Astrid från Väckelsång och Daniel på Högbro

Astrid från Väckelsång
och
Daniel på Högbro
Skrivet och släktforskat av Eva Johansson, Västervik
e-post: eva@evagun.se
2012-09-30
Innehåll
EN TITT I BACKSPEGELN .....................................................................................................................3
SLÄKTFORSKNING ..............................................................................................................................4
Arkivsökning..................................................................................................................................4
Namnskick .....................................................................................................................................5
Kyrkobokföringen .........................................................................................................................5
PÅ GOTLAND ......................................................................................................................................6
Daniel Lavergren och Astrid Jonsson..................................................................................................... 6
Familjen Lavergren ......................................................................................................................9
Lauritse i Ljugarn .................................................................................................................................. 10
Högbro i Halla........................................................................................................................................ 14
Magni och Ida .............................................................................................................................19
Kyrklighet ....................................................................................................................................23
GUTARNA ..........................................................................................................................................25
Jacob Pehrsson Bandelin och Greta Olofsdotter .....................................................................25
Bröderna Jacobsson ...................................................................................................................26
Magdalena Bodin........................................................................................................................27
Zachris Larsson och Bonsarve...................................................................................................28
Hans Gardells släktgren.............................................................................................................32
Gårdar på Gotland .....................................................................................................................33
Stora Glafves (Gläves) .......................................................................................................................... 33
Gudings .................................................................................................................................................. 34
Westerlaus, Westlands eller Westerlyse............................................................................................... 34
Stale ........................................................................................................................................................ 35
Bogs........................................................................................................................................................ 36
FASTLANDSFOLK ..............................................................................................................................37
Systrarna i Östergöl....................................................................................................................37
Johanna................................................................................................................................................... 40
Brodern Carl........................................................................................................................................... 42
Kajsa ....................................................................................................................................................... 42
Emma...................................................................................................................................................... 43
Jon Bengtsson och Bengt Jonsson .............................................................................................44
Blekinge.................................................................................................................................................. 44
Flytten..................................................................................................................................................... 47
Båtsmän .................................................................................................................................................. 47
Rössmåla Lillegård i Urshult ................................................................................................................ 49
Skilsmässa .............................................................................................................................................. 53
Bouppteckningar.................................................................................................................................... 55
Varför flyttar de? ................................................................................................................................... 57
Peter Jonasson ............................................................................................................................58
Nästan död.............................................................................................................................................. 62
Flera giftermål inom familjen ............................................................................................................... 62
Vad hände sedan? .................................................................................................................................. 65
Gamle Gise ..................................................................................................................................66
Johannes Rudbeckius..................................................................................................................67
KÄLLOR .............................................................................................................................................70
BILDER FRÅN ROLFS FAMILJEALBUM: .............................................................................................70
LISTOR...............................................................................................................................................72
1. Gårdar på Gotland med mer än en generation ................................................................................. 72
2. Socknar på Gotland i släktträdet....................................................................................................... 74
3. Socknar i Småland i släktträdet ........................................................................................................ 74
Släktträd finns på www.evagun.se/slakt/Lavergren/
2
En titt i backspegeln
När Astrid åker över Östersjön till Gotland i början av oktober 1902 är hon tre
och ett halvt år gammal. Med sig på båten har hon storasyster Sigrid, lillasyster
Ingeborg, mamma Ida och pappa Magni. De flyttar från utvandrarbygd i mörkaste
Småland för att hennes far har fått arbete som statkarl i Botvalde i Stånga. Föräldrarna
är i 30-årsåldern och när förmodligen ett hopp om en bättre framtid där än på torpet
Skärsjörås i Tingsås.
På Gotland växer Astrid upp och stannar kvar. Hon flyttar aldrig tillbaka till
fastlandet igen.
På Broa (som kallas Högbro) i Halla församling, strax utanför Romakloster, bor
tre generationer i familjen Lavergren. En av dem är Daniel, född 1889. I januari 1921,
strax innan hon fyller 22 år, kommer Astrid till Högbro som piga. Kanske har Daniel
och Astrid lärt känna varandra innan hon flyttade hit, men det vet vi inte idag. De
gifter sig samma år.
Daniels och Astrids födelsenoteringar i kyrkboken i Halla församling 1889 respektive
Väckelsång församling 1899.
Daniel fotograferad av Rolf i mitten av 60-talet. Daniel och Astrid, någon gång på
40- eller 50-talet.
3
Släktforskning
Att släktforska innebär att leta i gamla arkiv efter noteringar om tidigare
släktmedlemmar, framför allt i kyrkoarkiven. I Sverige har prästen fört bok över sina
församlingsbor sedan 1600-talet. Barn som fötts har registrerats, liksom alla vigslar,
flyttningar och dödsfall.
Arkivsökning
Den största källan till kunskap för släktforskaren är husförhörslängderna. Varje år
höll prästen förhör med alla församlingsbor för att kontrollera deras kunskaper i
kristendom och katekeskunskap. Samtidigt blev det en lista över
familjemedlemmarna, inklusive noteringar om födelsetid, flytt och annat. Här kan
man till exempel få veta om någon begått brott eller tagit ut skilsmässa.
Husförhörslängden är oftast den viktigaste källan.
Om en familj finns på samma gård generation efter generation kan det räcka med
husförhörslängden för att få fram fakta, med kontroller i övriga kyrkböcker. Men för
varje ny generation tillkommer ju alltid en utomstående man eller kvinna. Är denna
inflyttad från en annan församling får man gå via flyttnoteringarna och söka vidare i
hemförsamlingen. Kommer den ingifte från socknen får man gå till vigselboken för
att se varifrån och hitta tidigare generationer. Har man födelsedatum för en person
kan man i födelseboken få veta vilka föräldrarna är.
Det finns mängder av arkiv utöver kyrkoböckerna. Ett exempel är
mönstringsrullor över de indelta soldaterna. Har man tur kan man hitta arkiverade
bouppteckningar. Domstolarnas arkiv är till stor del tillgängliga.
Under släktforskningen har jag nästan enbart använt kyrkoarkiven. De är
lättillgängliga genom att de digitaliserats, och ger den grundläggande informationen. I
den här släktutredningen har det varit lättare att hitta folket bakåt i tiden på Gotland
och svårare på fastlandet. Kyrkobokföringen verkar ha skötts bättre på ön och
bevarats, på fastlandet saknas kyrkböcker i större utsträckning.
När man släktforskar har man också hjälp av andra släktforskare. Oftast finns det
någon som forskar om samma personer eller släktgrenar som man själv. På Gotland
finns släktforskaren Olle Överby som samlat data om över 200 000 personer på ön
och gjort dem tillgängliga i en databas. Denna har jag använt för att komplettera min
egen forskning, och funnit ett tjugotal personer jag inte tidigare hittat. Framför allt
gäller det de allra äldsta generationerna. Dessa uppgifter är inte lika tillförlitliga som
de jag hittat själv i kyrkoarkiven, eftersom det är andrahandsuppgifter. Han kan till
exempel ha skrivit av fel årtal eller namn.
Många gånger är det svårt att läsa de gamla handskrifterna. En del präster har en
svårläst handstil, andra har använt dåligt bläck som bleknat med tiden och andra
använder svårtolkade förkortningar. Oftast är det nog klockaren som skrivit och
prästen som dikterat. Det är därför ibland ett detektivarbete att förstå det som finns att
läsa i arkiven, och därför kan det också bli fel. Är uppgifter alltför svårtolkade eller
oläsliga har jag fått utesluta dem.
I några fall har barn fötts utom äktenskapet, men de är förhållandevis få. Då blir
det problem med att söka bakåt på faderns sida, och släktgrenen kan brytas där.
De alla flesta svenskar härstammar från torpare och bönder, vanligt folk med liv
som inte lämnat särskilt många spår i arkiven. Men så gott som varje släktforskare
hittar i sin släkt både rika och fattiga, brottslingar och hedervärt folk, en eller annan
4
kändis, oäkta barn, sjuka och vanföra. Om inte i de direkta släktleden så i sidogrenar.
Det är dessa som gör släktforskningen så intressant, att hitta dem som skiljer sig från
mängden. Vad våra förfäder en gång gjort ska vi inte känna skam eller vrede över
idag, utan i stället se att med dem får berättelsen extra liv.
I den här släktutredningen har jag enbart sökt efter personer i rakt nedstigande
led, och inte tagit med syskon till anfäder och -mödrar, utom i de senaste
generationerna, eller i andra undantagsfall. Med syskonens släktgrenar i varje
generation kan släktträdet bli gigantiskt.
Man måste komma ihåg att det som kommer fram ur kyrkoarkiven bara är
konturerna av de liv som levts. Vad människorna hette, var de bodde, när de levde
och dog, det säger egentligen ingenting om deras liv. Vad vi helst vill veta är vad de
tänkte och kände, vad som fick dem att handla som de gjorde, och hur de var som
människor. Det får vi aldrig veta, om det inte dyker upp dokument som berättar mer.
Kyrkoarkiven är bara en liten del av de arkiv som finns och det finns alltså betydligt
mer att utforska.
Kyrkoarkiven är grunden för släktforskningen, det är där vi börjar och det är
förhållandevis lätt att hitta. I andra arkiv kan det vara svårare och framför allt mer
tidsödande att hitta det man söker. En del arkiv är inte digitaliserade utan man måste
besöka arkivet på plats och leta. Det finns alltså mycket att göra för den som forska
vidare, både på bredden och på djupet.
Namnskick
I Sverige hade vi patronymikon ungefär fram till sekelskiftet 1900 men det
försvann i lag så sent som 1966. Patronymikon innebär att barn får faderns namn som
efternamn, det vill säga Johan Perssons son Erik heter Erik Johansson och inte Erik
Persson. Döttrarna fick samma namn men med efterledet -dotter. Johan Perssons
dotter Anna får därför heta Anna Johansdotter.
Det var också vanligt att barn fick samma förnamn som mor- och farföräldrar och
det kan därför finnas många som heter Erik Persson och Per Eriksson i en släkt. Det
gäller då att se upp med födelseåren så att man inte blandar ihop personerna när man
släktforskar. Dessutom var det vanligt att nya syskon i en familj fick döda äldre
syskons namn. Dör den första Anna som liten får en senare dotter hennes namn.
Dessutom var variationen på namn inte så stor då som nu. I de flesta svenska
släkter finns det nog ett antal som hette Anna Persdotter, Olof Jacobsson, Christina
Hansdotter, Hans Larsson med flera mycket vanliga namn. I de gotländska släktena
finns några namn vi knappast ser idag, till exempel Butvi, Barthold, Bodilla, Bohl,
Botel, Didrik, Grel, Helvid, Lauritz, Maren och Metta. Kanske kommer några av dem
tillbaka i kommande generationer.
Många barn fick två namn, precis som idag. Men ytterst få präster har markerat
vilket namn som är tilltalsnamn, därför vet vi inte vad kallats, och därför skriver jag
båda namnen på de enskilda personerna, även om det kan tyckas otympligt.
Kyrkobokföringen
Genom prästerna höll överheten hård kontroll på sina undersåtar. Att ha ett gott
rykte var viktigt så att prästen kunde skriva ett frejdebetyg, Det behövdes till exempel
om man vill flytta till en annan församling eller söka arbete.
Religionen och den kristna kyrkan har under sekler använts av staten för att
kontrollera folket, på flera olika plan. Det har varit en omfattande användning och
med starka kontrollverktyg. Vid 1725 års religionsstadga fick kyrkan ännu mer makt
5
över medborgarna. Kyrkan fick total kontroll över folks liv och leverne genom att var
och en skulle uppfylla kraven på kristendomskunskap för att till exempel få flytta från
församlingen.
Prästerna antecknade i husförhörslängderna det som de fann anmärkningsvärt.
Alla var tvungna att ha intyg med sig för att få flytta. Ofta krävdes vitsord om frejd,
det vill säga hur man skött sig hos sin arbetsgivare eller andra sockenbors omdömen.
Det skulle också framgå om man var ledig för äktenskap eller inte. Prästernas
anteckningar följde med i kyrkoböckerna år från år så den som inte skött sig enligt
prästens tycke var för evigt stämplad. Hade man dåligt rykte kom man inte undan
detta. Var du en betrodd sockenbo och tyckte illa om någon kunde du nog ganska lätt
ge den personen svårigheter. Vad folk tyckte i sådana här sammanhang togs på allvar.
Exempelvis har prästen i Älmeboda noterat i husförhörslängden om den unge
Carl Johansson som återvänder från flera år i Amerika att han ”saknar intyg om frejd
och äktenskapsledighet”. Prästen verkar förvänta sig sådana intyg från myndigheterna
i Amerika.
På Gotland
Maj Lavergren och hennes syskons släkt kommer från Gotland, Småland och
Blekinge.
I den här släktkrönikan har jag letat mig bakåt så långt det är möjligt i Astrids och
Daniels båda släkter. I några fall sträcker sig arkiven bakåt ända till 1500-talet, då är
vi som mest tolv generationer bakåt räknat från Astrids och Daniels barn. Det är ett
halvt årtusende.
År 1580 föds Anders Knutsson någonstans i Rone församling. Han är gift med
Metta Albrektsdotter som föds omkring 1587. De två är de äldsta i släktträdet på
Gotland. På fastlandet får vi gå till Danmark för att hitta den äldste, som är Johannes
Jensen i Danmark, född under senare delen av 1400-talet.
Daniel Lavergren och Astrid Jonsson
I augusti 1921 vigs Astrid och Daniel och äldste sonen Hans föds den 25 oktober
1921. Astrid och Daniel får tillsammans elva barn och många barnbarn. Idag är det
barnbarnsbarnen som växer upp.
När Daniel och Astrid gifter sig 1921 är det första gången det kommer in en
fastlänning i hans släkt, om vi ser bakåt i enbart rakt nedstigande led. Daniels anfäder
och -mödrar består av gutar, det vill säga bara människor födda på Gotland. Säkert
finns det fastlänningar som gift in sig på sidogrenar, det har jag inte undersökt. Men
går vi en generation bakåt i taget, i rakt nedstigande led så långt det går, då finns det
inte en enda fastlänning.
Gotlänningarna i Daniels släkt kommer i huvudsak från södra Gotland. De flesta
är födda i och bor i socknarna mellan Fröjel, Havdhem och Ardre. De flesta kommer
från Burs socken. Några undantag finns med Fole i norr och Vamlingbo i söder.
Samtliga socknar finns i en lista i slutet av texten.
De allra flesta kommer från gårdar på landet, mindre eller större, och är alltså
bönder och torpare. Men både präster, kyrkvärd, hantverkare och en båtsman finns i
släkten. Troligen är flera också fiskare av dem som bor nära kusten. I flera grenar har
familjen bott kvar på samma gård generation efter generation, och inte sällan har
gården gått i arv på kvinnosidan.
6
Astrids och Daniels barn:
Hans född 1921-10-15. Gift med Elisabeth och senare skild. De fick inga barn.
Greta född 1922-11-10. Gift med Birger, de fick tre döttrar och en son.
Karl Erik född 1924-08-06. Gift med Aina, fick tre söner och bosatte sig i Norge.
Sten född 1926-04-14. Ogift och inga barn. Död 2007-04-08.
Maj född 1927-11-21. Gift med Sven, en son. Död 1996-12-25.
Set född 1929. Gif med Signe, de fick fyra döttrar och en son. Död 2004-01-30.
Tor född 1932-10-07. Gift med Birgit, en son och en dotter. De bor i Kanada.
En son som avlider vid födelsen.
Stig född 1935-10-30. Gift med Astrid, de fick en son och en dotter och blev
bönder i Follingbo. Död 2006-09-16.
Kerstin född 1937-07-06. Gift med Kalle, de fick inga barn. Kalle arbetade på
fabrik och Kerstin i vården.
Elvy född 1938-10-05. Gift med Fred som var fiskare, de fick två söner. Elvy var
först affärsbiträde och sedan kokerska.
Kjell född 1940-11-19. Gift med Inger, de fick två pojkar. Kjell var snickare och
Inger körde ut post.
Astrid med flera av sina barn i trädgården på Högbro. Maj är den äldsta flickan på
bilden. Det bör alltså vara Kerstin och Elvy till vänster och kanske Set, Tor och Stig
till höger, om alla barnen på bilden är hennes. I så fall är fotot troligen från
sommaren 1939.
7
Astrid och Daniel med Sten och ett av de yngre barnen. Sten är född 1926 och ser ut
att vara 12-13 år. I så fall kan det vara Kerstin som Astrid har på armen och då är
fotot från sommaren 1938. Kanske är det Elvy på armen. I så fall är fotot taget
sommaren 1939 och Sten är 13 år.
Maj och Greta i slutet av 30-talet. Greta som barn. Set med sin fru Signe på Skansen.
8
Skolfoto från Halla skola i mitten av 30-talet. Set är tredje från vänster i mittenraden
och Maj är sjätte barnet från vänster i samma rad.
Familjen Lavergren
Namnet Lavergren är bara tre generationer gammalt när Astrid och Daniel gifter
sig 1921. Det är Daniels farfar Georg Mattias Jacobsson och hans syster Stina Gertrud
Jacobsdotter som tagit sig namnet. Deras far heter Jacob Pehrsson Bandelin.
En sentida ättling, Bo Lawergren, har utforskat delar av släkten. Sara Lawergren har
utformat släktträdet, som finns på Lauritse.
Fotot finns i större format på internet: http://www.evagun.se/slakt/Lauritse1web.jpg
9
Jacob Pehrsson Bandelin kommer från Fröjel och är änkling när han gifter sig
med deras mor Greta Olofsdotter i Lauritse i Ljugarn 1813. De får fyra barn
tillsammans mellan 1815 och 1827, de två andra är Olof Petter och Jacob Johan. Alla
syskonen utom Olof Petter tar namnet Lavergren. Idag är det Olofs ättlingar i femte
eller sjätte generationen som äger gården.
Alla barnen heter Jacobsson fram till 1843, när de är vuxna. Stina Gertrud är född
1820 och flyttar till prästgården i Ardre som 16-åring. 1843 flyttar hon hem igen, och
kommer då från Visby och har efternamnet Lavergren. När hennes bror Georg Mattias
själv flyttar till Visby tre år senare heter han också Lavergren, men det framgår inte
när han fått sitt nya efternamn. Vid utflyttningen till Visby 1846 från Ardre står det
bara Georg Mattias i Lauritse, inget efternamn, men i Visby har han efternamnet
Lavergren vid inflyttningen.
Lauritse i Ljugarn
Om det är Jacob Pehrsson som tagit sig namnet Bandelin framgår inte av
kyrkoarkiven. Det finns fler släkter Bandelin på Gotland och om han hör ihop med
dessa är heller inte klarlagt.
Jacob är född 1783 och kommer från Lilla Heides i Fröjel. När han gifter sig med
Greta Olofsdotter är han änkling sedan 1810 och inflyttad från Levide socken. Om
han är gift där eller i Fröjel går inte att utläsa i arkiven, inte heller om han får några
barn i sitt första äktenskap. När han kommer till Lauritse har han inga barn med sig.
Däremot ett ”ovanligt hedrande prästbetyg” enligt prästens anteckning vid
husförhöret, vilket sannolikt innebär ett gott omdöme i flyttbetyget från Levide.
Lauritse är Greta Olofsdotters föräldrahem. Här har hennes familj bott i minst två
generationer, kanske fler. Gården har nummer 14 Lauritse och är på 1/8 mantal. Den
ligger utanför Ljugarn och finns än idag på kartan, strax väster om samhället.
Här ligger Lauritse i Ljugarn. Idag kallas det också Lavas.
10
Lauritse som det ser ut idag, 2012. Här bor nu ättlingar till Jacob Persson Bandelin
och Greta Olofsdotter, och som på långt håll är släkt med Daniels ättlingar.
Greta dör 1831. Jacob stannar kvar och gifter om sig två år senare med Catharina
Hermansdotter från Burs. Hur länge de lever och bor kvar här framgår inte eftersom
sidor saknas i kyrkoboken.
Gretas och Jacobs yngste son är Georg Mattias, född 1827. Han är alltså bara fyra
år när hans mor dör och troligen uppfostras han av sin styvmor Catharina. 16 år
gammal flyttar han till Burs men återvänder året därpå och då är han skräddarlärling. I
Burs kyrkoarkiv finns ingen inflyttningsbok före 1847 så vi vet inte vem han varit
lärling hos.
1846, 19 år gammal, beger han sig till Visby
och fortsätter där som skräddarlärling hos borgaren
och skräddaren Mauritz Sandström med adress
Klintroten tredje kvarteret nr 102, där Georg
Mattias också bor under åren i Visby. När han
återvänder hem till Lauritse i Ljugarn i juli 1851 är
han skräddargesäll och 24 år gammal.
Första november samma år gifter han sig med
Magdalena Bodin från Burs. Kanske har de träffats
när han var där som skräddarlärling. De får dottern
Georgina Carolina i september 1852 men hon dör
drygt två månader gammal. Sedan föds Jacob
Mattias den 13 oktober 1853, Selma Margareta den
6 januari 1856, Olof Leonard den 14 februari 1858,
Karl Teodor den 1 maj 1860 och Adolf Viktor den
25 februari 1870 (på bilden till höger med okänd
dam). Då har Georg Mattias blivit sockenskräddare
i Ljugarn.
11
Karl Teodor kallas Teodor och det är han som så småningom blir far till Daniel på
Högbro.
Vad händer med Teodors syskon?
Jacob Mattias flyttar till Petsarve 1873, där han blir dräng. Efter ett år flyttar han
till Augerums församling i Blekinge, där han blir löjtnant. Idag finns det flera
Lavergren i Sölvesborg.
Selma Margaretha gifter sig 1878 med sjömannen Johan Anton Mellin från
Gerum. De flyttar till Klinte 1879.
Olof Leonard blir styrman och skeppare. 1880 har han begärt prästbetyg för
inträde på Visby navigationsskola. 1886 gifter han sig med Selma Fredrika Persdotter
från Silte. De får dottern Selma 1887. Han var också handlare i Hablingbo, målare
och storspelman enligt det släktträd som finns på Lauritse.
Adolf Viktor flyttar 18 år gammal till Hablingbo 1888. Han utvandrade senare till
Klifornien i USA. Bilden på föregående sida visar Adolf Viktor med okänd dam i
USA.
Fler bilder från Lauritse, foton tagna av Rolf 2012:
12
13
Högbro i Halla
Teodor lämnar föräldrahemmet 1878, när han är 18 år, och flyttar till garvaren
Carl Petter Hallgren i Bringsarve i Ljugarn där han blir garvarelärling. Året efter
flyttar han till Ronehamn och fortsätter som garvarelärling, troligen hos garvaren
Anders Wilhelm Krokfelt. Efter fyra år som lärling blir han gesäll hos garvaren Carl
Ludvig Hedvall i Stenstu i Stånga.
1884 gifter han sig med Hilda Elisa Gardell, dotter till kyrkvärden i Hemse och
född i Gudings i Alva socken. Hennes mor kommer från Asarve i Burs. Paret bosätter
sig på Broa (Högro) i Halla församling utanför Romakloster och nu har Teodor blivit
garvare. Snart har de både piga, lärling och gesäll i hushållet.
Högbro, huset med den långa trappan.
Högbro. Ett bröllop i familjen, kanske på 30-talet.
14
Församlingsboken för Halla församling 1911-21. De som är överstrukna har flyttat
härifrån under den här tiden.
Den 2 november 1885 föds äldsta dottern Hildur Teodora. Hon dör sex år gammal
i difteri. Inom loppet av tolv år får de ytterligare fem barn:
Ester, 1887-1961. 1916 gifter hon sig och flyttar till Kräklingbo. Hon blir
hattmodist där. Hennes man heter Albin Hallgren och är handlare. Efter
skilsmässan öppnar hon hattaffär i Roma och har den kvar så länge hon lever.
Daniel Mattias, 1889-1969.
Annie Johanna, 1891-1958. Hon gifter sig med en furir Nilsson och flyttar till
Visby 1919. Samma år har de fått en dotter som dör strax efter födseln.
Alva Josefina 1895-?. Hon gifter sig 1916 och flyttar då till Sunne i Värmland.
Gustaf Harald, 1897-1976. Han flyttar till Flen 1915 för att arbeta. Han gifter sig
på fastlandet och senare flyttar de tillbaka till Gotland och har affär i Etelhem.
Daniel blir garvare som sin far men vid tiden för sitt giftermål 1921 är Daniel
jordbrukare, enligt folkbokföringen. Innan dess har han arbetat vid Postverket, som
brevbärare. Vid folkräkningen 1930 står han som hemmansägare och postutkörare.
Elvy berättar: Daniel körde ut post i 30 år, på cykel, med häst och kärra och på
vintrarna med släde. Han hämtade posten i Roma (som numera heter Romakloster)
och började i Viklau. I Vikarve tog skolläraren hand om posten. Sedan åkte han
söderut till Väte och Hejde, där fanns ett litet postkontor för avhämtning. Sedan var
det bara att vända hem igen till gården. Sträckan var 15 kilometer så det blev tre mil
varje dag.
15
Daniel i mitten. Det måste vara i början av 1910-talet.
Daniel, Astrid och Daniels syster Annie.
När Teodor och Hilda bott på Högbro i fyra år får de sällskap av hans föräldrar
som flyttar hit i september 1888. Dessa är båda runt 60 år då och alla deras barn har
flyttat hemifrån. Georg Mattias får inte många år på Högbro, han dör i influensa i
januari 1892. Magdalena lever till 1916, då hon är 87 år gammal.
Hilda dör 1922 och är då 68 år gammal. Teodor dör i lungsäcksinflammation, 71
år gammal, i juni 1931.
16
Gustaf Lavergren med sin familj.
Gustafs affär i Etelhem.
17
Alva och hennes familj i hemmet på Lidingö.
Karin (Gustafs fru) andra från vänster, på väg till Nynäshamn med färjan. Det ser ut
som 50-talet eller tidigt 60-tal. Färjan Christoffer Polhem gick i trafik mellan Visby
och Nynäshamn 1955-63.
18
Gustaf, Karin och troligen deras äldste son. Harriet, som kallas Kickan och är dotter
till Alva. Alvas tre barn Harriet, Rune och Bo.
Magni och Ida
När Magni och Ida kommer till Gotland hösten 1902 är de 31 och 27 år gamla,
och har med sig tre barn. Sex barn till föds på Gotland fram till 1912. De kommer från
Tingsås församling i Småland, från Bräken där Magni varit torpare på Skärsjörås.
Astrids lillasyster är född i
Tingsås men Astrid och hennes
äldsta syster är båda födda i
Väckelsångs församling.
Magni kallas för Mange och
Magnus när han bor på Gotland. I
sin ungdom har han varit i
Danmark för att lära till rättare.
Även Ida var där och arbetade
som ung 1891, och kanske är det
då de träffas.
Magni och Ida gifter sig den
28 mars 1896. Sigrid föds i
november samma år. Astrid föds
den 26 februari 1899. Efter
giftermålet och fram till flytten till
Tingsås i oktober 1900 bor de på
torpet Bokedal under Gängeskulla
i Väckelsångs församling. Det
ligger ett par kilometer norr om
Tingsryd.
Bilden till höger: Magni och Ida
på Gotland, kanske på 20-talet.
De ser ut att kunna vara i 50årsåldern.
19
I Bokedal bor Idas halvsyster Augusta Elisabeth, Magnis lillebror Axel Gottfrid
och hans lillasyster Ida Amanda hos dem. Från Tingsås följer Augusta Elisabeth med
dem till Gotland och får arbete som piga i Hemse. Så småningom gifter hon sig på
Gotland och blir mor till Einar.
Torpet Bokedal som det ser ut idag, 2012. Det verkar vara tillbyggt. Det ligger bara
några kilometer norr om Tingsryd.
Magni blir statkarl på Mariedal i Botvalde i Stånga församling vid ankomsten till
Gotland. Mellan 1902 och 1917 flyttar familjen, eller byter adress, nio gånger. De
flyttar mellan Stånga, Etelhem, Hemse, Eksta och Rone församlingar. Statarfamiljerna
bytte boende och arbetsplats i slutet av oktober, under resten av året kunde de inte
flytta eller säga upp sig. Ibland flyttar de tillbaka till den gård där de tidigare bott. En
sådan gård är Mariedal som hör till Åkelösa i Etelhems församling och till Botvalde i
Stånga församling. Det är en och samma gård som ligger precis på gränsen mellan
församlingarna. Kanske byter de bostadshus på gården och därmed församling, och
det registreras som en flyttning. Mariedal är en stor gård med inspektor och rättare,
många statarfamiljer, drängar och pigor. I båda församlingarna har prästen noterat att
Mariedal ägs av Bertelsson, i Stånga församlingsbokbok står det Ludvig Bertelsson i
Visby. Idag finns det inga hus kvar från den här stora gården, allt är rivet. Bara en
liten bod står kvar.
Vid näst sista flyttningen som finns i de tillgängliga kyrkböckerna går flyttlasset
till Hägdarve i Rone församling 1913. Där blir Magni slaktare, tidigare har han varit
statare under alla åren på Gotland. Efter fyra år flyttar familjen till Etelhem. När
Astrid 1921 flyttar till Högbro kommer hon från Bjärby i Etelhem, kanske har
familjen bott där hela tiden sedan 1917. Elvy berättar att hennes morföräldrar bodde i
Stånga och att det var där Astrid gick i skolan. Senare flyttar Magni och Ida till
Kungsängen i Stockholm och alla barnen utom Astrid och Sigrid följer med dit.
Magni dör där 1945 och Ida lever till 1963, då hon är nästan 90 år gammal.
20
Ida och Magni, Gotland, troligen 1930-tal.
Astrid lämnar familjen redan som 14-åring för att bli piga på Grymlings i Eksta
församling, där hennes familj bor på Stjärarfoe grund. Hennes storasyster Sigrid har
redan flyttat hemifrån som 15-åring. Efter fyra år på Grymlings gård beger sig Astrid
till Hageby i Etelhem. En tid är hon också piga i familjen Blomqvist som har affär i
Havdhem.
Astrid har åtta syskon:
Sigrid Axelina Elisabet, 1896-1985. Hon stannar på Gotland och blir evangelist.
Hon bor i Kräklingbo, gifter sig aldrig och får inga barn.
Ingeborg Augusta, 1901-1989. Hon gifter sig med Karl Edvin Nilsson 1924. De
flyttar till Stockholm och får barnen Ingrid och Bertil. Ingeborg var städerska hos
skådespelaren Lars Ekborg och hans familj i många år. Hon berättade att det var en
vänlig familj och hon fick ibland presenter av dem som uppskattning.
Svea Anna Viktoria, 1904-1938. Hon dör i spanska sjukan i Stockholm.
Axel Valdemar, 1905-1988. Han gifter sig med Lilly, flyttar till Österhaninge och
får barnen Maj och Arne.
Hjalmar Georg Manfred, 1907-1929. Han dör i lunginflammation.
Artur Enar Henning, 1908-1996. Han gifter sig med Siri, som har en dotter.
Tillsammans får de sonen Kjell. Familjen bor i Stockholm.
21
Karl Lennart Gottfrid, 1910-2003. Kallas Kalle. Hans fru Emma kommer från
Tärna utanför Storuman i Västerbotten. De får dottern Siv och adopterar också en
flicka som heter Gun. De flyttar till Spånga.
Ninni Ella Dagmar, 1912-1998. Hon gifter sig med Gösta Svärd, de bor i
Hammarby.
Astrid lever till 1992. Då har hon varit änka sedan Daniel dött 1969. De sista åren
bor Astrid på ålderdomshemmet Östersol i Katthammarsvik.
Axel i ungdomen. Ingeborgs barn Ingrid och Bertil. Ingeborg med sin man Karl
Edvin.
Svea som ung. Ingeborg, Sigrid och Svea. Ninni och Gösta.
22
Den enda bilden vi har på Einar från Fardhem, danska Augusta Elisabeths son. Här
är han på ålderdomshem, troligen 1989, fotograferad tillsammans med våra söner
Einar och Arvid. Einar har sitt namn efter ”gammel-Einar”. Vi hann träffa honom ett
par gånger innan han gick bort, och varje gång var han på så gott humör. /Eva
Kyrklighet
Kyrklighet och en kristen tro följer markant en av släktgrenarna. Men från att ha
tjänat den svenska statskyrkan i generationer bryts detta plötsligt och nästa generation
blir frikyrkliga baptister.
Den första gången någon benämns som baptist är 1884 när Hilda Elisa Gardell
gifter sig med Teodor Lavergren och flyttar till Högbro. Hon är 30 år gammal och
nygift. I vigselboken skriver prästen att hon är kyrkvärdens dotter från Hemse. När
hon 1884 flyttat in på Högbro som gift noterar prästen att båda två är baptister.
När första barnet Hildur Teodora föds i november 1885 döps hon inte av prästen.
I stället skriver han i födelse- och dopboken: ”Barnet uppgifves vara döpt av
friförsamlingens (Valdenströmska separatister) äldste i Roma J. Jan Karlsson
Dickerson, hvilken församl. föräldrarna båda tillhöra”. Här finns inte heller några
dopvittnen och någon har skrivit en anmärkning i födelseboken att även hennes namn
bör intygas även om de inte är givna av en präst.
Det finns fler baptister i Halla. Ett barn till är fött två rader längre ner i
födelseboken 1885, där det står att dop vägrats av föräldrarna som är baptister. Det är
familjen Malm som bor i Hallegårda alldeles intill Högbro. Karl-Erik Malm och hans
fru Karolina Cedergren är inflyttade 1883 och då uppges han vara arbetskarl och
baptistpredikant. Innan dess verkar det inte finnas några baptister i Halla församling.
23
Prästens anteckning när Hildur Teodora föds.
Granne med familjen Lavergren finns familjen Bergqvist som är baptister, plus en
urmakare Engström, drängen Johan Beckström och Lavergrens piga Johanna Vallin.
Prästen uppger att församlingen finns i Roma, men under den här tiden på 1880talet föds inga barn i Roma församling där föräldrarna uppges vara baptister. Kanske
är de inte så många i början. Själva baptistkapellet låg i Sjonhem, med postadress
Roma. Daniels föräldrar var medlemmar här också. Daniel var sångare i
församlingen, han var med i kören.
Baptisterna startade sin väckelse i Schweiz och kom till Sverige vid mitten av
1800-talet. Då gällde fortfarande konventikelplakatet, en svensk lag som förbjöd de
svenska medborgarna att tillhöra någon annan kyrka än den svenska statskyrkan.
Detta gällde ända fram till 1858. Innan dess hade många svenskar hunnit emigrera till
Amerika på grund av kyrkans förföljelser, som bland andra Vilhelm Moberg skriver
om i sina utvandrarböcker. Snart blev det möjligt att lämna svenska kyrkan men bara
om man i stället gick in i ett annat trossamfund.
Prästen skriver att Teodor och Hilda Elisa är ”Valdenströmska separatister” i
dopboken men baptister i husförhörslängden. Antingen vet inte prästen vad skillnaden
är eller så har de bytt trosinriktning. Paul Peter Waldenström var en svensk präst som
lämnade statskyrkan och bildade Missionsförbundet 1878. Han var aldrig baptist.
Baptisternas första församling grundades i Vallersvik söder om Göteborg 1848,
trots att det då var olagligt. Ledaren F. O. Nilsson dömdes till landsförvisning.
Baptisterna tillämpar vuxendop och därför döps inte barnen när de är små. Ingen
av Teodors och Hilda Elisas barn är döpta, inte heller Daniels och Astrids barn.
Hilda Elisa Gardells far Hans Gardell var kyrkvärd i Hemse och familjen bodde i
Asarve. Han kom från en högkyrklig familj i Alva församling där männen varit
kyrkvärdar i generation efter generation.
Hans Gardell föds 1821 och heter Hansson i efternamn tills han är 40 år. Då tar
han sig namnet Gardell. Hans far är kyrkvärden Hans Bertelsson, född 1796, och hans
farfar är kyrkvärden Berthel Hansson, född 1766, och farfarsfar Hans Bertelsson, född
1735, som är den förste i släktledet som är kyrkvärd. Familjen bor i Gudings i Alva
församling. Vi kan följa förfäderna bakåt till skolmästaren Jacob Olofsson i Gudings i
Alva, som föds 1639 och dör år 1700. Han är gift med Malena Larsdotter, född 1640.
Mellan henne och Daniels och Astrids barnbarnsbarn (bland annat Arvid och Einar) är
det tolv generationer.
24
Det finns fler kyrkliga förfäder i den här släktgrenen. Olof Lauritzon Stroby är
präst i Fole församling och född under andra halvan av 1500-talet. Omkring 1610
föds hans dotter, vars namn inte finns bevarat, och hon gifter sig med prästen Jörgen
Jörgensson Thuritz som är kyrkoherde i Burs vid mitten av 1600-talet. Han var född i
prästgården i Havdhem och var kanske son till prästen där.
Paret får sonen Hans omkring 1640. Han blir farfarsfar till Maria Hansdotter, som
blir mor till kyrkvärden Bertel Hansson som föds 1766 i Gudings i Alva. Denne
Bertel Hansson har en morfarsfar som är klockaren Johan Olofson Frimodig i Alva
församling i början av 1700-talet.
Kyrkvärd och klockare var två olika befattningar i församlingen. Kyrkvärden
hjälpte prästen vid gudstjänsten, till exempel att klä på sig prästkläderna, hälsa
församlingsmedlemmarna välkomna till kyrkan, dela ut psalmböcker vid gudstjänsten
med mera. Han var inte anställd utan hade det som frivilligt uppdrag. Hans Gardell
och hans förfäder var troligen bönder.
Klockaren hade från början till uppgift att ha hand om kyrkklockorna men blev så
småningom mer som ett biträde till prästen och den som förde anteckningar, till
exempel vid husförhören. Ofta var klockaren också socknens lärare, och var anställd
av församlingen.
Gutarna
Kommer man många generationer bakåt förgrenar sig släkten åt många håll. För
varje generation kommer det till ett antal nya familjer. Om vi räknar Daniels och
Astrids barn som den sista generationen har jag kunnat följa samtliga på Gotland i
minst fem generationer bakåt. Där tar det stopp i två fall. Det är Teodors farfars
morföräldrar som jag inte hittar och hans morfars morföräldrar som jag är osäker på.
Lättast har det varit att hitta anfäder och -mödrar på Gardellsidan, det vill säga
Hilda Elisa Gardells släkt.
Några i släktträdet är släkt med varandra på mer än ett håll, när två syskon får
ättlingar som i senare generationer får barn tillsammans.
Jacob Pehrsson Bandelin och Greta Olofsdotter
Georg Mattias Lavergrens föräldrar, alltså Daniels farfarsfar och farfarsmor, heter
Jacob Pehrsson Bandelin och Greta Olofsdotter. De bor i Lauritse i Ljugarn och är
båda födda på 1780-talet.
Lauritse är Gretas föräldrahem och Jacob flyttar hit när han gifter sig. Prästen
skriver om Jacob Persson Bandelin att han ”kom med ett ovanligt hedrande
prästbetyg” vilket troligen innebär ett mycket gott omdöme i flyttbetyget från Levide
och Skogs församling. Varför han har tillnamnet Bandelin framgår inte av
kyrkböckerna men det finns idag flera familjer med efternamnet Bandelin, både på
Gotland och på fastlandet. De är inte så många och kanske är de släkt.
Det var inte alltid så lätt att bli gammal på 1700-talet. Georg Mattias Lavergrens
morfarsfar heter Jacob Paulsson. Han levde mellan 1706 och 1789. Han var född i
Alsarve och kommer till Lauritse i Ljugarn när han gifter sig med Annika Olofsdotter
som är dotter i gården. Alsarve ligger ungefär en halvmil norr om Ljugarn. När han
dör, 83 år gammal, skriver prästen i dödboken: ”han har länge varit blind, skröplig
och sängliggande”.
25
Husförhörslängden i Ardre socken 1821-35. Här har prästen noterat Jacob Pehrssons
tre giftermål. Hustrun Greta Olofsdotter har dött 1831 och sedan har han gift om sig
med Catharina Hermansdotter 1833. På näst sista raden finns sonen Jöran Mathias,
som är Georg Mathias. När hans mor Greta dör är han bara fyra år gammal.
Georg Mattias mormor heter Gertrud Persdotter. Hon gifter sig tre gånger. Hon
var född 1754 i Utalskog i Alskog socken, som ligger några kilometer väster om
Ljugarn. 21 år gammal gifter hon sig med Olof Jacobsson i Lauritse. Efter 14 års
äktenskap dör han i lungsot 1789. De får sex barn tillsammans, en av dem är Georg
Mattias mor Greta. Gertrud stannar kvar på gården och gifter om sig två gånger med
betydligt yngre män. 1793 med Zacharias Pehrsson från Gammelgarn. Redan året
därpå, den 4 oktober, dör han i en olycka. Det är fyra män från Ljugarn som drunknar
när de är ute i en båt ”på öppen sjö” för att dra upp fiskegarn, skriver prästen i
dödboken. Zacharias är då 26 år gammal. De andra tre som drunknar är 30-årige
bonden Johan Nygårds, 22-årige lotsdrängen Hans Olsson och 57-årige Eric Larsson.
Efter tre år gifter hon om sig på nytt, med Christian Persson Laurin, även han 14 år
yngre än Gertrud. 1814 dör Gertrud. Året innan har hennes dotter Greta gift sig med
Jacob Persson Bandelin och de tar över Lauritse. Christian gifter om sig två gånger
efter Gertruds död.
Bröderna Jacobsson
Greta Olofsdotters familj kan man följa bakåt i flera generationer till mitten av
1600-talet. Omkring 1659 föds en Jacob Pehrsson i Asarve i Hemse. Med sin hustru
26
Anna Clasdotter från Sigdes i Rone får han flera barn. Teodor Lavergren blir ättling
till två av dessa syskon, på var sitt håll.
De två bröderna Pehr och Thomas Jacobsson gifter sig med Gertrud Mattsdotter
respektive Margareta Jespersdotter. Pehr stannar kvar med sin familj hemma i Asarve
meden Thomas flyttar till sin hustrus hem i Hulte, som även det ligger i Hemse
socken. Idag ligger Hulte sydväst om Hemse samhälle och Asarve ligger på andra
sidan, ett par kilometer åt nordväst.
Var sitt barnbarnsbarnbarn till bröderna blir föräldrar till Teodor, nämligen Georg
Mattias Lavergren och Magdalena Bodin. Teodor föds 1860, nästan 200 år efter
brödernas födelser 1689 och 1694.
Magdalena Bodin
Teodors mormor Greta Caijsa Jacobsdotter är ogift när hon föder sin dotter
Magdalena 1829. Då skriver prästen ”oäkta” i födelseboken.
Greta Caijsa kommer från Stora Glafves (som heter Gläves idag). Det ligger strax
norr om Ronehamn och hör till Burs församling.
Hon nöjer sig inte med att bara vara ogift mor utan kräver ut sin rätt av
barnafadern. Prästen skriver i födelseboken att hon har lagsökt ”torp. And. A.
Westlaus”, det vill säga torparen Anders Andersson i Västerlaus. Det gör att det
egentligen kan vara både far och son som är den som gjort henne med barn, för de har
samma namn.
Prästens anteckning i födelseboken om Greta Caijsas lagsökning.
1829 är sonen Anders Andersson 23 år gammal och bor hemma. Hans far Anders
Andersson är 50 år fyllda. Därför är det kanske sannolikt att det är sonen som haft
ihop det med den då 28-åriga Greta Caijsa. Hon gifter sig aldrig med någon av dem,
så vi kan inte veta. Däremot gifter hon sig senare med arbetskarlen Peter Bodin på
Galtungs grund och får ytterligare ett barn, Christina Johanna, som föds 1835.
Magdalena flyttar med till Galtungs. Peter Bodin dör på julafton 1837, 33 år
gammal, och begravs på nyårsafton. Greta Caijsa dör 1843 i Galtungs och sedan
flyttar båda flickorna hem till sin mormor på Stora Glafves. Greta Caijsas död finns
inte noterad i död- och begravningsboken, vilket kan innebära att hon antingen bragt
sig själv om livet eller drunknat till havs och aldrig återfunnits. De som begått
självmord begravdes i ovigd jord vid sidan om kyrkogården och kom aldrig med i
begravningsboken, inte heller de som inte begravdes i hemsocknen. Hon är noterad
död 1843 i husförhörslängden och prästen har också antecknat att de båda flickorna
flyttat till Stora Glafves samma år.
Greta Caijsas farfar Lars Thomasson Sjöpilt i Hulte är båtsman, och en av de få i
släktträdet som inte är bonde eller torpare. Han levde mellan 1736 och 1779. Eftersom
han var soldat kan han ha varit ute i krig och i så fall i kriget mot Preussen 1757-1762.
27
Sjöpilt var ett båtsmanstorp i Bomunds i När socken1. Han var båtsman i Gotlands
andra båtsmankompani, med rotenr 114.
I Magdalena Bodins släktgren finns den äldsta förekomsten av släktingar som jag
hittat i kyrkböckerna. Det är en Catarina i Stora Gläfves i Burs, född omkring 1602,
som finns åtta generationer bakåt från Daniel Lavergrens farmor Magdalena, på
hennes mormors sida.
Från husförhörsboken i Burs socken 1688.
Zachris Larsson och Bonsarve
Hilda Elisa Gardells mormors far heter Zachris Larsson. Han är född 1758 i
Bonsarve i Vamlingbo. Hans föräldrar är Lars Hansson från Bonsarve och Brita
Jacobsdotter från granngården Rofinds. Föräldrarna är 41 och 42 år gamla när han
föds och han har fem äldre syskon. Gården har gått i släkten i fyra generationer när
Zachris föds. Det här är en familj med en sorglig historia.
Redan när Zachris är ett år gammal dör hans far och året därpå hans mor. Fyra år
senare dör hans farmor Malena Zachrisdotter, som bor på gården. Vad var det som
hände? Det finns ingen dödbok bevarad från den här tiden i Vamlingbo kyrkoarkiv.
Kanske fick de lungsot eller någon annan sjukdom som var vanlig då. Eller
smittkoppor eller kolera.
Hur gick det för Zachris när hans föräldrar dött? Hans äldre syskon är då mellan
17 och fem år gamla. De verkar stanna kvar på gården under sin uppväxt. Den äldste,
Hans, gifter sig här 1762, 20 år gammal, med Gertrud Mårtensdotter, född 1738 i
Vamlingbo. De får dottern Butvi 1765, men Hans dör redan 1767. Året därpå gifter
Gertrud om sig. Zachris bror Jacob är näst äldst, född 1746, och 14 år gammal när
båda föräldrarna dött. När han dör den 29 juni 1797 står han som husbonde på
Bonsarve i dödboken. Systern Malena är född 1748, tio år innan Zachris. I början av
1800-talet är hon piga på Bonsarve, hos husbonden Lars Jacobsson, som är hennes
brorsson. Malena dör 1808. Prästen har skrivit ”svagsint” om henne i
1
Mer finns att läsa här: http://www.tjelvar.se/batsman/torpen/nar.htm
28
husförhörslängden. Systern Catharina är född 1751, som vuxen gifter hon sig och
flyttar till Hamra församling.
Bonsarve 2012. Gården är kvar i släkten.
Bonsarve ligger nästan längst ut på södra Gotland, väster om Vändburg. Rofinds
ligger några hundra meter norrut. Bonsarve är 1825 delat på många gårdar: två 9/64delsgårdar, två hälftenbrukare, en 3/6-delsgård och två 9/32-delsgårdar. Släktgården
är en av de två på 9/32 mantal.
Zachris flyttar 1790 till Halsarve i Fardhem där han gifter sig med Maria
Botelsdotter. Då har han redan varit gift en gång, med Margareta Stefansdotter i
Vamlingbo, som han gift sig med i oktober 1780, 22 år gammal. Hon verkar ha dött
före 1782 och de har inga barn. Kanske dog hon i barnsäng.
Zachris farmor Malena och hans morföräldrar Jacob Nilsson och Butvi
Olofsdotter dör alla året 1764. Vad var det som hände i den här familjen de här åren
kring 1760? De vuxna dog, men barnen överlevde.
Morföräldrarna Jacob och Butvi på granngården Rofinds var födda omkring1684
respektive 1703. Han är alltså ungefär 20 år äldre än henne. 1717 föds dottern Brita,
som blir Zachris mor, och Butvi skulle då alltså bara vara 14 år. Sannolikt är det så att
Jacob varit gift tidigare, första hustrun har dött och sedan har han gift om sig med
Butvi. Kyrkböcker finns inte så långt tillbaka i Vamlingbo, så detta går inte att
kontrollera. Ytterligare fyra barn föds i familjen. Två av barnen dör i späd ålder.
Släktens och gårdens sorgliga historia fortsätter i senare led, i en sidogren:
1825 är det Zachris brorson Lars Jacobsson som driver Bonsarve. Två år senare,
den 25 september 1827 sker en svår olycka. Då drunknar både Lars Jacobsson, hans
äldste son Hans och bonden Botel Christensson i Austres. Hans är bara 23 år gammal,
han är sergeant och har lagt till efternamnet Laurén. När han dör är han gift med den
21-åriga Anna Severinsdotter från Austres. Prästen skriver i dödboken att de: ”…voro
29
endast tillsammans i nära 2 år, levde som makar, och nu går hon ensam qvar med en
lika sörjande svärmor, hvilka bägge på en gång förlorade sina jordiska nöjen. Gud
hugsvale och tröste dem!”. Alla tre drunknade begravs i en och samma grav.
Från dödboken 1827.
När maken drunknar är Anna gravid och föder i februari 1828 sonen Hans
Lorenz.
Efter olyckan får den yngre brodern Lars ta över, bara 15 år gammal, tillsammans
med sin mor och med Anna som verkar bo kvar på gården. 1831, när han är 19 år,
gifter han sig med Anna. Tillsammans får de samma år dottern Gertrud, men hon dör
som nygift 1856. Då tar Hans Lorenz över gården, han är nu även skeppare. Han är
sjunde generationen här. 1905 brukar han
fortfarande gården, när den sista tillgängliga
noteringen finns i kyrkoarkivet.
Ättlingarna i ytterligare tre generationer
bor kvar på Bonsarve fortfarande och heter
Hansén.
Från en artikel på www.helagotland.se den
2009-06-092: ”Per-Olof Hansén berättar att det
var hans farfars far, riksdagsmannen Theodore
Hansén, som lät bygga kvarnen 1905. Ända
fram till en bit in på 1950-talet användes
kvarnen på gården. Vindkraften i kvarnen
användes inte bara för att mala säd, den drev
även en spånsåg och en svarv.”
Riksdagsmannen Theodore Hansén3
(bilden till höger) är son till Hans Lorenz
Hansson och född 1867. Mellan Zachris
Larsson och Per-Olof Hansén idag är det sju
generationer.
2
3
http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=5331372
http://sv.wikipedia.org/wiki/Theodor_Hans%C3%A9n
30
Per-Olof Hansén, också ättling till 1700-talets Lars Hansson och Britta Jacobsdotter,
bor på Bonsarve idag. Han visar en målning från hur gården sett ut för länge sedan.
Släkttavla från Bonsarve. Den visar riksdagsmannen Theodor Hansén och hans
förfäder tre generationer bakåt. Hans farfars far längst upp till vänster är Lars
Jacobsson, brorson till Zachris Larsson.
Fotot finns i större format på internet: http://www.evagun.se/slakt/Bonsarve1web.jpg
31
Kvarnen på Bonsarve 2012.
Mer finns att läsa om Bonsarve på Radio Gotlands hemsida4.
Hans Gardells släktgren
Rörligheten var inte så stor förr i tiden och många gifte sig med folk i
grannskapet. Därför kunde det hända att det var en släkting man blev kär i. Men
lagarna var strikta om kärleksförhållanden mellan släktingar, med fler förbud förr än
nu. Först vid mitten av 1800-talet blev det tillåtet för kusiner att gifta sig, tidigare var
det förbjudet.
I några fall är syskon upphov till gemensamma ättlingar, men då har det hunnit gå
så många generationer att släktbanden lösts upp. Man visste kanske inte ens att det
fanns gemensamma förfäder.
På Änggårde i Rone socken bodde Olof Jacobsson och Catharina Jacobsdotter i
början av 1700-talet. I februari 1716 föddes deras tvillingdöttrar Gertrud och Brita.
Flickorna växte upp och gifte sig, Gertrud med Pehr Larsson från Halor och Brita med
Lars Persson på Uggårde. Båda fick barn och barnbarn.
Gertruds sondotter Gertrud Larsdotter blir mor till Christina Hansdotter som föds
i Stale, fortfarande i Rone församling. Britas sondotter Anna Persdotter på Gudings i
Alva socken blev mor till Hans Bertelsson som i början av 1800-talet gifter sig med
Christina från Stale. Tillsammans blir de föräldrar till Hans Gardell, Daniels morfar.
När den här familjen förenades på nytt hade det gått ungefär hundra år och fyra
generationer.
Hans Bertelsson och Christina Hansdotter hade fler gemensamma förfäder tre
generationer tillbaka. Christinas far Hans Hermanssons farföräldrar är morföräldrar
4
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=260&grupp=12850&artik
el=2931365
32
till Hans mor Anna Persdotter. De heter Hans Hermansson och Anna Nilsdotter och
bor i Stale under en stor del av 1700-talet. Deras barn Herman och Maria, födda 1741
och 1743, får gemensamma barnbarnsbarn, Hans Gardell och hans syskon.
Gårdar på Gotland
I det här släktträdet finns tolv gårdar på Gotland som gått i arv i mer än en
generation (se lista i slutet av texten). En av gårdarna har gått i arv i minst åtta
generationer, en annan i sju. Det är Stora Glafves (Gläves) i Burs socken och Gudings
i Alva socken.
I mantalslängderna kan man följa gårdarna år efter år, fram till 1820, sedan tar det
tillgängliga arkivet slut. Mantalslängden är en skattelängd.
Mantalet var ett mått på gårdens storlek. Från början var ett mantal en gård som
var stor nog att betala full skatt, som utgår från gårdens avkastning. Det finns inget
exakt ytmått för ett mantal, från början på 1600-talet innebar det en gård stor nog att
försörja en familj. Sedan har detta ändrats så att en gård på 1/8 mantal på 1800-talet
också kunde försörja en familj. Två gårdar som hade samma mantalsvärde skulle
betala lika mycket i skatt.
Mantalsbeteckningen lever kvar än idag när en gård kan ha en
fastighetsbeteckning som till exempel Torp 1:3. 1 står för huvudfastigheten och 3 för
en från början avstyckad gård från huvudfastigheten, precis som ¼ mantal anger
tidigare i historien.
Här kan du läsa om några av de gårdar på Gotland där släktingar i tidigare
generationer bott. Vissa gårdar är också omnämnda tidigare i texten.
Stora Glafves (Gläves)
Från gården Stora Glafves, som heter Gläves idag, kommer Daniels farmor
Magdalena Bodin. Detta är den släktgren där jag direkt i husförhörslängden hittat
längst tillbaka i generationerna och uppgifterna är något osäkra. Den äldsta
generationen här är en Catarina som bör vara född något av de första åren på 1600talet. På Gläves bor Magdalena Bodins morföräldrar och hennes ogifta mor Greta
Caijsa, tills hon gifter sig med Peter Bodin och flyttar till Galtungs 1830.
1843 flyttar Magdalena och en halvsyster hem till morföräldrarna efter att deras
mor dött, och samma år dör även hennes styvmorfar Olof Olofsson på Gläves.
Uppenbarligen växer Magdalena upp hos sin mormor Stina Caijsa på gården. Stora
Glafves är både hennes och hennes mors föräldrahem. Två gånger i följd har gården
gått i arv på kvinnosidan.
Efter 1843 är det Per Nilsson som är husbonde på Stora Glafves. Han är tidigare
dräng här och gift med Christina Olofsdotter född 1827. Nu blir familjeförhållandena
lite röriga och svårtolkade. I husförhörslängden står nu Stina Caijsa som ”hustruns
styvmor”. I födelseboken uppges Christinas föräldrar vara Olof Olofsson och Bodilla
Jacobsdotter på Stora Glafves. Bodilla Jacobsdotter är dotter till Stina Caijsa i hennes
första äktenskap. Men det är inte dotterns styvfar utan en annan Olof Olofsson, född
1795 och död 1834, som är far till barnet. Men han är gift med Maria Larsdotter och
Maria Christina står som hans styvbarn.
Å andra sidan är frågan varför Christina senare står som sin mormors styvbarn.
Barn som man tar till sig, till exempel föräldralösa släktingars barn, anges som
fosterbarn. Stina Caijsas båda barnbarn efter dottern Greta Caijsa står som fosterbarn
hos henne. Maria Christinas förmyndare är Jacob Jonsson i granngården. Det verkar
33
ändå som om gården fortsätter i släkten genom Christina och hennes dotter Maria till
1903, men inte längre.
Gläves ligger i Burs församling ungefär en mil öster om Hemse.
Gudings
Från gården Gudings i Alva socken kommer Daniels mor Hilda Elisa Gardell och
hennes familj. Hon växer upp där men när hon är 24 år 1878 flyttar familjen till
Asarve i Hemse. Hilda Elisa bor fortfarande hemma och flyttar med, tillsammans med
sina föräldrar och två systrar. På Gudings har hennes släkt bott sedan åtminstone
1630-talet, alltså i ungefär 250 år. Vad som fick familjen att bryta upp från den gamla
släktgården, där männen varit kyrkvärdar i generation efter generation, finns det inga
uppgifter om.
Samma år, 1878, finns en ny familj på Gudings. Det är Lars Robert Lindberg och
hans hustru Gustava Amalia Elisabeth Wallby med sex minderåriga barn som flyttar
in från Akebäck och tar över gården. Detta är en hel gård, några torp finns också på
Gudings grund. Gudings ligger några kilometer väster om Ronehamn.
En av de många förfäderna på Gudings är Hans Jacobsson, född här i november
1667. Han var socknens skolmästare. Första gången gifte han sig med Beata och fick
tre barn på 1680-talet. Redan 1689 gifte han om sig med Anna Hansdotter och i det
äktenskapet föddes fyra barn. 1699 gifte han sig med sin tredje hustru Walborg
Båtelsdotter och de fick nio barn mellan 1700 och 1719. Totalt blev det en
barnaskara på 16 barn. Frågan är hur tillförlitliga de här uppgifterna är och om de
stämmer i sin helhet. Första barnet ska vara fött 1684, när Hans bara är 17 år. Det är
naturligtvis inte omöjligt, men inte så sannolikt. Kanske är något årtal fel, till exempel
hans födelseår 1667. Men han har funnits och även alla barnen. Minst fem av de 16
barnen dog innan de blivit vuxna. Sonen Barthold Hansson föddes 1704 och blev
anfader till Daniel genom hans morfar Hans Gardell.
Att Hans Jacobsson var skolmästare betydde inte att det fanns en allmän skola här
i socknen. I stället fanns troligen någon form av kyrkskola, för de mer välbeställda
familjernas barn. Under medeltiden betydde skolmästare ungefär rektor men på 1600talet betecknar det en lärare. Hans son Jacob Hansson, född 1702, blev skolmästare i
Alva efter sin far.
Westerlaus, Westlands eller Westerlyse
I Burs socken finns på 1700-talet några gårdar som kallas omväxlande Westerlaus
och Westerlyse, och i mitten av 1800-talet heter de Westlands. På dagens karta finns
ett Västerlaus söder om Stånga, och troligen är det här samma ställe. Från två
granngårdar i Västerlaus kommer Daniels mormor Christina Catharina Larsdotter och
hennes familj, men också hans farmors far Anders Andersson.
Christina Catharinas far Lars Hanssons gård Västerlaus nr 2 är på1/4 mantal och
Anders Anderssons gård är på 1/8 mantal, alltså ungefär hälften så stor. Anders
Andersson kallas torpare i prästens notering om lagsökning som barnafar medan Lars
Hansson står som husbonde.
Lars Hanssons farfar Hans Larsson är gift första gången 1752 med Bodilla
Hansdotter från Burgs. Han är född 1731 och dör 1809. I husförhörslängden framgår
att han är skattfri. Gården anges som en skattegård, vilket innebär att gårdsägaren ska
betala skatt till staten för den jord han brukar. Varför är han i så fall skattfri? Det har
34
jag inget svar på. I husförhörslängden för 1821-1847 finns en anteckning om skatt
men den är alltför svårläst.
Mantalslängden för Westlands år 1820 visar att här bor sex personer: mannen
Lars Hansson med hustru, en syster Lisa, drängen Johan, en kvinna som är
skattebefriad och en minderårig flicka. Mantalslängden har kolumner för
överflödsutnyttjande, det vill säga sådant som ansågs som utöver livets nödtorft. I
hushållet noteras två klädesplagg av siden, en måttenhet tobak (jag vet inte hur stor
mängd det är) och 26 pannor brännvin. Den här gården går i arv i släkten under minst
sex generationer.
I Anders Anderssons hälften så stora gård, eller torp, visar mantalslängden att
man äger ett sidenplagg, en måttenhet tobak och 24 pannor brännvin. Inte så stor
skillnad alltså. Här bor också sex personer: man och hustru, tre minderåriga barn och
en piga. Hur stor skatten för de båda gårdarna är framgår inte, bara att den är betald.
Den här gården går i arv inom samma familj i minst fem generationer.
Mantalslängden visar att det totalt finns tre gårdar i Västerlaus. Den tredje är
också 1/4 mantal stor och brukas 1820 av Jacob Andersson.
Båda gårdarna i Västerlaus fortsätter genom syskon att vara kvar i släkten så
länge det går att följa dem, fram till 1900-talets början.
En av Lars Hanssons andra döttrar, Sara Maria, gifter sig med en bror till systerns
man, Lars Niclas Gardell, och de två tar över på Västerlaus. Deras son Lars August
Gardell driver gården i början av 1900-talet, vilket innebär ytterligare två generationer
i samma släkt.
Anders Anderssons gård övergår på 1860-talet till sonen Georg Johannes
Andersson. Han får en son och en dotter som är tvillingar 1871. När sonen är 18 år
gammal tar Georg Johannes med honom och emigrerar till Amerika. Hustrun och
dottern stannar kvar på gården, men år 1900 återvänder Georg Johannes hem.
Stale
Stale i Rone socken ligger närmare en mil öster om Hemse. Här föds Christina
Hansdotter i juni 1798. Hon blir morfars mor till Daniel genom sin son Hans Gardell.
Då har gården varit i släktens ägo i minst sex generationer. 1635 föds Christina
Pedersdotter på Stale och detta är den tidigaste förekomsten i kyrkoarkiven. Hennes
son Herman Hansson för släkten vidare på Stale.
En märklig sak med Stale är vad som händer här i början av 1800-talet. Stale
består av flera gårdar med husbondefamiljer, drängar och pigor. I husförhörslängden
för åren 1807-1827 har prästen skrivit ”frigifven” i anmärkningskolumnen på många
av familjemedlemmarna och även på grannarna i närliggande gårdar. Vad det betyder
har jag inte lyckats ta reda på. Samma anmärkning finns också på vissa andra
personer i andra socknar vid den här tiden, men mer sporadiskt.
En tanke var att de kunde varit krigsfångar under Rysslands tillfälliga ockupation
av Gotland 1808. Då pågick finska kriget mellan Sverige och Ryssland och ryssarna
intog Gotland den 22 april, under ledning av den ryske konteramiralen Bodisco.
Ryssarna landsteg i Slesviken och gick mot Hemse. Svenskarna landsatte fyra
bataljoner i Sandviken den 14 maj. Det blev ingen strid utan två dagar senare
kapitulerade Bodisco och ryssarna lämnade ön den 18 maj. Några krigsfångar lär
aldrig ha tagits under den här korta ockupationen. Dessutom är det både män, kvinnor
och barn som ”frigifvits” och det gör den här teorin än mer osannolik. På Västerlaus i
Burs socken finns samma anmärkning på Lars Hansson och med årtalet 1804.
35
Det kan inte heller betyda att dessa människor blivit frireligiösa och lämnat
kyrkan, för det blev inte tillåtet förrän 1858. Så vad kan det betyda? Jag har hört mig
för bland många svenska släktforskare, bland annat i Gotlands släktforskarförening,
men inte fått något svar.
Min egen teori är att det har med att göra hur de sköter sitt kristendomskunnande.
Antingen att de är så kunniga att prästen inte längre anses sig behöva förhöra dem.
Eller att kunskaperna är så dåliga att prästen inte anser det meningsfullt att förhöra
dem mer. De kan ju ha varit obstinata och hade kanske varit frireligiösa om det varit
tillåtet.
Gårdarna Gläves och Stale ligger inte långt ifrån varandra.
Bogs
Bogs är en gård i Stånga socken, ett par kilometer väster om Stånga. Lars
Sakariasson köpte gården 1648 av Marcus Schröder för 120 daler, Marcus Schröder
var en av Gotlands första kalkpatroner och borgare i Visby. Men Lars Sakariasson
föddes också i Bogs, vilket innebär att hans familj redan bodde här men kanske på en
annan gård eller ett torp. Kanske var hans föräldrar anställda hos Marcus Schröder.
Lars far Sakarias ska vara född omkring 1560. Lars fick i alla fall sin egen gård men
hade då redan egen familj. Hans son Sakarias föddes i Bogs 1626 och blev far till
Cathrina 1662. Hennes dotter Lisbeth gifter sig med Hans Larsson som är
nämndeman och blir bonde i Bogs, och gården har alltså gått i arv på kvinnosidan.
1731 får de dottern Bodilla, (eller Boel, det är samma namn vid den här tiden), som
blir Daniels mormors farmors mor. Hans och Lisbeth har en framskjuten ställning i
socknen och när Lisbeth dör 1755 begravs hon inne i kyrkan i närheten av
predikstolen. Dottern Bodilla flyttar till Västerlaus i Burs socken när hon gifter sig
med Hans Larsson 1758.
36
Uppgifterna om gårdsköpet 1648 och om Lisbeths begravning kommer från en
annan gotländsk släktforskare, Stefan Simander, som alltså har gemensamma anor
med Lavergrensläkten långt tillbaka i tiden. Hans källa är bland annat Revisionsbok
för Gotland 1653, med uppgifter om de dåtida gotländska gårdarna. I den boken finns
mycket mer att hitta för den som veta mer om Gotlands gamla gårdar. Boken finns på
bibliotek.
Bodillas storebror Rasmus stannar kvar på gården och hans ättlingar behåller den
ända in på 1900-talet. Den siste ättlingen på Bogs i rakt nedstigande led från gamle
Lars Sakariasson är Kerstin Wessman, född 1930. Idag bor hon i Öja.
Rasmus sondotter Anna Caijsa får tio barn här i början av 1800-talet. Äldste
sonen dör som barn. Näst äldste sonen Olof Johan lämnar hemmet och blir i stället
båtsman och byter efternamn från Jacobsson till Käck men han bor kvar i eget hus på
Bogs med sin familj. Till slut blir det hans lillebror Jacob som tar över gården.
Vägen från Rasmus och Bodilla till Kerstin Wessman går över sex generationer.
Sex gånger går gården i arv på kvinnosidan och fem gånger på manssidan från 1648
till 1900-talet, totalt elva generationer i samma släkt. 1924 är de sista tillgängliga
uppgifterna för gården i kyrkböckerna och då ägs den av Kerstin Wessmans föräldrar
Ebba Vahlgren och Carl Gustaf Leonard Johansson. Ebbas far heter Johan Vahlgren,
och liksom Bodillas far är han nämndeman. Men det är drygt 200 år emellan dem. Det
är Ebbas mor Linda Maria som ärvt gården och gift sig med Vahlgren.
1924 är gården på 3/4 mantal och det verkar då finnas fyra gårdar i Bogs.
Fastlandsfolk
De flesta av Astrids förfäder kommer från Småland men hon har också rötter i
Blekinge. På fastlandet har det varit svårare att hitta långt tillbaka i de olika
släktgrenarna, inte alls så långt som på Gotland. Kyrkböckerna verkar ha bevarats i
större utsträckning på Gotland än på fastlandet.
Förfäderna i Småland är som regel drängar och pigor för att så småningom bli
torpare och bönder, men en del undantag finns. Kvinnorna är aldrig något annat än
hustrur eller pigor, och underordnas husbonden i familjen.
Här finns både hög och låg, både finaste biskopen och simplaste tjuven, de väl
ansedda och de vanartiga. Det är en riktigt brokig skara.
Systrarna i Östergöl
Johanna, Kajsa och Emma är tre systrar som föds 1844, 1851 och 1856 i
Älmeboda socken i Småland. Johanna blir så småningom mor till Ida och därmed
mormor till Astrid från Väckelsång. Men vägen dit är lång och krokig.
Deras föräldrar heter Johan Jonas Johansson och Ingrid Gustafsdotter. När
Johanna föds är hennes far hälftenbrukare i Ulfvahult, sedan blir de backstugusittare
på torpet Hallen, som senare kallas Kajsalyckan. Att han är hälftenbrukare innebär att
han arrenderar och att hälften av avkastningen från gården går till ägaren, vilket inte
var ovanligt.
Det här är en familj som inte är riktigt som andra torparfamiljer vid den här tiden.
Johanna får tre barn utan att vara gift och arbetar flera år i både Tyskland och
Danmark. Emma dör i fängelse 25 år gammal. Deras faderlöse halvbror dör som ung
37
på sjukhus. Både Johanna, Kajsa, deras mor Ingrid, och hennes mormor Christina får
barn utan att vara gifta.
Torpet Kajsalyckan i Östergöl i Älmeboda socken har fått sitt namn efter
mellandottern Kajsa Johansdotter. Hon blev troligen den sista som bodde där, och den
som bodde där längst.
Kajsa Johansdotter har gett namn åt torpet Kajsalyckan i Östergöl.
Samma år hon föds, 1851, flyttar föräldrarna in på torpet, som då är en backstuga
med namnet Hallen. Kajsa flyttar hemifrån i tonåren och är piga på flera ställen innan
hon återvänder och så småningom tar över torpet när båda föräldrarna är döda 1894.
Här stannar hon troligen fram till sin död, eller strax innan.
Vid hembygdsföreningens torpinventering 1958 konstateras att resterna av den
gamla potatiskällaren och delar av grunden finns kvar intill vägen. Letar man kan man
fortfarande se stenarna och den raserade murstocken, men nu är allt överväxt av träd
och buskar och annan växtlighet. Men stenarna finns kvar.
Historien börjar i Långasjö socken den 22 januari 1811. Då föds Ingrid
Gustafsdotter, oäkta dotter till pigan Christina Månsdotter i Grimsgöl i Långasjö.
Grimsgöl som det ser ut idag, i juli 2012. Grimsgöl var då ett säteri som ägdes av
kaptenen Mårten Gustaf Stenfelt.
Ingrid växer upp och får så småningom själv barn, första gången i juli 1834. Då är
hon 23 år och piga i Moshult i Algutsboda när sonen Johan August föds. Nio år senare
38
gifter hon sig med Johan Jonas Johansson från Urshult, när de båda är dräng och piga
på Skärsjöhults säteri i Älmeboda. Ingrid har hunnit arbeta som piga både i Långasjö
och i Ljuder innan hon kommer till säteriet. Sonen har hon lämnat kvar i Ljuder
socken.
Johan Jonas är född i Kuramåla där också hans mor Johanna Jonasdotter Dunberg
är född. Han kommer från en släkt med många intressanta livsöden.
Ulvahult ligger alldeles intill Östergöl.
De nygifta flyttar till byn Ulfvahult. Där bor de ett år tills Johan Jonas får
arrendera soldattorpet Brännebo i Norregård, som ligger på Thoramåla ägor, en
granngård. Där föds äldsta dottern Johanna i maj 1844 och här bor familjen kvar i sju
år.
1851 flyttar de till backstugan Hallen i Östergöl och får ytterligare fyra barn. En
son dör i späd ålder men syskonen Johanna, Carl, Kajsa och Emma samt halvbrodern
Johan August lever alla till vuxen ålder. Emma är den yngsta i syskonskaran och född
1856.
Innan Johan Jonas och Ingrid kommer hit 1851 verkar det inte finnas någon
notering i husförhörslängderna om Hallens backstuga. Kanske är det de som bygger
den, eller så har den inte tidigare fått något namn.
När Ingrids äldste son Johan August är 14 år har han redan börjat en brottskarriär.
Då har han häktats för stöld i Ronneby och transporteras nu av myndigheterna hem
till sin mor. Prästen har noterat att han är inflyttad från Ljuder församling, vilket
innebär att han måste ha rymt till Ronneby, där han gripits av polisen. ”Kan ej läsa”
skriver prästen i marginalen.
Han stannar kvar hemma hos sin mor och styvfar i Östergöl. Ett par år senare
noterar prästen i husförhörslängden om Johan August: ”Mindre välartad.” Då har han
dömts för stöld 1850, bland annat av ett fickur i silver. Året därpå döms han andra
gången för stöld, och får troligen fängelsestraff. Han lämnar senare hemtrakten och
hamnar till slut på sjukhus i Malmö där han dör i november 1855, av lungsot. Då är
han 21 år gammal.
Under tiden växer Ingrids och Johan Jonas andra barn upp och nya föds.
39
Det här är en familj som vi idag kanske skulle se som socialt utsatta, och de har
säkert blickarna på sig i dåtidens byasamhälle. Alla barnen utom Kajsa döms för stöld
och två av de tre döttrarna får oäkta barn. Alla barnen flyttar omkring en hel del, både
inom socknen, i grannsocknarna, i Blekinge och Skåne och utomlands. De stannar
något år här och något där.
Johanna
1862, när Johanna är 18 år, lämnar hon hemmet och blir piga i Skräddaremåla.
Hon stannar ett år på varje gård. 1864 är hon piga på gården Evaryd nr 75 i BräkneHoby i Blekinge och dit kommer samma år hennes lillebror Carl som dräng. Två år
senare flyttar hon till Algutsboda socken och fortsätter arbeta som piga i två år. Den
26 oktober 1868, när hon är 24 år gammal, begär hon utflyttningsbetyg till Älmeboda
av prästen. Men i stället för att flytta dit beger hon sig ner till Tyskland, enligt egen
uppgift, skriver prästen när hon återkommer fem år senare.
Prästens anteckning i husförhörslängden om Johanna.
Vad hon gjorde i Tyskland vet vi inte mer än att hon på något sätt har försörjt sig
och överlevt, eftersom hon så småningom återvänder till hembygden. Senare är hon i
Danmark och arbetar. Att ungdomar i Småland, Blekinge, Skåne och Halland vid den
här tiden begav sig till Tyskland och Danmark för att söka arbete var inte så ovanligt,
likaväl som att andra emigrerade till Amerika. Fattigdomen hade brett ut sig med en
ökande befolkning och de magra hemmanen i Småland skulle försörja allt fler. De
fattiga ungdomarna från landsbygden vandrade långa sträckor för att söka arbete, de
hade inte råd att åka skjuts eller postdiligens, eller tåg senare. Från Småland var det
många som vandrade till Skåne för att arbeta med tröskning och skörd. Av tradition
har man haft många kontakter över Östersjön från Blekinge och Skåne.
Johannas syster Kajsa arbetar också en tid i Danmark, liksom Johannas dotter Ida
och Idas blivande make Magni från Urshult.
När Johanna återvänder 1873 och blir inskriven i Älmeboda församling igen den
13 september har hon fått arbete som piga hos bonden Johan Gustaf Johansson i
Östergöl, där hon arbetat en kort tid före Tysklandsvistelsen. I Östergöl ligger ju
också backstugan Hallen där Johannas föräldrar bor.
Nästan på dagen nio månader efter ankomsten föder hon som ogift mor dottern
Ida, den 8 juni 1874. Då är Johanna 30 år. Frågan är vem som är far till henne. Är det
bonden och arbetsgivaren som i så fall genast gjort Johanna med barn? Eller någon av
drängarna på gården? Eller är det någon som Johanna träffat på vägen hem från
Tyskland? Det framgår inte av kyrkoarkiven. När Ida föds är det Johannas
arbetsgivare och hans hustru som är vittnen.
40
Fyra år senare verkar Johanna bege sig till Skåne för att söka arbete, enligt
prästens anteckning. Någon flyttning noteras inte men vid husförhöret 1882 uppges
hon vara i Danmark och 1884 kommer hon hem därifrån. Då har hon två barn till med
sig, utan att ha gift sig: Niels Peter Edmund född 1881 i Falling och Augusta Elisabet
född 1882 i Gylling.
I Danmark är hon först piga på en stor herrgård som heter Aakjer Hovedgaard
som ligger i Falling strax söder om Århus. Den ägs av ett tyskt äkta par, Hans
Christian Pflugh från Lutzenberg och Sophie Caroline Schwartz från Holstein. Gården
har ett större mejeri och 38 anställda vid folkräkningen 1880. 17 av dem är från
Sverige. Kanske är en av drängarna här far till hennes son. Sonen får heta Johansen i
efternamn och fadern bör alltså heta Johan eller liknande. Bland de anställda på
gården finns en John och en Johannes. När han föds i maj 1881 har Johanna redan
hunnit flytta till en annan gård. I december 1882 får hon dottern Augusta Elisabeth
som får heta Mortensen i efternamn. Vem som är far till henne vet vi inte heller. Då är
Johanna 38 år och bor på fattiggården i Gylling. Kanske har hon blivit avskedad av
sin tidigare arbetsgivare när hon blev med barn igen. Gylling ligger ungefär en mil
längre söderut i Danmark. Ett år senare beger hon sig hem igen, med en ettåring och
en treåring på armen.
När Johanna är borta bor hennes dotter Ida hos sina morföräldrar hemma i
backstugan Hallen.
Johanna återkommer i januari 1884 och flyttar då in med sina tre barn hos sin
syster Kajsa som är piga hos Carl Johan Gustafsson i Östergöl, som tagit över gården
där Johanna bodde när Ida föddes. Kajsa har också varit i Danmark och arbetat några
år i två omgångar. I nästa husförhörslängd är Kajsa inhysepiga, vilket kan innebära att
hon bara bor någonstans på Carl Johan Gustafsson gård, har eget hushåll och gör
dagsverken av något slag. Inhyse kallades de som i praktiken var hyresgäster på ett
eller annat sätt.
Över torpet Kajsalyckans gamla husgrund och den raserade murstocken växer det nu
fullt med vintergröna. Foto 2012.
På julafton 1888 dör systrarnas far och deras mor Ingrid bor kvar i backstugan
fram till sin död 1894. Därefter bor Kajsa och Johanna med sina barn i backstugan.
41
När Johannas dotter Ida är 17 år beger hon sig själv till Danmark för att söka
arbete. När hon återkommer framgår inte, men när hon ska gifta sig 1896 bor hon här
med sin mor och moster Kajsa.
Johanna flyttar till Lessebo i Hovmantorp 1899. Då är hon 65 år gammal och
fabriksarbetare på pappersbruket. Där dör hon på ålderdomshemmet 1934, 90 år
gammal.
Brodern Carl
Brodern Carl följer systrarnas exempel och både flyttar omkring och blir dömd
för stöld. 16 år gammal flyttar han till Bräkne-Hoby i Blekinge första gången. På sex
år byter han arbetsplats flera gånger, både hemma i Älmeboda och i Bräkne-Hoby.
Där döms han 1870 till sex månaders straffarbete för första resan stöld, och antecknas
då bland socknens obefintliga. Där tappar jag spåren efter honom.
Resterna av Kajsalyckans gamla potatiskällare är det som ligger närmast vägen
mellan Östergöl och Östra Toramåla, och som man också ser från vägkanten.
Kajsa
Kajsa föder sonen Carl Ferdinand 1887 som ogift mor, då är hon 36 år gammal.
Han växer upp här på torpet Kajsalyckan. I samma hushåll finns då den 50-årige
gratialisten Johan Lindqvist från Karlskrona. Eftersom Kajsas son får efternamnet
Lindqvist är det sannolikt han som är far till barnet. Gratialist innebär att han är soldat
som fått avsked med pension.
Kajsa verkar vara sambo med sin sons far fram till 1910, då flyttar Johan
Lindqvist till Flishult Norregård nr 93, och dör där 1912. Deras son Carl har lämnat
42
hemmet som 17-åring och begett sig till Karlskrona. Därifrån återvänder han fyra år
senare och är då före detta korpral. Sedan flyttar han till Stockholm, till Karlskrona
igen och till Skåne. Någon gång före 1838 kommer han till Nybro, för där dör hans
mor Kajsa på besök hos honom i oktober det året. Då har hon hunnit bli 87 år
gammal. När Carl själv dör 1970 bor han kvar i Nybro.
Kajsa reder sig själv verkar det som. Enligt närmaste grannen i Östra Toramåla
fiskade hon i sjön Östergölen och tog ibland med sig grannpojken ut på fisketur.
Emma
Under tiden som Johanna och Kajsa varit i Danmark på 1870- och 80-talet har
deras yngsta syster Emma suttit i fängelse och till slut dött där 1881, strax innan hon
fyller 25 år.
Fyra år tidigare döms hon första gången för stöld, vid Konga häradsrätt, till tre
månaders straffarbete. Dessutom förlorar hon sina medborgerliga rättigheter ett år
efter strafftidens slut. Ett år senare är det dags igen, nu blir strafftiden i fängelse ett år
och därefter tre års förlust av medborgerliga rättigheter. Hon blir fri den 30 september
1879 och får då arbete. Men redan i januari året därpå är det dags för rättegång igen.
Den här gången blir det fyra års fängelse. Hennes brott: inbrott och stöld från
arbetsgivaren.
Emma blir inte gammal i fängelset utan dör där i lunginflammation efter ett år.
Tredje gången hon döms till straffarbete får hon inte sitta i länsfängelset hemma
utan forslas till Norrmalms straffanstalt i Stockholm. När hon anländer dit den 22
januari antecknas hennes ”lefnadsomständigheter” noga i hennes journal. Denna
journal är tillgänglig via Riksarkivet. Här kan vi läsa att hennes föräldrar lever i
fattiga omständigheter hemma i Älmeboda, att hon inte kan läsa och skriva trots att
hon gått i skola. Hon har ”ett tämligt gott föredöme uti modern men dåligt uti fadern”.
Hon har varit hemma tills hon var 15 år, tjänat ett år i Älmeboda och ett år i Blekinge.
Sedan kom hon hem en tid men stannade inte utan ”begaf sig ut på flykt”.
Den 21 mars begravs hon på Stockholms kyrkogård av fängelseprästen Vallin.
Anteckning om Emma i fängelsets arkiv.
43
Norrmalms fängelseanstalt var ett av den här tidens tre fängelser för kvinnor, de
andra låg i Göteborg och Norrköping. Det låg vid Norra Bantorget, på Barnhusgatan.
På Norrmalmsanstalten fanns som regel omkring 300 fångar. Man skilde på
arbetsfångar och straffångar. Arbetsfångarna var här för att de inte kunde försörja sig
själva, vilket var ett brott på den tiden. Straffångarna var kvinnor som dömts till mer
än två års fängelse, de flesta för att de begått barnamord eller flera stölder.
Alla fångar arbetade i fängelset, från tidig morgon till sen kväll, framför allt med
sömnad och annat textilarbete men också allt som behövde göras på fängelset.
Kvinnorna kunde bestraffas för lättja eller arbetsvägran och bestraffningar var
vanliga. Kvinnorna bodde i stora salar med 40 i varje och ett vanligt straff var
ensamcell under kortare eller längre tid. Det var inte bara Emma som dog i fängelset,
omkring 20 procent kom aldrig därifrån med livet i behåll. 1896 stängdes
Norrmalmsanstalten där Emma dog.
Att förlora sina medborgerliga rättigheter innebar att man inte fick rösta, att man
inte kunde få en offentlig anställning och att man inte fick vittna inför rätta. Det var
ett straff som talade om för samhället att man inte var att lita på, en förlängning av
fängelsestraffet. Detta begrepp kom in i lagtexten i 1864 års strafflag. Tidigare
kallades det vanfrejd. Man kunde inte få något frejdebetyg av prästen vilket
försvårade att få arbete. Först 1918 försvann detta begrepp från lagstiftningen.
Jon Bengtsson och Bengt Jonsson
Magnis far och Astrids farfar heter Jon Bengtsson. Ibland kallas han Jan. Han blir
änkling sista gången 1895 och dör 1897. Jon Bengtsson föds 1836 och är alltså bara
drygt 60 när han dör. Men redan som liten är han sjuklig och klen. Trots detta saknade
han inte mannakraft. Fyra gånger är han gift och han får elva barn. När han dör är
yngsta barnet bara fyra år gammal.
Detta är också en familj med en sorglig historia. Tre gånger blir han änkling med
små barn och tre av hans barn dör i späd ålder.
Jon föds 1836 i Jämshög i Blekinge och växer upp på Rössemåla Lillegård i
Urshults socken. Hans föräldrar är Bengt Jonsson och Kerstin Ingemansdotter.
Blekinge
Att de kommer från Blekinge till Småland är inte så konstigt, för egentligen
flyttar de inte särskilt långt. Holje ligger alldeles intill Olofström och därifrån till
Rössmåla är det ungefär fem mil. Hur det kommer sig att de flyttar vid den här tiden
kan man däremot undra. Smålänningarna hade det knapert och det var nu
utvandringen till Amerika kom igång. Till Ljuder och Långasjö, Vilhelm Mobergs
utvandrarland, är det bara några mil ytterligare. Den här delen av Småland är skogrikt
land med magra tegar.
Det året Jon föds, 1836, finns Bengt och Kerstin på gården Holje nr 21, enligt
husförhörslängden och födelseboken. Detta är en gård, eller kanske ett torp, vars
brukningsenhet ligger på en udde i sjön Halens västra del, enligt en skifteskarta från
Lantmäteriet. Kartan med åtföljande beskrivning av Holje by är från enskiftet 1811,
25 år innan Bengt och Kerstin kommer hit. På denna karta ser det inte ut att finnas
boningshus på udden. Två små fyrkanter som rimligtvis markerar hus finns, men inget
mer. Troligen är det hölador eller andra skjul.
Udden ligger i utkanten av Holje bys ägor och själva byn ligger några kilometer
längre österut. Jag har granskat skifteskartan över byn och letat efter en inäga med hus
44
för nr 21 men inte funnit något. Kanske är nr 21 ett nyupptaget torp vid den här tiden
och får bostadshus efter att enskiftet genomförts. När Bengt och Kerstin gifter sig
1834 står han som tillträdande hemmansägare och kanske är det detta som avses. Idag
är det ett friluftsområde och camping här.
Del av skifteskartan 1811, från Lantmäteristyrelsens arkiv. Udden i sjön Halen är
Holje nr 21. Idag ingår udden i Halens friluftsområde och det går en kort
vandringsled utmed vattnet på uddens östra sida.
På udden i sjön Halen som utgör Holje nr 21 i Jämshögs socken. Här letar vi efter
spår av de hus som fanns här i början av 1800-talet, men hittar inget trots att vi letar
där kartan visar hus. Kanske har någon av stenarna använts i en husgrund?
45
På andra sidan vattnet ligger udden i sjön Halen, som utgör hemmanet Holje nr 21 i
Jämshögs socken. Det ägs av Bengt Johnsson och Kerstin Ingemarsdotter när deras
son John föds 1836.
Precis söder om udden, utmed vägen, ligger denna gärdsgård. När jag jämför med
den gamla kartan ser den ut att ligga precis där gränsen mellan Holje nr 21 och
Norra Rödhult går. Kanske är detta en gammal gränsgärdsgård från Bengts tid här?
Granngård till Holje nr 21 är Norra Rödhult. Här har Bengt bott som barn. Hans
far är båtsmannen John Erlandsson Grim i Norra Rödhult, som drunknar när sonen
Bengt är ett år gammal. Kanske är det på grund av närheten till hans tidigare hem här
46
som de slår sig ner på udden. De stannar bara två år på nr 21, och bor de sista tre åren
i Jämshögs socken på gården Biskopsmåla längre norrut.
Flytten
Bengt och Kerstin flyttar till Urshult tillsammans med Kerstins syster Hanna med
make Per Jonsson, och systrarnas far båtsmannen Ingemar Pehrsson Hollsten.
I Urshults husförhörslängd står Bengt Jonsson och hans familj som inflyttade från
Jämshög 1840 men i Jämshögs utflyttningslängd finns de inte förrän 1841, i mars och
april. I bilagorna till Urshults flyttlängd finns både ett interimsbevis från prästen i
Jämshög, daterat den 2 oktober 1840, och flyttbetyg, daterade 23 mars (Bengts) och
16 april (Pers och Ingemars). Vid flytten är Bengt torpare och bor med hustru och två
barn på gården nr 30 i Biskopsmåla i Jämshög. Per är bonde och kommer från gården
nr 59 i byn Gränum. Deras adresser finns i flyttbetygen. I Jämshögs socken har alla
gårdar ett nummer. Bengt och Per med familjer verkar ha gett sig av till Urshult redan
på hösten 1840, kanske för att sondera terrängen inför gårdsköpet, och sedan bestämt
sig för att stanna kvar.
Av Bengt finns i kyrkböckerna inga tillgängliga spår före 1825, då han är 18 år
och finns antecknad i husförhörslängden som dräng på gård nr 12 i Södra Rödhult.
Han är inflyttad från nr 42, som är gården Röan och som ligger i Gränums fjärding,
där husförhörslängd saknas vid denna tid. Vid giftermålet 1834 är Bengt ”tillträdande
hemmansägare” i Jämshög och hans hustru Kerstin piga på gården Boa, som också
ligger i Gränums fjärding (gård nr 44). Hennes far är Ingemar Persson på Gränum nr
49, som finns i mantalslängden 1820 som avskedade båtsmannen Hollsten. Hans
hustru, och Kerstins mor, är Hanna Truedsson som dör på våren 1841. En och en halv
månad senare flyttar Ingemar från Gränum till sina döttrar i Urshult.
I bouppteckningen efter Hanna Truedsson framgår att makarna har tre
gemensamma barn, nämligen sonen Pehr, dottern Kerstin som är gift med bonden
Bengt Jonsson i Rössmåla i Urshult, och dottern Hanna gift med bonden Per Jonsson
”där sammastädes”. Här fastställs alltså att Kerstin och Hanna är systrar och vilka
deras föräldrar är.
I hembygdsboken Urshults krönika 1991 uppger författaren Henning Tarstad att
Bengt och Per är två bröder från Jämshög. Här finns ingen källa direkt angiven men i
texten i övrigt verkar författaren ha haft tillgång till bland annat mantalslängder och
skifteshandlingar. Men det stämmer inte att de är bröder.
Det finns fler anknytningar i Blekinge. Teodor Lavergrens bror Jacob Mattias
flyttar 1874 han till Augerums församling som ligger i utkanten av Karlskrona. Där
bosätter han sig på Tjurkö och står som dräng i inflyttningslängden. Idag finns det
flera Lavergren i Sölvesborg.
Båtsmän
Flera av männen i den här familjen är båtsmän. Jämshögs socken hade
förhållandevis många båtsmän, 115 tjänstgörande samtidigt. Att stationera många
båtsmän här var ett led i försvenskningen av Blekinge efter 1658, och Jämshög var då
känt för att vara snapphanebygd och danskvänligt, därför hamnade många båtsmän
från andra delar av landet här. 1690 lät Karl XI anlägga en ny flottbas i på Trossö i
Blekinge, som sedan blev Karlskrona.
Båtsmannen är flottans motsvarighet till menig soldat och är en del av manskapet
ombord. Båtsmännen var sjömän ombord på örlogsfartygen, men en del av dem
47
arbetade på flottbasen i land. I manskapet ingick också sjöartilleristerna. Båtsmännen
ingick i indelningsverket så att ett visst antal gårdar (en rote) tillsammans försåg
flottan med en båtsman, och båtsmannen fick ett torp att leva på med sin familj. De
som var uttagna till båtsmän tjänstgjorde ett par månader per år i fredstid, och varje
sommar gjordes en seglats.
Ingemar Persson Hollsten benämns som avskedad båtsman, vilket innebär att han
hedervärt hemförlovats efter att ha fått en skada. Den som rymde eller gjorde bort sig
på annat sätt fick avsked men kallades då bara före detta båtsman. Många av
båtsmännen var inte vana sjömän och en del olyckor hände, till exempel att de föll ner
på däck från masterna (vilket ibland ledde till döden). En hel del drunknade också
eftersom de i allmänhet inte var simkunniga. Både Bengts far och Ingemars far har
drunknat under tjänstgöring ombord.
Västra delen av byn Gränum. Många gamla byggnader finns kvar i byn. I Gränum
bodde Kerstins far båtsmannen Ingemar Persson Hollsten, och Kerstins syster Hanna
när hon gift sig.
Båtsmännen i Jämshög tillhörde Tredje Blekings Indelta Båtsmanskompani och
Holje nr 20 där Ingemar Persson Hollsten är stationerad som båtsman har nr 405 i
mönstringsrullan 1803. Han är antagen den 13 september 1803, 24 år gammal, och
avskedad den 3 juni 1808, men det framgår inte av mönstringsrullan vad skadan
består i eller hur den uppstått. Han ska senare, 1812-13, ha varit förstärkningsbåtsman
utanför de ordinarie rotarna. Under perioden 1803-08 var Sverige i krig med Ryssland
från och med februari 1808 men det framgår inte heller om han hunnit med någon
tjänstgöring i kriget innan han avskedas den 3 juni. Eftersom han skadats i tjänsten får
han troligen en mindre pension från Marinens Krigskassa. Efter avskedandet fick
båtsmansfamiljen inte bo kvar i båtsmanstorpet, det skulle ju nästa båtsman ha.
Ingemar blir sedan torpare, och verkar ha klarat det trots sin skada, men hur denna
påverkade hans liv vet vi inget om.
Båtsmännen i Jämshög tillhörde Tredje Blekings Indelta Båtsmanskompani och
Holje nr 20 där Ingemar Persson Hollsten är stationerad som båtsman har nr 405 i
mönstringsrullan 1803. Han är antagen den 13 september 1803, 24 år gammal, och
avskedad den 3 juni 1808, men det framgår inte av mönstringsrullan vad skadan
består i eller hur den uppstått. Han ska senare, 1812-13, ha varit förstärkningsbåtsman
48
utanför de ordinarie rotarna. Under perioden 1803-08 var Sverige i krig med Ryssland
från och med februari 1808 men det framgår inte heller om han hunnit med någon
tjänstgöring i kriget innan han avskedas den 3 juni. Eftersom han skadats i tjänsten får
han troligen en mindre pension från Marinens Krigskassa. Efter avskedandet fick
båtsmansfamiljen inte bo kvar i båtsmanstorpet, det skulle ju nästa båtsman ha.
Ingemar blir sedan torpare, och verkar ha klarat det trots sin skada, men hur denna
påverkade hans liv vet vi inget om.
Maj-Britt Sundin är släkt- och hembygdsforskare från Jämshög och har skrivit
boken Båtsmän i socknarna Jämshög och Kyrkhult 1685-1922. Där finns uppgifter
om Bengt och Kerstin och deras släkt. Bengts far är Jon Erlandsson Grim (född 1774)
och hans mor är Bengta Larsdotter (född 1771). De bor på Norra Rödhult söder om
Holje nr 21 och båtsman Grim drunknar när han är ombord på örlogsskeppet Äran i
juli 1808. Bengtas syster Hanna (född 1768), alltså Bengt Jonssons moster, är gift
med båtsmannen Jon Johansson Kulle (född 1761) i Jämshög, och de är författaren
Harry Martinssons farmors morföräldrar. Bengts morföräldrar är båtsmannen Lars
Jönsson Tunbo (född 1741) och Elin Larsdotter (född 1749) i Ljusaryd i Jämshög.
Dessa har totalt tio barn, av dem blir sonen Bengt (”vår” Bengts morbror) också
båtsman.
Både Kerstins far och farfar är också båtsmän, Ingemar Persson Hollsten och hans
far Pehr Persson Färdenkamp. Farfadern drunknar också i tjänsten, på fregatten Prins
Gustaf 1779. Då är Ingemar bara några månader gammal.
Kerstins syster Hannas man Per, som är med på flytten till Urshult, var också
båtsman några år innan han blev bonde i Gränum. Han har två systrar som är gifta
med båtsmän och en bror som blir båtsman.
Totalt har jag hittat släktskap med tio båtsmän i Jämshögs socken.
Rössmåla Lillegård i Urshult
På hösten 1840 beger sig Bengt Jonsson, hans hustru Kerstin Ingemansdotter och
deras båda barn Jon och Hanna från Jämshög i Blekinge till Rössmåla i Urshults
socken i Småland. Med vid flytten är också Kerstins syster Hanna med sin man Per
Jonsson och deras barn, samt systrarnas far förre båtsmannen Ingemar Persson
Hollsten.
På Rössmåla Lillegård slår de sig ner med sina familjer. Snart övertar Bengt
svågerns del av gården och Per och Hanna flyttar till Uråsa med sina barn. Efter några
år återkommer de till Urshult 1848, till ett torp i en grannby, och kommer 1850 till
Rössmåla Storegård som backstugusittare. Bengt och Per brukar alltså inte någon gård
gemensamt efter 1842.
Rössmåla Lillegård är en gammal gård som omnämns som ödetorp 1498 men
som sedan odlas upp och beskattas för ett halvt mantal. Gården köps och säljs och
släkterna Trolle, Sparre, Gyllenhielm, von Cappel och de Besche äger både Rössmåla
Lillegård och Storegård under 1500- och 1600-talet. Under en tid tillhör gårdarna
kronan. 1682 köper kapten Johan Rudebeck gården, troligen en släkting till biskopen
Rudbeckius vars ättlingar finns i trakten. Nästa ägare blir häradshövdingen Paul
Rudebeck, en av biskopens söner och anfader till Ida Johannesdotter som blir Astrids
mor. Gården skiftas 1819-20 (storskifte) och 1853 (laga skifte). När Bengt och Peter
från Blekinge kommer till gården 1840 heter ägaren Bengt Åkesson. Då är Rössmåla
Lillegård uppdelad i flera gårdar och Bengt och Jon köper 1/16 mantal var, de delar
på en så kallad åttingsgård. Redan efter tre år överlåter Per sin del till Bengt.
49
Gården ligger vid Rörsjöns östra strand. Idag står det Rössjön på kartan och sjön
är mindre än den var på 1840-talet. Gården har tre brukare 1840 och är en frälsegård
på ett halvt mantal. Dessutom finns två torp under gården.
På 1850-talet sker laga skifte av delar av Rössmåla Lillegård. I skiftesprotokollet
fastställs att den del på 1/8 mantal som här kallas C ägs av Bengt Jonsson den 17
september 1853. Hela Rössmåla Lillegård är på ett halvt oförmedlat mantal, vilket
innebär att gården har kvar sitt ursprungliga skatteuttag. Den 13 november 1852 har
Bengt Jonsson begärt hos Kungl Majt att lantmätare C. Åberg ska verkställa laga
skifte för Rössmåla Lillegård. Han skriver i sin anhållan att skog finns till husbehov
men ingen bränntorvmosse. Storskifte hade skett 1820, och 1853 hänvisas till denna
drygt 30 år gamla karta.
1820 har varje åbo på de tre brukningsenheterna fått sammanhängande mark och
det är en gemensam betesmark som Bengt nu vill få skiftad. Så sker också, och alla
delägare förklarar sig nöjda.
Skifteskartan från 1820, hämtad från Lantmäteriet akt nr 07-URS-164. Den gård som
Bengt Jonsson och sedan Jon Bengtsson äger är C, den nedre till höger. Till vänster
på kartan ligger Rössjön.
I överenskommelsen ingår att Bengt får nyttja vägen över grannen Sven
Svenssons mosse för att komma till sin del av betesmarken, utan ersättning. Vägen
ska hållas i stånd av samtliga delägare. Dessutom ska den andre åttondelsägaren, Carl
Gertonsson, inom tre år få hugga skog i södra delen av Bengts skifte.
Fjärdedelsägaren Sven Svensson får också hugga skog på samma skifte. Dessutom får
Bengt och grannen Carl hugga 100 störar på Svens skifte. Den 17 september är
skiftesförrättningen klar.
50
Bengt Jonssons (Magnis farfar) och övrigas namnteckningar från skiftesprotokollet,
från Lantmäteriets akt nr F78-67:4.
1862 övertar Jon gården och Bengt och Kerstin bor kvar på undantag. I Urshults
krönika berättas att en sänkning av Rössjöns yta sker under Jons ägotid. Vid
övertagandet är gården på 1/8 mantal men i husförhörslängden 1866-70 har detta
ändrats till 5/32 mantal, vilket innebär att Jon utökat med en 32-del. Jon säljer
gården1873 men återkommer 1880, då han köper tillbaka sitt barndomshem där hans
mor Kerstin då bor kvar på undantaget sedan Bengt dött. Det blir en kort period här,
Jon flyttar igen 1884, ett år efter att hans mor dött. Redan 1883 ska han ha sålt gården
till dess nye ägare och då har ytterligare en utökning skett så att den nu omfattar
41/246 mantal.
Bild på Jon Bengtssons hus på Rössmåla Lillegård från Urshults krönika, där bilden
finns med både i 1961 och 1991 års upplaga. Enligt krönikan 1991 (sid 166) ska
huset vara byggt av Jon någon gång efter laga skiftet.
51
Huset står kvar fortfarande. Foto från juli 2012. Huset som skymtar i bakgrunden på
den övre bilden finns också kvar men syns inte i grönskan.
På gården finns äldre uthus kvar, säkert också från Jon Bengtssons tid, och kanske
till och med från hans barndom, innan boningshuset byggdes. Men det vet vi inte. Här
omkring finns det gott om vildsvin och därför har ägaren satt upp elstängsel.
52
Stugan ett par hundra meter bort på vägen kanske kan ha varit undantagsbostad till
Jons mor och hennes far sedan Jon tagit över. Mellan husen löper en stengärdesgård
som troligen är gjord av Bengt eller hans son Jon, eller är ännu äldre.
26 år gammal gifter sig Jon första gången, med den ett år yngre Johanna
Davidsdotter från Urshult. Ett par år senare dör Jons far och det är då han tar över
gården. Johanna dör bara två år efter att deras första barn, sonen Sven Erik, fötts
1864. Dödsorsaken är inte noterad. Hon dör i april 1866 och redan i november gifter
Jon om sig, med Elin Petersdotter från Hunshult. För att få gifta sig måste han lämna
ett så kallat avvittringsbevis för att visa att han inte har del i oskiftat bo efter sin döda
hustru. Jons och Elins gemensamma son Carl Emil föds 1868 men 1870 dör både han
och Jons förste son, bara en månad efter varandra. Troligen är det någon sjukdom som
tar deras liv. Det är nödår i Småland och stora delas av Sverige de här åren.
När pojkarna dör är Elin redan gravid med Magni som föds i juli 1871. Två år
senare lämnar de Rössmåla och flyttar till Froaryd Norregård nummer 2, en gård på
3/16 mantal som nu ägs av Jon Bengtsson. Här föds sönerna Carl Gustaf, Sven Erik
och Axel Gottfrid. När den yngste är två år gammal dör Elin och Jon står ensam med
fyra moderlösa minderåriga barn. En kort tid brukar han Froaryd Södergård innan han
1880 återvänder hem till Rössmåla Lillegård, där hans mor Kerstin fortfarande lever,
kanske för att få hjälp med barnen. Han har dem i alla fall med sig. Kerstin dör tre år
senare, 1883.
Froaryd är en by som ligger vid sjön Åsnens sydöstra spets några kilometer norr
om Rössmåla. Laga skifte sker på 1840-talet. Norrgårdens ägor sträcker sig i en smal
remsa norrut utmed Åsnens strand medan Södergården ligger mer samlat i södra delen
av byn. Både Norrgården och Södergården är på ett mantal oförmedlat och 3/4 mantal
förmedlat skattejord. Den del av Norrgården som Jon Bengtsson äger är på 3/16
mantal. På Froaryd Södergård är han hälftenbrukare på 1/12-1/16 mantal, enligt
husförhörslängden. Hälftenbruk innebär att gården ägs av någon annan och att han
bara får behålla hälften av avkastningen, den andra hälften går till ägaren. På
Södergården stannar han bara ett år.
Skilsmässa
Efter ett år som änkling gifter Jon om sig för tredje gången 1881, nu med Kristina
Johannesdotter. Då är Jon 45 år och Kristina 42. Det blir inget lyckligt äktenskap och
makarna skiljer sig efter mindre än fem år. Några barn får de inte.
1884 blir han torpare i Södra Sandsjö socken på torpet Göljakulla under Idemåla.
Det ligger en och en halv mil österut från Rössmåla.
En skilsmässa bland bönder och torpare är mycket ovanligt vid den här tiden. Det
krävde också betydligt större insatser än idag. Först skulle häradsrätten utreda
53
grunderna för en skilsmässa, sedan skulle den beviljas av domkapitlet, det vill säga på
stiftsnivå, som beslutade om äktenskapets upplösning. Äktenskapsbrott var alltid skäl
nog för skilsmässa men det var också ett lagbrott och skulle detta varit fallet hade
prästen med säkerhet antecknat även lagbrottet i kyrkoböckerna. I Jons fall finns inget
sådant angivet, orsaken måste vara en annan. Om makarna var överens kunde den ena
rymma, alltså hålla sig borta en längre tid utan att meddela ny adress. Andra skäl var
om den ena parten dömts till livstids straffarbete eller blivit sinnessjuk eller om det
visade sig att det fanns hinder för äktenskap. Så var det fram till 1915.
I det här fallet är det sannolikt att det handlar om att Jon och Kristina är överens,
eller att hon rymmer från honom på eget bevåg. I husförhörslängden har prästen
skrivit om Jon: ”Frånskild ifr förra hustrun Christina Johannesdotter såsom förrymd
enligt Konsistorii skiljedom den 24 februari 1886 med rättighet att träda i annat
giftermål när f omgift”. Kristina antecknas samtidigt som ”borta från orten” men
kommer tillrätta efter skilsmässan.
Så snart skilsmässan är klar, efter två år i Södra Sandsjö, flyttar John med sina tre
söner till Väckelsång, där han köper gården Möckleryd Södergård vid sjön Ygden en
och en halv mil norrut från Göljakulla. Gården är troligen på 1/4 mantal. Laga skifte i
byn har skett 1839 enligt Lantmäteriets skiftesprotokoll. Av protokollet framgår att
Södergården ligger i de södra delarna ungefär i mitten av byn. Detta är ju långt före
Jons tid på gården.
Här gifter han om sig med den 20 år yngre Elin Håkansdotter i december 1886.
Hon har med sig en oäkta dotter i boet. Makarna hinner få fem barn tillsammans
innan Elin dör 1895 i lunginflammation. Yngste sonen Johan är då bara ett år gammal
och dör själv ett par månader senare.
Strax före sin död säljer han gården och bor kvar på undantag.
Byn Möckleryd i Väckelsång. Om detta är den gård där Jon Bengtsson bor före sin
död gick inte att klarlägga när jag var där i juli 2012. /Eva
54
1897 tar livet slut för Jon. Dottern Ida Amanda är sex år och blir fosterbarn hos
Magni och Ida som är gifta sedan ett år och redan har en dotter. Sonen Axel Gottfrid
är 20 år gammal och har arbete men flyttar med till Magni och Ida. De andra barnen
utackorderas i bygden, det vill säga tioåriga Hilda, åttaåriga Helga och fyraårige Sven.
Sonen Carl Gustaf har emigrerat till Amerika 1893, 19 år gammal. Elins dotter
Johanna är 16 år och flyttar till Danmark.
Bouppteckningar
Bouppteckningar berättar både om familjeförhållanden och en avlidens
ekonomiska ställning, men också om hur man levde vid den här tiden. Av de
personerna jag följt i Jon Bengtssons familj har jag funnit fyra bouppteckningar. Här
jämför jag de olika bouppteckningarna för att se om familjens ekonomiska ställning
ökat över tid. Frågan är hur man värderar lösöre, om det upptas i bouppteckningen till
ett marknadsvärde eller till ett annat värde? Kontanter verkar inte finnas annat än hos
Jon som dör sist, 1897.
Det är vanskligt att göra jämförelser med dagens penningvärde, eftersom det kan
skilja väldigt mycket mellan löner och vad man faktiskt får för pengarna. Men en viss
indikation på de ekonomiska förhållandena kan det ändå ge, utöver att man från
bouppteckningen ser hur mycket ägodelar som finns i hemmet.
Den äldsta bouppteckningen är efter systrarna Kerstins och Hannas mor Hanna
Truedsdotter som dör sista februari 1841. I förtexten fastställs vilka arvingarna är,
efterlevande maken Ingemar Pehrsson Hollsten och de tre sammanavlade barnen Per,
Kerstin och Hanna som alla är närvarande vid bouppteckningen. Summan av hennes
tillgångar är 160,15 riksgäldsmynt. I tillgångarna ingår många husgeråd, två
kakelugnar, en bössa och en pistol, en kista med lås, en skomakarväska med verktyg,
en psalmbok, ett par glasögon, en gris och en gammal stuga vars värde är 22,24
riksgäldsmynt. Här noteras också att det finns ett testamente som upprättats mellan de
båda makarna den 15 november. Det innebär att Ingemar den 24 juni samma år ska
betala till vart och ett av sina barn 20 riksdaler som deras modersarv. Kanske innebär
det att han ska sälja det mesta av lösöret först för att få pengar till detta arv. Den 16
april får han flyttbetyg till Urshult, och kanske har en auktion hållits innan dess, eller
om torpet säljs med inventarier.
Att räkna ut vad detta är värt är svårt. 1845 var lönen för en dagsverkare på
landsbygden 90 riksgäldsriksmynt plus kost och husrum. En tunna råg kostade tre
riksdaler. Det verkar alltså inte röra sig om en riktigt fattig familj, men heller ingen
riktigt välbärgad.
Bengts svägerska och Kerstins syster Hanna Ingemansdotter dör den 30 maj
1860, 51 år gammal. Hennes bouppteckning upprättas den 11 juni. Hon har då en 13årig son och tre döttrar mellan 25 och 19 år. Rusthållaren Johannes Magnusson blir
förmyndare för de omyndiga barnen. Maken Per dör ett år senare och då blir sonen
Nils fosterbarn hos Bengt och Kerstin på Rössmåla Lillegård. Värdet av boet uppgår
till 172,24 riksdaler riksmynt och med en skuld på 20,40 blir behållningen 151,84. I
skulderna ingår en skuld till Jon Bengtsson på 10 riksdaler från 1857. Torpet värderas
till 100 riksdaler och en järnspis till 10 riksdaler. I övrigt finns i boet husgeråd, en gris
och två höns, 500 stycken gammal spik med mera som hör en gård till.
På de 20 år som gått sedan moderns död har hennes familjs ekonomiska välstånd
inte ökat, tvärtom. Ett tunna råg kostar 15 riksdaler. Moderns kvarlåtenskap är värt 53
tunnor råg medan Hannas är värt tio tunnor råg. Förmodligen är det inte en helt rättvis
55
jämförelse, priset på råg kan påverkas av till exempel missväxt eller god skörd, men
det ger ändå en indikation på att dottern dör fattigare än modern.
Systern Kerstin Ingemansdotter, Bengts hustru och Jons mor, dör inte mycket
mer välbeställd tjugo år senare. Hennes bouppteckning från 1883 visar en behållning
på 149 kronor och 78 öre. Då har hon varit änka och bott på undantag i nästan tjugo år
och kanske förbrukat det som blev hennes arv när maken dog. Hans bouppteckning
finns inte tillgänglig. Hennes tillgångar är på 319,08 kronor, inklusive en fordran på
en granne på 200 kronor plus ränta, men hon har skulder på 169,30 kronor. I boet
finns både en bibel och två psalmböcker, tolv kjortlar, åtta förkläden och elva tröjor
(hennes mor och syster ägde bara tre-fyra plagg av varje sort), råg och korn för 12
riksdaler och vanliga husgeråd. Lösöret säljs på auktion.
Hon efterlämnar tre myndiga barn: Jon och hans syskon Hanna och Lars Johan
som båda utvandrat till Amerika. Av hennes skulder är 50 kronor till John för hans
barns underhåll fram till 1884, sådant som ännu inte utbetalats. Även en skuld på
61,16 kr är till honom, men det verkar ha med begravningen att göra. Det ska också
finnas ett testamente från 1868 ”som han uppgiver sig vilja lagligen bevaka”.
Här är det svårare att dra slutsatser om hennes ekonomiska ställning. En fordran
på 200 kronor kan tyda på att hon haft kontanta medel att låna ut, men det kan också
handla om en försäljning av något slag, det går inte att läsa.
1885 var en pigas lön 24 kronor per år plus kost och logi, som då värderades till
225 kronor. Hennes tillgångar är alltså drygt en halv årslön för en piga.
När Jon Bengtsson dör 1897 är han före detta hemmansägare på Möckleryd
Södergård i Väckelsång. Redan en tid före sin död har han alltså sålt sin gård, fast han
bor kvar och trots att han har fem minderåriga barn att försörja. Kanske var han sjuk
och döden var väntad? Han har två myndiga söner, Magni som brukar torpet Bokedal
under Gängeskulla i samma socken, och sonen Carl Gustaf i Nordamerika. De fem
minderåriga barnen är Axel Gottfrid som får en egen förmyndare, samt Hilda
Kristina, Helga Katrina, Ida Amanda och Sven Herman som är mellan tio och fyra år
gamla. De fyra yngsta har sedan tidigare en egen förmyndare, en bonde i Urshult. Det
är äldste sonen, 26-årige Magni, som redogör för boet.
John äger vid sin död 70 kronor och 70 öre i kontanter, ett silverur, ett fickur och
ett väggur, en byrå, tre sängar, tre bord, åtta stolar, fyra kistor och ett skåp. Han har
fem rockar och fyra par stövlar, bland kläderna finns också fem klänningar kvar efter
den avlidna hustrun. I boet finns också en fjädervagn värderad till 25 kronor, tre
biblar och diverse andra böcker. Allt lösöre inklusive kontanter värderas till 307
kronor och 30 öre. Till detta kommer 750 kronor och 50 öre från försäljning av lösöre
på auktion den 11 februari samma år, samt fordringar på 46,50 kronor. På
sparbanksboken finns 2,75 kronor. Totalt är tillgångarna på 1107 kronor och 5 öre,
skulderna på 118,55 och behållningen 988,50 kronor.
Uppenbarligen är detta inte ett fattigt hushåll, men knappast heller rikt. Att
lösöresauktionen gett 750 kr verkar ganska mycket. När hans gård Rössmåla Lillegård
såldes vidare av den nye ägaren 1886 fick denne 2000 kronor, så försäljningen av
själva gården kan knappast ingå i de 750 kronorna.
56
Första sidan av Jon Bengtssons bouppteckning 1897.
En prisjämförelse med år 1900 visar att en årslön för en myndighetstjänsteman
låg på 1500 kronor, ett kilo bröd kostade 13 öre och en bok två kronor. Med
utgångspunkt i lönejämförelsen kan kanske behållningen motsvara 250 000 kronor
idag. Utgår man från konsumentprisindex blir 988 kronor då värt ungefär 57 000
kronor idag så det är en mycket diffus uppskattning av värdet på hans kvarlåtenskap.
Det som inte framkommer i bouppteckningen är något om försäljningen av gården.
Om lösöret sålts på auktion den 11 februari och John är före detta hemmansägare när
han dör i juli bör ju gården ha sålts vid ungefär samma tid. Kanske har behållningen
från den försäljningen gått till att betala gamla skulder, om han till exempel hade lån
från köpet av gården.
Varför flyttar de?
När jag första gången stötte på Bengt Jonsson och Kerstin Ingemarsdotter, födda i
Jämshög och bosatta i Urshult, undrar jag varför de flyttat från Blekinge till Småland,
och varför de har med sig hennes syster med familj och hennes far. Jämshög och
57
Urshult är visserligen grannsocknar men det är stora socknar och familjerna flyttar
fem mil.
En orsak kan vara en långvarig osämja som uppkommit i Gränums by i samband
med skiftet, som man kan läsa om i skiftesprotokollen hos Lantmäteriet.
Skiftesproceduren inleds redan i början av 1800-talet, men lantmätaren slarvar och
uppmätningen blir inte rättvis. Följderna av detta grälar man om i decennier här i byn
och först i slutet av 1800-talet är skiftesreformen genomförd i Gränum, efter utslag
från Kungl Majt. Kanske är det så att Jons svåger Per tröttnat på att vara bonde i byn,
om han blivit osams med sina grannar, och övertalar Bengt att följa med till Urshult,
och att deras svärfar lockas med sedan hans hustru dött. Enligt flyttbetyget är Ingemar
Persson skadad i kronans tjänst och därför skattebefriad. Även om skadan är gammal
kanske den innebär att han inte längre orkar bruka en gård. Vid flytten är han 61 år.
Kanske är det så att de bara vill ha större gårdar att bruka. Pers del av sin
fädernegård Gränum nr 59 är 1/54, vilket inte verkar vara särskilt mycket. Det
framgår inte av husförhörslängden hur stort Biskopsmåla är men Bengt står som
torpare här, alltså inte självägande bonde. Den gård de kommer till i Urshult är på 1/8
mantal. När jag ställt frågan på Svenska Släktforskarförbundets forum har jag fått svar
från Jämshög att jorden där är jämförbar i bördighet med Urshultstrakten.
Peter Jonasson
Magnis morfar, hans mor Elins far, är Peter Jonasson i Hunshult som var
rusthållare för Sirkö rote i Urshults socken vid mitten av 1800-talet. Hans far Jonas
Nilsson är också rusthållare. Hans äldste son Peter Johan tar över rusthållet i början av
1850-talet.
Peter Jonassons gård i Hunshult är från början på 1/16 mantal, alltså en
förhållandevis liten gård. Det var flera bönder som tillsammans var rusthållare, 1803
var de tre rusthållare här i Hunshult. En rusthållare var en bonde som i en rote åtagit
sig att stå med ryttare och häst till kavalleriet. Detta ingick i Indelningsverkets
organisation. Som kompensation var bonden befriad från att betala skatt.
Kartor över Hunshults by. Den vänstra kartan är från 1788 och den högra från 1838.
På den vänstra kartan finns inte Peter Jonassons gård med. Någon gång däremellan
byggdes huset. Peter Jonassons gård är den som är märkt med en röd prick. Mittemot
boningshuset låg från början en större lagård, idag är det bara den mindre lagården
kvar, som på den gamla kartan ligger i vinkel mot den större.
58
Hunshults gård idag. Huset är detsamma som Peter Jonasson bodde i och där hans
barn växte upp, bland andra Elin och Peter Johan. Troligen är det byggt kring
sekelskiftet 1800. När sonen Peter Johan tagit över gården på 1850-talet lät han
bygga ut huset åt höger. Den ursprungliga delen sträcker sig fram till mellan den
högra dörren och mittersta fönsterraden. Foto från juli 2012.
På Peter Jonassons tid bestod huset av en stor sal till vänster på nedervåningen.
Köket låg mitt i huset, bakom farstun där man kommer in från ytterdörren. En del har
ändrats vid utbyggnaden. Troligen har det funnits ett par kammare till höger om farstu
och kök. På övervåningen finns fortfarande den gamla nattstugan kvar. Det är ett stort
rum där övernattande gäster fick bo. Alla sov i samma rum, vid högtider och fester
kunde det bli många nattgäster.
Den mindre ladugården är kvar fortfarande.
59
Hunshult på 1920-talet.
Så här ser det ut inuti Peter Jonassons hus:
De gamla låsen är kvar på dörrarna. I ett hörn i ett av rummen finns ett gammalt
väggfast skåp, som är ursprungligt. Huset har renoverats i modern tid men fått
behålla sin gamla stil. Det är rejäla timmerplank i väggarna.
60
Den gamla vedspisen i köket. Genom den lilla glasrutan i dörren kunde frun i huset
hålla koll på pigorna i köket, eller så kunde pigorna se när matgästerna behövde
påfyllning.
På andra sidan spismuren, inne i salen, finns det ett skåp ovanför spisen. Luckan hit
hittades under flera tapetlager vid renoveringen på 70-talet berättar Karin Ursberg,
vars dotter äger Hunshult idag. I skåpet kunde barnen få värma sig när det var extra
kallt på vintern. Eller om det kom en luffare som behövde få lite värme.
61
Nästan död
Peter Jonassons föräldrar heter Jonas Nilsson och Britta Persdotter. De är födda
1761 och 1766. När Brita närmar sig 70-årsåldern har prästen noterat att hon är sjuk
och krympling. 1830 lämnar Jonas över gården till sonen Peter. Han är född 1789 och
är då 40 år. Föräldrarna bor kvar på undantag på gården.
Innan dess har han varit med om en ruskig händelse. När Peter Jonasson är 18 år
gammal är han nära att bli levande begravd.
Lantvärnet var en tillfällig form av värnplikt under finsk-ryska kriget 1808-09.
Finland tillhörde då Sverige och anfölls av Ryssland. De indelta soldaterna ansågs för
få och därför infördes lantvärnet. Det omfattade ogifta män mellan 18 och 25 år. De
som studerade och de som drev eget jordbruk slapp inkallelse. Efter freden med
Ryssland i september 1809 upplöstes lantvärnet.
Peter Jonasson var en av tolv unga män som lämnade Urshult för Karlskrona, för
att gå med i lantvärnet. Bara tre av dem kom levande hem: Per Larsson, Nils
Håkansson Bastrot och Peter Jonasson.
Det är Bastrot som senare i livet berättat om vad som hände i Karlskrona.
Lantvärnsmännen från Kronobergs län skickades först till Skåne men fördes i
oktober 1808 till Karlskrona, tillsammans med andra lantvärnsgrupper i landet. Där
skulle de tjänstgöra på varvet och i flottan.
I Karlskrona var förhållandena svåra för de många indelta soldaterna och
lantvärnsmännen. Dålig mat, bristande hygien och usla förläggningar gjorde att
sjukdomar härjade. Det kallades fältsjukan, vilket innefattade flera sjukdomar men
framför allt dysenteri och fläcktyfus. Sjukdomarna var mycket smittsamma och i vissa
fall dödliga, men med god vård kunde man överleva. Många skickades hem innan de
var helt friska och dog hemma, efter att ha smittat andra i familjen och grannskapet.
De som var förlagda till Karlskrona drabbades särskilt svårt. Här beräknas en
tredjedel av lantvärnsmännen ha dött, men bara en femtedel i landet i övrigt.
På fältsjukhuset var det trångt och överbelagt. Bastrot har berättat5 att när en
patient blivit sanslös hällde man en laddning kalk i halsen på den förmodade döde och
lade kroppen i likkista direkt, för att kunna ge plats åt nästa väntande patient. Kistan
spikades igen. Detta hände Peter Jonasson. Han var sjuk och låg på sjukhuset, blev
medvetslös och vaknade upp i en igenspikad kista. Han lyckades sparka upp kistan
och kunde sedan återföras till sjukhuset. Där blev han frisk, kom hem och levde tills
han var över 90 år gammal.
Om några verkligen blev levande begravda får vi aldrig veta.
Själv talade han aldrig om sin upplevelse offentligt, men har troligen berättat om
den för åtminstone en av sina söner, Peter Johan Petersson som dör 1903. Denne son
var ända till sin död rädd för att begravas skendöd. Han hade fått löfte av sina
ättlingar att man noga skulle kontrollera att han verkligen var död innan han
begravdes, troligen efter att hans far berättat om sin hemska upplevelse.
Men lantvärnskamraten Bastrot berättade, och det han påstod bekräftades av
andra som skrivit om sina upplevelser i lantvärnet vid den här tiden.
Flera giftermål inom familjen
Några år efter sin tid i lantvärnet bor Peter Jonasson i Vederslövs socken ett år,
där han träffar sin hustru Christina Svensdotter från Odenslanda. De gifter sig och får
5
Urshults krönika 1950
62
sitt första barn 1818. Det är dottern Anna Katrina, som hela livet är sjuklig och
uppges vara vansinnig när hon dör i föräldrahemmet 1847.
Christinas föräldrar och far- och morföräldrar kommer alla från
Odenslandatrakten i Vederslöv. Christinas mor Nilla Persdotter blir sjuklig på
ålderdomen och flyttar hem till sin dotter i Hunshult. Nillas farföräldrar Nils Svensson
och Gunil Jacobsdotter är båda födda 1723.
Efter Vederslöv har Peter en kort tid en gård i Sundslätt på Sirkön, strax söder om
Hunshult, där han också varit en av rusthållarna. Sundslätt ingår i samma rote.
Peters far och farföräldrar kommer från Kalvsviks socken där Jonas Nilsson föds
1761 i Klockaregården.
Peters mor Brita Persdotter kommer från Hunshult, som är Britas föräldrahem och
släktgård, hennes farfar Lars Persson är född här 1684. Hennes far heter Per Larsson.
Hennes mor Lisbeth Danielsdotter har som änka gift om sig 1787 med änklingen Nils
Pehrsson från Thoragård i Kalvsvik socken, samma år som dottern gifter sig med
Jonas Nilsson från Thoragård i Kalvsvik. Jonas Nilsson är son till Nils Persson. Far
och son gifter sig alltså med mor och dotter!
De gifter sig samma år men med ett halvårs mellanrum. Det är de yngre Jonas och
Brita som gifter sig först, den 4 februari. Den 24 november gifter sig föräldrarna Nils
och Lisbeth. Då har Nils varit änkling sedan 1886, när Jonas mor Kierstin
Gunnarsdotter dör.
Vid detta giftermål är Brita och Jonas ägare till halva gården, och Lisbeth och
Nils äger den andra halvan, men den brukas av Britas bror Sven Persson. När han
flyttar därifrån övertas denna gård av Peter Jonasson, troligen som arv efter sin
mormor Lisbeth. Båda gårdarna är på 1/16 mantal. Han brukar gården till 1854 då
hans son Peter Johan Petersson tar över. Dottern Elin gifter sig 1866 med Jon
Bengtsson och blir mor till Magni 1871.
Från vänster: Peter Johan Petersson, hans son Gustav Petersson och Gustavs hustru
Kristina Håkansdotter från Jungfrumåla i Urshult.
Peter Johan Peterssons första hustru heter Britta Jönsdotter och de får tillsammans
sonen Gustav 1855, som alltså är Peter Johan Peterssons äldste son. De får två barn
till. Brita dör när Gustav är tio år och Peter Johan gifter om sig med Elin Jönsdotter.
De får en dotter innan Elin dör efter tre års äktenskap. Tredje hustrun heter Stina
Olofsdotter, de gifter sig 1871. Efter tre år får de en dotter. Peter Johan Petersson är
en av de få som tar ut skilsmässa vid den här tiden, från sin tredje hustru Stina 1886,
samma år som svågern Jon Bengtsson skiljs från sin tredje hustru. Kanske blir han
63
inspirerad av svågern, vars skilsmässa går igenom ett drygt halvår tidigare. Det var ett
mycket olyckligt äktenskap berättar hans sondotterdotter idag.
Gustavs son Mårten blir fruktodlare i Hunshult och dör här 1946. Mårtens syster
Bettys barn och barnbarn bor kvar i Urshult.
Gravar på Urshults kyrkogård. Peter Jonas Petersson och hans hustru Britta
Jöänsdotter. Gustav Petersson och hans hustru Kristinas grav, samt deras son
Mårten.
Peter Jonassons mormor Lisbeth Danielsdotter kommer från Rössvik Storegård i
Möllekulla rote. Rössvik ligger idag precis i norra utkanten av samhället Urshult. Här
föds hon 1734, hennes föräldrar är klockaren Daniel Jönsson, tidigare bonde, och
hustrun Sara Jönsdotter men det finns ingen notering om deras födelse eller var de
kommer ifrån och familjen försvinner härifrån före 1750. Vid den här tiden var det
inte lika stora krav på prästens bokföring som tidigare. De kan alltså ha flyttat men
föräldrarna kan också vara döda och Lisbeth omhändertagen i en annan familj. Men
Lisbeth och hennes förste make Per ska vara nära släkt med varandra.
Hunshult ligger på ön Sirkön mitt i sjön Åsnen, mellan Tingsryd och Älmhult,
söder om Växjö. Ön har landförbindelse med broar till fastlandet sedan 1850-talet.
Innan dess fick man ro eller gå på isen. Vid medeltidens slut ägdes ön av biskopen i
Växjö, men drogs in till kronan vid reformationen. Då fanns det bara en gård här,
Mjölknabben, som finns kvar än idag och är en campåingplats. Senare fick ön
ytterligare sex gårdar. Fram till 1762 var gårdarna på Sirkön kronogårdar, det vill säga
att de ägdes av staten men arrenderades ut. Det året köptes gårdarna på ön av
militärjuristen Carl Hinrich Bergman för 284 daler silvermynt. Vid denna försäljning
blev Sirkön en egen rote med rusthåll nummer 100 i Växjö kompani under Smålands
kavalleri. Efter Carl Hinrich Bergmans död 1777 såldes varje gård på ön till sina
brukare.
64
Hunshults gård.
Hunshults gård uppstår omkring 1580. 1677 brukas gården av Nils Månsson, vars
far alltså heter Måns. Sedan delas Hunshult i två gårdar i början av 1700-talet. En av
bönderna är Lars Persson som är Peter Jonassons morfars far. Lars hustru heter Brita
Månsdotter, kanske är hon ättling till 1600-talets Måns. Det är vanligt att äldste sonen
får farfaderns förnamn, och Britas far skulle då kunna vara sonson till den förste
Måns. Men det är bara en teori. I så fall är det nio generationer mellan denne Måns
och Astrid från Väckelsång.
Lars Persson är född 1687 och Brita Månsdotter 1694. Hon dör av vattusot 1754.
Lars drunknar i sjön 1761. Sonen Per Larsson tar över gården, först som arrendebonde
och sedan som ägare efter 1777. Hans första hustru dör tidigt och han gifter sig sedan
med Lisbeth Danielsdotter. 1785 dör han, 57 år gammal. Lisbeth överlever honom
med nästan 40 år och dör 1822 när hon är 88 år. Det är hon som gifter sig med sin
svärsons far.
Hunshult förblir i släktens ägo i över sju generationer, det hemman som Peter
Jonasson äger, ända till idag. Den andra delen går ur släktens ägo på 1880-talet. En
senare ägare till detta hemman är Bror Englund, född 1902, som spelar en av
emigranterna i Jan Troells utvandrarfilm.
Idag är släktgården Hunshult ett sommarboende och ägs av Peter Jonassons
sonsons dotterdotters dotter, och här är även naturreservat 6. Förr fanns det
äppelodlingar i byn. Sirkön var känt för sina fruktodlingar redan på 1850-talet.
Vad hände sedan?
I maj 2012 åker jag genom Jämshögs socken i Blekinge för att leta upp gården
Holje nummer 21 och Gränums by. Hemåt tar vi vägen över Urshult och stannar vid
kyrkan för att kolla kartan. Jag vill hitta Jon Bengtssons gård Rössmåla Lillegård 2:3.
Till kyrkans parkering kommer då en annan bil och en äldre kvinna kliver ut. Jag
frågar henne om vägen till Rössmåla Lillegård men hon är inte helt säker på den. Men
när jag berättar om varför jag söker efter gården visar det sig snart att hon är ättling
till Peter Jonasson på Hunshult! Hon heter Karin Ursberg, är 93 år och bor på Bosgård
6
http://www2.lansstyrelsen.se/kronoberg/Sv/djur-och-natur/skyddadnatur/naturreservat/tingsryd/hunshult/Pages/index.aspx
65
lite söder om Sirkön. Hennes morfar Gustav och Majs, Elvys och övriga syskons
morfar Magni var kusiner.
93-åriga Karin Ursberg med ett foto på sin morbror Mårten i närheten av Hunshult.
I juli 2012 besöker jag Karin Ursberg i Urshult igen och får då övernatta i Peter
Jonassons gamla hus. Det ägs idag av Karins dotter Gunilla, och används som
sommarbostad. Karin har mycket att berätta om sin släkt. Hon känner till det mesta
om Peter Jonasson, hans son Peter Jonas och dennes son Gustav, som är Karins
morfar.
Gustav gifte sig 1887 med Kristina Håkansdotter. De fick barnen Betty och
Mårten 1888 och 1890. Vid giftermålet eller strax därefter tar Gustav över 1/16
mantal i Hunshult, och då äger han och hans far Peter Johan lika mycket i byn. Senare
får Gustav överta även sin fars del av gården, för när fadern dör 1903 är han inte
längre hemmansägare.
Gustav dör tidigt, redan 1904, 49 år gammal och ett år efter sin far. Kristina
stannar kvar på gården med barnen som då är 16 och 14 år gamla. Mårten stannar i
Hunshult men Betty gifter sig 1917 med Axel Johansson från Kalvsvik och paret
flyttar till Stockholm. Där föds Karin 1919, och sedan familjen flyttat tillbaka till
Urshult 1922 får hon en lillebror.
Gamle Gise
Långt bakåt i Astrids släkt finns Gise Jönsson i Älmeboda socken, född någon
gång före 1650. Mellan honom och Astrid finns åtta generationer på Astrids mor Idas
sida. Gise var arrendebonde på Flishult Norregård 1667-1703. Han dog 1720.
Under sin levnad förekommer Gise och hans son Måns flera gånger i protokoll i
domböckerna från tinget vid Konga härad. Det handlar om slagsmål, stölder, förment
dryckenskap, skyddande av brottsling med mera.
66
Första gången han protokollförs är den 5 oktober 1667. Troligen är han nu i 20årsåldern. Den här gången är det Gise som är kärande, svarande är Nils i Bränneboda
som döms att betala tre daler silvermynt till Gise för en häst som han ” förspillt
haver”. Troligen har Nils på något sätt orsakat hästens död, direkt eller indirekt.
Drygt tio år senare, 1678, får Gise böta tre marker för att han hyst och gömt en
tjuv som stulit från prästgården och kyrkan. Gise döms mot sitt nekande. Ytterligare
två andra sockenbor döms till samma bötesbelopp för samma brott. Böterna ska de
betala till kyrkoherden Gert i Sandsjö. Hans hustru har bestulits på en kappa och
tjuven har också stulit en mässhake från kyrkan. Mässhaken är såld i Västra Torsås
härad och tjuven är hängd, konstateras i domen.
Vid tinget i oktober 1691 och i februari 1692 anklagas Gise för att ha huggit ner
fyra skäppland skog och bränt. De är tre grannar som anklagas, nämligen Gise, Mattis
och Carl. Ett skäppland är 1/6 tunnland, det vill säga drygt 800 kvadratmeter. Det
verkar av protokollet som om grannarna huggit träd för att röja i skogen, tänt en eld
som de förlorat kontrollen över och sedan huggit ner mer träd för att begränsa elden.
De döms att böta 100 daler, vilket troligen var en ansenlig summa vid den här tiden.
Ett halvår senare är Gise i slagsmål med sin granne Mattis: ”trätan begynte för en
rågtrave de omtvistade, då Gise kallade Mattis först tjuv, därföre Mattis med en tjuga
slog honom 3 slag, ett i huvudet, ett på armen och ett i veka sidan att han spottade
blod och legat 14 dagar till sängs” enligt dombokens protokoll. Mattis får böta 18
marker för slagen och tre daler silvermynt för sveda och värk till Gise. Gise får böta
tre marker till Mattis för ”okvädingsordet tjuv”.
1699 är Gise och Mattis i slagsmål igen. Mattis får böta sex marker silver för att
han slagit Gise så att blodvite uppstått.
Vid tinget i mars år 1700 är han indragen i en stöldanklagelse mot sin svägerska
Karin i Askaremåla. Karin anklagas för att ha stulit två silverskedar från sin svärmor
(troligen Gises mor) och Gise går i god för att Karin fått dem och inte stulit dem.
1712 är det Gises äldste son Måns som stämmer Håkan Svensson i Horkorneryd i
en arvstvist. Håkan är förmyndare för en omyndig gosse som heter Nils Larsson, vars
far under sin levnad lånat 10 daler silvermynt av Måns Gisessons nu döde släkting
Mattis i Flishult. Måns kräver tillbaka lånet av Håkan. Som säkerhet för lånet finns ett
pantbrev där gården är satt i pant. Måns får inget gehör av rätten eftersom båda de
ursprungliga parterna är döda och gossen och hans förmyndare frias från
betalningsskyldighet.
Två år senare gäller ärendet Måns Gisessons skatt på den 1/4 mantal stora gården
i Flishult som han brukar. Måns anklagas för att inte ha betalat skatten men rätten
finner att han faktiskt gjort det, och Måns befrias från anklagelsen.
Vid samma ting döms Matts Carlsson att plikta för att han slagit Gise Jönsson i
blod. Hur stort bötesbeloppet är framgår inte.
Johannes Rudbeckius
Den gamle biskopen Johannes Rudbeckius, omtalad kyrkoman i Västerås under
första halvan av 1600-talet, är en av Astrids förfäder i rakt nedstigande led. Mellan
biskop Rudbeckius och Astrid är det tio generationer. Johannes Rudbeckius var gift
med Magdalena Hising och paret fisk elva barn. Det finns många ättlingar till dem i
Sverige idag.
67
Detta ska vara målningar av Johannes Rudbeckius, hans hustru Magdalena Hising
och en av deras söner, Olof Rudbeck som blev en stor vetenskapsman.
Från andra släktforskare finns uppgifter om Johannes Rudbeckius förfäder. Hans
far flyttade till Sverige från Danmark på 1500-talet. Hans farfar och farfars far var
alltså danskar. Den äldste som det finns uppgifter om är hans farfars far Hans Jensen
som föddes under senare hälften av 1400-talet, och hans farmors far Jörgen Poulsen
född vid samma tid, men möjligen lite senare.
Rudbeckius barnbarn Gustaf Rudebeck var kapten på Kråksjö säteri i Ljuders
socken. Det ligger någon kilometer sydost om Vilhelm Mobergs Korpamoen. Gustaf
Rudbecks dotter Benedicta Regina gifter sig med prästen Johan Lundqvist i Ljuder
församling omkring 1730 och får tio barn tillsammans. Johan Lundqvist ska ha varit
präst i Ljuders församling 1729-66 men hans barn är födda i grannförsamlingen
Långasjö, som var moderförsamling för Ljuder.
Ett av barnen är Anna Lisa Lundqvist som gifter sig med skogvaktaren och
hovjägaren Olof Dunberg. För honom är det andra äktenskapet. Deras son Jonas
Dunberg föds 1754. Någon gång mellan 1770 och 1775 har Anna Lisa blivit änka. Då
flyttar hon till gården Kuramåla i Älmeboda socken med sina barn, där hennes syster
bor med sin familj.
Födelseboken i Långasjö när Anna Lisa föds 1736, dotter till Johan Lundqvist och
Benedicta Regina Rudbeck.
Sonen Jonas gifter sig med Stina Nilsdotter och de får dottern Johanna, som i sin
tur gifter sig med Johannes Mattisson i början av 1800-talet. Han blir bonde på
68
Kuramåla när han gift sig. Han dör 44 år gammal i kronohäktet i Växjö 1833. Varför
han sitter på häkte framgår inte av kyrkoarkivet men han dör av så kallad rötfeber,
vilket innebär tyfoidfeber eller blodförgiftning. Då är han 44 år gammal.
Från dödboken i Älmeboda socken.
Johanna blir änka med sex söner. Äldste sonen Nils, som är 19 år gammal, tar
över gården medan den näst äldste Johan efter några år flyttar hemifrån för att bli
dräng på olika gårdar. Fem år efter makens död i kronohäktet får Johanna oäkta sonen
Lorens August. Familjen blir kvar på Kuramåla i minst fyra generationer.
Efter flera år som dräng på olika gårdar i trakten gifter sig Johan vid jul 1843 med
Ingrid Gustafsdotter och de får så småningom Johanna, Kajsa och Emma, systrarna på
Kajsalyckan i Östergöl. Johan och Ingrid träffas när de båda är dräng och piga på
gården Skärsjöhult. Vid mitten av 1700-talet drivs gården av fältväbeln herr Ingelman
och fru Rudebeck, båda födda 1690. Troligen är det Anna Lisas moster. Då bor också
skogvaktaren Olof Dunberg och hustrun Anna Lisa på gården under några år i början
av deras äktenskap. Dunberg kommer från Dunatorp i Åseda.
Kuramåla ligger idag ungefär två mil öster om Tingsryd. En mil söderut ligger
Skärsjöhult.
Genom Johannes Rudbeckius finns det också släktskap med Alfred Nobel,
Rudbeckius sondotter Vendela är anmoder till Nobel.
69
Källor
Kyrkböcker, Mönstringsrullor, Mantalslängder, Gotlandsdatabasen,
Anbytarforum, Danska kyrkoarkiv.
Elvy Klingvall, Karin Ursberg.
Släktforskaren Carl-Eric Riise i Väckelsång, släktforskaren Roger Rydberg i
Konga.
Böcker:
Urshults krönika 1950, 1951, 1961, 1968, 1988 och 1991.
Maj-Britt Sundin: Båtsmän i socknarna Jämshög och Kyrkhult 1685-1922
Bilder från Rolfs familjealbum:
Midsommar 2012. Elvy och Fred kom till Västervik tillsammans med Lasse och Dan
med sina familjer. Arvid och Einar kom från Stockholm. Mellan de minsta barnen här
och de äldsta i släktträdet är det över 500 år och 14 generationer. Nio personer på
bilden är ättlingar i rakt nedstigande led till dansken Hans Jensen född på 1400-talet.
70
Maj (född Lavergren), Sven, Arvid och Rolf i Hallsberg i slutet av 80-talet.
Arvid och Dan på Gotland, troligen 1987.
71
Roland Lavergren från Kanada på besök i Västervik 1988, här med Einar, Arvid och
Rolf. Hans far Tor kom från Kanada samma år, här med Arvid vid handen.
Maj och Sven kring 1990.
Listor
1. Gårdar på Gotland med mer än en generation
Årtalen visar tiden som jag hittat uppgifter om gården i rakt nedstigande släktled i
denna släkt. Den kan ha ägts av tidigare generationer och i flera fall har syskon
fortsatt driva gården så att den fortsatt gå i arv men i sidogrenar.
Alla gårdarna finns på kartan än idag.
Alva socken:
Gudings 1639-1878:
Jacob Olofsson, Hans Jacobsson, Barthold Hansson, Hans Bertelsson, Berthel
Hansson, Hans Bertelsson, Hans Hansson Gardell = 7 generationer
72
Ardre socken:
Lauritze grund nr 14 i Ljugarn 1/8 mantal 1706-1888:
Jacob Paulsson, Olof Jacobsson, Greta Olofsdotter, Georg Matthias Lavergren = 4
generationer
Burs socken:
Ganne 1676-1790:
Nils Hansson, Ingrid Nilsdotter, Lars Matsson = 3 generationer
Stora Glafves (Gläves) c:a 1620-1847:
Catarina, Anders, Olof, Olof Andersson, Anders Olofsson, Christina
Andersdotter, Stina Caijsa Thomasdotter, Greta Caijsa Jacobsdotter = 8 generationer
Västerlaus nr 2, ¼ mantal 1634-1847:
Lars Jacobsson, Jacob Larsson, Lars Jacobsson, Hans Larsson, Hans Hansson,
Lars Hansson = 6 generationer
Västerlaus, 1/8 mantal 1686-1847:
Margaretha Larsdotter, Brita Andersdotter, Anders Jacobsson, Anders Andersson,
Anders Andersson = 5 generationer
Fardhem socken:
Halsarve 1600-tal -1790:
Grel Matsarve, Matz Grelsson, Botel Matsson, Maria Botelsdotter = 4
generationer
Hemse socken:
Asarve 1659-1760:
Jacob Pehrsson, Pehr Jacobsson = 2 generationer
Rone socken:
Uggårde 1682-1778:
Pehr Hansson, Lars Pehrsson, Pehr Larsson = 3 generationer
Stale 1711-1807:
Christina Pedersdotter, Herman Hansson, Hans Hermansson, Herman Hansson,
Hans Hermansson, Herman Hansson = 6 generationer
Stånga
Bogs c:a 1600-1773, ¾ mantal:
Lars Sakariasson, Sakarias Larsson, Katarina Zachrisdotter, Lisbeth Larsdotter =
4 generationer
Vamlingbo socken:
Bonsarve c:a 1630-1790:
Barbara Pehrsdotter, Lars Hansson, Hans Larsson, Lars Hansson, Zacharias
Larsson, = 5 generationer
73
2. Socknar på Gotland i släktträdet
Ardre, Alskog, Alva, Burs, Eke, Eksta, Etelhem, Fardhem, Fole, Fröjel, Halla,
Havdhem, Hemse, Hörsne med Bara, Linde, När, Rone, Stenkumla, Stånga,
Träkumla, Vamlingbo.
3. Socknar i Småland i släktträdet
Algutsboda, Kalvsvik, Långasjö, Södra Sandsjö, Tingsås, Urshult, Vederslöv,
Väckelsång, Åseda, Älmeboda.
74