Nyfynd av Heppia lutosa på Öland

Nyfynd av Heppia lutosa på Öland
MARTIN WESTBERG och LARS FRÖBERG
Westberg, M. & Fröberg, L. 2004: Nyfynd av Heppia lutosa på Öland. [New finds of
Heppia lutosa from Öland, Sweden.] Graphis Scripta 15: 14–16. Stockholm. ISSN 09017593.
A new find of the rare and red-listed lichen Heppia lutosa was made near Tornrör on the
NE part of the Great Alvar during a lichenological excursion to Öland in april 2001. A
few weeks later another find was made on the NW part of the Great Alvar near Lilla
Vickleby. Only one other recent find has been made of this species, which in Sweden is
only known from the Baltic islands of Öland and Gotland. The species is apparently an
ephemeral pioneer, which occurs in small populations on thin, bare soil in alvar
vegetation.
Martin Westberg & Lars Fröberg, The Botanical Museum, University of Lund, Östra
Vallgatan 18, SE-223 61 Lund, Sweden. E-mails: Martin.Westberg@sysbot.lu.se,
Lars.Froberg@sysbot.lu.se
Under Svensk Lichenologisk Förenings
vårexkursion i april 2001 på Öland, hoppades
vi kunna återfinna Heppia lutosa på någon av
dess gamla lokaler. Istället gjorde en av
författarna (MW) ett glädjande fynd av arten
vid Tornrör i nordöstra delen av Stora Alvaret,
en lokal där den tidigare inte varit känd. Några
veckor
senare
lyckades
en
av
exkursionsdeltagarna finna den vid Lilla
Vickleby. Heppia lutosa är en av Sveriges mest
sällsynta lavar och vi hoppas att våra
observationer av arten och dess habitat skall
inspirera andra att hålla ögonen öppna efter
denna raritet.
Förekomst
Första svenska uppgiften av Heppia lutosa
(Ach.) Nyl. kommer från Gotland (Albertson
1950). Belägget hör till den närstående arten H.
adglutinata, men några år senare hittades den
riktiga H. lutosa på Öland. Sedan dess har ett
antal lokaler tillkommit men sedan 1960-talet
är arten, trots eftersökningar, bara samlad en
enda gång i Sverige, på Stora Alvaret på Öland
1988 (Ekman & Arup 2000). Arten är i den
senaste svenska rödlistan bedömd som Akut
hotad
(Gärdenfors
2000).
I
övriga
Skandinavien är den bara känd från två lokaler
i Gudbrandsdalen i Norge (Albertson 1950,
Henssen 1994).
Kännetecken
Heppia lutosa har en grynig eller småfjällig,
svartaktig bål med rödbruna apothecier. I
fuktigt tillstånd sväller bålen en aning och antar
en grönsvart ton som kontrasterar mot jordens
brunsvarta färg. Som torr ser den mest ut som
en liten Collema men släktet Heppia har en
annan fotobiont, nämligen Scytonema. De
enskilda algcellerna är något tillplattade, ca
12–20 × 8–12 µm, och bildar kedjor som är
inrullade till större klumpar, ca 35–50 µm
stora. Släktena Collema och Leptogium har
istället Nostoc som fotobiont. Nostoc har runda
celler som är mindre, ca 3–6 µm i diameter och
sitter ihop i mestadels långa pärlbandslika
kedjor.
GRAPHIS SCRIPTA 15 (2004)
I Sverige har också H. adglutinata blivit
funnen. Artuppfattningen inom släktet Heppia
har varierat och de två arterna har betraktats
som ståndortsbetingade typer av en och samma
art (Henssen 1994). Lättast skiljs arterna åt
genom bålens utseende. Hos H. adglutinata
består bålen av något större, upp till 6 mm
stora, olivgröna till bruna lober eller fjäll. Ett
tvärsnitt avslöjar att loberna har ett välutvecklat
och välavgränsat undre barkskikt till skillnad
från H. lutosa vars bål är mer eller mindre
odifferentierad. Vidare blir hymeniet hos H.
lutosa blått när det behandlas med jod (Lugols
lösning utan förbehandling med KOH) medan
det hos H. adglutinata reagerar rött. Heppia
adglutinata är i Sverige bara funnen på
Gotland och inga aktuella fynd föreligger av
arten.
Lokalerna
Tornrör är en lokal som är rik på lavar.
Området har delvis en ganska tät buskvegetation av enar, slån, hassel, oxbär m.fl.
arter, och har en stor variation av biotoper med
kalkhällar delvis genomkorsade av sprickor
(karst), kalkavsatser, block och uppfrysningsmark med grus och jord. Sammanlagt har 71
lavarter rapporterats från lokalen (Fröberg
1999) däribland de rödlistade arterna Fulgensia
schistidii, Gyalecta subclausa, Petractis clausa
och Psora testacea. Heppia lutosa förekommer
här i öppen miljö på ett tunt skikt av bar jord
(periodvis översvämmad vittringsjord) på en
mycket svagt sluttande kalkhäll (Fig. 1). Jorden
var relativt fuktig jämfört med liknande habitat
i närheten där vi inte kunde finna arten. Hällen
hyser också mosskuddar med inblandning av
Cladonia rangiformis, C. symphycarpa,
Collema cristatum, Fulgensia bracteata, Psora
decipiens, Toninia sedifolia och Catapyrenium
spp. Den andra lokalen vid Lilla Vickleby är
belägen på västra sidan av Stora Alvaret.
Området är mer öppet och sannolikt har man
tidigare tagit kalksten därifrån. Arten uppgavs
från samma lokal av Albertson (1950). I
Nyfynd av Heppia lutosa på Öland 15
kollekten noterade vi också P. decipiens och
Collema sp.
Ekologi
Albertson (1950) anger att H. lutosa växte i två
vegetationstyper; dels Festuca ovina/Cladonia
symphycarpa-samhället och dels Festuca/
Tortella-samhället. Liknande habitat för arten
anges på några av de gotländska kollekterna.
De flesta äldre insamlingar anger att arten
växer på tunna jordar, sand, mylla, vittringsmaterial el. dylikt, över hällar. Arten förefaller
alltid att uppträda i mycket små populationer
på Öland och Gotland. Enligt både Pettersson
(1946) och Albertson (1950) förekom arten
mycket sparsamt på de då kända lokalerna.
Även de aktuella förekomsterna av arten är
sparsamma.
Enligt Nimis (1993) är H. lutosa en
kortlivad pionjärart, vilket skulle kunna
stämma med dess uppträdande på Öland och
Gotland. Arten skulle sålunda vara beroende av
att nya kolonisationsytor skapas kontinuerligt.
Att H. lutosa nu är funnen vid Lilla Vickleby
där den rapporterades för över femtio år sedan
behöver inte nödvändigtvis betyda att det rör
sig om ett återfynd. Albertson uppgav endast L.
Vickleby som lokalangivelse och det behöver
inte vara på samma ställe som den aktuella
lokalen. Dessutom kan arten ha varit
försvunnen eller funnits på närliggande
lämpliga ytor under mellantiden. Om den är en
kolonisatör så borde den gynnas av extensivt
tramp, eftersom detta bidrar till att skapa nya
kolonisationsytor. Enligt Rogers (1977) är
arten dock känslig för alltför intensivt tramp av
betesdjur.
Lokaler och insamlade kollekter. Sverige.
Öland: Gårdby sn, Tornrör, 29.IV.2001, Martin
Westberg 48 (LD). Den insamlade kollekten
består av en ca 2 cm2 stor bål med 6–7
apothecier. Vickleby sn, Lilla Vickleby, gamla
kalkstensbrott S om talldungen på östra sidan
16 Martin Westberg och Lars Fröberg.
av vägen, 3.VI.2001, Toni Berglund (herb.
Berglund).
Tack
Svensk Lichenologisk Förenings vårexkursion
2001 arrangerades och leddes av Thomas
Johansson, Tommy Knutsson och Håkan
Lundkvist. Lokalen vid Lilla Vickleby
upptäcktes av Toni Berglund och vi tackar
honom för uppgifterna från denna lokal. Vi
tackar även Tommy Knutsson för värdefulla
synpunkter på manuskriptet.
Litteratur
Albertson, N. 1950. Heppia lutosa (Ach.) Nyl. i
Öländsk alvarvegetation. Svensk Botanisk
Tidskrift 44: 113–124.
Ekman, S. & Arup, U. 2000. Notes on the
lichen flora of southern Sweden III. Graphis
Scripta 11: 41–47.
GRAPHIS SCRIPTA 15 (2004)
Fröberg,
L.
1999.
Inventering
av
karaktärslavar
på
Stora
Alvaret.
Länsstyrelsen i Kalmar län, Meddelande
1999: 1.
Gärdenfors, U. (red.) 2000. Rödlistade arter i
Sverige. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
Henssen, A. 1994: Contribution to the
morphology and species delimitation in
Heppia
sensu
stricto
(lichenized
Ascomycotina). Acta Botanica Fennica
150: 57–73.
Nimis, P. L. 1993. The lichens of Italy – an
annotated list. Museo Regionale di Scienze
Naturali, Monografie 12.
Petterson, B. 1946. Heppia lutosa (Ach.) Nyl. i
Sverige. Botaniska Notiser 1946: 94–102.
Rogers, R. W. 1977. Lichens of hot arid and
semi-arid lands. In: Seward, M. R. D. (ed.),
Lichen ecology pp. 211–252. Academic
Press, London.
Figur 1. Svenska lichenologer församlade runt Heppia lutosa på lokalen vid Tornrör. Den växer
här på den bara jorden nedanför stenhällen. Notera handen som pekar ut var den sitter. Foto:
Martin Westberg.