mellan hals och bröst skall vara välmarkerad.
Manken skall vara välutvecklad.
Ryggen skall överföra muskelkraften från bakbenen till framdelen, därför skall Dölehästen
vara väl muskelsatt över rygg- och ländparti,
korset skall vara långt, brett och välmusklat.
Låren skall vara djupa (sedda från sidan) och
breda (sedda bakifrån). God muskulatur i låren
ger stor styrka.
Kvalitén på benen är mycket viktig både hos
arbetshästen och fritidshästen;
Underarmarna skall vara muskelfyllda och
framknäet brett. Hasorna skall vara breda,
sedda från både fram- och baksida. De skall
vara långa, markerade och torra, dvs vara fria
från vätskeansamlingar och överben.
Skenorna skall vara förhållandevis korta och
breda. Kotorna skall vara medellånga. Är
kotorna korta och stela disponerar detta för
skador i lederna.
Arbetshästen skall vara lågrektangulär, dvs
att den är längre än den är hög, dvs att den är
längre än den är hög, mätt från skulderbladet
till bärbensknölen. Höjden mäts vid manken.
Dölehästen skall ha lång och kraftig man och
svans samt rikligt med hovskägg.
Rörelserna skall vara energiska, rena och taktmässiga i alla tre gångarter.
Färger som är tillåtna är svart, brun, fux, blå
(skimmel), gulbrun, isabell, med eller utan
tecken.
Hästens arbetsförmåga styrs av storlek och
tyngd, muskelmassa och förhållandet mellan
kroppsdelarna.

Dölehästen
Dölehästens ursprung,
en fördjupning
H
ästarna i Gudbrandsdalen har ända
sedan Vikingatiden ansetts vara speciellt bra.
En orsak var de goda betena i fjällvärlden.
Bönderna som var intresserade av hästavel
byggde upp egna stammar på gårdarna i hela
Gudbrandsdalen. Typen fastlades genom inavel på egna gårdshingstar. I stamboken återfinns hela tiden uttryck som ”ett sto av gårdens
gamla stam”.
Tofte i Dovre blev den stora utgångspunkten för de flesta linjer och familjer i
Dölehästaveln. Historien berättar att det var
två hästtyper på Tofte: en tyngre och en lättare
och snabbare på foten. Snorres saga berättar
att Harald Hårfagre år 872 ”lät reda sig ett
jul-gästabud på Tofte” Vägen genom Gudbrandsdalen blev en handelsled och hästar från
gårdsstammarna blev spridda över hela landet.
Utav hästarna från Gudbrandsdalen utmärkte
sig speciellt hästarna från Huseby i Stange.
I början av 1800-talet började allmänheten att
intressera sig för husdjursavel. Då hade man
också börjat byta hingstar mellan gårdsstammarna. Detta blev nu mera organiserat. Enskilda hingstar blev även eftersökta utifrån.
Bøblakken (1810-1835) var en sådan
hingst som kom ur den gamla stammen på Bø
i Nord-Fron. Bøblakken var grov och kompakt
bygd, borkfärgad och mycket vacker. Många
3
ston kom från från Gausdal-bygderna för
betäckning, men han betäckte också ston från
Huseby. Tillsammans med ett fuxfärgat sto,
Lysebruna blev Bøblakken en av grundläggarna till denna kulturras.
En annan viktig stoproducent blev
Lesjabrun.” Kirsbaerbrun. Av gårdens gamle
stamme. Dens far var en brun, vakker hingst,
som blev kastrert i seksårsaldern. Dens mor,
en ikke meget stor hoppe, var også brun. Lesjabrun stod på Bö fra omkring 1838 til sin död
omkring 1860. Lesjabrun var ikke av Böstammen men blev kjöbt som treåring av Ole
Taarud der senere solgte den til broderen Paul
Bö. En aegte dölehingst af aller förste rang
siger Lindeqvist. Den blev parret med hopper
efter ”Gammelblakken”, hvorved det fremkom mange vakre og ansete heste. Saaledes
Dvergstenshingsten på Hadeland. Aalsborkfamiliens stamfar, Kongslihingsten i Nordre
Fron, Mjerhingsten i Östre Toten. Den gamle
Husebyhingst var også falden efter Lesjabrun
og en Husebyhoppe efter Böblakken. Död
186? i Norge på Bö.”
De enda hingstlinjer som överlevt oavbrutet fram till idag går tillbaka dels på ovan
nämnde Veikle Balder f.1849 samt Toftebrun
f. 1865. N 4 Veikle-Balder och N 82 Toftebrun
är därför de två stamhingstar som ingår, i obruten linje på hingstsidan, i samtliga härstamningar för idag ( år 2005) levande hingstar i
Döle- och Nordsvenska rasen.
Veikle Balder
”Mörkbrun. 154 cm. ”En underbart god häst:
lika utmärkt som rid-, kör- och brukshäst,
samt lätthållen, alltid sund och munter och
4
oöverträfflig som säterhingst.”(Lindeqvist).
Balder var en kortbent, trivelig hest med nogen
understillte forben og med en fin hals og tört
markert hode.Balder gik i aarene 1862-69 i
Heimdalen og i Sikkilsdalen. Skutt paa Veikle
hösten 1873. Mangen större, mangen grovere,
mangen kanske ansenligere hingst er alet i
Gudbrandsdalen, siden Balder på Veikle hösten
1873 stupte for nådeskuddet; men neppe nogen
har endnu skaffet sig et så velkjent navn som
Veiklehingstens over hele Norge, ja over store
dele av Sverige med. Balder var födt 1849
på Korsvoll i Dovre. Herfra solgtes hingsten i
1852 til Iver Tofte på Dovre, som havde den til
1855, da Ole Veikle kjöbte den for 1200 kroner
som bygdehingst i Kvam, Nordre Fron. Balder
gik senere otte år i statens hestavlssaeter.
Men hvor er, spörger man, Veikle-Baldertypen
nu ? Hertil kan svares: Dölehestens forandrede form bör ikke tilskrives Veikle-Balderslegtens mere eller mindre fortynede blod. Den
er en frugt af den aendrede avlsretning fra
syttiårenes begyndelse og det i overensstemmelse hermed foretagne udvalg af avlsdyr
vecd udstillingerne. De grove, svaere heste
har spillet förste violin, _ de aedlere typer har
simpelthen trukket sig ud af dansen. ”
Toftebrun
Sortbrun, 154 cm. Toftebrun gik i Sikkilsdalen årene 1877-85. Skudt på Isum 1889. Far
gick under navn Gamle Toftehingst.Toftebrun
skulle hat underskud.Mor hoppe på Tofte.
Toftebrun eller, som den ofte kaldtes, Isumhingsten var födt og alet på Tofte i Dovre af
gårdens gamle stamme. Fra Tofte kom den i
1870 til Isum i Söndre Fron. Senere gik den
ni år i statens hesteavlssaeter. ”Med denne
Hingst forsvinder den gamle Döletype blandt
Hingsterne i Sikkisdalen” skriver statsagronom
E Kjekstad 1885, da Toftebrun afmönstredes,
tyve år gammel. Om hingsten kunde med sandhed siges - multum in parvo (liten, men go).
Ti en så kompakt, bred, kortbent, tör og hård
kjaempe, som Toftebrun stöder man ikke ofte
på. Den har leveret en maengde gode avlshopper og mange saerdeles fremragende brugsdyr.
Dölehästen
Dölehästens användning
R
asen kan brukas till många ändamål, som ridning, körning och arbete i
skogen. Mekaniska hästkrafter har efter
hand ersatt brukshästen, men det finns fortfarande ett stort behov av en häst av brukstyp,
inte minst inom Norges skogsbruk.
storleken på Dölehästen varierar och kan på grund av detta på ett utmärkt sätt även brukas som fritidshäst till ridning, körning, turridning och andra aktiviteter inom denna sektor.

Högne, ansågs i början på 1900 vara den främsta representanten för
hur en Döle skulle se ut. Fick ju dock ingen betydelse för rasen utan
istället vägen till travarrasen
Når den ikke i samme grad har udmaerket sig
som hingstefar, er dette neppe så meget Toftebruns skyld som tidens, derskreg efter store
hingster. Men heller ikke sådanne mangler i
Toftebruns familie. Toftebrun er nemlig gennem Sterkoder og Dölegubben farfars far til
Söndre Frons kommunehingst Dalegudbrand,
Gudbrandsdalens svaereste og mest sögte avlshingst ( år 1902).”

Källor
H E Uhlin Vår Kallblodstravare
Arve Rolstad: Ottadalens Dölahästlags hemsida
Redaktör och ansvarig utgivare:
Hans-Erik Uhlin heu@ulleriks.se
Ordförande:
Anna Berglund anna@apona.se
Webmaster:
Ida Krekula ida@stallhavang.se
Design:
Annika Almqvist annika@ruvisson.s
5