Uppsats om lappfogden Nils Nilsson Oravainen (svensk text) Sida 1

Uppsats om lappfogden Nils Nilsson Oravainen (svensk text) Sida 1
Helsingifors 28.2.2011 Saara Pelttari, 14. Släkten Niilo Oravainen och 12.,13. ja 14. släkten Heikki Laurinpoika saara.pelttari@kolumbus.fi Uppsats om lappfogden Nils Nilsson Oravainen (svensk text) Sida 2
Förord Född och uppvuxen i Alavojakkala har jag alltid varit medveten om lappfogden Niilo Oravainen. Då jag ännu inte var 10 år (1943), såg jag Mauno Oravainens släktrulle ”Oravaisen suku Alavojakkalan kylässä 1600‐luvulta asti”. Jag blev väldigt besviken, då jag inte hittade mitt namn där. Min mamma var ju kusin till Oravainens – eller halvkusin, vad detta nu må betyda. Jo, det betydde det, att Matilda Carsdotter Nikki/Pesula från svenska sidan, som med pomp och ståt blivit ingift i släkten Oravainen och blivit värdinna på Yläoravainen, blev änka med sju barn. Skulderna var större än tillgångarna. På den tiden kände man inte till begreppet krishjälp. Det var dock drängen Juho Lankinen, 15 år yngre, som hyste empati. Så tog hon drängen med sig till prästen och så föddes min morfar, som senare fick en lillebror. Däremot till min stora förvåning var jag en av Oravainens genom en helt annan väg: min farfars farmor var Brita Tuomasdotter Oravainen (gm Anders Esau Wasserman,d.y.) och värdinnan på Alaoravainen. Redan då konstaterade jag, att släktskapsförhållandena är fascinerande invecklade. Samma behag och intresse lever kvar ännu idag. Jag skulle vilja tro, att ungefär var femte i Alavojakkala för 60 år sedan var Niilo Oravainens avkomling. Efter kriget var släktrullen gjord av Mauno Oravainen flitigt läst i byn. I min uppsats kommer jag inte med något nytt, jag har bara samlat ihop sådant som jag råkat läsa. Helsingfors, den 18 februari 2011 Saara Pelttari saara.pelttari@kolumbus.fi Helsingifors 28.2.2011 Saara Pelttari, 14. Släkten Niilo Oravainen och 12.,13. ja 14. släkten Heikki Laurinpoika saara.pelttari@kolumbus.fi Uppsats om lappfogden Nils Nilsson Oravainen (svensk text) Sida 3
Nils Nilsson Oravainen i Vojakkala fogden över Torneå, Kemi och Västersjö lappmarker (1560‐1597) Oravainen och hans närmaste granne 1919 gjordes ett betydande fynd på Oravainens gårdsplan på Oravaisensaari i Vojakkala. Ön ligger i Torneälvens forna delta. Att döma av fyndets storlek har ön högst troligen varit ett administrativt centrum redan på 1400‐talet. Fyndet, som bestod av aurtuor (tillsammans 556 st.) från Erik av Pommerns , Kristofer av Bayerns och Karl Knutssons tid, har experterna daterat till året 1450 dvs skatten kan ha grävts ner i marken i början av Karl Knutssons första regeringsperiod.(PV) Det är intressant att norra halvdelen av Oravaisensaari beboddes av Henrik Larsson (Hindrich i Voikola), som var en stor birkarlahövding redan på 1540‐talet. På sin tid ansågs han vara den mäktigaste och förmögnaste birkarlen i hela Tornedalen. Han hade också älvdalens största boskap med 33 kor. Han ägde de hemman, som senare kom att heta Liisa, Mörtti, Mustaparta och Vaara på finska sidan och Palo och Kittilä på den svenska. Han torde ha dött ca 1560. Det tycks vara självklart, att Oravainen hörde till hans släkt, men enligt Esa Kannalas DNA‐forskning gjorde han inte det – åtminstone inte på svärdsidan. Vi får då bara lov att vänta och se vad kvinnoforskningen kommer att visa. Visst kan man också bli ingift i släkten. 1554 skänkte Henrik Larsson 50 ungerska gylden och två guldringar åt Gustav Vasa för att sätta fart på sönernas lappfogdedrömmar. De var duktiga birkarlar alla tre (BK 1577‐1606), två av dem blev lappfogdar längre fram. Den mindre halvan av ön – omkring en halv kilometer söderut – beboddes av Nils Oravainen, som omnämns 1539. Hans äldsta son Henrik Nilsson blev ihjälslagen av Jöns Olofsson Drucken från Raumo 1556. Den yngre sonen Nils Nilsson måste oförväntat hoppa in i sin äldsta broders stövlar, som han nog kom att fylla ända upp till stövelskaften. Henrik Larssons söner var yngre än han så att de inte försökte sätta krokben för Nils Nilsson Oravainen. ‐ Inte ännu. Det blåser på toppen och där är det trångt. Senare såg det ut att klanerna skulle ha råkat på krigsfot mot varandra. T.ex. 1592 hade Oravainens skrivare Markus Fordell slagit ett blodsår på Lars Henriksson. (JM) Inte förrän Oravainens guldålder tagit slut och man inte längre behövde tävla för kungens gunst, började pengarna söka sig mot pengar igen. Troligt är att Karl Josefsson (son till Josef Henriksson) gifte sig med dottern till Hans Nilsson Oravainen, fogdens bror. Karl Josefsson blev hunsbonde till Oravainens nedre gård (=Alatalo) 1605‐21. (JM) Också i senare generationer förenas dessa två släkter flera gånger – även i mina rötter tre gånger. Helsingifors 28.2.2011 Saara Pelttari, 14. Släkten Niilo Oravainen och 12.,13. ja 14. släkten Heikki Laurinpoika saara.pelttari@kolumbus.fi Uppsats om lappfogden Nils Nilsson Oravainen (svensk text) Sida 4
Gustav Vasa ordnade om Lapplands beskattning Gustav Eriksson Vasa – ungefär 30 år äldre än Nils Nilsson Oravainen – höll på att skapa en enhetlig stat med Stockholms blodbad i färskt minne. Han var effektiv, verksam, vinstlusten, hård, hänsynslös, rå och fruktad, men också en slug och duktig spelare och en karismatisk ledare. Det var sådana karlar som kungen också själv behövde för att förverkliga sina planer i det mest avlägsna hörnet i sitt rike. Det var bland birkarlarna han fann sådana karlar. Redan länge genom sitt privilegium på handel och beskattning i Lappland hade de kunnat samla sig en förmögenhet och utveckla sin makt. De kände till Lappland och lapparna, deras seder och språk. 1553 utgjorde de 6‐7% av alla bönderna i Tornedalen och var 19 till antalet. (AL.s.52) Genom att utnyttja dessa birkarlar omorganiserade kungen Lapplands förvaltning och beskattning. Kungen lät 1553 lägga lapparna skattepliktiga omedelbart under kronan, utan mellanhänder. Skatteuppbörden skulle skötas av birkarlafogden, som kungen själv utnämnde. Sina handelsprivilegier i Lappland däremot fick birkarlarna behålla. Under 40 år blev fogdarna utnämnda på Oravaisensaari. Sönerna till Henrik Larsson var lappfogdar i Torneå och Kemi lappmarker under 14 år och Niilo Oravainen tillsammans 28 år, även om kungen avskedade honom två gånger p g a lapparnas klagomål. Genom Johan III:s fogdebrev förvaltades Oravainen beskatta inte bara Torneå lappmark utan också Kemi lappmark och Västersjö lappmarker från Ofoten till Varanger. Vad var Nils Oravainen för en man? Nils Oravainen föddes omkring 1530. Varifrån hans far hade kommit till Oravaisensaari, vet man inte. Sonen Nils Nilsson var sin tids barn – senmedeltidens – där uppe i det avlägsna nordliga landskapet, där skinnjägare och –handlare gjorde sina affärer med lapparna. Det var laxfiske och handel som var grunden till birkarlarnas välstånd. Att Nils Oravainen var en burgen man framgår av flera omständigheter. 1557 fick han plikta 40 mark för det att han trots förbud sålt renar. 1570 lämnade han kronan tre renar medan 12 birkarlar tillsammans gav fyra stycken. I Älvsborgslängden (1570) omnämns han som den rikaste bonden i landskapet strax efter Herr Eskil – kyrkoherden i Nedertorneå, som också bedrev en omfattande Stockholmshandel. 1572 enligt räkenskaperna för tullen i Stockholm förtullade han framförallt lax och skinn i stora mängder (JN,s.46) Pengar kom att behövas, inte bara till affärerna utan också till de talrika böter han kom att få betala. Fogden mellan konungen och lapparna Fogden var konungens ögon och öron. Som en kraftig och klok man förstod Oravainen att längst uppe i höga norden tillvarata Sveriges intressen emot främmande länder. (JN,s.43) Fogdens viktigaste uppgift var naturligtvis att bära upp skatten och se till att erlagd skatt forslades till sina rätta ställen. Han måste kunna skaffa och forsla de livsmedel och tyger, som samerna behövde. Han måste också kontrollera vården av kungens hjord av renar. På sina uppbördsresor skulle han sköta en underlagmansvärv och skipa lag och rätt bland lapparna. Tingen förrättade Oravainen Helsingifors 28.2.2011 Saara Pelttari, 14. Släkten Niilo Oravainen och 12.,13. ja 14. släkten Heikki Laurinpoika saara.pelttari@kolumbus.fi Uppsats om lappfogden Nils Nilsson Oravainen (svensk text) Sida 5
dock oftast med endast sin skrivare Markus Fordell. De andra fogdarna hade nog birkarlar och lappar som nämndemän. Däremot på Oravainens ting “sutte också hans lappekonor och skällde dem (lapparna) för skälmar, tjuvar och allt, vad de vilja.” (JN,s.65) Skinnkammaren i Stockholm tyckte, att fogdens allra viktigaste uppgift var att uppköpa skinnvaror av allehanda slag, t.ex. goda utvalda mårdar, svarta rävar och korsrävar, fjällrackor (fjällrävar), svarta bävrar, dito järvar och dito björnar samt andra skinn av vad slag som helst. (JN,s.49) Fogden bedömdes efter sin förmåga att tillmötesgå kungens skinnkammare. Kvalitetsfordringarna stränga. En gång hade Oravainen velat köpa ett renmuddsskinn – antagligen ett skinn av en ofödd renkalv, som beräknats skola utgöra ämne till en mudd (päls). – Men lappen sålde i stället skinnet till birkarlen Olof Olofsson i Armesara (Armassaari). I vreden häröver tog nu fogden av honom en korsräv och en god utter.(JN,s.63) Antagligen var priset bättre – eller kanske köparen. Eller möjligen båda. Fogdarnas skinnhandel kunde inte kontrolleras. De köpte billigt för kungens räkning och sålde skinnen till gängse pris och stoppade skillnaden i fickan. Fogden skulle ha förutsättning för att kunna köpa skinnvaror i mängd. Skinnköpen hos lapparna måste betalas i förskott som bröd, smör, salt, hampa, olika slags tyger (vadmal, päckling, lärft), yxor mm, medan det kunde dröja ett år eller mera innan han fick tillbaka sin insats. I detta hänseende hade Stockholm inget att beklaga, utan man var mest nöjd med Oravainen, vilket framgår av hans långa fogdeperiod. Lapparna däremot anklagade emot honom jämnt. Än hade han betungat dem med ny skatt, än använt orätt vikt med två slags vågar och mått, än suttit på tinget både som åklagare och domare för sitt eget bästa, än uppfört sig egenmäktigt och våldsamt. Det var en lapp som anklagade, att Oravainen tagit av honom tre renar och ett utterskinn för lönskaläge, men likväl hade han tvingats flytta bort från trakten. Till råga på allt hade Oravainen förlett lapparna till spritens förbannelse och han sålde till ett oskäligt överpris. För en tinte vin = ungefär ett gott sölvstop fullt tog han en våg fisk. ( Vad detta nu må betyda!) Innehållet var brännvin blandat med öl.(JN.s.63) Jag vågar nog förmoda, att Oravainen inte behövt bete sig alltför våldsamt för att få lapparna att släcka törsten. Bland klagomålen kommer överraskande fram också en mjukare sida hos Oravainen, han delegerade makt också åt kvinnfolk: “… vad hans lappekonor seja, måste de (övriga lapparna) lära att åtnöja sig med.”(JN,s.64) Listan av anklagelserna blev lång. Så miste Oravainen befallningen 1577. Fem år senare utnämnde kungen honom ändå på nytt. Förmodligen ansåg kungen, att anklagelserna inte var ovanligt betungande – bara menige mäns sedvanliga gnäll. Däremot gav kungen honom ‐ som erkänsla för gott arbete ‐ i förläning Sellön (Sielnön) i Torneå socken jämte frihet från länsmansränta och skjutsfärd; dock skulle han årligen giva konungen tvenne tunnor god och väl förvarad lax, den han skulle sända till Stockholms slott. (JN,s.56) – Alltså ett slags hovleverantör därtill! Ofta skickades också kockar från det kungliga köket i Stockholm till Norrland, t o m till Torneå (Vojakkala?!) för att “insylta “ allehanda kött för hovets räkning. (JN.s.47‐48) Klagomålen sinade inte. Den betungande angelägenheten var, att Oravainen “med velde” tagit ifrån en lappkvinna (som hade Kungl. Maj:ts skyddsbrev) hennes dotter. Oravainen dömdes att mista livet, men han benådades dock till samma Kungl. Maj:ts goda behag och gav 25 daler Helsingifors 28.2.2011 Saara Pelttari, 14. Släkten Niilo Oravainen och 12.,13. ja 14. släkten Heikki Laurinpoika saara.pelttari@kolumbus.fi Uppsats om lappfogden Nils Nilsson Oravainen (svensk text) Sida 6
penningar.(JN,s.58) Han avskedades dock och följdes nu i fogdebefattningen av sina grannsöner: Lars Henriksson (1585) och Josef Henriksson (1586‐88). Nu sade lappana sig ha råkat ur askan i elden. Trots anklagelserna mot Oravainen vägde hans grundliga kännedom av lappmarkerna i vågen så tyngt, att han blev utnämnd till fogde – för tredje gången. Makten förblindar, sägs det. Oravainens fartblindhet var säkerligen delvis orsaken till att lapparnas klagokör fick förstärkning av de tävlande birkarlarna. Orsaken till det slutliga avskedandet torde dock ha varit Sveriges förändrade politiska läge efter freden i Teussina 1595. “Tvisten om Finnmarkens område hade höjts uppå den högsta nationella nivån, och Oravainen spelade där sin egen roll, vare sig han ville det eller inte ,” skrev Kjell Lundholm. (Tornionlaakson historia 1,s.341) Oravainens trogenhet med lappländska förhållanden utnyttjades ännu vid gränsdragningen mellan Ryssland och Danmark‐Norge. Därefter kan man bara konstatera, att Oravainen hade gjort sin plikt och Oravainen kunde gå. Hertig Karl utfärdade fullmakt för holländaren Gerdt/Arendt Josting “kungens trotjänare” att avsätta Torneå och Kemi lappfogdar Oravainen och Lars Henriksson och att bevaka utnyttjandet av lappmarkernas nyttigheter och kronans förmåner. Detta paket innebar att lägga beslag på de gods Oravainen lämnat efter sig i lappmarken och alla hans renar. Kronan kom dock inte att få någon större nytta av detta, för Josting med sitt följe delade glupskt bytet sinsemellan – enligt en detaljerad lista. Därutöver tog Josting sig 100 renar. 900 renar lämnade han åt kronan. (Listan över Oriwans Ingas konfiskerade egendom i slutet av denna uppsats.) Oravainens familjeförhållanden Inte ens med bästa vilja kan man skryta med att birkarlarna skulle ha levat klanderfritt. Inte var de några Guds bästa barn. Kyrkans Herre hade inte fått något större fotfäste ännu. Hemma hos sig hade birkarlen sin vigda hustru och i lappmarken sin lappkona. Det var birkarlarnas sed i Tornedalen. Detsamma gällde också på rikets högsta nivå – hos de kungliga. Vid prinsessan Elisabets hov uppfostrades Gustav Vasas söners frillobarn: tre till Erik, två till Johan, tre till Magnus och ett till Karl. (Herman Lindqvist) Också birkarlarna levde ett dubbelliv, accepterat av omgivningen. De pliktade kronan för sitt levnadssätt, men fortsatte i samma stil. Den engelska kungen Henrik VIII:s alternativ skulle ha varit grymmare. Skatterna betalade man alltså – in natura. Fogdens första färd till lappmarkerna varade från början av december till vårfrudagen, den andra från påsken till midsommaren. Inom dessa förhållanden är det inte svårt att förstå, att antalet barn med Inga i Tingevare växte. De hade flera söner. (jfr JN,s.64) Vid Västersjön bodde hans lappekona Botilla. Hemma på Oravaisensaari hade han sin unga vigda hustru Lucia, som var i ordningen hans andra vigda hustru. Efter fogdens död hade hon – som hon själv skriver – “många små fattiga faderlösa barn”.(JN,s.70) Dessa följde efter sin mamma till Karlö, sedan hon blivit änka för andra gången (1613). Denne hennes andra man, kyrkoherden i Övertorneå Henricus Michaelis Carelius frågade på tinget 1607, om nämndemännen och allmogen hade hört skvaller, att Lucia och Herr Eskil med sin son skulle ha idkat lönskaläge och kätteri då fogden ännu levde. Herr Knut hade sagt, att Lucia Helsingifors 28.2.2011 Saara Pelttari, 14. Släkten Niilo Oravainen och 12.,13. ja 14. släkten Heikki Laurinpoika saara.pelttari@kolumbus.fi Uppsats om lappfogden Nils Nilsson Oravainen (svensk text) Sida 7
var tjänt att bli bränd på bål. Nämndemännen sade sig vara ovetande.(JM) Luthers lära var ännu mycket svag däruppe. Vidskepelse och trolldom frodade och en och annan präst tydde sig i hemlighet till sina gamla helgon. Genom stränga straff ledde man folk till den nya tron. Omöjligt är det inte, att prästernas avund sinsemellan och den på ett tråkigt sätt sjuke äkta mannens svartsjuka kan ha haft något att göra med saken. – Som Lucias kvinnliga avkomling känner jag rent av glädje om hon hade haft en smula av eget liv i denna karlakarlarnas värld. Bristen på fakta är ett frodigt växtunderlag för legender. Lucia gifte sig med en präst på Karlö, sägs det. Lucias balsamerade lik har funnits på Karlö och hon hade en guldkedja på pannan, sägs det. Släktforskning omkring Nils/Niilo Oravainen I Lappland på Jokkmokks Samemuseum lär man ha gjort något slags mönsterdocka av Nils Oravainen. Man lär också ha hittat en ny syster till fogden Nils Oravainen. Hon skulle ha gift sig med birkarlen Galtar någon gång omkring 1520. Släkten Galtar – må de nu vara Oravainens eller ej – är mycket stor. (Margit Leinonens CD‐skiva: ”Lapinvouti Nils Oravaisen jälkeläiset – 19 polvea – 7002 henkilöä”, 2010) Nils Nilsson Oravainen, sonen till fogden och Lucia, (f.ca 1597), borgare i Torneå från 1629, fick hälften av gården Oravainen. Hans dotter Gertruds (g.m. Anders Torfastsson) släkt lever vidare genom deras tre döttrar Carin, Margareta och Gertrud. Carin Andersdotters (1.g.m. Hans Hansson Chore, handlande och 2.g.m. Henrik Nilsson Karinen, birkarl) släkt har klargjorts ända upp till dagens generationer. Bland de allra första släktforskningarna var släktkartan gjord av Mauno Oravainen 1943 “Oravaisen suku Alatornion Alavojakkalassa 1600‐luvulta lähtien”. Pauli Oravainen och Tauno Ylänen har fortsatt med Yläoravainen‐grenen. Alaoravainen‐grenen har klarlagts som team‐arbete och finns i Wassermans släktbok ”Tornion kautta maailmalle” (2009). På svenska sidan har Lydia Styrman för sin del klarlagt Alaoravainen‐grenen. ‐ Bland Nils Hansson Chore/Kuures avkomlingar finns släkter som Rydman, Holmberg, Sarelius, Nordberg. (ML:CD‐skiva) Margareta Andersdotters (1.g.m. Michel Jönsson, rådman och 2.g.m. Anund Curtelius, kapellan i Hedenäs) avkomlingar kan finnas bl.a. hos släkterna Tornberg, Grape och Burman. Gertrud Andersdotters (1.g.m. Henrik Hansson Chore/Cåhre/Kuure, rådman och 2.g.m. Karl Björkman, rådman) avkomlingar från båda äktenskapen kan finnas hos släkterna Limingius, Elingius, Reckhardt, Tornberg, Grape, Björkman, som alla torde finnas i Genealogia sursilliana. Henrik Nilsson ‐ från fogden Nils Nilssons första äktenskap – ägde hälften av gården Oravainen och köpte senare hemmanet Karhakka i svenska Vojakkala. Om denna gren ska Pentti Niemelä i Brahestad snart ge ut en omfattande släktbok. Fortfarande lever i Vojakkala en legend om Oravainens död på meänkieli: ”Soli joku lapinvaimo sanonu tälle juuri erotetulle vouile, ko se joutu sieltä lähtemhään 1587, että kotisti näet, muttet koskhaan sinne pääse. Ja että Isonnäränkoskheen Oravaisenlaakhaan soli vene kaatunu ja vouti hukkunu, mutta soli kuitenki sitä ennen kerjeny huutamhaan, että taisippa erehtyä, lapinvaimo.” Helsingifors 28.2.2011 Saara Pelttari, 14. Släkten Niilo Oravainen och 12.,13. ja 14. släkten Heikki Laurinpoika saara.pelttari@kolumbus.fi Uppsats om lappfogden Nils Nilsson Oravainen (svensk text) Sida 8
Enligt Juhani Mäkitalo dog han dock först 1598 eller 1599. Källor: Armas Luukko: Pohjois‐Pohjanmaan ja Lapin keskiaika sekä 1500‐luku, Oulu 1954 Kjell Lundholm m fl i boken Tornionlaakson historia 1, Malung 1991 Johan Nordlander: Norrländska samlingar, häftet 12 (III:2), Stockholm 1934 Pertti Vuento: Wojakkala – pirkkamiesten kylä, Tornio 1990 Juhani Mäkitalo har välvilligt ökat och rättat mina otydliga och svävande kunskaper om dessa intressanta tider och människor. Bilaga 1: Oriwanz Ingan omaisuuden inventaario 20.3.1600 Tingevaarassa, jonka suoritti Arendt Josting seurueineen. (Johan Nordlander: Norrländska samlingar,häftet 12 (III:2, s.70‐71) 4 par maljor (ett sorts spänne eller häkta) med käda (variant: snörekläda) om 7 lod, 9 par spännen och en sölja 22,5 lod, 1 st bälte 16 lod, 1 st. bälte 14 lod, 22 riksdaler i penningar 1 st.trefotat sölvstop om 16 lod, 1 st.förgyllt käda med kvadratformigt hänge om 8,5 lod, 1 st.förgyllt käda med hjärtformigt hänge om 6 lod, 3 st käder (kedjor) med korshänge om 16 lod, 3 st. käder med runt hänge om 20 lod, 4 st. söljer och ett spänne om 16 lod, 1 st, bälte 16 lod, 1 st. bälte 17 lod, 4 st. skedar 11,5 lod, 2 st. ”kranse‐pengar” 3,5 lod, Om penningarna och silvret, som utgjorde 189,75 lod antecknas, att det fanns uti ett skrin och sades vara Ingas, ehuru det tillhörde “Oriwan”. Ytterligare hittades uti en tennkanna som ”uppgrovs ur jorden” , 50 skedar om 126,75 lod. Uti Ingas b o d a r fanns det kläde i mängd. 27 buntar, I storlek växlande mellan 10,25 aln och 1 aln: 24 alnar blagarn (blångarnsväv), 12 alnar grant lärft, rött tärnet (rutigt tyg), brunt engelskt, rött dito, halft engelskt, som var rött svart eller brunt, Ryssevalmar (‐vadmal), tysk päckling (packling, ett slags grovt tyg m.m. Av silvret fick Inga behålla icke mindre än 102,5 lod. Allt det övriga som t.ex. de kontanta penningarna tog Josting + kumpanerna hand om “till betäckande av allehanda utgifter.” “ Utom dessa silverpjäser och tyger lade man ock beslag på renar. /…/ “Vederkändes under Cronen efter hans f.N:s befallning renar 1000” heter det helt kort och fortsättes: “Noch hos Botilla Oriuantz renar 82”. Enligt Juhani Mäkitalo vägde smyckena och pengarna 189,75 lod och de 50 skedarna uppgrävda ur jorden 126,75 lod, tills. 316,50 lod x 13,6 g = 4,304 kg. – Det var inte så lite silver det! Helsingifors 28.2.2011 Saara Pelttari, 14. Släkten Niilo Oravainen och 12.,13. ja 14. släkten Heikki Laurinpoika saara.pelttari@kolumbus.fi Uppsats om lappfogden Nils Nilsson Oravainen (svensk text) Sida Bilaga 2 med de nämnda släkternas förening i mina rötter – tre ganger 1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
11.
12.
13.
14.
Niilo Oravainen ∞ NN Niilo Niilonpoika Oravainen, lapinvouti ∞ Lucia Niilo Niilonpoika Oravainen, porvari Torniossa ∞ NN Gertrud Nilsdotter Oravainen ∞ Anders Torfastsson Karin Andersdotter ∞ Heikki Niilonpoika Karinen/Oravainen Antti Heikinpoika Oravainen ∞ Kaisa Wiinikantytär Heikki Antinpoika Oravainen ∞ Klaara Anundintytär Liisa Antti Heikinpoika Oravainen ∞ Ella Wiinikantytär Mäkiviinikka Klaara Antintytär Oravainen ∞ Tuomas Juhonpoika Kasala/Oravainen Brita Tuomaantytär Oravainen ∞ Anders Esau Wasserman, nuor. Johan Anders Esaunpoika Wasserman ∞ Brita Matintytär Toppa/Pelttari Tuomas Juhonpoika Pelttari ∞ Jemina Edvardintytär Lassila Viljo Tuomaanpoika Pelttari ∞ Aini Hjalmarintytär Lankinen Saara Viljontytär Pelttari,s.1935 (Sisarukseni Seija, Salli, Seppo ja Sisko jatkavat sukua) 1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
Heikki Laurinpoika ∞ NN Clemet Heikinpoika ∞ NN Heikki Clemetinpoika ∞ NN NN Heikintytär ∞ Anund Niilonpoika Liisa Anund Anundinpoika Liisa ∞ NN Klaara Anundintytär Liisa ∞ Heikki Antinpoika Oravainen = 7. Niilo Oravaisen luettelossa Antti Herikinpoika Oravainen ∞ Ella Wiinikantytär Mäkiviinikka = 8. N.O.‐luettelossa Heikki Laurinpoika ∞ NN Clemet Heikinpoika ∞ NN Jöns Clemetinpoika ∞ NN Mikontytär Michel Jönsson ∞ NN Clemet Michelsson Kohkoinen ∞ Margareta Andersdotter Margareta Clemetintytär ∞ Lars Wiinikanpoika Wiinikka Larsinpoika Mäkiviinikka ∞ Gertrud Nilsdotter Ella Wiinikantytär Mäkiviinikka ∞ Antti Heikinpoika Oravainen = 8. N.O.‐luettelossa Heikki Laurinpoika ∞ NN Lauri Heikinpoika Palo ∞ NN Lauri Laurinpoika Palo ∞ NN Lauri laurinpoika Palo ∞ Brita Laurintytär Jooseppi Laurinpoika Palo ∞ Margareta Anna Joosepintytär Palo ∞ Olavi Laurinpoika Kantomaa/Hemmola Olavi Olavinpoika Purra ∞ Anna Pekantytär Sokia/Erkinantti Elsa Kaisa Olavintytär Purra ∞ Johan Johaninpoika Kääntönen Kreeta Johanintytär Kääntönen/Viuhkola ∞ Heikki Juhonpoika Ruonala/Alapakkala Anna Elin Heikintytär Alapakkala ∞ Hjalmar Juhonpoika Lankinen Aini Hjalmarintytär Lankinen ∞ Viljo Tuomaanpoika Pelttari = 13. N.O.‐luettelossa Saara Viljontytär Pelttari (Sisarukseni Seija, Salli, Seppo ja Sisko jatkavat sukua) 1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
11.
12.
Helsingifors 28.2.2011 Saara Pelttari, 14. Släkten Niilo Oravainen och 12.,13. ja 14. släkten Heikki Laurinpoika saara.pelttari@kolumbus.fi 9