Ett annat krig i en nära framtid är utsikten

Wåra Rötter
Tjust Släktforskarförening
Nummer 1 • 2012 • Årgång 26
Inbjudan till Årsmöte 2012
sid 2
Böckerna berättar om människor och hus
sid 11
”Ett annat krig i en nära framtid är utsikten...”
sid 6
Tjust
Släktforskarförening
Inbjudan till Årsmöte 14 mars kl. 18:45
Plats: Utkiken Stadsbiblioteket, Västervik
Tid: kl. 18:45
Föreningen bjuder på kaffe
Lotterier
Sedvanliga årsmötesförhandlingar
Ordförande: Hans Wiberg
tel: 0490 - 214 28
e-post: hans.viberg@telia.com
Föredrag av Olof Nimhed från Västerviks museum
Sekreterare: Valdy Svensson
Tel. 0490 - 188 18
e-post: valdy.svensson@bredband.net
Nya
medlemmar
Kassör: Yvonne Andersson-Gullberg
Tel. 0490 - 202 36
e-post: gladhammar@hotmail.com
Föreningens adress:
Tjust Släktforskarförening
c/o Stadsbiblioteket
Box 342
593 24 Västervik
Elisabeth Linder
Brunnsgatan 21 B
593 30 Västervik
Ingegerd Pettersson
Kristinebergsgatan 2 G
593 35 Västervik
Ann-Charlotte Jacobsson
Rutsbergsgatan 11
593 38 Västervik
Eva & Hans Brandin
Hunsala 5
594 91 Gamleby
Birgitta Ripa
Helgonavägen 23
241 36 Eslöv
Gerd Andersson
Hästerums Gård
594 94 Gamleby
Pia Johansson
Gällerstorp Kullen
594 94 Gamleby
Awa Lundberg
Norrhult Betania
590 90 Ankarsrum
Postgiro: 494 76 67 - 4
Föreningens org. nr: 833600 - 7128
Medlemsavgift 150 kr./år
Familjemedlem 50 kr./år
Internetadress: www.tjustanor.com
Redaktörer för Wåra Rötter:
Hans Wilensjö
Kristinebergsgatan 2 T
593 35 Västervik
Tel. 0490 - 321 46
e-post: hasse@wilensjo.se
Eva Johansson
Helgerum Berggård
590 93 Gunnebo
Tel. 0490 - 138 19
e-post: eva@evagun.se
Reine Andersson
Jurastigen 32 A
593 43 Västervik
Tor Wiklund
Kolsebro Ekdalen
597 97 Åtvidaberg
Tel. 0120 - 202 59
e-post: torwiklund@gmail.com
Wåra Rötter nr 2 – 2012
kommer i juni
Nya tidskrifter har kommit under vintern
och finns i forskarrummet
Material senast
15 maj 2012
Omslagsbild:
En stolt Carl Aspelund ombord på
sin splitter nya fiskebåt 1949.
Upplaga:
600 exemplar
Utgivning:
4 gånger per år
Tryck:
Östkustens Tryckeri AB, Västervik
2
Wåra Rötter 1/2012
INNEHÅLL I DET HÄR NUMRET
Sid. 2-3
Sid. 4-5
Sid. 6-9
Sid. 10
Sid. 11
Sid. 12
Inbjudan till ”Årsmöte 2012”. Nya medlemmar. Månadsmöten.
Födda, vigda och döda finns i kyrkböckerna.
”Ett annat krig i en nära framtid är utsikten...”.
Böckerna berättar om människor och hus.
Nyheter i Arkiv Digital och Svar på årets första medlemsmöte.
Vårens program. Massor av bilder på länsmuseet.
Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera innehållet. Citat ur Wåra Rötter får göras
om källan anges. För återgivande av signerade artiklar samt illustrationer krävs tillstånd
av författaren/illustratören/fotografen. Författarna är själva ansvariga för innehållet i
artiklarna. Redaktionen ansvarar inte för insänt material.
220 år med Indelningsverket
Medlemsmöte på Utkiken, Stadsbiblioteket 16 november 2011
Text & foto: Hans Wilensjö
Sekreterare Valdy Svensson hälsade 40-talet medlemmar välkomna som kommit
till mötet för att senare lyssna på Lars Oswalds kåseri kring hur ett beväringsmöte
på Hultsfreds slätt kunde gå till för cirka 250 år sedan.
Valdy Svensson meddelade att en ny hemsida för Tjust släktforskarförening sett
dagens ljus. Vidare redogjorde hon för vårens månadsmöten och föredragarshållare.
Utbildningsveckan i Gamleby blir vecka 31.
Det beslutades om medlemsavgiften för år 2012. Det blev styrelsens förslag om
oförändrad årsavgift, 150 kr för enskild medlem och + 50 kr för familjemedlem =
200 kr.
Sedan fick Lars Oswald ordet.
Det stora och blodiga slaget vid Lund
stod 1676. Det hade gått dåligt för det
svenska kavalleriet under kung Karl XI,
som retirerat in i de småländska skogarna.
Om hur det gick till när det svenska indelningsverket startade och dess historia
berättade Lars Oswald på medlemsmötet
den 15 november.
I skogarna i södra Småland samlade
kungen ihop resterna av sin armé och han
insåg då att hans krigare, från vanliga beväringar till officerare, hade mycket dåliga kläder, nästan ingen disciplin samt
vapen som inte ens fungerade. Kungen
och hans officerare kom då fram till att en
bättre organisation var nödvändig, samt
att det inte gick att lita på inhysta beväringar som skulle ha alldeles för mycket
lön för att kriga.
Ett beslut togs inför 1682 års riksdag att
bilda ett rikstäckande indelningsverk.
Förra föreläsningen som Lars Oswald
höll handlade om indelta soldater. Se
vidare nr 2 av Wåra Rötter 2011. Denna
gång talade han om vad livgrenadjärer
gjorde under fredstid och hur en övning
kunde gå till på Hultsfreds slätt. Vi föl-
jer en soldat från Hannäs socken under
sin vandring till Hultsfred, veckan under
övningen och hemgången åter till sitt soldattorp.
Från predikstolen i kyrkan meddelade
prästen att årets övning skulle inträffa 10
juli 1832. Från hemorten till Hultsfred tog
det sju dagars vandring för soldaterna från
våra trakter. Direkt efter predikan i kyrkan
den 3 juli började vandringen till de olika
samlingspunkterna och ju närmare Hultsfred, ju mera soldater blev det i följet.
Sista natten skedde övernattningen i
närheten av Vena och säkert var många
soldater redan då lite trötta och som regel hade mycket intagits i flytande form.
I Vena möttes soldaterna av en ridande
kurir, och på signal i närheten av övningsplatsen och av det högsta befälet inne på
Hultsfreds slätts fick till slut soldaterna
gå in på övningsfältet och där slå upp sitt
läger.
Under veckan skulle soldaterna göra
övningar och samtidigt genomgå viss
läkarkontroll, vilket bokfördes i generalmönsterrullorna. De fick också utbildning
av olika slag såsom sjukvård, sömnad och
skomakeri med flera ämnen.
Valdy Svensson överlämnade blommor till
Lars Oswald för en intressant soldatvandring från Hannäs till Hultfreds slätt.
Så här kunde ett dagsprogram se ut under beväringsveckan:
• Revelj kl 04:00 som slogs av trumslagare.
• Nästa trumvirvel slogs kl 04:45, vilket
var signalen till att vara redo för uppställning på slätten kl 05:00.
• Korum.
• Exercis.
• Frukost kl 07:00.
• Övningar till middag kl 12:00.
• Eftermiddagen inleddes med övningar
och exercis fram till kl 18:00 då man ställde upp i kompanierna för korum.
• Därefter kvällsmål.
• Varje dag kl 08:00 var det sjukvisitation .
När så veckan i Hultsfred var över så
var det lika lång marsch hem igen.
Lars Oswald avtackades med blommor
av Sekreteraren Valdy Svensson.
Lotterier och kaffe fick avsluta mötet.
Årets sista månadsmöte på Utkiken, Stadsbiblioteket 14 december 2011
Text & foto: Hans Wilensjö
Ordförande Hans Wiberg hälsade cirka
35 medlemmar välkomna till årets sista
möte. Han kunde meddela att vårens program är klart och även Gamlebyveckans
program är helt klart.
Därefter spelade och sjöng Roger Mörk
för oss både kända och okända sånger och
underhöll med trevligt prat mellan sina
sånger. Föreningen bjöd sedan på luciakaffe medan ett lotteri fördelades.
Roger Mörk avslutade mötet med några
väl kända julsånger med allsång, därefter
överlämnade ordföranden blommor till
Roger Mörk och hälsade alla en God Jul
och Gott Nytt År.
Wåra Rötter 1/2012
3
Födda, vigda och döda finns i kyrkböckerna
Text: Eva Johansson
För oss släktforskare är kyrkböckerna
den allra viktigaste källan till kunskap
om dem som levt före oss. I Sverige är
vi gynnade tack vare att det finns kyrkböcker ända ner till 1600-talet.
Det är födelse-, vigsel- och begravningsböckerna som är de äldsta kyrkböckerna. De allra äldsta är en dödbok för
Uppsala Helga Trefaldighets församling
från 1608 och en vigselbok från 1609,
förd i S:t Nikolai församling i Stockholm
(Storkyrkoförsamlingen). Vigselboken
från 1609 finns att se hos Arkiv Digital
och Svar. Här kan vi läsa om Johan Ericsson och Kierstin Margareta Jonasdotter (om jag tolkat den gamla handskriften
rätt) som gifte sig den 8 oktober 1609.
I flera stift började man under 1600-talet att föra kyrkböcker. Men det var ofta
beroende av prästens nit och intresse. All
denna bokföring skedde genom en kladdanteckning på löst papper eller i anteckningsbok vid förrättningen, ofta förd av
klockaren, och sedan införing i bok, inte
sällan vid årets slut. Säkert hände det ibland att det blev fel vid överföringen från
kladd till bok. Risk fanns också att någon
glömdes bort.
Födelse- och dopböcker
I dopboken antecknades barnets, föräldrarnas och dopvittnens namn. Faderns
namn skulle alltid antecknas när föräldrarna var gifta, men det var inte alltid
moderns namn antecknades. I vissa församlingar noterades bara dopdagen, inte
födelsedagen, särskilt i äldre tider. Oftast
står det också var föräldrarna bodde. Som
släktforskare kan det därför vara bra att
börja leta i födelseboken om man har
namn och födelsedatum.
Barn skulle döpas inom åtta dygn efter
födseln, enligt kyrkolagen från 1686, men
ofta tog det längre tid för föräldrar som
bodde långt från kyrkan och barn hann
ibland dö innan de var döpta. 1846 förlängdes tiden till sex veckor. Anteckning
i födelse- och dopbok skulle göras genast
efter dopet.
På 1800-talet växte frikyrkorörelserna
och dess medlemmar döpte ofta inte sina
barn. Då hände det att prästen inte heller
förde fullständiga anteckningar. Att så
skulle ske kom i en förordning 1887. Födelsen skulle noteras, oavsett om det blev
dop eller inte. 1896 började man erkänna
lekmannadop, de skulle antecknas i kyrkans födelse- och dopbok.
Födelse- och dopbok för Odensvi församling 1898. Den 10 januari föds årets första
barn, Anna Albertina, dotter till smeden i Sandstorp Karl Albert Fabian Karlsson och
hans hustru Hulda Anna Sofia Andersdotter. Vi ser när de är födda, vilken sida i församlingsboken de finns på, när barnet döpts och vilka som är faddrar. Från Riksarkivet/
Svar: Odensvi kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/VALA/00288/C/11 (1895-1933)
4
Wåra Rötter 1/2012
Ända fram till 1915 angavs barnet som
oäkta om föräldrarna inte var gifta, och då
finns som regel inte faderns namn med.
1894 bestämdes att faderns namn bara
fick antecknas om han själv erkänt sig
vara far. Från 1775 ville Tabellverket veta
hur gamla mödrarna var och då började
prästerna anteckna detta. Från 1888 var
det moderns födelsedatum som gällde, för
att det inte skulle bli fel.
Lysnings- och vigselböcker
Innan man fick gifta sig skulle möjligheten till giftermål prövas genom lysningen. Det skedde i kvinnans hemförsamling
tre söndagar i rad, då prästen vid gudstjänsten informerade om det kommande
äktenskapet. Lysnings- och vigseldatum
antecknades i kyrkboken. Ibland kunde
det dröja en längre tid efter lysningen
innan paret vigdes.
Vigseln kunde ske i en annan församling än där lysningen skett. Då skulle
prästen i lysningsförsamlingen skicka
med en lysningsattest, och vigseln kunde
antecknas även i vigselförsamlingen.
Om mannen bodde i en annan församling var han tvungen att ha ett hinderslöshetsbevis från prästen i hemförsamlingen.
Död- och begravningsbok för Loftahammars församling 1873. Första dödsfallet för
året är den 14-åriga flickan Carolina från Väderskär. Hon dog den 10 januari och
begravdes den 19. Föräldrarna heter Adolf Fredrik Edlund och Catharina Jaensdotter.
Dödsorsaken noteras som nervfeber, det vill säga tyfus. Samma dag begravs den blott
en månad gamla gossen Carl Alfred från Smågö, men i Västervik enligt prästens anteckning. Från Riksarkivet/Svar: Loftahammars kyrkoarkiv, Död- och begravningsbok,
SE/VALA/00232/C/7 (1869-1883)
Formuläret kallades ”bevis om ledighet
till äktenskaps ingående”. 1915 ersattes
dessa med äktenskapsbetyg. Skillnaden
var att det nya gällde ett visst äktenskap
och då krävdes också motpartens samtycke, medan det gamla gällde generellt
för att få gifta sig.
Enligt kyrkolagen skulle parternas föräldrars namn fram till 1860 antecknas i
vigselboken men det skedde ganska sällan. Brudparets ålder skulle anges för att
visa att man inte vigde minderåriga.
Död- och begravningsböcker
Här hittar du noteringar om dem som
dött och när de begravts. Från början antecknades bara begravningsdagen, senare
skrev man också in dödsdagen. 1894 blev
det obligatoriskt. Från 1749 ville Tabellverket ha uppgift om dödsorsaker och då
skulle prästen anteckna detta i dödboken,
inte efter läkarintyg utan vad de anhöriga
angav eller vad prästen själv såg. Från
1859 krävdes läkarintyg.
Prästen skulle notera den avlidnes ålder
men det kunde ofta bli fel när uppgiften
kom muntligt från de anhöriga. Därför
blev det snart vanligt att det kontrollerades av prästen som då kunde ange exakt
ålder i år, månader och dagar.
Enligt kyrkolagen skulle bara de som
begravdes i vigd jord antecknas i dödoch begravningsboken. Det innebär att
avrättade brottslingar och de som begick
självmord inte finns med i kyrkböckerna.
Detta ändrades så småningom.
Först vid mitten av 1800-talet kom bestämmelser att den som dog skulle antecknas i hemförsamlingens dödbok, inte
bara de som begravdes. Innan dess skedde
sällan någon anteckning av den som dog
borta, till exempel soldater i krig. 1850
kom en föreskrift om att den som dog i
fängelse skulle noteras i hemförsamlingens dödbok.
Källa:
Gösta Lext: Studier i svensk folkbokföring
1600-1946, Göteborgs universitet 1984
Lysnings- och vigselbok för Hjorteds församling 1845. Årets första brudpar är Johan
Fredrik Lindgren, smeddräng vid Ankarsrums bruk, och Inga Maria Åström, dotter till
svarvaren Lars Åström och hans hustru Brita Lisa Persdotter. Brudgummen är 23 år
och bruden bara 16 år. Lysningarna har skett den 12, 19 och 26 januari och paret vigdes den 2 mars. Nästa brudpar är desto äldre, 34 och 31 år gamla. Från Riksarkivet/
Svar: Hjorteds kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/VALA/00134/C/5 (1844-1860)
Wåra Rötter 1/2012
5
”Ett annat krig i en nära framtid är utsikten …”
Text: Ragnar Asplund
Min farbror Karl Asplund emigrerade som 21-åring till Amerika år 1913. Han
kom slutligen att bosätta sig i södra Alaska och blev ansvarig för utveckling och
underhåll av en konservfabrik, som förpackade stora mängder lax varje sommar.
Karls hustru Anna tillhörde den aleutiska urbefolkningen. Den största delen av
hennes familj hade dukat under när spanskan härjade våren 1919.
Paret gifte sig våren 1923 och fick 12 barn, det sista föddes hösten 1939. Då hade
Karl redan varit död några månader efter en tragisk olyckshändelse. Och hans
hustru var plötsligt änka, 33 år gammal. Kontakterna med Karls föräldrar och
syskon i Sverige hade varit sporadiska. Jag vet inte när man fick veta hemma i
Sverige att Karl var död, men länge måste det ha dröjt och under ett par decennier visste man inte så mycket mera. Så jag undrade ofta som barn: Vad hände
egentligen?
Rubriken till denna artikel är ett citat ur ett brev som Karl skickade hem till
föräldrarna 1934. Två årtionden i främmande land hade inte lämnat hans svenska
språk opåverkat, men han var klarsynt och väl informerad om vad som hände i
Europa. Åskmolnen tornade upp sig vid horisonten.
Karl Aspelund med hustrun Anna och åtta
barn. Barnen var friska och starka, ”riktiga vikingar”, berättade en stolt fader i
brev hem till modern i Sverige. Året var
1934.
Karl Aspelund hade således ansvarat
för anläggningarna vid en konservfabrik, Libbyville Cannery, sedan 1923. På
en avblåst, regnig havsstrand i Alaska.
Fabriken hade sommartid ungefär 350
anställda, fiskare, fabriksarbetare, personal för mat- och bostadsförsörjning, diverse hantverkare. Samtliga tillresta från
Seattle och San Fransisco, ”the lower 48”,
som man kallar den del av Amerika som
ligger nedanför gränsen till Kanada.
Fiskesäsongen varade från senare hälften av juni till slutet av juli. Karl och hans
familj var de enda som bodde i Libbyville
Agdas gravsten på Nakneks gamla kyrkogård. Stenen är bara obetydligt högre än de
örter och vilda blommor som lyckats överleva på den karga tundran.
6
Wåra Rötter 1/2012
året runt, med minst en mil till närmaste
grannar. Där bodde de fram till 1934,
då de kunde flytta in i ett nybyggt hus i
Naknek, närmaste tätort (ca 600 invånare
idag, betydligt färre då).
Våren 1939, just när fiskesäsongen
skulle förberedas, dog Karl, i sviterna
efter en olyckshändelse. Hur blev det för
dem som lämnats kvar, då familjefadern
plötsligt inte längre fanns? Hustrun Anna
var 33 år gammal och väntade sitt tolfte
barn. Komplikationer, jag vet inte vilka,
tillstötte. På sensommaren fick hon räddas
med en liten, skallrig flygmaskin till sjukstugan i Dillingham, ungefär tio svenska
mil rakt västerut. Hon överlevde förlossningen, men hon lär ha varit mycket sjuk.
Precis samma resa till Dillingham, kanske
till och med i samma flygplan, hade hennes make gjort några månader tidigare.
Alla tidigare förlossningar hade hon kunnat klara med hjälp av självlärda kvinnor
från byn, men inte den här gången.
Senare på hösten blev lilla Agda sjuk.
Hon var fem år gammal och uppkallad efter Karls äldre syster, en av de få av hans
barn som fick tilltalsnamn efter släktingar
i Sverige. Agda dog vintern 1940, sex år
gammal. Man vet inte vad som hände. Det
har gissats på leukemi. Agda sägs ha tynat
bort. Hon fick sin viloplats tätt intill faderns på Nakneks gamla kyrkogård.
Det var krig ute i världen. Det krig som
Karl oroades för i ett brev hem till modern redan hösten 1934. Han hade med
stigande oro lyssnat på nyheterna, som
etervågorna bar till fiskeriets radiomast.
Det hade mullrat ute i världen. Långt borta. Nu hade kriget kommit.
Men det märktes knappt i Bristol Bay.
Där hade livet alltid varit hårt. Ingenting i
Naknek ändrades av kriget, men en familj
hade förlorat sin försörjare och varje ny
dag måste besegras.
Sjuttio år senare satt jag och talade med
en av Karls äldsta söner. När han berättade om denna fasansfulla vinter fick han
svårt att tala, gråten ville tränga fram. Och
efter självövervinnelse; det såg ut som om
han tog sats över ett stup, sade han: ”You
see, when dad died our family broke”; du
förstår, när far dog gick vår familj sönder.
Plötsligt hade allt ändrats. Det var ingen
som kom hem från arbetet på kvällen.
Barnen måste bli vuxna och det måste gå
fort. Det fanns ingen tid för barndom.
Modern Anna hade två systrar, som
hade överlevat spanska sjukan när sex av
hennes syskon och båda föräldrarna dukat under det fasansfulla året 1919. Nina
var äldst, fem eller sex år äldre än Anna
och gift med en företagsledare vid en av
de andra konservindustrierna i området,
Fred Kraun. Det fanns som mest drygt
ett dussin sådana industrier i Bristol Bayregionen vid den tiden. De flesta hade
invandrade européer, framför allt skandinaver, i ledningen. Paret Kraun hade det
ganska gott ställt. Det var Fred och Nina
Kraun som hade bekostat och stått för
värdskapet, när Anna och Karl gifte sig i
mars 1923. Det som lokalreportern Alyce
E Andersen hade skrivit om som ”Det
största evenemanget någonsin i Bristol
Bay”. Tre eller fyra av barnen Aspelund
kunde flytta över till paret Kraun.
Den andra systern, Mary, var några år
yngre än Anna och hade barn i samma
ålder som Annas. Även Mary och maken
Fred Zimin kunde ta hand om några av de
mindre syskonen Aspelund undre några
år. Två av de yngre systrarna blev adopterade av ett par arbetskamrater och nära
vänner till fadern. De blev bosatta på den
amerikanska västkusten och tappade kontakten med mor och syskon under en period i barndomen, men lyckades återfinna
familjen som vuxna. Den yngste sonen,
han som föddes efter faderns död hösten
1939, återfanns inte, och syskonen lyckades inte återknyta kontakten med honom.
Efterforskningar har visat att en man med
samma namn och ålder blev bosatt i Ka-
nada och dog 2005. Inget mer är känt om
honom.
De äldsta barnen måste snabbt bli vuxna och ta ansvar för sin försörjning och
utbildning. Carl var äldst, 14 år när hans
far dog. Han hade arbetat i laxfisket på
sommaren samma år som hans far dog
och han lyckades sedan få arbete vid handelsflottan. Under andra världskriget var
det en hel del handelsfartyg, som stod under den amerikanska marinens befäl. De
gjorde militära transporter av gods och
personal, men även helt vanliga frakter,
ungefär som i fredstid. Carl hade lärt sig
segla de små fiskebåtarna, och fick med
tiden alltmer ansvarsfulla uppgifter. Marinen behövde befäl. Som fattig sjöman
kunde man arbeta en period på ett fartyg,
ett kvartal eller två och sedan gå en sjöbefälskurs. Därefter en ny period arbete och
en ny sjöbefälskurs. Inom några år hade
Carl på det sättet passerat den ena examen
efter den andra, som styrman, navigatör
och slutligen som examinerad sjökapten
med diplom att sätta på väggen. Han hade
blivit behörig att ”segla hur stora båtar
som helst på hur stora hav som helst”, för
att använda hans egna ord.
Men då var kriget slut och plötsligt
fanns ett överskott av sjöbefäl. De flesta
av de snabbutbildade unga männen var
plötsligt arbetslösa, utan att ens ha hunnit
etablera sig i de yrken de utbildat sig för.
Men Carl hade hunnit pröva på som fiskare innan sjöbefälsutbildningen började
och dit kunde han återvända. Kroppskrafter hade han fått under somrarnas laxfiske
och inkomsterna kunde vara mycket stora
för den som orkade med det hårda slitet.
I vilket väder som helst. Man fick inte
välja. Två man i båten. Två dygn i sträck
ute på havet. En dags vila. En god fångst
kunde ge 1000 - 2000 laxar, som kunde
väga 3 - 8 kilo, ofta mera. Men fisket var
farligt, och varje säsong var det fiskare
som drunknade, utmattade av vaka och
slit, övermannade av ett upprört hav. Det
sägs att arbetet blev säkrare när man bytte
ut de gamla segelskutorna mot motorbåtar, men på 1940-talet arbetade de flesta
fiskarna i Bristol Bay ännu under segel.
För Carl väntade emellertid en stor
överraskning. Sommaren 1948, då han
nätt och jämnt hunnit etablera sig i laxfisket i Naknek, fick fiskeriets högste chef
plötsligt en blindtarmsinflammation. Carl
blev ombedd att gå in som vikarierande
chef för säsongen. Han var 23 år gammal,
och de fiskare och arbetare han ledde var
oftast äldre, en del mer än dubbelt så gamla. Utnämningen väckte uppmärksamhet.
Branschtidningen The Fisherman´s
News, april 1999, ägnar stort utrymme åt
Carls livsverk i artikeln ”A lifetime in the
Maritime Industry.”; Ett liv i fiskeindustrin. Författaren frågar sig om Carl någonsin kunde tänka sig, när han som liten
pojke stod och diskade i konservfabrikens
stora kök, att han en dag, om inte alltför lång tid, skulle vara fabrikens högste
chef. Och att han skulle avancera vidare
till koncernens högsta befattning längs en
vindlande väg. Det var nämligen vad som
hände. Dit kom han. En fadersgestalt för
många, sammanfattar en senare ledare i
företaget.
forts. sidan 8
Annas yngre syster Mary med maken Nick
Zimin med sönerna Carvel och Lloyd.
Nick Zimin härstammade från Ryssland
och lär ha haft en period på Hawaii innan
han kom till Alaska.
Fred Kraun Sr med hustru Nina som var
Annas äldre syster. Fred Kraun var född
omkring 1884 i Ryssland enligt en del
uppgifter, Estland enligt andra. Han hade
kommit till Alaska i 20-årsåldern. Nina
gifte sig med Fred Kraun i övre tonåren
och bör då ha varit minst 15 år yngre än
sin make. Hon skall redan då ha varit
änka efter en norsk eller dansk fiskare,
som förolyckats genom drunkning.
Wåra Rötter 1/2012
7
--- 0 --Glädjen och lättnaden hade varit stor
när Andra Världskriget tog slut 1945.
Men Europa var slaget i spillror och även
på övriga kontinenter hade stora offer
krävts. Två atombomber hade fallit över
Japan. Aldrig mera krig, sade man, och så
ville man gärna tro. Men efter bara några
få år märktes de första orosmolnen vid
horisonten. Men den här gången såg det
inte ut som det gjort förut när ofärd hotade. Detta nya, som först inte hade haft
något namn, kom att kallas ”Det kalla kriget”. I USA blev de militära strategerna
alltmer säkra på att man kunde befara ett
militärt hot från Sovjetunionen. De båda
supermakterna USA och Sovjet inledde
en kapprustning och i USA blev man
övertygade om att när ett militärt anfall
kom skulle det komma in över Alaska; en
svårförsvarad del av landet med endast
två promille av USAs samlade befolkning, fördelad på en yta som var en sjättedel av hela landets. Hela inlandet kan
sägas ha varit obebott; mil efter mil av
arktisk ödslighet.
Det kom beslut att ett antal flygbaser
skulle anläggas i Alaska. Många miljarder dollar lokaliserades under några år till
anläggningar, som skulle kunna möta invaderande fientliga stridskrafter. Och Carl
såg sin chans. Han var gift men hade inga
barn. Han hade en god arbetsledarutbildning och hade lärt sig en hel del annat under sina år i fisket och till sjöss.
En stolt Carl Aspelund ombord på sin
splitter nya fiskebåt 1949. Han ska snart
fylla 25 år. En ny tid hade brutit in vid
Bristol Bay med större och, framför allt,
säkrare fiskebåtar.
8
Wåra Rötter 1/2012
Det hände att Carl var borta kvartalsvis
i det inre av Alaska på anläggningsarbeten. Lönen var god och det fanns inget att
köpa ute i ödemarken. Han kunde skicka
hem det mesta av vad han tjänade och
några syskon kunde flytta hem till honom. Så gick några år och syskonen blev
vuxna; fick egna hem och yrken, familjer
och barn. Carl kunde tyvärr inte få några
egna barn, men ändå hade han haft en stor
familj att ta ansvar för, nästan innan han
själv var vuxen.
Men även de hetsiga åren med anläggningsarbeten tog slut. Carl hade haft andra arbeten höst, vinter och vår under
några år i ungdomen, men aldrig lämnat
fisket helt. Fisket hade kommit att fylla
hans liv. Han är en av de sista som fortfarande lever och kan berätta hur man en
gång fiskade lax från små segelbåtar. Sjutton år gammal första gången. Hårt och
farligt arbete. Carl kan se tillbaka på en
total omvandling av fisket, säkerheten, effektiviteten, allt. Se tillbaka på mer än sex
decennier, då livet helt förändrades vid
Bristol Bay. Han var barn då han gjorde
sina första arbetspass. Passade upp, torkade disk. Sista arbetsdagen gjorde han vid
71 års ålder, när hustrun blivit sjuk och
behövde honom.
--- 0 --Sensommaren 2010 satt jag sent en
kväll och talade med Carl. Han bor numera i en stad i det inre av staten Wash-
ington, på gränsen till Idaho. Inte så långt
från Rose Lake, alla drömmars mål, dit
hans far anlände en försommardag 1913.
Det är ungefär medelhavsklimat där. Carl
hade hunnit bli 86 år, fortfarande mycket
kraftfull. Natten var varm men inte längre
het. Och Carl mindes. Berättade om den
tid då de första skandinaverna kom till
Alaska. Hans far en bland dem.
Hur han som liten pojke fick följa sin
far ombord på stora fartyg, som kom till
Bristol Bay inför sommarsäsongen. Kaptenerna brukade ta emot i sin hytt, språkade en stund. Berättade nyheter från
Seattle och San Francisco och ännu längre bortifrån. Och hörde sig för om nyheter
från Bristol Bay. Carl satt och lyssnade.
Inte kunde han veta att allt detta skulle ta
slut innan han hunnit fylla 15.
Och vi kom att tala om de strävsamma,
hastigt försvinnande åren på 1940- och
1950-talet. Då småsyskonen ännu var
barn. I minnet var det en lycklig tid, och
han sammanfattade: ”… I would have
done it all over again …”; jag skulle ha
gjort om det, alltihopa, om det hade behövts. En tid att minnas, att vända tillbaka
till med glädje och tacksamhet.
När man flyger över Alaska idag kan
man se dem från fönstret, några av de
övergivna flygbaserna. Ganska många
faktiskt. En gång stod stridsberedda flygplan där, som kunde transportera stridsspetsar och förnödenheter. Två långa,
Carl Aspelund i september 2010, 86 år gammal. En av de äldsta som kan berätta om
den märkliga fiskeepoken vid Bristol Bay efter att helt eller delvis ha arbetat inom området i mer än 60 år. Senast sommaren 2010 besökte han sin hemby Naknek i Alaska.
Men den tid är längesedan förbi då han själv kunde glida ut med sin fiskebåt i soluppgången, ut över Bristol Bay.
vinkelräta startbanor, ett antal låga byggnader, kaserner och förråd, mil efter mil
från annan bebyggelse. En gång hem för
tiotusentals unga män. En väg leder dit
men trafikeras sällan. Många av dessa
flygbaser är i själva verkat övergivna. Står
och förfaller. Blev överflödiga när Sovjetunionen föll samman och har avvecklats
från 1990-talet och framåt.
Historien hade åter vänt blad. Alaska
låg åter långt utanför storpolitikens centrum. Men ännu idag är fisket vid Bristol
Bay i södra Alaska bland de bästa i värl-
den, även om det lär ha minskat något
jämfört med rekordåren för hundra år sedan. Och där finns en liten men väsentlig
del av Skandinaviens emigranthistoria.
De som kom dit en gång kunde heta Peterson, Monsen, Berggren, Alander eller
Aspelund. Unga män som ville komma
längre bort än till Minnesotas svenskbygder. En del fångades av guldruschen i slutet av 1800-talet; många av dem dukade
under. Men några blev bofasta i de olika
små byarna vid Bristol Bay. Deras minne
lever och de har många ättlingar som kan
berätta hur det var en gång.
Tidigare utgivningar om Karl Aspelund:
”Min farbror reste till Amerika”,
Wåra Rötter nr 1 - 2011.
”Den vittbereste Carl Klein”,
Wåra Rötter nr 2 - 2011.
”Det stora gästabudet”
Wåra Rötter nr 3 - 2011
”...ett enformigt och öde land...”,
Wåra Rötter nr 4 - 2011
Går också att läsa på hemsidan:
www.tjustanor.com
under fliken medlemsinfo.
Naknek från luften sensommaren 2010. Byn har ungefär 600 fasta invånare. En flygtur där liknar ingenting annat. Till höger i bild
kan man ana en svag, rät linje uppåt höger. Något ovanför den, från bildens högra kant, utgår en rät linje svagt uppåt vänster. Det
är den båda landningsbanorna på byns flygplats. Två smala, inte alltför jämna grusvägar skulle vi säga i Sverige. Det finns många
flygcertifikat bland byborna och ungefär 15 privata flygplan. Bland annat ombesörjs dagliga skolskjutsar över Naknek River med
flyg härifrån.
Wåra Rötter 1/2012
9
Böckerna berättar om människor och hus
Text: Eva Johansson
I hembygdsböcker och personhistoriska böcker kan man hitta en hel del intressant, om man har tur. I förra numret av Wåra Rötter berättade vi om
utgivningen av Västerviks borgarebok.
Men det finns många fler intressanta
böcker för släktforskaren.
Två böcker med uppgifter för den som
släktforskar om personer som bott i Västerviks stad i historisk tid är böckerna
”Västerviksstudenterna” från 1923 och
”Västerviks bebyggelsehistoria” från
1933.
Hus och gårdar
Boken om Västerviks bebyggelse kom
ut till 500-årsjubileet och gavs ut av Nordiska Museet. Författare är Erik Andrén.
Den finns i flera exemplar på biblioteket,
bland annat tre på stadsbiblioteket. Den
går också att få tag på hos antikvariat.
Här berättas om en rad äldre fastigheter i Västerviks stad. Museet gjorde en
inventering av 350 gårdar, fotograferade
och gjorde planritningar.
Boken inleds med ett kapitel om stadsplanen och en flygbild över centrum tagen
1927. Här kan vi läsa om i vilka kvarter
som hantverkarna bodde och i vilka köpmännen bodde. Dessutom finns det flera
kartor, bland annat en utvikningsbar karta
från 1781.
En hel del handlar om offentliga byggnader, till exempel rådhuset, gamla skolan och Cederflychtska fattighuset. Vi får
ingående information om de offentliganställdas boställen, det vill säga prästgården, komministergården och den gamla
rektorsgården i hörnet av Skolgatan och
Östra Kyrkogatan.
Handelsgårdarna avhandlas för sig och
hantverkargårdarna för sig, liksom sjömansgårdar, båtsmansstugor och andra
mindre gårdar. Vissa av dem som ägt gårdarna nämns men framför allt handlar det
om husen och hur tomterna använts.
Många av de gamla husen finns ju kvar
än idag. Man utgår i boken från de gamla
kvartersbeteckningarna, till exempel Norra kvarteret nummer 73, men nämner också gatan. Med hjälp av kartan från 1781
kan man hitta de enskilda gårdarna.
Bok om studenterna 1864-1922
En annan bok, men tio år äldre, med
förteckningar över personer i Västervik
är Helge Åkermans ”Västerviksstudenterna”. Den är utgiven 1923 och finns i
fyra biblioteksexemplar i Västervik, två
på stadsbiblioteket och två på gymnasiet.
10
Wåra Rötter 1/2012
Så här kan det se ut i bebyggelseboken, med planritningar, fotografi och text. Här är
det ritningar på husen i Östra kvarteret nummer 23 vid Storgatan och Östra kvarteret
nummer 159 som visas, plus fotot på nummer 159 vid Brunnsgatan. I nummer 23 bodde
guldsmeden Petter Lorentzson Pihl under slutet av 1700-talet och i nummer 159 var en
av ägarna murmästaren Westergren.
I den här boken listas alla som tagit studenten i Västervik från 1864 till 1922,
under 58 år. De är 430 till antalet. Här
finns uppgifter om namn, födelsedatum
och eventuellt dödsdatum, vidare studier
och yrkeskarriär. För många finns också
adresserna noterade.
1864 var första året som någon tog studenten på Västerviks Läroverk. Helge
Åkerman har utgått från examenskatalogen och skrivit till alla, eller till avlidnas
anhöriga, och bett om personuppgifter.
Första året var det bara tre studenter
och andra året två. De tre första var Carl
Fredrik Willd (1845-1896), Carl Erik Wilhelm Svensson (1845-1914) och Gustaf
Wilhelm Dahlström (1844-1922). 1865
hette de Erik Gustaf Kinell (född 1847)
och Frans Ludvig Olof Holmqvist (18471880). Det var inte överklassynglingar
som tog studenten de första åren. Willd
var rättareson från Lofta, Svensson var
timmermansson, Dahlström var skräddareson, Kinells far var destillator och
Holmqvist var son till en sadelmakare.
Det är bara pojkar, eller män, i den här
boken. Flickorna gick i flickskola. Finns
det någon liknande förteckning över
dessa?
Helge Åkerman var redaktör, först på
Västerviks-Posten och sedan på Västerviks-Tidningen under flera år. Han var
född 1896 och tog själv studenten 1917,
drygt 20 år gammal. 1924 började han
studera vid Göteborgs Högskola. Han
gick bort 1953 och bodde då i Stockholm.
En av dem som tog studenten år 1900 på
Västerviks Läroverk var Uno Danielsson.
Han blev länsjägmästare i södra Kalmar
län 1911, efter att först ha varit tillförordad jägmästare på Öland och assistent
för Domänverket i Tjust revir. Han hade
en rad offentliga uppdrag och publicerade även böcker på sitt ämnesområde skogen. 1909 gifte han sig med Ingrid Lydia
Boman, dotter till handlaren Baltzar Boman i Västervik. 1974 gick han bort och
är begravd i sina föräldrars familjegrav
på Västerviks gamla kyrkogård.
Nyheter i Arkiv Digital och Svar
Text: Eva Johansson
I både Arkiv Digital och Svar har en
hel del tillkommit under hösten 2011.
Nu finns kyrkoarkiv inskannade fram till
1940 i vissa fall.
Att det slutar där beror på personuppgiftslagen (PUL) som säger att uppgifter
som är 70 år och yngre inte får publiceras
på internet. Om en kyrkobok innehåller
uppgifter till exempel från 1935 till 1945
kan ingenting från denna skannas in och
publiceras, då får man vänta till 2015.
Hur långt fram som kyrkböckerna finns
tillgängliga beror alltså på hur långt den
volym sträcker sig som är den sista före
1941.
Arkiv Digital
Från äldre tid fram till år 1894 är kyrkböckerna från hela Sverige klara nu, inga
församlingar återstår att fotografera av.
Av de kyrkböcker som är fria för publicering enligt PUL är följande län klara:
Gotland, Gävleborg, Göteborgs och Bohus län, Jämtland, Jönköping, Kalmar,
Kronoberg, Skaraborg, Södermanland
(till 1935), Uppsala (till 1935), Värmland,
Västerbotten, Västernorrland, Älvsborg,
Örebro (till 1935) och Östergötland. Detta
gäller i januari 2012.
Nu pågår inskanning av de yngre kyrkböckerna från Blekinge, Hallands, Kristianstad, Malmöhus, Norrbottens, Stockholms och Västmanlands län.
Från Kalmar län finns kyrkböcker fram
till 1940 tillgängliga, men det skiftar naturligtvis mellan olika församlingar. För
Västerviks församling finns församlingsbok fram till 1939, inflyttningslängd till
1934, utflyttningslängd till 1932, födelse- och dopbok till 1921, lysnings- och
vigselbok till 1931 och död- och begravningsbok till 1938.
Från några församlingar i Tjust finns
kyrkböcker till och med 1940:
- lysnings- och vigselbok i Gamleby
- församlingsbok i Törnsfall, Ukna och
Hjorted
- död- och begravningsbok samt lysnings- och vigselbok i Västrum
Från Kalmar län finns också bouppteckningar fram till år 1900 inklusive landsarkivets bouppteckningsregister. För adeln
finns de fram till 1916. Dessutom finns
domböcker fram till 1710, senare domböcker avfotograferas nu.
Av militaria finns nu generalmönsterrullor för Andra Livgrenadjärregementet,
Östgöta kavalleriregementet 1684-1883
och Kalmar regemente 1683-1886.
Från Östergötlands län finns motsvarande inskannat, fast i stället Östgöta
regemente 1684-1850. Dessutom finns
nu tillgängligt Göta kanalbolags arkiv
med liggare över fartyg, passadjournaler,
handlingar rörande kommenderat manskap, liggare over tjänstemän, hantverkare, brev etc.
Riksarkivet/Svar
Senaste nytt på Svar i januari i år är att
SCB-utdragen för födda, vigda och döda
under 1941 nu finns tillgängliga. Varje
årsskifte kommer ett nytt års utdrag att
publiceras.
På Svar har kompletteringar skett av
främst kyrkböcker från mellersta och
södra Sverige från senare tid under förra
året. I augusti hade man skannat in det
yngre kyrkobokföringsmaterialet fram till
70-årsgränsen för Östergötlands län.
På Svar pågår en sidnumrering av kyrkböckerna i bland annat Kalmar län, och
länkar till registren i varje volym så att
det ska bli lättare att söka. Från Kalmar
län finns nu också några församlingar i
Vimmerbytrakten i 1910 års folkräkning
men församlingarna i Tjust saknas fortfarande för det här året. Tidigare folkräkningar 1880, 1890 och 1900 är kompletta.
På Svar verkar också kyrkoböckerna
vara inskannade i lika stor utsträckning
som hos Arkiv Digital när det gäller församlingarna i Tjust.
Nu i vinter skannas bouppteckningar
och målet är att alla bouppteckningar
från cirka 1730 till 1860 ska bli inskannade under 2012. I december 2011 blev
inskanningen klar av fängelset Långholmens kyrkoarkiv fram till 1933, kanske
aktuellt för en del släktforskare. Senast
inskannat i januari på Svar är kyrkoarkiv
från till exempel Hultsfred.
På hemsidan www.svar.ra.se kan man
gå till Nyheter och sedan nyskannade volymer om man vill se vad som blivit tillgängligt den senaste månaden.
Uppgifterna kommer från Arkiv Digital
respektive Svar.
Välbesökt möte om Arkiv Digital och Svar
Medlemsmöte på Utkiken, Stadsbiblioteket 18 januari 2012
Text & foto: Hans Wilensjö
Tips på hemsidor för släktforskare
Hela 56 personer var intresserade av
hur man söker på internet med Riksarkivets Svar och Arkiv Digital, när årets första medlemsmöte hölls.
Ordföranden Hans Wiberg och Eva Johansson frågade de närvarande hur många
som hade Genline, Svar eller Arkiv Digital, där svaret blev att de flesta använder
Arkiv Digital.
Hans Wiberg visade att Svar bland annat har folkräkningar 1880, 1890 och
1900, samt att 1910 kommer inom kort,
och vidare fabriksberättelser, lagfartsböcker, mantalslängder med mera.
På medlemsmötet kom en del förslag på
användbara hemsidor:
Demografisk databas Södra Sverige: www.ddss.nu Här kan du söka efter personer från församlingar i Halland, Skåne
och Blekinge.
Kungliga myntkabinettet: http://www.
myntkabinettet.se Här kan du räkna ut
dagens värde av gamla penningsummor.
Tjust släktforskarförening med sökbara
sidor: www.tjustanor.com
Arkiv Digital med programmet AD Online fick en kortare presentation. Det har
en enklare sökmotor samt att bilderna är
fotograferade i färg vilket gör att texten
även på vattenskadade eller fuktskadade
sidor går att läsa genom att till exempel
ändra bakgrundsfärg. Det är enklare att
förflytta sig mellan olika sidor genom att
kunna ha många sidor framme även från
olika socknar, även förstora sidan om det
är svårläst.
De flesta socknar har ett bra register
över orter i början eller i slutet vilket gör
att det är lätt att hitta sin ort. Arkiv Digital har bouppteckningar, militärrullor med
flera söksidor.
Hans Wiberg påminde också om våra
egna PLF-skivor för Kalmar län.
Har du något tips? Redaktionen för
Wåra Rötter vill gärna ha in fler.
Kaffe och lotterier avslutade kvällen.
Wåra Rötter 1/2012
11
Tjust Släktforskarförening
c/o Stadsbiblioteket
Box 342, 593 24 Västervik
Program våren 2012
Onsdag 29 februari
Pratkväll
Tid: 18.00
Plats: Brandstationen, Västervik
Onsdag 14 mars
Tid: 18.45
Plats: Utkiken Stadsbiblioteket
Årsmöte. Föredrag av Olof Nimhed från Västerviks museum.
Kaffe, lotteri, anbyten.
Onsdag 28 mars
Pratkväll
Tid: 18.00
Plats: Brandstationen, Västervik
Onsdag 11 april
Tid: 18.45
Plats: Utkiken Stadsbiblioteket
Lillian Linnér Berättar om Fågel Fenix förlisning 1742.
Kaffe, lotteri, anbyten.
Välkommen till våra träffar hälsar Styrelsen. För ev. reservation om tider och plats se vår påminelse om träffen i Västervikstidningen under föreningar lördagen före aktuell träff. Anteckna träffarna i Din kalender.
Besök också vår hemsida www.tjustanor.com
Massor av bilder på länsmuseet
Text: Eva Johansson
Sedan 1999 har Kalmar läns museum arbetat med att digitalisera den stora bildskatt museet äger. Det är mängder av gamla fotografier från länet. Från stad och landsbygd, människor, byggnader, vardag och helg.
De fotografier som har skannats in finns tillgängliga i museets fotosamling på hemsidan http://www.kalmarlansmuseum.se/ . Gå till
Fotodatabasen i menyn på vänster sida. Just nu finns här drygt 65 000 bilder i databasen.
Här kan du söka efter fotografier från till exempel socknarna i Tjust. Väljer jag fotografier på byggnader från Gamleby socken
får jag 87 träffar. Klickar jag in mig på en bild får jag mer uppgifter om den, till exempel när fotografiet tagits om det är känt, och
närmare detaljer om platsen.
De flesta av bilderna är till salu. De kan beställas från museet enligt information på varje bild.
Exempel på fotofynd i arkivet: flera bilder på Emtöholm i Dalhem från 1930, en man och en kvinna som arbetar i tingshuset i
Gamleby 1959, Nina Karlsson som mjölkar kor i Vaderum i Hjorted 1929, och fiskaren Isak Andersson och sonen Gunnar som vevar
upp abborrev till tork på Väderskär.