Hoplarchus psittacus – den sydamerikanska papegojcikliden

Sydafrikanska ciklider
Hoplarchus psittacus – den sydamerikanska papegojcikliden
Text: Pekka Vasankari. Översättning: Mikael Westerlund
V
Efter att ha tillbringat natten på båten hem var nykomlingarna
snabbt i mitt akvarium. De ursprungliga akvarieinnevånarna
fick maka på sig. Så hade fiskarna ett 720-litersakvarium för sig
själva. Jag visste ju att de på några år lätt blir 30 till 35 centimeter
och att ett akvarium av den här storleken säkert är minimum när
fiskarna växer.
Och fiskarna växte verkligen. Under mina två decennier i ciklidhobbyn med tiotals arter har jag aldrig sett sådana glupska och
aktiva storätare. De tar allt som erbjuds. Själv har jag lagt stor
vikt vid så kallad traditionell ciklidföda, såsom olika djuprysta
produkter, mjölmask, daggmask, musselkött, ciklidpellets och så
vidare. Inom litteraturen finner man också, att arten skulle vara
växtätare, men om det stämmer råder det stor omsättning på växter
i naturen, av fiskarnas glupskhet att döma. Inte tror jag att arten
kunde ha utvecklat en så stark ätinstinkt ifall den var växtätare.
Visst har jag gett också lite spirulinapellets, men ingen egentlig
vegetabilisk föda.
Jag byter vatten 50 till 75 procent ett par gånger i veckan, i synnerhet nu, när fiskarna är större. De äter som sagt var mycket och
verkar också tydligt njuta av nytt kranvatten. Vårt vatten är traditionellt finskt mjukt kranvatten som jag slangar rakt i akvariet utan
att använda vattenberedningsmedel eller annat justerande. Några
plastväxter och en mycket dämpad belysning (tre små LEDspottar)
gör att akvariet passar bra för dessa fiskar. Vattnet filtreras genom
två stora Eheim-ytterfilter och temperaturen är 26 till 28 grader.
Unikt för dessa fiskar är deras förmåga att växla mönstret
på sidorna an efter humöret. På stressade eller unga fiskar är
basmöstret mycket mörkt med sebraränder, normalfärgen är
ganska jämn och då fisken är arg eller ska leka blir den mycket
ljus, och ser nästan ut som en helt annan art. Färgskiftningarna
sker inom loppet av sekunder och är mycket dramatiska. Jag har
inte sett motsvarande hos några andra ciklider som jag har hållit.
När papegojcikliden blir fullvuxen, vilket sker då den är 25 till
30 centimeter, blir den mycket vacker, helt mörkt metallgrön.
Som vuxen är den kanske den allra vackraste cikliden, tycker
jag. Dens sidor blir också mycket massiva och fisken får en fin
närvaro i akvariet.
I akvariet har jag några stora konstgjorda klippväggar på tvären
som revirgränser. Fiskarna har hittills varit mycket fördragsamma
gentemot varandra och utrymmet har räckt till alldeles väl.
Småningom, när fiskarna uppnått en ålder av unga vuxna, har de
www.ciklid.org
Foto: Kenny Nordlund
åren 2009 köpte jag i en akvarieaffär i
Stockholm sex stycken av denna i rubriken
nämnda art. Då arten är sällsynt tänkte jag
skriva om några av mina erfarenheter av den så
här långt. Jag hade letat efter arten länge, men
projektet hade försvårats av både dåligt utbud och
högt pris. Nu lyckades jag i alla fall komma över
hela sex stycken tumslånga individer, och priset
var bara cirka 30 euro per fisk.
Hoplarchus psittacus
största individerna erövrat de bästa platserna och platsbrist har
till och med uppstått. Inom litteraturen finner man kommentarer
om artens mycket stora aggression, men jag har inte gjort några
sådana iakttagelser. För att vara stora fiskar är de enligt min
mening synnerligen fredliga och till exempel vid matdags kommer
alla fiskarna tillsammans i ett stim för att äta.
Fram till våren 2010 kunde man inte ens med god vilja se några
som helst könsskillnader, vare sig i beteendet eller i de yttre kännetecknen. Fiskarna hade alltså på ett år vuxit från tumsstorlek
till rejält över två decimeter och var då alltså kanske omkring ett
och ett halvt år gamla. Under våren 2010 började de fyra största
exemplaren gnabbas, breda ut gällocken och jaga varandra. De
två största hade dessutom alldeles tydligt lagt beslag på revir.
Mellan två av fiskarna kunde man dessutom se små antydningar
till lekförberedelser i form av darrningar och att fiskarna höll sig
bredvid varandra. Då förstod jag dock inte ännu att tänka något
mer om detta. Några yttre könsskillnader kunde man inte se, men
den ena fisken var aningen större. Av litteraturen och andra kommentarer får man uppfattningen att fiskarna borde vara minst två
år gamla innan de leker. Men, en dag försommaren 2010 då jag
tittade in i akvariet märkte jag, att de två tidigare nämnda fiskarna
hade lekt på en stor sten. Romkornen var cirka tvåhundra till
antalet. Den mindre av fiskarna, tydligen honan, höll sig hela tiden
mycket nära stenen, medan den större (hannen) höll lite avstånd.
Klippväggarna var således så väl placerade, att en tredjedel av
akvariet räckte till som lekrevir och de fyra andra fiskarna blev
inte märkbart lidande av lekbestyren.
Men romkornen blev först vita till största delen och försvann till
slut helt. Det är mycket typiskt för ciklider att de första lekarna
inte nödvändigtvis lyckas, för att fiskarna är antingen för unga eller
för oerfarna. Därför är jag inte orolig. Läget är ännu oförändrat,
två av fiskarna är tydligt ett par, och revir försvaras på många
fronter. Jag tror att jag måste avstå från några av fiskarna när
de växer, men jag tänker behålla åtminstone ett par. Jag hoppas
fiskarna leker igen snart och att vi då får yngel av denna art. Så
vitt jag vet känner man inte till så värst många lyckade odlingar
i världen, men jag tror att detta delvis också beror på att arten är
svår att få tag i och att den blir stor som vuxen.
Ciklidbladet 4/2010 - Årgång 43
17