docKälla - Södertörns folkhögskola
download 
Report Transcription
Källa - Södertörns folkhögskola
NÄR MAN HAR ANDRAS JOBB SOM ARBETE Fallstudie om strategier i arbetsplatstolkning på Finlands dövas förbund Pirkko Selin-Grönlund Pro gradu-arbete i vuxenpedagogik Helsingfors universitet Institutionen för vuxenpedagogik Maj 2007 2 När man har andras jobb som arbete. Fallstudie om strategier i arbetsplatstolkning på Finlands dövas förbund Pirkko Selin-Grönlund Pro gradu-arbete i vuxenpedagogik Helsingfors universitet Institutionen för vuxenpedagogik Maj 2007 Finska originalets titel: Kun työnä on toisten työ. Tapaustutkimus työpaikkatulkkauksen strategioista Kuurojen liitossa Översättning: Helge Niska. © Södertörns folkhögskola 2008. 3 INNEHÅLL 1 Inledning: Interaktion på arbetsplatsen som utmaning för teckenspråkstolkning .......... 5 Ordlista ........................................................................................................................... 7 Annotationssätt ............................................................................................................... 7 2 Teckenspråket och dess användare................................................................................. 8 2.1 Finskt teckenspråk ................................................................................................... 8 2.2 Det teckenspråkiga samfundet............................................................................... 10 2.3 Dövas utbildning och ställning på arbetsmarknaden............................................. 12 3 Forskningsobjektet: tolkning på arbetsplatsen ............................................................. 14 3.1 Vad behöver man tolkning till på arbetsplatsen? .................................................. 14 3.2 Forskningsfrågor.................................................................................................... 20 4 Tolkens arbete .............................................................................................................. 22 4.1 Tolkningens grundbegrepp .................................................................................... 22 4.2 Diskursen som tolkens arbetsobjekt ...................................................................... 26 4.3 Tolkens roll............................................................................................................ 28 4.4 Begreppet tolkningskvalitet i en brytningstid........................................................ 31 5 Arbetet, dess historia och betydelsen av expertis ......................................................... 35 5.1 Utvecklande arbetsforskning ................................................................................. 35 5.2 Victor och Boynton: Arbetets historiska utvecklingsfaser .................................... 40 5.3 Utveckling av expertis ........................................................................................... 42 5.4 Den historiska utvecklingen av teckenspråkstolkens arbete i Finland .................. 45 6 Forskningsarbetet ......................................................................................................... 51 6.1 Val av forskningsobjekt, metodiska lösningar och motivering ............................. 51 6.2 Anskaffning och behandling av material............................................................... 55 6.3 Forskarens position................................................................................................ 57 6.4 Analysens utförande .............................................................................................. 60 7 Verksamhetssystem för tolkning på Finlands dövas förbund....................................... 62 8 Tolkning på Finlands dövas förbund: undersökning av strategier för interaktion ....... 67 8.1 Tolkens arbetsobjekt.............................................................................................. 68 8.2 Tolkens verktyg ..................................................................................................... 72 8.2.1 Lingvistiska strategier ................................................................................ 72 8.2.2 Kulturella strategier .................................................................................... 82 8.2.3 Sociala strategier ........................................................................................ 84 8.3 Arbetsfördelning.................................................................................................... 89 8.3.1 Samarbete mellan tolkarna ......................................................................... 90 8.3.2 Samarbetsinitiativ ....................................................................................... 95 8.3.3 Arbetsfördelning på organisationsnivå..................................................... 104 8.4 Tolkens expertis................................................................................................... 106 8.4.1 Tillgodogörande av minnesstrategier ....................................................... 113 8.4.2 Tillgodogörande av skriftligt material...................................................... 116 9 Vad berättar konflikter och spänningar om tolkningens principer? ........................... 122 9.1 Spänningar, störningar och konflikter ................................................................. 122 9.1.1 Första gradens konflikter .......................................................................... 122 9.1.2 Andra gradens konflikter.......................................................................... 123 9.2.3 Tredje gradens konflikter ......................................................................... 131 4 9.2.4 Fjärde gradens konflikter.......................................................................... 133 9.2 Tolkningens teoretiska ingrediens ....................................................................... 134 9.3 Möjligheter inom närutvecklingen ...................................................................... 140 10 Diskussion ................................................................................................................ 144 Bibliografi.................................................................................................................. 152 Bilaga 1: Enkät till tolkcentralerna............................................................................ 161 Bilaga 2: Yrkesregler för teckenspråkstolkar ............................................................ 162 Bilaga 3: Begäran om godkännande för forskning.................................................... 163 Bilaga 4: Stimulated recall – lämpliga frågeteman ................................................... 164 Bilaga 5: Tolkbeställningsblankett (excel) ................................................................ 165 Bilaga 6: Anvisningar om tolkbeställning ................................................................. 167 Tabell 1. Faktorer som inverkar på val av tolkningsstrategier. ........................................... 23 Tabell 2. Arbetets utvecklingstyper och uppfattningar om kunnande, kvalitet och värde. . 40 Tabell 3 Data om par- och individintervjuerna ................................................................... 56 Tabell 4 Watkins’ och Marsicks (1992) syn på olika former av lärande. ......................... 110 Figur 1 Olika vetenskapsgrenars syn på dövhet ................................................................. 11 Figur 2. Tolkning i scenariot ”traditionellt arbete” ............................................................. 17 Figur 3. Memkarta över tolkning......................................................................................... 33 Figur 4. Preliminär skiss över verksamhetssystem för arbetsplatstolkning ........................ 37 Figur 5. Den expansiva lärandecykeln och inlärningshandlingar........................................ 39 Figur 6. Skiss över tolkningsexpertisens väsen ................................................................... 45 Figur 7. Tystnadspliktens individuella och kollektiva dimensioner ................................. 124 Figur 8. Tolkens roll i förhållande till tolksituationens formalitetsgrad ........................... 126 Figur 9. Tolkens lärande under förberedelserna för uppdraget och under uppdraget ...... 129 Figur 10. Andra och tredje gradens konflikter i tolkningens verksamhetssystem . .......... 132 Figur 11. Kopplingen mellan två verksamhetssystem ...................................................... 134 5 1 Inledning: Interaktion på arbetsplatsen som utmaning för teckenspråkstolkning Teckenspråkstolkar beskriver ibland sitt omväxlande arbete med ett färgstarkt utryck: ”allt från hemorrojder till hemförsäkringar”. Bilden är ovanligt träffande! Teckenspråkstolkens arbete innehåller i sin mångsidighet och komplexitet mycket omväxling, men också svårigheter. Som tolk hamnar man i situationer där man aldrig annars skulle hamna i livet, och en del av dessa situationer är mycket krävande såväl språkligt som socioemotionellt. Att tolka vid ett utbildningstillfälle om olika bilars vindrutemodeller och tekniker för hur man byter dem förutsätter att man förberett sig noggrant, men ibland kan mentala hälsoproblem, narkotikamissbruk, våld eller bara liknöjdhet vara mycket mera krävande. Även rent språkligt kan sådana situationer vara mycket utmanande, eftersom en bra tolk bör kunna åskådliggöra även talarens värld, så att säga inifrån, för att tolkningen ska bli bra. Teckenspråkstolkning är inte bara till för den döva teckenspråkstalande personen, utan lika mycket behöver den andra, hörande parten en tolk. En socialarbetare eller läkare kan kanske inte sköta sitt arbete ordentligt utan tolk. Det är då viktigt att tolken även förstår socialarbetarens och läkarens yrkesvärld med dess principer och bakgrundsfaktorer och den diskurs som respektive yttrande är en del av. Varför motiverar socialarbetaren sitt beslut så omständligt? Varför säger hon det inte rakt ut? Varför slänger läkaren ur sig latinska termer till en patient som inte vet vad det är för fel på honom? De här observationerna har fått mig att fundera på en knepig fråga: måste tolken kunna allas arbeten…? De flesta teckenspråkstolkar har inte teckenspråk som modersmål utan har lärt sig finskt teckenspråk som främmande språk som vuxna eller nästan vuxna. Bland annat av denna orsak är ord- och teckenförråd något som diskuteras mycket i samband med tolkarbetet: när man går ut och tolkar på den döves arbetsplats bör man veta vilka tecken och uttryckssätt de döva använder för olika begrepp i det aktuella yrket, vilken fackterminologi och organisationsspecifika samtalsämnen man kan förvänta sig. De lexikaliska problemen är en av många aspekter på tolkens arbete, och varje gång tolken förbereder sig för ett nytt upp- 6 drag måste tolken reda ut dessa frågor – man skulle kunna uttrycka det som att tolken är ”novis” när det gäller terminologin inom varje nytt specialområde. Förberedelsearbetet är särskilt krävande för teckenspråkstolkar, eftersom endast en bråkdel av det finska teckenspråkets tecken har dokumenterats i ordböcker. På arbetsplatser är interaktionen mångfasetterad och innehåller mycket mer än att bara behärska fackspråket. Det handlar om hela sättet att använda språket, om diskursen. På vilket sätt kan man underlätta tolkens arbete? På vilket sätt kan klienterna få tolkning av högre kvalitet? I detta arbete studerar jag tolkarnas expertis ur såväl individuell som kollektiv synvinkel och söker kunskaper om den praxis som utvecklats inom arbetsplatstolkningen. Materialet för undersökningen kommer från Finlands dövas förbund, och avsikten är att ta fram nya kunskaper om vilka interaktionsstrategier man kan använda sig av inom teckenspråkstolkning. Samtidigt undersöker jag också vilka förväntningar och vilket förändringstryck som läggs på tolkens roll, när hon inte längre är bara ett instrument för en aktivitet utan även deltagare i interaktionen och till och med en koordinerande aktör. 7 Ordlista teckenspråk allmänbegrepp som även kan referera till ett nationellt teckenspråk. I detta arbete betecknas det finska teckenspråket för enkelhets skull ofta bara med termen teckenspråk. finskt teckenspråk teckenspråk som används i Finland; vid sidan om detta används även varianter av finlandssvenskt teckenspråk tecknat språk allmänbegrepp som betecknar teckenspråk i motsats till talade språk som t.ex. finska, svenska och ryska tecken enhet i tecknat språk, som är uppbyggd av handform, ställe, rörelse och orientering teckenspråkig en person som använder teckenspråk som modersmål eller första språk och som identifierar sig som representant för en språkligt och kulturell minoritet döv i allmänhet en person som använder teckenspråk som modersmål eller första språk, identiteten kan formas antingen genom handikapp eller genom tillhörighet till den språkliga minoriteten; den vanligaste termen i detta arbete tack vare att den är kort hörselskadad allmänbegrepp som används i audiologiskt eller handikapperspektiv för en person som har nedsatt hörsel; för dövblinda är även synen nedsatt hörande person som på grund av hörsel och modersmål (i allmänhet talat språk) i dövsamhället identifieras som representant för majoritetskulturen Annotationssätt KATT sätt att annotera ett teckenspråkigt element, där ett enstaka tecken beskrivs med en svenskspråkig motsvarighet, s.k. gloss, som dock inte nödvändigtvis är den enda möjliga betydelsen ’katt’ metod att i språkvetenskapliga texter markera en förklaring av en betydelse, exempelvis: Ordet avläsa kan också betyda ’registrera’. 8 2 Teckenspråket och dess användare 2.1 Finskt teckenspråk Det finska teckenspråket definieras ur språkvetenskaplig synvinkel som ett naturligt språk dvs. ett mänskligt språk. De mänskliga språken har fötts spontant, och ett kännetecken hos dem är att de kan fungera som modersmål för dem som använder det. Teckenspråket är alltså ingen konstgjord samling handtecken med vars hjälp man kan koda talat språk, utan det är ett eget självständigt system. Naturliga språk är konstruerade med universaler: språken består av betydelsebärande enheter, som delas in i mindre delar. I talade språk är ord en sådan enhet, som består av olika ljud – i teckenspråk är ett enskilt tecken uppbyggt av handens form, stället och orienteringen (Malm & Östman 2000, 15–18). Ofta betraktar man teckenspråket något missvisande som ikoniskt eller avbildande, eftersom det genom att utnyttja det tredimensionella utrymmet har möjlighet att ”härma” de aktuella referenternas egenskaper i detalj. Men det är helt och hållet konventionsbundet vilka drag som i respektive fall ska användas för att beskriva omvärlden: i finskt teckenspråk tecknar man KATT genom att stryka över handryggen (medhårs!), men i det amerikanska teckenspråket tecknas ’katt’ genom att man nyper ett inbillat morrhår i mungipan. Teckenspråket är alltså knutet till den nationella kulturmiljön och uppfyller inte kriterierna för ett internationellt språk. Ett teckenspråkigt uttryck produceras genom ett samspel mellan händernas och kroppens rörelser och ansiktsuttryck – det gäller alltså att samtidigt behärska faktorer som hör till både syn-, rörelse- och känselsinnet samt utforma rörelserna både tidsmässigt och rumsligt. Genom att till exempel modifiera tecknet GÅ med hjälp av rörelse, rörelsens riktning och sätt, kan man få tecknet att innehålla varifrån personen kommer och vart hon är på väg, hur långsamt eller snabbt, släpigt eller hoppande, glatt, bestämt osv. hon tar sig fram eller om hon går omkring planlöst, ser sig omkring, tittar på sina fötter och samtidigt i väskan, om hon talar i telefon etc. Den tecknandes händer kan alltså samtidigt beskriva två olika aktiviteter och med hjälp av rörelsernas hastighet och minspelet berätta om sättet de görs på. På 9 samma sätt gör man även när man tecknar abstrakta företeelser. En del ansiktsuttryck är lingvistiskt nödvändiga – utan ett frågande ansiktsuttryck reduceras frågeuttryckets betydelse till att bli neutralt och kommunikationen förvanskas. Ett tecken motsvarar alltså inte ett ord och vice versa, utan det råder med andra ord samma förhållande som i alla andra språk. Ovanstående beskrivning av tecknet GÅ visar på teckenspråkets särpräglade polysyntetiska natur: ett enda uttryck kan vara mycket mångtydigt och rikt. Ofta är det omöjligt att ge en översättning med ett enda ord av sådana uttryck – man behöver en hel rad med motsvarigheter som kanske ändå inte täcker alla delbetydelser. Den finländska teckenspråksforskaren Päivi Rainò (Rainò 2006b, 240) beskriver denna företeelse med ett belysande exempel: i följande tre sekunders teckensekvens som översatts till finsk meningsbyggnad beskriver en teckenspråkig konditor ett individuellt bakverks färd på löpande bandet, samtidigt som han beskriver formerna på de olika delarna av bandet och placerar ut andra bakverk allt eftersom de blir klara, samt bandets riktning och rörelsehastighet: – två ihåliga runda rullar som rör sig hela tiden mellan [vilka] det turvis droppar ned små rätvinkliga [som] får på sig VITT ÄGG, tunn figur som ser ut som ett o. (HW 2005) I samma avsnitt beskriver han också bakverkets form och tjocklek och på vilket ställe av bakverket, på en klisterbotten tillverkad av äggvita (det enda etablerade tecknet i hela frasen) en pudersockerfigur ska sättas fast senare. En liknande beskrivning av ett händelseförlopp eller en delprocess med hjälp av polysyntetiska tecken skulle kunna vara möjlig i en annan miljö – på ett liknande band skulle det kunna transporteras till exempel spik i små askar av tändsticksaskstorlek, som dock (sannolikt) skulle ha något annat ändamål än prydnad. Betydelsen hos ett polysyntetiskt tecken kan alltså variera beroende på vilket och hurdant föremål det är frågan om, hur man griper tag i det eller hur en apparat eller dess delar fungerar (se Rainò 2006a, 19). Det handlar alltså inte om en slumpmässighet i uttryckssättet som beror på den tecknandes verbala begåvning, utan om teckenspråkets inbyggda regelverk för tredimensionalitet och visualitet, med vars hjälp den tecknande kan synliggöra de aktuella referenterna för sin samtalspartner. Gemensam kunskap och förståelse av verkligheten är nyckeln till tolkningen av dessa betydelser, och det handlar alltså inte om fasta betydelser som finns i ordböcker utan om lexikaliska betydelsepotentialer (Rainò 2006b, 19). 10 Förutom teckenbildning och teckenförråd följer även teckenspråkets meningsuppbyggnad lagarna om tredimensionalitet och visualitet och tar hänsyn till tidsmässiga strukturer på ett annat sätt än t.ex. svenskan. Detta märks förutom på enstaka meningsnivå även i längre anföranden. Det för med sig speciella utmaningar när man lär sig teckenspråk som främmande språk, eftersom man måste lära sig att ”tänja ut” den tvådimensionella synen på verkligheten till en tredimensionell gestaltning, varvid man måste ge upp många invanda tankesätt. Man måste lära sig att se världen med nya ögon. I Finland har teckenspråket tidvis varit hårt utsatt, man ogillade länge att det användes offentligt, och först på 1970-talet blev det åter möjligt att efter flera decenniers uppehåll använda det i skolorna. Teckenspråket överlevde trots allt i dövsamfundet som ett enande band i helg och söcken, arbete och fritid. I den finska grundlagsrevisionen 1995 fick teckenspråket en starkare ställning än tidigare, då man började se de teckenspråkiga som en språk- och kulturgrupp (Salmi & Laakso 2005, 12–14). 2.2 Det teckenspråkiga samfundet Teckenspråket är ett av Finlands minoritetsspråk. Det används som modersmål av uppskattningsvis 5 000 personer, men de som använder teckenspråk som andra eller främmande språk torde uppgå till närmare 15 000 (Malm & Östman 2000, 20). För dem som använder teckenspråk är det talade och skrivna språk som omgivningen använder – i Finland alltså vanligen finska eller svenska – som har ställning som andra eller främmande språk. Omgivningens språk är något man måste lära sig, eftersom det fungerar som ett medel att få information och ta del av samhällets tjänster (a.a. 12). Det teckenspråkiga samfundet kan undersökas med hjälp av olika vetenskapsparadigm, och varje vetenskap bestämmer också noggrant de begrepp som används i diskussionen. Jokinen (2000) beskriver förhållandet mellan de olika synsätten på följande sätt: 11 audiologiskt perspektiv sociologiskt perspektiv sociolingvistiskt perspektiv kulturellt perspektiv etniskt perspektiv Figur 1 Olika vetenskapsgrenars syn på dövhet. (Jokinen 2000, 92.) Audiologin närmar sig dövhet ur medicinsk synvinkel med hjälp av begreppet hörselskada: dövhet är en sjukdom, skada eller brist, dvs. ett tillstånd som man försöker lindra eller avlägsna på medicinsk väg eller med rehabilitering. Klassificeringen av hörselskador samt de slutsatser som dragits på grundval av skadans omfattning, till exempel om vilka avvikelser dövhet orsakar för individens utveckling och uppförande, har av döva själva upplevts som ett ganska främmande synsätt (a.a. 89). Det audiologiska synsättet är fortfarande förhärskande i vårt samhälle bland annat i lagstiftningen, trots att teckenspråket fick ställning som minoritetsspråk i finska grundlagen 1995. Tolktjänster på teckenspråk finansieras exempelvis av socialtjänsten i kommunerna på grundval av den s.k. handikappförordningen, som säger att ”svårt hörselskadade” har rätt till tolk minst 180 timmar per kalenderår, vilket blir cirka 30 minuter om dagen. Svårt hörsel- och synskadade, dvs. dövblinda personer får dubbelt så många tolktimmar, 360 timmar per kalenderår (Handikapptjänstlagen 2007). De jämlikhetssträvanden som påbörjades på 1960-talet nådde också döva, och medvetandet om det egna språket och kulturen fick fotfäste. Lingvister började forska om teckenspråk, och dövgruppen studerades som en språklig minoritet (sociolingvistiskt synsätt). Antropologer å sin sida har även funnit drag av etniska system i dövsamfunden: teckenspråk som det primära språket för interaktion, identifikation med gruppen, endogama äktenskap, sociala organisationer, stigma osv. (Jokinen 2000, 88–90). 12 Termen sociokulturell är mångfasetterad. Den omfattar en sociologisk syn på döva som ett samhälle, en antropologisk syn på döva som en etnisk grupp samt en (socio-)lingvistisk syn på döva som en språklig minoritet (a.a. 89). Det är mycket svårt att entydigt definiera dövas kultur, men en kärnfull definition lyder: ”dövas kultur är en hel livsstil, som bygger på synen och ett gemensamt språk.” (a.a. 98). Detta inbegriper såväl den visuella framställande kulturen som det teckenspråkiga arvet, men också de seder och bruk som är specifika för gruppen. Ett exempel är att dörrklockan har blinkande ljus, ett annat att man påkallar samtalspartnerns uppmärksamhet med hjälp av en lätt beröring eller genom att vifta med handen, stampa med foten osv. Det perspektiv som har valts i detta arbete är både sociolingvistiskt och sociokulturellt, eftersom de frågor som undersöks i stor utsträckning behandlar språkbrukets sociala dimension, där ett rent lingvistiskt perspektiv skulle vara för snävt. 2.3 Dövas utbildning och ställning på arbetsmarknaden Dövas möjligheter att komma ut i arbetslivet hämmades i början av 1900-talet av att dåtidens skolor inte gav dem tillräckliga förutsättningar att lyckas, eftersom undervisningen skedde på talat språk och teckenspråk inte fick användas. Döva utbildades i början främst för hantverksyrken, men även lantbruket sysselsatte förvånansvärt många. Det finns ingen yrkesstatistik från början av förra seklet, men i till exempel Helsingfors’ dövförenings medlemsregister har forskarna fått information om vilka arbeten döva utförde. De vanligaste yrkena bland männen var snickare, murare och skomakare, bland kvinnorna tjänstekvinna, sömmerska och fabriksarbeterska (Salmi & Laakso 2005, 226, 247). Det var inte enkelt att hitta ”lämpliga” yrken och ordna fortbildning för döva, eftersom både språkpolitiska och rashygieniska frågor blandades in i diskussionen. Det var sällan döva kom in på allmänna lärosäten, och de första utbildningstolkarna fick vi först i början av 1980-talet (a.a. 226–228, 281). Även om det fortfarande finns många problem när det gäller anordnande av utbildningstolkning, har många nya utbildningsvägar öppnats för döva tack vare tolkningen. Utbildningsnivån är dock fortfarande lägre än hos befolkningen i övrigt. 13 Efter den djupa ekonomiska krisen i början av 1990-talet har man i Finland haft ett antal projekt igång för att förbättra sysselsättningen för döva. Finlands dövförbund har ett landsomfattande ombudsmannanät som stöttar de arbetssökande, och döva har också bildat ett landsomfattande arbetskooperativ för att skapa sysselsättning (a.a. 419–422). Enligt en rapport från finska Forsknings- och utvecklingscentralen för social- och hälsovården (STAKES) var sysselsättningsgraden åren 1995-2002 hos hörselskadade minst 10 procentenheter högre än hos andra handikappgrupper och långtidssjuka under hela perioden (Linnakangas, Suikkanen, Savtschenko & Virta 2006, 67). Någon enhetlig statistik över dövas nuvarande utbildningsbakgrund, yrkesfördelning och placering i arbetslivet är inte tillgänglig. Dövas utbildning och yrkeshistoria är en viktig aspekt av dövsamfundets identitet. Speciellt de döva konstnärernas ”guldålder” vid förra sekelskiftet med sina skulptörer och fotografer är en viktig del av den muntliga berättartraditionen (Salmi & Laakso 2005, 370– 371). Dövas museum har gett ut en historik över det teckenspråkiga samhället och fortsätter att forska och göra utställningar om ämnet, t.ex. utställningen Från skomakare till rappare – teckenspråkiga yrken. Där presenteras arbete och utbildning inom ett antal yrken, t.ex. lärare, kartritare, grafiker, snickare, inredningsarkitekter, stenhuggare, yrkesverksamma inom lantbruket, boktryckeribranschen samt flera yrken från 1980-talet. (www.kldeaf.fi. 14.5 2007.) 14 3 Forskningsobjektet: tolkning på arbetsplatsen Inom vuxenpedagogiken har arbetet blivit ett viktigt forskningsobjekt allt eftersom dess betydelse i samhället har ökat. Arbetet kräver allt mer av både tid och utbildning under arbetskarriären, och det finns knappast någon bransch där man kan undvika att bli vidareutbildad eller fortbildad. Förändringarna har skett snabbt och de har studerats ur många olika synvinklar: individens lärande, samhällets eller organisationens lärande, arbetsledning, samhällsorganisation, hälsa, psykisk arbetsmiljö osv. I denna undersökning ser vi på förändringar i arbetet på två olika nivåer: allmänna förändringar och förändringar i tolkens arbete. 3.1 Vad behöver man tolkning till på arbetsplatsen? En mycket stor del av finländska döva är hänvisade till uppdragstolkar på arbetsplatsen, vilket ur klienternas perspektiv i praktiken betyder att tolken byts ut ofta. Inte heller ur tolkens synvinkel är det säkert att situationen är tillfredsställande, eftersom det innebär att man för varje uppdrag får lov att kasta sig in i en ny värld och bli en del av en ny verksamhetsorganisation – men bara för ett ögonblick. Uppdragstolkens arbete är rent konkret rörligt, eftersom det under en dag kan förekomma flera uppdrag i olika delar av det geografiska område där tolken arbetar. Vartiainen (2006) som har forskat om rörligt och mobilt arbete konstaterar också träffande att arbetstagarens ”kontor” inte är ett fysiskt utrymme utan en ”ryggsäck” med innehåll. Förutom i hemmet arbetar man på fortskaffningsmedel och i andras lokaler, och gränsen mellan arbete och fritid suddas lätt ut. Arbetet spiller över på ens egen tid i synnerhet vid koncentrationskrävande uppgifter (a.a. 24) – tolkens förberedelser för ett uppdrag är en typisk sådan arbetsuppgift. Tolkning på arbetsplatsen utkristalliserades som mitt forskningsämne eftersom arbetets betydelse både i utformandet av vår identitet och som en del av den har blivit allt större. En ytterligare dimension är att man vid utarbetandet av den nya lagstiftningen om tolkservice för döva föreslog en årlig ökning av antalet tolktimmar i synnerhet för arbetslivets behov 15 (Kumpuvuori 2004, 30; se även HE 166/2006). Någon forskning om detta slags tolkning har dock aldrig tidigare gjorts i Finland. I Finland har bara ett fåtal arbetsgivare med döva arbetstagare avlönat egna teckenspråkstolkar för tolkning på arbetsplatsen. Därför har tolkning på arbetsplatsen inte fått något enhetligt namn. Termen arbetsplatstolkning som används i detta arbete kan användas som tillfällig beteckning. De flesta döva arbetstagare är hänvisade till slumpmässig uppdragstolkning i situationer som gäller interaktion på arbetsplatsen: inskolning i arbetet, utbildning, diskussioner, möten, förhandlingar osv. på arbetsplatsen. Det är osäkert om man kan få tolk och tolkarna byts ofta. Döva arbetstagare kommunicerar med hörande arbetskamrater ickeverbalt med hjälp av gester och handskrivna lappar, munavläsning osv. Om det finns flera döva arbetstagare på arbetsplatsen, har de ibland möjlighet att arbeta bredvid varandra och använda sitt eget språk i arbetsgemenskapen. Man kan se det som att de skapar en egen subkultur inom arbetsgemenskapen. Med diskurs menas produktion av betydelse med hjälp av språket, och ofta hör även ickeverbala betydelser nära ihop med den lingvistiska analysen. Språkanvändning kan ses även som en social verksamhet; med hjälp av språket bygger vi upp och upprätthåller vår sociala identitet, sociala kontakter samt kunskaps- och trossystem (Fairclough 1997, 75–76). Sett ur den sociala praktikens perspektiv bygger alltså varje samhälle sin egen diskursordning eller språkbruk. Olika kommunikationssituationer producerar sina egna genrer med skrivna eller talade texter, som kan analyseras såväl med avseende på texten, diskurspraktiken som den sociokulturella praktiken. Språkbruket kan studeras även med utgångspunkt från dess representation, t.ex. talar man på mycket olika sätt om döden inom hälsovården och i religiösa kretsar (sjukhuset eller kyrkan) (a.a. 77–78). Att behärska förändringar i arbetslivet och förändrade diskurser är alltså en stor utmaning inte bara för den enskilde arbetstagaren utan för hela samhället. Studier om förändringar i arbetslivet har oftast gjorts i förhållandevis enspråkiga och enkulturella samhällen. För en döv som tillhör en minoritetskultur kan förändringar i diskursordningen vara dramatiska med tanke på vederbörandes möjligheter att klara sig på arbetsplatsen och lära sig nya saker, och sådana förändringar återspeglas ofrånkomligen även i tolkens arbete. Om ökade 16 kommunikationssvårigheter och svårigheter att finna gemensamma betydelser är besvärligt redan i en vanlig monokulturell arbetsgemenskap, hur svårt är det då inte för en utifrån kommande ”uttolkare”, dvs. (teckenspråks)tolken? Är det över huvud taget möjligt att svara på en sådan utmaning med enskilda prestationer eller står tolken inför en s.k. omöjlig uppgift, som Launis och Engeström (2005, 73) har formulerat saken? Numera sker interaktionen i arbetslivet mer och mer i skriftlig form, och umgänge ansikte mot ansikte har minskat. Förmåga till samspel och social förmåga räknas som mycket viktiga i arbetslivet, men i kommunikationen mellan hörande och döva arbetstagare uppstår ofta stora konflikter på grund av att man inte har ett gemensamt språk. Det är klart att vi stöter på motsvarande företeelser i allt socialt samspel såväl på arbetsplatser som på andra ställen i livet, men en tillspetsad situation på arbetsplatsen kan vara mycket besvärande för alla parter och ta orimligt mycket på krafterna. Kommunikationen kan förstås också flyta ganska obehindrat, eftersom gemensamma erfarenheter gör att den ömsesidiga förståelsen ökar och vidgas inom situationens ram. I forskning om dövas arbetsliv har man beskrivit döva arbetstagares erfarenheter ur många olika perspektiv. Enlig Kendall (1999) befinner sig döva i en ogynnsam situation jämfört med sina hörande arbetskamrater, sett ur det lingvistiska perspektiv jag beskrev ovan. Men dessutom blir deras identitet lidande, deras utbildningsmässiga och också kunskapsmässiga ojämlikhet accentueras och leder till ett förmyndaraktigt och känslomässigt förhållande (Turner 2004, 3). Backenroth (1997, 85) har i sina intervjuundersökningar konstaterat att de viktigaste förutsättningarna för döva anställdas arbetstrivsel i en tvåkulturell arbetsmiljö är samarbete och sociala kontakter, positiva attityder och en öppen och jämlikhetsinriktad atmosfär. I scenariot för ”traditionellt arbete” ser man det ofta som att teckenspråkstolken arbetar med ett begränsat ämnesområde. Jag beskriver detta scenario i figur 2 med hjälp av följande element: 1. större delen av arbetstagarna på arbetsplatsen kommer från majoritetskulturen och är alltså hörande med finska som modersmål och lever i en verksamhetskultur som bygger på hörsel 17 2. en minoritet på arbetsplatsen består av döva arbetstagare som har finskt eller finlandssvenskt teckenspråk som modersmål (det finns kanske bara en enda döv) 3. arbetsplatserna och deras verksamhet har även i andra fall beskrivits som mångröstade, men närvaron av två språk och kulturer för in ytterligare dimensioner, röster, i verksamheten 4. på arbetsplatsen råder en s.k. talkultur (se Zuboff 1990), där man under arbetet kan kommunicera om arbetets innehåll och utförande även ickeverbalt med gester, genom att peka osv. 5. tolken som blir kallad till arbetsplatsen är en utomstående person som tillfälligt bör integreras i det interna språket på arbetsplatsen, för att i den mångröstade verksamheten kunna urskilja de betydelser som de olika parterna uttrycker och uttrycka dem vidare till representanten för det andra språket och kulturen. Den teckenspråkstolk som kallats till arbetsplatsen möjliggör kommunikation, men det tolkade samspelet är förvisso inte enkelt och oproblematiskt. De fackspråk som används på arbetsplatserna kräver en bred lexikalisk och terminologisk sakkunskap av tolken, men framför allt förmåga att gestalta substansen i det begreppsfält som behandlas. gränssnitt där tolken tränger in i ”inre cirkeln” och dess språk de hörandes kultur de dövas kultur arbetsgemenskap och interaktion substans ¤ ’bröd’ ¤ ’kylskåp’ mångröstad verksamhet gränssnitt för ickeverbal kommunikation Figur 2. Tolkning i scenariot ”traditionellt arbete”. 18 Det sociala inre cirkelns språk som med tiden utvecklats vid sidan av fackspråket kan orsaka oöverstigliga förståelseproblem – i synnerhet som tolken ibland bör kunna förstå även dolda budskap som gömts ”mellan raderna”. Om tolken inte kommer in i det inre språket i arbetsgemenskapen, kan det hända att man aldrig kommer till sakens kärna. Följden är att tolkningsprodukten blir en ytlig översättning, som inte nödvändigtvis främjar kommunikationen utan till och med kan störa den. En kollega beskrev varför det som sägs ”mellan raderna”, det dolda budskapet, är problematiskt för tolken. Jag tolkade på en arbetsplats och mötet rullade på precis som normalt. Men en arbetstagares kommentar gjorde att jag lystrade till och blev väldigt osäker. Han sade med mycket neutral röst ”--- när vår chef är långtidssjukskriven.” Jag vet inte varför jag blev misstänksam mot tonen i uttrycket, kanske blev det alltför tyst efter det, kanske någon i gruppen gjorde en rörelse … Jag började misstänka att chefens frånvaro var något som arbetsgruppen tyckte var trevligt, att de inte ville att han skulle komma tillbaka. Jag var inte säker. Mötet fortsatte och jag tolkade uttalandet så neutralt som möjligt, eftersom jag inte fick ut något mer av lyssnarnas reaktioner. Jag vågade inte använda ett ansiktsuttryck som skulle ha visat att jag hade gjort en sådan tolkning av en ”otrevlig person”, utan jag försökte vara neutral. Efteråt tänkte jag att om det verkligen var så det var menat, så borde den döva arbetstagaren också ha haft rätt att få reda på arbetskamraternas uppfattning om chefen… Det är ju något som är viktigt för arbetsgemenskapen och stämningen. Detta exempel hör till teckenspråkstolkarnas muntliga tradition – man berättar sådana exempel för andra tolkar, man behandlar dem i arbetsintroduktioner och kanske även på kurser, men av någon anledning har inte mycket samlats in i form av skriftlig dokumentation. Den tysta kunskap som de innehåller om de problem som väntar en vore mycket värdefull både för dem som utbildar sig och för dem som redan arbetar som tolkar, liksom för tolkutbildare och forskare. Teckenspråkstolkning på arbetsplatser har studerats förhållandevis lite. I Grbic’ bibliometriska analys 2007 fanns cirka 900 verk eller tidningsartiklar om tolkning av teckenspråk, av vilka 181 behandlade olika tolkningssituationer varav 5 tolkning på arbetsplatser (Grbic 2007, 34–35). Vid Herriott-Wattuniversitetet i Skottland pågår ett etnografiskt forskningsprojekt som kallas ”Language, Power and Oppression: The Impact and Implications of 19 Sign Language Interpreters in the Workplace”, där man med etnografiska metoder studerar arbetsplatstolkning i språk-, makt- och diskrimineringsperspektiv. Framför allt problemen med tolkens roll och aktörernas identiteter är föremål för forskning. Målet är att ta fram en detaljerad beskrivning och rekommendationer för arbetsplatstolkning (Dickinson 2006). Ovanstående författare använder sig av den engelska termen workplace interpreting, men i Finland har arbetsplatstolkning inte blivit riktigt etablerat ännu. I Finland finns ett tjugotal tolkcentraler som erbjuder tolktjänster på teckenspråk (vissa förmedlar bara uppdragstagare). Statistik över tolkanvändning förs efter mycket olika kriterier på dessa tolkcentraler, vilket framgick i en e-postundersökning som besvarades av nio tolkcentraler och en utbildningstolkcentral (bilaga 1). På vissa registreras tolkningarna inte alls per ämnesområde, på vissa utgör beställningar som hör till arbetslivet en särskild kategori; ibland splittras de upp under benämningar som arbetsplats/möte, kurs/utbildning, kontakttolkning, telefontolkning och distanstolkning. Som exempel på denna splittring nämndes att besök på arbetsförmedling registrerades som kontakttolkning och undertecknande av arbetsavtal som arbetsrelaterad tolkning. Av denna anledning var det inte möjligt att få jämförbara kvantitativa data. Det kom också fram regionala skillnader mellan tolktjänsterna: i en del av svaren rapporterade man att det inte fanns tillräckligt med tolkar för att täcka behovet, i ett par regioner fanns det så gott om tolkar att man ofta kunde tillgodose även beställningar med mycket kort varsel. Det är lättare att få tag i tolk om de arbetsrelaterade tolkningarna utförs på arbetstid, om man får beställningarna i tid, om man bokar regelbundna veckomöten halvårsvis i förväg osv. och om den bokade tiden vid behov kan justeras i samråd med arbetsgivaren. Det sades vara svårt att uppskatta det dolda behovet (dvs. om det skulle behövas mer tolkning på arbetsplatserna). I det sammanhanget nämndes att en döv klient inte alltid beställer tolk, eftersom vederbörande vill klara sig själv, men å andra sidan kan det också hända att man inte har kunskap eller mod att göra en beställning. Hittills har tolk i allmänhet beställts för ”officiella” situationer, i ett svar nämndes också friskvårdsdagar. Döva klienter hade önskemålet att kontinuerligt få använda en viss tolk, som kände till ämnesområdet och terminologin. På nya arbetsplatser vill man ha tolk under flera dagar 20 eller åtminstone flera timmar under några dagars tid. Klienterna har också ställt frågor om för vilka ändamål man kan beställa tolk till arbetsplatsen. Även hörande klienter har frågat om detta och om betalningsrutinerna. För dessa klienter spelar det oftast ingen roll vilken tolk som kommer, ”bara det kommer någon”. Tolkarnas önskemål gäller tolkningens natur och längd, möjlighet att få förhandsmaterial och information om vad som tagits upp gången innan samt att få arbeta i par vid längre uppdrag. Det hade även kommit önskemål om att få information om den döva klientens ställning i organisationen, personens arbetsuppgifter och arbetshistorik. Det viktigaste att tänka på vid arbetsplatstolkning är enligt svaren specialterminologi, kunskap om organisationen och arbetskulturen samt tolkens klädsel, arbetarskydd, akustik och belysning. I vissa svar tog man upp kontinuitetens och briefingens betydelse för att garantera kvalitet. I ett svar vidareutvecklade man resonemanget om tolkningens kvalitet: ”att tolken har insett och accepterat att det i arbetsplatssituationen ofta finns två eller flera personer som är yrkesverksamma inom området och som behärskar saker och ting på ett annat sätt än tolken, hur mycket han/hon än har förberett sig. I dessa situationer krävs det hederlighet och goda rutiner så inte tolkens eventuella fel blir parternas fel.” I samma svar beskrevs nuvarande läge på ett ganska heltäckande sätt: ”Arbetsplatstolkningen har dock klart ökat. En ändring i situationen kan uppstå p.g.a. att en individuell arbetstagare börjar bli observant på frågan, t.ex. vid byte av förman, eller när den teckenspråkige börjar använda tolk. Utvecklings- och kvalitetsprojekt på arbetsplatsen kan lyfta fram behovet. Att det kommit ut en ung generation på arbetsmarknaden som har använt tolk i sina studier märks också genom att beställningarna ökar.” 3.2 Forskningsfrågor Målsättningen för denna studie är att få stöd för att utveckla arbetsplatstolkningen genom att skaffa kunskap om vilka interaktionsstrategier som har utvecklats i en etablerad organisation som Finlands dövas förbund. Forskningsobjektet studeras med hjälp av två huvudfrågor: 21 1) Vilka speciella faktorer är det som har gjort att tolkningen på Finlands dövas förbund har uppnått sin nuvarande ställning på teckenspråkstolkområdet? 2) Vilka interaktiva strategier har förbundets tolkar i tolksituationerna och utanför dem, och hur motiverar de sina strategier? Genom att analysera hur tolkningen är organiserad kan man studera de strukturella villkor och processer som har medverkat till att verksamheten utvecklats till sin nuvarande form. Eftersom jag studerar ämnet med hjälp av begrepp från arbetsforskningen, förutsätter jag att jag kan identifiera både individuella och kollektiva drag i verksamheten. Huvudrollen i studien har dock tolkarna, som jag har intervjuat för att i deras svar få fram beskrivningar av interaktionsstrategier och hur dessa strategier motiveras. Motiveringarna är intressanta eftersom man med hjälp av dem kan reflektera över vilka teoretiska uppfattningar om expertis i tolkning som kommer till uttryck i verksamheten. I kapitel 4 går jag djupare in på vad tolkning och i synnerhet teckenspråkstolkens arbete innebär och hur det som yrke har utvecklats till sin nuvarande form. I kapitel 5 gör jag en kort presentation av utvecklande arbetsforskning och vad som menas med expertis i tolkens arbete. I den empiriska delen av studien i kapitel 6 och framåt undersöker jag genom fallstudier olika tolkningssituationer på Finlands dövas förbund och vilka medel för interaktion som tolkarna använder sig av. Kapitel 7 beskriver förbundets verksamhetssystem sett ur tolkningsperspektiv, och i kapitel 8 analyseras tolkars samtal om de strategier de använder i sitt arbete. I kapitel 9 redovisas teoretiska slutsatser om vilka element av expertis som de använda strategierna reflekterar. Till sist presenterar jag i kapitel 10 ett sammandrag av forskningsresultatens betydelse för arbetsplatstolkningen i stort. 22 4 Tolkens arbete Det finns många gemensamma drag mellan tolkning av tecknade och av talade språk. År 2007 fanns det cirka 700 teckenspråkstolkar i Finland med mycket olika utbildningsbakgrund, från kortkurser till yrkeshögskoleexamen (beroende på när de utbildat sig). Uppskattningsvis hälften av dem arbetar aktivt som tolkar. Arbetet är kvinnodominerat, vilket delvis förklarar förekomsten av tillfällig frånvaro från yrkeslivet. 4.1 Tolkningens grundbegrepp Tolkning definieras ofta via omvägen över översättningsprocessen, bland annat genom att jämföra den tid som översättare och tolkar har till sitt förfogande. Med översättning avses produktion av en skriven originaltext till en version på ett annat språk på papper eller i elektronisk form [---]. Tolkning i sin tur innebär översättning av texter på talat språk till tal på ett annat språk. (Sunnari 2004, 52.) Tolkning är en form av översättning, där man producerar ett första och slutgiltigt framförande på ett annat språk av ett källspråkligt yttrande som bara framförts en gång. (Pöchhacker 2004, 11.) För tolkens språkkunskaper när det gäller tolkar i talade språk används oftast termen Aspråk som benämning på tolkens modersmål och B-språk för att beteckna det främmande språk som tolken tolkar ifrån till sitt modersmål (Hietanen 2002, 282–283). Det språk som man tolkar ifrån kallar jag i detta arbete källspråket, och målspråket är det språk man tolkar till. De flesta teckenspråkstolkars A-språk är finska, men i praktiken arbetar de alltid åt båda hållen, alltså både från och till A- och B-språket. I tolkningssituationen behöver tolken breda kunskaper om tolkanvändarnas språkliga och kulturella handlingssätt. Med tolkningsstrategier avses ”handlingssätt som tolken använder 23 sig av för att utföra ett tolkningsuppdrag och för att förebygga eller lösa problem" (VikTuovinen 2006b, 12). Sådana medel kan till exempel vara - längre fördröjning innan man börjar tolka: tolken inväntar exempelvis meningens nyckelord innan han/hon fortsätter kortare fördröjning innan man börjar tolka: tolken komprimerar texten (utelämnar små detaljer, ändrar meningsbyggnaden med hjälp av satsförkortningar osv.) bearbetning av texten: till exempel omformulering av en begäran så att den motsvarar målspråkets artighetsregler ändra ordningen på textelementen: tolken framställer exempelvis förhållandet mellan orsak och verkan på ett sätt som passar målspråket. En av de principer som styr översättnings- och tolkningsstrategier berör hur oförändrat ursprungstexten ska framföras på det andra språket. Den s.k. formella principen respekterar ursprungstextens form och struktur så noggrant som möjligt, medan den funktionella och dynamiska principen koncentrerar sig på att förmedla betydelsen så att målspråksprodukten väcker samma reaktion hos lyssnaren som ursprungstexten gör. (Napier 2002, 25–26; Hytönen & Rissanen 2006, 17–19.) Vik-Tuovinen (2006a) har i sin doktorsavhandling om expertis i tolkning utarbetat en heltäckande beskrivning av faktorer som inverkar på valet av strategi. Huvuddragen presenteras i sammandrag i nedanstående tabell. Tabell 1. Faktorer som inverkar på val av tolkningsstrategier. SITUATIONELLA FAKTORER fysisk miljö parter i kommunikationen avsikten med kommunikationen källspråkets egenheter framställningssätt TOLKENS EGENSKAPER OCH KUNSKAPER tolkens egenskaper tolkens kunskaper - allmänna kunskaper - kunskaper om ämnet och terminologin - språkkunskaper - kunskaper om tolkning NORMER etiska normer instrumentella normer textinterna normer - tolkningen som talspråklig produkt - tolkningen som självständig produkt intertextuella normer - tolkens roll - uttryckens ekvivalens - diskursnivåns ekvivalens (Vik-Tuovinen 2006a, 122) 24 Vik-Tuovinen understryker att faktorerna samtidigt inverkar även på varandra, vilket försvårar tolkens beslutsfattande (a.a. 121). Att ta med normerna i bilden innebär att man i bedömningen av tolkningens effektivitet och kvalitet även tar hänsyn till de olika parterna i tolkningssituationen och deras uppfattning om vad en tillfredsställande tolkning är (VikTuovinen 121, 2006b). I sin definition och bedömning av expertis använder Vik-Tuovinen bearbetningar av Dreyfus’ (1986) novis-expert-skala samt Bereiters och Scardamalias (1993) begrepp progressiv expertis (Vik-Tuovinen 2006a, 127–131). Noviserna koncentrerar sig i tolkningen på lexikala problem, tolkningstekniker och förberedelser för tolkningen. För de något längre komna börjar förståelsen av sakinnehållet bli mera viktig, och de har redan börjat använda sig av olika strategier. Experttolkarna behöver koncentrera sig speciellt på siffror, översättning av abstraktioner och språkliga bilder samt förmedlingen av nyanser i sakinnehållet. Experterna ser tolkningen som ett servicetillfälle och tar så mycket hänsyn som möjligt till de situationella faktorerna (a.a. 311). På teckenspråkstolksidan har tolkningsstrategier beskrivits bland annat av Taylor (1993, 2000), Napier (2002) och Leeson (2005). De två sistnämnda behandlar fel som uppkommer vid tolkning ur ett strategiskt perspektiv: bortfall eller tillägg till texten är ibland nödvändiga på grund av situationen, men är ibland fel (Napier 2002, 177–178). Leeson påminner om att språklig redundans eller upprepning kan minskas eller utelämnas, men att det måste göras medvetet och överlagt. Bortfall på grund av störningar i tolkningsprocessens analysfas kan man däremot i vissa situationer betrakta som fel. Tolkens metalingvistiska kunskaper har alltså en viktig roll från strategisynpunkt (Leeson 2005, 59–60). Tolkens strategier handlar dock inte bara om de texter som bearbetas och de språkliga problem som det för med sig, utan de handlar också om den ickespråkliga dynamiken i tolkade interaktioner. Därför kommer även kognitiva, sociala och känslomässiga faktorer med i bilden. Tolkens arbete kan undersökas även ur kommunikativ synvinkel. Teckenspråkstolkade situationer kan grovt sett delas in i tre grupper: kontakttolkning 1 , utbildningstolkning och 1 Kallas också vardagstolkning i Sverige (ö.a.). 25 konferenstolkning. Kontakttolkens arbete består av korta uppdrag till exempel på läkarbesök, föräldramöten, socialbyrån och arbetsplatser. Utbildningstolkning anordnas på utbildningsinstitutioner där en teckenspråkig studerar ihop med hörande. Konferenstolkning vid såväl inhemska som internationella expertsammankomster har ökat allt eftersom teckenspråkigas medverkan på olika samhällsområden har ökat. Tolkningens verksamhetsfält är mångskiftande. Forskningen har bl.a. intresserat sig för följande: - redskap – är tolken människa eller maskin - kommunikationssituationen – internationell eller nationell; flerspråkig konferens, media, utbildning, polis, sjukvård osv. - tolkningstyp – konsekutiv- eller simultantolkning; tolkning i bås, viskning eller direkt från skriven text - tolkspråk – talade och tecknade språk; relätolkning vid internationella konferenser - diskurs – monolog, debatt eller dialogsamtal - deltagare – jämlika eller individ kontra institution - tolken och tolkens egenskaper – tolkens utbildning, krav på tolkegenskaper (Pöchhacker 2004, 24) Dessutom har man i många studier undersökt frågan om simultanitet i tolkningsprocessen, tolkens minnesfunktion och stress, kriterier på god tolkningskvalitet, tolkningens effektivitet samt tolkens roll och förändringar i tolkrollen. Forskningen av talat och tecknat språk har fram till våra dagar varit tämligen åtskilda, trots att de borde ha många gemensamma forskningsobjekt och bör ha mycket att ge varandra (Grbic 2007, 45). Teckenspråkstolkar arbetar oftast simultant, dvs. samtidigt med talaren. En särskild egenhet med tolkning av tecknat språk är att den sker genom ”flera kanaler” – i tolkningen används både en auditiv och en visuomotorisk kanal. Men det är ändå frågan om en egenskap som ”bara” är bunden till språkanvändningen och på det viset jämförbar med särdrag hos andra naturliga språk. Enbart det faktum att tolkningen sker genom flera kanaler gör inte tolkningen så annorlunda att generella lagbundenheter om tolkning inte skulle gälla även 26 teckenspråkstolkningen: strävan efter trohet till originalet, exakthet och förståelse osv. (se Patrie 2004). 4.2 Diskursen som tolkens arbetsobjekt Begreppet diskurs är teoretiskt sett mycket vitt och används i olika vetenskapsgrenar och paradigm för att beteckna mycket olika saker. Det kan helt allmänt referera bara till en skriftlig eller muntlig "diskussion" om en företeelse, eller det kan betyda sätt att tala i olika sociala situationer, genrer. Båda dessa definitioner är viktiga när man talar om att tolken ska behärska olika diskurser i sitt arbete. Bland annat semantik, betydelselära och pragmatik, som definierar hur språket används, är viktiga aspekter i diskursens uppbyggnad. Ett språkligt yttrande kan ses som en handling, som har en situationsbunden betydelse. Dessa s.k. talakter studeras från två synvinklar: illokutiva talakter beskriver vad talaren vill med sitt yttrande (t.ex. påstå, förklara eller erbjuda någon något), och perlokutiva talakter beskriver yttrandets effekt (t.ex. motargument, ta emot kaffet man blir bjuden på osv.) Ofta menar man med talakter just det som man gör med språket, vilken handling talaren utför. Lyssnaren identifierar en talakt med hjälp av till exempel ändringar i ordföljd, intonation eller tonhöjd. Det är viktigt att talaren håller sig till de språkliga och kulturella regler som gäller så att lyssnaren förstår vad talaren menar: förstår till exempel lyssnaren det språk som används och huruvida talaren menar allvar, förstår lyssnaren vad ett löfte eller en varning betyder för framtiden osv. (Yule 1996, 48–49). För att tolken ska känna igen talakten förutsätter det ett mångsidigt behärskande av språken och kulturerna: det räcker inte att man känner till och kan identifiera språkliga och kulturella drag, man måste också kunna använda dem väl. Framför allt att uttrycka artighet är mycket kulturbundet. Respekt uttrycks till exempel med olika språkliga medel beroende på hur nära eller långt ifrån varandra talaren och lyssnaren står socialt. Därför är det viktigt att talaren väljer uttryck som gör att lyssnaren inte ”tappar ansiktet” (Yule 1996, 61–62). Formell artighet uttrycks ofta i form av ett frågeuttryck, men en annan möjlighet är att lägga fram sin begäran i form av ett "lära kännasam- 27 tal" eller dra sig närmare lyssnaren (solidarity strategy; a.a. 65). Det väsentliga med artighetsuttryck är att talaren i själva verket säger mycket mer än den bokstavliga betydelsen av frasen – och att lyssnaren förstår det! På samma sätt handlar även samarbetsprincipen om att man följer regler för vad som passar sig i normala samtal – vi utgår från att talaren lägger fram en lämplig mängd relevant och sann information exakt och tydligt. Att följa dessa s.k. samtalsmaximer är viktigt för att samtalet ska flyta, eftersom det är med hjälp av dessa antydningar, implikaturer, som lyssnarna avgör talarens avsikt vid det aktuella tillfället och själva kan handla på ett korrekt sätt (a.a. 36–38). I tolkningssituationen förekommer språkliga regler och artighetsregler från åtminstone två olika kulturer, ibland från ännu fler diskurser, och tolken måste ta hänsyn till inflytandet från var och en av dessa faktorer i sitt eget språkliga yttrande. Alla ovan nämnda diskursegenskaper och strategier har tagits fram i forskning om talade språk. För tecknade språk har diskursforskningen varit tämligen splittrad – en del har gjorts inom lingvistiken, en del inom tolkningsforskningen. På samma sätt som i talad diskurs kan diskurstyperna (berättande, instruerande osv.) växla och förekomma samtidigt under en och samma talakt. I varje diskurstyp har man sitt eget sätt att operera med tanke på användning av utrymme, pausering, register, användning av blicken, elliptiska uttryck osv. Betydelsen av att behärska dessa språkliga medel ställs ytterligare på sin spets vid tolkning (Metzger 1999, enligt Napier 2006, 255). I arbetsplatsdiskurser kan man se hur å ena sidan det uppgiftsinriktade talet som handlar om arbetsplatsens officiella mål och å andra sidan det socialt inriktade talet som upprätthåller mellanmänskliga kontakter formar ett kontinuum. I ena änden av detta kontinuum strävar man efter att förmedla ett viktigt sakinnehåll som gäller arbetet, kanske även att uttrycka organisationens värderingar och filosofi, men ofta har talaren också som mål att uttrycka sin identitet som en anställd med kompetens, samarbetsförmåga osv. Small talk håller inte bara kontakter vid liv, utan avspeglar också identiteten: skämtare, mammor osv. känns igen på arbetsplatsen genom diskursen (Holmes 2005, 671, 677). Om man granskar interaktion på Holmes sätt i ett konstruktivistiskt perspektiv som en ständig förhandling om betydelse, har båda diskurstyperna en uppgift att fylla i arbetsplatsens totala diskurs, och 28 det sociala småpratets betydelse bör alltså inte underskattas (a.a. 673, 678). För den döve som arbetar tillsammans med hörande är detta av avgörande betydelse. Endast med hjälp av teckenspråkstolkning får han möjlighet att vara en ”lyssnare”, som processar ”talarnas”, arbetskamraternas identiteter. Han bearbetar dem först inom sig och deltar därefter i samtalet med sin egen insats och med sin egen identitet. Hans egen identitet bearbetas av ”lyssnarna”, arbetskamraterna, på grundval av hur hans tal förmedlas via tolken. Lave & Wenger (1991, 109) skiljer mellan att tala om arbetet och att tala på arbetet. Att tala på arbetet innefattar all slags informationsspridning och informationsutbyte om verksamheten, medan att tala om jobbet inbegriper även historier, skämt osv. Talet i en arbetsgemenskap har flera betydelser både som medel för arbetsfördelning och samhörighet. För den som kommer in i en arbetsgemenskap är det viktigt att lära sig att tala som de andra, vilket innebär att tolken förutom kravet att skaffa sig kunskaper om yrkesområden och fackspråk även måste behärska diskursen. 4.3 Tolkens roll Utarbetande av etiska yrkesregler har varit en central uppgift i utvecklingen mot en professionalisering av tolkning på tecknade språk. På grund av orsaker som hänger ihop med de dövas historia har tonvikten legat på klientens självbestämmanderätt. Tillspetsat uttryckt har tolken setts och ses fortfarande som ett redskap för emancipering av döva (den s.k. "maskin"-metaforen) (Tate & Turner 2002, 373–374). Med ett sådant instrumentellt synsätt förmedlar "maskinen" bara budskapet som sådant, ändrar, tillägger och tar inte bort något och "deltar" inte i situationen. I Finland har teckenspråkstolkarnas yrkesregler (bilaga 2) utarbetats av både tolkarnas yrkesorganisation och de hörselhandikappades intresseorganisationer, och de håller tillsammans i tolkregistret. Etiska regler kan ge stöd till tolken, men man kan tyvärr inte med hjälp av reglerna förutse allt som kommer att hända (Tate & Turner 2002, 373). Tolkar, precis som andra yrkesverksamma, är ofta trots all sin utbildning delvis hänvisade till sin instinkt. Därför måste teckenspråkstolken vid bedömningen av sig själv och andra vara medveten om på vilka 29 grunder tolken gör sina val och fattar sina beslut i tolksituationen. Tolkning äger inte rum i ett vakuum, och därför kan man inte studera tolkens handlingar utan att granska interaktionen i sin helhet (Roy 2000a, 105). Inom forskningen om teckenspråkstolkning har tolkens roll varit ett mycket viktigt forskningsområde vid sidan av tolkningsprodukten, eftersom kontakttolkning hittills har varit vanligare än i talade språk. Framför allt har man studerat tolkens sociala neutralitet och hennes verksamhet som renodlad kommunikationsförmedlare – är social neutralitet över huvud taget möjlig eller vad kan den betyda i tolkens arbete (Wilcox & Schaffer 2005, 46). Wilcox och Schaffer kritiserar starkt att man i tolkningsforskning och tolkningspraktik på alla möjliga sätt pekar på vad tolken bör göra åt kommunikationen, men om själva kommunikationen vet man mycket lite. De olika processmodellerna av tolkning tar inte upp förståelsen av det så kallade budskapet, de konstaterar bara att budskapet ”avslöjas” för tolken eller att tolken ”härleder" eller ”identifierar” det med hjälp av sina språkkunskaper (a.a. 36–37). Även Mason (2005) konstaterar, att i de flesta studier om tolkning räknas betydelsen som något konstant och på förhand bestämt. Han påpekar att denna tanke är positivistisk, eftersom betydelsen således skulle vara något som tolkarna kan översätta och också översätter som fasta "paket". Till denna syn hör också de mycket använda begreppen tolkningens exakthet (accuracy) och motsvarighet (equivalence), som har setts som ett slags kvalitetsmätare (Pöchhacker 2004, 48). Vid tolkning av samtal ansikte mot ansikte måste tolken kunna klara upp de problem som uppstår när man bygger upp betydelser ”på plats”. Mason (2005) poängterar också att utgångspunkten för tolkning är betydelsens obeständighet och förhandlingsbarhet. Wilcox och Schaffer tar fram den teoretiska grunden för dessa tankar när de beskriver hur man i kognitionsvetenskaperna på senare tid börjat se på interaktion som något som byggs upp socialt: tanken är ett verktyg som man kan klä i språklig form, och av denna bygger mottagaren en egen tanke. Denna uppfattning ifrågasätter tolkens kommunikativa neutralitet, eftersom den betydelse som tolken för fram inte alls är fast och objektiv, utan är tolkens subjektiva betydelse som byggs upp i den aktuella kontexten. Det är naturligtvis tol- 30 kens önskan att denna tolkning så nära som möjligt överensstämmer med det som talaren försöker framföra (Wilcox & Schaffer 2005, 46–47). På samma linje är även Roy, som hävdar att de psykolingvistiska tolkningsprocessmodellerna (t.ex. Cokely 1992) följaktligen bara kan tillämpas på tolkning av monologer. En av de största förändringarna i definitionen av tolkens roll hänger också samman med att kontakttolkningen har kommit fram som forskningsobjekt i tillägg till konferenstolkningen. Epokgörande var Wadensjös påpekande i hennes doktorsavhandling 1992 att kontakttolken förutom en kommunikationsförmedlande funktion även har en koordinerande uppgift. Denna dialogiska uppfattning har för teckenspråkstolkningens del förts vidare i synnerhet av Metzger (1999) och Roy (2002) (Mason 2005, 32). I dialogtolkning måste man se på tolken som en tredje part i interaktionen, en part som både deltar i interaktionen och förmedlar det pågående samtalet (Metzger 1999, 175). Även Roy (2000a, 103) anser att tolkens uppgift går längre än att bara processa texter och passivt vidarebefordra dem. Tolken har ansvaret för att kommunikationen fungerar i tolksituationen. Tolken fördelar ordet, ber vid behov talaren om ett förtydligande, ber talare ta ordet, talar om för lyssnaren vad talaren menar eller berättar för talaren om det är något som lyssnaren inte förstår (a.a. 6). Tolken måste alltså vara beredd att, beroende på vad situationen kräver, skifta mellan att vara kommunikationsförmedlare och koordinator (a.a. 114). Roy anser inte att dessa uppgifter strider mot tolketiken, eftersom tolksituationen framför allt är en interaktiv situation där lagarna om social interaktion gäller (a.a. 108). Tolkens etiska avgöranden måste följa dessa lagbundenheter. Denna förskjutning från maskinmetaforen i riktning mot dialogicitet kan betraktas som en paradigmatisk förändring i definitionen av tolkens roll. Wilcox och Shaffer misstänker dock att även om man under en längre tid har strävat efter att bli av med de begränsande uppfattningarna om tolkens roll, så påverkar maskinmetaforen fortfarande implicit tolkarnas uppfattning om tolkningsprocessen (Wilcox & Schaffer 2005, 28, 33). 31 4.4 Begreppet tolkningskvalitet i en brytningstid Tolkning både av talade och tecknade språk befinner sig i ett slags brytningstid. Olika historiska lager lever sida vid sida och orsakar förvirring. Det gör det ännu mer komplicerat än tidigare att definiera tolkningskvalitet. Målsättningen för tolkning definieras ofta som att kommunikationen ska förmedlas på ett sådant sätt att tolken inte tar bort, lägger till eller på något sätt förändrar talarens budskap. Man bör inte heller kompromissa med denna målsättning, men när man bedömer tolkning bör man ta hänsyn till alla de situationsbundna frågor som tolken balanserar mellan och fattar blixtsnabba beslut om. Tolkning är alltså inte en renodlat kognitiv eller psykologisk process, som förverkligas mekaniskt och maskinmässigt. Betydelser föds i växelverkan mellan människor och inte – åtminstone inte enbart – på ord- eller ordkombinationsnivå (Turner 2005, 35). Dessutom måste man hålla i minnet när man bedömer tolkningens kvalitet vad objektet för bedömningen är: tolkningsprodukten (product) eller tolkens totala prestation (performance). Omgivningen inverkar också: det är skillnad mellan konferens- och kontakttolkning. Vad gäller produkten bedömer man till exempel textualitet på olika sätt: hur tolken anpassar sig till den rådande diskursen och hurdan text hon producerar osv. Tolkningen granskas här speciellt som en muntlig produkt. Även överensstämmelsen mellan käll- och målspråkstext bedöms i tolkningsprodukten: är tolken ”trogen" mot texterna, producerar han exakta formuleringar, vilket slags fel gör tolken (bortfall, tillägg osv.), vilket slags textuella och pragmatiska förändringar eller växlingar gör tolken osv. Vid bedömningen av tolkens totala prestation bedömer man tolkningens effektivitet och tolkens roll. Tolkningen ska vara ”förståelig” och dessutom ska den föra interaktionen framåt. Tolkens roll påverkas av klienternas förväntningar men också av vilken roll tolken har tillägnat sig och hur han tolkar de regler som bestämmer professionalitet (Pöchhacker 2004, 137–153). Ovan använda termer beskriver begreppssystemet i vissa forskningsparadigm. Detta binder dem förutom till respektive studies referensram även till översättningens och tolkningens forskningsdiskurs och historiska utveckling, varför de definitioner som uppkommit inte kan betraktas som generellt gällande "eviga" sanningar (se även Engeström 2004, 66). Inom översättningsforskningen har Chesterman i sitt verk Memes of Translation (1997) 32 samlat in teoretiska begrepp som är levande i översättningstraditionen för att visa hur de inverkar på översättarens tankesätt och verksamhet (Chesterman 1997, 16). Med hjälp av metaforen mem behandlar han de idéer och uppfattningar som översättare och översättningsforskare har som grund när de undersöker översättningens principer. Termen mem skapades av Richard Dawkins och kan definieras som en idé, tanke eller liknande informationsmönster som, analogt med gener, är självreproducerande (Richard Dawkins, The Selfish Gene 1976). I finska språkbyråns ordbok definieras mem på följande sätt: ”kulturella drag (t.ex. seder, färdigheter och attityder) som anses sprida sig från ett samhälle till ett annat eller en människa till en annan särskilt i form av kopiering, ’kulturgen’". Chestermans teori baserar sig på Poppers filosofi, där verkligheten tänks bestå av tre världar: Värld 1 – fysiska föremål (stolar, böcker osv.) Värld 2 – subjektivt vetande, den mentala världen (t.ex. det ord som betyder bok och uppfattningen om dess betydelse) Värld 3 – de objektiva idéernas och tankeinnehållens värld (teorier, hypoteser osv., som inte försvinner även om man förstör det fysiska objekt som innesluter dem, t.ex. en bok). (Chesterman 1997, 14–15.) I Chestermans teoretiska framställning befinner sig dessa tre världar i konstant växelverkan med varandra (hos Popper är de separata). Chesterman föreslår att memen befinner sig i värld 1:s synapser, i värld 2:s icke uttryckta tankar (unexpressed thoughts) och i värld 3 som idéer, teorier osv. (a.a. 15). Han anser att memen är nödvändiga för expertens verksamhet och kallar dem också för begreppsverktyg (conceptual tools) och hjälpmedel för tänkandet (a.a. 151). Bereiter (2002) har liknande tankar. Jag kommer senare i avsnitt 5.3 att behandla Bereiters syn på begreppsliga artefakter (conceptual artifacts). Chestermans membegrepp har anpassats ytterligare till tolkningens teoretiska utgångspunkter (Pöchhacker 2004), även om det har kritiserats både för att sakna bevismaterial och för att vara subjektivt (Gile 2004, 16). Inom tolkningen betraktas följande principer som självklara: tolkning är översättning, tolkning är processning och tolkning är kommunikation (Pöchhacker 2004, 51). Dessutom finns det ytterligare fem centrala delområden: verbal transfer, processning av kognitiv information, text/diskursproduktion, förståeliggö- 33 rande av text samt förmedling av kommunikation (a.a. 51–60). Vart och ett av dessa delområden kan man närma sig ur olika vetenskapers perspektiv: psykologi, lingvistik, kulturkunskap, neurologi osv. Det valda perspektivet ligger naturligtvis även till grund för de processmallar som skapas för tolkning. SPRÅK KOGNITION kognitiv informationsprocessning verbal transfer text ”making sense” diskurs förmedling KULTUR INTERAKTION Figur 3. Memkarta över tolkning (Pöchhacker 2004, 60). Pöchhacker (2004) granskar de fem ovanstående delområdenas förhållande dels till varandra dels i förhållande till språk, kognition, kultur och interaktion. Dessa fyra dimensioner hänger samman med mänsklig interaktion och således alltid även med tolkning. Pöchhacker kallar sin figur efter Chesterman för memkarta. Tolkarbetets historiska utveckling och de olika kvalitetsbegreppen är i kontinuerlig växelverkan med varandra. Denna växelverkan medför att praxis inom området förändras. För- 34 ändringar i sättet att se på exempelvis begreppen diskurs och klient inverkar på vilka tolkningslösningar tolkarna kan göra inom den roll som yrkesreglerna beskriver och vilket inflytande begreppen i övrigt har på tolkningssituationerna. 35 5 Arbetet, dess historia och betydelsen av expertis Arbetet har blivit föremål för intresse och forskning inom flera olika vetenskapsgrenar. Exempelvis sociologi, socialantropologi, kognitionskunskap och informationshantering ligger till grund för det som går under namnet workplace studies (Luff, Hindmarsh & Heath 2000, 13). Även inom vuxenpedagogik forskar man om arbete med olika infallsvinklar. Det mångdisciplinära och tvärvetenskapliga arbetssättet berikar kunskaperna om begreppet. Forskningen har bland annat riktat in sig mot de utmaningar som ny teknik för med sig: vad ett rörligt arbete och splittrad kognition innebär, hur man kan kommunicera i virtuella världar, hur tekniken finner sin plats i sociala organisationer (a.a. 12–14). Infallsvinklarna till forskning om arbete är legio, eftersom varje vetenskapsgren har sina egna rutiner som starkt skiljer sig från varandra. Etnometodologin har haft en mycket framskjuten plats och t.o.m. ofta varit tvungen att försvara sin position (Luff m.fl. 2000, 13; Harper 2000, 169–170; Hughes, O’Brien, Rodden & Rouncefield 2000, 187). Även när det gäller forskning om interaktion på arbetsplatsen finns det en mängd olika forskningsinriktningar. De viktigaste är samtalsanalys (Luff m.fl. 2000, 13), diskursanalys i olika former, diskursiv psykologi, sociolingvistik och pragmatik (Stubbe, Lane, Hilder, Vine, Vine, Marra, Holmes & Weatherall 2003). 5.1 Utvecklande arbetsforskning Ju fler människor som är aktiva i en verksamhet, desto svårare är det att beskriva verksamheten i sin helhet. Som hjälp i analysen av teckenspråkstolkens mångfasetterade och dynamiska verksamhet har det visat sig vara ändamålsenligt att använda sig av begreppet verksamhetssystem för arbetsverksamhet, som skapats inom forskningsgrenen utvecklande arbetsforskning (Engeström 1987; om tolkning Vatanen 1996; Selin 2002). Basen för begreppet finns i grundtankarna i kulturhistorisk psykologi: centralt för människans utveckling och lärande är användning av verktyg, och social praktik är nödvändig för lärandet. Denna teori har utvecklats vidare av Engeström (1987 och senare), som har kompletterat 36 den individinriktade verksamhetsmodellen med kollektiva element (Hedegaard, Chaiklin & Jensen 1999, 13, 19–20). Verksamhetsmodellen består av följande element: utförare verktyg regler kollektiv arbetsfördelning objekt resultat vilken som helst enskild arbetstagare eller arbetstagargrupp på arbetsplatsen arbetsredskap samt abstrakta verktyg och mallar regler, föreskrifter inklusive oskrivna normer som gäller för kollektivet de deltagare i verksamhetssystemet som delar samma objekt fördelning av arbetsuppgifter, beslutanderätt och förmåner det man vill påverka med verksamheten det man vill åstadkomma (Engeström 1995). Engeström har illustrerat systemets mekanismer med hjälp av ett exempel: ”I begynnelsen var kärret, gräftan och Jussi” (inledningen till Väinö Linnas Polstjärnetrilogi, översättning Nils Stormbom). Utföraren Jussi med sitt arbetsredskap gräftan (hackan) kämpar med arbetets objekt, det vill säga kärret, med målsättningen att bearbeta det så att resultatet blir odlingsbar mark och till sist en åker (Y. Engeström personlig kommunikation 16.10 2006). Det viktigaste är att förstå det dynamiska förhållandet mellan elementen i verksamheten: om en del av någon orsak förändras, uppstår ett förändringstryck även på andra delar. Det är svårt att studera verksamhetens objekt utan dess tidsmässiga och sociala dimensioner. I sjukvården exempelvis studerar man ofta verksamheten med utgångspunkt från ett enda besök, och då blir objektets levnadsförlopp mycket kort. Inte heller de sociala faktorer som inverkar på objektet blir uppmärksammade i sin helhet. Numera kan man se att objektet där håller på att utvidgas, eftersom vårdförhållandet i sin helhet har kommit fram som en lämpligare analysenhet inom sjukvården. Det är viktigt att även observera vad de olika arbetstagargrupperna som deltar i verksamheten utför i olika stadier av tjänstens livscykel (Engeström 1995, 70; Engeström 2004, 88, 111). Jag kommer nu att beskriva ett verksamhetssystem för arbetsplatstolkning ur tolkens synvinkel. Andra arbetstagargruppers verksamhetssystem ser annorlunda ut och kräver sin egen beskrivning. Arbetstagarnas och arbetstagargruppernas individuella verksamhetssystem kommer på olika sätt i kontakt med varandra och skapar olika slags nätverk. 37 utförare teckenspråkstolken (eller tolkteamet) verktyg a) fysiska verktyg (t.ex. dator, telefon, möbler i arbetsrum; (flyttbar) arbetsstol i det utrymme där tolkningen äger rum, notställ osv.) b) abstrakta verktyg och mallar, språkkunskap (arbetsspråk åtminstone finska och finskt teckenspråk), tolkningsförmåga, strategier, social förmåga osv. regler tolkens yrkesetiska regler samt regler, föreskrifter och oskrivna normer för arbetskollektivet kollektiv de arbetstagare som har med tolkning att göra, antingen direkt i tolkningssituationen eller indirekt genom sina arbetsuppgifter (t.ex. löneuträkning) arbetsfördelning fördelning av arbetsuppgifter, beslutanderätt och rättigheter före, under, efter och mellan tolkningarna objekt tal, samtal, möjliggörande av interaktion resultat genomförd tolkning av god kvalitet, med vars hjälp parterna i tolkningssituationen har fått sina röster hörda, dvs. fått ge uttryck för sina uppfattningar och strävanden från sin egen utgångspunkt (Engeström 2004, 112) VERKTYG Fysiska verktyg Abstrakta verktyg UTFÖRARE = Tolken REGLER = tolkens yrkesregler + regler på arbetsplatsen OBJEKT = samtal ARBETSGEMENSKAP = personal på arbetsplatsen + tolkarna som en del av kollektivet => RESULTAT = högkvalitativ tolkning ARBETSFÖRDELNING = tolken tolkar, hur medverkar de andra? Figur 4. Preliminär skiss över verksamhetssystem för arbetsplatstolkning. 38 Inom utvecklande arbetsforskning analyserar man störningar, spänningar och konflikter som förekommer i verksamheten såväl historiskt som teoretiskt, varvid störningarna fungerar som språngbräda för att utveckla nya verksamhetsformer och således även för lärande (Engeström 1995, 90, 136–144). Konflikterna i verksamheten är lokaliserade i de olika delarna av verksamhetssystemet och mellan dem. Varje element innehåller diffusa inre störningar, s.k. första gradens konflikter, till exempel när någon i sig nyttig regel medför ökade kostnader. Andra gradens konflikter uppkommer mellan två element, exempelvis mellan regler och arbetsfördelning eller mellan förnyade arbetsobjekt och föråldrade verktyg. Tredje gradens konflikter uppstår när gamla och nya verksamhetsmodeller möts. Ett verksamhetssystem som förnyat sin verksamhet råkar ofta ut för störningar och konflikter i de gränssnitt där man verkar tillsammans med "grannsystem" eller nätverkspartners. Sådana konflikter mellan verksamhetssystem kallas fjärde gradens konflikter (Engeström 1987, 87–90; 1995, 62–63). Området mellan verksamhetssystem kallas gränszoner. Där kan det förekomma gemensam verksamhet, även om man stöter på gränser som man blir tvungen att omdefiniera, bland annat i samband med gränsöverskridanden (Engeström 2004, 86). I min studie fungerar modellen för verksamhetssystem som ett hjälpmedel för att illustrera den studerade företeelsen och graden av inre konflikter som förekommer. Inom ramarna för ett pro gradu-arbete är det dock inte möjligt att genomföra den intervention som är utmärkande för utvecklande arbetsforskning (jfr Engeström 1995, 12, 128). I utvecklande arbetsforskning fungerar den historiska analysen av objektet som en resurs som gör det lättare att åskådliggöra de aktuella konflikterna och även zonen för närutveckling. Det är alltså nödvändigt att göra en kort översikt av arbetets historia. Den utvecklande arbetsforskningens cykel för expansivt lärande (figur 5) kommer jag att använda som hjälpmedel för att granska utvecklingen på makronivå av teckenspråkstolkens arbete i Finland i avsnitt 5.4. Så länge man befinner sig på ett stadium där man bara ifrågasätter har man kanske inte identifierat störningarna utan är bara missnöjd på ett obestämt sätt. En klart tillspetsad konflikt måste analyseras systematiskt om man vill skapa en ny verksamhetsmodell för att lösa den. I modellen ser man nya delar av arbetsobjektet, vilket också möjliggör utveckling och 39 utnyttjande av nya strategiska verktyg. Ofta gör motstånd mot förändring att det går långsamt att ta verksamhetsmodeller i bruk, men även det slaget av verksamhetsutvärdering är utvecklande för modellen. Nya rutiner blir så småningom fasta, men att få dem att smälta in som delar i samarbetsnätets verksamhet kan kräva ytterligare ansträngningar. Även ett målmedvetet utvecklingsarbete kan avbrytas, förgrenas eller ändra karaktär (Engeström 1995, 89–92). Alla utvecklingscykler är dock inte automatiskt expansiva, utan det viktigaste är att objektet vidgas. Alla deltagare i verksamhetssystemet följer inte nödvändigtvis samma utvecklingskurva eller är ens aktivt med i verksamheten. Måttet på expansionen är också vilken livskraft den nya verksamhetsmodellen har (Engeström 2004, 59–61). Fjärde gradens konflikter 7. ETABLERING AV NY PRAXIS 6. PROCESSUTVÄRDERING 1. IFRÅGASÄTTANDE Första gradens konflikter Tredje gradens konflikter 2. ANALYS 5. I BRUKTAGANDE AV MODELL Andra gradens konflikter 4. UTPROVNING AV MODELL 3. MODELLERING Figur 5. Den expansiva lärandecykeln och inlärningshandlingar (Engeström 2004, 61-63). Med hjälp av den expansiva lärandecykeln kan man forma alternativa visioner för verksamhetens framtid. Vygotskys klassiska definition av barnets zon för närutveckling omtolkas här som ett mellansteg mellan ett för kollektivet otillfredsställande verksamhetssätt och ett historiskt sett möjligt nytt verksamhetssätt. Beskrivningen av zonen för närutveckling har inte som mål att presentera en idealisk modell, utan försöker just presentera olika dimensioner på möjliga konflikter och störningar, eftersom utveckling innebär konfliktlösning (Engeström 1995, 93–94, 144). 40 5.2 Victor och Boynton: Arbetets historiska utvecklingsfaser Inom utvecklande arbetsforskning har man kritiserat hur arbetets objekt inom organisationsforskningen hamnat i skuggan av annat (Engeström 2004, 77–80; Pihlaja 2005, 32– 35). Den historiska, tids- och platsbundna lagbundenheten hos utvecklingsfaserna i arbetsverksamheten redovisas i Victors och Boyntons (1998) framställning av utveckling och förändring i arbetet med hjälp av exempel främst från industriproduktion. Det som är viktigt i modellen är på vilken kunskap arbetet stöder sig i respektive fas samt genom vilken lärandeprocess man går från en fas till nästa. Övergången från en fas till nästa drivs bland annat av förändringar i kundernas behov – exempelvis att produkternas kvalitet inte längre är tillräcklig utan man vill ha mer, snabbare eller bättre. Övergången är således målinriktad, inte slumpmässig (a.a. 7, 13). Enligt Launis och Engeström (2005, 67) ingår i Victors och Boyntons analys även en utveckling av den expertis som är knuten till arbetet. De viktigaste begreppen i modellen har plockats in i nedanstående tabell från flera källor (Victor & Boynton 1998, 6, 121, 126–127; Engeström 2004, 65, 80; Launis & Engeström 2005, 67). Tabell 2. Arbetets utvecklingstyper och uppfattningar om kunnande, kvalitet och värde. Utvecklingsfas och påföljande lärande hantverk ↓ utveckling Kunnandets natur Produktens kvalitet Värde tyst kunskap unik produktkvalitet nyhet (novelty) serietillverkning kodad kunskap standardkvalitet handelsvara modity) effektivisering av processerna ↓ modularisering praktisk skap processernas kvalitet kvalitet (quality) masskundanpassning ↓ integrering arkitekturkunskap kvalitet enligt kundbehov precision (precision) samutveckling dialogisk kunskap interaktiv kvalitet individualisering (customer intelligency) ↓ (com- kombination processkun- Utmärkande för ett hantverksmässigt arbetssätt är produkternas unikhet, som delvis uppstår genom innovativ produktutveckling. Produktens pris kan på det viset sättas högt. Arbetet 41 utförs individuellt eller i små grupper med stöd av individuell kunskap och expertis, vilket gör att intuition och erfarenheter spelar en viktig roll i skapandet av den tysta kunskapen. Kunskap och färdighet förblir individens egendom och garant för arbetets kvalitet (Victor & Boynton 1998, 7–8). När efterfrågan ökar måste man ändra produktionssätt om man vill vara kvar i konkurrensen. Man måste kunna identifiera de väsentliga dragen och produktionsfaserna i arbetet för att upprepade gånger och effektivt kunna föra ut samma produkt på marknaden. Övergång till serieproduktion förutsätter utvecklingsarbete (development), där man bland annat genom att mäta tidsåtgång och rörelseserier skapar skriftlig kodad kunskap åt nya produktionsteam. Informationsteknik är i denna fas det generella verktyget för att synliggöra och koda den tysta kunskapen. Om man misslyckas i denna beskrivande fas, blir en del av produktionen kvar på hantverksnivån, vilket kan medföra kapacitetsstörningar och avbrott (a.a. 8, 126–128). I effektiv serieproduktion är de olika produktionsfaserna oföränderligt upprepade, standardiserade och automatiserade processer. Det råder en tydlig arbetsfördelning mellan produktionsenheterna (a.a. 9). På vissa produktområden är detta en tillräcklig produktionsnivå: man får ut produkter på marknaden i den mängd som efterfrågas. Men på andra områden tvingar behovet av ständig produktutveckling fram en förnyelse av processerna minst en gång per år. Om kundernas önskemål främst handlar om förbättrad kvalitet, står produktionen inför en nyinlärning: det är nödvändigt att kombinera olika kunskaper. Det praktiska processkunnande som arbetstagarna har samlat på sig måste kunna göras tillgängligt för alla. Som medel för detta använder man bland annat processbeskrivningar, bildande av team, undersökningar av kundnöjdhet (a.a. 11–12). När det uppstår ytterligare behov av att förbättra produktionsprocessen på grund av att kunderna preciserar sina behov, måste man övergå till masskundanpassning. Produkterna delas så att säga upp i mindre delar, av vilka man kan bygga den produkt som kunden vill ha – exempelvis ett "skräddarsytt" försäkringspaket eller en köksinredningsserie. Detta kan man dock inte uppnå utan att man diskuterar det kollektiva kunnande man samlat på sig i produktionsfasen i ett nytt, strukturgranskande perspektiv, där produktionsfasens "arkitektur" blir synlig. Bara genom denna så kallade modulariseringsfas bildas en dynamisk, sy- 42 stemisk helhet av den komplexa och mångfasetterade produktionen (Victor & Boynton 12– 13, 126–128). Enligt Victor och Boynton sker övergången från en utvecklingsfas till en annan i den ordning som nyss beskrevs, och det är inte möjligt att hoppa över något utvecklingssteg – men det går att medvetet styra och snabba på utvecklingen (a.a. 13). Detta uppsnabbande förutsätter att man känner till arbetssättet i minsta detalj, vilket dock försvåras av att element i den föregående utvecklingsfasen kan vara dolda, avlagrade i den dagliga verksamheten. I utvecklingsarbetet är det nödvändigt att känna igen sådana avlagringar, så att till exempel användning av hantverksmässig ”fingertoppskänsla” i något arbetsmoment inte fördröjer eller hindrar utvecklingen av den totala processen. På vissa verksamhetsområden utgör avlagringen ett särskilt stort problem för utvecklingsarbetet eftersom de produktionsfaser som ligger på gränssnittet mellan olika faser måste planeras extra noggrant (a.a. 12–13). 5.3 Utveckling av expertis Hittillsvarande forskning om utveckling av tolkens expertis har beskrivit vilka kunskaper och färdigheter som krävs av tolken, oftast genom att definiera kompetenser och kvalifikationer. Viss jämförande forskning har gjorts mellan novisers och experters prestationer (Pöchhacker 2004, 166–168; Sunnari 2003; Vik-Tuovinen 2006), men där har man förvånansvärt lite studerat lärandeprinciper – man har mer koncentrerat sig på att beskriva prestationens innehåll. Modern tolkforskning övergår allt mer från att behandla individens förmågor och psykologiska processer till att studera tolkning som social praktik, vilket förutsätter att man även definierar expertis ur ett nytt perspektiv. Inom teckenspråkstolkningen är förändringar på gång för att vidga expertisbegreppet. Seal (2004) gjorde i ett stort psykologiskt test av tolkar mellan amerikanskt teckenspråk och engelska en något avvikande upptäckt: istället för språkkunskap, flexibilitet och liknande faktorer verkade det viktigaste vara tolkens förmåga att tänka abstrakt (abstract reasoning). Winston (2005, 229) som har studerat amerikansk tolkutbildning understryker att absoluta förutsättningar för att kunna tolka är förmåga till kritiskt tänkande, problemlös- 43 ning och självvärdering. Seal och Winston tar tyvärr inte klart ställning till vad som menas med språkkunskaper och språkförståelse, utan de tas för självklara. När det gäller tolkning av tecknade språk vore det viktigt att definiera språkkunskap, eftersom de flesta tolkutbildningar i världen inte kräver språkkunskaper för att komma in, utan språkstudierna ingår i den två- till fyraåriga utbildningen (Davis 2005, 112; Winston 2005, 209). Winstons åsikt kan man ändå sluta sig till ur hans kritiska konstaterande: ”Educators cannot support the illusion that students can learn both language and interpreting in 2 years at the same time” (a.a. 230). I de nya finländska kraven för yrkesexamen av kontakttolkar 2006 krävs på tolkens Aspråk en felfri och förståelig tolkning inklusive alla nyanser och register, medan B-språkets nivå har sänkts från att motsvara färdighetsnivå 5 i det allmänna språkprovet till nivå 4 (Yrkesexamen för kontakttolk 2002, 13; 2006, 14). I Undervisningsstyrelsens bedömningsskala för språkprov betyder färdighetsnivå 4 kunskaper på medelhög nivå (Taitotasokuvaukset 2007). Enligt den moderna synen på lärande och utvecklande av expertis sker lärande även utanför skolan och andra formella utbildningsvägar, till exempel i arbetet. De gamla talesätten ”Övning ger färdighet” och ”Arbetet är den bästa läromästaren” stämmer fortfarande även i nya och komplicerade arbetsmiljöer – där finns ibland nästan för mycket utmaningar och källor till lärande. Enbart erfarenhet och träning i arbetet medför inte automatiskt inlärning och utvecklande av expertis, utan arbetstagaren måste själv vara aktiv (Bereiter 2002, 354). I litteraturen om expertis fastnar man ofta i en dikotomisk uppfattning om expertisens natur: kunskapen är antingen deklarativ (innehållskunskap) eller procedural (metodkunskap). Bereiter (2002) vidgar uppfattningen avsevärt om vilka kunskaper som krävs för problemlösning på expertnivå. För det första skiljer han mellan sex olika kunskapstyper, som alla måste finnas med för att man ska utvecklas till expert: 1) uttryckbar, explicit kunskap (statable knowledge) 2) tyst, implicit förståelse (implicit understanding) 3) episodisk kunskap (episodic knowledge) 44 4) intrycksbaserad, impressionistisk kunskap (impressionistic knowledge) 5) förmåga (skill) 6) reglerande kunskap (regulative knowledge). (Bereiter 2002, 132–148.) Dessa kunskapstyper står i ett dynamiskt förhållande till varandra, men de finns inte lagrade i någon typ av kunskapsförråd – Bereiters kritiserar här vad man hittills trott. För det andra vidgar Bereiter uppfattningen om expertisens progressiva natur i mer kollektiv, sociokulturell riktning (a.a. 158–165). Ur denna studies synvinkel är det intressant hur Bereiter i sin teoretiska struktur behandlar Poppers tanke om tre världar. Den fysiska och mentala världen och idéernas värld befinner sig i ett kontinuerligt samspel med varandra, de är inte separata (a.a. 316). För Bereiter är idéernas värld även en värld för verksamhet: där bearbetas kunskapsarbetets immateriella objekt, det skapas ny kunskap (a.a. 71, 255). Bereiter understryker dock skillnaden mellan lärande och skapande av ny kunskap: lärande är inhämtande och behandling av existerande kunskap som sker i den mentala världen, medan skapande av kunskap är en gemensam process i idévärlden. Expertens mål är inte bara att lära sig ett visst material utan att förstå världen med hjälp av djupgående flerdimensionella teorier, modeller och frågeställningar. Dessa objekt i värld 3 kallar Bereiter begreppsliga artefakter (conceptual artifacts) och betraktar dem som verkliga, bearbetningsbara objekt – inte bara som verktyg för tänkandet, utan även som byggnadsmaterial för tänkandet. Bereiter konstaterar att en sådan värld av abstrakt kunskap för många människor är verklighetsfrämmande, vilket enligt honom torde bero på människans behov att reducera objekten till mera lätthanterliga objekt i värld 2. Som exempel på detta nämner han enkla metaforer, med vilkas hjälp människor försöker bevisa att de handlar på den abstrakta begreppsnivån (a.a. 116, 429). Det är viktigt att förstå olika begrepps natur: av begreppen på grundnivå (hund, moln, träd, springa, grön) har många skapats bara för att beskriva världen som den är. Med hjälp av dem klassificerar vi våra erfarenheter av världen i vardagstänkandet, och de är till sin natur annorlunda än de begrepp på högre nivå som används i olika vetenskaper och i idévärlden. Som exempel på begrepp på högsta nivå nämner Bereiter gravitation, gen och kontrakt och påpekar att studerande ofta tror att de hänvisar till specifika referenter fast de inte gör det 45 (a.a. 307–308). Begreppen i värld 3 och begreppen i värld 1 kan mötas i värld 2 i samband med problemlösning (a.a. 316). Bereiter tillämpar sin teoretiska modell i en lärande- och undervisningskontext, men även en granskning av olika faser och nivåer av expertis i tolkning bör vara möjligt att göra med hjälp av denna modell. För närvarande ser min läsning av mallen ut som följer: (3) idévärlden begreppsliga artefakter förståelse av diskurser, språk, tolkning osv. på abstrakt nivå begrepp på högre nivå (2) den mentala världen förståelse av språket som ett relativt flexibelt verktyg, innehåller en önskan om verktygets stabilitet grundläggande begrepp (1) den fysiska världen uppfattningen om språket baseras på nära förbindelse mellan tecken och referent Figur 6. Skiss över tolkningsexpertisens väsen (se Chesterman 1997, Bereiter 2002, Pöchhacker 2004 och Vik-Tuovinen 2006a). I detta arbete undersöker jag på vilket sätt tolkningsstrategierna innehåller teoretiska modeller som hänvisar till begreppsliga artefakter och på vilket sätt tolkarna uttrycker sin förståelse av tolkningsuppgifterna. 5.4 Den historiska utvecklingen av teckenspråkstolkens arbete i Finland Teckenspråkstolkarna tillhör en mycket ung och relativt liten yrkeskår. I Finland finns för närvarande cirka 720 utbildade teckenspråkstolkar av vilka 500 arbetar på heltid (Rissanen & Mikkonen 2007, 4). Dennis Cokely, amerikansk forskare i teckenspråkstolkning, beskriver hur man en gång i tiden blev tolk: ännu på 1970-talet uppfostrades man till tolk i döv- 46 samfundet, dvs. tolkar blev de som hade döva släktingar eller som på annat sätt hade lärt sig teckenspråk i dövkollektivet. Dövsamfundets medlemmar tog med sig dessa individer till vardagliga verksamheter där man förde samtal med hörande – ofta var tolkning av telefonsamtal en sådan uppgift. Om individen visade sig klara av sådan tolkning, kunde man be honom/henne följa med även till situationer där det förekom tolkning av monologer. De ”tolkar” som ansågs lämpliga knuffades alltså in i jobbet (Cokely 2005, 5). En mycket likartad process ägde rum när finska teckenspråkstolkar började arbeta, enligt Vatanens (1996) pro gradu-arbete Taistelua asemasta ammattina? Tutkielma viittomakielentulkin työstä Suomessa. [Kamp om ställning som yrke? En studie om teckenspråkstolkens arbete i Finland.] Hon undersöker teckenspråkstolkarnas utveckling mot professionalisering närmast på kontakttolkområdet, om hur ”rollen har förändrats från gamla tiders förmyndare till översättare” (Vatanen 1996, 19). I Vatanens arbete definieras ”klienten” först som döv, sedan som hörselskadad (a.a. 35, 75). I den historiska analysen av tolkarbetet urskiljer Vatanen tre utvecklingsstadier: I. de självlärda tolkarnas tid II. de extraarbetande kontakttolkarnas tid III. de heltidsarbetande frilans- och tolkcentralstolkarnas tid (a.a. 84). På de självlärda tolkarnas tid var det självklart att till exempel hörande barn till döva föräldrar och andra nära anhöriga fungerade som "tolkar" när man skulle sköta om viktiga saker. Även om situationen betraktades som självklar, fungerade verksamheten inte alls problemfritt – olika slags konflikter sågs uppenbarligen även de som helt naturliga. Förutom anhöriga fanns inom kyrkan, hos organisationer och i socialtjänsten anställda som arbetade med döva (dövpräster, rehabiliteringssekreterare, socialtjänstens hörselkonsulenter). I denna verksamhet uppstod konflikter på grund av att man hade dubbla roller. Om tolkhjälp inte gick att få, försökte döva klara sig genom att skriva eller få hjälp av en döv kamrat som kunde tala (Vatanen 1996, 41–43). Samtidigt med att tolkutbildningen förlängdes från 1960-talets kortkurser till yrkesutbildning och vidare till yrkeshögskoleutbildning blev tolkningen ett heltidsarbete och arbetsob- 47 jektet vidgades. Enligt de döva klienterna har tolkarna och kommunerna som anordnar tolkservice inte alltid kunnat uppfylla klienternas krav. Det finns fortfarande kontinuerliga dimensioneringsproblem i organisationen av tjänsten: det verkliga behovet av tolktjänster, det tillgängliga antalet tolkar och tolktjänstens finansiering har inte kommit i jämvikt. I bakgrunden ligger inte bara omständigheter som rör tolkens verksamhet, utan även konflikter mellan olika myndighetsområden (socialtjänst, utbildningsväsende, arbetsförmedling). Framför allt inom utbildningstolkningen har problemen med organisationen av tolkservice förvärrats och till och med hindrat ungdomar från att börja studera. – Ett tema när det gäller att bevaka rätten till tolkservice har varit att de döva inte kräver någon extra "godhet" eller specialbehandling, utan bara jämlikhet i serviceutbudet oberoende av hemkommun (Salmi & Laakso 2005, 277). För närvarande är kommunerna enligt handikapptjänstlagen skyldiga att erbjuda tolkservice som en s.k. subjektiv, icke behovsprövad rättighet, men det har inte slagit igenom helt. Problem som hänger ihop med tolktjänstens kvalitet törs man förmodligen inte ta upp till offentlig diskussion alltför högt, eftersom en stor del av de döva och dövblinda tolkserviceanvändarna är beroende av tolkarna för att klara det dagliga livet. Kontakttolkningen har fått den största uppmärksamheten i samband med att man utvecklade landets tolktjänstsystem, och olika faser av organisationsutveckling har följt varandra i snabb takt. Den senaste omvälvningen orsakades av en lagändring om allmänna upphandlingar år 2005, som tvingade kommunerna att konkurrensutsätta även tolktjänsterna. Läget var nytt och utmanande för alla parter då tolkens arbetsobjekt plötsligt blev en "produkt", och varken frilansare, socialtjänster eller kommunala tolkförmedlingar var vana att tänka kommersiellt. Konkurrensutsättningen gäller inte tolkarnas verksamhet överallt, men den kommer att medföra ändringar i tolkservicenätets verksamhet, och i och med det kan följdverkningarna bli stora. De arbetsrättsliga problem som besvärat yrkesområdet (vem som egentligen är tolkens arbetsgivare) har till stora delar försvunnit åtminstone i områden där tolken antas ha ett arbetsförhållande hos de olika tjänsteproducenterna eller vara egen företagare. Man har prövat på olika alternativ för arbetets organisation och man har dragit lärdom av sina misslyckanden. Det företag som vann den första upphandlingen av tolktjänster i Nyland kunde inte sköta de förmedlingstjänster som avtalet förutsatte, och tjänsten återgick i 48 kommunernas egen regi (ESL 2007). På sätt och vis styrker denna episod Victors och Boyntons påstående att när man övergår till en ny fas måste man känna till alla arbetets avlagringar och deras specifika drag in i minsta detalj, och det är mycket svårt att hoppa över något utvecklingsstadium. På sistone har den intressanta nyheten kommit att kostnaderna för tolktjänster enligt handikapptjänstlagen ska överföras från kommunerna till staten år 2009 (STM information 115/2007). Samtidigt med den organiserade kontakttolkningen startade utbildningstolkningen, då allt fler döva började studera i integrerade grupper tillsammans med hörande i yrkesutbildningen och senare även på andra utbildningar. De största skillnaderna mellan kontakt- och utbildningstolkning ligger inom den kollektiva delen av verksamheten, dvs. i utbildningstolkarnas arbetsgemenskap (lärosätena) och därmed i arbetsregler och arbetsfördelning. Förändringar som gäller utförare och verktyg (såsom tolkens roll) har följt samma utvecklingstendens, eftersom tolkkollektivet är mycket litet och tätt – aktörerna i de olika utvecklingsfårorna har också varit huvudsakligen de samma, eftersom många utbildningstolkar tidvis även har arbetat som kontakttolkar och tvärtom. På ett sätt som är typiskt för hantverksmässigt arbete har verktyg och arbetssätt följt med i ”huvudet” på arbetstagaren, även om omgivningen har bytts ut (Victor & Boynton 1998, 8). Ett problem som gäller utbildningstolkarnas arbetsinnehåll har varit att döva förutom på gymnasial utbildning även utbildas på universitet och högskolor. Förändringar inom utbildningsarbetet – t.ex. från lärarledd till elevcentrerad undervisning och från klara läroplaner till flexibla och justerbara individuella studieplaner – har även förändrat utbildningstolkens arbetsbeskrivning (Huusko 2003, 7–9). Liksom i utvecklingen av kontakttolkservice har utbildningstolkningens viktigaste mål länge varit att öka antalet utbildningstolkar och förbättra det regionala utbudet av utbildningstolkar. Ett slags vändpunkt kom 2002 när förmedlingen av utbildningstolkar på grund av bristande resurser överfördes från Finlands dövas förbund, som varit koordinator av tolkförmedlingen sedan 1980-talet, till tolkcentralerna (Salmi & Laakso 2005, 418). Ansvaret för att anordna utbildningstolkning övertogs av den kooperativa föreningen Viittomakielialan Osuuskunta Via, vars dåvarande koordinator för utbildningstolkning i ett exa- 49 mensarbete beskriver hur det gick till (Huusko 2003). Det gäller att hitta ett grepp på jobbet som bygger på stabilitet som villkor för ett högkvalitativt arbete: ”Stabilitet i arbetet är ett villkor för kontinuitet. Kontinuitet i sin tur är ett villkor för bra kvalitet i tolktjänsten. En tolktjänst med bra kvalitet är ett villkor för att den studerande ska ha framgång i studierna" (a.a. 4). Bakom den organisationsmodell som Huusko beskriver ligger tanken att man måste gå över från individuella tolk-studerande-lösningar till organisation av tolkningen. Tolkkoordinatorn har tillgång till en tolkkår vilkas arbetsdagar organiseras ändamålsenligt på ett sätt som garanterar stabilitet (a.a. 28–30). Huusko beskriver utbildningstolkens arbete på ett intressant sätt med tanke på Victors och Boyntons (1998) framställning om arbetets historiska utvecklingsfaser. Huusko tar tydligt ställning mot att försöka organisera tolkningen på ett standardiserat eller ens på ett massanpassat sätt: Tolkning och speciellt utbildningstolkning kan inte ses som en fristående komponent som man sätter in i vilken situation som helst som ett slags "reservdel". Tolkningen måste smälta in i helheten, vara en del av syftet med undervisningen och lärandet. Att uppfylla både lärarens och den lärandes mål måste vara även utbildningstolkens mål. Samarbete med utbildningsinstitutionen och framför allt med lärarna är en grundförutsättning för att arbetet ska lyckas. Detta samarbete sker naturligt på utbildningsinstitutionen och är en del av utbildningstolkens dagliga arbete. Utöver det är koordinatorn tillgänglig vid behov (Huusko 2003, 35.) I citatet finns drag av gemensam utveckling och den dialogiska kunskap som den grundar sig på (se tabell 2 sid. 40), eftersom en grundförutsättning för framgång sägs vara att förhandla om de gemensamma målen med de olika parterna. Systematisk insamling av klientfeedback för att utvärdera organisationsmodellen (Huusko 2003, 38) är ett sätt att förhandla. Modellen har utvecklats vidare, men man ser det som en stor brist att det på nationell nivå inte ännu har skapats en klar arbetsfördelning när det gäller organisationen av utbildningstolkningen (O. Huusko, personlig kommunikation 1.3 2007). Kontakt- och utbildningstolkning har här presenterats relativt grundligt, därför att de utgör en funktionell referensram för den tolkning som sker på arbetsplatser. På kontakttolknings- 50 området utförs arbetsplatstolkning för närvarande i en tämligen splittrad organisatorisk form, för utbildningstolkningen däremot har det skapats modeller för tillägnandet av olika fackspråk. När man vid sidan av dessa tar in verksamhetsmodeller som har utvecklats inom den etablerade tolkningen på arbetsplatser, kan man kanske bygga upp en ny, alternativ verksamhetsmodell. Vi återkommer till detta i studiens sista kapitel efter utvärderingen av resultaten och slutsatserna. Förutom utvecklingen inom kontakt- och utbildningstolkning har det tillkommit flera lokala lösningar för organisation av tolktjänster runt om i landet. Tolkningen på Finlands dövas förbund kan betraktas som en egen utvecklingslinje eftersom det har funnits anställda där med tolkuppgifter ända sedan 1980-talet. En del av de hörande anställda är teckenspråkskunniga (en del har en bakgrund som tolk), men eftersom över 30 % av arbetstagarna är döva, är det mest ändamålsenligt att använda egna tolkar. Verksamhetssystemet för tolkning på förbundet presenteras närmare i kapitel 7. 51 6 Forskningsarbetet I detta kapitel redogör jag för de olika faserna i forskningsarbetet. Jag tar också fram styrkor och svagheter i de metodiska lösningar jag valt och som kan inverka på bedömningen av hur tillförlitlig och övertygande studien är. 6.1 Val av forskningsobjekt, metodiska lösningar och motivering Omfattningen av den arbetsplatstolkning som sker som tillfälliga kontakttolkuppdrag är svår att bedöma, eftersom alla tolkcentraler inte registrerar ämnesområde för uppdragen. Verksamheten är relativt splittrad och svår att få grepp om ur forskningssynvinkel. Jag förhörde mig därför om ett eventuellt forskningssamarbete med Finlands dövas förbund, som är nästan det enda stället i Finland som har fast arbetsplatstolkning (bilaga 3). Jag anser att en detaljerad beskrivning av den praxis som utvecklats i denna etablerade verksamhet kan ligga till grund för en kartläggning av strategier som anpassats till mera splittrade verksamheter. Inom utvecklande arbetsforskning (Engeström 1995, 135-137) utgår analysen av objektet från objektets natur och således från tanken att man kan närma sig det på många olika sätt. För att förstå dagens verksamhet är det viktigt med en historisk analys: hur kan man undersöka verksamhetslagrens karaktär om man inte har kunskap om de olika faserna? I Finland finns det mycket lite litteratur om tolkens arbete, men Vatanens pro gradu-arbete erbjuder en utgångspunkt för en objekthistorisk litteraturöversikt. Efter att denna undersökning publicerats verkar det som om utvecklingen på området har accelererat, och det finns nu en del betydelsefulla rapporter om utveckling av tjänstesystem att tillgå (Topo, Heiskanen, Rautavaara, Hannikainen-Ingman, Saarikalle & Tiilikainen 2000; Rautavaara & Kokko 2006). Jag har kompletterat informationen i litteraturen genom intervjuer med experter på området. Eftersom analysen handlar om dokumentation av sådant som förekommit i min egen arbetshistoria, hade jag nytta av mina egna minneskunskaper när jag sökte upp dokument 52 och intervjupersoner. Det kritiska synsätt som jag utvecklat under min arbetshistoria märks i analysen, men jag har försökt att lägga fram sakliga grunder för mina argument. Att reda ut vilka viktiga inlärningshandlingar i samband med den expansiva lärandecykeln som skett inom tjänsteorganisationen skulle kräva en noggrannare och djupare historisk analys. Jag har bara beaktat de viktigaste huvuddragen, och många lokala och regionala initiativ och t.o.m. lyckade projekt har inte tagits med. För min egen del försvårar den expansiva cykelns natur en bredare analys: den består av flera mindre cykler som står i växelverkan med varandra. Att kartlägga alla dem skulle kräva att man gick djupt in i materialet, något som dock inte är väsenligt för de grundläggande frågorna i denna studie. Syftet med litteraturgenomgången var att undersöka de huvudlinjer som utvecklats inom verksamhetsområdet för att kunna identifiera och bättre förstå tolkningsstrategiernas historiska avlagringar även i verksamhetssystemet för tolkning på Finlands dövas förbund. Man kan också betrakta min forskning som en fallstudie, eftersom den är klart avgränsad till att undersöka en verksamhetsprocess i en organisation. Fallet studeras ur många olika synvinklar med hjälp av ett så rikt och mångsidigt material som möjligt (triangulering), och dess resultat sätts in i ett större kulturellt sammanhang (Creswell 1998, 39, 249). Materialet består av skriftliga och elektroniska källor, dokument från arbetsplatsen, intervjuer med tolkar och experter samt deltagande observation. Observationen i samband med denna studie var kort och slumpmässig, men en långvarig erfarenhet av att arbeta inom området har skapat minneskunskaper som jag också använde mig av i analysen av objektet. Det faktum att jag själv är aktör i den sociokulturella gemenskap jag studerar gör att min forskning får drag av ett etnografiskt tillvägagångssätt: jag närmar mig också företeelsen inifrån, fast min forskning inte innehåller några egentliga fältstudier (a.a. 58–61). Inom utvecklande arbetsforskning närmar man sig objektet även teorihistoriskt, vilket innebär ”specificering av verksamhetens verktyg, särskilt av begrepp, modeller och utveckling av teorier och konflikter” (Engeström 1995, 137). Eftersom jag försöker lokalisera samfundets språkliga och ickespråkliga medel för interaktion, undersöker jag de begreppsliga artefakter om tolkning som är inbyggda i tolkarnas strategier, dvs. modeller och teorier i ett sociolingvistiskt perspektiv. I en sådan forskningstradition sätts den gemensamt upp- 53 byggda diskursen in i en vidare kulturell ram – i det här fallet teckenspråkstolkningens historiska utveckling (Stubbe m.fl. 2003, 378). Ovan nämnda granskning av tolkningen kan ses som placerad på makronivå, medan själva tolkningstillfället representerar interaktionens mikronivå (se Inghilleri 2004, 71–73). Eftersom en undersökning av tolkens arbete på mikronivå krävde ett annat tillvägagångssätt, satte jag mig noggrant in i metodlitteraturen inom tolkningsforskningen. När man beskriver tolkens arbete är det lätt att se slutresultaten (product) av problemlösning och beslutsfattande, men de slutsatser som dras om motiveringarna för verksamheten (process) blir oundvikligen knapphändiga och ofullständiga. Bara tolken själv kan berätta om de strategier han/hon har använt – en del av dem är dessutom både automatiserade och omedvetna, och den slutgiltiga ”sanningen” kanske inte står att finna. Intro- och retrospektion har sina förespråkare inom tolkningsmetodiken, men även tvivlare (Vik-Tuovinen 2006a, 147). Ett sätt att hjälpa tolken att beskriva sin verksamhet och dess motiveringar är att göra videoinspelningar av arbetet i autentiska situationer och intervjua tolken så snart som möjligt efteråt med hjälp av videoinspelningen. De händelser som visas på bandet hjälper tolken att komma ihåg även vad hon tänkte innan händelsen, och forskarens uppgift är att med preciserande frågor hjälpa tolken att verbalisera sina tankar. På det sättet kan forskningspersonen granska motiven för sina åtgärder och samtidigt kanske beskriva även de bredare och mer generella motiveringar för arbetet som intervjun lockar fram. Inom pedagogiken har denna stimulated recall-metodik använts bland annat i studier av lärares pedagogiska tankesätt och verksamhet (Patrikainen & Toom 2004, 239, 242–243; Toom 2006, 92–96). Genom intervjuerna samlar forskaren alltså inte material för att kontrollera sina egna tolkningar, utan den synliga verksamheten tolkas och förklaras gemensamt (Engeström 1999, 127). I denna studie är det bara denna gemensamma diskussion som är objekt för analysen. Diskursanalys är ett kluster av metoder, där granskningspunkten kan finnas i diskursens uppbyggnad, innehåll eller den mänskliga interaktionens dynamik (Wadensjö 2002, 187). I denna studie görs en analys av diskursen, för det första ur perspektivet av interaktionens dynamik: vilka strategier använder tolkarna när de bearbetar det tolkade samtalet, och för det andra i ett innehållsperspektiv: forskningsmaterialet är tolkarnas yttranden, där det in- 54 neboende teoretiska innehållet analyseras. Den finländska diskursanalytiska traditionen har sin tyngdpunkt i konstruktivismen, dvs. utgår från att den sociala världen byggs upp med hjälp av språkbruket. Man gör alltså mycket mer med språket än bara ”säger något” (Jokinen, Juhila & Suoninen 1999, 10). Jag analyserar tolkarnas yttranden ur två olika perspektiv: Jag söker i tolkens yttranden efter propositionella beskrivningar av verkligheten, där intervjupersonen tydligt har benämnt den beskrivna företeelsen sådan som den var enligt tolken. Vid sidan av detta närmade jag mig texterna som redogörelser; jag tolkade intervjupersonens tal för att göra sig själv och omvärlden begriplig för andra (Suoninen 1999, 20). Uppgiften var inte lätt, som även Suoninen konstaterar: Samma teckenföljd kan nämligen innehålla mycket olika betydelsepotentialer i olika samtalssituationer. Ur diskursanalytisk synvinkel antas språkbruket ofta vara ”dimmigt” på det sättet att inte ens deltagarna i verksamheten i allmänhet känner till (i all fall särskilt mångfasetterat) – och kan berätta för forskaren – alla de betydelser eller aktiviteter det är frågan om vid varje tillfälle (a.a. 32–33). I intervjusituationerna var tolkens arbetskamrat och intervjuaren samtalspartners, och deras tolkningar påverkade hur de(n) intervjuade valde sina ord – genom parintervjuer ville jag skapa en konstellation som redan som sådan lockar till motsägelser och olika betydelser. Var och en medverkade med sin egen insats i byggandet av den gemensamma betydelsen exempelvis i form av medgivande, tvivel och kompletteringar. Samtalsansvaret låg på de intervjuade, och de bestämde alltså även samtalsämnena (Valtonen 2005, 235–236). Forskarens uppgift var att analysera de betydelsepotentialer som kom fram i redogörelserna som verkade mest väsentliga ur forskningsuppgiftens synvinkel. Skillnaderna i arbetsorientering mellan fasta och tillfälliga tolkar antog jag skulle stödja en analys genom åtskillnad (Jokinen 1999, 39). 55 6.2 Anskaffning och behandling av material Från ledningen för Finlands dövas förbund fick jag tillåtelse att videofilma i tolkningssituationer, och de externa tolkarna fick ge sitt medgivande vid respektive tillfälle. Vid varje inspelningstillfälle kontrollerade jag muntligt att alla deltagare gick med på inspelningen och svarade vid behov på frågor om forskningen. Val och anordnande av lämpliga tolkningssituationer underlättades tack vare tolkarnas samarbetsvilja. Före varje tolkningssituation som skulle vara med i studien tog tolkarna kontakt med alla parter i tolkningssituationen för att få deras medgivande. I litteraturen om tolkningsforskning rekommenderas det att forskaren själv väljer även de situationer som ska studeras (Wadensjö 2002, 191–192). Denna gång var det smidigast att låta tolkarna fungera som ”mellanhand” vid anordnandet av tillfällena, och det var även etiskt sett det bästa tillvägagångssättet (tystnadsplikt, integritetsskydd för klienterna). De personer som skulle spelas in fick i förväg via e-post från tolkarna en beskrivning som jag ställt samman om avsikten med forskningen. Ett par situationer fick inte tillåtelse att spelas in, och en redan överenskommen situation måste ställas in på grund av att jag blev sjuk. Ingen av dem som deltog i studien tog upp det centrala forskningsetiska kravet om materialets sekretess när vi träffades. En orsak till att man visade ett sådant förtroende kan vara att jag i dövsamfundet är känd som teckenspråkstolk, och att tystnadsplikten i det sammanhanget är en känd och tydlig verksamhetsprincip. Det material som beskrivs i tolkningssituationerna har använts endast i intervjuerna, och enstaka delar av intervjuerna har inte visats utan respektive tolks tillstånd. Banden och deras säkerhetskopior är i mitt, forskarens, förvar. Det intervjumaterial som skulle ligga till grund för att finna strategier samlades in vid tolkningar där en fast tolk från dövförbundet arbetade i par med en extern kontakttolk. Varje tolkning spelades in från början på ett entimmesband på så vis att jag satte på kameran och gick ut ur rummet. Tolksituationerna var olika långa, och intervjuerna genomfördes omedelbart efter dem antingen i sammanträdesrummet eller i något annat lugnt rum. Före intervjun fick tolkarna en 15-30 minuters paus. 56 I intervjusituationerna var min uppgift att styra samtalet och se till att man inte talade för mycket i mun på varandra, eftersom samtalet skulle transkriberas. I intervjuerna använde jag som stöd för minnet en frågelista (bilaga 4) som jag gjort upp med hjälp av metodiklitteraturen för att säkerställa att jag skulle få material som svarade på mina forskningsfrågor. Frågorna var inte i förväg knutna till särskilda teman, utan vad som togs upp i samtalet berodde på de tankar man fick av det videoinspelade materialet. Avsikten var att spela in intervjuerna på video så att man skulle få på bild både den intervjuade tolken och den videoinspelning som fungerade som stimulus, men detta lyckades inte i alla lokaler vi hade tillgång till. Vid överföringen av inspelningarna till den bärbara datorn uppstod vissa tekniska störningar, men på originalbanden kunde jag kontrollera de ställen som var otydliga. Mellan december 2006 och april 2007 gjorde jag sammanlagt 6 intervjuer, av vilka tre genomfördes som parintervjuer och tre som individintervjuer. Intervjupersoner var sammanlagt sex olika tolkar. Data om intervjuernas sammansättning och tidsåtgång finns i nedanstående tabell. Tabell 3 Data om par- och individintervjuerna HUSETS EXTERN INTERVJUNS TOLK TOLK LÄNGD Intervju 1 Tolk 1 Tolk 2 59:17 TRANSKRIPTION (12 PT, RADAVST 1) 17 sidor Intervju 2 Tolk 3 Tolk 4 57:31 16 sidor Intervju 3 Tolk 5 Tolk 6 46:29 16 sidor Intervju 4 Tolk 5 - 49:48 12 sidor Intervju 5 Tolk 1 - 50:28 13 sidor Intervju 6 Tolk 3 - 55:09 18 sidor 5:18:42 92 sidor Att bevara anonymiteten hos de personer som deltog i forskningen vid användningen av det teckenspråkiga materialet är en forskningsetiskt svår fråga. Vid användning av materialet skulle det vara tekniskt möjligt att täcka personernas ansikten, men att täcka över ansiktet i ett teckenspråkigt material skulle förstöra så många väsentliga delar av det språkliga 57 uttrycket (minspel, mun) så man måste visa personernas ansikte. Intervjuerna med tolkarna behövde också spelas in på video eftersom jag antog att tolkarna som stöd för talet även skulle använda sig av tecken för att klara ut vilka strategier de använde, och detta måste sparas. De aktuella tolkarna är välkända i teckenspråkssamfundet, så deras identitet kan bara delvis skyddas – till exempel genom att rensa bort dialekt i transkriptionerna av citat. Tolkningssituationerna transkriberades inte, eftersom de inspelningarna bara fungerade som stimulusmaterial. De talspråkiga tolkintervjuerna transkriberade jag i sin helhet, de teckenspråkiga delarna bara med hjälp av summarisk glossning. I transkriptionen bestämde jag mig för att använda tre streck (---) för att beteckna avbrott i de fall när talaren tydligt avbröt sig mitt i en mening eller rättade till ett yttrande, en felsägning osv. Om talaren lämnade en mening ofullbordad till exempel genom att tala långsammare mot slutet av en mening, använde jag tre punkter (…). Ofta följdes ett sådant avsnitt av en kort paus i talet. Längre pauser markerade jag med ordet inom parentes (paus), liksom skratt och eventuella störningar. Inom parentes markerade jag även gester och tecken som producerades samtidigt med talet. Vid transkription av tecken nöjde jag mig med att skriva finska motsvarigheter med stora bokstäver. Större delen av de tecken som användes finns inte i basordboken över finska teckenspråket, varför jag bortsåg från praxis på området och underlät att ange referens till ordboksartiklar. Med hakparentes avskilde jag det som yttrats på teckenspråk och där intervjupersonen inte alls talade finska – med andra ord ersatte de teckenspråkliga yttrandena ibland ett talat yttrande. Sådana yttranden var inte bara upprepningar av vad som hänt i tolkningen, utan tolkarna demonstrerade med hjälp av teckenspråkiga uttryck både sina egna känslor och tankar och klienternas uppträdande. 6.3 Forskarens position Min ställning som forskare underlättades av att jag själv är teckenspråkstolk. Jag känner till tolkarbetet och jag kan språken som används i forskningskonstellationen, vilket gör att jag kan studera företeelsen från insidan. Men ur denna subjektiva kännedom uppstår också ett dilemma för mig som forskare: hur kan jag samtidigt med det undersöka situationen utifrån 58 och utforma en mångfasetterad och mångbottnad läsning av allt det som den undersökta företeelsen innefattar? Liknande arrangemang är välbekanta från etnografin, där forskaren också först måste gå in för att kunna se på företeelsen utifrån (Bahadir 2004, 806–807.) Från tillförlitlighetssynpunkt såg jag det som viktigt att diskutera analysresultaten med intervjupersonerna; de kunde med andra ord delta i bedömningen av resultaten, inte bara genom att läsa de citat som tagits med i forskningsrapporten, utan dessutom få möjlighet att läsa de tolkningar som gjorts av citaten innan den slutgiltiga utformningen av forskningsrapporten gjordes (s.k. face-validitet, Kyngäs & Vanhanen 1999, 10). Creswell (1998, 201) kritiserar visserligen det från kvantitativ forskning övertagna begreppet validitet som förstärkare av tillförlitligheten i kvalitativ forskning: den kvalitativa forskningen har enligt honom full rätt att utvärdera sig själv med sina egna autonoma begrepp. Som forskare hade jag förberett mig på att behandlingen av resultaten tillsammans med de intervjuade inte skulle vara konfliktfri, men det uppstod ingen oenighet omkring tolkningarna av resultaten. Jag tyckte ändå det var viktigt att särskilt noggrant beskriva mina teoretiska argument för tolkningen av analysen. Intervjupersonerna känner varandra sedan många år, en del är mycket nära bekanta både med varandra och med mig, intervjuaren. Det som huvudsakligen styrde diskussionen vid intervjuerna var inspelningen av tolkningen, som intervjupersonerna reflekterade över. Inspelningen gav upphov till mycken diskussion, och min erfarenhetsbakgrund gjorde det också möjligt för intervjupersonerna att tala om det de ville utan att behöva göra långa inledningar. Jag tog fram min egen tolkerfarenhet i diskussionerna delvis för att ge en känsla av samhörighet, men även som en resurs för medvetna provokationer, så jag kunde få intervjupersonerna att tala om sina egna åsikter, som genom ett slags omvänd elicitering. Min forskningsapproach kan betraktas som dialogisk: forskaren har en aktiv roll som samtalsdeltagare – han lyssnar, men tar också initiativ och döljer inte sin egen uppfattning om ämnet som studeras. När forskaren berättar om resultaten försöker han noggrant beskriva hur han har kommit till dessa resultat fast sättet att behandla resultaten kommer från hans egen erfarenhetsvärld (Tuomi & Sarajärvi 2003, 80–83). Bekantskapen och den gemensamma erfarenhetsbakgrunden störde dock tidvis. På vissa ställen hänvisade intervjupersonerna till gemensamma kunskaper och lät en del bli osagt. 59 Här är ett utdrag från ett ställe där den intervjuade funderar över vid vilka tillfällen man brukar använda förbundets egna tolkar och när man brukar använda externa: EX. 1 T5: [---] det kan ha varit till exempel någon arbetsintroduktion, eller så har man önskat sig just en av husets tolkar, för då har det varit så att tolken är så inne, att hon förstår vad man hänvisar till eller till exempel att tolken känner den här personen så väl att hon förstår såna saker som--- som ja, du vet. (H4 T5; kursivering tillagd) Min bakgrund som tidigare anställd vid Finlands dövförbund kom också fram vid samtalet när ämnet var organisationsförändringar och jag frågade om den intervjuade hade märkt någon skillnad i sättet att tala eller i språkbruket hos dem som hade fått ledande ställningar. Den intervjuade kommenterade rätt fritt situationen ur sin egen synvinkel och hänvisade också till att jag som arbetstagare var bekant med det sortens bemötande av ”underlydande”, liksom med hennes personlighet: EX. 2 T5: [---] om det nu inte har blivit mer av sån där jovialitet, ha (skrattar till). Fy, nu är jag en sån där igen! Du förstår. (H4 T5; kursivering tillagd) Den gemensamma bakgrunden var dock mer till nytta än till skada, för de intervjuade kunde tala fritt och spände sig inte. Jag upplevde att tolkarna var motiverade att hjälpa mig som forskare, och de försökte själv benämna den studerade företeelsens olika delar på nya sätt och deltog bland annat i definitionen av det centrala begreppet arbetsplatstolkning på olika sätt. EX. 3 T4: [räknar upp organisationer för hörselhandikappade] det är ju också arbetsplatser, men jag tänkte inte på dem som arbetsplatser. Jag tänkte liksom, arbetsplatser, aha nån fabrik och nån sömnadsnånting, och nån affär--- (H2 T4). EX. 4 T3: [---] jag hade aldrig tänkt på det som arbetsplatstolkning. [Kollega] talar alltid om föreningstolkning och vi funderade på om det skulle kunna vara arbetsgemenskapstolkning--- Arbetsplatstolkning är liksom när man bara besöker (tecknar samtidigt BESÖKA) och i lagen talade man, i lagförslaget om arbetslivstolkning… P: Du menar där på Kumpuvuori… T3: Just det att är det här arbetsplatstolkning eller arbetslivstolkning eller vad. (H6 T3) 60 En av tolkarna nämnde också i individintervjun att hon efter första intervjun hade börjat analysera olika delar av sitt arbete mera allsidigt än tidigare. 6.4 Analysens utförande Sammanställningen av litteraturen har jag kortfattat beskrivit tidigare. Jag koncentrerar mig i detta avsnitt på att beskriva analysen av intervjumaterialet. Analysen började med en noggrann genomläsning av transkriptionerna och genomlyssnande av inspelningarna. Mitt syfte var att bilda mig en uppfattning om vad tolkarna talade om i intervjuerna. Jag klassificerade uttalandena i grova ämnesområden: material i förväg, förberedelse, överraskningar, bekantskap, minne, "lingvistiskt", "socialt", tolkens roll, uppträdande, avbrytande, pararbete och uttalanden om deltagarnas kommentarer bildade tydliga kluster. Därefter försökte jag identifiera episoder som var större än enstaka yttranden, vilket krävde ett något annorlunda läsesätt. Syftet var att bryta ned inneboende tolkningsprinciper i propositionella betydelser. Att hålla fast vid teorier om forskningsresultaten kan vara både positivt och negativt – jag har inte ens försökt komma fram till någon objektiv "sanning" (se Juhila 1999, 201–202 om forskarens position), utan det handlar här om att kartlägga olika alternativ för tolkning av resultaten. Till exempel när tolkarna talade om vänsterhänthet handlade det samtidigt om hur man uppfattar teckenspråket och dess regler och hur dessa regler inverkar på tolkens lingvistiska lösningar. I en annan episod, i samband med en misslyckad tolkning, lägger tolken fram tankar om vad ett fel är och hur man ser på felet i förhållande till de etiska reglerna – samtidigt handlar det om hur mycket en enskild tolk kan kräva av sig själv och sitt team och vad som är övermäktigt, en ”omöjlig uppgift”. Tolken talar också om den omedelbara feedback hon fick av klienten på betydelsen: hur och när en eventuell feltolkning rättas till. Båda exemplen behandlas noggrannare längre fram. När jag bildat mig en helhetsbild av det centrala innehållet i intervjumaterialet började jag systematiskt söka efter svar på forskningsfråga nummer 2: Vilka samspelsstrategier har förbundets tolkar i tolksituationerna och utanför dem? Hur motiverar de sina strategier? Tokarna använde inte just ordet strategi, utan jag studerade uttalanden och episoder som 61 hänvisade till vilka medel man använde för att underlätta arbetet, lösa problem osv. Jag undersökte också detta från andra hållet, dvs. jag sökte i uttalanden som visade på svårigheter, problem och störningar efter antydningar om hur en lyckad tolkning går till. Jag kunde precisera materialet i följande klasser: minnesstrategier, lingvistiska, kulturella, sociala, ”sammanvävda” strategier och strategier för kunskapsinhämtning. Medan jag identifierade strategierna övergick jag då och då till teorier och forskning om tolkning, eftersom det var omöjligt att skjuta upp benämningen av tolkningens begreppsliga artefakter från denna analysfas till en senare fas i arbetet. Man kan alltså kalla mitt tillvägagångssätt för abduktivt (Tuomi & Sarajärvi 2003, 99). I litteraturen om tolkning knyts strategierna ofta till tolken som individ och ses alltså som tolkens personliga arbetsredskap. Förutom begreppet verktyg använde jag som stöd i min analys även andra begrepp från modellen för verksamhetssystem och stannade för att ordna forskningsresultaten så, att jag först granskade elementen i den övre delen av den triangelformade verksamhetsmodellen (fig. 4 s. 37): utförare, verktyg och objekt. Vid analysen av spänningarna mellan dessa tre framgick det på hur många sätt de element som finns i den nedre delen av triangeln och som beskriver den kollektiva verksamheten (regler, arbetsgemenskap och arbetsfördelning) är relaterade till individens verksamhet. Att placera företeelserna i verksamhetsmodellen underlättade en systematisk beskrivning av hur strategierna realiserades i praktiken. Genom att beskriva verksamhetens inneboende spänningar, störningar och konflikter var det möjligt att komma åt de begreppsliga artefakterna. Finlands dövas förbund som arbetsgemenskap är bekant för mig sedan tidigare, men jag hade aldrig tidigare granskat det så grundligt ur tolkarbetets perspektiv. Denna kännedom gjorde det lättare att göra observationer och precisera frågeställningarna. Vid vissa teman som framkommit genom observationer och intervjuer har jag medvetet försökt vara finkänslig, men jag har inte helt låtit bli att ta upp även ömtåliga frågor till diskussion. Beskrivningen av verksamhetsorganisationen i kapitel 7 är inte heltäckande, eftersom den bara grundar sig på de teman som spontant kom upp under intervjuerna – huvudsyftet med intervjuerna var inte att samla faktauppgifter. 62 7 Verksamhetssystem för tolkning på Finlands dövas förbund Som första analysresultat kommer en presentation av verksamhetssystemet för tolkning på Finlands dövas förbund. Interaktionsstrategierna, som är ämnet för forskningsfråga nummer två belyses därefter i kapitel 8 med hjälp av ett stort antal citat. Tolkarnas motiveringar granskas med stöd av tolkningsteoretiska referensramar och begrepp inom utvecklande arbetsforskning. Slutligen diskuterar jag på vilka sätt resultaten kan komma till nytta för att utveckla den splittrade tolkningsverksamheten på arbetsplatserna. Vid sidan av – eller snarare i skuggan av – den kontakttolkning och utbildningstolkning som beskrevs i avsnitt 5.4 kan man se en egen utvecklingslinje, tolkning på dövförbundet. Den representerar i denna studie den etablerade arbetsplatstolkningen. På de finskspråkiga sidorna av webbplatsen presenterar sig Finlands dövas förbund på följande sätt: Finlands dövas förbund har vuxit från en organisation med ett fåtal anställda till ett riksförbund som för närvarande sysselsätter över 120 personer. På hösten 2004 genomfördes en genomgripande organisationsreform, vars syfte var att effektivisera verksamheten och utvecklingen och förbättra servicen till kunderna. Dövas förbund fungerar nu som en teamorganisation, vars aktiviteter är uppdelade mellan tre avdelningar: en service-, en utvecklings- och en administrativ avdelning. Varje avdelning är indelad i enheter och enheterna i sin tur i team. Förbundet är centralorganisation för nästan 40 medlemsorganisationer. Representanter för organisationerna kallas en gång om året till en förbundskongress, som behandlar förbundets verksamhet och väljer medlemmar till dess styrelse. Förbundskongressen är det högsta beslutande organet och dess styrelse är ansvarig för förbundets praktiska verksamhet tillsammans med en ledningsgrupp. (www.kl-deaf.fi, 27.3.2007.) (www.kl-deaf.fi, 27.3.2007.) Dövas förbund bildades år 1905 och är en intresseorganisation som främjar de teckenspråkigas språkpolitiska rättigheter i Finland. Det deltar även i verksamhet som bedrivs av organisationer inom handikappolitik och social- och hälsovårdsområdena. Vid huvudkontoret i Helsingfors finns utöver tjänster för rättighetsbevakning även ett museum, ett specialbibliotek, informationstjänst, folkhögskola, en enhet för forskning om teckenspråk samt arbetsombudsman och rehabiliteringssekreterare m.m. Modern kommunikationsteknologi används i stor utsträckning både i den inhemska verksamheten och i internationellt projekt- 63 arbete. Dessa mycket olikartade verksamhetstyper med sina olika rutiner och särdrag måste tolkarna behärska både innehållsmässigt och språkligt. Förbundet har haft sin egen tolkservice i nästan 20 år, och tolkarnas antal har vuxit till nuvarande nivå samtidigt med den utökning av personalen som skedde på 1990-talet. För att jämna ut arbetstoppar används även externa tolkar i viss mån. På grundval av observationer och delvis på basis av den information som kommit fram under intervjuerna beskriver jag först på ett allmänt plan hur tolkningen på Dövföbundet är organiserad och vilka särdrag som finns. Jag granskar detta ur perspektivet av en tolksituations livskurva från när ett tolkbehov uppstår tills man gör en tolkbeställning och vidare till hur man agerar i tolksituationen. Med hjälp av elementen i verksamhetssystemet analyserar jag den studerade företeelsens olika delar och ser även på vilken ställning tolkningen på förbundet har på teckenspråkstolkningsfältet. Objektet för tolkarnas arbete är tolkning av anställdas samtal, och som ett lyckat resultat kan man betrakta ett språkligt och kulturellt jämlikt möte. Större delen av de tvåspråkiga situationerna, dvs. möten och diskussioner, men även seminarier, representation och utbildningsinsatser m.m. behöver tolkas. Förr bokförde man beställningarnas ämnesområden, men man slutade med det eftersom man ansåg att dessa uppgifter var rätt onödiga. Vid vissa tolkningar är alla deltagare husets egna anställda, men ibland kan det vara mycket distingerade gäster närvarande. Alla möten sker inte på förbundets huvudkontor eller i dess närhet, utan tolkningsställena varierar. Dövförbundets viktiga roll som internationell aktör gör också att tolkarna ofta får resa utomlands. Som arbetsplats för döva avviker förbundet från det vanliga genom att yrkesbeteckningarna på de döva anställda är mycket varierande och att de på sin tid vanliga yrkena snickare eller sömmerska inte alls förekommer. Däremot finns det flera med högskoleexamen och experter inom IT, media och teckenspråk. En del av arbetskollektivets medlemmar har annat modersmål än finska, svenska eller finländskt teckenspråk. Till introduktionen av nyanställda hör också att informera om tolkning, en uppgift som hör till enhetscheferna. Av de cirka 120 anställda år 2005 var drygt en tredjedel (36 %) döva, och av dem var ungefär hälften kvinnor. Cirka 73 % av den totala personalen var kvinnor. Dessutom var per- 64 sonalstorleken på till förbundets associerade organisationer följande: KL-Support Oy 6, Prosign Oy Ab 5, Sign Line Oy (f.d. Huvudstadsregionens tolkcentral) 44 och De dövas världsförbunds kontor 3 anställda (Finlands dövförbunds verksamhetsberättelse 2005, 32). År 2006 sade man upp arbetstagare på förbundet av ekonomiska skäl. De ämnen som tas upp vid tolkningstillfällena varierar starkt, så tolken måste på grund av intressebevakningsarbetets natur hålla sig à jour förutom, med sådant som direkt gäller dövsamfundet och teckenspråksområdet, även med ändringar i lagstiftningen nationellt och på EU-nivå, de senaste innovationerna inom digital teknik osv. Tolkarna tycker uppenbarligen att detta är naturligt i modernt arbetsliv, för en av dem suckar när vi talar om saken: ”Så är det nu för tiden...". Tolken tar också upp det förhållandet att utvecklingscyklerna har blivit snabbare, vilket i sin tur medför att om man inte hänger med i utvecklingen blir det mera stress och större belastning i tolksituationen (H4 T5). Omväxlingen ses även som en rikedom och något som får en att orka bättre, eftersom det hindrar tolken att "ledsna" (H6 T3). En del av de interna tolktillfällena återkommer med regelbundna intervall (t.ex. ledningsgruppens sammanträden), upprepning förekommer även i deltagarnas sammansättning och i de ärenden som tas upp vid dessa tillfällen. Den omorganisation som gjordes för några år sedan ändrade också tolkens arbete i detta avseende: det bildas nu oftare än tidigare team och arbetsgrupper där döva och hörande anställda kommunicerar på teckenspråk. Teammedlemmen/-arna träffar alltså inte tolkar annat än när de deltar i ett möte där man arbetar med hjälp av tolk. Den sakfråga som har utvecklats i respektive "inre cirkel" och det språkbruk som används där, kan alltså bli främmande för tolken. Vid anordnande av tolkning är det centrala verktyget den tolkbeställningsblankett (bilaga 5) som tolkarna utarbetat, och som de anställda förväntas använda sig av när de behöver tolk. Blanketten visar också vilka regler som gäller vid användande av tolkning, och hela personalen påminns då och då om att använda blanketten (bilaga 6). Tolkbeställningarna skickas till tolkarnas gemensamma e-postadress (inte deras personliga e-postadresser) och registreras för hand med blyerts i en stor bokningskalender – det förekommer en hel del ändringar, dubbelbokningar och återbud, så situationen "lever” hela tiden. En del av blan- 65 ketterna skickas tillbaka på grund av bristfälliga uppgifter, och tolkarna är tvungna att ta kontakt med kontaktpersonen för mötet för att få mera uppgifter. Då och då händer det att teckenspråksanvändande kunder kommer till tolkkontoret för att se om det går att få en spontan telefontolkning – ibland görs då en särskild skriftlig bokning. Vissa av förbundets avdelningar gör tolkbeställningar direkt till tolkförmedlingar, och på samma sätt kan fältarbetare på andra orter göra beställningar direkt. En del av förbundets anställda har redan vant sig vid att ge tolkarna skriftligt material inför tolkningen – materialet kan också vara i form av t.ex. en videoinspelning. På beställningsblanketten ges exempel på hur förberedelsematerialet kan se ut: deltagarlista, dagordning/program, föregående mötes protokoll, föreläsningar, bakgrundsinformation osv. Materialet förvaras i tolkarnas arbetsrum: i tidsordning på bordet och i bokningspärmen. Det finns inte alltid skriftligt material att tillgå. Framför allt för externa tolkar är det ett viktigt led i förberedelsearbetet att kunna sätta sig in i ämnet med hjälp av dokumentation, men även husets egna tolkar behöver information inte bara om vad som kommer att avhandlas, utan också om vilka dokument som kommer att användas som stöd för diskussionerna eller vilka dokument man kommer att hänvisa till. Alla husets tolkar har ungefär 20 års erfarenhet av att arbeta som teckenspråkstolk inom olika verksamhetsområden. De har deltagit i fortbildningskurser för tolkar, och hittills har två av dem genom vuxenutbildning tagit yrkeshögskoleexamen som teckenspråkstolk. Tolkarnas arbetsspråk är finska och finskt teckenspråk, två av tolkarna använder även engelska som arbetsspråk – en av dem dessutom svenska och internationellt teckenspråk. Eftersom de anställda är kända för tolkarna, frågar man inte på blanketten efter önskemål om tolkningsmetod. Endast på punkten ”särskilda upplysningar” ombeds man ange om det kommer att användas andra språk än finska och finskt teckenspråk vid evenemanget. Man bokar alltid två tolkar till tolkningar som beräknas ta två timmar eller mer. Detta är också en rekommendation i teckenspråkstolkarnas yrkesregler beträffande arbetsmiljön. Om alla husets tolkar är uppbokade, kontaktar de externa tolkar, skickar begäran om anbud till tolkförmedlingarna och presenterar anbuden för beställaren, som fattar beslut om upphandling. Aktuella kunskaper om tjänsteleverantörens tolkar, priser och villkor snabbar 66 upp beställningarna. Ibland kräver anordnandet av tolkning även att man klarar upp reseoch logialternativ och att man tar in olika anbud. Denna vidgning av arbetsobjektet är en följd av förändringar i organisationen av tolktjänsterna på nationell nivå. Det kan ta lång tid att hitta rätt tolk, eftersom ovanstående utredningar kan behöva samordning av flera tolkars arbetstider på flera orter. Tolkarna skickar vidare det material de fått i förväg med e-post på i förhand överenskommet sätt. Även vägledning och muntlig information inför uppdraget (briefing) till externa tolkar är tidsödande. Ur verksamhetssystemets synvinkel är definitionen av utförare i samband med tolkning vid dövförbundet en mångfasetterad fråga. I en del av tolkningssituationerna och på så kallat kontorspass arbetar tolken ensam som självständig beslutsfattare. I andra tolkningssituationerna arbetar tolkarna parvis enligt principer för pararbete. Då och då förekommer tolkningssituationer som kräver flera tolkar, och då arbetar alla tre tolkarna tillsammans och teamet kan kompletteras med externa tolkar. Utifrån sett bildar ”tolkarna” i organisationen en tätt sammanhåller arbetsgrupp som är placerad vid administrativa avdelningen på personalenheten i ett tolk- och översättarteam tillsammans med översättaren. Man vänder sig till dem med olika slags frågor som gäller tolkservice och anordnande av tolkning, varför de även utför en del informations- och rådgivningsarbete. I det landsomfattande tolktjänstsystemet har tolkningen vid dövförbundet utvecklats som en särskild, självständig serviceform, som har fått en del influenser från den allmänna utvecklingen på tolkfältet. Tolkarnas arbete märks också externt, eftersom de i viss mån medverkar vid nationella evenemang för döva och varje månad i den videoinformation på teckenspråk som går ut till varje hem. Trots tolkningens etablerade status spelar informationsgången inför tolkuppdrag och förberedelserna för uppdrag en stor roll (jfr direkttolkning, Roslöf & Veitonen 2006, 165). 67 8 Tolkning på Finlands dövas förbund: undersökning av strategier för interaktion Enligt Vik-Tuovinen är det flera samtidiga faktorer som spelar in för vilka tolkningsstrategier tolken väljer. Hon delar in dem i tre huvudgrupper: faktorer som inverkar på tolkningssituationen, tolkens egenskaper och kunskaper samt normerna för tolkningen och tolkningssituationen (Vik-Tuovinen 2006a, 122). Modellen presenterades mera detaljerat i avsnitt 4.1. Utgångspunkten i detta arbete är lite annorlunda, eftersom jag ser tolkens strategier även som förmågor. Strategierna är tolkens verktyg, som hon väljer beroende på objekt samtidigt som hon tar hänsyn till den kollektiva kontexten dvs. regler (normer), arbetsgemenskap (deltagare) och arbetsfördelning. Jag delar in de intervjuade tolkarnas uttalanden om tolkning och de strategier som används vid tolkningen, med hjälp av den utvecklande arbetsforskningens verksamhetsmodell. I avsnitt 8.1 undersöks arbetets objekt, det tolkade samtalet, närmast med utgångspunkt i hur olika talare och olika talegenskaper är närvarande i tolkningen (med tal menar jag hela tiden även tecknad framställning). I avsnitt 8.2 diskuterar jag tolkarnas individuella redskap: strategier som hänför sig till språkligt och kulturellt kunnande. Även sociala strategier är här kopplade till individuella strategier, fast gränsdragningen liksom när det gäller språkliga och kulturella strategier är oerhört svår och inte alltid ens relevant. Indelningen gör det lättare att skilja de individuella strategierna från de kollektiva, som behandlas i avsnitt 8.3. Utöver de strategier som är kopplade till tolkningssituationerna talade tolkarna, på eget initiativ, om vikten av minnesstrategier, informationsinhämtning och lärande i tolkningssituationen och i förberedelserna för tolkning. Dessa uttalanden om expertis och utveckling av sakkunskap analyseras i slutet av kapitlet. I citaten markeras de intervjuade med H och den aktuella intervjuns nummer samt vem av tolkarna 1-6 det är frågan om, t.ex. H6 T3. Jag bestämde mig för att använda mycket citat dels på grund av forskningsintresse för diskursen dels för att jag ville låta denna yrkesgrupp göra sig hörd – tolkarna är ju oftast på grund av sin yrkesroll tysta och avhåller sig från att tala om vad de tycker. Tolken har också en egen röst. 68 8.1 Tolkens arbetsobjekt Många faktorer inverkar på egenskaperna hos tolkens arbetsobjekt, det tolkade samtalet. Vik-Tuovinen (2006a, 122) anger som faktorer som inverkar på tolkningssituationen, förutom det fysiska utrymmet, deltagarna och syftet med situationen även egenskapen hos den text som ska tolkas och det sätt den framförs på. I intervjuerna talades knappast om det fysiska utrymmet – det kanske inte behövdes, eftersom tolkarna hade arbetat i samma fastighet i åtskilliga år. Miljöfaktorerna kommer indirekt fram när man diskuterar syftet med evenemanget och bland annat graden av formalitet. Detta behandlas närmare i samband med tolkarnas sociala strategier. I tolkarnas tal flätas deltagarnas och den tolkade textens egenskaper och framställningssättet samman. Större delen av analysen av den tolkade texten presenteras i samband med de lingvistiska strategierna, men dessförinnan granskas kort vad tolkarna berättar om talarna och deras framföranden. För teckenspråkstolkar är det viktigt att höra väl vad som sägs och naturligtvis se vad som tecknas. I intervjuerna framgick att det är viktigt för tolkarna att se även de talare som använder talat språk. Framför allt om talaren har svag röst, kan tolken försöka läsa av talet från talarens munrörelser, eftersom man i det längsta undviker att avbryta talaren. Man ber talaren tala högre bara om tolken inte hör något alls, och även då bara om situationen tillåter det. I exemplen verkar situationens natur och graden av formalitet inverka på om man kan avbryta talaren och i så fall på vilket sätt man kan göra det. I informella situationer var familjariteten starkare och sättet att avbryta till exempel vad gäller tonläge på gränsen till det korrekta (exempel 18 sid. 86). Utöver dålig hörbarhet kan otydlig artikulation orsaka problem för tolken, eftersom ett mumlat eller snabbt uttalat ord är svårt att uppfatta som en betydelsebärande enhet. Även otydlig artikulation i det teckenspråkiga framförandet kan orsaka problem i tolkningen. Talarens framställningssätt och perspektiv inverkar på tolkens arbete: ”Det tar alltid en stund innan man kommer in i den människans värld” (H2 T3). Det är lätt att urskilja innehållet i ett tal som framskrider systematiskt, medan det kan kräva en ansträngande bearbetning såväl språkligt som kognitivt att förstå ”stundens infall”. Då måste tolken medvetet 69 reglera fördröjningen vid produktionen av tolkningen (H1 T1). Tolkens bearbetning underlättas om talaren använder prosodiska medel, till exempel betoningar och rytmväxlingar för att färga sitt tal. I tolkningsforskningen har kognitiva processmodeller behandlats i hög utsträckning (Kirchhoff 1976, Moser-Mercer 1997, Gile 1997). Kanslispråk, byråkratiskt framställningssätt tycker tolkarna är svårt även om saken i sig är bekant för dem (H1 T1, T2). Man kan vänja sig vid kollegors krångliga sätt att uttrycka sig och till och med lära sig att ha förståelse för det (H1 T1; H4 T5). Sådant språk markeras ofta med hjälp av blicken, tolken visar sin osäkerhet huruvida hon har förstått talaren rätt: EX. 5 T5: Och så stannar han upp lite och så (tecknar MEN MEN) och så tittar jag på den hörande så här (demonstrerar genom att vrida på huvudet) och klienten så här (tecknar MEN MEN)… Och då vet de att aha nu letar hon efter nåt och så [HELHET]. Så att klienten vet att det är på gång. De behöver inte oroa sig, nog drar tolken nån syntes av det... Särskilt som de känner till den här hörande talaren och hans otrooooligt krångliga sätt att uttrycka sig. (H4 T5) Tolken i föregående exempel berättade lugnt och i positivt tonläge – inte som ett problem, utan som en lyckad lösning. Samma tolk berättade också om något som hon observerat i andra sammanhang: om deltagarna inte känner till varandras framställningssätt och det finns en talare som lägger fram sin sak på ett virrigt sätt, så beskyller man ofta tolken för att störa interaktionen i stället för att misstänka att ursprungstexten är svårförståelig (H4 T5). Tolkarna talade då och då om s.k. besvärliga talare – till exempel inom vården torde ”besvärliga patienter” vara en både välkänd och erkänd företeelse, som det dock inte talas om så mycket offentligt (se Hagerty & Patusky 2003, 147). Noggranna förberedelser och långvarigt medlemskap i en arbetsgemenskap garanterar inte att det inte dyker upp överraskningar i tolkningssituationer – å andra sidan betraktades inte allt som var nytt eller oväntat som överraskningar i materialet. Små inofficiella grupperingar inom personalen kan arbeta med frågor som tolkarna inte har hört talas om förrän vid tolkningstillfället. Ofta dyker dessa nya saker upp på möten under punkten ”övriga frågor” på dagordningen. Utanför dagordningen kan det även på andra sätt komma in saker i diskussionen som är svåra att förutse. Sådana oförutsägbara övergångar från en sak till en annan kan störa tolkningsprocessen tillfälligt. I gruppsituationer, särskilt i idéskapande arbete, typ brainstorming, tar diskussionen oftare överraskande vändningar, och den typen 70 av tolkning skiljer sig märkbart från tolkning av envägsmonologer och de eventuella överraskande vändningar som finns i den. Detta ökar också behovet av breda kunskaper om ämnet (H3 T5). Tolk 1 beskriver överraskningarna som måttliga jämfört med kontakttolkens omväxlande vardag: EX. 6 T1: När man är tolk på den här arbetsplatsen, så är det rätt mycket öppna landskap, man vet vart man är på väg, rätt så väl... Och sen en dålig dag kommer det en liten uppförsbacke eller en grop (tecknar BACKE-liten GROP) som egentligen inte syns ens, men sen, om man snubblar på den eller slår i… Men i kontakttolkningen är det en mycket mer [BACKE-hög DAL] omväxlande natur, kuperad och vågig liksom. Hela tiden går du upp (tecknar KLÄTTRA-BACKE-uppåt) och ner (tecknar KLÄTTRA-BACKE-nedåt) och om igen... (H5 T1) I det andra exemplet tar en extern tolk som mest arbetar med kontakttolkning upp tidsdimensionen i kontakttolkens i förberedelser: när arbetena är tillfälliga och spridda, med andra ord uppdragen är kortlivade, är det ännu viktigare att kunna planera sin tid, eftersom man måste periodisera förberedelsearbetet på rätt sätt. Hon tar också fram hur dåliga förberedelser kan hota arbetets kvalitet: ”nu är det ett sånt där tolkjobb igen, så då får vi improvisera fram nåt igen---." Tolk 3 å sin sida ansåg inte att tolkarna var de enda som var skyldiga i denna situation utan tog i det sammanhanget fram en annan aktör, tolkservicen, och deras ansvar för tolkförmedling och planering av tolkarnas arbete. EX. 7 T3: [---] Just det som vi talade om, vilken är tolkförmedlingens roll. Att om du tar ett sånt här uppdrag, så borde de också ge utrymme så man kan förbereda sig för en sån här grej... Att de inte bara fyller på så hela dan blir full när de ändå har betalat för dig... Vems är ansvaret egentligen--- Det borde man kanske avtala om, vems ansvar det är att kräva förberedelsetid, eftersom om man inte alls vet vilken dag en viss grej kommer, så är det omöjligt [---] Så var ska man få plats för den där förberedelsetiden. T4: Och så ibland--- man har bara tagit kopiorna i handen och tittat igenom på bussen--T3: Ja, precis! T4: Och så kör vi! (H2 T3, T4) I denna diskussion öppnar sig alltså en helt annan syn på arbetets organisation och ett gemensamt ansvarstagande istället för att tycka att en lyckad tolkning enbart hänger på 71 tolkens individuella expertis och ansvarstagande. Tolkarna visar sig förstå att det nya arbetssätt de föreslår är krävande: den förberedelsetid som behövs varierar beroende på uppdrag och situation, så man borde hinna förhandla och komma överens om uppdragen var för sig. Vid intervjutillfällena befann sig den regionala arbetsfördelningen i en brytningstid. I diskussionerna tog man inte upp tolkens behov av återhämtning efter uppdraget, något som har beskrivits som mycket viktigt i samband med simultantolkning. Nuutinen (1994, 47–48) jämför tolkning med panterjakt: fyra timmars jakt kräver tjugo timmars vila. Liksom tidigare när det gällde talarens ton, anses det viktigt att behålla talarens språkliga register. Den organisationsförändring som genomfördes nyligen förändrade även många dövas ställning på förbundet, men tolkarna hade inte märkt att deras tecknande egentligen hade förändrats åt chefsspråkshållet (H4 T5; H5 T1). En orsak till det skulle kunna vara att redan tidigare de flesta cheferna i huset var döva. En extern tolk hade upptäckt skillnader i hur förhållandet mellan arbetsledare och underlydande inverkade på situationen på vissa ställen (H2 T4). Institutionaliseringen kom alltså inte särskilt starkt fram, däremot de sociala dragen i det institutionaliserade arrangemanget. Till exempel ansåg man att dynamiken i dialogsamtalen var annorlunda än i gruppsamtalen (H2 T4; H3 T5; H6 T3). Tolk 1 funderade också, i samband med att behålla talarens ton, på hur starkt teckenspråkstolken kan anpassa sitt tecknande till talarens talhastighet, talets dialektala eller etniska drag osv. Hon kallade det att leka, när hon medvetet hade använt ett för henne något främmande tolkningssätt med mycket snabba rörelser, där hon tog fram talarens "kulsprutetal". Tyckte hon att lösningen var opassande eller varför kallade hon sin handling för att leka? Finns det något i reglerna om tolkning och tolkens roll som kräver att tolken alltid ska vara måttfull och balanserad? Är det inte tolkens roll att använda målspråkets uttrycksmedel maximalt, i detta fall teckenspråkets rörelse och eventuellt också använda sig av ett minspel som hör ihop med det totala uttrycket? – Samma tolk återkom till ämnet i ett annat sammanhang, när hon undrade om det var väsentligt att uttrycka talarens ton, eller om det bara var en extra "krydda"? Detta väcker en motfråga om maktutövning: vem får bestämma vad som är väsentligt? 72 8.2 Tolkens verktyg I forskningsfråga 2 riktas intresset mot tolkarnas strategier i interaktionen, i detta material gäller det språkliga, kulturella och sociala strategier. Mycket lite har skrivits om detta i den finskspråkiga litteraturen om teckenspråkstolkning. Granskningen av strategierna får en lite annan karaktär när man analyserar dem med hjälp av den verksamhetsmodell som används inom utvecklande arbetsforskning, eftersom modellen understyrker verksamhetens kollektiva natur. Jämsides med de individuella strategierna tillkommer strategier som förutsätter gemensamt handlande och där tolken inte längre är den enda som har ansvaret. 8.2.1 Lingvistiska strategier Vissa av de lingvistiska strategierna i materialet var språkbundna, egentligen bundna till språkkunnighet, i vissa är det svårt att skilja språkbruket från kulturell eller social praxis. Vid analysen av intervjusamtalen med tolkarna försökte jag med hjälp av teoretiska frågeställningar komma fram till vilka begreppsliga artefakter från tolkning som fanns med i strategierna. I intervjuerna framkom att valet av tolkningsmetod påverkades av hur mycket tolken vet i förväg om de teckenspråkiga klienternas språkkunskaper. Ibland använder tolken ett tecknat språk som ligger nära finskans struktur enligt klientens önskemål, ibland kan det vara ett medvetet val för att underlätta tolkningsprocessen: EX. 8 T1: Men jag tror --- det märkte jag ibland på mig själv att jag halkade in på det, att jag tecknade rätt mycket på finska, väldigt ofta eller vissa speciella saker. Ibland gjorde jag det helt medvetet, men ibland blev det så eftersom jag vet att just de här tre personerna --- att deras finska är så stark. (H1 T1) Tolk 1 är tydligen lite skuldmedveten för att hon valt att anpassa strukturen till finskan, eftersom hon kallar det halka in och som om det hänt av sig självt genom att säga att ”det blev så”. Även tolkarna 5 och 6 funderar på problemet med att använda tecknad finska och kallar det i vissa sammanhang för kodning (H3 T5, T6; se även exempel 34 nedan). I dessa exempel avses eventuellt det s.k. autopilot-fenomenet, att tolken nöjer sig med en meka- 73 nisk översättning på ytnivå – ofta utan att vara medveten om det (Wilcox & Shaffer 2005, 47). I litteraturen står nästan ingenting om detta, fast det i det dagliga arbetet är ett hot mot tolkningskvaliteten speciellt när tolken förhåller sig övermodigt till uppdraget på grund av sin stora rutin och för att uppgiften ser enkel ut, eller när innehållet i det som tolkas går totalt över tolkens förståelsenivå (E. Tenhonen-Lightfoot, personlig information 15.9 2006). I teckenspråkstolkning leder en svag behärskning av teckenspråkets struktur lätt till att det talade språkets struktur dominerar i uttrycket. Även en duktig tolk kan när koncentrationen släpper tillfälligt använda sig av kodning – i talade språk kanske det inte är lika lätt att "klistra" målspråksord på talarens ord som det är att samtidigt producera enskilda tecken och talat språk. En stor lockelse att tillgripa tecknad finska torde uppstå särskilt vid tolkning av språkliga bilder, om man inte kommer på en idiomatisk motsvarighet direkt: i materialet finns bl.a. exemplen se olis poikaa ’det vore toppen’ (ordagrant ’det vore pojke’) (H1 T1), och sylttytehdas ’de som ligger bakom, de ansvariga’ (syltty = sylta, tehdas = fabrik) (H3 T6). Frågan om hur ändamålsenligt det är att använda tecknat tal i samband med tolkning är en intrikat fråga. Att använda kontakt- eller mellanspråk som förenar olika språks ordförråd och strukturer är en naturlig del av interaktionen i tvåspråkiga samhällen. Napier betraktar också som en viktig lingvistisk strategi att tolken smidigt förmår växla metod från att producera en produkt som strävar efter teckenspråkighet (free interpretation) till tecknat tal (literal interpretation) allt efter situation och behov (Napier 2002, 190–191). I arbetet hos Dövförbundets tolkar kom detta fram i en episod där talaren använde enstaka satser som exempel i en föreläsning om finska språket – tolken var tvungen att skilja de finskspråkiga exemplen från den beskrivande texten och använde tecknat tal för detta. Det är alltså inte frågan om en generell dikotomi (teckenspråk = bra kontra tecknat tal = dåligt), utan hur man på ett bra sätt rör sig utefter kontinuet mellan teckenspråk och finska enligt de villkor som ställs upp av klienterna och situationen. Tolkens repertoar måste alltså innehålla valmöjligheter mellan olika metoder. 74 Valet av tolkningsmetod på förbundet påverkas också av att en del av de döva anställda är utlänningar dvs. har ett annat modersmål än finskt teckenspråk. För dem är finskt teckenspråk ett viktigare främmande språk än det skrivna finska språket. Därför kan man inte låna in finskspråkigt material som stöd i tolkningen (s.k. citatlån), och tolkens produkt kan inte kopiera finska språkets grammatiska strukturer. Tolkarna visade sig väl förstå innebörden av att inte vara finskspråkig: EX. 9 T1: [---] jag måste verkligen fundera på hur det fungerar på teckenspråk--inte tecknad finska, utan teckenspråk (H1 T1) EX. 10 T6: Det kan vara--- det var närmast såna här konceptgrejer, som är såna att de är svåra att beskriva och förklara, så--- Och man kan inte alls luta sig mot vad som står där (pekar bakåt mot vita duken) Så var det--- jag funderade ibland på hur mycket jag ska ta stöd av finskan och hur mycket jag ska försöka undvika det. För ibland kommer man så lätt undan med att [BAKOMuppfordrande]! Det står där! Jag hinner inte med just nu, men det står där vid nummer fyra eller fem eller nåt. Men när man vet att det finns såna där det faktiskt inte gör det, det är bara en massa bokstäver i rad. (H3 T6) Av exemplet framgår också på vilket sätt tolken kan använda sig av texter, föremål m.m. runt omkring som resurser – pekning har en grammatisk betydelse i teckenspråket och genom det kan tolken spara både tid och energi. Frågan är alltså inte enbart om en språklig ”nödlösning”, utan om en medveten situationell strategi. I intervjuerna kom det inte fram några exempel på motsatsen dvs. vad tolken tänker om en tolkningsprocess där de tolkar en utländsk anställds tecknande till finska språket. Tolk 1:s uttalande i exempel 9 ”hur det fungerar på teckenspråk” visar en djup förståelse av att teckenspråket som språk är helt annorlunda än finska språket. Det fungerar annorlunda. Som exempel på teckenspråkets ikonicitet kom i exempel 1 fram en episod där deltagarna vid ett möte diskuterade den ekonomiska situationen: inkomster, utgifter och deras ökning och minskning osv. Tolkarna rapporterade att denna diskussion var svår att tolka och mycket koncentrationskrävande. Utmaningen att samordna det talade, tvådimensionella språket och det tredimensionella tecknade språket blir ännu större när det råder tidspress. Tolkarna hade fått även sifferdata som förberedelsematerial, men eftersom siffrorna hade 75 skrivits radvis utan grafiska illustrationer, gick det inte så fort att skapa en betydelse från dem. På teckenspråk kan man i ett och samma uttryck få med om pengarna man talar om kommer in eller går ut, mer eller mindre än tidigare, om mängden pengar håller på att öka eller minska och under vilken tidsrymd denna förändring kommer att äga rum, om förändringen går snabbt eller långsamt osv. Som hjälp för yttrandet kan man använda en pekande gest som formar en grafisk kurva. I bokföringsterminologi finns som ikonisk beskrivning även en vågrätt noll-linje där över- eller underskott, tillväxt eller minskning placeras över eller under linjen. Om underskottet ”växer” rör sig inte tecknet över nollinjen utan går ännu längre ned under linjen. Man kan inte heller stödja sig på finskans "tillväxt"-metafor, utan man måste liksom dela in saken i sina beståndsdelar, se det ur teckenspråkets perspektiv. Teckenspråkets ikonicitet kan också vara mera genomsynlig. Detta framgick i intervju 2, där tolkarna diskuterade var olika orter fanns på kartan. Vissa platser och regioner kände tolkarna till och det var lätt att placera dem genom att peka. Om man däremot inte kände till var orten låg, blev det en störning i tolkningsprocessen. När tolken inte visste var orten låg i förhållande till föregående ort eller någon annan fast punkt, blev den för meningsbyggnaden obligatoriska pekningen obestämd. Man kan se på situationen ur flera synvinklar: borde talaren ha åskådliggjort för sina lyssnare var orterna låg, eller antog han att alla i publiken visste var Tyrvää och Paltamo ligger? Borde tolken ha kunnat avgöra på grundval av förberedelsematerialet att det kommer att behövas geografiska kunskaper vid tolkningen? Hur stora geografiska kunskaper krävs det för att man ska vara allmänbildad – eller är tolkens ”allmänbildning” något annat än genomsnittsmedborgarens? Frågan kan också studeras ur ansvarssynvinkel: vilket är talarens ansvar och vilket är tolkens? Tids- och platsmetaforer kom också fram på det sätt tolk 1 använde föregående dags tolkning som stöd för en lingvistisk lösning. När man hänvisade till evenemanget vid det andra mötet kunde hon använda sig av sin minnesbild både vid tolkningen av den teckenspråkiga framställningen och vice versa: vad gällde referensrelationerna kunde hon kopiera dem såsom de hade varit vid tillfället ifråga (exempel 44 s. 112). I teckenspråket är en sådan scenimport som är synlig även för de andra deltagarna väsentlig, och teckenspråksforska- 76 ren Liddell (2003) har försökt tillämpa den av forskare av talade språk utvecklade teorin om begreppslig integration även på tecknade språk. Han kallar ett tillstånd där tecknaren liksom är med i berättelsen och inte placerar sig utanför den för ett surrogattillstånd (surrogate blend) (Liddell 2003, 157-159). När hon använder sig av denna specifikt teckenspråkiga lösning har tolken sin egen minnesbild som stöd – en tolk som inte var närvarande vid föregående dags evenemang, skulle behövt anstränga sig mer både för att förstå de ickemanuella markörerna i beskrivningen av händelsen och för att kunna producera en lyckad rumslig lösning, som i detta fall skulle vara en mer ytlig, s.k. symbolisk rumsbeskrivning (token blend, Liddel 2003, 190). Tolk 1 uttryckte sig inte i språkvetenskapliga termer, men uppvisade en stark språkförståelse när hon med fast röst konstaterade: ”Ibland är man tvungen att ta dit rummet” (H5 T1). Det finns ett stort antal andra exempel i materialet som visar att en sådan kontinuitet mellan olika tolkningssituationer är en viktig extra kunskapsresurs för tolken. Tolkarna talade om sina erfarenheter av en viss situation, om en viss talare, om hur bekant man var med sakinnehållet osv. Tolk 6 tyckte att en fördel med att känna till ämnet var att det var lättare att förutsäga talarens perspektiv – som i exemplet ovan påverkar även detta den rumsliga lösningen! Tolkarna (H1 T1, T2; H6 T3) tyckte också det var viktigt att referera till riktningar och dimensioner i verkligheten (real space) och till de mentala "landskap" som de gav upphov till (grounded space) (Liddell 2003, 82-83). I en välkänd fysisk miljö måste tolken exempelvis i samband med tecknet HÖRSAL peka åt det håll där hörsalen ligger i verkligheten. Om tolken befinner sig i en främmande miljö, korrigerar åhörarna sannolikt riktningen om det är viktigt i sammanhanget (H6 T3). Just sådana element från publikens naturliga språkbruk förbättrar tolkningskvaliteten i vilken miljö som helst. Behärskning av teckenspråkets strukturella egenskaper kom också fram i en episod där en högerhänt tolk plötsligt blev tvungen att reflektera över en vänsterhänt tecknares sätt att använda rummet. En vänsterhänt tolk hade i tolkningssituationen blandat ihop användningen av s.k. aktiv och passiv hand, och hon placerade referenten i strid mot reglerna i det tecknade rummet. Hon upptäckte inte källan till felet under själva tolkningen fast hon min- 77 des efteråt att hon varit förvånad över sina klumpiga uttryck. Diskussionen om detta fel gav upphov till en längre episod där man talade om den noggrannhet i tolkningssituationen som teckenspråkets grammatik och de finska orden för vänster och höger kräver. Dessa ord och de riktningar som de avser, tolkens fysiska placering och eventuella spegelbilder kan ge upphov till förvirring. När tolken ställer sig på ett ur tolkningens synvinkel lämpligt ställe bredvid eller framför filmduken, måste hon under tolkningen vara observant på vad uttrycken vänster och höger i talet syftar på: publikens, som sitter mitt emot tolken, eller talarens vänster. Tolken måste kanske vänta lite medan hon lyssnar, reglera fördröjningen – hon gör motsvarande besparing vid tolkningen när hon för att tolka det finskspråkiga uttrycket de som finns i den här vänstra kolumnen bara behöver göra en glidande rörelse uppifrån och ned. Ett liknande problem med bildlig beskrivning togs upp av tolk 4, där tolkningen innehöll en händelse där någons öga hade brustit. Hur brister ett öga rent konkret? Hur tecknar man det, med tummen? Dessutom hade tolken behövt veta om denna bristning var en konkret fysisk händelse eller om avsikten bara var att skrämma lyssnarna (och tittarna) med en grov språklig bild (H2 T4). Sammanfattningsvis kan man konstatera att de intervjuade tolkarna identifierade flera problem som hängde ihop med att uttrycka rum och ikonicitet, och man kan konstatera att de har en djup förståelse av vilken omfattande påverkan språkens olikheter har. Denna djupa förståelse för de talade och de tecknade språkens väsen kan man betrakta som en begreppslig artefakt. Att hålla sig kvar i ett teckenspråkigt uttryck under hela tolkningssituationen är inte alltid oproblematiskt, utan beror bland annat på hur alert man är: EX. 11 T1: [dåliga dagar] när hjärnan är alldeles klonk (tecknar STEL framför ansiktet)… (paus) Och då lyckas jag ibland slå knut på mig själv så till den milda grad i de tolkningarna eftersom jag börjar tänka mitt i alltihopa att inte fan, inte finska, inte tecknad finska utan teckenspråk och då blandar jag ihop allting (tecknar ORD-BYTA-PLATS). (H1 T1) Av uttalandet får man intrycket att tolken är förmögen till reflektion under aktiviteten och att hon identifierar felen och orsaken till dem. Hon verkar också vara förmögen till själv- 78 korrigering, att vid behov kunna ändra sitt beteende. Utan en djup förståelse av teckenspråkets väsen torde man inte klara av sådant. Precis som andra språk lever och förändras teckenspråket när nya företeelser kommer in. Det föds nya tecken, och en del av dem konventionaliseras och fortsätter att användas, andra förändras och får nya bibetydelser, och vissa försvinner. Uppkomsten av nya tecken är en välkänd företeelse även på dövförbundet. Ett nytt tecken kan låna drag från andra språk (t.ex. ett engelskt ord i munrörelserna) eller man lägger till en ny betydelse i ett känt tecken under samtalet. Betydelsepotentialen hos ett enskilt tecken vidgas i början i en inre krets och det är svårt för en utomstående att få kännedom om det. En del är tillfälliga och en del lever vidare halvt av misstag. ”Det började med att de--- eller vem--- eller nån slängde ur sig det bara för att jäklas, och då blev det så att vi började använda det---” (H1 T1). Ibland kan ett tecken användas bara i en mycket liten krets och verkar för utomstående som rena ”klingon” (H3 T5). – Den inre kretsens språk som företeelse är till sin karaktär även socialt, eftersom det ökar känslan av samhörighet. Att bli lämnad utanför utvecklingen av ett sådant innespråk innebär för husets tolkar ett avbrott i det kunskapsflöde som behövs för tolkningen. Av de ämnesområden som behandlas på förbundet är teknologi ett typiskt ämne, där det är krävande att hänga med i utvecklingen av innovationer och därmed sammanhängande nyord. Tolk 5 beskriver detaljerat hur hennes tolkningslösning av bildförbindelser i extranätet blir delvis ofullständig. Hon tar fram det mysterium i det dagliga tolkarbetet som det innebär att, trots alla störningar, deltagarna under samtalet kan skaffa sig en förståelse av det som det talas om. EX. 12 T5: Jag fick inte bildtelefon--- Eftersom för det första blandade jag ihop bildtelefon (tecknar BILD TELEFON) och bildtelefonen är ju en annan sak än de där--- ööö--- nätförbindelserna--- videonätförbindelserna. Att det kan ändå vara en annan sak och sen--- sen finns de här egentliga bildtelefonprogrammen. Så plötsligt började jag fundera på vad det var. Och plötsligt kunde jag inte teckna nåt alls. Jag försökte använda det här [2-VIDEOKAMERA-1 TECKNA] och jag fick det inte i handen! Och det är just de här begreppstecknen som är sammansatta mot teckenspråket… Och när du har bråttom och du börjar tänka att--- du får inte fram det, de är inte ännu så--- Att jag kan teckna bildtelefon [TELEFON-dom TECKNA-pass] så här, men sen när man talade om bildförbindelser i extranätet (tecknar KOPPLA-IHOP) 79 P: Det vill säga det som du borde få fram, att det är just det som inte är precis samma som det här. T5: Precis!!! Och sen kunde jag inte--- och det märks att--- klienterna inte ingrep, eftersom jag hela tiden bara (demonstrerar avbrutet tecknande) och de bara [NICKA], de vet vad det i stort sett [OTYDLIG] och därför försökte jag undvika det (tecknar UNDVIKA), så jag fick inte den där hemska känslan av att använda fel term, utan de visste att jag bluddrade och troligen inte en enda gång använde rätt term. Men det att de inte en enda gång kontrollerade det och det gjorde ingenting... Om jag hade använt till exempel videotelefon (tecknar VIDEO TELEFON), så hade jag hela tiden använt fel term och den hade kunnat sätta sig och--- Sen hade klienten kanske börjat använda den och de hörande hade tänkt men det var ju inget videosamtal! [---] Så det är bättre att jag visar att jag är helt ute och cyklar och att jag inte får fram tecknet. (H4 T5) Detta exempel belyser på ett utmärkt sätt hur tolken under tolkningsprocessen måste särskilja både detaljerna i sakinnehållet och de språkliga alternativ som står till buds i de båda begreppsvärldarna för att redovisa dem. Tolk 5 visar sig kunna övervaka sin produktion under tiden hon tolkar och rapportera om sina reflektioner under aktiviteten även i efterhand. Hon beskriver också sin förståelse av ömsesidigheten i språkbruket: de teckenspråkiga klienterna hade tagit fasta på de otydliga detaljerna om de hade tyckt det var nödvändigt för att bygga upp förståelsen. Tolken själv hade följande benämning på nyss nämnda händelse: ”hur man tolkar när man inte har pejling” (H4 T5). Hon tog också i ett annat sammanhang upp att tolken i tolkningen kan använda ett tecken som de teckenspråkiga själva inte skulle använda när de talar om saken, men att de förstår att det har den aktuella betydelsen i den aktuella situationen. I detta exempel är det de teckenspråkliga klienterna som är experter på det som avhandlas. I alla parintervjuer med tolkarna lade tolkarna märke till enskilda tecken i stimulusmaterialet, i sin egen eller tolkkollegans tolkning, som man ville diskutera mera under intervjun antingen ur utförande- eller betydelseperspektiv. Sådana tecken var: ARTIKEL, PARAGRAF, KOTUS [Focis - Forskningscentralen för de inhemska språken], KLASSIKER, AVDELNING samt vissa personnamn på teckenspråk. I bakgrunden låg antagligen tanken att tolkarna bör använda samma ordförråd vid partolkning. De finskspråkiga ordens eller termernas motsvarigheter gav inte upphov till lika mycket diskussion (förhandlingskommitté eller förhandlingskommission). I tolkning utanför huset av icke-allmänspråklig och fackspecifik terminologi tog tolkarna främst upp förståelse av företeelserna och definition av begrep- 80 pen, men inte att de skulle ha upplevt problemen på ordnivå som störande. När det gällde nyssnämnda nya tecken var det inte heller bara frågan om hur man skulle producera nya tecken, utan om vilka nya betydelser som gavs till företeelsen med dessa nya tecken. Ovanstående exempel på enskilda tecken hänger således även ihop med den begreppsliga artefakten språkets väsen. I stimulusmaterialet till intervju 2 ingick en tolkningssituation där tolken skulle tolka ett föredrag som innehöll många namn till teckenspråk. Det var namn på personer som var tämligen okända i dövsamhället och alltså inte hade några teckenspråkiga namn eller persontecken. Tolkarna tog fram flera alternativa lösningar: 1) namnet bokstaveras i sin helhet bokstav för bokstav 2) första bokstaven i för- och efternamnet bokstaveras och namnens ljudbild i sin helhet produceras samtidigt med tydliga munrörelser 3) av förnamnet bokstaveras första bokstaven och produceras samtidigt med tydliga munrörelser, av efternamnet bokstaveras de delar som behövs och en teckenmotsvarighet produceras för de delar där det är möjligt MUN: DOM. HAND mats m tomas t-o-m-a-s son EFTERKOMMANDE 4) namnets delar produceras med en lånad eller associerad teckenmotsvarighet MUN: HÄNDERNA: strömberg ELSPIS. Det är ont om tid vid tolkningarna, så alternativ ett går inte alltid att genomföra. Tolkarna kallade också de tidsbesparande alternativen 2-4 för genvägar. Rainò (2004a, 53, 62, 64) som har forskat om persontecken i finskt teckenspråk presenterar de medel tolkarna beskrivit med andra termer: mun & transkription (1), initialbokstavstecken (2), delvisa (3) eller längre översättningslån (4). Det är de medel man har i finskt teckenspråk för att skapa personnamn – om och när de innehåller genvägar har dessa en betydelse som grundas på språkbruket i användarkollektivet. Ett finskspråkigt namn går inte att alltid att överföra i sin helhet utan blir förblir som ett främmande element en symbol för utanförskap (a.a. 57). 81 Tolkarna 1 och 2 diskuterar i intervjun hur nyanserna i talet kan föras över i tolkningen i olika sammanhang. Ett huvudresultat i Vik-Tuovinens avhandling (2006a) är att just detta slags diskussion om den tolkade texten berättar om graden av expertis hos tolken (hos noviser ligger problemen enbart på ordnivå). EX. 13 T1: [---] ibland undrar man om man verkligen får fram den människans tonfall och saken det gäller. P: Mmm. T1: Om man kan se i min tolkning den personens talarstil, tonfallet, [---] dens personlighet, går den fram? För jag tycker nämligen att det är hemskt viktigt [---] T2: Jag har i alla fall varit glad över att när man sen kan--- åt talet liksom--När man känner till saken och det är en fortsättning. Men jag tror mer att… När jag är här så liksom översätter jag bara… Att--- nyanserna och allt det där överförs… När jag har fått feedback på andra håll att de har märkt att det låter som om det var han själv som talade. (H1 T1, T2) Även i detta utdrag kommer det fram vilken fördel det innebär med den kontinuitet som ett långvarigt klientförhållande för med sig: det blir lättare för tolken att förstå parterna och kvaliteten på tolkningen blir på så vis bättre. Det var dock inte lätt för tolkarna att definiera företeelsen. En orsak kan vara att man är van att betrakta tolkningen som ett uppdrag som utförs och sedan är förbi, medan man här betraktar den som något som lever längre än så. Tolkningens dynamiska princip, strävan att väcka samma reaktion hos lyssnaren som på originalspråket, kommer fram i tolk 2:s yttrande ”som om det var han själv som talade”. Finskans prosodiska medel för att tolka nyanser är mer kända för tolkarna, och i diskussionerna funderar de bland annat på hur man bör teckna tal som framförs med låg röst – med mikrorörelser och i ett förminskat teckenrum eller på något annat sätt? Även identifiering av dolda budskap i texten orsakar problem för tolkarna: EX. 14 T1: I samband med nyanserna tänker man kanske på vilken volym man använder så att säga. Om nån säger så där snällt och mjukt och så men där [GÖMMA], när man tänker på budskapet, vad de sa och då är mycket som är [PIK-FRAM-SKAL-UNDER] det är mycket så här [LE], men sen kommer det en sån där [PIK-FRAM-SKAL-UNDER], som sticker till och sen--- (H1 T1) EX. 15 T3: [---] å andra sidan om det är en grupp man känner, så vet du--- på sätt och vis (tecknar CITAT) känner du också till graderna av allvar, när det är på 82 riktigt och när det bara är till hälften skämtsamt… När det är på det ena sättet. Medan på en främmande arbetsplats är antennerna så upprätta att man vet inte och kan egentligen inte veta om det bara är så att den personen har en dålig dag. (H2 T3). I det lingvistiska beslutsfattandet verkar också den sociala sidan av språkbruket spela in: hur ska man tolka det som någon inte säger – och säger man ibland motsatsen till vad man menar? Situationsfaktorernas betydelse, kontextbundenheten förstärks. Tolkarna blir tvungna att i tolksituationen även bedöma vad som är viktigt – ibland bör man också kunna urskilja att talaren medvetet gör sitt yttrande oklart. Det är frågan om att behärska sakinnehållet, men också om den makt som ligger i beslutfattandet: vad ska jag utelämna, vad ska jag ta med. När man arbetar ensam blir det mindre energi över för att fundera på alternativen än när man arbetar i par (H5 T1). Samma sak är det frågan om också när det gäller på vilket sätt tolken reglerar tolkningsflödet: fortsätter hon utan att bry sig om ifall de teckenspråkiga klienterna ser på eller inte, eller ska hon ”dämma upp” en del av texten i avvaktan på att de ska börja titta på henne? I intervju 4 rapporterar tolk 5 om en sådan reglering. Företeelsen kan betraktas antingen som en artighetsregel i den teckenspråkiga samtalskulturen eller som ett drag i förmyndaraktig tolkning, men materialet ger tyvärr inte underlag för vidare överväganden om denna fråga. Å andra sidan måste man komma ihåg att vid reglering av tolkningsprocessen är det oftast bara frågan om att uppnå en jämn produktion av texten, ett naturligt flyt. 8.2.2 Kulturella strategier Personnamn behandlades redan i samband med lingvistiska strategier, men här tas de upp i kulturell bemärkelse, sett ur perspektivet av tolkens namnförståelse. Tolkarna ansåg det vara mycket viktigt att ta reda på samtalsdeltagarnas namn på teckenspråket – de nöjde sig inte med att bara bokstavera den skrivna formen. De är uppenbarligen kulturellt medvetna om att för en teckenspråkig person är persontecknet förstahandsidentifierare (se Rainò 2004a, 7). Att blanda ihop personnamn av samma typ ansåg de vara ett fel. Ett namn på det egna språket är viktigt i alla kulturer och att artikulera det rätt anses mycket viktigt (Rainò 83 2004b, 1). Användning av personnamn betyder alltså inte bara ett enskilt lexem, utan det är också ett tecken på ömsesidig respekt och social samhörighet. Användning av personnamn kommer fram även i ett helt annat sammanhang, nämligen hur tolken kan visa för lyssnarna vem som talar – den döve deltagaren kan ju inte känna igen talaren på rösten och han kan inte heller alltid med blicken se vem av talarna som har ordet (speciellt eftersom tolkningen alltid sker med en viss fördröjning). När man är samlade i en mindre grupp och sitter ansikte mot ansikte räcker det ofta med att peka med fingret eller visa med blicken, och vid tolkning mellan två personer kan det räcka med att man lutar sig i den ena eller andra talarens riktning. Metzger (1999) har undersökt dessa diskursmarkörer som tolkens egenproducerade yttranden, vilket stärker min uppfattning att tolken inte bara är en ”maskin” eller något annat slags förmedlande varelse mellan parterna i tolkningssituationen, utan också en producent av tal (Metzger, Fleetwood & Collins 2004, 3). I snäv bemärkelse strider ju ett sådant beteende mot en oskriven tolkningsregel vars grundtanke är att tolken bara ska "förmedla" kommunikationen, inte utelämna något och inte heller lägga till något. Teckenspråkstolkarnas yrkesregler innehåller numera inte någon sådan skriven regel. Ibland har tolkarna svårt att veta vilken information de teckenspråkiga klienterna önskar få om andra saker från den hörande världen än det som tolkas via talet. I en av intervjuerna kom det fram ljud från omvärlden: en telefon ringde och det hördes kraftiga dunsar från våningen över. Tolk 1, som arbetade ensam, hann teckna symboler för dessa ljud som kommentarer i tolkningen, men märkte senare att hon blev förvirrad när de teckenspråkiga klienterna började skämta om saken. Tolk 1 tänkte inte på saken ur informationsöverföringsperspektiv utan ur den tolkade interaktionens synvinkel. Om bullret är så kraftigt att det hindrar tolken från att höra ordentligt, kan tolken omedvetet visa irritation, som den döva klienten inte vet orsaken till, om inte bullret har nämnts. Även de hörande deltagarna kan se irriterade ut, vilket också kan leda till missuppfattningar. 84 8.2.3 Sociala strategier Medan jag framställde verktygen för att beskriva tolkningssituationerna gjorde jag slumpvisa observationer om hur tolkarna uppträdde strax innan tolkningen började. Vid det enda tolkningstillfälle som ägde rum utanför huset hälsade tolkarna på evenemangets moderator och kom överens om en del praktiska saker i samband med tolkningen. Därefter satte de sig på sina stolar i salens främre del för att göra de sista förberedelserna, eftersom ämnet var mycket speciellt. Vid husets interna evenemang uppträdde tolkarna som de andra: Pratade med deltagarna, drack kaffe och åt kaffebröd om det fanns, samt gjorde de sista förberedelserna – valde lämpliga platser för att synas och höras bra, ordnade det material de fått i förväg och ställde preciserande frågor till talaren och varandra. Småprat, skoj och förfrågningar om hälsotillstånd kan man beskriva som en lingvistiskt-kognitiv "kanalinställning" (se även solidarity strategy i kapitel 4.2). I dessa slumpmässigt observerade situationer vände sig tolkarna nästan inte alls till de hörande deltagarna utan riktade uppmärksamheten mot de teckenspråkiga klienterna. Här finns möjligen en tanke om att tolken och klienten är allierade (allies, se Wilcox & Shaffer 2005, 28). I intervjuerna blev det klart att tolkarna upplevde att medlemskapet i arbetsgemenskapen inverkade på hur formellt de uppträdde även i själva tolkningssituationen. Umgänget med den egna personalen är fritt, medan graden av formalitet kan öka redan med en enda ny och främmande person närvarande. En av tolkarna misstänkte att hon var "en dålig förebild för unga tolkar” men gick inte närmare in på detaljer om de situationer hon avsåg (H4 T5). Tolkarna nämnde som jämförelse att det vid återkommande uppdrag inom kontakttolkningen är viktigt att lära känna medlemmarna i arbetsgemenskapen – till och med en så liten sak som att hälsa på varandra är betydelsefull (H2 T3, T4). En av tolkarna funderade på hur svårt det var att veta vilka ansiktsuttryck hon hade som inte hörde till tolkningen, en annan tolk analyserade vid båda intervjutillfällena de gester och sidoaktiviteter som hon utförde och som inte hörde till tolkningen och funderade länge på hur störande de var. Sådana extralingvistiska drag är mycket typiska för talad kommunikation och i detta sammanhang verkar det som om deras kulturbundenhet ytterligare för- 85 stärks. Den ena av de nyssnämnda tolkarna beskrev hur ett formellt uppträdande i ett officiöst publikt sammanhang kan ta energi från tolken: EX. 16 T5:men det där att hela tiden göra sig i ordning när man står där framme… Jag tror att folk från huset inte så mycket tänker på det, men där borta när man är utanför, så går det åt en massa energi när jag börjar fundera på att jag borde ordna till behån men det där att hela tiden arrangera sig när man står där framme… P: Ja… Jag tror inte att när du står där i hörsalen och det är 150 pers där så--Du viftar nog inte ens med bluslinningen. Eller rycker. Utan situa--T5: Nej nej! Då stiger man upp vackert (demonstrerar ett rakryggat väsen) så här… när hon stiger upp så ordnar hon sina kläder… Men det är i själva verket en hemsk extraansträngning. Inte bara situationen utan redan när du tar emot tolkningen. [---] när innehållet är tungt, det är snabbt och hårt tempo, och hjärnan kan inte stanna till långa stunder och på seminarier är bortsett från det här svåra--- (paus) Den där formalitetsfaktorn. (H4 T5) På den tolkning som skedde utanför huset påverkade den formella situationen och att vara ”på främmande mark” tolkarnas arbete. Tolkarna ansåg att ämnet var främmande och svårt, men de försökte klara av situationen och avbröt talarna bara en gång för att ställa en preciserande fråga. När det gäller institutionaliserat tal vid seminarier och föreläsningar finns det i vissa miljöer en regel att det inte passar sig att avbryta talaren. Tolkarna bedömde att bortfall av detaljer i detta sammanhang orsakade mindre störningar än om man skulle avbryta talarna, som var ovana vid att det var tolkar närvarande. EX. 17 T3: [---] den enda gång vi avbröt, just det där ordspråket T4: Det som jag också tänkte på var tolkens roll, ibland kan publiken vara verkligen tacksam mot tolken när tolken frågar… De kanske inte orkar eller törs, men tolken kan fråga genom sitt arbete. Men sen tänkte jag vid nåt tillfälle att det här är ändå ett sånt tillfälle där man inte bara ställer sig och frågar… T3: Ja, precis. T4: Men det var så--- och han [talaren] var sån att nu kan man fråga, det kändes så… Men att kan du ta om det, jag hörde inte riktigt--- det skulle vara lite för mycket--- Folk var som så behärskade och inte så bra på att uppträda, så det kändes som att de bara skulle ha blivit förvirrade... Att det var en situation på den nivån att det passar sig inte…(H2 T3, T4) En sådan förståelse och observation av situationen kom fram även i den första intervjun, där tolkarna diskuterade sambandet mellan att avbryta talaren och hur väl man kände tala- 86 ren. Att man varit arbetskamrater länge kopplat med en informell situation kan ge upphov till följande situationer: EX. 18 T1: Och sen sa jag visst ett par gånger förlåt va sa du Jussi??? (demonstrerar hur hon lutar sig framåt, när hon försöker se talarens ansikte) och det var inte särskilt korrekt gjort (H1 T1; personens namn ändrat) EX. 19 T5: Nog är vi väl lite väl fria där... Det där försnacket--- Men sen kan det bli sånt här mellansnack och sånt som gör de nya tolkarna alldeles förskräckta, att det stör dem. Och jag förstår att man inte får göra det, men det är också ett slags--- det är då man måste hålla disciplin på sig själv… Och sen funderade jag på varifrån den kommer den där tendensen. Det är klart att det handlar om bekantskapsgraden, för min del är det att det där officiella [SÄNKA] Att det försvinner lite. (H4 T5) I samband med bekantskapsgraden diskuterades i intervju 1 om användningen av smeknamn – när och för vem är det tillåtet att använda smeknamn? Det skulle behövas ett större material för att se skillnader mellan husets tolkar och externa tolkar i det avseendet, de skillnader som märks här är slumpmässiga. Ett annat exempel på hur sammanvävda de lingvistiska och sociala strategierna är var en tolkningslösning, där en av tolkarna inneslöt sig själv i uttrycket arbetstagarnas välmående [ARBETE SUBJEKTIV VÄLMÅENDE] Lösningen väckte munterhet hos en av de teckenspråkiga deltagarna, men tolken tecknade snabbt till denne att hon hörde till arbetsgemenskapen. I intervjun motiverade tolken sin lösning genom att säga ”Jag tolkar saker som gäller mig också”. Å andra sidan kommenterade hon det hon hade gjort med hjälp av tecknet HOPPA-ÖVER-GRÄNSEN när hon reflekterade ytterligare över episoden, vilket man kan se som tecken på att hon är medveten om gränserna för den roll som definierats för tolken. Hon motiverade dessa gränser ytterligare: ”så gör man ju inte med främmande” och att det inte heller passar sig att göra så under en annan tolks pass. Motiveringen är intressant också i och med att det inte handlade om att tala ”i smyg”, eftersom alla deltagare såg sidokommentarerna och största delen av de närvarande förstod dem. (H4 T5) Samma tolk hade under den aktuella tolkningen också på ett annat sätt ”lagt fram sin egen sak” i tolkningen, då hon berättade att hon hade tecknat till de teckenspråkiga klienterna 87 NACKE ONT när hon inte kunde vrida tillräckligt på huvudet för att titta på den vita duken bakom som talaren hänvisade till. I intervjun kom det också fram en annan variant av sidoanmärkning: tolken hade inte fått förhandsinformation om mötets dagordning, men ordföranden som satt bredvid henne nämnde att han hade ”tre strecksatser”. Tolken sträckte sig fram och tittade på hans papper och tyckte själv att det såg rätt uppseendeväckande ut när hon såg det på videon efteråt. Det var inte bara frågan om kunskapstörst, utan samtidigt kommunicerade hon med sin handling till deltagarna att hon inte heller hade sett pappret och alltså inte kände till vilka ärenden som skulle tas upp. (H4 T5) Wilcox och Schaffer (2005) tar i samband med en diskussion om tolkens neutralitet upp begreppen kommunikativ och social neutralitet i tolkrollen. En social neutralitet som hör ihop med tolkrollen konstateras vara en omöjlighet: tolken är en mänsklig varelse, vars närvaro oundvikligen inverkar på de andra närvarande – på samma sätt som de andra deltagarna har även tolken makt att både bygga upp innehållet, dvs. betydelsen, i interaktionen och att föra interaktionen vidare (Metzger 1999, 23; Wilcox & Shaffer 2005, 46). Om man betraktar interaktion som något som byggs upp socialt (som jag gör i denna studie) kan man även ifrågasätta tolkens kommunikativa neutralitet: den betydelse som tolken för fram är inte en fast och objektiv variant av talarens budskap utan tolkens subjektiva betydelse som hon bygger upp i den aktuella kontexten. Denna tolkning önskar tolken ska ligga så nära som möjligt till det som talaren försöker säga (Wilcox & Schaffer 2005, 46–47). I samband med de sociala faktorerna är det naturligt att reflektera även över de känslor som kommer fram i tolkningssituationerna. Deltagarnas känslor och att uttrycka dem skapar naturligtvis nyanser i talet, men det talades inte mycket i intervjuerna om hur de inverkade på stämningen och därmed på tolkens arbete, kanske därför att de tolkningar som behandlas här främst rörde sig om behandling av ärenden i mötessituationer. De känslor som väcks hos tolken själv kommer dock fram här och där i materialet: som irritation (orättvisa deltagare, situationen går i stå), genans å någon deltagares vägnar, ångest (behandling av en kollegas problem i privatlivet, mbl-förhandlingar, hårda ord, irriterade deltagare). Tolkarna tyckte inte det var svårt att hålla sig till sin yrkesroll, utom vid ett tillfälle. Tolk 3 beskrev hur hon upprätthöll yrkesrollen i en situation som väckte starka känslor 88 genom att koncentrera sig överdrivet på sakinnehåll och språkdräkt. På det viset blev det ingen kapacitet över för tolken att reflektera över sina egna känslor. (H6 T3) EX. 20 T3: Sen börjar en del av hjärnan processa, att skulle det ändå vara--- Att de här munrörelserna som jag använde, det där ordet… Det gick nog inte--- Jo, jag vet att det gick fram i det här fallet, men i alla andra fall hade det kunna gå snett, hur skulle ett fungerande... Man börjar alltså spola upp såna här saker, så man inte--- så man inte själv hamnar i det där känsloläget (H6 T3). Behovet av social neutralitet visade sig i samband med enstaka tolkningssituationer i att tolkarna tog avstånd från sina arbetskamrater genom att kalla dem klienter. Oftast refererade klient lika mycket till både hörande och döva deltagare, men i en tolks språkbruk hänvisade det i allmänhet bara till de döva deltagarna. Behovet av social neutralitet kom tydligare fram i det sätt på vilket en tolk talade om att vara medlem i en arbetsgemenskap och hur det kan öka tolkens emotionella börda: EX. 21 T3: Det är mera pinsamt där på den egna arbetsplatsen när du är--- när du kanske efter en kvart är med samma människor i kafferummet och då vet du ingenting om nåt… Och sen säger nån att var det inte en dum typ den där som nyss--- Jaså, vem menar du… Det är lite grann en dans på lina, kanske. (H2 T3) Tolk 3 fortsätter här och i en senare intervju att berätta om vilka metoder hon har utvecklat för att kunna förena tolkrollens tystnadsplikt och rollen som arbetskamrat: EX. 22 T3: Jag är liksom totalt nollställd i de sammanhangen, jag försöker vara det och sitter med för att jag ska få höra något om vad som har hänt, så att jag har någon version av det, som jag får ha hört. (H2 T3) EX. 23 T3: Jag har olika strategier för vad jag säger. Antingen säger jag att jag kommer inte ihåg, jag säger bara jag minns inte, om jag vill komma lätt undan. Eller så kan jag säga tänk om jag ändå kunde minnas, men det ingår inte i min arbetsbeskrivning (skrattar till). På det viset försöker jag--- (H6 T3) Att helt separera rollerna som kollega och som tolk är dock mycket svårt, och tolk 3 nämner också att teckenspråkstolkarna utanför huset inte lika ofta blir utsatta för frågor av olika slag från deltagarna under tolkningen (H6 T3). I exempel 22 ovan försöker tolken bli delaktig i interaktionen i arbetsgemenskapen istället för att söka sig bort från den. Dickinson (2006) har gjort likartade observationer om de rollproblem arbetsplatstolkarna möter. 89 Samma tolk ger också ett helt annat slags exempel på hur hon efter en konfliktfylld tolkning uttryckte medlidande med en döv arbetskamrat – i och för sig även med en hörande arbetskamrat. Lösningen var avvikande, med medveten och överlagd. Tolken motiverade den genom att säga ”eftersom jag är människa, jag var med i den situationen och det inverkar på den situationen” (H6 T3). Bakgrunden till denna motivering kan tolkas vara en – i motsats till den s.k. maskinmetaforen – dialogisk syn på tolken som en deltagare och självständig aktör i tolkningssituationen (Wadensjö 1998, Metzger 1999, Roy 2000). Där handlar det om att bryta upp tolkens traditionella roll, om en övergång från ett arbetssätt där tolken har ansvaret till ett gemensamt ansvar att bygga upp betydelsen. 8.3 Arbetsfördelning Som tidigare konstaterats har man sett tolken och tolkens individuella förmågor som livsvillkor för en lyckad tolkning. Så är det också i viss mening, men partolkningen som ökade på 1990-talet var första steget i riktning mot att dela på ansvaret. I vissa ”krävande” situationer såsom tidsmässigt långa uppdrag ansågs det motiverat ur kvalitetssynvinkel att två tolkar fick ta hand om uppgiften. Inom utbildningstolkningen fanns det också ekonomiska motiv för detta arbetssätt, eftersom man med två tolkar kunde ha flera döva studerande i gruppen istället för att varje studerande hade en egen tolk i olika skolor (Selin 2002, 4–5). Partolkning har ökat och dess arbetssätt håller på att etableras. Vid min tidigare analys av praxis i partolkning fann jag tre typer av stöd: stöd för tolkningsprocessen, tekniskt stöd och kollegialt stöd (a.a. 26-32). Detsamma gäller materialet i denna studie. I det följande undersöks vad som ytterligare kom fram i intervjuerna om tolkarnas samarbete med varandra. Därefter vidgar jag perspektivet till arbetsgemenskapen och den arbetsfördelning som utvecklats där samt till olika typer av samarbetsinitiativ. Granskningen av arbetsfördelningen är till att börja med koncentrerad på samarbete i tolkningssituationen, därefter på den organisatoriska arbetsfördelningen. 90 8.3.1 Samarbete mellan tolkarna Husets tolkar utför uppdrag omväxlande ensamma och i par. Ibland beställer man en extern tolk för att bilda ett par. Det svåraste hindret för samarbete uppgavs vara tidsbrist och svårigheten att samordna arbetsscheman – snabbt inkommande beställningar och ändringar kräver ett fortlöpande samordningsarbete. Särskilt tidskrävande ansåg man det var att briefa, dvs. i detta sammanhang att muntligt förbereda de externa tolkarna och ge dem riktlinjer inför tolkningen, särskilt som det tar tid att bara hitta en gemensam tid för mötena. Tolkarna sade sig tydligt ta ansvar för att den externa tolken skulle klara uppgiften bra. En sade att briefingen just på grund av tidsbrist var "i bakvatten”, en annan funderade på saken även ur den externa tolkens perspektiv som ny i huset: EX. 24 T5: Men problemet hade varit att då hade jag haft hemskt bråttom. Och väldigt stressad och pressad om jag skulle hinna klara ut det här för tolken, för då känner jag ett väldigt stort ansvar. Jag kallar hit en extern tolk och säger till den, sätt dig där och tolka! Jag kan inte göra så! (H4 T5) En av tolkarna har börjat lägga speciell vikt vid briefingen efter att ha arbetat ett år som kontakttolk. Hon konstaterade angående behovet av information inför tolkningen: ”Det räcker inte att man vet att de och de personerna är närvarande" (H2 T3). Hon beskriver sitt nuvarande arbetssätt så här: EX. 25 T3: [---] när jag själv skickar en beställning vidare, så gör jag--- det är klart att det tar hemskt mycket tid--- Det lättaste vore att när vi får en beställningsblankett så skickar man den vidare så där… Men nu skriver jag på den, om det till exempel står Kentaurprojektet, så lägger jag till att det hör till den och den avdelningen, den och den enheten, hör till det teamet, så kan ni bilda er en uppfattning. Så att man vet vad som väntar en. (H6 T3) Uttalandet i exempel 24 hänger ihop med en situation där man gemensamt hade kommit överens om att när det kommer en akut beställning arbetar den tolken ensam, eftersom man inte har tid att leta efter en extern tolk och instruera denna. Detta skulle enligt tolkarna ha kunnat leda till att den externa tolken hade behövt så mycket stöd i själva tolkningen att det skulle ha gått åt oproportionerligt mycket energi för båda två. Med stigande erfarenhet lär man sig att reglera sitt eget arbete och sin ork med hänsyn till den totala belastningen: 91 EX. 26 T5: Man har lärt sig rätt bra att avväga, när man orkar ensam och när man inte gör det. Och sen tittar jag på hur många dagar är jag ensam… Så ok--Jag visste att jag är ensam på morgonen två timmar, då två timmar, sen är jag ensam igen i morgon bitti två timmar, men på eftermiddan är vi två… Så okej--- Det börjar närma sig gränsen till--- (H4 T5) I materialet beskrevs också en liknande situation, som man bestämde sig för att lösa på motsatt sätt: EX. 27 T3: Vi prata lite grann om att om man inte får nån ”bra”, så--- så bör man liksom inte ta nån alls. Jag sa att jag gör det hellre tre timmar ensam än att… Men sen när det visa sig att det var [namnger en nyligen utexaminerad tolk], så ringde jag genast och sa att vi skulle ta den tolken, bara i utbildnings--- Eftersom den människan har potential [H6 T3) Denna beredvillighet att instruera och till och med ”utbilda” externa tolkar för tolkuppgifter i huset torde kunna ses som ett slags inbjudan till gränsöverskridande och som en signal om en inställning till arbetet som bygger på gemensamt ansvar. I intervjuerna framgick att det fanns utrymme för omväxling i tolkarnas interna arbetsfördelning. Samma tolkar följer inte nödvändigtvis en process under hela dess livslängd. T5: Lyckligtvis är det så pass mycket ombyte här eftersom vi är tre stycken att ingen är så sällan med i processen att hon skull--- Så att så kallade processägare är vi sällan... I någon väldigt svår situation kan det hända att vi försöker vara en och samma. Vi fördelar dem ganska så långt på varann. (H4 T5) Något slags processägarskap har tolkarna tydligen ändå känt eller diskuterat, eftersom de nämner det. Tolkarnas oregelbundna schema för uppdrag för olika avdelningar, team och andra grupperingar ökar behovet av informationsutbyte. Tolkarna tycker ändå det är bra att man har vant sig i huset vid att tolkningen ordnas personoberoende, eftersom det märkbart underlättar samordningen av arbetet. Även den inom kontakttolkningen allmänna uppfattningen att tolken beställs för den döva deltagarens skull, ser man annorlunda på här i huset: större delen av de hörande anställda är medvetna om sina egna begränsningar och medger att de behöver tolk (H6 T3). 92 Husets tolkar visade sig ha olika rutiner för hur informationsutbytet går till. En av tolkarna berättade att hon lämnade de viktiga papprena framme i arbetsrummet, så att de andra också kunde bekanta sig med dem för framtida behov. Hon konstaterade att det inte finns något ”svart på vitt” om denna praxis, vilket torde betyda att det är en oskriven och kanske till och med oetablerad regel. En annan tolk berättade att hon – trots då och då uppkommen stark nyfikenhet – medvetet koncentrerade sig bara på de material som hörde till hennes egna uppdrag och motiverade det med att hon inte behövde veta allt om allting. Hon sade sig också vara mycket kritisk till vilket slags information som hon fått vid tolkningen som hon kunde föra vidare till andra tolkar. Hon kunde tänka sig att rapportera vidare om sakinnehållet i långvarigare processer (upprätthållande av kontinuitet) eller om det under tolkningssituationen hade förekommit t.ex. känsloutbrott som skulle kunna inverka på den fortsatta behandlingen av saken (orientering på ett socioemotionell plan). Hon tyckte inte att det hade uppstått någon missämja mellan tolkarna trots deras olika arbetssätt, eftersom gränsen även för den kollektiva tystnadsplikten enligt henne är mycket tydlig: man får inte föra ut något utanför tolkteamet. Tystnadsplikten berörs också vid briefingen av de externa tolkarna: vad är det som är nödvändigt för tolken att veta för att kunna förbereda sig för en tolkning och vad är mindre väsenligt. Uppfattningen om vad som är ”väsentligt” växlar uppenbarligen, för en av de intervjuade svarade mycket snabbt på en fråga om detta: ”Det är vad man själv tycker” (H5 T1). Implicit och intrycksbaserad kunskap spelar tydligen en rätt stor roll i detta. En extern tolk konstaterade att intern briefingpraxis nyligen hade förändrats bland de kontakttolkar som arbetade ute på fältet. Nu får tolkarna i samband med uppdraget information om vem som hade varit tolk gången innan och kan ta kontakt med denne under sin egen förberedelseprocess (H2 T4). Denna tolk tyckte att det var en förbättring gentemot tidigare. Regeln om tolkarnas tystnadsplikt verkar luckras upp på flera fronter: den individbundna tystnadsplikten börjar bli kollektiv. Från tolkarnas perspektiv garanterar en kollektiv tystnadsplikt bättre förberedda tolkningar eftersom man får bättre information. Till exempel i samband med läkarbesök är det bra om tolken vet varför patienten går till doktorn, vilken sjukdom det är frågan om och vilken 93 gång i ordningen det är. När man tolkar på en arbetsplats är det bra att veta om det är frågan om en fortlöpande process som en viss grupp samlas till regelbundet osv. De hierarkiska förhållandena på arbetsplatsen, gruppdynamiken och om det finns flera döva anställda på samma arbetsplats är också viktig information för tolken (H2 T3, T4). Men med tanke på klienternas integritetsskydd och förtroendet i klientrelationen är saken inte så enkel. För denna studie spelade jag in sex tolkningssituationer, och vid tre av dem hade förbundets tolk en extern tolk som partner. Dessa tolkar är ofta på förbundet och tolkar även i andra fall, och en har vikarierat där under flera månader. Under intervjun konstaterade alla sex att de inte hade haft något behov att detaljerat komma överens om rutinerna för partolkningen, eftersom de hade arbetat tillsammans tidigare och t.ex. litade på att den tämligen fasta rutinen med femtonminuterspass automatiskt skulle följas. Rutinerna gav ändå upphov till diskussion, närmast ur ett lingvistiskt perspektiv: - - på vilket sätt det är bäst att göra en komplettering eller en korrigering så att den andra tolken kan dra nytta av den (viskande dvs. hörbart eller med tecken dvs. synligt, hela meningar eller enstaka ord) (H1) hur svårt det är att stödja den andra när man själv arbetar på yttersta gränsen för sin förmåga och sitt minne (H2) varför samarbetet i början gick trögt, eller på vilket vis det inverkar på samarbetet att den andra tolkens sätt att tolka upplevs som främmande, liksom svårt att förutse – tolkens medvetande om det egna arbetssättet ökar när hon är tvungen att berätta om det för andra (H3) är tolkens närvaro och äkta intresse att förstå i tolkningssituationen viktigare än att hon ständigt står i beredskap att fylla i, korrigera och oklanderligt sköta det tekniska stödet? (H3) I beskrivningen av partolkningen definieras uppgifterna för stödtolkningspasset vidare än för det egentliga tolkningspasset. Dessutom kräver stödtolkningen god noggrannhet. (Selin 2002, 24–26.) En av tolkarna berörde tolkens behov av återhämtning under tolkningstillfället i samband med tolkbyte genom att kalla stunden som följer direkt efter bytet för vilopaus. Tolkens naturliga behov att pusta ut efter en tolkningsprestation kom fram även i den tidigare gjorda intervjuundersökningen, där pararbetande utbildningstolkar beskrev sin arbetspraxis (a.a. 33). I detta material betecknar den aktuella tolken pausen som ett sätt att överleva: ”Det är också en överlevnadsstrategi, att man--- Man släpper loss hjärnan…” (H3 T5). 94 Tolkarna 5 och 6 beskrev med hjälp av videobandet hur samarbetet fortskred. I tolkningssituationen var det ett tiotal deltagare som satt lite utspridda i en halvcirkel, möjligen för att de lättare skulle se varandras tecknade inlägg. Ur tolkarnas synvinkel var arrangemanget besvärligt, eftersom man inte såg hela den teckenspråkiga gruppen så att säga i ett ögonkast. Om det var tolkens 6 tur att teckna men hon upptäckte att någon teckenspråkig begärde ordet, gjorde hon ett läte som om hon tänkte begära ordet för att visa för tolk 5 att hon skulle se åt ett annat håll. Samtidigt fick moderatorn ett tecken på att någon i publiken begärde ordet. Tolk 5 vände omedelbart på huvudet och började tolka till tal (H3). I denna handlingsstrategi kombineras lingvistiska medel (stödtolken avger ett ljud) och sociala medel (talaren kommuniceras att någon begärt ordet). Samma situation gav även upphov till en annan diskussion som berör språkbruk och kultur: vem eller vad bör tolken titta på under tolkningen? En av målsättningarna var att hålla en naturlig kontakt med publiken, att man medan man tecknar låter blicken "stryka" över publiken från sida till sida utan att ändra den tecknandes frontposition. Å andra sidan berättade tolkarna att ibland i liknande situationer, när de teckenspråkiga klienterna sitter långt ifrån varandra, gör de en snabb analys av vilken funktion evenemanget har för varje deltagare. Om evenemanget är särskilt viktigt för en viss deltagare har tolken oftare ögonkontakt med denna person, och till och med frontpositionen för tecknandet kan riktas mot denna person. Ur tolkens perspektiv är det viktiga här att den som är intresserad av saken ofta upprätthåller dialogiska element och använder typiska medel för teckenspråkiga samtal för att ge tolken omedelbar återkoppling, bland annat om tolkningens begriplighet. Detta både motiverar tolken och hjälper henne att hålla kontroll över prestationen. Under intervjuerna kom det inte fram några situationer där tolken medvetet skulle ha undvikit ögonkontakt och på det sättet vägrat samarbeta. Sett i ett maktutövningsperspektiv är det en känslig sak att tolken gör en klientanalys eller "viktighetsgradering". Det förutsätter kunskaper om arbetsgemenskapens inre maktförhållanden, målsättningar och verksamhetssätt, men om det bara grundas på tolkens bedömning, kan deltagarnas egna syften förbli obemärkta. Tolkarna var tydligen medvetna om denna maktaspekt, eftersom de verkade tycka att idealet var att behandla de teckenspråkiga 95 klienterna jämlikt. En av tolkarna använde nämligen benämningen ’stackare’ om en teckenspråkig person som satt längre bort och lite i skymundan, medan en annan försvarade att hon hade ”riktat” sitt tecknande bara mot en viss del av publiken med att hon var trött. Men denna episod ger också upphov till frågor: är det lättare för tolken att vara ”jämlik” i en främmande miljö? Hur definieras de gränser inom vilka valen måste hålla sig? Dagens yrkesetiska regler tar inte klar ställning till maktfrågorna, eftersom den ”jämlikhet” som vi talar om här innehåller vidare frågeställningar än den självbestämmanderätt för klienten eller neutralitet för tolken som det talas om i de yrkesetiska reglerna. Jämlikhets- och maktutövningstemat kom upp även i ett helt annat sammanhang, som berörde tolkarnas arbetsbeskrivning och de regler som begränsar arbetet. Tolkarna verkade ha något olika uppfattning om vilka saker som går att handlägga med telefontolkning. En av tolkarna sade nej till alla telefonsamtal som gällde personliga ärenden, medan en annan ansåg att tolken inte har någon rätt att filtrera bort samtal – motiveringen var att man inte kontrollerar hörandes telefonsamtal heller. 8.3.2 Samarbetsinitiativ "Samarbetsinitiativ" kallar jag de handlingar med vilka deltagarna i tolkningssituationerna visar sin vilja att medverka i tolkningen. Sett ur tolkningens synvinkel är det viktigt vilka strategier tolken använder för att svara på dessa initiativ. En del av initiativen är sådana som skapar ett behov att anpassa olika strävanden och målsättningar till varandra. Sådana interaktionssätt kallar jag förhandlingar (jfr förhandling, möte). Initiativen kan ses som gränsöverskridanden: från det traditionella arbetssättet där tolken har ansvaret förflyttar man sig till en gemensam gränszon, där deltagarna medverkar i tolkningsprocessen antingen på eget initiativ eller på inbjudan av tolken. Samarbetsinitiativen delades upp i två huvudtyper: förhandlingar om handlingssätt och förhandling om språklig form och betydelse. Dessa strategier är till sin natur individuella. De initiativ som beskrivs här representerar självfallet bara en del av alla initiativ som kan förekomma, eftersom de är tagna ur en begränsad mängd material. 96 a) Förhandlingar om handlingssätt Samarbetsinitiativ som gäller förhandlingar om handlingssätt i detta material är sådana episoder, där 1. En döv deltagare framställde en begäran som bröt mot tolkparets förbestämda arbetsfördelning: han sade vilken tolk han ville skulle tolka ett visst inlägg eftersom samma tolk hade varit med och tolkat i den process som han tänkte berätta om (H1) 2. En hörande deltagare gav råd till en föreläsare om hur man bör gå tillväga för att möjliggöra tolkning (föreläsaren gav exempel genom att peka på en förteckning i en powerpoint-presentation och säga ”det här, det här och det här”, men eftersom han satt bakom tolkarna, kunde inte tolkarna veta vilken punkt i förteckningen ”det här" refererade till) (H3) 3. Evenemangets moderator föreslår en extra paus i programmet så tolkarna får vila (senare föreslår han att arbetet ska fortsätta under kafferasten för att hålla tidtabellen, dvs. tar det motsatta initiativet) (H3) 4. I början av ett möte konstaterar deltagarna att det bara är en tolk som ska arbeta under de två timmar mötet varar och lägger upp arbetet efter det (en extra paus i halvtid) (H4) 5. En mötesordförande ser till att mötet går framåt genom att tydligt ge ordet till en deltagare åt gången och genom att vid behov tysta de initiativ där någon försöker tala i mun på någon annan (H5) 6. Mitt i tolkningen av ett planeringsmöte tillfrågas tolkarna om de kommer ihåg om de har mycket bokningar en viss dag eller om de är tillgängliga då (H6). Tolkarna ansåg inte att det var oartigt eller taktlöst av klienten att be om att få byta tolk, utan att det var en bra och ändamålsenlig lösning. Man ansåg också att det underlättade arbetet att den hörande deltagaren gav råd till den oerfarne talaren om hur man skulle ta hänsyn till tolkningen. Vad gäller placeringen av pauser fanns det olika uppfattningar bland tolkarna. Det är intressant att tolk 5 beskriver det som att tolken ”får” en paus – på vad grundar sig regeln att tolken inte bör be om, kräva eller "ta" en paus? Å andra sidan 97 framgår det tydligt att man försöker ta hänsyn till tolkens arbetsvillkor. Att avbryta tolken för att ge kalenderinformation gav inget resultat, för tolkarna mindes inte utantill vad som var på gång. Om det hade varit bara en tolk på plats kan man förresten fråga sig vem som skulle ha tolkat den diskussion som tolken hade med de andra. I materialet fanns en intressant episod som hänger ihop med tolkens roll och dess gränser: en deltagare började under ett formellt möte att med små grimaser ironisera över det ärende som behandlades. Han riktade blicken mot den av förbundets tolkar som hade stödpasset – det var lätt att skapa ögonkontakt eftersom tolken just har till uppgift att se om det finns någon i publiken som vill ha ordet. Episoden skulle kunna ses som ett socialt samarbetsinitiativ, deltagaren såg ju tolken som en av ”oss”, en som kan ta ställning till den sak som avhandlas. Man kan också tolka det som ett initiativ till gränsöverskridande, en inbjudan att komma ut ur tolkrollszonen. En annan episod som bröt mot den sociala ordningen togs upp i intervju 4. På förbundet har man i åratal strävat efter en god diskussionskultur vid mötena, så att allas yttranden kan tolkas – även om det är två tolkar närvarande är det inte möjligt i längden att hänga med när folk talar i mun på varandra. Tolken berättade om den inre dynamiken och den språkliga situationen i en arbetsgrupp på följande sätt: EX. 29 T5: [---] när de känner varann så sätter de igång helt enkelt och börjar teckna på varann när de vet att den där kan inte sluta prata eller de vet att om jag inte börjar teckna så är det nästa hörande som får ordet. [---] Nog har de en väldans tillit till en när man är tolk från dövförbundet [---] de frågar inte en massa och --- blir det bra så här utan de pratar på eftersom de litar på--- Och jag var nära att säga, kom närmare, jag avskyr det här [VID-SYNFÄLT] när man är ensam… (H4 T5) Man bryter alltså mot den artighetspraxis som utformats i huset, men det lyckas inte om inte tolken omedelbart är med på noterna, när hon får "inbjudan" till en replik som bryter mot ordningen. Av citatet framgår att tolken i detta fall förstår vilka handlingsvillkor som gäller i situationen men tycker att arbetsförhållandena är krävande. Situationen skiljer sig från sådant överlappande tal där deltagarna omedvetet talar i mun på varandra. I den här interaktionen bryter man medvetet mot den sociala ordningen. 98 Även tolkarna tog samarbetsinitiativ: 1. Tolken ber upprepade gånger talaren att tala högre (H1) 2. Tolken ber föreläsaren förklara begrepp som ingår i det skriftliga materialet innan evenemanget börjar (H3) 3. Tolken kommunicerar till deltagarna med blicken och genom att byta ställning att hon inte känner till vad mötets dagordning innehåller (H4). Tolkens behov att höra bra i samarbetsinitiativ 1 ligger till grund för en av reglerna om tolkens arbetsförhållanden, och tolkarna får uppmana andra att följa den. I det andra initiativet försöker tolken visa för talaren att tolken inte är bara ett instrument eller en tankeläsare för deltagarna. Hon bjuder in talaren att bygga upp en gemensam förståelse och betydelse och samtidigt bli delaktig av den andra expertens kunskaper när de egna kunskaperna inte räcker till. Talaren avvisade dock initiativet och svarade på begäran i futurum: ”Nog ordnar det sig sen”. Tolken bad inte en gång till – det framgår inte av materialet varför – men konstaterade lakoniskt i intervjun: ”Nog ordnade det sig sen, på nåt sätt.” (H3 T5). I det tredje exemplet hänvisar tolkens ickeverbala kommunikation till den regel som utvecklats på förbundet att man ska få material i förväg. Samtidigt visar hon att hon tycker att det är ett gemensamt ansvar att tolkningen går bra. b) Förhandlingar om form och betydelse De initiativ som gällde förhandling om handlingssätt beskrev hur man i en tolkad diskussion förde in ”extra” yttranden för att koordinera verksamheten (om turtagningsregler och turfördelning se Leinonen 2006). En annan mera diskret metod än denna strategi är att tolken visar för klienten att hon inte är alldeles säker på de språkliga lösningarna i sin tolkning eller om hon förstått innehållet rätt. Det finns för all del en möjlighet för tolken att dölja sin osäkerhet och till exempel utelämna sådana delar av tolkningen (se intentional omissions, Napier 2002). I materialet beskrev tolkarna situationer där de upplevde att det språkliga uttrycket blev oklart och otillfredsställande. De misstänkte att sådana episoder kunde vara oklara även för deltagarna, men det var ingen som såg det nödvändigt att avbryta situationen. Tolkarna antog uppenbarligen att arbetsgemenskapens regel att man får avbryta tolkningen var känd av alla – det vara bara ingen som ville utnyttja möjligheten till 99 det. Vid flera tillfällen svarade deltagarna också på de samarbetsinitiativ som tolkarna gjorde, och det är det jag kallar att förhandla om den språkliga formen och betydelsen. Form betyder här uttryckets strukturella drag och betydelse det situationsbundna innehållet i uttrycket. I intervjuerna beskrev tolkarna hur de uttryckte osäkerhet genom vissa gester, miner och med hjälp av blickens riktning när de tolkade från finska språket till teckenspråket. När de uttryckte osäkerhet om förståelsen av sakinnehållet avbröt de den sammanhängande och flytande rörelseströmmen för bråkdelen av en sekund, fortsatte teckna kanske med lite rynkade ögonbryn och med en aning långsammare rörelser, och hela tiden hade de nära ögonkontakt med den teckenspråkiga klienten. Tolk 5 demonstrerade i intervjun hur hon riktade blicken mot talaren just innan ett sådant avsnitt började (H4 T5). Ett sådant extralingvistiskt lager fungerade i deras arbetsmiljö som en diskursiv markör och förde in ett annat samtalsspår i diskussionen, ett mellan tolken och klienten. I intervjuerna tog tolkarna upp följande initiativ som de hade tagit gentemot klienterna: 1. Tolken kommunicerar till lyssnarna med hjälp av blicken att hon inte är alldeles säker på sakinnehållets betydelse (H4) 2. När tolken tolkar den teckenspråkiga klientens framställning till talat språk använder hon samtidigt tecknat tal, så klienten kan kontrollera såväl timing som innehåll (H4) Liknande samarbetsstrategier har beskrivits i en australiensisk fallstudie (Napier, Carmichael & Wiltshire 2006). Centrala diskursmarkörer är pausering, nickningar och ögonkontakt, med vilka teckenspråkstalaren och tolken visar att de förstår, delar in texten i avsnitt och förtydligar den samt reglerar timingen (a.a. 1). Undersökningen ifråga gjordes i samband med tolkning av en teckenspråkig monolog, en föreläsning, där den döve förläsaren och hans två tolkar hade samarbetat under en lång tid. Efter en diskret signal från tolken får klienten en möjlighet att medverka i preciseringen av betydelsen: 100 1) Han kan till exempel genom att puta lite med munnen (PSK: 1219) tala om för tolken att tolkens tecken är korrekta, att den tecknade helheten är klar och begriplig och att han har förstått (H4) 2) Han kan ”kasta” ett tecken, dvs. teckna ett tecken som korrigerar eller kompletterar det tolken producerat eller forma en ordbild av det med munnen, varvid tolken genast kan korrigera sin tolkning (H1, H5) 3) Han kan följa tolkningen helt uttryckslöst och låta bli att reagera på markören, varvid tolken fortsätter tolkningen trots osäkerhetsfaktorn (H3) 4) Han kan rynka på ögonbrynen för att visa att tolkningen är lite oklar, varvid tolken får en antydan att hon måste ställa en preciserande fråga till talaren (H5) 5) Han kan be om ordet och ställa en preciserande fråga själv (H3, H5) Det som generellt sett är värt att notera i Napiers m.fl. (2006) resultat är att man i det teckenspråkiga samfundet använder diskursmarkörer i olika diskurssituationer och att flytta över dessa redan existerande medel in i tolkningssituationen är en enorm resurs, som tolkarna borde använda sig av mycket mer. Som stöd för strategiutvecklingen skulle det även behövas forskning i finskt teckenspråk om företeelser på diskursnivå, så att strategierna utnyttjar det tecknade språkets naturliga lagbundenheter. Även på tolkens och den hörande klientens samarbete ges det exempel (H1, H5). När tolken var osäker på hur hon skulle tolka en teckenspråkig framställning till finska, kunde det uppstå en kort paus eller ett klart avbrott, rösten blev osäker och röststyrkan blev svagare. Ibland riktade tolken en frågande blick mot talaren. Då kunde det hända att den hörande deltagaren repeterade det sagda med andra ord utan att direkt rikta sig till tolken. Vissa hörande begärde finkänsligt ordet i detta syfte: de låtsades för sin egen del be den tecknande om en precisering om det som hade blivit inexakt i tolkningen. Den hörande kunde även uttala (ibland ropa ut) ett enstaka ord eller term, som tolken kunde använda sig av för att korrigera eller komplettera det hon sagt tidigare. (Teckenspråkskunskaperna hos de hörande personerna i dessa exempel varierar.) I intervju 6 berättade tolken om en tidigare händelse där en hörande deltagare först efter tolkningen talade om för tolken vad han med ledning av tidigare kunskaper trodde att en 101 annan deltagare i diskussionen hade menat. Tolk 3 tyckte det var synd att detta samarbetsinitiativ kom för sent, men förstod att orsaken till det var att den anställde var en ganska ny och fortfarande ovan tolkanvändare. Tolken hade känt att hon befann sig på svag is under i stort sett hela mötet på grund av brist på förhandsinformation och var tvungen att använda betydligt mer energi än normalt för processen. Tolken uppmanade den anställde att göra sådana rättelser i fortsättningen: ”jag sa att man måste rätta!” (H6 T3). Det pågår alltså en övergång från ett traditionell arbetssätt där tolken har ansvaret till ett nytt sätt att arbeta där ansvaret är gemensamt, men i tolkarnas egna uttalanden kan man fortfarande höra uppfattningar om att tolken ensam bör ha förmåga att producera en tolkning som ska gå att entydigt förstå. I en episod avbryter tolken tolkningen av en replik och hon begrundar efteråt vad som fallit bort: EX. 30 T5: [---] men jag klarade inte av det ända fram och jag funderar på hur jag kan göra en sån--- Det var både lite fy [LÄMNA-BORT] och [MISSLYCKAS] åt skogen (H3 T5). Vid en närmare granskning av detta uttalande kan man notera följande: - tolken anser sig ha ansvaret för att allt blir tolkat – uppenbarligen tycker hon att regeln ”tolken får inte utelämna något” är viktig om denna regel tolkas enligt principen om formell, bokstavlig översättning, strävar man i tolkningen efter att ta fram en motsvarighet till varenda språklig enhet som finns i det ursprungliga uttrycket denna tolk tolkar tydligen tolkens ansvar så här bokstavligt och känner skuld, eftersom hon använder tecknet LÄMNA-BORT, som refererar till en avsiktlig bortgallring av språkligt material eller för många utelämnanden tolken uttrycker att hon känner sig misslyckad. Om man tolkar uttalandet mycket kritiskt kan man tycka att det reflekterar en positivistisk och svartvit uppfattning om språket och de inneboende betydelsernas natur. I denna studie närmar vi oss språklig interaktion som en social händelse, som en gemensam process för att bygga betydelser. Tolken tar alltså i interaktionen med sig sin egen subjektiva tolkning av respektive talares s.k. budskap, som alltså inte är något objektivt eller fast ”ting", utan får sin betydelse först genom lyssnarens tolkning – i tolkade situationer genom en indirekt tolkning. Sett i detta perspektiv erbjuder tolken lyssnarna sin egen tolkning att ta ställning till och väntar på lyssnarens eventuella preciserande frågor om betydelsen eller kommentarer till talaren. Därför behöver inte tolken ”tugga” originaltalet alltför färdigt åt lyssnaren 102 utan bara ge det en tillräckligt förståelig form för att interaktionen ska kunna fortsätta. I det sammanhanget finns det anledning att minnas hur tolkningen i vissa historiska perioder har innefattat även ett ymnigt "berättande", något som kan ses som kännetecknande för ett slags förmynderskap. Förklaring eller parafrasering hör fortfarande till översättnings- och tolkningsstrategierna, men de torde numera användas med mera urskiljning, eftersom samhällskunskaperna har förbättrats mycket i dövsamfundet och på motsvarande sätt samhällets kunskaper om dövsamfundet har ökat. Tolkens beskrivning av den besvärliga situationen fortsätter så här: EX. 31 T5: Och på sätt och vis rättade jag (tecknar TECKNA med osäkra rörelser) och sen bara [EGEN-1 PENGAR TREDJE VAD + frågande min, som visar att hon är osäker)] men ingen döv lyfte på ögonbrynet. [---] Om det hade varit nån [döv] som bara va? så hade jag ju genast stannat upp och så [---] Så i det läget när klockan är halv fyra eller över tre på eftermiddagen och jag tecknar att [TREDJE-frågande min] och alla bara [STIRRA-ARMAR-I KORS-PÅ BRÖSTET] så inte börjar jag då ursäkta att jag avbryter, men va var dom här tre (viftar samtidigt yvigt med händerna, skrattar till). (H3 T5) Tolk 5 beskriver med vilket slags samarbetsinitiativ hon erbjöd de teckenspråkiga deltagarna en möjlighet att medverka i uppbyggandet av interaktionen, men de visade inget intresse för det. Denna möjlighet att avbryta talaren som tolken tog fram föranledde tolkarna att fundera över det faktum att tolken snabbt måste kunna bestämma sig för vad som är så viktigt innehållsmässigt, att tolkningen måste avbrytas på tolkens initiativ. I detta exempel var en av anledningarna till att tolkningen inte avbröts att oklarheten ”bara” gällde en sidoanmärkning vid sidan av det egentliga ämnet. (H3 T5, T6) Tolk 6 tog i episodens sista replik fram balansgången mellan den formella och den dynamiska principen: ”Vi kommer tillbaka till det att ska vi tolka termerna eller ska vi tolka saken” (H3 T6). Nyss beskrivna exempel berättar om hur samarbetet mellan tolken och den teckenspråkiga klienten gynnade tolkens arbete och samtidigt gav tolken ökade erfarenheter för framtiden. Av tolken kräver detta att man vågar, konkret och inför ögonen på klienterna, ta fram sin osäkerhet, och av klienterna kräver det motsvarande förmåga att identifiera markörer för parallella samtalsspår. Att stå ut med osäkerhet och känna till de medel som finns för att 103 överbrygga sin okunnighet har också setts som ett centralt kännetecken för expertis (Valkeavaara 2005, 120). Särskilt viktigt är det att poängtera att osäkerheten inte beror på att tolken skulle ha förberett sig otillräckligt för tolkningen eller att tolken skulle ha felbedömt sin egen kunskapsnivå med tanke på situationens krav. Det handlar snarare om den mellanmänskliga interaktionens sociala, förhandlande karaktär, som tolken möter på två plan: interaktionen mellan deltagarna i tolkningen är en förhandling och det är också tolkens och deltagarnas interaktion. Övergången från ”berättande” tolkning till en tolkning där en del av betydelserna förblir öppna i tolkprodukten beskrivs i följande uttalande av tolk 1: "När folk ändå känner till och kan… På det viset är det inte så farligt om jag nu inte får fram det, att de blir lite..." (H5 T1). I denna arbetsmiljö upplevs denna praxis som möjlig, eftersom man litar på arbetsgemenskapens kunskaper om tolkning. Att förhandla om form och betydelse är ett medel som hör till språksamfundens resurser och som man medvetet drar nytta av i tolkningen. Förbundets tolkar berättade i de individuella intervjuerna att de externa tolkar man tar in som extrapersonal ibland kan uppleva särskilt det slags korrigeringar och kompletteringar som kallas ”kasta tecken” som kritik av sina yrkeskunskaper, och vissa externa tolkar blir sårade. Husets tolkar har blivit förvånade över denna inställning, eftersom de tycker ”kastandet” är en hjälp och ett energisparande arbetssätt, "det hör till kulturen i huset". (H4 T5; H5 T1; H6 T3). Här är det frågan om en konflikt mellan två olika verksamhetssystem som kolliderar: en gammal praxis som baseras på ett individuellt arbetssätt och ett nytt, kollektivt arbetssätt med gemensamt ansvar. Denna företeelse som jag kallar att förhandla om form och betydelse, finns även på andra håll än i tolkad interaktion. Kurhila (2001) konstaterar när det gäller samtal mellan infödda och icke-infödda språkbrukare, att de infödda språkbrukarna strävar efter symmetri, flyt och att föra situationen vidare, och att de därför undviker att avbryta den icke-infödda personen, även om dennas språkbruk skulle vara avvikande. Ofta för man in rättelserna i andra delar av konversationen på ett sätt som gör att den icke-infödda bevarar ansiktet. (Kurhila 2001, 191–192.) De tolkar som nämns här är icke-infödda teckenspråksanvändare, och de mekanismer som används i förhandlingar om form och betydelse skulle vi i fortsättningen 104 kunna betrakta med hjälp av de samtalsanalytiska medel som Kurhila beskriver. Åtminstone preliminära teoretiska motiveringar för det arbetssätt som utvecklats i förbundet verkar alltså ha uppstått ur normal praxis vid social interaktion. Tolk 3 betonade när hon talade om att visa sin osäkerhet, att det enligt hennes erfarenhet var skadligt att dölja osäkerhet eller fel: ”folk är tvärtom nöjda över att det visas upp, för då kan man åtgärda det." Hon ansåg även att det visade på ärlighet att ta fram osäkerhet, att dölja den ansåg hon vara lögnaktigt. (H6 T3.) Det skulle finnas skäl att undersöka detta även ur ett maktutövningsperspektiv. 8.3.3 Arbetsfördelning på organisationsnivå I intervjumaterialet upprepas uttrycket ”skomakarbarn går utan skor” i många sammanhang. Med detta hänvisar tolkarna till sina antaganden och förhoppningar att på Finlands dövas förbund (om någonstans) borde var och en ha kunskaper om tolkning och dess ramvillkor och möjligheter att fungera. En gemensam förståelse om tolkarbetets natur skulle underlätta för alla parter. För närvarande löser man alla problem t.ex. om anordnande av tolkning individuellt, eftersom man inte har diskuterat processerna gemensamt. Vid vissa tillfällen upplevde tolkarna att de inte är socialt myndiga medlemmar av arbetsgemenskapen, utan att man behandlar dem som "bara" tolkar, instrument. Man förstår till exempel inte alltid att tolken inte klarar av att ex tempore återge de allra senaste språkliga vändningarna som har utvecklats i olika smågrupper i huset. Teckenspråks- och tolkningsförmåga kopplas till individen och dennes kunnande, vakenhetsgrad osv. Dessutom kan den maskinmässiga synen på tolken ligga till grund för att man gjorde schemaändringar utan att ta hänsyn till tolkarnas åsikt om nyttan av pauser. Även i vidare mening beskrevs en nonchalans gentemot tolkens arbete och den expertis som hör ihop med det: EX. 32 T3: Vi är på sätt och vis helt osynliga, så att tolkningsprocessen och hur mycket den inverkar på allas arbete och hur stor ekonomisk betydelse den har, det har liksom helt försvunnit ur medvetandet (H6 T3). 105 Tolkarna har genom sitt arbete samlat på sig erfarenheter och kunskaper om arrangemang av olika evenemang, eftersom de sköter om upphandlingen av tolkuppdrag såväl från företag och enskilda yrkesverksamma i tolkbranschen som företag som ordnar resor och logi. Tolkningen uppfattas som något vidare än bara enstaka ordnande av uppdrag – man måste ordna flera uppdrag samtidigt och de hänger ihop med varandra på många olika plan. Tolkens arbete är till sin natur sådant att det under tolkningstillfället är svårt, egentligen omöjligt, för tolken att både tolka och föra fram sin egen sak redan på grund av fördelningen av ordet på mötena. Det är svårt att mitt i en tolkning uppdatera sina kunskaper, för att inte tala om att delta i diskussionen, varför tolken borde få en klar roll som ”bara deltagare”. Så har också skett i vissa fall, men tolkarna själva har inte i alla delar erbjudit sin expertis offentligt. Som "undantag" från normala rutiner berättar tolk 3 om två händelser: vid den första meddelade hon den person som planerade evenemanget att hon visste att en av de tilltänkta talarna skulle vara utomlands vid den tidpunkt som talet skulle hållas, och att även när det gällde det språkliga utbudet skulle de viktigaste tolkarna vara bortresta. Denna intervention motiverade tolk 3 med att det sparade tid: hon skulle spara tid för både organisatörerna och sig själv (denna tolkning hade klämts in med kort varsel mellan två andra uppdrag och hon skulle behöva hinna till det andra stället så fort som möjligt). Även i det andra undantagsfallet motiverades tolkens intervention med tidsskäl, men även ekonomi: slutresultatet blev att ett uppdrag på två dagar med flera tolkar koncentrerades till en dag, där hon arbetade som ensam tolk under villkor att hon fick paus en gång i timmen. Arrangören var nöjd med denna lösning. I tolkutbildningen och på kontakttolkningsområdet kallas sådana ingripanden av tolken för expertrepliker och är begränsade till själva tolkningstillfället. Rådgivnings- och informationsarbete som sker utanför tolksituationen betraktas som någonting annat. Å andra sidan framgick det återigen hur tolkarnas närvaro rör om i den rådande hierarkin, eftersom de är med i diskussioner som andra anställda inte får vara med i. Tolkarna har också flera samtidiga roller i arbetsgemenskapen, och detta medför vissa spänningar: 106 EX. 33 T5: Och ändå… Ibland känns det som att tolkens förhållande på sätt och vis just på grund av det--- tolkarnas förhållande till de där--- cheferna är intressant, eftersom de också på sätt och vis vet att vi vet. P: Ja. Och de måste ändå operera som om--- (tecknar OBESTÄMD) T5: De måste ändå operera och de glömmer det hemskt lätt på sätt och vis, men ibland får man bara en sån--- såna blickar att man undrar om de undrar... (H4 T5). Man kan tänka sig att tolkarna har makt på grund av att de har kunskaper som andra inte har tillgång till, och här är en tolkningsmöjlighet att man är rädd att tolkarna ska missbruka sin makt. Det här är ett dilemma även på andra sätt, eftersom tolkarnas ställning utan beslutanderätt och deras djupa sakkunskap om tolkningens omfattande verkningar kan synas stå i konflikt till varandra. I bakgrunden torde ligga de idéer i tolkens yrkesetiska regler som säger att "Tolken ska inte delta... Tolken får inte åta sig andra uppdrag..." och som baseras på synen på tolkningens livskurva som att den omfattar bara ett tolkningstillfälle. Denna tanke är fortfarande stark i tolkgemenskapen, fast man när det gäller andra delar av regelverket redan har utformat nya och mer ändamålsenliga regler. 8.4 Tolkens expertis Vi har vant oss att se tolkens sakkunskap som en individuell, kumulativ förmåga. Det framgick redan i kapitel 4, där jag refererade Vik-Tuovinens studie om hur tolkexpertis utvecklas: under de första åren av denna utveckling, när tolken är novis, fäster tolken uppmärksamheten mest på svåra ord och inte så mycket på talets innehåll, senare uppmärksammar tolken större enheter (Vik-Tuovinen 2006, 303). Tolk 3 konstaterar detta genom att hänvisa till sina egna första år som tolk: ”eftersom jag inte kunde teckenspråk på den tiden, så var livet lite besvärligt då (skrattar)” (H6 T3). Tolk 5 beskriver de uppfattningar hon hade på den tiden om tolkens roll som svartvita och entydiga jämfört med de åsikter hon nu har (H4 T5). Tolkarna i detta material kan man enligt Vik-Tuovinens kriterier betrakta som experter i förhållande till sin lingvistiska förmåga, eftersom tolkarna framförde att viktigare än att känna till enstaka ord, tecken eller termer var att förstå vad man hänvisar till med de aktuella språkliga markörerna och vilken helhet de olika delarna i talet bildar. Om denna helhet 107 använde man intressanta metaforiska uttryck: mönster, karta, spindelnät, pussel. Man konstaterade att de kompletterades till och med under själva tolkningen. En lyckad tolkning beskrevs som att man höll sig på skidspåret, problem beskrevs som att trampa igenom skaren (H5 T1; H6 T3). EX. 34 P: [---] du sa i början att det var en sån där spindelvävsaktig historia och sen att terminologin var så--- Vilket är det mest störande om man inte begriper? Kan man jämföra dem? T5: Uppbyggnaden. Om du inte begriper uppbyggnaden och förhållandena, så låtsas du bara tolka. [---] Nog måste man i princip kunna termerna också, men jag tycker att det är mera ibland ... [---] Eftersom om du inte vet nåt vad den pratar om, vilket förhållande över-under-sido grejerna har --- så går det åt så hemskt mycket energi så din översättning blir finsk. [---] T6: Aldrig att det hänger på en ter--- en betydelse. Nog hänger det på att man kan få en bild av helheten. Därför att om man har en bild av helheten så kan man lappa den, man klarar sig ganska långt på att man vet var grejen finns, men man vet kanske inte vilken grej. [---] Så nog är det helt klart. En klar skillnad i det att--- att inte snubblar jag på grund av en term eller ens två… [--] T5: Alldeles riktigt. Och sen om man vet hur det är uppbyggt så är det mycket lättare att hoppa tillbaks på tåget om det kommer nåt mer svårt… På nåt vis kan man tolka då, för du kan gå tillbaka och placera det på kartan som du har byggt upp för det. T6: Annars vore det inte tolkning, det vore kodning. T5: Just det. T6: Uppbyggnaden är ju där betydelsen sitter, eller ok även begreppssystemet på sätt och vis men--- Det är inte termerna eller översättningen av termerna, utan det är hela saken. (H3 T5, T6) EX. 35 T3: [---] jag vet inte om det är för att jag brukar lägga pussel som jag har lärt mig eller om det är det här jobbet där man är tvungen att lära sig, men det där att man kan föreställa sig helheten, om det är ett tolkpussel eller i tolkningen... [---beskriver en händelse som exempel---] Jag hade inte hunnit läsa dem, jag hade bara ögnat igenom… Nå i själva tolkningen när de hänvisade till nånting hit och dit så kopplade jag genast att det här är det här, det här är det där… (tecknar pekningar åt olika håll i neutrala läget). (H6 T3) I teckenspråkstolkning förutsätter gestaltningen av helheten att tolken kan förstå och producera den tredimensionella betydelsestrukturen i det man talar om, eftersom den fysiska världen och de språkliga uttrycken som härrör sig från den gestaltas på ett annat sätt i teckenspråket än i de flesta talade språk. I teckenspråket placeras saker och företeelser - till och med tid! - i olika delar av utrymmet framför tolken och förhållandet mellan dem uttrycks 108 klart med pekning, deiktiskt. Gestaltningen av rymd och topografi, över huvud taget det visuella är viktigt. I tolkarnas kommentarer framgick tolkarnas djupa förståelse av detta på det sättet att de ofta nämnde referensrelationerna eller de hänvisningar som förekommer i talet. Några exempel: EX. 36 T5: Att tolken är så inne i det så att hon förstår referensrelationerna (H4 T5) EX. 37 T3: Men om du inte kan se framför dig den där situationen, det hela där vi befinner oss… Om du inte vet vad de hänvisar till eller varför de hänvisar till en viss sak, så--- Då hjälper inte markörerna och allt det där, för du vet inte varför. (H6 T3) EX. 38 T1: Nu kommer till exempel en sån grej, att jag inte visste direkt, varifrån--vad man hänvisade till (pekar samtidigt)… Är det säkert att det är det här man pratar om, när man gjorde så mycket hänvisningar... P: Alltså till nåt som man har tänkt på? T1: Ja, att de har talat om det innan eller på tidigare möten eller--- det var lite frågan om vilken kupong talar de om nu eller… Och sen lita på att när jag tolkar det så här så kommer referensrelationerna att [DE FÅ-KLART] de får det sen. (H5 T1) I det sista exemplet framkommer tolkens lingvistiska strategi i en situation där hon är osäker på sakinnehållet: tolken bygger upp en självständig, koherent helhet – även med risk att produkten inte nödvändigtvis motsvarar den verklighet som talaren refererar till. I annat fall berättar tolk 4 att hon tolkat på ett företag vars tillverkningsprocess hon inte kände till, vilket gjorde att det var mycket svårt att tolka ”hur olika varor flyttas från en plats till en annan” (H2 T4). I ett tredje exempel bygger tolken på samma sätt med stöd av teckenspråkets egna strukturella drag upp en helhet, som hon efteråt konstaterar blev rätt "av misstag" (H2 T3). Till denna ”trial and error”-strategi hörde som en viktig del utöver att hålla tolkningen under kontroll att försäkra sig om att mottagaren av tolkningen vid behov kan uttrycka att han är missnöjd med uttryckets begriplighet. I samband med diskussionen om expertis kan det vara nyttigt att granska även Beretiers och Scardamalias (1993) intressanta påstående att det är möjligt för en människa att arbeta i sitt yrke i åratal utan att utvecklas över huvud taget. Om en arbetstagare försöker minimera problemen och snäva in sin arbetsbeskrivning till bara de arbetsuppgifter som han upplever att han behärskar, utvecklas inte expertisen. Typiskt för experten är en progressiv problemlösning, dvs. genom att lösa allt svårare problem ökar man gradvis sitt kunnande 109 (Bereiter & Scardamalia 1993, 77–78). I båda intervjuerna framhöll tolk 3 att ”i det här jobbet är man tvungen att lära sig" och berättade att hon lärt sig både genom att förbereda sig för tolkningsuppdragen och under själva tolkningen. EX. 39 T3: [och det] borde heta [därför just det]! Nu har man lärt sig nåt igen! T4: Jag hann inte lära mig, det var så mycket att fundera över hur jag ska göra... T3: Jag kommer säkert ihåg det därför att jag kom själv på det då, liksom Ahaa! Just det! (H2 T3, T4) EX. 40 T3: [---] det känns att man har nytta av den gamla grunden när man själv håller på med det lite grann, då är de inte alldeles främmande de där begreppen och man kan föreställa sig det och så lär man sig nåt och--- sen är man klokare nästa gång… (H6 T3) Tolk 4 tar å sin sida i exempel 39 upp att hon vid detta tillfälle inte hade någon extra kapacitet för att lära sig något. En orientering mot medvetet lärande kommer också fram i en annan intervju, där ämne och terminologi inom ett visst specialområde är ganska främmande för tolken: EX. 41 T6: Som i vilken tolkning som helst, ju mer förkunskaper man har, desto lättare är det. Eftersom det här är så pass svårt, så det skulle nog ta en eller två dagar att lära sig det. (H3 T6) Vik-Tuovinen (2006, 129) rapporterar att det krävs 6-10 år för att utveckla expertis eller minst 10 års erfarenhet, och här går tolkarnas uttalanden i samma riktning. Förutom erfarenhet verkar det som att utveckling av expertis även kräver att man är inriktad mot att lära sig. I intervjuerna talar tolkarna själva om nyfikenhet (H3) och kunskapstörst, de nämner att de ibland av eget intresse går in på webbplatser som nämnts vid tolkningarna eller åtminstone planerar att göra det under tolkningen (H2 T3, T4). Om man är intresserad av ämnet blir tolkarbetet roligare. Tolkarna tog inte särskilt upp begreppet reflektion till diskussion. Även vardagligt prat om ens eget lärande kan vara reflektion, om man med det menar att man behandlar sina egna erfarenheter och sin egen verksamhet. Begreppet reflektion betyder olika saker i olika vetenskaper – inom vuxenpedagogiken refererar man ofta till Deweys och för utveckling av expertis till Schöns definitioner (Levander 2004, 452–453). I en artikel som behandlar lä- 110 rande på arbetsplatsen tar Vaherva (1998, 170) upp betydelsen av reflektion för olika former av lärande med hjälp av en indelning gjord av Watkins och Marsick (1992): i informella lärandesituationer såsom vid självstyrd inlärning eller studier med mentor kan den lärande betydelsegöra sådant som är centralt för behärskandet av arbetsuppgifterna – men utan ett reflekterande grepp kan aktiviteten bli tämligen irrelevant och inlärandet bara slumpmässigt. Tolkarna talar tyvärr inte så mycket om förhållandet mellan arbete och lärande, men deras reflektioner efteråt visar att de reflekterar förhållandevis mycket över sina lösningar under tiden verksamheten pågår, varför det finns gott om möjligheter till informellt lärande. Tabell 4 Watkins’ och Marsicks (1992) syn på olika former av lärande. Med reflektion Utan reflektion Inom aktiviteten informellt lärande slumpmässigt lärande Utanför aktiviteten formellt lärande icke-lärande (Vaherva 1998, 170.) Enligt Levander (2002) bör man vid det reflekterande tillvägagångssättet skilja mellan två dimensioner: dels det tänkande som äger rum under verksamhetens gång i själva situationen, dels överlagt, målinriktat och långvarigt bearbetande. Reflektion under och efter aktiviteten har beskrivits framför allt av Schön (1987), vars arbete av Cowan (1998) har kompletterats med reflektion över förberedelse för aktiviteten. I intervjuerna nöjde sig tolkarna inte med att bara beskriva och minnas händelser (analytisk reflektion), utan de bedömde också erfarenheternas betydelse (värderande reflektion). Antagligen har till tolkarnas lärande i arbetet på längre sikt också kopplats kritisk reflektion, för de har förmåga att lägga fram motiveringar för förändringar i arbetssätt, motiveringar som grundar sig på bredare grundprinciper (se diskussionerna om tystnadsplikt och jämlikhet tidigare i detta kapitel) (Levander 2002, 458–461). Å andra sidan kommer det i tolkarnas uttalanden fram en tanke om expertis som också är känd i litteraturen, nämligen att inlärandet av vissa rutiner frigör energi och kapacitet även till annat än den förhandenvarande uppgiften (Bereiter 2002, 355). I materialet fanns vis- 111 serligen flera exempel på överbelastning eller hot om det, men det fanns också exempel på att man har kunnat låta tankarna löpa: ”Till exempel om [ortens namn] kommer jag ihåg att jag tänkte att hur ska jag kunna få in här att jag kommer därifrån, att det här är hemmavid (skratt)" (H2 T3). Automatisering och rutiner var sådant som underlättade arbetet, och tolkarna hänvisade indirekt till dessa faktorer både när det gällde kända namn och siffror (det år förbundet grundades) (H2 T3, T4). Som motsatser nämndes tecken som var nya för tolken och som man höll på att introducera, och som krävde förvånansvärt mycket energi. Framför allt ett nyligen ändrat tecken (KOTUS) visade sig vara besvärligt, eftersom användandet av den nya rekommendationen innebar ett brott mot automatiseringen (H2 T3; om tecknet KOTUS se Savolainen 2006, 26). Husets tolkar har på grund av familjeledighet eller tjänstledighet varit borta från tolkarbetet under varierande tidsrymder. Avbrott i kunskapsflödet på grund av bortavaro beskrevs förvånansvärt sällan när det gällde behärskandet av sakinnehållet. Som en trolig orsak nämnde man att kännedomen om husets verksamhet möjliggör snabb uppdatering av kunskaper, i en välkänd helhet upptäcker man snabbt väsentliga förändringar (H5 T1; H6 T3). Kontinuitet är inget enhetligt begrepp, vilket framkom tydligt i en kommentar av tolk 3: ”Här handlar det dels om kontinuitet och dels om bredd”. Hon tog upp betydelsen av tillfällig bortavaro även som ”omskakare” av sin egen tankevärld: kända saker har man en tendens att bli blind för (H6 T3). Dessutom har den osäkerhetfas på grund av det långvariga avbrottet i kunskapsflödet som hon upplevde när hon kom tillbaka inverkat på vilken extrainformation hon försöker ge när hon briefar externa tolkar (se även exempel 25). De sociala strategier som tolkarna rapporterar om i intervjuerna talar också om utvecklingen av ett tredje delområde av expertis: så här långt komna i sin bana ser tolkarna tolkningssituationerna som ett annat slags arrangemang än tidigare. De övervakar inte bara språket som ska tolkas utan även situationens sociala dynamik, varje diskurs som en helhet. De ser också sig själva som medverkande i situationen på ett annat sätt än tidigare. Tolk 5 talar om den plats som tolken tar, dessutom använder hon om tolkens utvidgade förmåga att åskådliggöra situationen benämningen situationskontroll. Hon anser att åskådliggörande av 112 sociala element inte är möjlig förrän tolkningsprocessen inte längre tar tolkens hela energi (H4 T5). Ett fjärde delområde för expertis som kommit fram i materialet är synen på tolktjänsten som en del av organisationens och samhällets verksamhet. Detta märks i tolkarnas kommentarer på så sätt att de har utvecklat en bred servicemedvetenhet: hur man kan ordna en smidig och ekonomisk tjänst med god kvalitet. Om tolkarna inte är säkra på den externa tolkens kvalitet är de beredda att kompromissa och förhandla om organisationen av sina egna arbetsförhållanden. Kvalitetsbegreppet är kundorienterat – när de fick frågor som berörde kvalitet skickade de tillbaka frågan till intervjuaren: ”Det får du fråga klienterna om”. Samarbetet i nätverket för tolkserviceanordnare kräver förutom aktuell information om läget i hela landet också en viktig social förmåga. Lärande i samband med tolkarbete har i litteraturen om tolkning närmast behandlats i samband med kunskapsinhämtning (knowledge acquisition) i samband med förberedelser för tolkning. I sitt pro gradu-arbete i ämnet tar Ala-Antti upp den tanke som Varantola formulerade redan 1980 om att "tolken måste artificiellt höja sin kunskapsnivå för varje uppdrag (Ala-Antti 2003, 15). Ala-Antti använder termen den lärande (learner) för tolken i sin redovisning av på vilket sätt undervisningsteknologi och mind-mapping lämpar sig för tolkens förberedelsearbete (a.a. 27). Tolk 3 tog upp hur läsförmågan vid förberedelsearbetet under årens lopp utvecklas från att man koncentrerar sig på enstaka ord och tankar till bredare reflektioner över begreppsliga betydelseområden och talarnas olika perspektiv och syften (H6 T3). Diskussionen om detta ämne var dock så kort att man på grundval av denna inte kan dra några slutsatser om huruvida denna utveckling beror på lärandets medverkan i tolkarbetet eller något helt annat. Ala-Antti tar i sitt arbete inte ställning till lärandets kvalitet eller till hur ytliga, djupa eller bestående förändringarna i tolkens kunskapsstruktur under förberedelseprocessen blir. I litteraturen om tolkning poängterar man ofta betydelsen av att tolken är allmänbildad (bl.a. Napier 2002,190), och exempelvis Wilcox och Shaffer uttrycker det uttömmande: “Without a breadth and depth of knowledge, interpreters cannot construct meanings” (Wilcox & 113 Shaffer 2005, 44). I detta material beskrev en av tolkarna sin uppfattning på ett sätt som kombinerade dessa perspektiv: EX. 42 T5: [---] jag tror att tolken--- tolkarna har en god yrkeskunskap här, de får snabbare än genomsnittsmedborgarens den där (tecknar BEHÄRSKA) uppfattningen om hur det är och vad som hör ihop med vad. Och i teckenspråket referar man till dem. (H3 T5) I litteraturen om kognitivt lärande har minnets funktion och utveckling av förmågan att inhämta kunskap varit centrala delområden sedan 1950-talet (Tynjälä 2002, 31). Den kognitionsvetenskapliga utvecklingen har även slagit igenom i tolkningsforskningen. I denna undersökning steg minnes- och kunskapsinhämtningsstrategierna överraskande starkt fram vid sidan av interaktionsstrategierna. Detta berättar å ena sidan om tolkningsprocessens natur som summan av flera samtidiga processer, å andra sidan vilka begrepp tolkarna använder för att gestalta sin expertis. Jag tycker därför att det är viktigt att ta fram även dessa resultat, fast de egentligen är "överflödiga” om mina egentliga forskningsfrågor tolkas snävt. Samtidigt kan man diskutera hur starkt lärandet är närvarande i utvecklingen av expertis. 8.4.1 Tillgodogörande av minnesstrategier Minnet och minnets funktion har länge intresserat forskare både inom simultan- och konsekutivtolkning (Tommola 2006. 135). Jag kunde ändå inte förutse hur viktigt tolkarna själva tyckte det var att beskriva minnets funktion i intervjuerna. Det stödde min hypotes att den kontinuitet som uppstår på grund av upprepning underlättar tolkarnas arbete: att processa tolkning med stöd av det som är lagrat i långtidsminnet är lättare än att behandla en stor mängd ny information med hjälp av korttidsminnet. Man kan tänka sig att kumulativ kunskap och gestaltning av helheten är på samma gång både ett kognitivt verktyg och en tilläggsresurs. Om tolken däremot inte har några förkunskaper, har hon färre fästpunkter som hon kan använda som stöd för minnet (H2 T3; H6 T3). Förbundets tolkar har också diskuterat sinsemellan hur de skulle kunna få intern utbildning om ärenden som kommer upp i huset för att säkra denna kontinuitet (H4 T5). 114 Tolk 5 framför att även om man inte kan återkalla en viss sak i minnet före tolkningen, kan man komma på det och klara upp det under själva tolkningen. Samtidigt påpekar hon att det kan krävas extra energi för att minnas, när man inte klarar av att gestalta helheten, utan det uppstår luckor. EX. 43 T5: [---] några nyckelbegrepp, som jag hade hört förut, men jag kom inte ihåg definitionen och det... Men det blev ju klart under själva tolkningen… Men--- nog hade det underlättat om jag hade kunnat skapa mig en bild (H3 T5) En liknande erfarenhet av att tillgodogöra sig kunskaper i långtidsminnet hade även tolk 1 i en situation där hon tolkade en teckenspråkig text som hon tyckte var ovanligt svårt formulerad: EX. 44 T1: [---] det hjälpte mig att jag för det första hade varit med på mötet dagen innan, där de rapporterade om det här, och hade varit med i den processen, så jag visste vad--- eller vad bakgrunden var. Så det gick--- ööö--- Jag förstod ungefär fifty-fifty när han tecknade (tecknar BEGRIPA) och vad jag förstod från min bakgrundskunskap (tecknar KOMPLETTERA) [---] Så att ibland när det kom såna tecken som jag såg men som hjärnan inte hann registrera, så fyllde jag i nåt och hoppades att det blev rätt! (H4 T1) Samma tolk beskriver i det sammanhanget också hur minnet fungerar när man som ensam tolk befinner sig på gränsen av sin kapacitet: EX. 45 T1: [---] sen har man samlat på sig en sån här minnesreserv (tecknar KÄRL) så då tar jag fram därifrån [SPRIDA-INFORMATION] ding ding ding… P: I lämplig ordning och lite i taget… T1: …så jag börjar tömma här nere och fyller på hit upp (visar tömning och påfyllning av kärl) samtidigt som det kommer mer… Så man klarade inte av att… Så sen var man tvungen att--- (tecknar en lista i fingrarna). Det var som det var, så aha, klart och sen fick jag tag i tråden igen och kunde få en bild av det själv också… (H5 T1) I denna beskrivning framkommer samtidigt både tolkningens påtvingade tempo och utförandet av flera samtidiga processer, man har inte tid för egna reflektioner utan för att hänga med i tempot måste tolken lägga in nytt material ”på väntning” i arbetsminnet. Här gör tolken som stöd för minnet en lista med hjälp av fingrarna, som i teckenspråket även representerar siffror. Samma listteknik använde även tolk 3 i en situation där hon var tvungen att minnas många årtal som inte hade några fästpunkter i hennes baskunskaper (H2 T3) samt 115 av tolk 5 i samband med förkortningar (H3 T5). I teckenspråksforskningen har detta slags ”flytande” delar av texten kallats bojar (buyos), som den tecknande symboliskt kan hänvisa till på olika sätt under berättelsens gång (Liddell 2003, 223). Det är alltså inte tekniker som har utvecklats till stöd för tolkning, utan de är en del av uttrycksförrådet i tecknade språk. Även tolk 6 beskriver minnets funktionsuppbyggnad med hjälp av ett slags containermetafor, när hon erinrar sig en situation där talaren återkom till förkortningar som hade behandlats ett par timmar tidigare. EX. 46 T6: Och sen kommer det ett verkligt främmande ord, digidigidididi och för ett tag sen när han sa digidigidididi, så visste man vad det betydde… Men det försvinner (tecknar GLÖMMA) och sen är det som om--- Alltså det (tecknar AKTIV framför pannan) aktiva minnet (tecknar KOPPLAS framför pannan) där man har de termer som används nu, som man har samlat, det liksom på nåt stadium antingen blir överfullt eller så gör det så här tsitsing [DRASPELAUTOMAT-HANDTAG] och kastar ut (tecknar med båda händerna KASTA) allting och så börjar det samla på sig ett nytt lager [---] och då ryms det inget mer. (H3 T6) Förutom informationstätheten kan även ett svårt sakinnehåll göra att arbetsminnet blir överbelastat. Tolk 4 beskrev en knepig situation: EX. 47 T4: [---] jag fick såna minnesluckor att jag glömde början på meningen och sen kunde jag inte repetera det på slutet så jag skulle kunna länka ihop dem (tecknar KOPPLA). Så min tolkning var hela tiden lite--- det försvann saker--Det var så nervöst (H2 T4). Den upprepning och länkning som tolk 4 nämner är intressant, eftersom det ännu inte finns någon finsk teckenspråksforskning om vilka delar av meningen man kan dubblera, var denna dubblering kan placeras eller hur dubbleringen och meningens inre pausering hänger ihop med varandra (copying, doubling jfr Wilbur 2002, 238). Den intuitiva uppfattning om språket som en tolk som tolkar till sitt B-språk skaffar sig, är kanske inte grammatiskt heltäckande, och när man upptäcker brister förstärks osäkerheten i tolkningssituationen. I detta uttalande säger tolken också att hon var trött, vilket säkert har inverkat även på minnets funktion. Tolk 3, som var med och tolkade vid samma tillfälle, bedömde att publiken inte märkte att hon var nervös och spänd, fast hon som satt alldeles intill kunde märka det på de oroliga ögonrörelserna. 116 8.4.2 Tillgodogörande av skriftligt material Redan tidigare har det framkommit hur mycket det skriftliga material som tolken får i förväg hjälper tolken att förbereda och orientera sig i sakinnehållet i tolkningssituationen. Det material som tolkarna fick vid de tillfällen som studerats i denna studie var programmet för evenemanget, den information som talarna gett om föredragets innehåll (t.ex. sammanfattning i stolpform, talet i sin helhet, powerpointbilder, handouts eller stödark), möteshandlingar (dagordning eller föredragningslista med bilagor). Det framgick också att man ibland får en del av materialet i pappersform, och då är det inte lika lätt att vidarebefordra det. Tolkarnas förberedelseprocess har många likheter med lärandeprocesser av olika slag. Den helhetsbild man får av materialet är ibland bristfällig eller oklar, tolken har inte kopplat ihop sakerna rätt. Ibland kan ett välkänt ämne bli en fallgrop, om tolkens bakgrundskunskaper, förutsägelser och de associationer som uppstår under tolkningen får tankarna att gå vilse. Tolkarna 1 och 2 berättar om en sådan upplevelse: EX. 48 T2: Du vet jag fick en sån association att när man talade om svensktalande lärare, så blev det på nåt vis finlandssvenska döva, det blev ett ögonblicks --T1: Mm-m. T2: Man ska inte anta så mycket! [---] T1: Det här [FINLANDSSVENSK] hade jag också, liksom svensktalande döva? öööö--- (demonstrerar stopp genom att ta tag i bordskanten) T2: Ja, det var det där… T1: Och där… Där hoppade det liksom fram (tecknar HOPPA) att tolkade jag rätt, när tecknade bara svensktalande… nej, nej… Sen efter ett tag [LÄTTNAD]… Jag bara suckade djupt inom mig, att så var det ju. T2: Mm-m. Mm-m. (H1 T1, T2) Detta samtalsutdrag beskriver på ett bra sätt en grundförutsättning för tolkning: Tolken måste ha en ingående förståelse av vad man talar om. Tolk 5 uttryckte det i samband med en livlig diskussion om svårigheter som uppstått ”när jag verkligen borde ha vetat!” (H3 T5). Samtidigt framgår det i utdraget hur tolkarna granskar tolkningens korrekthet som 117 experter, dvs. som en längre helhet än ett ord eller en mening: det måste bli en sammanhängande helhet. Episoden i exempel 46 (talaren återvänder överraskande till en detalj som hade behandlats mycket tidigare) beskriver på vilket sätt de powerpointbilder som tolken fått både är stöd för minnet och leder tankarna i rätt riktning för att förutse fortsättningen. Med hjälp av förberedelsematerialet kan tolkarna skapa sig ett slags mentalt manus över hur tolkningssituationen kommer att utveckla sig, bland annat finns det i allmänhet med en dagordning eller förteckning över i vilken ordning ärendena kommer att tas upp. Det skriftliga materialet i exempel 46 var bara ett tillfälligt stöd och resurs under tolkningen, eftersom tolken upplevde att minnet överbelastades när en tidigare använd förkortning kom upp i ett oväntat sammanhang, som en avvikelse från dagordningen. Det är möjligt att det ärende som behandlades var nytt och besvärligt för tolken och därför inte lagrades i tolkens långtidsminne. Situationen var ur tolkningsprocessens synvinkel redan svår i sig själv på grund av att det var frågan om en förkortning, och att processa förkortningar kräver särskilt mycket noggrannhet. Det skriftliga materialet fungerar förutom som grund för utarbetande av ett manuskript för innehållet även som en grund för att förutse tolkningssituationens uppbyggnad och varaktighet. EX. 49 T5: Plus att det [materialet] styr hemskt mycket vad man själv orkar… Därför så om de drar över en kvart före lunch, speciellt om det blir kvart över tolv, så orkar man inte--- så det blir lite--- Det blir lite irritation… P: Ja. T5: Och det är hemskt trist, för då får tolkarna ett rykte om sig att vara irriterade... Men när man nu en gång har räknat ut hur mycket man orkar... (H4 T5) Information om hur länge tolkningen ska pågå verkar vara viktig med tanke på tolkens hushållning med sina krafter. Det kommer fram även i en annan intervju: EX. 50 T3: Det var lite så där--- med den här föreläsaren, att när han hade skickat bara stolpar, så utgick man från att han skulle tala fritt, men sen märkte jag att han läste ju från manus. 118 T4: Och just det, att man hade tänkt att nu är det värsta över, så kom det här allra värsta. T3: I början var det lite lugn och fint, men sen började han--- öka takten ännu mer… Och så drog han över tiden dessutom! P: Det kanske var därför han ökade farten…? T3: Så kan det vara. (H2 T3, T4) I detta exempel påverkas fördelningen av krafterna även av att tolkarna i sitt förberedelsematerial inte fått någon information om ett avslutningstal som talaren skulle läsa direkt från papperet. I en sådan text är informationstätheten betydligt högre än i friare framförd talspråklig text – den talspråkliga texten är inte lika koncentrerad och ger tolken mer tid att gå igenom de olika stadierna i tolkningsprocessen. På sätt och vis kan alltså material och information som de fått i förväg även låsa tolkarnas tankar för mycket eller leda dem i felaktig riktning. I detta exempel ser vi att när det finns så många samtidiga faktorer som inverkar på situationen, är det mycket svårt att bedöma vad som inverkar på vad och hur mycket. I forskningen om expertis har man betraktat formell och informell kunskap som olika kunskapsformer, men Boshuizen och Schmidt bestred detta i början av 1990-talet och belyser genom sin forskning begreppen inkapsling och skript på ett nytt sätt. Med inkapsling menar man hur den formella kunskapen smälter samman med expertens praktiska begrepp. I praktiska situationer kan den teoretiska kunskap som inkapslats i den informella kunskapen vid behov snabbt komma till användning i rätt situation. Skript å sin sida är större strukturer, som bland annat innehåller informellt utformad kunskap av olika slag som man fått genom insikt via observationer. De fungerar som ett slags prejudikat, med vars hjälp man kan handla i likartade situationer (Lehtinen & Palonen 1998, 92–94, 100). Tolkarnas tal om strategier för att utnyttja minnet och om att utveckla manuskript handlar i denna bemärkelse om expertens kunskapsstruktur, tillgodogörande av inkapslad kunskap och skript. Vad gäller förutsägelsen av tolkningssituationens struktur är det värt att notera att i forskning om ledningssamtal och mötestal har man funnit, att dispositionen av chefers (tal)aktiviteter styrs av organisationens dagliga texter, som i sin tur kopierar den formella organisationsstrukturen. Man kan till exempel ur den ordning projekten prioriteras i förvaltningsberättelsen förutsäga på vilket sätt interaktionen på mötet kommer att gå till (Koski- 119 nen 2001, 104, 110–112). Tolk 3 diskuterar tolkens förberedelsearbete just ur detta perspektiv: EX. 51 T3: [---] att den information som dövförbundet har på nätet eller i dövtidningen ger mig så mycket mer när jag har den grundinformationen, hur jag ska få ut det till alla. Men det hjälper inte att man får en organisationsskiss, man får ut en del av det, men det är så mycket man inte ser. P: Och hur mycket ska man då--- Om man skickar en organisationsskiss, så borde man kanske ha skickat den gamla med. Om det kommer nåt där man borde förstå--- vilken förändring som har skett efter det och vad som är--T3: Precis! Och det har jag också tänkt, att när--- när det finns så många olika slags tolkindivider… Att vissa fattar genast när de får en sån, att aha, här är det nåt, varför skickar de den här gamla, men vissa gör det inte. Det känns som att för en del är det enda förberedelsematerialet vad folk kommer att säga… De kan inte komma på nåt annat sätt, att du har nytta av det här, du har nytta av det här, utan vadå, inte pratar vi ju om sånt där… (H6 T3) Den intervjuade diskuterar samtidigt situationen när man behöver ta in externa tolkar som extraresurser. Vid intervjuerna kom det fram att tolkarna upplevde att tidsbristen försvårade introduktionen av de externa tolkarna i tolksituationerna. De verkar också vara medvetna om att det skriftliga materialet bara är en del av den kunskap man behöver om tolkningssituationen, och man skulle behöva gemensam tid just för den oskrivna kunskapen, såsom att förmedla vilken "känsla" man kan förvänta sig (H4 T5). Det skriftliga materialet visade sig vara ett mycket viktigt stöd och en resurs för ett av tolkparen som tolkade om ett historiskt ämne i en tolkningssituation. I föreläsningen gick talaren i listform igenom viktiga namn, årtal och händelser under givna tidsperioder – dessutom hade alla namnens dåtida skriftliga form inte standardiserats till dagens stavning, utan t.ex. bokstäverna c och k användes omväxlande. Även siffrorna orsakade problem, vilket inte är någon överraskning enligt tolkningsforskningen (se Jones 1998, 130). Tolk 3 angav som en problematisk bakgrundsfaktor att stora tal inte hör till de vanliga uttryck som tas upp i frekvensordlistor. Hon tog också upp vikten av att tolken vet vilken betydelse siffran har för det ärende som behandlas: EX. 52 T3: [---] ser att är det här ett årtal eller en upplaga eller en folkmängd. Och just om det är mycket eller lite i det här sammanhanget [---]. Men just det att man inte har varit med så mycket i det [områdets] arbete, när de säger att det rör sig om så och så många miljoner [---]… Det låter ju ganska mycket, men 120 är det verkligen mycket, ska man säga åååh (tecknar STOR) eller äääh (tecknar STOR men minen beskriver litenhet och obetydlighet). (H2 T3) Även i andra intervjuer nämndes siffror och bokstavering med handalfabetet som särskilda utmaningar. En av de intervjuade (H2 T3) råkade producera en intressant felsägning: hon kallade även produktion av siffror för bokstavering – det är ju mycket liten motorisk skillnad mellan produktion av siffror och bokstäver (handryggens orientering). Kan en sådan felsägning berätta något om det moment i tolkningsprocessen där kombinationer av språkliga och icke-språkliga element bearbetas till målspråksform? Tolkarna använde det skriftliga materialet effektivt som stöd under tolkningssituationen: tolk 4 använde som stödtolk pennan framför allt som hjälpmedel för antecipering genom att punkta ställen i texten som hon förutsåg skulle vara besvärliga. Ett annat sätt var att konkret ringa in till exempel ett namn eller ett årtal, som hjälpte den aktiva tolken (tolk 3) att genast fästa blicken på rätt ställe i texten. Tolk 3 kallade arbetsmetoden styrd pappersvisning för att betona skillnaden mot när stödtolken bara letar fram rätt sida i materialbunten och visar den på lämplig synhöjd. Skriftligt material torde ha betydelse före tolkningen åtminstone på följande delområden i förberedelsearbetet: 1. kunskapsinhämtning och nyinlärning (sakinnehåll) 2. de språk som används (ordförråd och terminologi, register) 3. självreglering och fördelning av krafter (evenemangets struktur) Med hjälp av materialet orienterar sig tolken och bygger en helhetsuppfattning medan hon skapar ett mentalt manus för hur evenemanget kommer att fortskrida. Under tolkningen fungerar materialet som en extraresurs för att minska belastningen på minnet. Behovet av ytterligare information inför tolkningar i huset markeras på tolkbeställningsblanketten för att påminna personalen i huset att ge tolkarna eventuellt material. Denna praxis fungerar tydligen hyfsat, eftersom det som orsakade mest diskussion var svårigheten att få information om den tolkning som skulle äga rum utanför huset – det kallades förvisso problem att få information, inte att skaffa information (H2 T3, T4). När man använder extern arbetskraft är behovet av skriftligt material ännu större än när husets egna tolkar tol- 121 kar, men utgångspunkten bör vara att tolken tar initiativ och är aktiv inför varje uppdrag. Speciellt att skaffa material inför evenemang på främmande språk medför huvudbry och extraarbete för husets egna tolkar (H6 T3). I intervjuerna kom det fram att för husets tolkar räcker det ibland som förberedelse att de får en snabb orientering om tolkningen strax innan evenemanget börjar. Ibland handlar det dock inte om att man behärskar ämnet, utan om tidsbrist. 122 9 Vad berättar konflikter och spänningar om tolkningens principer? I föregående kapitel granskade jag första delen i forskningsfråga 2, vilka interaktionsstrategier använder sig dövförbundets tolkar av i tolkningssituationerna och utanför dessa? Samtidigt gav jag ett antal exempel på hur de motiverar sina strategier. Jag ska nu närmare gå in på det eventuella tolkteoretiska material som finns i dessa motiveringar genom att klassificera spänningar och konflikter i verksamhetssystemet. 9.1 Spänningar, störningar och konflikter Spänningarna och konflikterna har jämsides med den teoretiska analysen även en annan funktion: med hjälp av dem kan man bygga alternativa framtidsbilder, s.k. zoner för närutveckling. De arbetssätt som uppstått under dövförbundets utvecklingsprocess kan man se som frön till nya verksamhetsmodeller och möjligheter för utveckling. Inom arbetsgemenskapen fungerar en sådan praxis så länge som så gott som alla parter ”spelar med”, men den skulle inte kunna realiseras med enskilda människors ansträngningar. Praxis kan inte överföras som den är till andra verksamhetssystem och miljöer, utan varje arbetsgemenskap måste utforma sina egna tillämpningar. Detta utesluter inte att det kan finnas goda lokala arbetssätt i andra verksamhetssystem på området, men hela yrkesområdet täcker dessa arbetssätt inte. Slutligen diskuterar jag den fråga som satte igång forskningen: hur kan man i större utsträckning dra nytta av de strategier som kommit fram i forskningsmaterialet särskilt vid tolkning på arbetsplatser. 9.1.1 Första gradens konflikter I tolkarnas uttalanden framkom flera exempel på första gradens konflikter dvs. inre konflikter i något element i ett verksamhetssystem. De är ofta till karaktären latenta, obestämda känslor av att allt inte är bra, men det kan vara besvärligt att gestalta och klä dem i ord (Engeström 1995, 62). Granskningen försvårades i detta avseende särskilt av att tolkarna 123 ser sig själva som på samma gång individuella och kollektiva aktörer: även deras verksamhetsenhet, tolkteamet, är en självständig ”utförare”. En del av de spänningar som framkommer i verksamheten är förlagda till tolkarnas gemensamma arbetsfördelning (t.ex. tystnadsplikten). För andra medlemmar i arbetsgemenskapen kan tolkarnas aktörskap överskuggas av att de ibland i sin yrkesroll befinner sig även utanför tolkningssituationen, agerar som "vanliga" medlemmar och kollegor i arbetsgemenskapen. När man granskar tolkarna som medlemmar i arbetsgemenskapen, verkar deras expertis vara begränsad till enstaka tolkuppdrag och de praktiska arrangemangen av dem, och ingen annan expertis kommer för närvarande fram helt och hållet. 9.1.2 Andra gradens konflikter Andra gradens konflikter, spänningar mellan två element, var lättare att lokalisera, eftersom de ofta är mera tillspetsade och därigenom lättare att observera och ta fram. I det följande analyserar jag teoretiskt de konflikter som tydligast kom fram i tolkarnas samtal, och jag försöker påvisa vilka dimensioner av tolkningsprinciper de innehåller. a) Utförare – regel: tystnadsplikt Förhållandet till den i yrkesetiken föreskrivna tystnadsplikten ”Tolken har absolut tystnadsplikt” uttrycktes på olika sätt i tolkarnas uttalanden. I regelverket är tystnadsplikten mycket starkt knuten till den enskilda tolken, eftersom reglerna utarbetades vid en tidpunkt när pararbete (för att inte tala om teamarbete) bland tolkar var mycket ovanligt. Ett annat sätt att tolka tystnadsplikten är att tolkparet i reglerna betraktas som en fast enhet. I intervjuerna hade tolkteamens medlemmar olika uppfattning om hur man skulle förhålla sig till tystnadsplikten vid teamarbete (kapitel 8.3.1). Gränsdragningen mellan individuell och kollektiv sekretess har ännu inte klarats ut, men det kollektiva ansvarets gräns är tydlig: man får inte föra ut saker utanför tolkteamet. Tolkarna upplever tydligen sitt team som ”tolk” i regelns mening. 124 Övergången till kollektiv tystnadsplikt motiverades med nödvändigheten av informationsflöde: all viktig information som gäller tolkningen förmedlas inte i det skriftliga materialet. Vacklande praxis eller den av tolkarna upplevda konflikten om vad som egentligen är rätt, är något som är helt naturligt i en övergångsfas: verksamhetssystemets utförare har ändrats, men man har ännu inte hunnit ändra regeln och hitta en ny, etablerad form. Även inom kontakttolkningen är tydligen en ändring på gång vad gäller denna regel, vilket utöver nyssnämnda ändring av utförare även beror på omorganisation av arbetsfördelningen. Som jag nämnde ovan, är de förhållanden som är kopplade till tystnadsplikt vad gäller juridiskt integritetsskydd och förtroende i klientförhållandet inte entydiga. Man borde forska mera om följderna för det praktiska arbetet av övergången från enskild till kollektiv tystnadsplikt. dialogisk behov av annan än skriftlig information i förberedelsearbetet för tolkning förtroende kopplat till yrkesrollen individuell kollektiv tystnadsplikt absolut, kopplad till tolken tystnadspliktens - juridiska grund - etiska grund instrumentell Figur 7. Tystnadspliktens individuella och kollektiva dimensioner. Förutom integritetsskydd handlar det när det gäller tystnadsplikten om att omdefiniera begreppet förtroende mellan tolk och klient. Det traditionellt individuella arbetet inom tolk- 125 kåren har kopplat tystnadsplikten till den enskilda tolken, men i och med att arbetet förändras till att utföras i par eller i team är det inte längre fråga om förtroende mellan två individer. I det kollektiva synsättet vill man att klienten ska rikta sitt förtroende till tolkens yrkesroll och inte till tolken som person. b) Utförare – regel: tolkens roll Bland teckenspråkstolkarna brukar man tala om en tolk som är osynlig, färglös, luktlös och smaklös. I vardagslag hänvisar man ofta till tolkens pokerfejs, tolkens sprickfria mask, kuliss. En bra tolk är alltså ouppmärksam och reagerar inte synbart på något mänskligt, hon bara förmedlar budskap och låter inte andra märka något av sig själv. Någon sådan ”robotbild” ser man dock inte i den nyaste litteraturen om tolkning, utan där erkänner man tolken som människa och som mänsklig och aktiv deltagare i interaktionen (Turner 2005, 32). Därför är det intressant, att en av de intervjuade sade att förbundets tolkar var ”dåliga förebilder för unga tolkar” (H4 T5). Uttalandet hänförde sig till en informell situation, där även tolkarna uppträdde avslappnat. Tolken sade sig veta att ”det får man inte göra", men hon motiverade sitt uppträdande med att uppträdandemodellerna är situationsbundna - i formella situationer uppträder man mera behärskat och stelt. Det är tydligt att de inbyggda förväntningarna på tolken och tolkens roll i denna arbetsgemenskap börjat skilja sig från hur tolkens roll har definierats på andra håll. Den etiska regeln ”Tolken ska uppträda oklanderligt i samband med uppdraget” tolkas möjligen såväl i tolkutbildningen som på tolkfältet på ett annat sätt än i denna gemenskap, om den rådande bilden av en ”passande” tolkroll är mycket annorlunda. Orsakerna till dessa tolkningsskillnader måste sökas även i de historiska avlagringarna: hur har tolken ifråga på sin tid blivit undervisad om tolketik, vad var allmänt accepterat på området på den tiden, vilken erfarenhetsbakgrund har tolken osv. Frågan om graden av formalitet och informalitet har också en avståndsdimension, närhet och avlägsenhet. När är ett avlägset eller rent av "frånvarande” arbetssätt nödvändigt? Hur får man uttrycka närhet och närvaro? Hur definieras gränserna inom vilka tolkens val måste hålla sig? I detta material verkar det som att medlemskap i gemenskapen medför ett täm- 126 ligen starkt element av närhet, som å ena sidan är till hjälp i tolkens arbete (se de olika slagen av kunskap kapitel 5.3), men å andra sidan ökar arbetets svårighetsgrad. Påverkan på tolkningsprocessen av de känslor som väcks hos tolken är fortfarande ett ganska outforskat område. Utöver den samhälleligt definierade tolkrollen vore det bra att granska situationen även ur perspektivet av situationsbundna rollpositioner. Hur svarar tolken till exempel på en ilsken klients klagomål: reaktivt, genom att skydda sig eller reflexivt, genom att granska och förstå sig själv och andra? Detta diskuterade jag i mitt examensarbete på yrkeshögskolan bland annat på basis av Toskalas (2002) idéer (Selin-Grönlund 2005). Även Dickinson (2006) föreslår på grundval av Mason (2005, 36) det mer flexibla begreppet position i stället för det smalare begreppet roll. I följande figur har jag samlat drag som hör till tolkrollen i förhållande till tolksituationens formalitetsgrad. dialogisk arbets- och informations- närhet och närvaro: fördelning i förväg (t.ex. pauser) familjaritet, startritualer ”tyst” förhandling: korrigeringar görs omärkligt förhandling om form och betydelse tolkningen kan avbrytas ovanligt att avbryta tolkningen man kan förhandla om arbetsförhållandena formell informell (hyper)korrekt, stel korrekt, passiv avstånd till klienterna avstånd: ej familjaritet eller socialt deltagande försöker klara sig själv: - pokerfejs ovanligt att avbryta - inga avbrott tolkningen instrumentell Figur 8. Tolkens roll i förhållande till tolksituationens formalitetsgrad. . 127 De uttalanden i materialet som har tagits in i figuren representerar extremer i dimensionerna, fast det egentligen är fråga om ett kontinuum med mycket vacklande gränser – den instrumentella och den koordinerande rollen kan överlappa under en och samma tolksituation när olika interaktiva episoder avlöser varandra. Situationsbundenheten inverkar starkt på tolkens roll även genom andra faktorer än genom formalitet, och det går därför inte att definiera verksamhetsregler som går att tillämpa i alla situationer. Dessutom måste man komma ihåg att formell definieras på ett annat sätt i den teckenspråkiga kulturen än i de hörandes majoritetskultur, och i alla kulturer skiftar även subkulturernas lämplighetsregler. c) Utförare – (regler) – redskap: förberedelse för tolkning (individnivå) Yrkesetikens regel ”Tolken ska förbereda sig noggrant och i god tid för sitt uppdrag” väckte motstridiga känslor hos tolkarna, kanske närmast med tanke på vad tillräcklig och ändamålsenlig förberedelse skulle innebära. Ibland kände sig tolkarna stå på mycket fast grund i förhållande till det kommande uppdraget, eftersom de vant sig vid att lita på sina goda allmänna kunskaper om förbundets verksamhet – i synnerhet som det sällan finns någon skriftlig information att få om detta. Vid förberedelser för evenemang som rör specialområden orsakar både språkliga och innehållsliga frågor huvudbry och stress, vilket visar sig i önskemålet om att få tillräckligt med tid för förberedelser. Det finns avbrott och risk för störningar i informationsvägarna inför tolkningarna: finns det material att tillgå, kommer man ihåg att skicka det till tolkarna, information från enspråkiga möten till tolkarna, längre bortavaro för tolkarna och briefing av externa tolkar. En del av avbrotten är mer störande ur arbetssynvinkel, en del mindre. I vilken mån medlemmarna i arbetsgemenskapen tycker att det är nödvändigt att förhandla om nya regler beror på hur störande avbrotten är. För tolkarna är förberedelsen en mycket central del av tolkarbetet, vilket också märktes i hur angelägna de var att briefa de externa tolkarna. Talet om briefing skapade intrycket att tolkarna är djupt medvetna om att explicita faktakunskaper om språket och sakinnehållet bara är en liten del av allt det som tolken bör veta om tolkningssituationen. 128 d) Utförare – regler – verktyg: förberedelse för tolkning (kollektiv nivå) I de spänningar eller konflikter som behandlas i exemplen a-c handlar det om tolkexpertisens individuella del: de regler som gäller den individuella tolken och uppfyllandet av dem. Tolkens verksamhetsförmåga ses som en kumulativ liksom vertikal kunskap och förmåga. Engeström, Engeström och Kärkkäinen lyfte redan i mitten av 1990-talet upp denna ”lodräta" uppfattning vid sidan om metaforen om expertisens horisontella dimension. Det betyder att experter rör sig i parallella verksamhetskontexter såväl som mellan dem (Engeström, Engeström & Kärkkäinen 1995, 14). I det följande diskuterar jag med hjälp av ett exempel ur materialet tolkens expertis som en gemensam verksamhet. Episoden handlar om ett samarbetsinitiativ från tolkens sida, där tolken före evenemanget bad talaren precisera en detalj i det skriftliga förberedelsematerialet. Tolken bad således att få ta del av en annan experts kunskaper, när hon bedömde att hennes egen hittillsvarande kunskap inte räckte till i förhållande till tolkningens syfte. Talaren svarade på förfrågan i futurum: ”Det ordnar sig när det är så dags”. Han avvisade alltså begäran om samarbete. Tolken frågade inte på nytt – det framgår inte i materialet varför – och hon konstaterade efteråt: ”Nog ordnade det sig sen, på nåt sätt”. Av denna episod får man intrycket att talaren ville dra en tydlig gräns mellan aktörernas ansvarsområden. Tyckte han att tolken bara var hans instrument eller var det fel på frågans timing? Skulle svaret ha hjälpt tolkens arbete? Tolken ansåg att det var ett gemensamt mål att få fram innehållet i föreläsningen på ett tydligt sätt och att det inte bara var tolkens bekymmer hur det gick. Vad fick denna avvisning av samarbetsbegäran för följder? Vad kan valet av individuellt perspektiv ha för konsekvenser på ett generellt plan? Här hade tolken förberett sig för uppdraget ensam genom att studera det skriftliga material hon fått. Den delen är individuell. Före tolkningssituationen talade hon med sin tolkkollega om sakinnehållet och offentliggjorde på det sättet en del av sin inlärningsprocess. Dessutom bestämde hon sig för att be talaren om preciseringar och gjorde således sin inlärningsprocess offentlig även i den riktningen. Under tolkningen hamnade saker och ting uppenbarligen rätt väl på sin plats, på den individuella inlärningssidan, eftersom tolken var rätt nöjd med sitt arbete. 129 Tolken rörde sig i sin expertis’ båda dimensioner, både i den vertikala och i den horisontella. Speciellt anmärkningsvärt är att när hon flyttade sig från den vertikala dimensionen till den horisontella gjorde hon samtidigt sin halvfärdiga inlärningsprocess offentlig. Vi har lärt oss att se inlärning som något mycket individuellt, privat och intimt – svårigheterna med betygsättning i skolan torde delvis bero på att det är så känsligt. Gemenskap betyder dock även offentlighet, att visa upp de egna kunskaperna och färdigheterna. Tolken tar fram sina halvfärdiga förberedelser i tolkningen så att alla kan se, höra och bedöma dem. Tolkens strategi för att klara den beskrivna situationen var att använda olika diskursmarkörer under tolkningen för att markera de avsnitt där hon var osäker. Osäkerheten berodde inte på att tolken hade felbedömt sina egna färdigheter i förhållande till tolkningssituationens krav, utan på ett slags mångtydighet: tolken hade trots sina förberedelser inte fått en tillräckligt klar bild av detaljerna. Ur det skriftliga materialet och talarens muntliga framförande utkristalliserades åtminstone två tolkningsalternativ, men tolken kunde inte avgöra vilket som var ”rätt”. Hon bestämde sig för att visa för den teckenspråkiga klienten att man borde ”förhandla” om den detaljen under interaktionen. offentlig samtal med tolkkollegan och talaren före tolkningen förhandling om form och betydelse under tolkningen sätta sig in i förhandsmaterialet (~ studier, inlärning) samordning av kunskap saker och ting ”faller på plats” (~inlärning) privat Figur 9. Tolkens lärande under förberedelserna för uppdraget och under uppdraget . 130 I ett annat sammanhang beskrev samma tolk hur behärskandet av sakinnehållet påverkade valet av lingvistiska strategier: ”När det är nåt som jag vet kristallklart så--- men sen när det kommer nåt nytt, så klarar jag av det (demonstrerar överdriven användning av munrörelser)”. Tolken använder sig alltså av typiska element i tecknat tal och förlitar sig på att de teckenspråkiga klienterna kompletterar kommunikationen på basen av sina egna kunskaper i finska. Kan man av uttalandet också sluta sig till att något som är känt, redan inlärt och kristallklart är tydligt analyserat och därför lättare går att ge en språklig dräkt, medan det som är nytt och som man måste lära sig får en mera ofullständig språkform, eftersom man fortfarande håller på och bearbetar den? Förhandling om form och betydelse beskrevs tidigare, och här visas vilken komplicerad företeelse det är. Vore det på sin plats att tolken redan i förväg fick allt möjligt stöd från alla arbetsgemenskaper, dvs. deltagarna i tolkningssituationen, så att man skulle kunna minimera den offentliga inlärning som sker i själva tolkningssituationen? Skulle det vara till hjälp att tillämpa en mer kollektivistiskt praxis när man försöker förbättra tolkningskvaliteten vid tolkningssituationer på andra arbetsplatser? Det har tidvis varit ett stort bortfall av teckenspråkstolkar som har gått till andra yrken, men orsakerna till detta har inte undersökts i detalj. Det vore intressant att ta reda på om tvånget att "offentliggöra" inlärningsprocessen är en belastningsfaktor som spelar in för bytet av yrke. LaCross (2000) har närmat sig tolkarnas inlärningserfarenheter från en helt annan synvinkel i sitt pro gradu-arbete, som undersöker tolkens viktigaste inlärningserfarenheter, och finner att de är emanciperande (LaCross 2000, 60). I undersökningen ansåg tolkarna att erfarenheter av språkförmåga, kulturkännedom, tolkningsförmåga, teorikännedom och situationskännedom var viktiga. LaCross delade in erfarenheterna i två huvudklasser: dels sådana som hör ihop med individuella händelser i livet (familj och barn, kontakter med teckenspråkliga personer, studier) dels erfarenheter av inlärning i arbetslivet. Vid inlärning i arbetslivet är det i synnerhet personförhållanden, tillhörighet till en arbetsgemenskap och partolkning som är de viktigaste erfarenheterna (a.a. 79–81, 97). De observationer som presenteras i LaCross’ undersökning om kollektivets betydelse för tolkens lärande och fortsatta växande till expert ligger i linje med de tankar jag i detta arbete lägger fram om gemenskap och gemensamt ansvar. Detta torde man kunna se som en signal om 131 att grogrunden för att gå över från en individuell praxis till en mera kollektivistisk praxis är gynnsam, eftersom det redan vid millennieskiftet har funnits frön till detta på olika håll. 9.2.3 Tredje gradens konflikter Engeström (1995, 63) anger som exempel på tredje gradens konflikt en händelse, där det planerade nya verksamhetssättet inte kommer igång friktionsfritt, eftersom det gamla verksamhetssättet är så djupt inrotat. I mitt material var spänningen mellan den tidigare nämnda maskinmetaforen och den dialogiska modellen en ganska stark tredje gradens konflikt, som uppkom mellan utförare och arbetsfördelning angående tolkens roll som expert i tolkningsfrågor. Förväntningarna på tolken i tolkningssituationen är mångahanda. Tolken förväntas kunna, veta och minnas allt – särskilt om de är två. Genom att använda två tolkar kan man främja kvaliteten i tolkningen, men just den illusion som uppstår till följd av partolkningen om tolkparets förmåga och bättre fysiska och mentala ork även i långa tolkningssituationer har kanske skymt förståelsen för hur man bör ordna med pauser i arbetet. Praxis verkade vara vacklande: Ibland tog man automatiskt hänsyn till behovet av pauser, ibland inte. Även tolkarna själva sade att de ”fick” paus. Ser även tolkarna själva sig som tolkningsmaskiner, om de upplever att de inte har rätt att be om eller kräva pauser? Man borde även uppmärksamma återhämtningen efter uppdragen. Frågorna om vad man bör hinna avtala om i förväg, vad som går att förutse i förväg och när man bör vara mer flexibel borde tas upp till allmän diskussion, om man anser att denna osäkerhet är störande. Frågan om tolkarnas ställning som medlemmar i arbetsgemenskapen är intrikat. I intervjuerna uppgav tolkarna att de inte alltid upplevde sig vara myndiga medlemmar av arbetsgemenskapen. De har samlat på sig mycket expertkunskaper om tolkning och anordnande av tolkning, och sett i arbetsutvecklingens perspektiv är det intressant att tolkarna kände att dessa kunskaper inte tillvaratogs särskilt mycket t.ex. i samband med organisationsförändringar. Väldigt många aktiviteter på förbundet är beroende av tolkning, så detta har ganska stor betydelse även ekonomiskt. För närvarande löser man dock dessa problem individu- 132 ellt. I bakgrunden finns kanske en tanke om att tolken inte är en deltagare utan ett "instrument" – sådana uppfattningar kom fram även när vi diskuterade lingvistiska lösningar eller just tolkens rätt till pauser. Uppfattningen att tolken är en ”maskin” är historiskt sett förståelig. Allt eftersom dövkunskaperna ökade, uppfattades de första tolkarna som betjänade dövsamhället i olika delar av världen som omhändertagande, och i och med att dövsamfundet har emanciperats och blivit medvetet om sin självbestämmanderätt, har man velat att tolken ska vara "bara" ett redskap. Detta redskap – eller ”weapon of revolution” som G.H. Turner benämnde tolken med Che Guevaras ord på sin föreläsning i Helsingfors 27.3 2006 – skulle kunna fungera bättre i dagens föränderliga värld om man vågade låta även tolkens roll moderniseras. VERKTYG förberedelser för tolkning - individens ansvar - kollektivets ansvar UTFÖRARE OBJEKT => tystnadsplikt tolkens roll REGLER RESULTAT vidden av tolkens expertis ARBETSGEMENSKAP ARBETSFÖRDELNING Figur 10. Andra och tredje gradens konflikter i tolkningens verksamhetssystem. Av den sammanfattande figuren ovan framgår det tydligt hur första gradens konflikt på utförarnivå (flera tolkar i stället för en) är kopplad även till andra element i verksamhetssystemet. Andra gradens konflikter å sin sida inverkar på varandra och ger på så vis upphov 133 till nya diskussions- och förhandlingsbehov i arbetsgemenskapen. I tolkarbetet har informationsflödet en speciell betydelse. När man förbättrar förbundets verksamhetsprocesser bör man bättre tillvarata tolkarnas expertis även i utvecklingen av denna delprocess. I arbetsgemenskapen behöver man uppenbarligen även en del rådgivning och vägledning om tolkpraxis, för nu får man av tolkarnas uttalanden intrycket att man inte har förståelse för behovet av information. Hänger även detta ihop med en statisk uppfattning om sakkunskapens natur – ”en gång tolk, alltid tolk”? 9.2.4 Fjärde gradens konflikter Med fjärde gradens konflikter menar man störningar och konflikter som är förlagda till gränsområdet mellan två verksamhetssystem. Eftersom det bara är tolkarna som intervjuas i denna studie, kan jag inte på grundval av andrahandsuppgifter beskriva de spänningar och konflikter som finns mellan tolkarna och de hörande medlemmarna i arbetsgemenskapen eller mellan tolkarna och de teckenspråkiga medlemmarna i arbetsgemenskapen – i tolkningssituationen är ju alla dessa tre verksamhetssystem närvarande samtidigt. En del av dessa företeelser har redan behandlats ur tolkens perspektiv. En uppenbar konflikt med ett grannsystem måste trots allt behandlas här, även om det bara finns andrahandinformation om den. Samtliga förbundets tolkar uppgav nämligen i de individuella intervjuerna att vissa av de externa tolkarna tyckte att den tolkningskultur som rådde i huset var svår, skrämmande och till och med fientlig: ”Man går faktiskt och väntar på att tolken ska göra fel.” Enligt förbundets tolkar är det tvärtom så att de olika parternas samarbetsinitiativ, framför allt rättelser och kompletteringar, ses som hjälp och stöd samt som ett energibesparande arbetssätt. Med hjälp av en teoretisk analys har jag hittat drag av gemensamt ansvar för arbetsfördelningen i arbetsgemenskapens verksamhet och behandlat verksamhetsmodellen även som något som möjliggör lärande och utvecklande av expertis. I nedanstående figur har jag skissat hur verksamheten på fältet, som grundas på ett individuellt arbetssätt, och förbundets kollektiva verksamhet, som grundas på gemensamt ansvar, skulle kunna hantera ett gemensamt arbetsobjekt. För närvarande finns det inte tillräckligt 134 med gemensamma verktyg, om ovanstående beskrivning av konflikten mellan verksamhetssystemen är korrekt. Inom den utvecklande arbetsforskningen har interventionen stor betydelse, och för lösningen av en sådan här konflikt skulle man behöva ta hjälp av systematisk intervention och verksamhetsanalys. VERKTYG VERKTYG GEMENSAMT UTFÖRARE ARBETSOBJEKT REGLER ARBETSGEMENSKAP ARBETSFÖRDELNING UTFÖRARE ARBETSFÖRDELNING ARBETSGEMENSKAP REGLER Figur 11. Kopplingen mellan två verksamhetssystem (Engeström 1995, 56). 9.2 Tolkningens teoretiska ingrediens Som teoretisk utgångspunkt för analysen av begreppsliga artefakter har jag använt Chestermans (1997) tanke som grundar sig på popperiansk filosofi, att teoretiska bakgrundsidéer inverkar på översättarens tänkande och verksamhet. Expertisforskaren Bereiter (2002) kallar samma slags företeelse begreppsliga artefakter. Det teoretiska stoffet är inte separerat från praxis utan är inbyggt i verksamheten. Denna idé har tillämpats på tolkning av Pöchhacker (2004), vars memkarta har använts för att naturligt analysera de dimensioner som framkommit i undersökningen (se memkarta sid. 33). Med hjälp av de strategier som tolkarna beskrivit och på grundval av deras motiveringar kan man preliminärt avgöra vilka begreppsliga artefakter som verksamheten inrymmer. I kapitel 8 framgick det att även en grov klassificering av strategier delvis är artificiell, eftersom de lingvistiska, kulturella och sociala delområdena i språkbruk och interaktion är oskiljbara i många strategier. Tolkarnas egna uppfattningar om språket som något som uttrycker mänsklig kultur verkar vara djupgående, eftersom de inte separerade strategierna 135 i detalj utan behandlade företeelserna holistiskt, som stora enheter, nästan som ett slags hybrider (se även Engeström m.fl. 1995, 14; Turner 2005, 33). Turners påstående om tolkningens kalejdoskopiska natur får också stöd av tolkarnas uppfattningar (a.a. 33). Tolkarnas uppfattning om kunskap och dess natur är på många sätt viktig: vad kunskap är och var den finns, var i minnet kunskapen finns och hur man tar fram den, hur kunskapen ska vara beskaffad för att man ska kunna hantera den när man tolkar osv. Kunskapsuppfattningarna innehåller också en idé om olika grader av kunskapsdjup, som man kan konstatera i följande uttalande, taget från en livlig dialog om tolkning: ”när jag verkligen borde ha vetat!” (H3 T5). Att kalla tidigare benämningar på kunskapshantering svartvita kan referera till att kunskap numera ses som mer relativ, de olika nyanserna av grått definieras och erkänns (se Tate & Turner 1997, 382). Vi har redan vant oss att leva med kunskapsmångfalden, och även impressionistisk och intuitiv kunskap har ett värde. Bereiters (2002) klassificering av kunskapsslag är viktig i samband med tolkning för att beskriva kunskapens kvalitativa egenskaper, men med hjälp av den kan man även med hjälp av en matematisk formel åskådliggöra den mängd information som behandlas vid ett tolkningstillfälle: ”kunnande = antal deltagare x 6”. I beskrivningarna av tolkens expertis har man inte talat så mycket om uppfattningar om kunskap och hur de är kopplade till lärande. I detta material kom betydelsen av kunskapsoch lärandeuppfattningar fram genom konflikterna dels i samband med behärskandet av tolkningsprocessen, dels i frågor som gällde kunskapsinhämtning vid förberedelser för tolkning. Expertis i tolkning visade sig i hur man förhöll sig till de texter man tolkade: att skapa sig en bild av sakinnehållet som en helhet var viktigare än detaljerna – å andra sidan förstod man också att detaljer var viktiga, framför allt nyanserna och faktiskt även det som inte sägs. (Se Vik-Tuovinen 2006; Roy 2000.) Tillsammans med förmågan att se helheten betonade tolkarna minnesstrategiernas betydelse, man såg tolkningsprocessen som en komplex kognitiv företeelse. De metaforer tolkarna använde var karta, spindelnät och pussel. Metaforer kan beskriva en företeelses mångskiftande väsen väl, men faran enligt Bereiter (2002, 13) är att de lätt leder till en förenkling av den beskrivna företeelsen och begränsar tänkandet – och ibland till och med förvrider be- 136 traktarens perspektiv. Öppna och ”lovande” begrepp är mera fruktbara med tanke på utvecklingen av expertis (Bereiter 2002, 358). Även den begreppsliga artefakt som hör ihop med tolkens basuppgift, att förståeliggöra (’making sense’) är motsägelsefull. Tolkarna är osäkra på vad man ska kunna: vad man kan kräva av sig själv och vad andra kan kräva av tolken. Vad är över huvud taget möjligt för individen, för den enskilde tolken, och vad är inte det? I den instrumentella synen tecknar de förmågor och egenskaper som förknippas med tolken bilden av en övermänniska, medan den dialogiska synen kräver att man behärskar ett mycket omfattande, dynamiskt fenomen. Den konflikt som denna lavin av krav har medfört är förståelig, framför allt eftersom yrkeskårens korta och snabba historia i Finland är närvarande i de intervjuade tolkarnas erfarenhetsvärld. På den tiden när de intervjuade tolkarna fick sina första kontakter med teckenspråkstolkning i slutet av 1980-talet var inte det finländska dövsamfundet så emanciperat och medvetet om sina egna rättigheter som det är nu. Tolkarna var en ny yrkesgrupp, och det var inte alltid lätt att i början särskilja sig från den tradition som skapats av församlingen och frivilligarbetarna. Tolkarna var tvungna att bevisa och motivera skillnaden med hjälp av den maskinmetafor de lärt sig under utbildningen: tolken är bara en förmedlare, tolken tar inte ställning, tolken sköter inte om saker, tolken lägger inte till något och tar inte bort något osv. Å andra sidan förväntades tolkarna förklara vissa begrepp, som det antogs att döva inte kände till, exempelvis främmande ord. Man talade mycket lite om maktutövning, och man vågade kanske inte av historiska skäl tala högt om tolkens makt som beslutsfattare (vad som ska komma med och inte komma med i tolkningen): tolkarna är hörande och representerar ofrånkomligen makten. Från den tiden har teckenspråkstolkens yrkesregler ändrats kanske mer till sin skriftliga utformning än till andan, för många av de regler som man i vardagslag talar om när det gäller tolkning finns inte i den nuvarande versionen av de etiska reglerna. Föråldrade regler lever alltså kvar vid sidan av de nya som en egen historisk avlagring. Jag tolkar också tolkarnas tal om tolkningens ”förståelighet” som en sådan dialog mellan gammalt och nytt. Här är några utdrag ur tolkarnas uttalanden: 137 EX. 53 T1: [---] jag fick ändå ibland i de där replikerna--- jag vet inte, det gick bara så långsamt (tecknar TA-FAST-DEN SOM GÅR FÖRE), hur mycket jag än försökte snabba på och få fram det som de skulle förstå. (H1 T1; kursivering tilllagd) EX. 54 T5: [---] man kan tryggt avbryta om man vill vara säker på att nånting har gått fram (H3 T5; kursivering tillagd). EX. 55 T1: [---] idag kunde jag inte tolka de allra enklaste saker så det gick att förstå, och man lider själv av det när man förstår att det inte går och det beror på att han inte förstår mig, att han inte får ut nåt av det... (H5 T1) Dessa uttalanden kan tyda på en djupgående expertis i tolkning, men man kan också läsa och plocka isär dem som mångtydiga. Tolk 1 beskriver i det första utdraget problem på utformningsstadiet i tolkningsprocessen, men beskriver hon samtidigt även verksamhetens resultat? Behåller hon ansvaret för sig själv för att omformulera talet så det till och med kan bli lättare att förstå än det ursprungliga? Är det kanske frågan om historiska rester av den tidigare uppfattningen att det är viktigt att förklara saker för den döve? Tolk 5 kan tala om en företeelse som ”kontroll av att det gick fram”, men det faktum att hon i samma veva talar om att avbryta skulle kunna referera även till en nyare praxis, där tolken använder en extra replik för att be talaren om precisering. I det tredje utdraget lär tolk 1 knappast tro att klienten saknar förmåga att förstå, men ändå är det anmärkningsvärt att tolken uttrycker det som att klienten ska ”få ut” något av tolkningen – det gör ju tolken till någon som "ger". Det vore värdefullt att undersöka detta även ur ett maktutövningsperspektiv. Det skulle vara på sin plats just nu, när man gör en nystart av dövförbundets utbildning i dövkunskap, jämlikhetsbegreppet håller på att omdefinieras och diskussioner om tolkningskvalitet då och då ploppar upp till ytan. I materialet snuddade man vid maktutövningstemat i synnerhet via begreppet jämlikhet. Uttalandena kan även tolkas som uttryck för en stark ansvarskänsla, en vilja att lyckas på jobbet och att skapa ett bra ”resultat”. Om det är frågan om att ”ge” en god produkt till klienten, väcker det frågan om verksamhetens symmetri och om den andra parten har möjlighet att interagera. I en normal interaktion skulle det innebära att lyssnaren har rätt (och plikt) att fråga om det som är oklart. Varför bör tolken i tolkade situationer förtydliga dunkla uttalanden? Hur mycket är lyssnaren skyldig att själv anstränga sig? Har tolken ens 138 någon rätt att förtydliga? Om en talare medvetet vill förvilla den andre och yttrar sig oklart, bör väl tolken ta hänsyn till detta syfte. Tolkningsprodukten bör förstås vara tydlig och förståelig, och den får till exempel inte vara otydlig p.g.a. dåliga språkkunskaper, men hur tar man i tolkningen hänsyn till att kommunikation och interaktion över huvud taget inte är entydig och klar. De mekanistiska modeller och synsätt som enligt Bereiters modell lokaliseras i vardagstänkandet i värld 2, räcker inte till för att förklara interaktionens dynamiska karaktär. Bland annat med hjälp av ovan presenterade grundfrågor om interaktionen skulle man kunna diskutera vad som vore en tillfredsställande arbetsfördelning i tolkningssituationen. Det vore viktigt att tillsammans fundera över om tolken åtar sig eller bibehåller ansvaret även för sådant som andra också skulle kunna vara med och bygga upp? Hur skulle man kunna fördela ansvaret? I detta material visade sig samarbetsinitiativ och förhandling om form och betydelse vara de medel med vilka kollektivet försökte medverka till att göra interaktionen smidigare. I tolkningsforskningen har upptäckten av dialogiciteten satt igång en paradigmförändring, vilket inte betyder att dialogicitet i sig skulle vara något nytt i interaktion mellan människor, utan att det är först nu som man har lyckats komma åt dess olika delar med vetenskapliga metoder. Kulturell förståelse visade sig vara en resurs i skapandet av tolkningsstrategier: många av tolkarnas strategier används i den naturliga dagliga interaktionen i grupperna, men att upptäcka dem försvåras av den ovan behandlade sammanflätningen. Dessa kulturella uttryckslager – som det i tolkningssituationen alltid finns åtminstone två av – är oerhört viktiga att ta hänsyn till, om man vill upprätthålla möjligheten att uppnå interaktion av god kvalitet. I dagligt tal och även i tolkningsforskningen har man under årens lopp om och om igen återkommit till frågan om att utveckla olika tolkningstekniker, men man måste kritiskt granska deras användbarhet. Med hjälp av begreppet djupkultur kan man observera att mekanismer och tekniker inte är separata delar av interaktionen, utan att uppbyggandet av betydelse utgår från de kulturella och språkliga lagbundenheternas ständigt föränderliga helhet. ”Genvägen” kanske inte finns i mallarna i Poppers värld 2, utan även i detta fall växer man gradvis in i expertisen under en längre tid, genom socialisering. 139 I intervjuerna lade jag märke till att tolkarna tyckte om att tala om språk, oavsett om det handlade om dragen i talade eller tecknade språk. Språken hade genom erfarenhet och därmed förknippad reflektion utvecklats till ett smidigt och ändamålsenligt verktyg, som man förstod var något som ständigt förnyades och på det viset även innehöll osäkerhet. Uppenbarligen har den djupa förståelsen av språkets väsen hjälpt dem att godta språkets föränderliga natur – det såg man också som en fascinerande egenskap, inte som en belastning. Samlevnaden mellan talade och tecknade språk i teckenspråksgemenskapen hade man lärt sig att medvetet dra nytta av i tolkningssituationerna – den teckenspråkiga tolkningsprodukten sågs inte dikotomiskt som motsatsen till tecknat tal, utan man förstod det som att de två tolkningsmetoderna kompletterade varandra. Endast genom en longitudinell undersökning vore det möjligt att ta reda på hur den kontinuitet som det innebär att verka i samma arbetsmiljö såväl i fråga om sakinnehåll som social interaktion fungerar som grundval för utvecklandet av språklig expertis, men den tvärsnittsbild som vi fått här visar att kontinuiteten har betydelse. Fastän tolkens medlemskap i arbetsgemenskapen medför vissa dilemman för tolkens roll och identitet, verkar den garantera en ganska god ingång till den inre cirkelns språk, som har setts som att stort problem vid sporadiska arbetsplatstolkningar. Kontinuitet och medlemskap i gruppen verkar vara mycket centrala för behärskandet av diskursen. Sättet att beskriva tolkningssituationen verkar enligt materialet befinna sig i en övergångsperiod, där begreppsliga artefakter som härrör sig från maskinmetaforen lever kvar sida vid sida med en nyare, dialogisk och dynamisk begreppslig artefakt. I den dialogiska approachen till tolkens arbete finns tydliga drag av koordinerande tolkning, som exemplifieras av de samarbetsinitiativ som beskrivs i kapitel 8.3.2. Tolkens närvaro inverkar på interaktionen, och det vill man heller inte dölja. Parterna i tolkningssituationen deltar i förhandlingar om form och betydelse inte bara genom sina egna diskussioner via tolken, utan också i separata diskussioner som äger rum mellan tolken och enskilda parter. Betydelser som förblir ouppklarade upplevs inte som hot, utan man förstår att de tillhör de grundläggande kännetecknen för interaktion. 140 I den dialogiska verksamhetsmodellen tar man till vara de interaktiva strategier som parterna i tolkningen använder i sina respektive språkgemenskaper. Dessutom har tolken en bred förståelse för vad som händer när dessa olika gemenskaper möts. Det mekanistiska tankesättet i Poppers värld 2 räcker inte nödvändigtvis till i dynamiska situationer, så det behövs mer beskrivningar av de idéer, modeller och teorier som är lokaliserade i värld 3, även om de alltid blir ofullkomliga beroende på företeelsernas natur i värld 3. 9.3 Möjligheter inom närutvecklingen Inom utvecklande arbetsforskning betraktar man spänningar och konflikter i verksamhetssystemen som ”språngbrädor", med vilkas hjälp man kan diskutera vilka alternativa verksamhetssätt som kan utvecklas ur lösningarna av de nuvarande konflikterna. De möjligheter som förläggs till zonen för närutveckling granskas med hjälp av de dimensioner konflikterna rymmer, men det anses inte meningsfullt att bygga en idealvärld på grund av verksamhetens dynamik: det är inte meningsfullt att förutsäga och ”slå fast” alla förändringar och de nya förändringstryck som de för med sig. Utöver konflikterna framkom i tolkarnas uttalanden olika önskemål och bedömningar rörande de utmaningar som var på väg in i arbetet, en del av dessa utmaningar berördes redan i början av studien. Tolkarnas önskemål angående den lokala verksamheten hänför sig dels till organisationen av tolkningen som en intern tjänst, dels till själva tolkningstillfällena. Verksamhetsprocesserna inom tolkning och organisation av tolkning har inte beskrivits på förbundet, men det vore kanske bra att diskutera behovet av en sådan beskrivning, eftersom tolkarna upplever att deras expertis göms undan och lämnas outnyttjad. För närvarande betraktas kanske inte verksamhet som hör ihop med tolkning som något man har gemensamt ansvar för. Man skulle t.ex. lätt kunna komma på en bättre fungerande praxis för arbetsfördelningen när det gäller att ordna tolkning. Även samarbetet utanför huset i tolkförmedlingsnätverket kräver aktuell information om läget i hela landet. Dessutom borde man diskutera den ställning som tolkningen på förbundet har som en av aktörerna i tolkförmedlingsnätverket, särskilt ur perspektivet att göra verksamhetsmodellerna enhetligare (t.ex. avbokningsvillkoren). 141 Det inre informationsflödet har sina egna utmaningar, i synnerhet som en del av verksamheten fortfarande söker sin nya form efter omorganisationen. Vid enspråkiga möten produceras ständigt ny information och nya betydelser, men att få ut detta till tolkarna före tolkningarna går något trögt. Nära förknippat med informationsflödet är i tolkarnas perspektiv att lära sig att behärska nya sakinnehåll och nya begrepp, och man har diskuterat internutbildning som en möjlighet att utveckla nuvarande verksamhetsmetoder. Ur tolkarnas synvinkel skulle det behövas tid även för att utveckla samarbetet med de externa tolkarna, hur man ordnar briefingen, hur man garanterar att de externa tolkarna får tillräcklig bakgrundsinformation om husets aktiviteter osv. Om tolkarna har vilja att vägleda och till och med utbilda externa tolkar för husets aktiviteter, bör man diskutera hur man ska ta till vara denna signal att skapa arbetsrutiner med gemensamt ansvar. På vilket sätt husets rutiner sprids till fältet beror både på tolkarna och på klienterna. I intervjuerna kom även fram tankar om hela tolkserviceorganisationen och hur man kunde utveckla den. Som en gemensam utmaning betraktade man tillväxten av andelen unga, utbildade teckenspråkiga experter. Dessutom nämnde man behovet av rådgivning och vägledning, även om man berömde de kunskaper om tolkning som fanns hos allmänheten. En tredje fråga som rör hela tolkservicesystemet är den omdefinition av tystnadsplikten som behövs i och med att tolkarna delar information med varandra. Diskussionen gäller inte bara tolkarna och de bästa verksamhetsmodellerna för dem, utan klienternas rättigheter och tjänsteutförarnas skyldigheter även ur juridisk synvinkel. I intervju 2 diskuterades även en fråga som gällde tolkservicens nuvarande organisation: tolkförmedlingen bör se till att boka förberedelsetid. Man såg det som en avtalsfråga: ”Man borde kanske avtala om vems skyldighet det är att kräva förberedelsetid” (H2 T3). I detta uttalande öppnar sig en ny syn på arbetets organisation och gemensamt ansvarstagande istället för att en lyckad tolkning enbart hänger på tolkens individuella expertis och ansvarstagande. I intervjuerna framkom även en fördel med kontinuitet i klientförhållandet: det är lättare för tolken att förstå deltagarna i tolkningssituationen, och då blir också tolkningen bättre. Man ser tolkningens livslängd som långvarigare än att bara utföra ett övergående uppdrag. Dessa uttalanden om organisationen av tolkningen reflekterar en bred och mångsidig uppfattning om tolkningen som en tjänst. 142 Men att ta i bruk en dialogisk verksamhetsmodell i hela den teckenspråkiga gemenskapen är inte bara tolkens ansvar utan hela samfundets. Är den dialogiska modellen alltid den mest ändamålsenliga? Borde tolken i vissa situationer kunna vara bara ett "instrument" för att göra ett så högkvalitativt arbete som möjligt? Begreppet kvalitet för tillbaka diskussionen till dem som arbetar tillsammans med tolken: önskemål, målsättningar och definitioner av kvalitet är något man måste förhandla om gemensamt. Det arbetssätt som beskrivits i studien har uppstått i en lokal gemenskap, där verksamhetsteam som har uppstått i nätverket är förhållandevis bestående. Större delen av den arbetsplatstolkning som äger rum inom kontakttolkningen sker vid tillfälliga möten. Inom den utvecklande arbetsforskningen har de individuella prestationernas begränsningar lett till att man börjat modellera ett nytt arbetssätt, hypotesen om det förhandlande knutarbetet. Med knut menas tillfälligt sammankopplade experters aktivitet för att lösa ett gemensamt problem utan att någon av parterna är en fast ledare eller bestämmande i aktiviteten (Engeström 2004, 82, 87). Till exempel skulle, vid möten på arbetsplatsen eller i mblförhandlingar, arbetsgivare, arbetstagare och eventuella andra intressenter samt den teckenspråkstolk som kallats till platsen kunna bilda en sådan knut. När situationen lättat löses knuten upp. Knutar byggs upp och löses upp ganska snart beroende på situationen. Detta arbetssätt utvecklas historiskt sett efter stadier av hantverk, standardiserat arbete och massanpassning, och där finns många likheter med gemensamt utvecklande. I knutarbete finns ingen fast arbetsledning eller arbetsfördelning, utan tjänsten – i vårt fall tolkning – är en verksamhet där ”the center does not hold” (Engeström, Engeström & Vähäaho 1999, 346). Knutarbete kan inte studeras på samma sätt som etablerad verksamhet, eftersom tjänsten omformas fortlöpande tillsammans med klienterna och klienterna själva är aktivt med i arbetet (Launis & Engeström 2005, 78). Detta skulle kunna vara en företeelse som kan placeras i zonen för närutveckling: från den individuella expertisen till ett kollektivt knutarbete, där interaktionen främjas under gemensamt ansvar genom förhandling om former och betydelse. 143 Knutarbetets idé om horisontell expertis är mycket viktig i teckenspråkstolkningens referensram: en enskild tolk kan omöjligen ensam behärska kunskapsmängden eller förstå allt hos alla deltagare i tolkningssituationen, och en viss grad av förståelse anses fortfarande vara oundgänglig ur tolkningens synvinkel. Att stödja sig på begreppet om kollektiv expertis förutsätter diskussion med olika parter om kvalitetskriterier för tolkning. Därefter måste man medvetet utveckla den nya arbetsmetoden, utvärdera verksamheten och vid behov gör omdefinieringar. Först efter en lång försöksperiod kan man avgöra om den teoretiska hypotesen om en dialogisk verksamhetsmodell är livskraftig. 144 10 Diskussion De senaste samhällsförändringarna har märkbart ökat behovet av teckenspråkstolkning för döva på arbetsplatser. Döva är högre utbildade än tidigare och arbetar allt oftare även med expertuppgifter. Att förstå yrkesspråk och den inre cirkelns språk är svårt inom den nuvarande kontakttolkningen som är splittrad i enstaka tolkuppdrag. Därför har denna studie sökt finna interaktionsstrategier i den etablerade tolkningens verksamhetssystem som skulle kunna tillämpas på arbetsplatstolkning även på andra håll. För att förstå verksamhetens villkor granskades först tolkningens teoretiska utgångspunkter och olika utvecklingslinjer i den finska tolkförmedlingsorganisationen, eftersom utvecklingen har skett i samspel även med den utveckling som här har behandlats vad gäller tolkningen vid Finlands dövas förbund. I utvecklingsarbetet inom kontakt- och utbildningstolkningen har tyngdpunkten legat på att få upp en tillräcklig kvantitet på tolktjänsten, men frågor om kvalitet har lämnats åt sidan. Utvecklingsarbetet skulle kunna liknas vid ett schackbräde, där man i varje ruta har försökt placera en bonde – i stället för att efter övervägande sätta ut även tornen, löparna, springarna osv. Tolkningen på dövförbundet närmade vi oss som en lokal lösning som utvecklats i skuggan av en större utvecklingsfåra. I tolkningsforskningen avspeglar paradigmskiftet från en instrumentell syn (”tolken är en maskin”) till en mer dialogisk syn verkligheten i den brytningstid i vilken tolkarna lever. Genom forskning har det påvisats att tolken ofrånkomligt är en deltagare i tolkningssituationen, och att tolken till och med i smyg koordinerar interaktionen i situationen (Wadensjö 1998, Metzger 1999, Roy 2002). Forskningen har gett kunskap om de strategier med vilka tolken främjar interaktionen och deltar i den. Forskningen om tolkens expertis har grundats på beskrivningen av expertisens vertikala dimension: novisens kunnande är till att börja med litet, men kumulerar gradvis tills hon uppnår expertstadiet efter cirka 10 års erfarenhet (bl.a. Sunnari 2004; Vik-Tuovinen 2006a). Den vertikala expertisens otillräcklighet i det moderna arbetslivet har fått forskarna att börja granska expertis även i perspektivet av möjligheterna i dess horisontella dimen- 145 sion: hur realiseras expertis kollektivt? (Engeström m.fl. 1995.) Genom att studera strategier för interaktion närmade vi oss även denna dimension på tolkens arbete. De strategier som hittades i materialet indelades efter en modell för verksamhetssystem i den utvecklande arbetsforskningen i individuella och kollektiva. Som individuella strategier nämndes lingvistiska, kulturella och sociala strategier, även om det är svårt att separera dem på grund av att språk, kultur och social verklighet är så sammanflätade. I de lingvistiska strategierna uppmärksammades hur starkt de interaktiva strategierna hängde ihop med tolkens språkförmåga – det var inte frågan om konstgjorda, utomspråkliga tekniker, utan en strävan att maximalt tillgodogöra sig språkgemenskapens egna uttrycksförråd. Detta förutsätter att tolken har en djup, dynamisk förståelse för språkets väsen (en begreppslig artefakt om språket). Kulturell och social situationsförståelse är i det närmaste sömlöst förbundna med språket. I synnerhet bedömningen av situationernas formalitetsgrad tog fram de konflikter som hör ihop med tolkens roll som å ena sidan förmedlare av interaktion och å andra sidan som koordinerande deltagare. Den instrumentella och den dialogiska synen på tolkning är i tolkarnas uttalanden närvarande som historiska, på varandra liggande överlagringar. De viktigaste kollektiva strategierna var samarbetsinitiativen, med vars hjälp deltagarna i tolkningssituationen deltog med gemensamt ansvar i överenskommelser om arbetssätt och förhandling om den språkliga formen och betydelsen. Överenskommelser om arbetssätt framkommer ofta som ”extra” repliker under tolkningen, medan förhandling om språklig form och betydelse sätter igång en parallell diskussion under tolkningen med hjälp av olika reciproka prosodiska medel. Förhandling om form och betydelse ger uttryck för den sociala konstruktivismens tanke att den sociala verkligheten är en ständig förhandling om betydelser (Jokinen, Juhila & Suoninen 1999, 10). Beskrivningen av de interaktiva strukturerna blir här uppenbarligt ofullständig på grund av det begränsade materialet, men resultaten kan ändå fungera som inspiration till den finländska diskussionen om tolkningskvalitet. Resultaten ger viktiga tillskott även till den internationella forskningen om tolkning på teckenspråk. Materialet ger också viktig ny kunskap om de faktorer som inverkar på utvecklingen av tolkens expertis. Tolkarna 146 rapporterar om de mångsidiga möjligheterna med att dra nytta av minne, informationsanskaffning och skriftligt material. Lärandets andel av tolkens arbete har egentligen inte beskrivits tidigare, även om till exempel tolkarnas förberedelse för uppdragen är en mycket näraliggande företeelse med sina olika inlärningstekniker och -strategier. I synnerhet offentlighetsaspekten på tolkens lärande i arbetet öppnar ett nytt perspektiv på studiet av expertis. En analys av det teoretiska innehållet i tolkarnas uttalanden med hjälp av konfliktbegreppet tog fram flera nya dimensioner: - det traditionella begreppet 'tolkens roll' håller på att brytas ned - ’tystnadsplikten’ befinner sig också i ett brytningsskede: tystnadsplikten som något som är bundet till den individuella tolken håller på att förändras till en kollektiv tystnadsplikt - i förberedelserna för tolkningen vill man ha ett gemensamt ansvar, dvs. starkare medverkan av parterna i tolkningssituationen - man skulle bättre kunna utnyttja tolkarnas sakkunskap för att utveckla tolkningsprocesserna på organisationsnivå. En central utmaning inom närutvecklingen är att granska frågor om arbetsplatstolkens roll och identitet: vilken är tolkens roll i tolkningssituationen? Borde vi hellre tala om en situationsbunden position? Och hur är det med tolkens roll som arbetskamrat och expert inom utvecklingen av arbetet eller hela verksamheten? I materialet finns antydningar till en övergång till ett mera dialogiskt arbetssätt. Även vidgandet av tystnadspliktsbegreppet sätter press på att ändra de etiska reglerna, men eftersom tolkningens verksamhetssystem befinner sig i fortlöpande växelverkan med många andra verksamhetssystem, måste man även lyssna på dessa andra intressenter. På grundval av detta material verkar det som att det skulle gå att omforma definitionen av tolkens arbete till någonting mera ändamålsenligt, varvid klyftan mellan individen och en ”omöjlig uppgift” blir smalare. Studiens metodiska val var objektcentrerade och utgick från många aspekter för att ge den ”täta beskrivning” som är typisk för kvalitativ forskning. Den historiska analysen av kon- 147 takt- och utbildningstolkningen baserades utöver skriftliga dokument på intervjuer och forskarens egen långvariga arbetserfarenhet från området. Även i beskrivningen av verksamhetssystemet för förbundets tolkningsverksamhet hjälpte begrepp och verksamhetsmodell från utvecklande arbetsforskning till för att analysera tolkarbetets komplexitet och dynamik på ett systematiskt och konsekvent sätt. Att förstå språken och kulturerna samt känna till substansen i forskningsobjektet var viktigt även vid utförandet av analysen, även om jag var medveten om deltagande-dilemmat i det etnografiska tillvägagångssättet. Därför försökte jag motivera resultat och påståenden noggrant och sakligt med hjälp av den teoretiska referensramen (Creswell 1998, 201–202). Tolkens arbete i själva tolkningssituationen undersöktes med hjälp av stimulated recallintervjuer, där tolkens egen erfarenhetsbakgrund var starkt närvarande. Som stimulusmaterial i intervjuerna användes videoinspelningar från äkta tolkningssituationer, med vars hjälp tolkarna kunde granska sina strategier och motivera sina handlingar. Intervjumaterialet var rikt och har ingående beskrivits med hjälp av många exempel i kapitel 8. Genom att analysera spänningar, störningar och olika grader av konflikter i intervjumaterialet identifierade jag sådana utvecklingsfrön i verksamheten, med vilka jag skissade alternativa utvecklingsriktningar som kunde placeras i zonen för närutveckling. Analysstadierna styrdes av den diskursanalytiska tanken att materialet erbjuder forskaren olika betydelsepotentialer, som han sedan tolkar både teoretiskt och med utgångspunkt från sina erfarenheter (Jokinen 1999, 39). Materialet blev tyvärr mindre heltäckande på grund av att forskarens nära bekantskap med forskningspersonerna gjorde att dessa sade mindre i intervjuerna: tolkarna hänvisade till bekantskapen med fraser som ”ja du vet”. Å andra sidan innebar bekantskapen och den gemensamma erfarenhetsbakgrunden att materialet blev rikare, eftersom de intervjuade inte behövde ge bakgrunden till sina uttalanden och hjälpa forskaren att förstå ämnet, utan de kunde gå så att säga rakt på sak. Creswell (1998, 201) anser att i kvalitativ forskning är närheten mellan forskare och forskningspersoner ett särskilt element som gör resultatet mer övertygande. Sett ur den utvecklande arbetsforskningens perspektiv är det en brist i studien att jag har granskat verksamheten ur bara ett verksamhetssystems synvinkel (jfr. Engeström 1995, 137). Det vore ett ypperligt ämne för fortsatt forskning att studera vad tolkningen betyder 148 ur andra verksamhetssystems perspektiv. Vad gäller utvecklingen av tolkningens kvalitet är det nödvändigt att lyssna på alla parter. Den ursprungliga målsättningen att identifiera och beskriva tolkens individuella strategier visade sig vara otillräcklig. De individuella strategierna var förstås viktiga, men vid sidan av dessa framkom som ett viktigt element för en lyckad tolkning även vad de andra parterna gör. Interaktionens kollektiva karaktär kom troligen fram starkare än väntat på grund av att den referensram som användes, den utvecklande arbetsforskningens verksamhetsmodell, vilar på tanken om kollektiv verksamhet. För analys av individens verksamhet fungerade modellen inte lika bra. De strategier som kommit fram i studien är delvis överförbara även till verksamhetsmodeller för andra tolkar och tolkverksamheter, vilket innebär att resultaten även har ett pragmatiskt värde. Kollektiva strategier förutsätter visserligen att hela arbetsgemenskapen är med och främjar interaktionen, vilket gör att ”överflyttningen” till nya arbetsmiljöer inte blir problemfri. Respektive verksamhetssystems egen dynamik och egna behov dikterar ramvillkoren för tillämpningen av nya verksamhetsmodeller. Under forskningsarbetet har en fråga ständigt svävat i mitt medvetande: på vilket sätt kan man fördjupa analysen av de historiska utvecklingsfårorna och tillgodogöra sig dem i utvecklandet av området? Vad kan de olika verksamhetssystemen lära sig av varandra? Det är säkert ingen slump att min tanke som utformades under analysperioden om den naturliga verksamhetsförbindelsen mellan utbildningstolkning och arbetsplatstolkning redan har diskuterats inom teckenspråkstolkningen (O. Huusko, personlig information 1.3 2007). Som utbildningstolk får tolken innehållskunskap om det aktuella yrkesområdet, tränar fackspråket och får under den studerandes arbetspraktik även praktiskt kunskap om arbetsrutinerna. Vad skulle vara en bättre grund för att arbeta som arbetsplatstolk? När man anordnar tolkning på arbetsplatserna vore det lämpligt att studera lyckad praxis inom utbildningstolkningen och försäkra sig om att tolken får en kunskapsmässig och färdighetsmässig kontinuitet genom omorganisation av arbetsfördelningen. Den döve arbetstagarens rätt till tolkning av bra kvalitet måste respekteras på samma sätt som den studerandes – kanske 149 även tolkens rätt att få stöd i sitt arbete skulle förverkligas genom denna kontinuitet och belastningen i arbetet minska. Det är viktigt att lägga märke till att det även finns väsentliga skillnader mellan dessa verksamhetssystem, fastän den iögonenfallande likheten är fasta klientförhållanden och fast arbetsmiljö, som utgör en verksamhetsmässigt begränsad helhet. Skillnaderna finns bland annat i sättet att finansiera tolkningen, men i synnerhet i tolkens roll och identitet: Det är annorlunda att arbeta på utbildningsinstitutioner tillsammans med huvudsakligen yngre döva än i en arbetsgemenskap med självständiga döva, som kanske t.o.m. arbetar som experter. (Dickinson 2005, 10). Verksamheten kan dock inte utvecklas enbart med utgångspunkt från tolken, utan klienterna måste också vara med och utveckla tjänsten. Att tillgodogöra sig resultaten vid utvecklandet av en generell verksamhetsmodell för arbetsplatstolkning förutsätter alltså samarbete mellan olika intressenter och kunskaper om de olika utvecklingsspår som fört dem dit. Inom kontakttolkningen skulle man kunna dra nytta av de beskrivna samarbetsinitiativen och knutarbetsstrategierna framför allt vid arbetsplatstolkning, men även på andra håll. Den kontinuitet som redan existerar i utbildningstolkningen genom teamarbete m.m. skulle även kunna fungera som språngbräda för utvecklingen av arbetsplatstolkningen. De konflikter som uppkommer i ovan beskrivna brytningstider måste beaktas ur alla aktörers synvinkel. Även andra behov av fortsatt forskning som berör ämnet har kommit fram under forskningens gång: - Vilken betydelse har tolkningen på arbetsplatser? På vilket vis hänger det samman med vad arbetet betyder för de dövas identitet? - Vilka diskurser finns i det finska teckenspråket? Är de som sådana tillämp- bara som strategier för tolkade samtal? - Hur ser teckenspråkstolkade samtal ut när de granskas samtalsanalytiskt? Vilka är detaljerna i förhandling om form och betydelse? - På vilka sätt försiggår övergången från det individuella till det kollektiva? Vad får det för juridiska konsekvenser? Hur hänger begreppen tystnadsplikt och förtroende ihop med varandra? 150 - På vilket sätt kan man dra nytta av knutarbete i utvecklingsarbetet inom tolk- ning och i synnerhet arbetsplatstolkning? Kan man genom det belysa betydelsen av tolkarbetets individuella dimension för de andra parterna i tolkningssituationen? Hur förändrar det innehållet i tolkens expertis? - Vad betyder det ”offentliga lärandet” i tolkens arbete? I vilka andra samman- hang förekommer det och på vilket sätt? Ändringen i det sistnämnda perspektivet är anmärkningsvärd. Episoden med det avvisade samarbetsinitiativet öppnar ett nytt perspektiv på lärande och utveckling av expertis i tolkens arbete. Den skiljer sig från utvecklingen av expertis inom andra yrkesområden på det sättet att en del av lärandet bokstavligen sker mycket offentligt. Vad gäller sakinnehållet kan de andra parterna i tolkningssituationen ge stöd i informationsflödet och i viss mån fackspråket, men även om stödet är gott är det ändå tolkens egna strategier för kunskapsinhämtande som är centrala. Kravet på seriöst och djupt lärande gäller även strategierna för språkinlärning och framför allt förståelse av språkets dynamiska natur: förhandling om form och betydelse bör alltid utgå ifrån jämlikhet och gemensamma mål, inte från inlärning av språket (se även Kurhila 2001, 192). Sett ur denna synvinkel hamnar uttrycket ”att tåla osäkerhet” när det gäller tolkens sakkunskap och kvalifikationer i en helt ny belysning. Och man bör absolut få vetenskapliga kunskaper även huruvida inlärning av teckenspråk som främmande språk är mera komplext än andra språk på grund av de lexikaliska betydelsepotentialernas struktur. Även yrkeshögskolornas retorik om att de utbildar experter är det nödvändigt att ta upp när man undersöker kraven i tolkens arbete och tolkens möjligheter att svara på de krav som ställs. Begreppet expertis måste omdefinieras inför de nya utmaningarna – speciellt bör man undersöka vilka kollektiva drag som expertisen innehåller utöver de individuella. Bland annat Launis och Engeström (2005, 66) kritiserar mycket starkt traditionell bedömning av expertarbete. ”Att beskriva expertis som individens förmågor och kunnande medför omöjliga utbildnings- och inlärningskrav på individen. --- det är inte möjligt att svara på utmaningarna ens genom en heltidsutbildning för utveckling av individens färdigheter.” 151 De framhåller vidare, att ”expertis inte är en egenskap hos individen utan hos verksamheten” (a.a. 75). Utvecklingen av expertis hos teckenspråkstolkar är således ett mycket mångbottnat och komplext fenomen, något som enskilda tolkar eller till och med tolkgemenskapen med förenade krafter kan påverka i mycket liten omfattning. Samordningen av utbildningsideologin bland annat med utbildningspolitik, tolkforskning, alla tolktjänstens brukargrupper och samhällsförändringarna är ingen lätt uppgift, utan den kräver nytänkande och nyinlärning i många sammanhang. I tolkning av tecknade språk måste man dessutom ta hänsyn till ett utgångsläge, där teckenspråkstolken i förhållande till den döva klienten kan sägas ha dubbel makt i sina händer. Oftast har den döva klienten mycket svårare än den hörande att kontrollera att allt blir tolkat, och därför måste tolken kunna bevisa sin trovärdighet på andra sätt. Tolken representerar, även om hon inte vill det, den hörande majoriteten, vilket ibland för med sig spänningar i situationen. Även om de döva klienterna numera betraktas som en språklig och kulturell minoritet och man vill att deras ”röst” ska höras, måste man medge att deras beroende av tolkning är av ett annat slag än de grupper som behöver tolkning på talade språk. Döva har förlorat sin ”röst” och därmed sin makt genom att anförtro den till tolkarna (se Padden & Humphries 2005, 122), varför tolkarna måste visa sig vara värda deras förtroende. När tolkens arbete är att möjliggöra den interaktion som hör till en annan människas arbete och rösten är en annan människas röst, är det förpliktigande. 152 Bibliografi Ala-Antti, S. 2003. Preparing for an interpreting assignment. An element of an interpreter's expertise. Pro gradu –arbete. Institutionen för språk och översättning. Tammerfors universitet. <http://tutkielmat.uta.fi/pdf/gradu00283.pdf>. 15.10.2006. Bahadir, S. 2004. Moving in-between: The interpreter as ethnographer and the interpretingresearcher as anthropologist. Meta XLIX, 4, 805–821. Backenroth, G. A. M. 1997. Social interaction in deaf/hearing bicultural work groups. International Journal of Rehabilitation Research 20, 85–90. Bereiter, C. 2002. Education and mind in the knowledge age. Mahwah, New Jersey: Lawrence Erlbaum Associates. Bereiter, C. & Scardamalia, M. 1993. Surpassing ourselves. An inquiry into the nature and implications of expertise. Chicago IL: Open Court. Chesterman, A. 1997. Memes of translation: The spread of ideas in translation theory. Amsterdam/Philadelphia: John Benjamins. Cokely, D. 2005. Curriculum revision in the twenty-first century – Northeastern’s experience. I: C. B. Roy (red.) Advances in teaching sign language interpreters. Washington: Gallaudet University Press, 1–21. Creswell, J. W. 1998. Qualitative inquiry and research design. Choosing among five traditions. London: Sage Publications. Davis, J. E. 2005. Code choices and consequences: implications for educational interpreting. I: M. Marschack, R. Peterson & E. A. Winston (red.) Sign language interpreting and intepreter education. Directions for research and practice. Oxford University Press, 112– 141. Dickinson, J. 2005. Boundaries, boredom and bad habits – the trials and tribulations of the ‘office interpreter’. Newsli: Magazine for the Association of Sign Language Interpreters for England, Wales and Northern Ireland 54, 10–12. Dickinson, J. 2006. Interpreting in the workplace - a collaborative approach? Paper presented at Direct Learn online conference: Supporting Deaf People 6.–9.11.2006. Engeström, R. 1999. Toiminnan moniäänisyys. Tutkimus lääkärinvastaanottojen keskusteluista. Helsinki: Yliopistopaino. Engeström, Y. 1987. Learning by expanding. An activity-theoretical approach to developmental research. Helsinki: Orienta-Konsultit Oy. 153 Engeström, Y. 1995. Kehittävä työntutkimus. Perusteita, tuloksia ja haasteita. Hallinnollinen kehittämiskeskus. Helsinki: Painatuskeskus Oy. Engeström, Y. 2004. Ekspansiivinen oppiminen ja yhteiskehittely työssä. Tampere: Vastapaino. Engeström, Y., Engeström, R. & Kärkkäinen, M. 1995. Oppiminen ja ongelmanratkaisu monimutkaisissa työprosesseissa. Aikuiskasvatus 15 (1), 14–17. Engeström, Y., Engeström, R. & Vähäaho, T. 1999. When the center does not hold: The importance of knotworking. I: S. Chaiklin, M. Hedegaard & U.J. Jensen (red.) Activity theory and social practice. Aarhus: Aarhus University Press, 345–374. ESL = Enemmän kuin tavallinen. Etelä-Suomen lääninhallituksen vammaispoliittinen ohjelma 2007–2010. Etelä-Suomen lääninhallituksen julkaisuja 110/2006. <http://www.kldeaf.fi/File/6bd8fb32-7b42-4281-a88f-0d871a9989a9/ Enemman_kuin_ tavallinen.pdf>. 4.3.2007. Fairclough, N. 1997. Miten media puhuu. Suom. Virpi Blom ja Kaarina Hazard. Tampere: Vastapaino. Gile, D. 1997. Conference interpreting as a cognitive management problem. I: F. Pöchhacker, F. & M. Schlesinger (red.) The interpreting studies reader. London and New York: Routledge, 162–176. Gile, D. 2004. Translation research versus interpreting research: kinship, differences and prospects for partnership. I: C. Schäffner (red.) Translation research and interpreting research. Clevedon: Multilingual Matters Ltd, 10–34. Grbic, N. 2007. Where do we come from? What are we? Where are we going? A bibliometrical analysis of writing and research on sign language interpreting. The Sign Language Translator and Interpreter 1 (1), 15–51. Hagerty, B. M. & Patusky, K. L. 2003. Reconceptualizing the nurse-patient relationship. Journal of Nursing Scholarship 35 (2), 145–150. Harper, R. H. R. 2000. Analysing work practice and the potential role of new technology at the International Monetary Fund: some remarks on the role of ethnomethodology. I: P. Luff, J. Hindmarsh & C. Heath (red.) Workplace studies: Recovering work practice and informing system design. Cambridge: Cambridge University Press, 169–186. Hedegaard, M., Chaiklin, S. & Jensen, U. J. 1999. Activity theory and social practice: Introduction. I: S. Chaiklin, M. Hedegaard & U.J. Jensen (red.) Activity theory and social practice. Aarhus: Aarhus University Press, 12–30. Hietanen, K. 2002. Tulkkausviestintä ammattina. I: R. Oittinen & P. Mäkinen (red.) Alussa oli käännös. Tampere: Tampereen yliopistopaino, 277–293. 154 Holmes, J. 2005. Story-telling at work: a complex discursive resource for integrating personal, professional and social identities. Discourse Studies 7(6), 671–700. Hughes, J., O’Brien, J., Rodden, T. & Rouncefield, M. 2000. Ethnography, communication and support for design. I: P. Luff, J. Hindmarsh & C. Heath (red.) Workplace studies: Recovering work practice and informing system design. Cambridge: Cambridge University Press, 187–214. Huusko, O. 2003. Arki toimii – opiskelutulkkaus Viittomakielialan Osuuskunta Viassa. Opinnäytetyö. Viittomakielentulkin aikuiskoulutus. Humanistinen ammattikorkeakoulu. Hytönen, N. & Rissanen, T. 2006. Käsitteet haltuun. I: N. Hytönen & T. Rissanen (red.) Käden käänteessä. Viittomakielen kääntämisen ja tulkkauksen teoriaa sekä käytäntöä. Diakonia-ammattikorkeakoulu & Finn Lectura, 17–25. Inghilleri, M. 2004. Aligning macro- and microdimensions in interpreting research. I: C. Schäffner (red.) Translation research and interpreting research. Clevedon: Multilingual Matters Ltd, 71–76. Jokinen, A. 1999. Diskurssianalyysin suhde sukulaistraditioihin. I: A. Jokinen, K. Juhila & E. Suoninen (red.) Diskurssianalyysi liikkeessä. Tampere: Vastapaino, 37–53. Jokinen, M. 2000. Kuurojen oma maailma – kuurous kielenä ja kulttuurina. I: A. Malm, (red.) Viittomakieliset Suomessa. Helsinki: Finn Lectura, 79–101. Jones, R. 1998. Conference interpreting explained. Manchester: St. Jerome Publishing. Juhila, K. 1999. Tutkijan positiot. I: A. Jokinen, K. Juhila & E. Suoninen (red.) Diskurssianalyysi liikkeessä. Tampere: Vastapaino, 201–232. Kirchhoff, H. 1976. Simultaneous interpreting: Interdependence of variables in the interpreting process, interpreting models and interpreting strategies. I: F. Pöchhacker & M. Schlesinger (red.) The interpreting studies reader. London and New York: Routledge, 110– 119. Koskinen, I. 2001. Työpaikan organisaatio ja tekstit jäsentämässä johtajien kokouspuhetta. I: J. Ruusuvuori, M. Haakana ja L. Raevaara (red.) Institutionaalinen vuorovaikutus. Keskustelunanalyyttisia tutkimuksia. Tietolipas 173. Helsinki: Suomen Kirjallisuuden Seura, 104–120. Kumpuvuori, J. 2004. Juridinen esiselvitys vammaispalvelulain ja kehitysvammalain yhteen sovittamisesta. Sosiaali- ja terveysministeriön selvityksiä 2004:14. Helsinki: Sosiaalija terveysministeriö. Kurhila, S. 2001. Asiantuntijuuden kerrostumista. Syntyperäiset ja ei-syntyperäiset suomenpuhujat virkailijoina ja asiakkaina. I: J. Ruusuvuori, M. Haakana och L. Raevaara (red.) Institutionaalinen vuorovaikutus. Keskustelunanalyyttisia tutkimuksia. Tietolipas 173. Helsinki: Suomen Kirjallisuuden Seura, 178–195. 155 Kuurojen liiton vuosikertomus [Finlands dövas förbunds verksamhetsberättelse] 2005. <http://www.kl-deaf.fi/File/eb2a32ee-2978-4f13-81b5b7ba646918ba/Vuosikertomus_05.pdf>. 27.3.2007. Kyngäs, H. & Vanhanen, L. 1999. Sisällön analyysi. Hoitotiede 11 (1), 3–12. Launis, K. & Engeström. Y. 2005. Asiantuntijuus muuttuvassa työtoiminnassa. I: A. Eteläpelto & P. Tynjälä. 2005. Oppiminen ja asiantuntijuus. Työelämän ja koulutuksen näkökulmia. Helsinki: WSOY, 64–81. Lave, J. & Wenger, E. 1991. Situated learning. Legitimate peripheral participation. Cambridge: Cambridge University Press. Leeson, L. 2005. Making the effort in simultaneous interpreting. Some considerations for signed language interpreters. I: T. Janzen (red.) Topics in sign language interpreting. Amsterdam: John Benjamins, 51 – 68. Lehtinen, E. & Palonen, T. 1998. Asiantuntijatiedon formaali ja informaali perusta. I: P. Sallila & T. Vaherva (red.) Arkipäivän oppiminen. Aikuiskasvatuksen 39. vuosikirja. Kansanvalistusseura ja Aikuiskasvatuksen Tutkimusseura. Helsinki: BTJ Kirjastopalvelu Oy. 6.p, 90–107. Leinonen, S. 2006. Tulkin roolin rakentamisen keinot keskusteluanalyysin näkökulmasta. [föredrag]. Kääntämisen ja tulkkauksen tutkimuksen symposiumi. Kansainvälisen viestinnän laitos, Joensuun yliopisto. 22.4.2006. Savonlinna. Levander, L. 2002. Reflektio yliopisto-opettajan työssä. I: S. Lindblom-Ylänne & A. Nevgi (red.) Yliopisto- ja korkeakouluopettajan käsikirja. Helsinki: WSOY, 452–467. Liddell, S. 2003. Grammar, gesture and meaning in American Sign Language. Cambridge: Cambridge University Press. Linnakangas, R., Suikkanen, A., Savtschenko, V. & Virta, L. 2006. Uuden alussa vai umpikujassa? Vammaiset matkalla yhdenvertaiseen kansalaisuuteen. Raportteja 15/2006. Helsinki: Sosiaali- ja terveysalan tutkimus- ja kehittämiskeskus STAKES. Luff, P., Hindmarsh, J. & Heath, C. 2000. Introduction. I: P. Luff, J. Hindmarsh & C. Heath (red.) Workplace studies: Recovering work practice and informing system design. Cambridge: Cambridge University Press, 12–26. Malm, A. & Östman, J.-O. 2000. Johdanto: Viittomakieliset ja heidän kielensä. I: A. Malm (red.) Viittomakieliset Suomessa. Helsinki: Finn Lectura, 9–32. Mason, I. 2005. Projected and Perceived Identities in Dialogue Interpreting. I: J. House, M.R.M. Ruano & N. Baumgarten (red.) translation and the construction of identity. IATIS [= International Association of Translation and Intercultural Studies] Yearbook 2005. Seoul: IATIS, 30–52. 156 Metzger, M. 1999. Sign language interpreting. Deconstructing the myth of neutrality. Washington D.C.: Gallaudet University Press. Metzger, M., Fleetwood, E. & Collins, S. D. 2004. Discourse genre and linguistic mode: Interpreter influences in visual and tactile interpreted interaction. Sign Language Studies (4) 2, 118–137. Moser-Mercer, B. 1997. Process models in simultaneous interpretation. I: F. Pöchhacker & M. Schlesinger (red.) The interpreting studies reader. London and New York: Routledge, 148–161. Napier, J. 2002. Sign language interpreting. Linguistic coping strategies. Coleford: Douglas – McLean. Napier, J. 2006. Effectively teaching discourse to sign language interpreting students. Language, Culture and Curriculum 19 (3), 251–265. Napier, J., Carmichael, A. & Wiltshire, A. 2006. Mutual support between deaf professionals and interpreters: A case study. Paper presented at Direct Learn online conference: Supporting Deaf People 6.–9.11.2006. Nuutinen, O. 1994. Pantterin elämän malli eli simultaanitulkin ammatti. I: O. Nuutinen, Hetkisen pituus ja muita kirjoituksia kielestä. Tietolipas 128. Helsinki: Suomen Kirjallisuuden Seura, 37–49. Padden, C. & Humphries, T. 2005. Inside Deaf culture. Cambridge: Harvard University Press. Patrie, C.J. 2004. Sign and spoken language interpreting: a componential approach to skills development. <http://www.aiic.net/ViewPage.cfm/page 1513.htm>. 27.9.2005. Patrikainen, S. & Toom. A. 2004. Stimulated recall – opettajan pedagogisen ajattelun ja toiminnan tutkimisen menetelmä. I: P. Kansanen & K. Uusikylä (red.) Opetuksen tutkimuksen monet menetelmät. Jyväskylä: PS-kustannus, 239–260. Pihlaja, J. 2005. Learning in and for production : An activity-theoretical study of the historical development of distributed systems of generalizing. Väitöskirja. Käyttäytymistieteellinen tiedekunta. Helsingin yliopisto. <https://oa.doria.fi/dspace/bitstream/10024/3665/1/learning.pdf>. 3.5.2007. RP 166/2006 = Regeringens proposition 166/2006. Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lagar om ändring av lagen om service och stöd på grund av handikapp och 4 § i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården. PSK= Suomalaisen viittomakielen perussanakirja [Basordbok för finska teckenspråket]. 1998. Kuurojen Liitto ry ja Kotimaisten kielten tutkimuskeskus. Helsinki: Kuurojen Liitto ry. [numret vid referensen hänvisar till motsvarande nummer för ordboksartikeln] 157 Pöchhacker, F. 2004. Introducing interpreting studies. London and New York: Routledge. Rainò, P. 2004a. Henkilöviittomien synty ja kehitys suomalaisessa viittomakieliyhteisössä. Deaf Studies in Finland 2. Helsinki: Kuurojen Liitto ry. Rainò, P. 2004b. Henkilöviittomien synty ja kehitys suomalaisessa viittomakieliyhteisössä. Väitöksenalkajaisesitelmä 30.10.2004. Helsingin yliopisto. Virittäjä [verkkoliite 2005:1001]. http://www.kotikielenseura.fi/virittaja/ hakemistot/jutut/raino1_2005.pdf>. 23.1.2007. Rainò, P. 2006a. Ammattikielten kehittymisestä suomalaisessa viittomakielessä. Terminfo 3/2006. Sanastokeskus, 16–19. Rainò, P. 2006b. Viittomien leksikaalisesta kuvauksesta. I: M. Suominen, A. Arppe, A. Airola, O. Heinämäki, M. Miestamo, U. Määttä, J. Niemi, K. K. Pitkänen ja K. Sinnemäki (red.) A man of measure. Festschrift in honour of Fred Karlsson. SKY Journal of Linguistics 19, 236–242. <http://www.ling.helsinki.fi/ sky/julkaisut/sky2006 special.shtml>. 23.1.2007. Rautavaara, A. & Kokko, J. 2006. Kuulo- ja puhevammaisten verkostoituvat tulkkipalvelut. Selvitys alueyhteistyön tuloksellisuudesta ja vaikutuksista. Sosiaali- ja terveysministeriön selvityksiä 2006: 51. Helsinki: Sosiaalija terveysministeriö. <http://www.stm.fi/Resource.phx/publishing/store/2006/10/hl11618 4545477336/passthru.pdf>. 19.2.2007. Rissanen, T. & Mikkonen, P. 2007. Viittomakielentulkin koulutusohjelman ajankohtaisselvitys. Diakonia-ammattikorkeakoulu ja Humanistinen ammattikorkeakoulu. [Julkaisematon.] Roslöf, R. & Veitonen, U. 2006. Tavoitteena toimivat tulkkauskäytännöt. I: N. Hytönen & T. Rissanen (red.) Käden käänteessä. Viittomakielen kääntämisen ja tulkkauksen teoriaa sekä käytäntöä. Diakonia-ammattikorkeakoulu ja Finn Lectura, 163–179. Roy, C. 2000. Interpreting as a discourse process. Oxford: Oxford UniversityPress. Salmi, E. & Laakso, M. 2005. Maahan lämpimään – Suomen viittomakielisten historia. Helsinki: Kuurojen Liitto ry. Savolainen, L. 2006. “Kieli-laittaa-purkkiin” syrjäytti Havumajan – Kotukselle uusi viittomanimi. Kuurojen lehti 6, 26–27. Seal, B. C. 2004. Psychological testing of sign language interpreters. Journal of Deaf Studies & Deaf Education 9 (1), 39–52. Selin, P. 2002. Hyvään käytäntöön. Viittomakielentulkkausta parityönä Käpylän iltaoppikoulussa. Helsingin yliopisto, Palmenia. Aikuiskouluttajan PD-ohjelma 2001. Kuurojen Liitto ry:n julkaisuja 20. Helsinki: Kuurojen Liitto ry. 158 Selin-Grönlund, P. 2005. Tulkin valta – vaiettu näkökulma tulkkauksen laadun määrittelyssä. Opinnäytetyö. Viittomakielentulkin aikuiskoulutus. Humanistinen ammattikorkeakoulu. Sunnari, M. 2003. Expert and novice performance in simultaneous interpreting: implications for quality assessment. I: Á. Collados Aís, M. Fernández Sánches & D.Gile (red.) La Evaluación de la calidad en interpretación: Investigación. Actas del I congreso internacional sobre evaluación de la calidad en interpretación de conferencias. Almuñécar 2001. Granada: Editorial Comares. Interlingua 37, 235–247. Sunnari, M. 2004. Kääntäminen ja tulkkaus monikielisyyden mahdollistajina. I: J. Tommola (red.) Kieli, teksti ja kääntäminen – Language, text and translation. Turun yliopisto. Englannin kielen kääntäminen ja tulkkaus. Turku: Painosalama Oy, 47–61. Suoninen, E. 1999. Näkökulma sosiaalisen todellisuuden rakentumiseen. I: A. Jokinen, K. Juhila & E. Suoninen (red.) Diskurssianalyysi liikkeessä. Tampere: Vastapaino, 17–36. STM tiedote 115/2007. Valtiosihteeri Savolainen: Tulkkipalvelujen siirto valtiolle vahvistaa vammaisten oikeuksia. Sosiaali- ja terveysministeriön tiedote 16.3.2007. <http://www.stm.fi/Resource.phx/publishing/documents/ 10723/index.htx>. 17.3.2007. Stubbe, M., Lane, C., Hilder, J., Vine, E., Vine, B., Marra, M., Holmes, J. & Weatherall, A. 2003. Multiple discourse analyses of a workplace interaction. Discourse Studies 5(3), 351–388. Taitotasokuvaukset 2007. Yleiset kielitutkinnot. [verkkoasiakirja] <http://www.oph.fi/pageLast.asp?path=1,17629,3432,3438>. 18.4.2007. Tate, G. & Turner, G. H. 1997. The code and the culture. Sign language interpreting – in search of the new breed’s ethics. I: F. Pöchhacker & M. Schlesinger (red.) The interpreting studies reader. London and New York: Routledge, 373–383. Taylor, M.M. 1993. Interpretation Skills: English to American Sign Language. Alberta: Interpreting Consolidated. Taylor, M.M. 2000. Interpretation Skills: American Sign Language to English. Alberta: Interpreting Consolidated. Tommola, J. 2006. Tulkkaus kognitiivisesta näkökulmasta. I: N. Hytönen & T. Rissanen (red.) Käden käänteessä. Viittomakielen kääntämisen ja tulkkauksen teoriaa sekä käytäntöä. Diakonia-ammattikorkeakoulu ja Finn Lectura, 128–142. Toom, A. 2006. Tacit pedagogical knowledge at the core of teacher’s professionality. Research Report 276. Soveltavan kasvatustieteen laitos. Käyttäytymistieteellinen tiedekunta. Helsinki: Helsingin yliopisto. 159 Topo, P., Heiskanen, M.-L., Rautavaara, A., Hannikainen-Ingman, K., Saarikalle, K. & Tiilikainen, R. 2000. Kuulo- ja puhevammaisten tulkkipalvelut. Vammaispalvelulain toteutuminen. Raportteja 255. Helsinki: Sosiaali- ja terveysalan tutkimus- ja kehittämiskeskus STAKES. Toskala, A. 2002. Psykologinen tieto asiakaspalvelun ja markkinoinnin perustana. I: H.-L. Pesonen, J. Lehtonen & A. Toskala (red.) Asiakaspalvelu vuorovaikutuksena – markkinointia, viestintää, psykologiaa. Jyväskylä: PS-kustannus, 135–195. Tuomi, J. & Sarajärvi, A. 2003. Laadullinen tutkimus ja sisällönanalyysi. Helsinki: Tammi. Turner, G. H. 2004. Challenging institutional ’Audism’. Paper presented at Direct Learn online conference: Supporting Deaf People. 12.–19.2.2004. Turner, G. H. 2005. Toward real interpreting. I: M. Marschack, R. Peterson & E. A. Winston (red.) Sign language interpreting and intepreter education. Directions for research and practice. Oxford University Press, 29–56. Tynjälä, P. 2002. Oppiminen tiedon rakentamisena. Konstruktivistisen oppimisen perusteita. Helsinki: Tammi. Vammaispalvelulaki = Laki vammaisuuden perusteella myönnettävistä palveluista ja tukitoimista 380/1987, muutokset 1267/2007. <http:// www. finlex.fi/fi/laki/smur/1987/19870380>. 1.3.2007. Vaherva, T. 1998. Informaali ja satunnainen oppiminen työpaikalla. ”Työ tekijäänsä neuvoo”. I: P. Sallila & T. Vaherva (red.) Arkipäivän oppiminen. Aikuiskasvatuksen 39. vuosikirja. Kansanvalistusseura ja Aikuiskasvatuksen Tutkimusseura. Helsinki: BTJ Kirjastopalvelu Oy, 156–177. Valkeavaara, T. (2005). Ongelmien kauttako asiantuntijaksi? Henkilöstön kehittäjien kokemuksia työnsä ongelmallisista tilanteista. I: A.Eteläpelto ja P.Tynjälä (red.) Oppiminen ja asiantuntijuus – työelämän ja koulutuksen näkökulmia. Helsinki: WSOY, 102–124. Valtonen, A. 2005. Ryhmäkeskustelut – millainen metodi. I: J. Ruusuvuori & L. Tiittula (red.) Haastattelu – tutkimus, tilanteet ja vuorovaikutus. Tampere: Vastapaino, 223–241. Vartiainen, M. 2006. Hajautetun työpaikan johtaminen – henkilöstö, tilat ja teknologia. Distributed Workplace – dWork-projektin loppuseminaari 17.5.2006. <http://www.vmwork.net/material/170506_Varti.pdf >. 10.5.2007. Vatanen, T. 1996. Taistelua asemasta ammattina? Tutkielma viittomakielentulkin työstä Suomessa. Kasvatussosiologian pro gradu. Kasvatustieteiden tiedekunta. Joensuun yliopisto. Victor, B. & Boynton, A. C. 1998. Invented here: Maximizing your oganization’s internal growth and profitability. Boston: Harvard Business School Press. 160 Vik-Tuovinen, G.-V. 2006a. Tolkning på olika nivåer av professionalitet. Doktorsavhandling. Vasa universitet. Acta Wasaensia Nr 153: Språkvetenskap 29. Vik-Tuovinen, G.-V. 2006b. Tulkkaus professionaalisuuden eri tasoilla. Kielisilta 3, Suomen Viittomakielen Tulkit ry, 12–13. Yrkesexamen för kontakttolk 2002. Grunder för fristående examen. Föreskrift 3/011/2002. Utbildningsstyrelsen. <http://www.oph.fi/svenska/ops/Yrkesexkontakttolk.pdf> Yrkesexamen för kontakttolk 2006. Grunder för fristående examen. Föreskrift 42/011/2006. Utbildningsstyrelsen. <http://www.oph.fi/svenska/ops/yekontakttolk.pdf> Wadensjö, C. 1998. Interpreting in Interaction. London: Longman. Wadensjö, C. 2002. Approaching interpreting through discourse analysis. I: D. Gile (red.) Getting started in interpreting research. Amsterdam: John Benjamins, 185–198. Wilbur, R. 2002. Phrase structure in ASL and ÖGS. I: R. Schulmeister & H. Reinitzer (red.) Progress in sign language research. Hamburg: Signum, 235–248. Wilcox, S. & Shaffer, B. 2005. Towards a cognitive model of interpreting. I: T. Janzen (red.) Topics in sign language interpreting. Amsterdam: John Benjamins, 27–50. Winston, E. A. 2005. Designing a curriculum for American Sign Language/English interpreting educators. I: M. Marschack, R. Peterson & E. A. Winston (red.) Sign language interpreting and intepreter education. Directions for research and practice. Oxford University Press, 208–234. Yule, G. 1996. Pragmatics. Oxford Introductions to Language Study. Oxford University Press. Zuboff, S. 1990. Viisaan koneen aikakausi – uusi tietotekniikka ja yritystoiminta. Övers. Hannu Oinonen. Helsinki: Otava. 161 Bilaga 1: Enkät till tolkcentralerna Esbo 19.2 2007 Hej! Jag håller på med ett pro graduarbete i vuxenpedagogik vid Helsingfors universitet. Mitt ämne är ”arbetsplatstolkning”. Som bakgrundsinformation till min undersökning behöver jag veta hur tolkning relaterad till dövas arbete och arbetsförhållanden fungerar just nu. Jag vore tacksam om ni kunde svara inom en månad på er egen tolkcentrals vägnar på följande öppna frågor – ni är naturligtvis välkomna att ge ytterligare information om ni önskar! Ni kan skicka svaren antingen genom att svara direkt i detta e-postmeddelande eller skicka en bilaga i Word. Ni kan också skicka svaren till min hemadress: Pirkko Selin-Grönlund, xxx 2 B, 02760 Esbo. Om ni vill veta mer om detta, är jag anträffbar på telefon xxx-xxxxxxx. Stort tack på förhand!!! 1. Hur registrerar/för ni statistik på arbetsrelaterade beställningar (även sökning av arbete, utbildning på arbetsplatsen osv.) 2. Hur många sådana beställningar får ni per år? (t.ex. åren 2006 och 2005) 3. Kan ni uppfylla beställningarna? a. Om ja: vad tycker ni är bra rutiner? Hur har ni lyckats få bra resultat? b. Om inte, vad tror ni det beror på? 4. Vilka önskemål har ni fått från döva klienter? 5. Vilka önskemål har ni fått från hörande klienter? 6. Vilka önskemål har ni fått från tolkarna? 7. Hur stort bedömer ni att det dolda behovet är för tolkservice inom detta delområde? 8. Vad är det särskilt man ska tänka på när det gäller arbetsrelaterad tolkning? 9. Hur bedömer er tolkcentral att det ökade antalet tolktimmar (lagändringen 1.1.07) påverkar er verksamhet? 162 Bilaga 2: Yrkesregler för teckenspråkstolkar Finlands dövas förbund r.f. - Förbundet för Hörselvård rf - Föreningen Finlands Dövblinda rf - Finlands Teckenspråkstolkar rf DESSA YRKESREGLER ÄR BINDANDE FÖR ALLA TOLKAR SOM ÄR INFÖRDA I OVANNÄMNDA ORGANISATIONERS TOLKREGISTER. Dessa yrkesregler har godkänts vid tolkverksamhetens samarbetsgrupps möte den 3 oktober 1996 och är uppdaterade den 20.9 1999. Se även kontakttolkarnas yrkesregler. YRKESETIK - tolken har ovillkorlig tystnadsplikt. - tolken får inte missbruka det han/hon erfarit i samband med tolkningen. - tolken får bara åta sig uppdrag som han är kompetent att utföra och där han inte är jävig. - tolken ska respektera och stödja klienternas självständighet och självbestämmanderätt. - tolken ska visa solidaritet med sin yrkeskår. - tolken ska noggrant och i god tid förbereda sig för sin arbetsuppgift. - tolken ska uppträda oklanderligt i samband med uppdraget. - tolken ska vara neutral och inte låta sina personliga attityder eller åsikter inverka på arbetets kvalitet. - tolken ska fortlöpande utveckla sitt yrkeskunnande. - om tolken är verksam i ett klientarbete, där klienterna även är brukare av tolktjänsten, ska han arbeta på ett sådant sätt att yrkesrollerna inte blandas ihop. BROTT MOT YRKESREGLERNA - Om det framkommer att tolken har förfarit på ett sätt som strider mot dessa yrkesregler, vidtar samarbetsgruppen för tolkverksamheten de åtgärder som anges i reglerna. ARBETSFÖRHÅLLANDEN För att säkerställa kvaliteten i tolkningen ska tolken kontrollera, att - hörbarhet och synlighet är tillräckliga. - arbetsförhållandena är ergonomiskt tillfredsställande. - att det ges tillräckligt med pauser. - tolken upprättar ett muntligt eller skriftlig arbetsavtal i förväg med beställaren samt vid behov överenskommer om arvode och ersättningar med löneutbetalaren. - tolken tar reda på arbetstidens längd i förväg. - tolkens aktiva tolkningstid är högst sex timmar per dag. - det görs särskild överenskommelse om tolkning under måltider, i pauser och utanför det egentliga tolktillfället. - för simultantolkning vid uppdrag på över två timmar behövs två tolkar. (På finska: http://www.tulkit.net/index.php?page=vk_ammattisaannosto, besökt 24.10.2005) 163 Bilaga 3: Begäran om godkännande för forskning Till ledningsgruppen för Finlands dövas förbund rf. ÄRENDE: BEGÄRAN OM GODKÄNNANDE FÖR FORSKNING Jag arbetar med ett pro gradu-arbete vid Helsingfors universitet. Arbetet handlar om strategier som teckenspråkstolkar använder sig av vid arbetsplatstolkning. Jag tycker att ämnet är viktigt eftersom det har framkommit önskemål om ökad användning av tolkning särskilt i arbetet. Det finns dock mycket lite forskningsinformation om tolkning på arbetsplatser och tolkarnas expertis. Problemen med fackspråkens speciella ordförråd och terminologi är välkända, men jag tänker undersöka ämnet även ur ett vidare perspektiv där jag granskar diskurserna i arbetet. För min forskning behöver jag videoinspelat material av äkta tolkningssituationer, och jag undrar därför om det skulle vara möjligt att få komma och spela in tolkning på Finlands dövas förbund för min forskning? I den stimulated recall-metod jag använder kommer det videoinspelade materialet (t.ex. ett tolkat möte) att fungera som stimulusmaterial för mina intervjuer med tolkarna: materialet hjälper tolkarna att komma ihåg de motiv de hade för att fatta väsentliga beslut när det gäller tolkningsstrategier. Både stimulusmaterialet och intervjumaterialet kommer bara att användas av mig själv för forskningsändamål, och tystnadsplikt gäller för materialets innehåll. De exempelsituationer som materialet omfattar kommer jag i det färdiga arbetet att beskriva på ett sådant sätt att man inte känner igen enskilda personer - jag förbehåller mig också att vid behov utplåna eller ta bort även detaljer om t.ex. innehåll på möten. Om det vid rapporteringen av arbetet uppstår behov att till rapporten bifoga även autentiska, redigerade delar av materialet, kommer jag att kontakta den person som framträder i materialet och be om tillstånd att använda materialet. Innan arbetet publiceras kommer jag också att be de tolkar jag intervjuat att granska de ställen där jag redovisar resultat som gäller deras aktiviteter. Min forskningsplan är fortfarande under utarbetande, men jag bifogar innehållsförteckningen och delar av själva texten. Jag kommer gärna till er för att presentera min plan och diskutera mer om ämnet, om ni önskar. Min målsättning är att samla forskningsmaterialet före jul så att min undersökning kan bli klar under våren. Esbo 26.10 2006 Lektor (tjänstledig för studier), teckenspråkstolk (YHS), ped.stud. Pirkko Selin-Grönlund telefon: e-post: xxx-xxxxxxx x.x@helsinki.fi 164 Bilaga 4: Stimulated recall – lämpliga frågeteman Patrikainen & Toom föreslår (s. 243): VAD, HUR, VARFÖR Vad gjorde du i denna situation och varför? Tänkte du på andra alternativa handlingssätt eller strategier? Vad lade du märke till hos [eleverna]? Hur reagerade de? Var du tvungen att ändra din planering på grund av dessa [elev-]reaktioner? Hade du några speciella mål i åtanke i denna situation? Kommer du ihåg något annat i denna situation som inverkade på hur du handlade? Aaltonen (2002) Kommer du ihåg vad du tänkte just då? Varför ställde du den frågan? Varför valde du den [undervisnings]metoden? Parker & Gehrke (1986) Vad menar du med det här? Kommer du ihåg någonting annat om den här lösningen? 165 Bilaga 5: Tolkbeställningsblankett (excel) Beställare Beställarens/kontaktpersonens kontaktuppgifter Betalare kostnadsställe eller namn Tolktid datum från kl. Skriv klockslag med kolon t.ex. 13:45 Ämne för mötet Plats (Ange exakt adress för tolkningar utanför vita huset!) Deltagare vid mötet Material (bilaga / skickas när?) Särskilda upplysningar (t.ex. mötesspråk om annat än finska-fts, samåkning osv.) till kl. 166 FYLL I ALLA PUNKTER I BESTÄLLNINGSBLANKETTEN! 1) Beställ tolken i tid. 2) Om möjligt, kontrollera i förväg om någon av förbundets egna tolkar är ledig. 3) Av beställningen måste tydligt framgå om tolkkostnaden betalas av något kostnadsställe på förbundet eller av någons personliga tolktimmar (NAMN!), om vi måste beställa externa tolkar. 4) I Nyland: när beställning gjorts till Nova Call kan beställarens namn inte ändras. 5) Beställningen är då bindande och beställda timmar dras från vederbörandes tolktimmar eller räkning skickas till beställarens kostnadsställe. 6) Till alla möten över två timmar beställs två tolkar, då behövs det uppgifter på två betalare för beställningen. 7) Kom ihåg att leverera materialet i tid: deltagarlista, dagordning eller program, föregående mötes protokoll, föreläsningar, bakgrundsinformation osv. 8) Meddela ändringar omedelbart! 167 Bilaga 6: Anvisningar om tolkbeställning TOLKBESTÄLLNINGAR särskilt i Vita huset Skicka alla beställningar till förbundets tolkar. Vi skickar beställningarna vidare om vi själva redan är upptagna. Ni kan naturligtvis ange om ni önskar en viss tolk. Ni kan också meddela oss om det är någon tolk ni inte önskar. När vi känner till alla tolkbehov på förbundet kan vi ordna tolkar för dessa behov på ett sätt som är så billigt som möjligt för förbundet och så att det behövs så få individuella tolktimmar som möjligt. En centraliserad handläggning av beställningarna är viktig också för att man även i fortsättningen ska kunna lita på statistisk information om tolkanvändning på förbundet. Även om det finns många dagar med ”alla tolkar upptagna” i tolkarnas bokningslista, skicka beställningen till oss ändå. Läget kan ha ändrats efter att listan skickats ut, någon av oss kan vara ledig eller vi kan ordna med externa tolkar som partolkar. Vi bifogar även för kännedom den tidigare utsända guiden "Så beställer jag tolk" för att fräscha upp minnet. Syftet med guiden är att tolkförmedlingen ska fungera så smidigt som möjligt, så vi kan undvika situationen att det inte finns någon tolk och minimera kostnaderna för användning av externa tolkar. Trevlig höst! Tolkteamet 168 Så här beställer jag tolk 1. Försök att förutse tolkbehovet så tidigt som möjligt. Då har du störst chans att få tolk. 2. Kontrollera i tolkarnas bokningslista om husets tolkar är lediga den aktuella tiden. Om inte, försök att byta tid om det går. 3. Ta reda på i vilken anställds namn beställningen kan göras om vi måste beställa externa tolkar. Personens hemkommun betalar förmedlings- och tolkkostnaden. 4. Bokför underskrifterna, så att de anställdas användning av tolktimmar fördelas rättvist på avdelningarna. 5. Fyll i alla punkter på beställningsblanketten. Ofullständiga uppgifter gör att beställningen går långsammare. Du kan även använda e-post; kontrollera att alla nödvändiga uppgifter finns med i mejlet. 6. Skicka beställningsblanketten till förbundets tolkar. Bifoga följande material: dagordning/program, föregående mötesprotokoll, föreläsningar, bakgrundsinformation osv.
