docLadda ner (pdf) - Arbetarhistoria
download 
Report Transcription
Ladda ner (pdf) - Arbetarhistoria
ARBETARHISTORIA #3/2009 [131] Internationell solidaritet: Vietnamdesertörerna – Internationella arbetarhjälpen – Lilla polemiken. Till sist: spelet om storstrejken. ARBETARHISTORIA 131 01 ledare: I solidaritetens namn... 39 hans larsson: Solidaritet i våra samlingar. Från den amerikanska södern 1863 till Östtimor idag. 04 paul benedikt glatz: Amerikanska desertörer och Vietnamprotester: Agitation och kampanjer i Europa. RECENSIONER 42 mats myrstener: När solen sken över Stockholm – Christian Omslaget: Affisch utgiven av Widholm, Iscensättandet av SolskensSocialistiskt ungdomsforum. olympiaden: dagspressens konstruktion Källa: Svenska kommittén för av föreställda gemenskaper vid StockVietnam, Laos och Kambodja. holmsolympiaden 1912. 44 tobias karlsson: Arbetslösa i rörelse – Ulf 18 kalle holmqvist: Den något mindre poleAndréasson, Arbetslösa i rörelse: Organisationsmiken. SKP, KPML(r) och brytningen mellan strävanden och politisk kamp inom arbetslöshetsKina och Albanien. rörelsen i Sverige, 1920–1934. 46 lars gogman: Masthugget, Moskva, Madrid. 23 matias kaihovirta: »Att gallra i arbetar– Jonas Sjöstedt, Masthugget, Moskva, Madrid: stammen.» Bolagsgemenskap under mellanberättelsen om Bengt och Greta. krigstiden i Finland. 48 iben vyff: Sverige och Kina – Anne Hedén, Röd stjärna över Sverige. Folkrepubliken Kina som 28 hanna lindberg: Huvudmän, lönearbete och resurs i den svenska vänsterradikaliseringen under yrkesskicklighet. Kön och begreppet arbete 1960- och 1970-talen. inom finländsk socialpolitik. 12 kasper braskén: Internationell solidaritet skulle befria världen. Internationella arbetarhjälpen i mellankrigstidens Tyskland. DOKUMENTET 35 arne högström: Rune B. Johansson – folktalare och samhällsbyggare. 50 För hundra år sedan kunde man spela Storstrejkspelet 4 18 23 28 12 LEDARE I solidaritetens namn... Med spänning väntande på resultatet av dagens rådslag sända vi med ett leve för arbetsklassens solidaritet Eder vår varmaste brodershälsning. Storstrejksstyrelsen. (Ur Svenska järnvägsmannaförbundets representantskaps protokoll från den 2–4 augusti 1909) för mer än hundra år sedan var solidaritet och internationell solidaritet begrepp som främst förknippades med arbetarrörelsen och med arbetarklassen. Solidaritet och särskilt internationell solidaritet var ett resultat av en globaliseringsvåg som under senare delen av 1800-talet bland annat skapade nationalismen. Men nationalismen och internationalismen är nära förknippade med varandra och kan ses som två sidor av samma mynt. Internationell solidaritet användes då mycket för att trycka på det gränsöverskridande samarbete och den gränsöverskridande hjälpen arbetare emellan, trots att hemländerna kunde föra krig mot varandra. Idag är solidaritet ett retoriskt begrepp som används av de flesta om inte alla partier i Sverige och det gäller nog för många andra länder också. Begreppet har kanske varit så framgångsrikt att det inte längre förknippas med just arbetarklassen och klasskamp. Å andra sidan så framkastade en av föredragshållarna på en nyligen timad konferens om Chile på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek påståendet att solidaritet numera var en bristvara bland svenskarna och hänvisade till det solidaritetsarbete hon själv och andra på 1970-talet bedrivit med bland andra chilenska flyktingar i Sverige. Frågan är vad som har hänt, har begreppets användning förändrats? Är det så att innebörden av begreppet har förändrats? Antagligen inte, snarare har det som har utgjort solidaritetshandlingar och varför de har utförts, varierat i tid och rum. Solidaritet handlar inte bara om att hjälpa andra, det handlar i de flesta fallen också om makt och det är dessa maktrelationer som gör en historisk analys av det som har ansetts vara solidaritetshandlingar till en spännande fråga. under välfärdstatens blomstringstid blev svensk solidaritet känd världen över, här talar vi inte enbart om solidarisk lönepolitik i Sverige utan också om biståndspengar som har flödat till motståndsrörelser i före detta kolonier. Den tidigare generösa svenska flyktingpolitiken har säkerligen också bidragit till denna bild. Men det är inte så länge sedan Sverige blev mottagare för materiellt stöd från internationellt håll, solidaritet handlar nämligen också mycket om pengar. För hundra år sedan precis, under augusti månad 1909, gick nära 300.000 svenska arbetare ut i den så kallade Storstrejken: konflikter pågick vid flera arbetsplatser, SAF hotade med storlockout om inte LO såg till att dessa snabbt löstes, LO svarade med storstrejk. Vid den tiden var det alltså de svenska ar- betarna inom LO som vädjade om solidaritet både inom och utom landets gränser. Man fick också ekonomiskt bistånd från Tyskland och USA bland annat. Järnvägsmannaförbundet, som vid denna tid inte tillhörde LO, bestämde sig för att inte delta i strejken – typograferna gjorde tvärtom – men beslutade samtidigt om penningunderstöd och lån till de ansträngda strejkkassorna. Det är tydligt att den gemensamma nämnaren här var den svenska och även den internationella arbetarklassen – »Leve den internationella arbetarrörelsen» avslutas ett annat telegram som också citeras i representantskapets protokoll – i dess kamp mot det likaledes internationella kapitalet. ett århundrade senare har Sverige haft en stabil demokratisk utveckling och lyckats hålla sig utanför två världskrig. Vi har väl snarast vant oss vid att solidaritetsarbetet gått i den andra riktningen: Svenskar har varit solidariska med andra. I tidigare numer av Arbetarhistoria har bland annat publicerats artiklar om svensk solidaritet med polska Solidarnosc, som visar hur egna intressen spelar roll för dessa solidaritetsyttringar, materiellt bistånd kom bland annat både från Sverige och USA. Båda dessa bidragsgivare hade egna intressen som skilde sig åt, att förverkliga en demokratisering av arbetsmarknaden eller att kämpa mot kommunismen. Och vilka fackliga rörelser var LO solidariskt med? Och vilka krav ska mottagaren uppfylla för att kunna tillhöra en grupp man kan vara solidarisk med? Frågan är alltså också vems intressen som ligger bakom solidaritetshandlingar. Vad har dessa solidaritetshandlingar betytt och inneburit för dem som bestämde sig för att vara solidariska med andra? i detta nummer av Arbetarhistoria ges några exempel: solidaritet med de soldater som vägrade strida i Vietnam, solidaritet med republiken under det spanska inbördeskriget, solidaritet med socialistiska flyktingar från de centraleuropeiska diktaturerna under mellankrigstiden etc. Kasper Braskén utgår i sin artikel om Internationella arbetarhjälpen från förutsättningarna att solidaritetsbegreppet tycks ha expanderat: man är solidarisk med andra människor i världen i största allmänhet. »Solidaritetsbudskapets historiska anknytning till tanken om klasskamp [har] delvis eller helt fallit i glömska.» Det skulle innebära att den helhet och samhörighet som begreppet bär på har vidgats. Den som vill kan själv fundera kring detta under läsningen av det här numret. ARBETARHISTORIA 3/2009 • 3 Amerikanska desertörer och Vietnamprotester: Agitation och kampanjer i Europa Protesterna mot Vietnamkriget har varit en global företeelse. Sverige har i likhet med Frankrike och Kanada spelat en betydelsefull roll när protesterna ändrade inriktning och betydelse efter Tet-offensiven i slutet av januari 1968, när dessa länder tog emot amerikanska desertörer. – AV PAUL BENEDIKT GLATZ I november 1967 visades fyra unga amerikanska matroser på sovjetisk tv. De ville som »honest Americans» protestera mot USA:s »war of oppression» i Vietnam.1 De fyra flydde i oktober från det amerikanska hangarfartyget Intrepid, de hade gått under jorden i Japan och slussades av medlemmar av den japanska Vietnamorganisationen Beheiren vidare till Sovjetunionen. »Intrepid 4» (de fyra orädda) anlände i slutet av december till Sverige, där de i början av 1968 fick asyl av humanitära skäl. Desertörernas uppträdande i media och deras kritiska vittnesbörd om Vietnamkriget var en propagandistisk framgång för Sovjetunionen. En alldeles särskild verkan fick historien i västvärlden. »Intrepid 4» var i och för sig varken de första och långt ifrån de sista amerikanska vietnamdesertörerna.2 Men de lyckades få medias uppmärksamhet på ett hittills okänt sätt, inte minst för sitt uppträdande i Sovjetunionen. De amerikanska soldaternas kritik mot Vietnamkriget visade tydligt att det rådde oenighet även inom de amerikanska trupperna och att det fanns en potential för protester. Deras exempel motiverade krigsmotståndarna att mobilisera protester och uppmana soldater att desertera. Till slut visade deras mottagande i Sverige en ny och säkrare möjlighet för amerikanska soldater att undgå insatsen i Vietnam. Tidigare fick amerikanska desertörer enbart ett tidsbegränsat uppehållstillstånd i Frankrike, som behövde förlängas regelbundet, samtidigt som Sverige och andra europeiska länder snarare hade accepterat ett fåtal desertörer under tystnad.3 »Intrepid 4»:s flykt sammanföll med en fas då antikrigsprotesterna i Europa och Nordamerika radikaliserades, då det demonstrerades med ny intensitet och nya strategier utvecklades. Krigsmotståndarna försökte synkronisera protesterna internatio4 • ARBETARHISTORIA 3/2009 nellt och koordinerade exempelvis demonstrationerna den 21 oktober 1967. Tyska och europeiska aktivister planerade den internationella Vietnamkongressen i februari 1968 och uppmanade till att ta steget från »protest till politiskt motstånd».4 Ett viktigt element under denna radikaliseringsoch konkretiseringsprocess spelade de i Europa stationerade amerikanska soldater, som skulle uppmanas att desertera och mobiliseras till motstånd inom militären. Protesterna fick en extra skjuts i samband med den offensiv som Nordvietnam och den sydvietnamesiska motståndsrörelsen FNL inledde vid nyårsfesten Tet i slutet av januari 1968; här fanns förhoppningar om en seger för FNL blandade med fruktan för hur USA skulle reagera. Bilderna i media, som visade krigets brutalitet och den till synes utsiktslösa pattställningen i Vietnam, ledde till ökad vapenvägran och desertering och att allt färre amerikaner ville delta i kriget. När de amerikanska trupperna flyttades från Västtyskland till Vietnam som följd av Tet-offensiven, deserterade allt fler soldater och flydde till Frankrike och Sverige. Desertörer organiserar sig Vid årsskiftet 1967/68 växte de första organiserade protesterna fram bland amerikanska soldater och desertörer i Europa. Arbetet bedrevs till en början under jorden, men snart försökte desertörerna fånga mediernas uppmärksamhet och började knyta kontakter med europeiska protestgrupper. Med stöd av amerikanska civilister organiserade sig desertörerna i slutet av 1967 i Paris under akronymen RITA (resistance inside the armed forces).5 Gruppen eftersträvade alltså motstånd inom kasernerna; desertering var för dem enbart en första uttrycksform för protest mot Vietnamkriget. Däremot propagerade American Deserters Committee i Stockholm och French Union of American Deserters and Draft Resisters i Paris för att den enda möjliga formen av motstånd för amerikanska soldater mot Vietnamkriget borde vara desertering.6 Med hjälp av händelserna vid årsskiftet 1967/68 En av många antikrigsdemonstrationer utanför den amerikanska ambassaden i Stockholm. Bilden är tagen 1972. Foto: Hernried. ARBETARHISTORIA 3/2009 • 5 American Exile Newsletter gavs ut av American Deserters Committee i Stockholm. Den innehöll mycket praktisk information för nyanlända amerikanska desertörer. Källa: Hans-Göran Francks arkiv. Flygblad och affischer cirkulerades internationellt. Flygbladet för amnesti av amerikanska desertörer och kravet på frihet för vietnameserna gavs ut 1974 av National Council for Universal and Unconditional Amnesty. är det möjligt att visa hur de europeiska protesterna mot Vietnamkriget förändrades på ett avgörande sätt. Krigsmotståndarna eftersträvade att konkretisera och intensifiera protesten. Amerikanska desertörer och soldater spelade en central roll i denna process, de synliggjordes genom ökad mediebevakning och organiserade egna protestgrupper. Nedbrytningsprocess I historieskrivningen om Vietnamkriget och Vietnamprotesterna i Europa och USA framstår denna utveckling dock – om ens överhuvudtaget – som ett marginellt fenomen. Men i den nedbrytningsprocess som militären iakttog hos de amerikanska styrkorna under Vietnamkriget i början av 1970-talet var denna utveckling i själva verket en viktig beståndsdel. Genom desertering, myteri på hangarfartyg, moraliskt förfall, ordervägran och attentat mot officerare (så kallade »fraggings»)7 stod de amerikanska styrkorna inför en kollaps i Vietnam, varnade 1971 den före detta marinkårsöversten Robert Heinl.8 Stödet för desertörer och oppositionella soldater i Europa var ett sätt för europeiska krigsmotståndare att på ett konkret sätt visa solidaritet med amerikaner som drabbats av Vietnamkriget: som hjälp till desertörer på flykt och under dessas exil, som till exempel Sverige, samt som stöd för oppositionella soldater i kasernerna. Därutöver deltog krigsmotståndare från olika nationella kontexter i dessa olika former av antikrigsaktivism, som i Västtyskland, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna och Sverige. Transnationellt samarbete och synkronisering av Vietnamprotester – ett i nyare litteratur populärt ämne, kan be6 • ARBETARHISTORIA 3/2009 Flygblad utgivet av den brittiska sektionen av War Resisters International 1966. Koden kan närmast jämföras med dagens sms-språk: »In Amsterdam, Netherlands You Go To Provos.» Källa: Hans-Göran Francks arkiv. läggas konkret med hjälp av stödet för desertörer och oppositionella soldater i Europa. Förvånansvärt är dock att de amerikanska desertörernas och soldatrörelsens historia inte har undersökts särskilt mycket. Inte ens under 2008 – då 1968 firade 40-årsjubileum – fick det mer än marginellt utrymme i det tyska samhällets minne. I Sverige har ämnet varit mera närvarande i media, inte minst för att några amerikanska flyktingar har stannat i Sverige. Inte heller i den vetenskapliga litteraturen har denna »bortglömda protest»9 beaktats förrän under senare år.10 Historien om Vietnamkrigets amerikanska desertörer har varit omstridd inte minst på grund av den negativt laddade bild av fanflyktingar som manats fram i offentligheten, som fegisar och smitare. Desto svårare har det varit och är det fortfarande idag att förmedla att desertering under Vietnamkriget var en form av vapenvägran och kunde vara en form av antikrigsprotest. Den bristande uppmärksamheten för denna historia hänger också ihop med många studiers begränsning till den nationella kontexten, som kan låta desertering framstå som en marginell företeelse. Först med hjälp av ett transnationellt perspektiv kan denna aspekt av Vietnamprotest uppfattas och dess betydelse bortom nationella gränser uppmärksammas. Mot värnplikten Med Vietnamkrigets eskalering och ökade behov av trupper involverades fler och fler unga amerikaner genom värnplikts- och inskrivningssystemet – draft.11 Medan tidiga antikrigsprotester försökte upplysa allmänheten om folkrättsliga och moraliska motsä- gelser i det amerikanska engagemanget i Vietnam, var kritiken mot värnpliktssystemet mera konkret och förståelig för alltfler amerikaner. På det viset blev Draft resistance-rörelsen snart motorn i antikrigsrörelsen och dess radikalisering. Inkallelsebeskeden brändes offentligt och ett tiotusental värnpliktiga flydde till Kanada. Ytterligare exempel på hur Vietnamprotesterna fick nya dimensioner var soldaters vapenvägran, som till exempel vid »Fort Hood 3» 1966, kritik från vietnamveteraner samt protestmobilisering inom armén. Med strävan efter en liknande konkretisering i Europa riktades från och med 1966 protesterna mot de i Västeuropa stationerade trupperna. I Förbundsrepubliken och Västberlin stationerades den i särklass största kontingenten amerikaner i Europa med cirka 250 000 soldater år 1965.12 Demonstrationerna förde naturligt till USA:s representativa byggnader såsom ambassader och kaserner. Men ansatsen att rikta kampanjer till amerikanska soldater och att inkludera dem i protesterna gick mycket längre. Flygblad skulle upplysa soldater om aspekter av den amerikanska Vietnampolitiken, som de inte fick reda på från officiella medier, och därigenom göra dem politiskt medvetna. Uppmaningar att desertera skapade samtidigt offentlig uppmärksamhet. I ett andra steg hjälpte krigsmotståndare soldater som verkligen deserterade att gå under jorden och att resa från Nato-medlemsstater till neutrala länder Desertering Redan tidigt under våren 1966 utgav den brittiska sektionen av War Resisters International, WRI, det första flygbladet som riktade sig till amerikanska soldater i Europa »To american soldiers [det vill säga militärer] in Europe»13 som skulle distribueras till amerikanska soldater i Europa och särskilt till dem i Förbundsrepubliken. En första kontakt för desertörer förmedlade koden »INADAMNL / UGO2PROVOS», som hade stämplats på flygbladen: Fanflyktiga soldater skulle vända sig till nederländska krigsmotståndare från den anarkistiska provo-rörelsen i Amsterdam. Den holländska metropolen var ett omtyckt resemål på helger för amerikanska soldater och flyktvägen via Nederländerna till Frankrike var till att börja med den viktigaste i Europa efter att Frankrike 1966 lämnade Natos kommandostruktur och tolererade amerikanska desertörer. Pamfletten To American Soldiers in Europe informerade om landet Vietnam och utvecklingen av Indokinakonflikten sedan 1947. I andra delen föreslog författarna hur soldater själva skulle kunna kritisera Vietnamkriget – till exempel genom petitioner till överordnade och politiker, genom deltagande i de- monstrationer och protester inom kasernen, ansökan om vapenfri tjänst och till slut genom den, särskilt utomlands, farligaste och svåraste vägen- desertering. Flygbladet hänvisade till den i Nürnbergprocesserna utvecklade grundsatsen, att varje soldat är ansvarig för sina egna handlingar och att han har den moraliska plikten att vägra orättfärdiga order. Nürnbergprincipen tjänade också i den amerikanska antikrigsrörelsen som argumentationsgrund för vapenvägran.14 Hur konkret uppmaningen att desertera var menad förblir en öppen fråga. Men det verkar som om enbart ett fåtal soldater verkligen hade fått stöd vid sin desertering fram till våren 1967 när WRI aktivisten Tony Smythe tog upp ämnet. Hans bidrag från april 1967 i WRI:s tidskrift War Resistance blottlade en grundläggande konflikt inom fredsrörelsen om vapenvägran och fanflykt, nämligen huruvida en pacifistisk hållning måste vara grunden för vägran.15 Smythe krävde att flygbladet: »To American soldiers in Europe» skulle följas upp med praktisk hjälp för amerikanska vapenvägrare och desertörer i Europa. Samtidigt varnade han dock att man inte kunde förvänta sig ett politiskt medvetande bland unga amerikanska soldater. I de flesta fallen låg snarare personliga än politiska skäl bakom deserteringen. Den pacifistiska rörelsen borde komma bort från att stödja enstaka politiska motiverade vapenvägrare och istället hjälpa desertörer och ge ett bredare stöd för Draft-Dodgers.16 Redan vägran att åka till Vietnam och »to withdraw their services from their Government» var en form av motstånd och förpliktade krigsmotståndaren till stöd. I Vietnamkriget handlade det enligt Smythe inte bara om ett fåtal idealistiska vapenvägrare. Man befann sig i ett historiskt ögonblick där man tillsammans med »draft dodgers, deserters or, as I would prefer to call them, war resisters» kunde organisera ett motstånd och en bred antikrigsrörelse.17 Smythes appell står för en vändpunkt inom den europeiska Vietnamrörelsen – mot praktiskt stöd för desertörer och mot en ansats, där varje form av vapenvägran oavsett motiven kunde gälla som en form av protest. För det andra visade Smythes argumentation också på konflikter inom fredsrörelsen och på förbehåll mot desertörer. Skillnader i politiskt medvetande och i utbildning, perceptioner och projektioner, utgjorde även senare hinder för ett närmande mellan soldater och desertörer och europeiska antikrigsaktivister. Ett sådant närmande framstod som ytterst problematiskt mot bakgrund av medierapporter och diskussioner om amerikanska truppers brutalitet i Vietnam. De amerikanska styrkorna i Europa var ett uppenbart uttryck för USA:s ställning som världsmakt. Den enkla soldaten å sin sida ansågs vara det minsta hjulet i ett krigsmaskineri som tvingade honom till ARBETARHISTORIA 3/2009 • 7 omänskligt handlande i Vietnam. I en kontext av den näraliggande tyska uppgörelsen med sitt förflutna jämfördes USA:s brott mot mänskliga rättigheter i Vietnam med förbrytelserna under nationalsocialismen.18 Utifrån ett sådant ifrågasättande av soldaternas roll i Vietnam, kunde europeiska och särskilt tyska krigsmotståndare, bortom provokationen mot amerikanska militärinstitutioner, få svårigheter att hitta motståndspotential inom de amerikanska trupperna. Soldatagitation Under Sozialistischer Deutscher Studentenbunds, SDS, årsmöte i september 1961 antogs soldatagitation och desertering som en strategi i SDS:s Vietnamarbete. Både den ovan beskrivna WRI-kampanjen i Europa och utvecklingen i USA motiverade aktivisterna i de viktigaste organisationerna för den tyska revolten till detta steg. Resolutionen hänvisade till det stigande antalet deserteringar och sabotageaktioner mot militärinstitutioner i USA. Med denna strategi hade man lyckats»urholka stridskrafterna för att försvaga soldaternas kampmoral i USA, Europa och Sydvietnam.» SDS annonserade att »utveckla lämpliga metoder för arbetet med i Förbundsrepubliken stationerade soldater» och att »samarbeta med internationella grupper».19 SDS övergick till denna ansats inom ramen för de världsomspännande Vietnamdemonstrationerna den 21 oktober 1967 med egna flygblad som uppmanade amerikanska soldater att desertera. I Väst-Berlin sköts ett flygblad med internationella kontaktadresser med hjälp av en fyrverkeripjäs in i McNair-kasernen.20 Flygbladet från SDS i Frankfurt argumenterade för att många soldater hade ändrat sin uppfattning om kriget genom sina erfarenheter i Vietnam. Det byggde på rapporter från veteraner, alltså insiders, och försökte överbrygga avståndet mellan krigsmotståndare och soldater. Flygbladets ingress uttryckte på ett ironiskt men träffande sätt den underförstådda uppmaningen till desertering: »Of course, some GI’s want to go to Vietnam – But most GI’s want to come home from Vietnam – And some GI’s have left the army instead of going to Vietnam.»21 Kontaktadresser Istället för en öppen uppmaning till fanflykt rapporterade flygbladet hur soldater i Europa som hade flytt från armén hade gått tillväga och angav kontaktadresser i Frankrike, Sverige, Schweiz, Nederländerna och Danmark. Dessa kontaktadresser från olika delar av Europa är ett uttryck för antikrigsaktivisternas förtätade nätverk i Europa, som samtidigt illegalt organiserade amerikanska desertörers flykt från Natos medlemsstater till neutrala länder. 8 • ARBETARHISTORIA 3/2009 Våren 1968 var präglad av den europeiska antikrigsrörelsens strävan efter att »höja kampen till en ny nivå», att »fullfölja steget från protest till politiskt motstånd», att fortsätta och konkretisera Vietnamprotesterna på bred internationell bas.22 Därtill organiserade SDS tillsammans med andra organisationer den internationella Vietnamkongressen som ägde rum i februari 1968 i Västberlin. Den kort innan av FNL och Nordvietnameserna startade Tet-offensiven uppenbarade amerikanernas sårbarhet i Sydvietnams städer, vilka dittills hade betraktats som säkra, och spred hopp om FNL:s seger. Både FNL:s framgångar och rädslan för en amerikansk atomvapeninsats som reaktion, gjorde att Vietnamkongressens deltagare ansåg uppbyggnaden av en »andra revolutionär front mot imperialismen i dess metropoler» som sin plikt.23 Protesterna i den västliga världen mot Nato och USA betraktades på det viset som en del i samma kamp som vietnameserna utkämpade i Indokina. Den internationella Vietnamkongressen framställde sålunda soldatagitation och deserteringshjälp som grundläggande element för att konkretisera och bredda protesterna i Europa och åstadkom ett förstärkt transnationellt samarbete för att uppnå resultat. Enligt den andra satsen i kongressens slutresolution skulle man sträva efter att genomföra upplysningsaktioner bland soldater med målet att undergräva det amerikanska försvaret och att övertyga soldaterna om nödvändigheten av motstånd, sabotage och desertering.24 Den 8 maj 1968 utropades till »International Day for Desertion»25 – detta symboliska datum förklarades på en klisterlapp som sattes på amerikanska bilar: »May 8, 1945, GI’s freed Europe – now free yourselves – DESERT.»26 Kampanjen organiserades gemensamt av protestgrupper från olika europeiska länder, förutom SDS uppmanade Verband deutscher Studentenschaften till deserteringskampanjen, American Deserters Committee i Paris och Stockholm och den amerikanska Berlinprotestgruppen USCampaign deltog i aktiviteter i Västberlin, i garnisonsstäder för amerikanska styrkor i Södra Tyskland som till exempel Frankfurt am Main, Heidelberg och München. Vid sidan av dessa offentliga kampanjer hjälpte aktivister de amerikanska desertörerna att gå under jorden i Tyskland och att resa vidare till Frankrike och särskilt till Sverige. För att vidta motåtgärder mot Tet-offensiven använde USA sig även av trupper som stationerats i Västtyskland. Det innebar att fler soldater i Tyskland försökte undvika krigsinsatsen. Till början av augusti 1968 ska därför hundratals soldater ha deserterat.27 I Sverige, sedan ankomsten av »Intrepid 4» det viktigaste mottagarlandet för amerikanska desertörer, hjälpte krigsmot- Nguyen Hung Chang som ingick i Republiken Sydvietnams revolutionära provisoriska regerings (PRR) förhandlingsdelegation i Paris, till höger om LO:s ordförande Gunnar Nilsson, var en av första majtalarna på Norra Bantorget 1975. Längst ut till höger syns Tran Hieu Kha, PRR:s generalkonsul. Källa: Svenska kommittén för Vietnam, Laos och Kambodjas arkiv. – Nedre bilden: Vietnamdemonstration i Kungsträdgården 1972. Foto: Hernried ARBETARHISTORIA 3/2009 • 9 Birgitta Dahl, dåvarande ordförande i Svenska kommittén för Vietnam höll 1975 ett hyllningstal med anledning av 15-årsdagen av FNL:s bildande. Från vänster: Tran Van Phough (PRR:s chargé d’affaires), John Takman (riksdagsledamot och ordförande för Vietnamhjälpen), Luu Quy Tan (chargé d’affaires för den Demokratiska Republiken Vietnam, DRV), hans hustru Lam Thi samt tolken Susanne af Geijerstam). Bilden finns i svenska kommittén för Vietnam, Laos och Kambodjas arkiv. NOTER – AMERIKANSKA DESERTÖRER OCH VIETNAMPROTESTER 1 4 Navy Deserters, in Soviet [Union], Score U.S. Policy, New York Times, 21. november 1967. 2 Antalet deserteringar (mer än 30 dagars otillåten frånvaro från truppen) i USA:s krigsmakt ökade under Vietnamkriget från 14,9 fall per 1000 soldater 1966 till 73,9 fall 1971. 1971års siffra utgjorde det högsta antalet fanflyktingar från amerikas stridsmakter under 1900-talet. Därmed räknades antalet deserteringar till 550.000. För en mera detaljerad framställning se David Cortright, Soldiers in Revolt. GI Resistance during the Vietnam War, Chicago 2005 (first publ. 1975), s. 10–15 och Lawrence M. Baskir/William A. Strauss, Chance and Circumstance. The Draft, the War, and the Vietnam Generation, New York, 1978, s. 115. 3 Sedan 1966 hade amerikanska desertörer flytt till Frankrike, där de sedan maj 1967 fick begränsat uppehållstillstånd. Jfr U.S. Army Deserter Gets French Refuge, New York Times, 21 maj 1967 och Cortright, Soldiers in Revolt, s. 93. I början av 1967 kom den första amerikanska desertören, Roy Ray Jones, till Sverige, se Arbetarhistoria 3–4/2008, s. 64. Baskir/Strauss uppskattar att omkring 1000 Amerikaner hamnade 10 • ARBETARHISTORIA 3/2009 i exil i Sverige, varav tre fjärdedelar var desertörer och en fjärdedel var vapenvägrare. Baskir/Strauss (1978), s. 287. 4 Schlusserklärung des Vietnam-Kongress, i: Der Kampf des vietnamesischen Volkes und die Globalstrategie des Imperialismus. Internationaler Vietnam-Kongreß, 17./18. Februar 1968, Westberlin 1968, s. 158–159. 5 Principen »Motstånd inom stridskrafterna» förklarade desertören Terry Klug i RITA-tidningen Act 3/[1968], s. 1. 6 The Second Front 1/1968, 8. maj 1968, s. 2. 7 Kommer från engelska uttrycket för splittergranat, »fragmentation grenade». 8 Robert D. Heinl, Jr., »The Collapse of the Armed Forces», i: Armed Forces Journal, 7. juni 1971, s. 30. Det finns två omfångsrika studier om soldatproteströrelsen under Vietnamkriget: Cortright, Soldiers in Revolt, (först publ. 1975) och Michèle Gibault, Consciences revoltées et pratiques de résistance des soldats américains pendant la guerre du Vietnam. Histoire du mouvement G.I., Paris 1994. 9 Niels Seibert, Vergessene Proteste. Internationalismus und Antirassismus 1964–1983, Münster 2008. 10 Till de få studier som relaterar till historien om amerikanska desertörer och oppositionella soldater i Europa och det stöd dessa fick från europeiska krigsmotståndare räknas i förhållande till Sverige två bidrag; ett av Carl-Gustaf Scott och ett av Åke Kilander, för Nederländerna ett av Rimko van der Maar, samt om Förbundsrepubliken Tyskland bidrag av Martin Klimke, Maria Höhn och Niels Seibert. Ett äldre bidrag kommer från en av dem som stött desertörer och soldater. Watts, US-Army – Europe, 1989. Se vidare Carl-Gustaf Scott, »Swedish Sanctuary of American Deserters during the Vietnam War. A Facet of Social Democratic Domestic Politics», i: Scandinavian Journal of History 2/2001, s. 123– 142, Åke Kilander, Vietnam var nära. En berättelse om FNL-rörelsen och solidaritetsarbetet i Sverige 1965–1975, Stockholm 2007, s. 146–147, Rimko van der Maar, Welterusten mijnheer de president. Nederland en de Vietnamoorlog 1965–1973, Amsterdam 2007, s. 143–166, Martin Klimke, The Other Alliance. Global Protest and Student Unrest in West Germany and the U.S., 1962–1972, Dissertation, Heidelberg 2005 (under utgivning Princeton 2009), 2005, s. 416–426, Maria Höhn, »The Black Panther Solidarity Committees and the Voice of the Lumpen», i: German Studies Review 1/2008, s. 133–154 und Seibert, Vergessene Proteste, s. 123–131. 11 Värnplikten avskaffades i USA 1973 inte minst på grund av de erfarenheter man ståndare både från De förenade FNL-grupperna och från Svenska kommittén för Vietnam till med att hitta bostad, arbete, utbildning etc. Även om en massfanflykt som hade kunnat skada de amerikanska styrkorna i Europa på allvar uteblev, så spelade deserteringskampanjen och flyktinghjälpen för desertörer en viktig roll för revolten kring »1968». Desertörer och soldater som uttalade sig mot Vietnamkriget, hade ett stort symboliskt värde för den europeiska Vietnamprotesten. Dessutom utgjorde agitationen bland amerikanska soldater och det praktiska stödet för desertörer och oppositionella soldater inom kasernen en konkret form av Vietnamprotest och möjliggjorde en praktisk solidarisering med dem som direkt berördes av Vietnamkriget och det »andra USA». Den särskilda inriktningen på afroamerikanska GI:s utgjorde därmed en praktisk förlängning av solidariteten med Afroamerikanernas kamp om lika medborgerliga rättigheter och mot diskriminering. Med denna form av protest hade den europeiska Anti-vietnamkrigsrörelsen hittat ett konkret och praktiskt sätt att få inflytande över de amerikanska truppernas sätt att fungera, som den tyska SDS ordföranden KD Wolff fastslog i ett brev till svenska Vietnamorganisationer, för att förbättra det transnationella samarbetet: haft av opposition inom trupperna under Vietnamkriget. 12 De i Västtyskland och Västberlin stationerade truperna reducerades i samband med Vietnamkriget till 200.000 år 1970, jfr U.S. Troop Deployment Data Set, The Heritage Foundation, 2006 [www.heritage.org/Research/NationalSecurity/troops db.cfm], 10. februari 2009). 13 WRI/USA/Vietnam War/Deserters and Resisters, Internationaal Instituut voor Sociale Geschiedenis, Amsterdam och Hans Göran Franck 4.03.14 003, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Stockholm. Förändringen av mottagare i den nya upplagan av »American Servicemen» ger vid handen att flygbladsförfattarna ville undvika den klassiska konfrontationen mellan fredsrörelse och soldater. Med »Servicemen» vände de sig särskilt till värnpliktiga. Även begreppet desertering undveks i den nya upplagan och ersattes med »walk out», antagligen för att inte avskräcka soldater och för att undvika konfrontationer med lagstiftningen i Nato-medlemstater. 14 »Call to Resist Illegitimate Authority» från 1967, var ett av den amerikanska antikrigsrörelsens centrala dokument, den hänvisade till Nürnberg-principen, jfr Benjamin Spock/Mary Morgan, Spock on Spock. A Memoir of Growing Up with the Century, New although the fight against this army and the few discussions we can have with American servicemen to explain to them the nature of the war in Vietnam is only a small element in the anti-imperialist struggle, it probably is the most concrete issue for European groups.28 Med tanke på de turbulenta händelserna i Tyskland under våren 1968, attentatet mot Rudi Dutschke, påskoroligheterna, kampanjen mot Springer-pressen och protesterna mot undantagslagarna blev deserteringskampanjer och soldatagitationen ett protesttema bland många. Deserteringshjälp och stöd för oppositionella amerikanska soldater fortsatte under de kommande åren, både på gräsrotsnivå och som underjordisk verksamhet. Proteströrelsen bland soldater hade påbörjats i Tyskland med deserteringen av enskilda soldater och fortsatte långt in på 1970-talet. Vietnamkriget som ursprungligt protest-tema miste visserligen sin betydelse när de amerikanska trupperna så småningom drogs tillbaka från Indokina. Men kriget hade förtärt USA:s 7:e armé i Förbundsrepubliken Tyskland. Rasism, strukturella och sociala problem krävde fortfarande i mitten av 1970-talet engagemang från soldataktivister och deras civila supportrar.29 York, 1989, s. 198. 15 Tony Smythe, »Conscientious Objection and War Resistance», i: War Resistance 2/1967, s. 17–22. 16 Egentligen en negativt besatt begrepp för vapenvägrare, som undviker att bli inkallade genom att gå i exil. 17 Smythe, »Conscientious Objection and War Resistance», s. 22. 18 Jfr t.ex. Wilfried Mausbach, »Auschwitz and Vietnam. West German Protest Against America's War during the 1960s», i: Andreas W. Daum/Lloyd C. Gardner/Wilfried Mausbach (eds.), America, the Vietnam War, and the World. Comparative and International Perspectives, Cambridge 2003, s. 279–298. 19 Resolution, Solidarität mit dem [sic] amerikanischen SDS und der Widerstandsbewegung in den USA, 22. o. DK des SDS, September 1967, APO-Archiv Berlin, BV/22. DK/1967/SDS. 20 War Foes in Europe Urge G.I.’s To Spread Propaganda In Army, New York Times, 29 oktober 1967. Günter Amendt minns att »pyrotekniken för denna aktion [kom] från DDR», Konkret 5/2008, s. 17. 21 Flygblad »Of course, some GI’s want to go to Vietnam», SDS Frankfurt, [1967], APO-Archiv Berlin, Vietnam/FFM. 22 Schlusserklärung, Vietnam-Kongress, s. 158–159. 23 Schlusserklärung, Vietnam-Kongress, s. 159. 24 Schlusserklärung, Vietnam-Kongress, s. 159. 25 The Second Front 1/1968, 8. Mai 1968, s. 1. 26 Deserteringskampanjens klistermärke, maj 1968, i: Der Spiegel, 26/1969, s. 80. 27 »Größerer Maßstab», Der Spiegel, 26/1969, s. 80. 28 KD Wolff, »A Letter to the Swedish Left», i: The Second Front, 6/1968, s. 8. 29 Se t.ex. Dave Harris, »Forward. Geschichte eines GI-Projektes in West-Berlin», i: Widerstand in der US-Armee. GI-Bewegung in den siebziger Jahren, Berlin 1986, s. 104–105, Höhn, »Black Panther Solidarity», Seibert (2008), s. 125–126 och Cortright (1975), s. 92 ff. PAUL BENEDIKT GLATZ är doktorand vid John F. Kennedy-institutet, Freien Universität Berlin. Hans avhandlingsprojekt handlar om amerikanska desertörer, oppositionella soldater och internationella Vietnamproteströrelsen. ARBETARHISTORIA 3/2009 • 11 Internationell solidaritet skulle befria världen 1 Internationella arbetarhjälpen i mellankrigstidens Tyskland Internationell solidaritet är fortfarande ett gångbart slagord, ordets användning, men också dess praktiska innebörd har varierat i tid och rum. I artikeln analyserar författaren vad den internationella solidariteten rent praktiskt har inneburit i mellankrigstidens Tyskland. – AV KASPER BRASKÉN Slagorden för internationell solidaritet regnade tätt under andra halvan av det korta 1900-talet och inom den marxist-leninistiska propagandan blev solidariteten nästintill ett vulgariserat slagord. Trots inflationen i bruket av solidaritetsbegreppet har senaste års forskning åter lyft fram att solidariteten människor emellan är ett av de mest grundläggande fenomenen som sammanbinder samhället.2 Det problematiska med begreppet solidaritet är att det ofta används diffust eller utan att definieras överhuvudtaget. Grundantagandet i dessa budskap är dock genomgående att solidaritet är någonting progressivt och eftersträvansvärt. En nutida definition av solidaritetsbegreppet kunde vara »beredskapen att dela med sig av resurser med andra för att understöda de i kamp eller i behov av hjälp[…]». Som Steinar Stjernø konstaterar i sitt imponerande verk om solidaritetsbegreppets historia i Europa, så har begreppet under 1900-talet fått en allt bredare definition, som kommit att inkludera allt flera samhällsgrupper och antagit en allt mer global omfattning. Idag kan de flesta tala för internationell solidaritet – både representanter för protestanter, katoliker inklusive påven, socialdemokrater, kommunister och vänsterradikala av olika slag. Samtidigt kan bland annat Amnesty International räknas in bland dagens organisationer som har som mål att sprida tanken om internationell solidaritet. I och med denna utveckling har solidaritetsbudskapets historiska anknytning till tanken om klasskamp delvis eller helt fallit i glömska. När det idag talas om solidaritet uppmärksammar få att det var den internationella arbetarrörelsen som redan under andra hälften av 1800-talet gjorde solidariteten till ett av sina främsta vapen och slagord mot upplevda sociala och politiska orättvisor.3 Det är intressant att konstatera att ett begrepp under en relativt kort tidsperiod kan tillskrivas en mycket föränderlig mening och räckvidd. Därmed IAH var verksamt i många länder i Europa. Organisationen grundades strax efter en stor hungerskatastrof i Volgaområdet. Arbetare i olika delar av Europa startade hjälpkommittéer för att kunna lindra nöden. Båda dessa bilder visar den holländska sektionens bespisningslokal. Källa: IAH:s arkiv, svenska sektionen. 12 • ARBETARHISTORIA 3/2009 blir även det historiska bruket av solidaritetsbegreppet högst aktuellt. Hur användes exempelvis solidaritetsbudskapet under mellankrigstiden (1918–1939) – en tid då den Andra internationalen och dess internationella solidaritet kollapsat som följd av första världskrigets utbrott och då arbetarrörelsen bittert delat sig i ett socialdemokratiskt och kommunistiskt läger? Speciellt intresse ligger vid de kommunistiska organisationernas bruk av solidariteten – vem inkluderades i denna solidaritet och vilka metoder och medel fanns tillhands för att sprida den radikala vänsterns version av den internationella solidariteten? Och framför allt: vilken roll spelade egentligen solidariteten i arbetarnas vardagliga kamp mot svåra arbetsförhållanden och upplevd social orättvisa? Internationella arbetarhjälpen För att undersöka den internationella solidariteten i historien har jag valt att sätta en bortglömd världsomfattande solidaritetsorganisation kallad den Internationella arbetarhjälpen, Internationale Arbeiterhilfe, härefter förkortad till IAH, i fokus. IAH leddes av den tyska kommunisten, pacifisten och propagandisten Willi Münzenberg (1889–1940) allt från organisationens grundande 1921 till dess sammanbrott 1935. Författaren Arthur Koestler konstaterade efter Münzenbergs död att om det någonsin skrivs en biografi om Münzenberg kommer detta verk att utgöra ett av de mest avslöjande dokumenten om det mellankrigstida Europa. Münzen- bergs person har därefter polemiserats i ett antal artiklar och monografier, men samtidigt har hans mest ambitiösa projekt, IAH, förblivit ett icke-fenomen inom den moderna historieskrivningen.4 I och med att solidariteten traditionellt ansågs skapas genom klasskampen i arbetarnas egna föreningar och organisationer är det förvånansvärt lite som egentligen har forskats om den mellankrigstida praktiska utövningen av internationell solidaritet. Därmed framstår det centralt att sätta IAH och dess bruk av solidariteten i fokus för en närmare granskning. En avgörande orsak till att en dylik forskningsinsats ännu inte gjorts beror på att källmaterialet helt enkelt varit otillgängligt. Men i och med östblockets sönderfall har de flesta tidigare stängda arkiven öppnats för forskarsamfundet. Den tidigare knappheten har ersatts av ett berg av dokument som utgör grunden för all trovärdig forskning kring frågor av denna art. Oanade möjligheter finns nu tillhands att utreda organisationen bakom IAH:s solidaritetsbudskap, vem som egentligen utgjorde de centrala aktörerna, medlemmarna, funktionärerna och efterföljarna som arbetade för IAH och som demonstrerade på gator och torg i den internationella solidaritetens namn. Vänsterradikal solidaritet IAH hade sitt huvudkontor i Berlin, Tyskland, och var verksam i många europeiska länder inklusive Sverige, Norge, Danmark och Island, men var även stationerad i bland annat USA, Latinamerika, Syd- ARBETARHISTORIA 3/2009 • 13 På IAH:s svenska sektions brevpapper från 1930 fanns en förteckning över de största hjälpaktioner som organisdationen genomfört. Källa: Ture Nermans arkiv. – Överst till vänster: IAH:s grundare Willy Münzenberg tackar den svenska sektionen för deras insamling till textilarbetarna i England 1930. Källa: IAH:s arkiv, svenska sektionen. – Till vänster: IAH:s insamling till de tyska gruvarbetarnas barn. Källa: IAH:s arkiv, svenska sektionen. 14 • ARBETARHISTORIA 3/2009 afrika, Ryssland, Kina, Japan och Australien.5 Det framstår klart att en undersökning av en dylik organisation inte kan omfatta alla verksamhetsländer och därmed har IAH:s viktigaste verksamhetsområde, nämligen Tyskland, valts som utgångspunkt. IAH hade den internationella solidariteten som sin ledstjärna och under mellankrigstiden genomförde organisationen kampanjer för både ryska, engelska, japanska och kinesiska arbetare. De tyska arbetarna uttryckte via IAH sin internationella solidaritet genom att donera resurser antingen i form av pengar, verktyg, livsmedel eller spannmål för att hjälpa dem i kamp eller nöd. I och med att IAH inofficiellt var nära knuten till det tyska kommunistpartiet och den Tredje eller Kommunistiska Internationalen, Komintern, har IAH:s solidaritetsbudskap ofta dementerats som kommunistisk propaganda eller betraktats blott som ett instrument i den kommunistiska rörelsens händer. Denna vinkling belyser dock på intet vis de människor som deltog i IAH:s verksamhet och som bar på medlemsböcker med inskriften »Solidariteten hjälper att befria världen». De flesta av IAH:s medlemmar var troligen anhängare av diverse socialistiska ideal, medan min forskning visat att personerna i regel inte var medlemmar i kommunistpartiet. Ungefär hälften var kvinnor. Den västerländska forskningstraditionen har sett dessa människor som Stalins, Kominterns och det disciplinära kommunistpartiets villiga soldater, men detta perspektiv ger inget utrymme för förståelsen för varför de engagerade sig för en organisation som IAH. Det verkar uppenbart att IAH:s anhängare varken demonstrerade för Stalin eller Komintern eller den våg av terror och förtryck som dessa sedermera främst förknippats med, utan för tanken om internationell solidaritet. Det är endast genom förståelsen av de centrala aktörerna, deras liv, tid och erfarenheter, eller den historiska kontexten, som det går att greppa vad IAH betydde för dess medlemmar och sympatisörer. Vad innebar solidariteten med andra ord i arbetarnas vardagshistoria; vad var den internationella solidaritetens sociala praktik? Genom att ställa sig denna sorts frågor är förhoppningen att öka insikten i vänsterradikalismens politiska kultur eller den subkultur som uppkom i opposition till statsmakten. Denna ansats försöker inte förbise rollen av det sovjetiska inflytandet över den kommunistiska rörelsen, utan eftersträvar däremot att nyansera bilden genom att inkludera den social- och kulturhistoriska kontexten och de aktiva aktörerna med i analysen.6 Jag kommer härefter att ge olika exempel på hur den internationella solidariteten kom till uttryck i IAH:s kampanjer och hur vanliga människor engagerade sig för kampen om en bättre värld. Willy Münzenberg (1889–1940) grundade IAH 1921 och var dess ordförande fram till 1935 då organisationen upplöstes. Han dog 1940 under flykten från Frankrike till Schweiz. Hungersnöden i Sovjetryssland Den 26 juni 1921 meddelade den ryska tidningen Pravda att 25 miljoner människor svalt på grund av en ofantlig hungersnöd som drabbat Volgaområdet i Sovjetryssland. Historien om hur IAH under de kommande månaderna uppkom beskrivs av Willi Münzenberg nästan som en oundviklig naturkraft driven av den internationella solidariteten: När väl de första nyheterna om hungerskatastrofen blivit bekanta utomlands och innan några centrala instanser, partier eller fackföreningar hade hunnit ta ställning, hade det, enligt Münzenberg, på enskilda initiativ uppkommit otaliga hjälpkommittéer bland Europas fabriksarbetare.7 Det var sedan IAH:s uppgift att samordna och dirigera dessa initiativ i en centraliserad, internationell arbetarhjälp. Nyheten om IAH:s grundande spreds snabbt i Tyskland och andra länder och framgången visade sig bli över alla förväntningar. Till de prominenta sympatisörer som anslöt sig till IAH hörde bland andra Albert Einstein, Henri Barbusse, Clara Zetkin och Käthe Kollwitz. Till de svenska sympatisörerna hörde Ture Nerman, Carl Lindhagen och Zeth Höglund.8 Det skulle dröja fram till september 1921 innan IAH arrangerade sina första solidaritetskampanjer, som främst bestod av dörr till dörr-insamlingar, meARBETARHISTORIA 3/2009 • 15 dan olika lokalkommittéer ordnade insamlingstillställningar med musik och recitationer då man samtidigt sålde solidaritetsmärken, postkort och broschyrer för de hungrande i Ryssland. I Berlin ordnade IAH även flera större kongresser. De tyska myndigheterna var mycket tveksamma till att tillåta IAH:s insamlingar på grund av risken för att tillfället skulle utnyttjas till politisk agitation. Insamlingarna förbjöds även på många ställen i landet och den tyska polisen arresterade personer som utan lov genomförde insamlingar. Därmed var det ingen ofarlig självklarhet att engagera sig för den internationella solidariteten, utan en verksamhet som innebar ett direkt risktagande av den egna personen. Budskapet i IAH:s insamlingsverksamhet var »Hjälp Ryssland, så hjälper ni er själva!». Detta var ett av grundelementen i IAH:s budskap under hela mellankrigstiden där solidaritetsinsamlingarna inte kännetecknades som välgörenhet, utan som så kallad självhjälp. Ett flertal tyska frivilliga reste även till Sovjetryssland för att delta med sin egen arbetsinsats.9 För arbetare i Japan, Tyskland, Kina och England! IAH inledde under sommaren 1923 en hjälpaktion i Japan till offren för en allvarlig jordskredskatastrof. Det förblir tyvärr oklart om IAH lyckades förmedla hjälp till de drabbade arbetarna, men i Tyskland genomförde IAH en kampanj för att mobilisera den internationella solidariteten för Japans arbetare.10 Men det var det så kallade tyska krisåret 1923 som erbjöd en ny möjlighet att utvidga IAH:s solidaritetsbudskap. Under sommaren och hösten 1923 drabbades den tyska befolkningen av hyperinflationen vilket förde med sig ett verkligt socialt kaos. De tyska arbetarna som tidigare understött och verkställt den internationella proletära solidariteten, ut- NOTER – INTERNATIONELL SOLIDARITET SKULLE BEFRIA VÄRLDEN 1 Forskningen understöds av Stiftelsen för Åbo Akademi Forskningsinstitut; Ragnar Ester Rolf och Margareta Bergboms fond inom Svenska litteratursällskapet i Finland och Finska kulturfonden. Avhandlingsarbetet ingår i professor Holger Weiss kommande forskningsprojekt: »En bättre värld…» – Internationell solidaritet, utopiska ideal och politisk medvetenhet: globala vänsterradikala nätverk under mellankrigsperioden (InterSol). 2 Aafke E. Komter, Social solidarity and the gift, Cambridge 2005. Se även Ulrich K. Preuß, »Nationale, Supranationale und internationale Solidarität», Kurt Bayertz 16 • ARBETARHISTORIA 3/2009 gjorde nu istället målet för den. I alla fall i Sovjet var man måna om att nu visa sin solidaritet gentemot de tyska arbetarna – inte minst på grund av situationens propagandistiska potential. En av huvudsymbolerna för denna solidaritet var transporten av rysk spannmål till Tyskland som IAH sedan skulle dela ut. IAH genomförde även en omfattande tysk hungerkampanj då man inrättade kantiner eller Speiseküchen, som kostnadsfritt delade ut mat till nödställda arbetare i alla större tyska industristäder.11 Under 1925 arrangerade IAH en internationell kampanj för arbetarna i Kina. Solidaritetskampanjens höjdpunkt var en omfattande Kina-kongress som ordnades i Berlin. Därutöver spred IAH effektivt sitt budskap via en egen nyhetstidning om Kina, medan IAH:s lokala kommittéer sålde solidaritetsmärken, ordnade temakvällar om Kina och engagerade intellektuella sympatisörer för kampanjen.12 Året därefter, 1926 organiserade IAH en omfattande kampanj för de strejkande gruvarbetarna i England genom att vädja efter arbetarnas solidaritet med utropet »den internationella proletära solidariteten måste vara starkare än den brutala kapitalismen». Vid denna kampanj användes IAH även som en mellanhand för ett omfattande ryskt understöd på flera miljoner rubel. Samtidigt arrangerade IAH runt om i Tyskland olika evenemang för att samla in pengar och för att demonstrera kraften i den internationella solidariteten.13 Förutom dessa internationella kampanjer arrangerade IAH under 1920- och 1930-talen årliga solidaritetsdagar då tiotusentals människor samlades runt om i Europa och därmed aktivt förde fram tanken om den internationella solidariteten. Internationell solidaritet i praktiken De metoder som IAH använde för att sprida solidaritetsbudskapet var starkt sammanbundna med det (red.), Solidarität: Begriff und Problem, Frankfurt am Main 1998. 3 Se vidare om solidaritetens historia och nutida betydelse i Steinar Stjernø, Solidarity in Europe: the history of an idea, Cambridge 2005; Rainer Zoll, Was ist Solidarität heute?, Frankfurt am Main 2000, s. 54–62. För en svensk översikt se Sven-Eric Liedman, Att se sig själv i andra: om solidaritet, Stockholm 1999. 4 Arthur Koestler, »Vorwort», i Babette Groß, Willi Münzenberg: eine politische Biographie. Mit einem Vorwort von Arthur Koestler, Stuttgart 1968, s. 7. 5 Enligt IAH:s officiella uppgifter var organisationen verksam i Ryssland, Tjeckoslovakien, Holland, Belgien, Österrike, Frankrike, Spanien, England, Irland, Sve- rige, Norge, Danmark, Island, Ungern, Schweiz, Rumänien, Jugoslavien, Bulgarien, Kina, Japan, Indien, Palestina, Cypern, Egypten, Väst- och Sydafrika, Australien, USA, Kanada, Mexiko och Latinamerika. Willi Münzenberg, Solidarität: Zehn Jahre Internationale Arbeiterhilfe 1921–1931, Berlin 1931, s. 397–492. 6 Detlev J. K. Peukert, The Weimar Republic: the crisis of classical modernity, New York 1993; Eric D. Weitz, Creating German communism, 1890–1990: from popular protests to socialist state, New Jersey 1997; Kasper Braskén, »Internationale Arbeiterhilfe i kläm mellan öst och väst – en introduktion till internationell solidaritet och konspiration i det mellankrigstida Tyskland», i CoWoPa – Comintern Working Paper 13/2008, så kallade gyllene 1920-talet, som var en övergångsperiod mot ett modernt samhälle som inte minst uttryckte sig genom uppkomsten av en modern masskultur och moderna massmedier. Det bildades otaliga nya tidningar och illustrerade tidskrifter, medan radion och stumfilmen vann stor popularitet. Under Münzenbergs ledning antog IAH förlaget Neuer Deutscher Verlag som utgav rikligt illustrerade tidskrifter som Arbeiter Illustrierte Zeitung och diverse andra publikationer riktade till arbetarmassorna. Vanliga teman handlade om hur socialismen byggdes upp i Sovjetryssland och om den internationella solidaritetens potential att förändra världen. IAH tog även över ett filmproduktions- och distributionsföretag som hade ensamrätten att lansera sovjetiska filmproduktioner på den tyska växande biografmarknaden. Biograferna blev även centrala mötesplatser för arbetarmassorna och det var IAH som låg bakom lanserandet av de stora proletära filmerna i Tyskland.14 Till IAH:s främsta framgångar hörde distributionen av Sergej Eisensteins Pansar-kryssaren Potemkin (1925), som trots polis- och censurmyndigheternas motstånd slutligen visades för den tyska biopubliken. Resultatet blev en oerhörd succé.15 Som exemplen ovan antytt kunde de aktiva IAHmedlemmarnas vardag och fritid med lätthet fyllas med IAH:s mångsidiga verksamhet: Idén om den proletära solidariteten erbjöds i form av IAH:s proletära filmer, diskussionskvällar, utbildningsdagar, konferenser, världskongresser och IAH:s egna tidskrifter. Därutöver hade IAH även egna syklubbar, fotoklubbar, organiserade matutdelning vid strejker, arrangerade sommarläger för barn, barnhem och barntransporter av tyska barn till grannländerna, spred flygblad och pamfletter, ordnade årliga solidaritetsdemonstrationer och hade en egen bred socialpolitisk verksamhet. Dessutom spred IAH sitt www.abo.fi/student/media/7957/ cowopa13brasken.pdf 7 Münzenberg 1931, s. 69. 8 IAH lanserade sig ursprungligen med namnet Auslandskomitee für Rußlandhilfe der Kommunistischen Internationale, men bytte snabbt namn till Auslandskomitee zur Organisierung der Arbeiterhilfe für die Hungernden in Rußland. För klarhetens skull används konsekvent förkortningen IAH. Som IAH:s sekreterare fungerade Willi Münzenberg, medan initiativets ursprungliga sympatisörer var bland annat: Clara Zetkin, Käthe Kollwitz, Albert Einstein, Alfons Paquet, Tom Thomas, Andersen Nexö, Ture Nerman, Anatol France, Prof. Forel, Otto Volkart, Fritz Platten, Bombacci, Smeral, Arthur Holitscher, Theodor Liebknecht, Max budskap via egna solidaritetssånger och teatergrupper. Men den internationella solidaritetens sociala praktik präglades inte bara av oupphörlig aktivism, utan IAH möttes även av problem exempelvis i form av en ständig medlemsfluktuation. Det gick bra att vinna medlemmar under intensiva kampanjer, men svårare att binda dem vid ett fortsatt aktivt arbete. Ofta fick den centrala ledningen uttrycka sin besvikelse när IAH:s funktionärer arbetade intensivt under de årliga kampanjveckorna, men därefter lade sina banderoller och plakat i hörnet i väntan på nästa initiativ.16 Men trots dessa problem lyckades IAH locka till sig förutom en mängd passiva medlemmar och åhörare en kritisk massa aktivister som verkligen jobbade för den internationella solidariteten och som valde IAH framom konkurrerande, mera militanta organisationer. Detta utgör även en av de mest centrala frågeställningarna: varför valde dessa människor just att arbeta för IAH och dess budskap om internationell solidaritet? Vad var det med IAH:s budskap som var så övertygande jämfört med de rent kommunistiska kampförbunden, fascisternas hjälporganisationer, eller de mera moderata budskapen som socialdemokraterna och de kristna arbetarorganisationerna erbjöd? Genom att undersöka IAH och den mellankrigstida, internationella solidaritetens sociala praktik är förhoppningen att i mitt avhandlingsarbete producera ny kunskap om den internationella solidariteten i ett historiskt perspektiv och att klarlägga vem som fick vara med i denna vänsterradikala solidaritetsgemenskap. Hur fungerade dessa organisationer och vilka möjligheter och begränsningar hade de att sprida sitt budskap? Och framför allt: Vilka var dessa människor som med den internationella solidariteten skulle befria världen? Barthel, Wilhelm Koenen, Carl Lindhagen, Zeth Höglund, Henri Barbusse, och Henriette Roland-Holst. Namnlistan publicerades i Arbeiter Zeitung 195, 2/9 1921. 9 Baserat på bl.a. inrikesministeriets, välfärdsministeriets, polismyndigheternas och IAH:s brevväxling från I. HA, Rep. 191, Nr. 4132, Geheimes Staatsarchiv Preußischer Kulturbesitz (GStA PK) i Berlin, Tyskland. 10 Münzenberg 1931, s. 235–238. 11 Willi Münzenberg, Ursache, Größe und Bekämpfung der Hungersnot in Deutschland, Berlin 1923, RY 9/I 6/7/2, s. 1–14, Bundesarkivet , Berlin, Tyskland (SAPMO-BArch). 12 Brev från Willi Münzenberg till Kornblum (Komintern); 538/2/27, s. 75; Brev från Willi Münzenberg till Kuusinen (Komintern), 538/2/27, s. 77, Ryska Stat- liga Arkivet för Social och Politisk Historia (RGASPI); Bulletin der IAH-Hilfsaktion für China 4, 2/7 1925, RY 9/I 6/7/15, s. 310f, (SAPMO-BArch). 13 RY 1/I 2/8/87, s. 59; Brev från IAH:s centralkommitté, RY 9/I 6/7/7, s. 52; Bulletin der Internationalen Arbeiterhilfe 6, 12/5 1926, RY 9/I 6/7/15, s. 325f, (SAPMO-BArch). 14 Peukert 1993, s. 170–172. 15 R 1507/67234/533f, (SAPMO-BArch). 16 Material zum 4. Reichskongress. Berlin 9–11. Oktober 1931, RY 9/I 6/7/3, s. 51, (SAPMO-BArch). KASPER BRASKÉN är doktorand vid Åbo akademi. Hans pågående avhandlingsprojekt handlar om den Internationella arbetarhjälpen ARBETARHISTORIA 3/2009 • 17 Den något mindre polemiken SKP, KPML(r) och brytningen mellan Kina och Albanien Den kommunistiska världens polarisering motsvarades av en polarisering inom den svenska kommunismen. Men storpolitiska motsättningar kunde också användas av de svenska politiska partierna i deras politiska profileringssträvanden. Det tycks i alla fall vara den historia som några väl valda citat från tiden för brytningen mellan Kina och Albanien berättar. – AV KALLE HOLMQVIST Under tidigt 1960-tal utbröt »den stora polemiken», brytningen mellan Kinas kommunistiska parti, KKP och Sovjetunionens kommunistiska parti, SUKP. Av de statsbärande kommunistiska partierna slöt endast Albanska arbetets parti, AAP upp bakom Kina. En något mindre polemik var brytningen mellan Kina och Albanien 1977. För delar av den svenska vänstern var dock detta en minst lika dramatisk händelse. Den svenska maoistiska rörelsen som växte fram under sent 1960-tal byggde sin utrikespolitik på lojalitet till Kina och Albanien som ansågs vara socialistiska stater, till skillnad från Sovjetunionen där en ny kapitalistklass tagit makten. Efter Mao Zedongs död 1976 blev motsättningarna mellan partiledningarna i Kina och Albanien offentliga. Den avgörande stridsfrågan var Kinas »teori om tre världar» som sades ha framlagts av Mao Zedong i juli 1974.1 Hur pass stor del av 18 • ARBETARHISTORIA 3/2009 teorin som verkligen var Maos är dock omtvistat. Teorin delade in världen i tre formationer; för det första de imperialistiska supermakterna USA och Sovjetunionen, för det andra de små och medelstora imperialistiska staterna, exempelvis Skandinavien, EG-länderna, Kanada, Japan, och för det tredje de utplundrade och koloniserade länderna, Latinamerika, Afrika, större delen av Asien. I kampen mot supermakterna borde antiimperialisterna sträva efter att ena så stora delar av den andra och den tredje världen som möjligt.2 I juli 1977 tog AAP offentligt avstånd från teorin om tre världar. De ansåg visserligen att såväl USA som Sovjetunionen var imperialistiska, men att »teorin om tre världar» bortsåg från motsättningen mellan proletariat och bourgeoisi. Droppen som fick bägaren att rinna över var när Kina började samarbeta med Albaniens arvfiende Jugoslavien. AAP:s ordförande Enver Hoxha kritiserade också Kina för vad han ansåg vara landets alltför omfattande yttrande- och föreningsfrihet: 3 De kinesiska revisionisterna och Kinas Kommunistiska Parti är för pluralismen under socialismen. Partier som tillhör bourgeoisin inte bara finns i Kina, utan de deltar dessutom direkt i statsmakten och i ledningen [...] [E]ftersom borgerliga partier finns i Kina, och eftersom de samtidigt kommunistiska parti till Vänsterpartiet kommunisterna. KFML antog 1973 namnet Sveriges kommunistiska parti, SKP, och menade sig därmed ha återskapat det kommunistiska partiet i Sverige.5 I antologin Den nya supermakten slår SKP:s Anders Berge fast: [D]et råder ingen tvekan om att Sovjet är en kapitalistisk stat, där produktionen av mervärde är produktionens direkta och bestämmande mål och där varuproduktionen är helt dominerande. Sovjetkapitalismen är en långt utvecklad form av statsmonopolkapitalism. Den härskande byråkratbourgeoisin utövar ett fascistiskt styre – alla former av borgerlig demokrati saknas i Sovjet.6 SKP:s första presskonferens. Från vänster Roland Pettersson, Gunnar Bylin och Nils Holmberg, alla tre ingick i partistyrelsen. Foto: Jonas Hallqvist. – Vänster sida: SKP-möte. Foto: Horst Tuuloskorpi. – Nedan: SKP firar Folkrepubliken Kinas 25-årsdag. Delegationen leddes av partiets vice ordförande Bo Gustafsson. Bilden är tagen den 1 oktober 1974 i Peking. med det kommunistiska partiet deltar i ledningen, så följer det därav att staten inte kan vara den proletära diktaturens stat, utan att den måste vara en hybridorganism som i ord är den proletära staten men som i verkligheten är en borgerlig demokrati.4 De tre världarna Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna, KFML, grundades 1967 av den Kina-vänliga fraktionen inom det gamla kommunistpartiet som samtidigt bytte namn från Sveriges SKP reagerade först 1978 på brytningen mellan Albanien och Kina, genom att ge ut översättningen av en kinesisk skrift kallad Ordförande Maos teori om de tre världarna: ett viktigt bidrag till marxismen-leninismen som presenterades med: Denna teori, som utgår ifrån den självklara uppfattningen att man ska ha så många vänner och så få fiender som möjligt, hjälper världens förtryckta folk och nationer att lägga fast en riktig strategi i kampen mot huvudfienden, de två supermakterna (speciellt den aggressiva sovjetiska socialimperialismen). Boken bör studeras av varje kommunist och patriot.»7 Nästan ett helt nummer av SKP:s teoretiska tidskrift Marxistiskt Forum ägnades åt att kritisera AAP. En av artiklarna hette »De albanska ledarna följer en ny trotskistisk kurs»: ARBETARHISTORIA 3/2009 • 19 KFML(r). Utbrytarna motsatte sig framförallt KFML:s enhetsfrontslinje och ville till exempel omvandla den partipolitiskt obundna FNL-rörelsen till en marxist-leninistisk organisation. En annan viktig tvistefråga var den fackliga politiken. KFML ville arbeta inom fackförbunden medan KFML(r) betonade de »vilda strejkerna» och förde fram parollen: »Ställ facket åt sidan».8 På kongressen nyårshelgen 1977/78 ändrades förbundet i namnet till partiet och man blev KPML(r).9 Maoism? Stalinism? Det är vanligt att beteckna KFML/SKP som maoistiskt och KFML(r)/KPML(r) som stalinistiskt. Detta är en delvis konstruerad uppdelning. Även KPML(r) var ursprungligen »maoistiskt» (med egen benämning: anhängare av marxismenleninismen Mao Zedongs tänkande) och även SKP hyllade Stalin (om än inte lika mycket som KFML(r) gjorde). Det var Kinas kommunistiska parti och Albanska arbetets parti som lyfte fram Stalin igen efter Sovjetunionens »avstalinisering» och fram till brytningen mellan Kina och Albanien fanns ingen »stalinism» som inte samEnver Hoxha (1908–1985) var ledare för det albanska kommunistiska partiet. Källa: Statsanställd tidigt var »maoistisk». Ursprungligen var det svårt att se någon ideoEnligt SKP har de albanska ledarna nu brutit med marxis- logisk skillnad mellan de bittra fienderna KFML och men-leninismen, utvecklat en ny trotskistisk linje med syf- KFML(r) när det gäller utrikespolitiken. Vid KFML(r):s förtet att sabotera fronten mot krigsanstiftarna samt i prakti- sta kongress sade förbundet om Sovjetunionen: ken slutit upp på de sovjetiska socialimperialisternas sida i hetskören mot det socialistiska Kina. I likhet med Kuba och [D]en socialistiska ekonomin [har] förvandlats till en kapiVietnam kan Albanien bli en pusselbit i socialimperialistertalistisk och statsmonopolistisk ekonomi [...] Sovjetunionas strategi när det gäller att avleda vänsterorienterade och nen av idag lyder under borgar-klassens diktatur, en storrevolutionärt sinnade krafter från en konsekvent kamp mot bourgeoisins diktatur, en diktatur av den fascistiska sorten.10 den farligaste supermakten. – Marxistiskt Forum nr 4/1978 KFML(r):s stöd för Kina blev dock med åren alltmer probleKritiken gick framför allt ut på att AAP tagit avstånd från tre matiskt. Kinas kommunistiska parti såg KFML/SKP som sitt världar-teorin och därmed brutit enhetsfronten mot Sovjet- broderparti och var därför inte intresserat av kontakter med utbrytarförbundet.11 imperialismen. Samma år gav SKP ut artikelsamlingen Kinas brytning med 1974 växte motsättningarna inom KFML(r). I förbundets Albanien. I artikelsamlingen fanns brevväxlingen mellan de två teoretiska tidskrift Klasskampen nummer 5/1974 pläderade partierna med, alltså även de albanska uttalandena. Detta sätt »kamrat BC» för att partiet borde alliera sig med SKP i utriatt ställa åsikt mot åsikt var viktigt i den maoistiska traditio- kespolitiska frågor. Han fick starkt mothugg från »kamrat SS» nen. Skriften hade dock försetts med ett förord där SKP förfrån centralkommittén, som snarare menade att SKP inte tillklarar varför Kina har rätt och Albanien har fel. räckligt bekämpade den sovjetiska imperialismen: SKP fördömde aldrig Albanien lika hårt som man fördömde Sovjetunionen. Paradoxalt nog kan det hänföras till att SKP Är det då inte ett faktum att SKP drivit energiska kampanvar anhängare av den tre världar-teori som Albanien kritisejer för att »ena vänstern»12 och av denna anledning strukit rade så hårt. Albanien ansågs visserligen ha brutit enhetsfronalla paroller som kunde skada dess enhet med socialimpeten mot socialimperialismen, men kunde inte ens med lite god rialismens agenter i Sverige [dvs VPK]? Är det inte ett fakvilja påstås vara ett imperialistiskt land självt. Frågan om Altum att det vid första maj i år endast var KFML(r) som resbanien fortfarande är socialistiskt eller ej verkar aldrig ha avte parollen om kampen mot supermakterna. Varför ställde handlats i SKP:s material. SKP:arna inte upp när vi organiserade demonstrationen KFML(r) föddes 1970, när några KFML-avdelningar bilmot sovjetflottan i Göteborg? 13 dade ett utbrytarförbund med tillägget »(revolutionärerna)», 20 • ARBETARHISTORIA 3/2009 När Mao Zedong dog 1976 hyllade KFML(r) honom i ett uttalande från centralkommittén: Men samma år gav KFML(r) ut boken Borgerlig eller proletär politik – en kritik av SKP. Den uppgavs vara en uppgörelse med SKP men även med det egna »kineseriet», som man sade sig ha lämnat. I boken hyllades KKP fortfarande, det man framförallt kritiserade var att SKP alltför följsamt anpassat sig till KKP:s utrikespolitik: KKP:s roll i världen kan inte nog framhållas, dess stora landvinningar inte nog berömmas. Men vad det kinesiska propagandan under alla olika förhållanden för ut kan inte i varje bokstav tas för politisk teori.14 Under titeln Revolutionens teori och praktik gav KFML(r) 1977 i broschyrform ut en samling ledartiklar ur Zeri i Popullit, AAP:s partiorgan.15 Därmed kan KFML(r) slutgiltigt anses ha tagit ställning för Albanien och mot Kina. Partistyrelsens Hans Nyström skriver i förordet: Under rubriken Revolutionens teori och praktik levererade i juli 1977 det albanska partiorganet Zeri i Popullit en grundlig och kraftfull attack mot teorin om »de tre världarna» och dess praktiska konsekvenser. Även om inga namn nämns är det uppenbart att artikeln vänder sig mot Folkrepubliken Kinas utrikespolitik. Men än hårdare drabbar albanernas kritik eftersägarna runtom i världen, t ex svenska SKP. Utan att nödvändigtvis exakt överensstämma i alla detaljer påminner den albanska analysen starkt om det synsätt som vuxit fram inom KFML(r) under senare år. I en artikelserie i Proletären 1979, som senare gavs ut i bokform under titeln Marxism eller idealism skärptes tonen mot Kina rejält. Vår rörelse är i mycket ett barn av uppgörelsen mellan Kina och Sovjet. Vi tog för mer än tio år sedan klar ställning för den marxist-leninistiska linjen i kampen mot revisionismen. Under många år påverkade Kinas Kommunistiska Parti vår rörelse och därför ska artikelsamlingen även ses som en självkritik för vårt handlade i vissa frågor. Utvecklingen i Kina, där borgarklassen tillvällat sig statsmakten och slutit en reaktionär axel över Washington–Tokyo–Peking, där den amerikanska imperialismen och den japanska militarismen fått ett enormt tillskott av fotfolk genom att de kinesiska bönderna mobiliserats på krigsfot, raserar i ett slag alla tidigare föreställningar. [...] Som segrare efter en tjugo år lång strid står nu den kinesiska nationella bourgeoisin ensam vid makten. Påståendet innebär alltså inte bara att borgarklassen tagit makten utan också att det under 20 års tid pågått en klasskamp i Kina som KPML(r) dittills inte nämnt. Sovjet – Kina – Albanien Broschyren Front mot revisionismen (1980) byggde också på en artikelserie i Proletären och uppgavs vara en uppgörelse med just Sovjetrevisionismen. Artikelseriens huvudpoäng var dock Första maj 1973 höll KFML(r) möte med Frank Baude som talare. Baude var sedan 1970 förbundsordförande. Foto: Hernried. att ta avstånd från talet om Sovjetunionens imperialism. Antisovjetismen var nämligen bara ett sätt för »Kinas efterföljare», det vill säga SKP, att tona ner kampen mot socialdemokratin. Synen på Sovjetunionen är helt annorlunda än 1970. Det är nu varken arbetarklassen eller bourgeoisisin som styr. Sovjetunionen kunde visserligen uppträda med stormaktsambitioner, men eftersom Sovjetunionen enligt KPML(r):s uppfattning inte var ett kapitalistiskt och kapitalexporterande land kunde det heller inte vara imperalistiskt. Dessutom ansågs Sovjetunionen spela en progressiv roll i världsrörelsen: Sovjetisk utrikespolitik är uppbyggd kring motsatsställningen till USA. Samma motståndare som möter de revolutionära befrielserörelserna. Oavsett hur revisionistiska makthavarna i Moskva är, måste de söka bundsförvanter internationellt för att stärka sina egna positioner och försvaga motståndaren. Så ligger det i Sovjetunionens intresse att understödja befrielserörelser, utan att dessa för den skull blir någon slags marionetter för Moskva.16 När Sovjetunionen ockuperade Afghanistan i december 1979 tog KPML(r) visserligen avstånd från invasionen. Men en ganska förstående inställning till kriget kom att utvecklas. Istället för kritik mot Sovjetunionens ockupation anfördes USA:s »aggressionsplaner» mot Afghanistan. Och när KPML(r):s centralkommitté lade fram sin verksamhetsberättelse inför kongressen 1986 och beskrev hotet från NATO hade imperialistmakten blivit fredsgarant: ARBETARHISTORIA 3/2009 • 21 Till vänster: KFML(r):s bokhandel. Källa: Gnistan. – Två valaffischer från KFML(r) och KPML(r). Källa: Gnistan. Mot denna hotbild står Sovjetunionens aktiva fredspolitik [...] Internationellt bidrar Sovjetunionen med denna fredspolitik verksamt till att fredskrafterna stärkts, samtidigt som den sovjetiska politiken ger sitt stöd till befrielsekampen och kampen mot förtrycket och utsugningen världen över. Men även inrikespolitiskt har skett en markant förändring i attityder i samband med de nya ledarnas tillträde i Sovjetunionen.17 Såväl SKP som KPML(r) agerade som om motsättningarna mellan Kina och Albanien varit väl kända under många år. Men inget tryckt material pekar på att saken diskuterats i Sverige före 1976. Det förefaller osannolikt att partierna hemlig- NOTER – DEN NÅGOT MINDRE POLEMIKEN 1 Ordförande Maos teori om de tre världarna: ett viktigt bidrag till marxismen-leninismen, Stockholm 1978, s. 7. 2 Teorin om tre världar, s. 25–49. 3 Uppfattningen om Kina som ett land med flerpartisystem, en åsikt som får anses ganska ovanlig, grundar sig på det faktum att det utöver Kinas kommunistiska parti fanns och fortfarande finns åtta godkända partier. Dessa är äldre partier som grundades före revolutionen och som alla stödjer kommunistpartiet. Se vidare www.chinatoday.com/org/a01.htm. 4 Enver Hoxha, Eurokommunismen är anti-kommunism, Stockholm 1981, s. 95. 5 SKP bytte 1986 namn till Solidaritetspartiet, vars riksorganisation lade ner 1990. 6 Anders Berge (red), Den nya supermakten : en antologi om Sovjetunionens ekonomi, klassförhållanden och utrikespolitik, Stockholm 1976, s. 109–110. 7 Marxistiskt Forum 6/1980. 8 De politiska motsättningarna får en grundlig genomgång från KFML(r):s synvinkel i Vänd ansiktet mot arbetsplatserna. 22 • ARBETARHISTORIA 3/2009 hållit motsättningar av detta slag i så många år. En rimligare slutsats skulle kunna vara att konflikten mellan Kina och Albanien för SKP blev en förevändning för att lägga om partiets politik utan alltför mycket konflikter. Kritiken av AAP:s dogmatism kan ses som en kritik av det egna partiets dogmatism. För KPML(r) blev konflikten mellan Kina och Albanien en förevändning för att bryta med hela Mao-traditionen och istället närma sig Sovjet. Beteckningen »kommunism» har använts åtminstone sedan 1830-talet. Den har kunnat användas för att legitimera den mest väsensskilda politik och de mest väsensskilda idéer. Även när det gäller genealogiskt närbesläktade organisationer som SKP och KPML(r). 9 Sedan 2005 heter partiet Kommunistiska Partiet. 10 Dokument från KFML(r):s kongress, Göteborg 1972, s. 63f. 11 Jan Engberg (red), Utanför systemet: Vänstern i Sverige 1968–78, Stockholm 1978, s. 83 ff. 12 syftar på SKP:s försök till valsamverkan med VPK i valet 1973. 13 Klasskampen 3/1976. 14 Frank Baude och Anders Carlsson, Borgerlig eller proletär politik: kritik av SKP, Göteborg 1976), s. 38. 15 Artiklarna trycktes vid samma tidpunkt även av Svenskalbanska föreningen, här refereras till KFML(r):s utgåva. 16 Uttalande från KPML(r):s sjätte kongress. 17 Klasskampen nr 1/1986. KALLE HOLMQVIST är frilansjournalist och författare. Han har bland annat gett ut böckerna Venezuela och drömmen om ett nytt Amerika (2006) samt Den nya världen (2008). Tidigare chefredaktör för S-studenters tidning Libertas. »Att gallra i arbetarstammen» Bolagsgemenskap under mellankrigstiden i Finland Efter det finska inbördeskriget reagerade det finska arbetsgivarförbundet mot de »icke-skötsamma» arbetarna. Det handlade om dem som betraktades som strejkbenägna, som drack och som misskötte arbetet. En av de aktiva åtgärder som användes för att stödja de vita arbetarna och disciplinera de röda arbetarna var att inkorporera dem i brandkåren. Att samarbeta i frivilligorganisationer över klassgränser belönades med sociala förmåner och på det viset stärktes banden till bolaget. – AV MATIAS KAIHOVIRTA En bidragande orsak till det goda anseende som Fiskars’ mångsidiga produktion vunnit utgör brukets pålitliga och fack-kunniga arbetarstam. Förhållandet mellan brukets ledning och arbetare har alltid varit gott och förtroendefullt och haft något patriarkaliskt över sig.1 T J Särkkäs beskrivning av Fiskars-koncernen vid 1930-talets mitt ger en harmonisk bild av ett bolag med god sammanhållning mellan ledning och anställd. Historiken från 1935 andas kontinuitet i bolagsverksamheten med en målmedveten verksamhet genom århundraden. Harmonin yttras ytterligare med att visa att alla, det vill säga från verkställande direktör till arbetare, hade en plats i framgångshistorien. Så till vida skiljer sig inte bolagets historik från 1935 från de historiker som publicerades tidigare eller senare av bolaget. År 1935 hade det förflutit 18 år sedan Finland förklarade sig självständigt. Strax efter självständighetsförklaringen drabbades landet av ett inbördeskrig mellan borgerliga vita och den av ryska bolsjevikrevolutionen inspirerade röda arbetarrörelsen. Inbördeskriget varade i cirka tre månader vårvintern 1918 och ledde till de vitas seger. Krigets följder var mycket blodiga och den vita kontrarevolutionen skördade fler offer än själva krigshändelserna. Inbördeskriget ledde till en samhällssplittring i den unga nationalstaten. Arbetarklassen degraderades till andra rangens medborgare med begränsade politiska rättigheter under mellankrigstiden. Den borgerliga vita hegemonin som etablerades i det finländska samhället efter inbördeskriget byggde på militarism, stark nationalism och arbetsgivarvälde.2 Efter inbördeskriget 1918 fanns det klara intentioner hos arbetsgivaren att skapa en mera tyglad arbetarstam än tidigare. I Fiskars AB fick brukssamhällenas fasta arbetskraft en större betydelse under perioden efter inbördeskriget 1918. Samtidigt som bolaget medvetet satte sig in för att expandera sin verksamhet, gjordes målmedvetna satsningar på kvaliteten av arbetskraft. I synnerhet lades fokus på den manliga arbetskraften mer än tidigare. Genom Arbetsgivarnas Centralförbund, ACF, var det möjligt att föra en »intern» korrespondens mellan olika arbetsgivare angående arbetssökandes »pålitlighet». ACF upprättade 1928 en täckorganisation under namnet »arbetarstatistikavdelningen», vars syfte var att upprätthålla förteckningar över arbetstagare. Till statistikavdelningen kunde enskilda arbetsgivare vända sig för att försäkra sig om arbetstagares politiska pålitlighet. Även Fiskars AB stod i flitig korrespondens med statistikavdelningen. 1931 tillfrågade ACF av Fiskars dotterbolag Billnäs AB angående Georg Anselm Järnströms tillförlitlighet som arbetstagare.3 Walter Jörgensen som var kontorschef i Billnäs svarade med följande brev till ACF: Järnström antogs den 16 augusti 1918 som hantlangare i vår tjänst men avskedades den 18 december 1920, emedan han då han var s.k. värmare åt våra grepvalsare deltog i valsarnas strejk då dessa gjorde försök att tilltvinga sig högre ackordpris. Då emellertid en av våra grepvalsare på grund av sjukdom ej kunde fortsätta sitt arbete nödgades vi den 2 april 1928 under rådande brist på arbetare inom speciellt denna bransch återtaga Järnström i vår tjänst, enär han under sin tidigare tjänstetid hos oss visat sig något kunnig i grepvalsning. En härtill bidragande omständighet dvs. att vi å nyo anställde Järnström, var den, att Järnström under mellantiden fullgjort sin värneplikt och vi därför antogo, att han stadgat sig. Det visade sig emellertid ganska snart, att Järnström uppträdde berusad och att hans leverne i allmänhet lämnade åtskilligt övrigt att önska. Han uppsade sin tjänst hos oss den 27 april 1928 och syntes några dagar senare sysselsatt med att genom fabriksplanke utdela röd litteratur, antagligen röd propagandalitteratur åt arbetarna men lyckades vi dock icke överkomma något exemplar av ifrågavarande flygblad. I stöd av vad vi här ovan anfört kunna vi ej anse Järnström politiskt pålitlig.4 Brevet innehåller föreställningar om vad arbetsgivaren hade om duglighet beträffande arbetstagare. Det handlade inte bara om yrkesskicklighet, utan om politisk tillförlitlighet. Den politiska tillförlitligheten förknippades framförallt med föreställningar om ARBETARHISTORIA 3/2009 • 23 goda manliga egenskaper. Till sådana egenskaper hörde skötsamhet i arbete och ett gott leverne ur arbetsgivarnas perspektiv. Den problematiske arbetarmannen Tillsammans med andra arbetsgivare diskuterades arbetarfrågan. Fackföreningsrörelsen som stämplades som kommunistisk var det främsta hotet mot arbetsfreden. Men samtidigt hotade fackföreningarna de arbetare som inte fallit för rörelsens »illvilliga» och »ofosterländska» agitatorer. Arbetsgivarna syftade på de arbetare som ville tjäna sitt bolag och fosterland, men som under arbetskonflikter och strejker stod under ständigt hot från organiserade arbetare.5 Det handlade också om att bryta den farliga kollektiviteten bland arbetarna som var ett tecken på ett oupplyst leverne och sociala missförhållanden som den arbetande mannen stod inför. Hans svaga sidor lockades fram och gjorde honom till en icke-skötsam arbetstagare. Den icke-skötsamma arbetaren strejkade, söp och misskötte arbetet. Mot slutet av 1920-talet, i samband med långvariga strejker, genomförde ACF tillsammans med andra »fosterländskt» inriktade organisationer aktiva åtgärder för att stödja den »vita» arbetaren. Problemet uttrycktes i ACF:s ordförande Antti Hackzells cirkulärbrev till samtliga medlemmar år 1932; Man bör överallt noggrannare och mera kritiskt än tidigare gallra arbetarstammen och utbilda dugliga och tillförlitliga arbetare istället för de fackarbetare, vilkas avlägsnande man är nödsakad att planera. Sålunda borde man ovillkorligen få avlägsnade från arbetsplatserna alla ledare i en föregående strejk, ty såväl det ovanbelysta strejkhotet som många andra omständigheter hava lagt i dagen, att folk av detta slag knappast någonsin kan lugnas, utan de sträva åter och åter att arbeta för blivande arbetskonflikter. Man bör ytterligare – så ömtålig saken än är – framhålla, huru farliga för arbetsplatserna de personer äro, som intaga en ledande och bestämmande ställning i landsorganisationen liksom i fackföreningarna. [...] Sådana mäns ställning medför för dem en uppenbar skyldighet att alltid planera strid och att tillåta dem att verka på arbetsplatserna innebär ungefär detsamma, som om vi tilläte en fientlig makts generalstabsofficerare att fritt röra sig överallt i vår armé.6 Arbetarmännen var det problem som arbetsgivaren och de borgerliga vita diskuterade. Efter 1918 fanns det en oro hos borgerligheten – om inte pessimism – om (den manliga) arbetarens själsliv.7 Men också kvinnorna och föreställningen om den goda arbetarfamiljen kom i fokus. I samband med arbetarfrågan vid sekelskiftet 1900 var hustrurna och barnens 24 • ARBETARHISTORIA 3/2009 Frivilliga Brandkårister vid Fiskars bruk under 1930-talet. Bland brandkåristerna finns såväl arbetare som förmän. I brandkårsverksamheten tog sig den manliga bolagsgemenskapen uttryck, men med en hierarkisk ordning med förmännen som befäl och arbetarna som soldater. Källa: Fiskars Museums bildsamlingar. ARBETARHISTORIA 3/2009 • 25 lönearbete ett samhällsproblem, detta diskuterades utgående från mannens lönearbete. På grund av de låga lönerna uppstod det en oro hos de borgerliga om den »heliga familjens» förfall. Insatser gjordes genom upplysning och regelrätt socialarbete hos samhällets lägre skikt.8 Fiskars-koncernen finansierade en folkhögskola i bolagets hemsocken Pojo vars ändamål var att ge högre bildning till allmogens mindrebemedlade unga. Åren 1917–21 var skolan helt inriktad på att bilda kvinnor till goda husmödrar. Folkhögskolan samlade unga främst från brukssamhällena och den omkringliggande landsbygden.9 Efter inbördeskriget 1918 uttryckte skolans föreståndare Alexander Rajalin en oro, om inte förargelse över arbetarkvinnorna; Och ute i socknen flyga iland hatets budskap, bittra hämndfulla ord, vanmäktiga hotelser och förbannelser som pinade kvinnohjärnor uttänka inom sina så hårt straffade hem. Jag måste säga kvinnorna taga nog i vad vilja priset av männen, det är kvinnorna som under dessa månader närt sitt eget falska hopp om lycka och välstånd utan bekymmer och med det uppeggat männen, de hade talat ord, som ingen man talat; för att framtidens väg skulle jämna sig bättre och lättare, tror jag nästan att det vore bättre att mödrar och fästmör spärrades in i häkten och männen återskänktes till arbetet.10 I Rajalins tankegång var det inte männen som kunde beskyllas för upproret, snarare kvinnorna som fanns kring honom. Så det var fråga om mannens hustru, mor eller systrar. De hade lett honom in på en väg som stred mot allt förnuft, rationellt handlande och det som i tiden kunde betraktas som samhällets könsordning. Kvinnorna hade misslyckats i sin uppgift att försörja mannen. Att gifta kvinnor tvingades ut i förvärvsarbetet var ett tecken på misslyckande hos den löneförsörjande mannen när denne inte kunde försörja sin familj. Detta var den tidens borgerliga tankegångar. Målsättningen var att mannen kunde ensam försörja familjen med sitt lönearbete. Förslag om familjelöner till mannen hade gjorts redan tidigare.11 Inom Fiskars-koncernen fanns dock inga konkreta förslag om familjelönens införande under 1920-talet. Däremot gjordes insatser som stärkte familjemännens position i bolaget. Detta skedde genom uppmuntran till egnahemsbygge eller bättre bostadsförhållanden till arbetare med familj. Detta gällde naturligtvis så länge familjefadern var arbetsförmögen, i de fall han drabbades av sjukdom eller olycka rasade det sociala skyddsnätverket för familjen. Det fanns fall då hustrun fick bära försörjningsansvaret när mannen insjuknade. I de fall kvinnan fungerade som huvudsaklig försörjare råkade familjen i svår social position med tiggeri och bidrag från kommu26 • ARBETARHISTORIA 3/2009 nens fattigvårdsnämnd. En dotter till en arbetarfamilj i Åminnefors industrisamhälle, som tillhörde Fiskars AB, i södra Finland, berättar hur hennes far insjuknade och blev arbetsoförmögen; Nää mamma fick nog ta hand om oss själv. Inte hjälpte nån inte. Jag tror att mamma fick en gång från kommun som hon sa. En enda gång och jag tror att det var därför för hon skulle betala sjukhuset också för pappa då och det var sista. Vi fick ingen hjälp alls bara vad vi fick från skolan sen att vi fick någo klänningstyg och så där... Nej dom [grannarna] var ju lika och kvinnorna var ju inte på arbetet dom var hemma... sen när jag började arbeta så gav man ju matpengar hem det fick man ju lära sig.12 Kvinnan som ensamförsörjare var dömd till social utslagning i det mellankrigstida industrisamhället. Ovannämnda citat vittnar om hur pass könad arbetsfördelningen var inom Fiskars-bolaget. Samtidigt berättar det om hur pass beroende arbetarfamiljerna var av att mannen var frisk och arbetsför. Mannen som huvudsaklig försörjare av kvinnan och barnen var så pass inbyggd i bolagsverksamheten att andra möjligheter var helt otänkbara. Bolagets föreningsverksamhet Idrotts- och brandkårsverksamheten hade en stark ideologisk prägel i det borgerliga samhället. Trots dess frivilliga framhållning, var verksamheten riktad och exkluderande. Frivilligheten var relativt flytande, i praktiken valdes arbetare till brandkåren av brandkårsledningen, som samtidigt var förmän i fabrikerna, till brandkårsverksamheten. På arbetsplatsen brukade verkmästarna eller kontorschefen gå runt och uppmana en del arbetare att gå med i brandkåren med hotet om uppsägning och vräkning från bruksamhället.13 Med brandkårsverksamheten stärktes den inbyggda hierarkin i bolagsverksamheten. Förmän på arbetsplatsen verkade som officerare i brandkåren, medan arbetarna verkade som brandsoldater. Likaså skapades nya kontrollformer från arbetsgivarsidan mot arbetarna, när brandkårens reglemente förbjöd brandsoldaterna att olovligt lämna orten utan brandkårschefens tillåtelse. Brandkåren krävde ständig uppmärksamhet och beredskap till brandutryckning, vilket i sin tur krävde nykterhet och att arbetaren befann sig hemma på sin fritid ifall utryckningsordern skulle komma.14 Trots det var det många arbetare som mindes brandkårstiden med värme. I synnerhet de festliga tillställningarna som anordnades på första maj och som konkurrerade med arbetarrörelsens fester med parad och efterföljande fest då vanligtvis sprit förtärdes i större mängder.15 Den frivilliga brandkåren var ett utomordentligt redskap för att stärka en manlig sammanhållning över klassgränserna i Fiskarsbolaget – en populär verk- samhetsform bland arbetarmännen i bolaget än idag. Bolaget satsade starkt på föreningsverksamhet som var specifikt ämnad för män. Dels av den orsaken att huvuddelen av arbetskraften var manlig. Men fokus skall läggas vid innehållet och innebörden med dessa sammanslutningar: Hur de formades och utövades i praktiken? Också vilka som blev medlemmar och vilka som exkluderades? Exemplet med den frivilliga brandkårsverksamheten visar på en tydlig konstruktion av samhörighetsideal och vem det omfattar. De som under mellankrigstiden togs med i brandkårsverksamheten var män med familjer och en yrkesposition i bolaget som var viktig ur arbetsgivarens perspektiv.16 Arbetsgivaren hade en stark tilltro till dessa arbetarmän som kallades för bolagets »stamtrupp». Männen tilldelades sociala förmåner för att stärka lojalitetsbandet till bolaget, samtidigt som de avkrävdes en lojalitetsförklaring för arbetsgivaren. Sammanfattning Det arbete som utfördes i Fiskars sammankopplades med det vita Finlands nationalistiska ideologi. Till det hörde småbrukaridealet och idealet om den fria bonden, samt en stark militär som försvarade den finländska och västerländska civilisationen från österns, alltså Sovjetunionens, barbari. Fiskarskoncernens chef bergsrådet Alb. Lindsay von Julin brukar framhålla, att varje Fiskars plog bidrar till att skapa kultur i landet och varje av Fiskars stål tillverkad granat till att försvara denna kultur. Därmed uttryckes i några få ord kärnan i Fiskars’ hela omfattande produktionsprogram, som går ut på att främja landets materiella och andliga kultur och på att vid behov försvara landets frihet och oberoende.17 Arbetaren i bolaget skulle känna sig delaktig i dessa nationalistiska ändamål, att han var med om att bygga upp och försvara den finländska samhällsmodellen. Hans insats var viktig menade arbetsgivaren. Arbetsgivaren hade gjort insatser för att välja rätt i arbetarstammen, dels hitta politiskt pålitliga och dugliga arbetare – två begrepp som nu förknippades. Samtidigt förknippades detta med att arbetaren var en man och att hans egenskaper liknande den borgerliga mannens. Detta var kärnan i samhörighetstänkandet. De sociala förmånerna som tilldelades genom den enskilda arbetsinsatsen i bolaget skulle ur arbetsgivarens perspektiv få arbetaren att uppskatta den egna arbetsinsatsen. Istället för att ta emot förnedrande sociala hjälpmedel från kommunen eller staten, kunde arbetaren försörja sig själv och hans familj genom hårt arbete i bolagets tjänst. Detta hängde samman med den borgerliga föreställningen som var inbyggd i arbetsgivarpolitiken, självförverkligande och hjälp till självhjälp. NOTER – »ATT GALLRA I ARBETARSTAMMEN» 1 T J Särkkä, Fiskars. Trehundra år av järnförädling och industrikultur i Finland, Helsingfors 1935, s. 79. 2 Risto Alapuro, Suomen synty paikallisena ilmiönä 1890–1933, Helsinki 1994; Pauli Kettunen, Poliittinen liike ja sosiaalinen kollektiivisuus. Tutkielma sosialidemokratiasta ja ammattiyhdistysliikkeestä Suomessa 1918–1930, Helsinki 1986. 3 Brev till B.B Ab från ACF 9.5.1931, Korrespondens med ACF, Korrespondens, Fiskars OY AB Billnäs fabriker, Näringslivets Centralarkiv i Finland (ELKA). 4 Brev till ACF 15.5.1931 »Brev angående arbetaren Georg Anselm Järnströms politiska tillförlitlighet», Korrespondens med ACF, Korrespondens, Fiskars OY AB Billnäs fabriker, Elka. 5 Jussi Koivuniemi, ’Isänmaan asialla vai petturin tiellä? Lakonmurtajat Suomessa 1920-luvun lakoissa’, i Kansa ja kumous. Modernin Euroopan murroksia 1880– 1930, Helsinki 1998. 6 PM 9.7.1932 »Angående strejkhotet inom glasindustrin och det nuvarande läget på arbetsmarknaden», Cirkulärbrev till medlemmarna i Arbetsgivarnas Centralförbund, Korrespondens med ACF, Korrespondens, Fiskars OY AB Billnäs fabriker, Elka. 7 George L. Mosse, The image of man. The creation of modern masculinity, Oxford 1996, s. 107–132. Beträffande finländska arbetares problematiska »själsliv» se Pauli Kettunen, Kansallinen työ. Suomalaisen suorituskyvyn vaalimisesta, Helsinki 2001, s. 50–51. 8 Pirjo Markkola, Työläiskodin synty. Tamperelaiset työläisperheet ja yhteiskunnallinen kysymys 1870-luvulta 1910-luvulle, Helsinki 1994. 9 Västra Nylands Folkhögskola 1905–1930. Minnesskrift sammanställd av Georg Karlsson, Ekenäs 1931. 10 6.5.1918, »Dagboksbrev 1918», Alexander Rajalins samling, Handskriftsavdelningen vid Åbo Akademis Bibliotek. 11 Markkola 1994, s. 156–168. 12 Kvinna (f.1907) intervjuad av Katia Båsk 1999, »Åminnefors – ett industrisamhälle i förändring», Folkkultursarkivet, Svenska Litteratursällskapet i Finland. 13 »Brandkårsfesterna var det bästa nöjet», Intervju med Levi Palmroos, Alf-Erik Helsing, Berättelser från Billnäs 2, Ekenäs 2006, s. 106. 14 Historik 1938 och brandkårsreglemente, Pojo samling. Historik och hembygdsminnen, Pojo lokalhistoriska arkiv (Fiskars). 15 »Brandkårsfesterna var det bästa nöjet» Intervju med Levi Palmroos. Oswald Forss »Minnen och hågkomster från det gamla Fiskars», Pojo lokalhistoriska arkiv. 16 Som exempel kan nämnas smederna och andra arbetare med teknisk kunskap som var svårersättlig. 17 Särkkä 1935, s. 81. MATIAS KAIHOVIRTA är doktorand vid Åbo akademi. Hans avhandling handlar om maskulinitet bland finska arbetare ARBETARHISTORIA 3/2009 • 27 Huvudmän, lönearbete och yrkesskicklighet Kön och begreppet arbete inom finländsk socialpolitik Tidigare forskning har visat att socialpolitiken påverkar män och kvinnor olika. Men frågan om vilken roll det vetenskapliga underlaget som ligger till grund för socialpolitiken har spelat, har inte ställts i samma utsträckning. I artikeln analyseras hur föreställningar om män och kvinnor inverkade på Heikki Waris, vetenskapliga verk. Waris är en av männen bakom den finländska socialforskningen och välfärdsstaten. – AV HANNA LINDBERG År 1945 grundades statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet. De samhällsvetenskapliga ämnena, som under 1900-talets första hälft hade utvecklats och etablerats vid de finländska universiteten, blev nu tydligt avgränsade discipliner. Ämnen som sociologi, nationalekonomi och statslära var bekanta sedan tidigare, medan socialpolitik inrättades som ett nytt ämne med en egen lärostol. Socialpolitisk forskning bedrevs aktivt internationellt, men Finland var ett av få länder där socialpolitik blev ett eget universitetsämne. Socialpolitiken blev därtill snabbt populär bland studenterna och erbjöds senare vid flera universitet i Finland. Syftet med det nya ämnet var att förena vetenskaplig forskning med konkreta åtgärder, för att förse befolkningen med en rimlig levnadsstandard, social säkerhet och trivsel. Bland de tidiga företrädarna för ämnet var förhållandet mellan könen eller kvinnors ökade deltagande på arbetsmarknaden inte frågor av större vikt. Det betyder dock inte att socialpolitiken skulle ha varit neutral i förhållande till kön. Feministiska socialpolitiska forskare i Finland har visat att det synbara ointresset för kön inom den tidiga finländska socialpolitiken istället betydde att den socialpolitik som utvecklades i första hand var inriktad på den manlige förvärvsarbetaren.1 I den här artikeln utgår jag från detta påstående och jag skall fokusera på hur begreppet arbete var nära kopplat till uppfattningar om kön, manlighet och kvinnlighet inom disciplinen socialpolitik, som den utvecklades av Heikki Waris (1901–1989), ämnets första professor. Vid Waris tillträde som professor år 1948 saknade socialpolitiken en klar profilering och det var istället till stor del i Waris regi ämnet utvecklades. I egenskap av ämnets första professor blev Waris dessutom känd som en av de personer som lade grunden för den finländska välfärdsstaten. Därför är hans texter viktiga vid en studie av den vetenskapliga socialpolitiken i Finland. I artikeln vill jag alltså se hur arbete kan förstås som 28 • ARBETARHISTORIA 3/2009 ett könat begrepp i Waris texter. Förutom begreppet arbete i sig är även andra närstående begrepp intressanta, såsom arbetsförmåga och yrkesskicklighet. Eftersom användningen av begrepp förändras över tid vill jag även ta fasta på förändringar av arbete och kön. Heikki Waris inledde sin akademiska karriär inom ämnet historia och disputerade år 1932 på avhandlingen Työläisyhteiskunnan syntyminen Helsingin Pitkänsillan pohjoispuolelle (Arbetarsamhällets uppkomst norr om Långa bron i Helsingfors), som blev en klassiker inom finländsk arbetarhistoria. I avhandlingen var Waris intresserad av socialpolitiska frågor och han använde sig av sociologiska metoder som var inspirerade av amerikansk sociologi. Trots att Waris utvecklade ämnet socialpolitik hade en socialpolitisk forskning redan länge bedrivits i Finland. Den vetenskapliga socialpolitikens ursprung fanns i Tyskland och föreningen Verein für Sozialpolitik, som grundades år 1873. Föreningen stod som modell för den första socialpolitiska forskningen i Finland, som från och med 1800-talets slut bedrevs inom ramen för nationalekonomiska och senare socialpolitiska föreningar. På 1930-talet inleddes undervisning i socialpolitik vid Socialhögskolan i Helsingfors och år 1945 inrättades universitetsämnet vid Helsingfors universitet.2 Likt sina föregångare lade Waris stort värde vid de tyska samhällsvetenskaperna, men den anglosaxiska forskningen fick i praktiken större betydelse för hur ämnet utvecklades.3 I sin vetenskapliga produktion behandlade Waris en rad olika teman, där arbetarfrågor och socialpolitikens utveckling kan sägas vara de mest förekommande. Till Waris produktion hörde även ett flertal översiktsverk, där den finländska socialpolitiken och Finlands demografiska och sociala struktur beskrevs i sin helhet. Verken hörde länge till de mest lästa läroböckerna vid de samhällsvetenskapliga fakulteterna i Finland. I hela sin produktion återkom Waris till de strukturella förändringar det finländska samhället hade genomgått sedan industrialiseringen och hur människan skulle handskas med den snabbt förändrade och moderniserade världen. Definitioner av arbete Då den socialpolitiska forskningen inleddes i Finland vid sekelskiftet 1900 riktades intresset uttryck- Synen på mäns och kvinnors arbete har påverkat den finländska socialforskningen. När kvinnors förvärvsarbete diskuterades, så var utgångspunkten alltid att det var problematiskt. Foto: Metallarbetaren ligen mot arbetarklassen och den arbetande befolkningen. Under Heikki Waris verksamma period breddade socialpolitiken sitt perspektiv till att innefatta olika grupper och enskilda individer i samhället som var i behov av socialpolitiska åtgärder. Arbete kvarstod dock som en av socialpolitikens grundstenar. Waris aktiva period var lång, cirka 1932– 1974, och sammanföll med flera avgörande förändringar i det finländska samhället. Till dessa hörde ett ökat kvinnligt deltagande på den offentliga arbetsmarknaden. Hur Waris definierade arbete och vilka gränser han gav det varierade i de olika verken. Det mest givna, och kanske även det minst intressanta sättet att definiera arbete var att beskriva de olika näringsgrenar som fanns i Finland. Arbete som näringsgren förekom främst i de av Waris böcker där syftet snarare var att beskriva samhällsstrukturen och samhällsproblemen än att presentera socialpolitiska åtgärder. Boken Suomalaisen yhteiskunnan rakenne (Det finländska samhällets struktur) utkom år 1948 och var en av tidens mest heltäckande skildringar av det finländska samhället. Ett av kapitlen behandlade befolkningens klassindelning, som var baserad på arbete och en lång redogörelse för Finlands näringsgrenar följde. Tidens främsta försörjningsmöjligheter fanns i jordbruket och i industriarbetet, vilka även fick mest utrymme i kapitlet.4 Ett liknande kapitel fanns i boken Muuttuva suomalainen yhteiskunta (Det finländska samhället under förändring), från år 1968, som var baserad på en föreläsningsserie Waris hade hållit vid Helsingfors universitet. Även i denna bok belystes klasskillnader i första hand genom arbete och näringsgrenar och likt situationen 20 år tidigare dominerade fortfarande jordbruket och industriarbetet. Trots att näringsgrenarna i sig kan tyckas ha lite med kön att göra, var indelningen i dem i högsta grad kopplad till kön. Indelningen i näringsgrenar var baserad på en indelning av människor i försörjare och försörjda, med familjens huvudman (päämies) som försörjaren och frun, barnen och åldringarna som de försörjda. Denna indelning följde det statistiska regelverket för tiden. Merja Kinnunen har visat att begreppen försörjare, försörjda och begreppet huvudman hölls relativt oförändrade i den officiella statistiken under hela 1900-talet. Trots en ökad strävan mot ett könsneutralt språkbruk mot slutet av århundradet, då ordet huvudman byttes ut mot referensperson, kvarstod antagandet om att denna i huvudsak var en man och att familjesammansättningen var hierarkiskt ordnad.5 I Waris användning av begreppen fanns en liknande kombination av förändring och konservatism. I avhandlingen TyöARBETARHISTORIA 3/2009 • 29 I föreställningar om arbete ingick bilden av mannen som familjeförsörjare. Bilden visar två arbetare som deltar i utstakningen av nya tomter strax utanför Lahti. Foto: Metallarbetaren. läisyhteiskunnan syntyminen Helsingin Pitkänsillan pohjoispuolelle, som behandlade ett arbetarsamhälles utveckling vid 1800-talets slut, nämndes endast männen som försörjare. Ett antagande om kvinnliga försörjare kan ändå skönjas i verket, eftersom en försörjare var en person med ett eget yrke och de kvinnliga industriarbetarnas andel var stor i det undersökta samhället.6 I Suomalaisen yhteiskunnan rakenne nämnde Waris redan i presentationen av begreppen försörjare och försörjda att även kvinnor kunde vara familjens huvudman, eller huvudkvinna som han benämnde dem.7 Waris hänvisade då med största sannolikhet till ensamstående mödrar och inte till fall där kvinnor försörjde både man och barn. Enligt Kinnunen räknades kvinnor ända fram till 1970-talet som huvudmän endast då de var ensamstående.8 Trots att indelningen i försörjare och försörjda följde den etablerade statistiska metoden fick Waris kritik för hur han använde sig av den. I en recension av Suomalaisen yhteiskunnan rakenne menade historikern Eino Jutikkala att indelningen osynliggjorde det viktiga arbete bondfruar utförde. Enligt Jutikkala var därför den statistik som gjordes på basen av indelningen problematisk.9 Det något absurda i en situation där kvinnor var hela familjens huvudman beskrev Waris i Muuttuva suomalainen yhteiskunta, där för övrigt indelningen försörjare och 30 • ARBETARHISTORIA 3/2009 försörjda inte längre stod att finna. I boken beskrev Waris småbrukarfamiljer, där fadern var tvungen att söka förvärvsarbete utanför jordbruket, och där frun var huvudansvarig. »Han arbetar på sin egen gård endast under den mest brådskande sommartiden, alltså som familjehuvudets – hustruns – assisterande familjemedlem!»10 [Min översättning] I Muuttuva suomalainen yhteiskunta fanns det förutom arbete som näringsgren även ett annat sätt att definiera arbete. Waris kunde ge arbete en bred definition och delade in det i lönearbete, lantbruksarbete och hemarbete som utfördes av familjemodern.11 I boken var det dock endast den första formen av arbete, alltså lönearbetet, som var av intresse. Uppfattningen om familjemodern som arbetare fanns även i en undersökning över behovet och organiserandet av semester. Enligt Waris skulle det vara möjligt för mindre bemedlade arbetar- och småbrukarhustrur att ta ut någon form av ledighet, då dessa både hade ett större antal barn och inte hade möjlighet att anställa någon att hjälpa till med hushållsarbetet. Enligt Waris var det statens uppgift att i speciellt utvalda fall möjliggöra en semester för dessa kvinnor. Waris menade att: »Familjemödrarnas hälsa och arbetskraft äro dock till den grad värdefulla för nationen, att de inte kunna utsättas för alltför stora påfrestningar utan att åstadkomma stor Trots att hushållsarbete kunde betraktas som krävande så räknades det i Waris verk inte som ett fullvärdigt arbete. Bilden är tagen i ett nytt bostadsområde utanför Lahti. Foto: Metallarbetaren. skada och förlust.»12 Trots att Waris här såg barnoch hushållsskötseln som krävande utgjorde de inte i sig ett fullvärdigt arbete. Det var endast i kombination med ett annat betungande arbete som uppgifterna blev påfrestande och som en statsubventionerad semester var nödvändig. Trots att Waris kunde ge arbete en bredare definition var det ändå den första begreppsförklaringen, där arbete först och främst sågs som förvärvsarbete, som dominerade i hans övriga verk. I Waris mest renodlade socialpolitiska verk, Suomalaisen yhteiskunnan sosiaalipolitiikka (Det finländska samhällets socialpolitik) från år 1961, fanns det ingen uppfattning om arbete utanför lönearbetet. Således fick arbete i verket klart manliga förtecken. Då kvinnligt förvärvsarbete diskuterades var det alltid i samband med de problem det medförde. Waris återkom i flera av verken till hur kvinnors arbete utanför hemmet påverkade familjen och det arbetsskydd kvinnliga arbetare var i behov av. Dessutom framhöll Waris kvinnornas negativa inverkan på arbetsmarknaden. Dels poängterade Waris de låga lönerna som kvinnor på arbetsmarknaden medförde, som Waris främst ansåg bero på kvinnors oerfarenhet och okunskap om hur arbetsmarknaden fungerade.13 Dels påstod Waris även att kvinnor medförde sämre organisationsförmåga, och då främst inom fack- föreningarna. Då Waris diskuterade fackföreningarna som tillhörde Tjänstemannaorganisationernas Centralförbund skrev han att: »Samhörighetskänslan och organisationens slagkraft försämras av dess tvåspråkighet och tjänstemannakårens kvinnodominans.»14 [Min översättning] Waris poängterade att de problem kvinnligt förvärvsarbete ledde till var synnerligen svårlösta. Ett problem som speciellt intresserade Waris var kvinnligt nattarbete. Finland var nämligen ett av få europeiska länder där kvinnligt nattarbetsförbud aldrig infördes och Waris återkom i så gott som varje bok till behovet av förbudet. Så sent som 1974 uppmärksammade Waris fortfarande behovet.15 Förutsättningar för arbete Arbete förekom inte endast som näringsgren eller lönearbete, utan kunde även vara en måttstock för hur olika människor värderades. Socialpolitiken skulle reglera förhållandet mellan arbetsmarknaden och den enskilda människan men alla kunde inte arbeta och andra var inte önskvärda på arbetsmarknaden. Arbetsförmåga och yrkesskicklighet var avgörande för att skilja mellan de önskade och oönskade elementen. Även i denna diskussion var föreställningar om kön och manlighet närvarande. ARBETARHISTORIA 3/2009 • 31 Waris ansåg att urbaniseringen medförde att landsbygdens sämsta män, som saknade yrkesskicklighet, kom till städerna. Bilden visar finska jordbrukskvinnor under en fikarast 1943. Foto: Lantarbetaren. Arbetsförmågan kopplades i första hand till det kroppsliga och mentala. Ålder samt fysiskt och psykiskt handikapp framstod i Waris verk som de främsta indikatorerna på arbetsförmåga. Uttalanden om människans bästa ålder var ett återkommande inslag i Waris texter, till exempel i samband med diskussioner om urbaniseringen, emigrationen till Amerika och de stupade i andra världskriget. De män som hade flyttat från landsbygd till stad, från ett land till ett annat och stupat i krig var i oftast runt 20 till 40 år gamla, som alltså var de bästa av åldrar, och arbetsförmåga var den utslagsgivande faktorn. Då Waris diskuterade kvinnligt förvärvsarbete nämnde han ofta att detta specifikt gällde unga kvinnor men arbetsförmåga och ålder var främst någonting som Waris kopplade till männen; den bästa åldern var nämligen även manlighetens ålder (miehuuden ikä).16 Uppfattningen om den bästa åldern var förutom arbete naturligtvis även kopplad till giftermål och barnafödande och det kunde förväntas att Waris skulle ha betonat ålder för kvinnornas del i samband med barnafödande, men en sådan diskussion lyser med sin frånvaro i Waris texter. Därför var ändå arbete den främsta grunden för uppfattningen om ålder. Arbetsförmåga diskuterades i högre grad då det kom till psykisk och fysisk hälsa. Arbetsförmågan var 32 • ARBETARHISTORIA 3/2009 avgörande för hur Waris kategoriserade den handikappade befolkningen i Suomalaisen yhteiskunnan rakenne. Vid genomgången av den mentala ohälsan räknades de som Waris betecknade som svårt förståndshandikappade, psykiskt sjuka och personer med svår epilepsi till det lägsta skiktet, som var helt oförmögna att arbeta. Ovanför dessa stod de som var delvis eller tidvis oförmögna att arbeta. Hit räknade Waris psykopater, alkoholister, milt förståndshandikappade samt personer med mild epilepsi, låg intelligens och personlighetsstörningar. Arbetsförmågan hos dessa personer bestämde enligt Waris även deras samhällsduglighet. Även kategoriseringen av de fysiskt handikappade följde samma logik. Följaktligen var blindhet ett värre handikapp än dövhet.17 Waris menade ändå att avgörandet av en handikappad persons arbetsförmåga ofta var en svår uppgift. Dessutom var det alltid kopplat till landets behov av arbetskraft; då arbetsbristen var större fick handikappade enklare arbete men de var de första att avskedas då arbetsplatserna var fyllda. Att olika former av handikapp var oönskade element i arbetslivet, visade Waris på i Suomalaisen yhteiskunnan sosiaalipolitiikka där han pekade på att dessa människor löpte en större risk att skada både sig själva och andra.18 Den tredje grupp som Waris behandlade i sin genomgång av handikapp var krigsinvaliderna. Enligt Waris lyfter i sina texter fram skillnader mellan olika manliga arbetargrupper, medan det saknas en analys av skillnader mellan olika kvinnliga arbeten, trots att han noterade det stora antalet kvinnor som var verksamma inom industrin. Bilden visar en finsk jordbrukskvinna. Foto: Lantarbetaren. Waris skulle samhället sätta in de bästa resurserna för att få dessa män tillbaka på arbetsmarkanden, då de fortfarande tillhörde den arbetsföra åldern. För dem som var så svårt skadade att de inte hade möjlighet att fortsätta jobba, skulle samhället erbjuda vård. Soldaterna hade gjort sitt för nationen och nu var det folkets skyldighet att göra sitt för dem.19 Beskrivningen av krigsinvaliderna och de stupade visar hur manlighet och kroppslig samt mental hälsa var sammankopplade. Waris menade att sorgen av att ha förlorat soldaterna i kriget förvärrades på grund av kvaliteten på de stupade männen. De var nämligen de bästa männen, både mentalt, fysiskt och åldersmässigt.20 Den fysiska och mentala förmågan att arbeta kan ses som direkt utslagsgivande, men det fanns även andra förutsättningar för arbete som skilde de goda från de dåliga. Yrkesskicklighet och arbetsmoral var avgörande egenskaper som bestämde vilka som blev de bästa arbetarna. I avhandlingen Työläisyhteiskunnan syntyminen Helsingin Pitkänsillan pohjoispuolelle gjorde Waris en klar skillnad mellan arbetarna som var baserad på skolning till och vilja att arbeta. Bland den landsbygdsbefolkning som flyttade in till städerna såg Waris två typer. Arbetarsamhällets bästa män utgjordes av dem med hög yrkesskicklighet som i flera generationer hade utvecklat sin kunskap för yrket. I den nya situationen i staden strävade dessa män medvetet efter att höja sin sociala och ekonomiska ställning. I flyttningsrörelsen till staden kom även landsbygdens sämsta män. Dessa saknade yrkesskicklighet och blev ofta städernas proletariat, som Waris uttryckte det. Dessutom saknade de en vilja att sträva uppåt. Trots att Waris menade att den förra gruppen var i minoritet var det ändå de som blev representanterna för det arbetarsamhälle Waris ville beskriva.21 Arbetsmoral och yrkesskicklighet blev karakteristiska för de goda sidorna av arbetarmanligheten. I Suomalaisen yhteiskunnan rakenne var åtskillnaden mellan städernas bästa och sämsta män om möjligt än mera markerad. De svagaste flydde från arbetet på landsbygden, hade endast korta anställningar i städerna och lärde sig aldrig ett yrke ordentligt. Ur denna grupp kom det kriminella och lösdrivande »avskummet» (pohjasakka).22 Det fanns ingen uppfattning om olika typer av kvinnliga arbetare hos Waris, trots den stora andelen kvinnliga industriarbetare som Waris noterade. Yrkesskicklighet förknippades inte heller med de kvinnliga arbetarna utan de var som bäst fingerfärdiga (näppärä).23 I fråga om yrkesskicklighet fanns det en tydlig uppfattning om förändring hos Waris. I Suomalaisen yhteiskunnan rakenne menade Waris att ARBETARHISTORIA 3/2009 • 33 det finländska industriarbetet karakteriserades av yrkesskicklighet, men det var främst ett arv från tiden före industrialiseringen och dess betydelse hade kraftigt försvagats på grund av arbetets rationalisering och mekanisering. Waris såg emellertid en framtid för yrkesskickligheten, om än i modifierad form. De enskilda industrigrenarna skapade egna och nya krav på kunnande och begreppen kunskap och skicklighet var under konstant omdefiniering.24 Avslutning I artikelns inledning skrev jag att den tidiga finländska socialpolitiska forskningen har kritiserats för att ha ignorerat frågor som gällde kön och haft mannen som den outtalade utgångspunkten. Vid den här korta analysen av hur begreppet arbete kan förstås i samband med uppfattningar om kön i texter skrivna av Heikki Waris kan detta påstående undersökas. Trots att Waris uppmärksammade att det hemarbete som utfördes av mödrar var en viktig uppgift,var det enbart lönearbetet som var av verkligt intresse i Waris texter. Då Waris diskuterade lönearbete i för- NOTER – HUVUDMÄN, LÖNEARBETE OCH YRKESSKICKLIGHET 1 Se t.ex. Raija Julkunen, »Sosiaalipolitiikan klassikoiden vaietut naiset», i: Anneli Anttonen et al (red.), Sosiaalipolitiikka 1989: Naistutkimus, Sosiaalipolittisen yhdistyksen julkaisu 14, Tammerfors 1989, s. 9–22 och Anneli Anttonen, Feminismi ja sosiaalipolitiikka: Miten sukupuolesta tehtiin yhteiskuntateoreettinen ja sosiaalipoliittinen avainkäsite, Tammerfors 1997, s. 55–76. 2 Se Erik Allardt, »Yhteiskuntatieteet», i Päiviö Tommila (red), Soumen Tieteen historia 2: Humanistiset ja Yhteiskuntatieteet, Borgå 2000, s. 504–551. 3 Heikki Waris, »Sosiaalipolitiikka tieteenä ja käytännössä», i: Risto Eräsaari & Keijo Rahkonen (red), Työväenkysymyksestä sosiaalipolitiikkaan. Yrjö-Koskisesta Heikki Warikseen, Helsingfors 1975, s. 298–395. 4 Heikki Waris, Suomalaisen yhteiskunnan rakenne, Helsingfors 1948, s. 130–175. 5 Merja Kinnunen, Luokiteltu sukupuoli, Tammerfors 2001, s. 57–62. 6 Heikki Waris, Työläisyhteiskunnan syntyminen Helsingin pitkänsillan pohjoispuolelle I, Helsingfors 1932, s. 87. 7 Waris 1948, s. 130. 8 Kinnunen 2001, s. 59–60. 9 Eino Jutikkala, »Yhteiskunta, johon kuulumme», Suomalainen Suomi 2, 1948, s. 100. 10 »Vain kiireimpänä kesäaikana hän on sitten omalla tilallaan maatöissä, siis ikään kuin perheenpään - vaimon - avustavana perheenjäsenenä!» Heikki Waris, Muuttuva suomalainen yhteiskunta. Andra upplagan, Borgå & Helsingfors 1974, s. 22–23. 34 • ARBETARHISTORIA 3/2009 hållande till kvinnor var det i form av problem som det medförde. Waris bedrev sin forskning under en lång och omdanande period och det kunde förväntas att begreppet arbete skulle ha genomgått en märkbar förändring. Det är emellertid oföränderligheten som är mest iögonenfallande och synen på kvinnligt förvärvsarbete är det bästa exemplet på denna oföränderlighet. Waris var genom sin socialpolitik med om att bygga upp den finländska välfärdsstaten och han strävade efter harmoni och enhet i samhället. Ingen skulle, till exempel på grund av sin klasstillhörighet, behöva födas till en ofördelaktig position i samhället. Trots idealet om enhet skapade Waris nya grunder för skillnader mellan olika människor. Detta blir tydligt då begreppet arbete analyseras ur ett könsperspektiv. Om arbete var manligt kodat i Waris texter, visar diskussionen om arbetsförmåga och yrkesskicklighet att det fanns stora skillnader mellan olika män. Medan kvinnor behandlades som en enhetlig grupp, fanns det hos Waris en klar uppfattning om bättre och sämre män, som hade olika roller i den begynnande finländska välfärdsstaten. 11 Waris 1974, s. 90. 12 Heikki Waris, Semesterns planläggning som socialpolitisk uppgift. Särtryck ur Social Tidskrift, Helsingfors 1940, s. 18. 13 Waris 1932, s. 163–164. 14 »Yhteenkuuluvuuden tunnetta ja järjestön iskuvoimaa vähentämässä ovat myös monien järjestöjen kaksikielisyys ja toimihenkilökunnan suuri naisvaltaisuus.», Heikki Waris, Suomalaisen yhteiskunnan sosiaalipolitiikka. Johdatus sosiaalipolitiikkaan, Borgå 1961, s. 52. Om låga löner och organisationsförmåga, se även Waris 1948, s. 147. 15 Waris 1974, s. 29. 16 Heikki Waris, »Yleinen väestökehitys 1800-luvun puolivälin jälkeen», i: Gunnar Suolahti et al (red.), Suomen kulttuurihistoria IV: industrialismin ja kansallisen nousun aika, Jyväskylä & Helsingfors 1936, s. 26. 17 Waris 1948, s. 38–45. 18 Waris 1961, s. 111. 19 Waris 1948, s. 47–48. 20 Waris 1948, s. 107. 21 Waris 1932, s. 114–115. 22 Waris 1948, s. 301. 23 Waris 1948, s. 147. 24 Waris 1948, s. 145–146. HANNA LINDBERG är doktorand vid Åbo akademi. Hon skriver om Heikki Waris arbete utifrån ett köns- och begreppshistoriskt perspektiv Rune B. Johansson – folktalare och samhällsbyggare Rune Johansson var inrikesminister under Tage Erlander och en av huvudaktörerna bakom den offentliga sektorns expansion, kommunindelningsreformerna och miljonprogrammet. Hans personarkiv har nu ordnats och förtecknats. – AV ARNE HÖGSTRÖM Rune B. Johansson var en av de starkaste förespråkarna för den offentliga sektorns utbyggnad i Sverige, och många av de beslut han medverkade till har återverkningar än i dag drygt trettio år efter hans tid som minister. Numera hör man honom sällan nämnas, och yngre svenskar verkar knappt ha hört talas om honom. Kanske var han alltför typisk för en tid som nu tycks avlägsen och främmande, eller så har andra fungerat bättre som symboler för de ideal han stod för. Då hans arkiv nu efter många år har förtecknats kan det dock vara dags att påminna om honom. Rune Bernhard Johansson föddes den 12 februari 1915 i Växjö. Han var son till bagarmästaren Axel Johansson och Hulda Lundkvist och själv verksam som bagare innan han blev politiker på heltid; under sin korta karriär som fotbollsspelare lystrade han till namnet Rune »Bagarn» Johansson. Rune Johansson förberedde noga sitt inträde i politiken genom att på fritiden gå talrika korrespondenskurser, bland annat en kurs i internationella problem 1934–1935, en kurs i talteknik 1937– 1938, en kurs i nationalekonomi 1937–1939, en kurs i Sveriges näringsliv 1937– 1939, kurser i bokföring 1940–1941 och en kurs i kommunalkunskap 1941–1944. De första bevarade talen hölls 1936 i SSU-sammanhang; stilen är liksom senare något magistral och omständlig. Lördagen den 19 september 1942 kl.18.15 höll han, då ännu kallad »bageriarbetaren», ett valtal betitlat »Demagogi i valdebatten» på Stora torget i Ljungby enligt en affisch i ARAB:s affischsamling. Samma år röstades han in i stadsfullmäktige i Ljungby, och 1947 var han ordförande för dess drätselkammare. 1951 valdes Johansson till riksdagsledamot (till och med 1960 av första kammaren), en plats han behöll till 1979. Vid Tage Erlanders regeringsombildning 1957 utsågs han till inrikesminister, 1960 till ledamot av SAPs partistyrelse, där han förblev till 1978. Som inrikesminister fick han ansvar för bostadspolitiken och blev en av tillskyndarna av »miljonprogrammet», planen att på tio år, 1964–1974, avhjälpa bristen på hyreslägenheter medelst en miljon statligt lånefinansierade nya bostäder, vilket genomfördes huvudsakligen under 1960talet. Han ivrade också för en ny indelning av landet i (större) kommuner, vilket utmynnade i den kommunindelningsreform som stegvis förverkligades åren 1962– 1974. Även i övrigt förändrade han den offentliga sektorns styrka och räckvidd, såsom i överföringen av provinsialläkarna från staten till landstingen 1963, förstatligandet av polisen 1965 samt reforme- Valkampanj i Motala 1947. På bilden syns Folke och Elis Larsson, Torsten Carlsson och längst upp i mitten Rune Johansson. Foto: Morgon-Tidningen. ringen av mentalsjukvården 1967. Samma år grundades också Sveriges investeringsbank, en statlig bank med Inrikesdepartementet som huvudman. Banken hade till uppgift att omstrukturera svenskt näringsliv och skapa ökad sysselsättning genom finansiering i form av lån och aktieförvärv samt genom rådgivning. Investeringsbanken fortlevde till 1989 då den uppgick i PK-banken, sedermera Nordea/Nordbanken. 1968 infördes det alltjämt gällande systemet med bruksvärdeshyror, vilket så småningom ersatte den äldre hyresregleringen. Vid ett flertal resor till utlandet studerade Johansson bland annat sjukvård, utbildning och industrialisering, såsom i Sovjetunionen 1959, i Indien där han bevistade WHO:s 14:e världsmöte i New Delhi 1961, i Kina med flera asiatiska länder 1962, i Jugoslavien 1965, i Storbritannien 1967 och i Polen 1968. Han reste också mycket inom landet, höll tal vid invigningar och jubileer, besökte industrier och krisorter och utlovade investeringar med mera. Den vältalighet han lade å daga vid dessa tillfällen företer vissa mönster. I sin mest utvecklade form inleds talen med en historisk återblick, som ARBETARHISTORIA 3/2009 • 35 Björn Kjellin, Rune Johansson och Gösta Netzén 1957. Foto: Morgon-Tidningen. framhäver den besökta ortens betydelse, och där talarens eventuella personliga anknytning till orten framhålls. Därpå följer en genomgång av de aktuella frågorna och hur de ska lösas, varvid statliga åtgärder i någon form nämns eller förespeglas. Det allmänt hållna slutavsnittet uttrycker vanligen en hoppfull syn på framtiden. Johansson strävar i sina anföranden efter att sätta in dagshändelserna i ett större sammanhang, som ett litet led i en på det hela taget gynnsam samhällsutveckling, vilket förstås är lättare vid exempelvis en sjukhusinvigning än en fabriksnedläggelse. Riktar han sig till en särskilt utvald församling med fackkunskaper i det ämne han behandlar utgör inledningen i stället vanligen en exposé över detta ämnesområdes historik utan några personliga eller lokalpatriotiska vinklingar, talets huvuddel analyserar de för dagen viktigaste spörsmålen och avslutningen skisserar en fortsättning. Tal i riksdagen och på kongresser är delvis annorlunda. När Johansson anlitat talskrivare har han ändå satt sin egen prägel på talen genom omfattande bearbetningar. Johansson framstår i sina tal som övertygad utvecklingsoptimist och detta icke blott som exponent för tidsandan utan även som personlighetstyp. Under denna tid uppträdde Rune Johansson flitigt i massmedierna, dels i politiska sammanhang såsom arbetsplatsbesök på industriorter med mera, dels privat tillsammans med familjemedlemmar, hustru Gulli och fem barn. Påfallande stort spaltutrymme ägnas åt att framhäva Johanssons manbarhet och han förses med epitet som »småländsk kraftkarl» och liknande utan uppenbar anledning, han var 167 cm lång. Kanske har hans optimistiska anföranden och löften om kraftfulla samhällsåtgärder i förening med hans myndiga och självsäkra ton, som kan föra tankarna till en faderligt välmenande brukspatron, tillsammans skapat detta intryck av styrka och beslutsamhet. Hans bakgrund som bagare och fotbollsspelare tillika med hans trygga och jordnära framtoning tycks ha bidragit till 36 • ARBETARHISTORIA 3/2009 en ställning som personifikation av det starka men välvilliga samhället. 1969 lämnade Rune Johansson tillfälligt politiken, som han då kommit att uppleva som väl stressig, och blev direktör för det fackföreningsägda Byggnadsproduktion AB, BPA. När Olof Palme 1971 utnämnde honom till chef för det två år tidigare skapade industridepartementet fick Johansson tillfälle att fördjupa sig i de frågor han redan tidigare ägnat mest tid åt. De ansatser till statlig näringspolitik som kunnat skönjas under hans förra ministerperiod förstärktes nu, delvis som en följd av 1970-talets ekonomiska kris. Politiken inriktades framför allt på att minska arbetslösheten i glesbygden, i synnerhet i landets norra delar, och i krisbranscher som tekoindustrin, genom stöd till hotade företag och bidrag till nyetableringar på orter med låg sysselsättning. Det 1970 instiftade Statsföretag, från och med 1985 Procordia AB, som ursprungligen förvaltat statligt ägda gruv-, stål-, skogs- och varvsföretag, förvärvade en rad företag. Icke önskvärda men kanske oundvikliga följder av denna politik blev osämja mellan kommuner och deras industriarbetare samt snedvriden konkurrens till förfång för orter som nekats begärd hjälp. Näringspolitiken och den därmed sammanhängande lokaliseringspolitiken hade i motsats till under det expansiva 1960-talet fått en karaktär av uppehållande försvar i väntan på bättre tider. Johanssons reslust hade ingalunda minskat, och han företog under åren 1971–1976 resor till Kina, Sovjetunionen, Latinamerika, Tjeckoslovakien, Polen, Finland, Österrike, Australien, Rumänien, Storbritannien, Singapore, Tyskland och Frankrike. Syftet med resorna var i första hand att besöka industrier och skapa förutsättningar för industriellt samarbete med länderna i fråga. Han fortsatte också att resa flitigt inom Sverige. På många av de orter han besökte hälsades han nu Inrikesminister Rune Johansson besöker geologiska fakulteten vid Moskvas statliga universitet i juli 1957. Foto: D. Sorokin. som en räddare i nöden, och förväntningarna inför hans besök var ofta högt uppskruvade. Hans tal har blivit stramare och allvarsammare, framtidstron inte slocknad men dämpad. Som portalgestalt för ett samhälle med statlig styrning av medborgarnas handlingar får Rune Johansson motta åtskilliga hatbrev, vissa författade av uppenbart störda personer, som anklagar honom för att utöva kommunistisk diktatur och dylikt. Han ansätts också av rättshaverister såsom förfördelade uppfinnare och småföretagare med flera. 1971 hamnar han i polemik med Vilhelm Moberg, som efter sina artiklar om rättsröta gärna anlitas som ombud i dessa sammanhang. Den alltid publicitetsmedvetne men ibland något taktlöse Johansson, som vid besök på bagerier beredvilligt demonstrerar sina slumrande bagartalanger framför pressfotograferna, planerar en försoningsmiddag inför tillkallade företrädare för massmedierna, men upplägget tilltalar inte den om sin integritet måne Moberg, som lämnar lokalen i vredesmod och följer upp mötet med fler ilskna tidningsartiklar. Den gången mötte Johansson en meningsmotståndare han inte kunde bemästra. Rune Johansson brevväxlade med flera framstående näringslivsföreträdare, som ofta berömde hans insatser utöver vad artigheten krävde. Bland annat lovordas hans kunskaper om industrins villkor och hans förmåga att snabbt sätta sig in i invecklade ärenden. Johansson gjorde också stora ansträngningar att gynna svensk industri genom förhandlingar med företrädare för andra länder och deras industriföretag. Det ärende som krävde mest tid av Rune Johansson under denna ämbetsperiod var Stålverk 80, en 1973 av statsägda Norrbottens järnverk AB, NJA, framlagd plan för omfattande utbyggnad av stålverket i Luleå, avsedd att fullbordas 1980; det rådde då alltjämt högkonjunktur med ökande stålförbrukning. Efter stora rivningar i Luleås centrum påbörjades bygget 1975, men var då redan omtvistat på grund av det försäm- rade ekonomiska läget. Då lågkonjunkturen fördjupades under de följande åren ställde sig allt fler av verkets intressenter och tilltänkta avnämare kallsinniga till utbyggnaden, som till sist avbröts hösten 1976 av den då nytillträdda borgerliga regeringen. Det förutvarande framtidsprojektet, som föranlett många trätor i massmedierna, hade då övergått till sysselsättningsdito. 1978 slogs NJA och flera andra stålföretag samman till Svenskt stål AB, som senare privatiserades. De svenska varven hade länge dragits med dålig lönsamhet, som under 1970-talets lågkonjunktur kulminerade i den så kallade varvskrisen. Från och med 1975 erhöll varvsindustrin åtskilliga miljarder i statligt stöd, men så småningom lades likväl nästan all fartygstillverkning ned. Den statliga näringspolitiken tycktes ha kommit till vägs ände; det visade sig omöjligt att i längden upprätthålla en produktion som var betydligt större än avsättningen. Till det socialdemokratiska valnederlaget 1976 bidrog troligen den borgerliga propagandan mot maktfullkomlig centralstyrning och socialisering, vilket nu även innefattade löntagarfonder, en fråga Rune Johansson visade visst intresse. För Johansson tycks dock förstatliganden mest ha varit ett sätt att vidmakthålla sysselsättningen, även om han också gärna talade om att ge anställda ökat inflytande på sin arbetsplats, främst genom fackliga styrelserepresentanter. Under åren som följde uttalade han ofta missnöje med den nya regeringen för dess bristfälliga stöd till företag i trångmål och orter drabbade av arbetslöshet. Inför valet 1979 färdades han i landet och talade och besökte bland annat Luleå 4–5 juni 1979 och Kiruna 12 september. Han utlovade ett återupptagande av Stålverk 80 och andra statliga näringslivsåtgärder, men tiden hade gått honom förbi; väljarna gav inte heller nu hans och socialdemokraternas politik sitt förtroende, och Johansson tvangs frånträda även sin riksdagsplats. ARBETARHISTORIA 3/2009 • 37 Rune Johansson (andra från vänster på första raden) på statsbesök i Tokyo 1967. Källa: Rune B. Johanssons arkiv. Rune Johansson hade under 1970-talet ägnat allt mer tid åt industrins behov av energi, och i linje med sin egen och tidens förkärlek för storskaliga lösningar hade kärnkraften varit den energikälla han kommit att föredra. Inför kärnkraftomröstningen 1980 ingick han i rikskommittén för Linje 2. Det är ovisst om Johansson var påtänkt för någon post i den socialdemokratiska regering som tillträdde i september 1982, han hade det året fyllt sextiosju år, men frågan uppkom troligen aldrig eftersom han avlidit redan den 18 mars samma år. Den typ av politik med stora statliga ingrepp i produktionen som Johansson företrätt verkade nu höra till det förflutna, i synnerhet med tanke på den ökande internationella konkurrensen, och även socialdemokrater förkunnade att man borde undvika att begränsa marknadskrafterna. Senare tiders ekonomiska nedgångar har dock gett tankarna på statliga ingripanden i näringslivet ny luft under vingarna. Huvuddelen av Rune Johanssons arkiv hämtades från hans stuga i Ljungby 1982 och kom till ARAB helt oordnat och i dåligt tillstånd. Förvaringen i den otäta stugan hade inneburit fuktskador och angrepp från smågnagare, som i vissa fall förtärt stora delar av handlingarna. En viss gallring ägde rum strax efter leveransen. 1984 gjordes en ompackning till stadsbudskartonger; handlingarna befann sig då ännu i mycket oordnat skick. Johanssons egna manuskript till tal och artiklar, korrespondens, klipp och så vidare låg blandat, också ämnesvis. De två senaste åren har materialet ordnats och förtecknats och uppenbart ovidkommande material avskilts; skadade delar har så långt möjligt avlägsnats. Då någon ursprunglig 38 • ARBETARHISTORIA 3/2009 struktur inte kunnat skönjas, utom ställvis efter ämne, har den ordning dessa handlingar nu ligger i måst skapas på grundval av praktiska överväganden, med hänsyn tagen framför allt till den tänkte forskarens behov. Bland serierna märks Tal (16 volymer), Korrespondens (7 volymer), Handlingar rörande resor och möten (6 volymer), Handlingar rörande energifrågor (8 volymer; mest om kärnkraft), Handlingar rörande bostäder och byggnadsindustri (4 volymer) samt Handlingar rörande stålindustri (4 volymer; mest om Stålverk 80). Den 21 volymer långa allmänna serien om Johanssons verksamhet, som visserligen handlar mest om industri och arbetsmarknad, återspeglar hur mångskiftande hans arbete var, i synnerhet på 1960-talet. Den 12 volymer stora klippsamlingen ger ovärderliga inblickar i hur Johansson uppfattades av sin samtid, hur han själv framträdde inför medierna och hur han togs emot vid sina många visiter på småorter och deras industrier och så vidare. Den som med lätthet tyder halvt stenografiska handstilar kan troligen få ut en hel del av serien Anteckningar (7 volymer; från olika möten med mera). 2009 inkom 1,3 hyllmeter alfabetiskt ämneslagda handlingar från Regeringskansliets arkiv och bibliotek. Dessa handlingar, som nästan helt härrör från 1960-talet, har fått behålla den ordning de lagts i och utgör nu en egen serie om 17 volymer. Ämnena skiljer sig med några få undantag från dem i övriga serier och fyller ut bilden av Rune Johanssons många göromål som inrikesminister. ARNE HÖGSTRÖM arkivassistent vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Solidaritet i våra samlingar Från den amerikanska södern 1863 till Östtimor idag solidaritet och internationalism har alltid utgjort en viktig del av de värderingar som bär upp arbetarrörelsen. Därför utgör de båda begreppen viktiga beståndsdelar i ett bibliotek ägnat texter av och om denna arbetarrörelse. Att presentera en lista, eller bibliografi, över verk som behandlar dessa begrepp är närmast omöjligt, inte minst avgränsningsmässigt. Istället följer här några kortfattade presentationer av fem solidaritetsrörelser med förslag på relevanta sökingångar rörande dessa företeelser till vår bibliotekskatalog Kata, som kan nås via vår hemsida, www.arbark.se. Dock finns ett par mer övergripande sökingångar – så kallade ämnesord – rörande detta material: Socialistisk internationalism, Facklig internationalism (alternativt Fackliga organisationer, med undertermerna internationellt samarbete, internationella relationer och internationella aspekter), Internationellt bistånd, Frivillig hjälpverksamhet och Solidaritetsgrupper. under amerikanska inbördeskriget sjunker produktionen av bomull drastiskt. Detta drabbar den brittiska textilindustrin hårt då den är beroende av importen av bomull från andra sidan Atlanten. Arbetslösheten växer explosionsartat, inte minst i Lancashire, Englands textilcentrum. Ändå, trots att det motverkar deras omedelbara ekonomiska intressen, organiserar arbetarna ett kraftfullt motstånd mot slavägarna i amerikanska södern och mot aktiv hjälp till dessa från den brittiska regeringen. Karl Marx närvarar vid ett massmöte arrangerat av London Trades’ Union Council i mars 1863 och imponeras av uppslutningen bakom mötet och den solidaritet det vittnar om. Till Engels skriver han att detta motstånd och denna solidaritetsyttring var något som nästan helt saknar motstycke i arbetarklassens historia. Händelserna utgör en tung grundsten vid skapandet av Första internationalen 1864.1 »vi vill allt för det republikanska Spanien och kan så gott som intet» skriver Harry Martinson i skriften Till Madrid.2 Denna ges 1937 ut på initiativ från Svenska hjälpkommittén för Spanien och trycks i 10.000 exemplar. Kommittén bildas i oktober 1936 och redan dess första penninginsamling till stöd för den spanska republiken inbringar nära 320.000 kronor. Under tiden 1936 till augusti 1938 sänder kommittén varor till ett värde av 634 937 kronor och 18 öre till Spanien. Bland dessa sändningar ingår även »Julgåvor till Les Mystères de l’Internationale skrevs 1871 av A.J. Dalséme och översattes till både engelska och tyska. ARBETARHISTORIA 3/2009 • 39 barnen på kolonierna i Frankrike». Detta då kommittén inrättat barnhem i Frankrike för barn som evakuerats från Spanien. Ett sådant är det barnhem som bekostas av Siri och Olof Aschberg på deras slott Château de la Bréviere. I april 1937 invigdes även ett militärsjukhus med medel från kommittén och dess norska motsvarighet i Alcoy.3 Jag har aldrig varit i Madrid skriver Ivar Lo-Johansson i Till Madrid, »men jag förstår att det är en stad med gator, hus, portar, träd, nöjesställen, som blivit kära för dessa invånare.» Och detta försvarar de som bor där med näbbar och klor »från hålor och grottor i jorden.» Vilket man kan fundera över »när vi i Stockholm efter åratals överläggningar beslutar resa en liten staty på en halv meters höjd, eller som lejon diskuterar höjden på våra spårvagnsrefuger eller hållplatserna för våra busslinjer.»4 men så är det också bästa möjliga barnamat som bjudes, och inte ens överklassen i Stockholm kan få så absolut färsk härlig abborre och strömming som det serveras här på Söderöra åt våra små proletärer.5 Så står det i en broschyr från 1929 med titeln Internationella arbetarhjälpen, med undertiteln Arbetarklassens proviantkolonn. Internationella arbetarhjälpen grundas 1921 och står i nära anslutning till den kommunistiska rörelsen, även om organisationen betonar att den är en »över partierna stående, internationell organisation.» Enligt egna uppskattningar har organisationen 18 miljoner medlemmar 1931 och antalet insamlade pengar uppgår till sammanlagt 70–75 mil40 • ARBETARHISTORIA 3/2009 joner kronor sedan starten. Den svenska sektionen har under den tioårsperioden samlat in pengar till bland annat »de hungrande i Ryssland» (1921) och »Grängesbergsolyckans offer» (1925) samt till strejkande arbetare i Kina, Södra Möre, Finland, Tyskland, England och Helsingborg. Insamlade medel har även gått till det tidigare nämnda barnhemmet på Söderöra.6 Organisationens verksamhet blir med tiden alltmer omfattande, med filmoch tidskriftsproduktion, bland annat Arbeiter-Illustrierte-Zeitung, på agendan. Medel investeras även i olika företag, framför allt i Sovjet. Somliga bedömare ser organisationen inte blott som en del av en propagandaapparat utan även som något av en lurendrejare: »Med list, förslagenhet och förställning har man lyckats vinna otaliga dumhuvuden.»7 den första fnl-gruppen, Arbetsgruppen för stöd åt FNL, grundas i september 1965. En månad därefter dras den första Vietnaminsamlingen igång. På två och ett halvt år samlas en miljon kronor in. Lika mycket pengar samlas in på drygt två och en halv månad mellan september 1972 och januari 1973. Den totala insamlade summan är då sju miljoner.8 Antalet lokalgrupper vid samma tid är cirka 140 och antalet betalande medlemmar uppgår till 2.300.9 De förenade FNL-gruppernas uttalade målsättning är »att mobilisera alla som kan mobiliseras till aktiv kamp för Vietnams folk och att ena alla som kan enas bakom kravet att USA skall lämna Vietnam».10 Målsättningen vinner med tiden allt större anklang i det svenska samhället, men den ses aldrig som oproblematisk av alla. Från ett håll kritiseras or- Den indonesiska ockupationsmakten anklagas för att ha dödat 200.000 östtimoreser, en tredjedel av landets befolkning. Östtimorkommittén bildas strax efter, och som ett svar på, invasionen. Tidskriften Östtimor information slås sedermera samman med Merdeka, utgiven av Föreningen ett fritt Papua, och blir Merdeka & Östtimorinformation och fortsätter att rapportera om Indonesiens ekonomiska och politiska problem och berätta om de folkliga krafter såväl i Östtimor och Västpapua som i själva Indonesien kämpar mot Suhartodiktaturen.14 Suharto är borta, men Östtimorkommittén finns kvar. HANS LARSSON är bibliotekarie vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek NOTER ganisationen för att vara kommunistanstruken, från ett annat för att vara för lite kommunistanstruken: DFFG är en småborgerlig organisation, som återspeglar strömningar inom skikt som antingen själva är små egendomsägare eller som i övrigt har en sådan samhällelig ställning att de söker småborgerliga lösningar på samhällsproblemen.11 i februari 1985 sammanträffar Fredsgruppernas arbetsgrupp för Stilla havet med medlemmar av den dåvarande svenska regeringen. Ett referat från mötet införs i Östtimor information, Östtimorkommitténs tidskrift: När vi, besvikna på samtalets utgång, frågade vad vi skulle säga till våra kamrater att den svenska regeringen har gjort eller tänker göra för Östtimor, svarade Bodström: Säg att Sverige är ett av de få länder som verkligen har gjort mycket för Östtimor. Vadå? frågade vi förvånat. (…) När vi sa att det östtimoresiska folket kommer vägra att integreras med Indonesien, svarade Bodström att de måste samarbeta. En fortsatt blodsutgjutelse måste förhindras. Han tillade dock att Östtimors folk måste få säga sin mening. Han förklarade dock inte på vilket sätt.12 1975 invaderas Östtimor av Indonesien. Invasionen är brutal: [De kom] från skyn, från havet, i tanks, i flygplan. Så många och på alla sätt. Varför kom de, så många mot oss få, om meningen inte var att döda oss alla?13 1 Om detta se exempelvis artikel av John Bellamy Foster: Marx and internationalism, i: Monthly Review 2000:3. Se även Philip S. Foner: British labor and the American Civil war, New York 1981. Relevanta söktermer (ämnesord) i bibliotekets katalog (»Kata»): Socialistisk internationalism, Facklig internationalism, Första internationalen. 2 Till Madrid, Stockholm, 1937, s. 32. 3 Spanienhjälpen. En redogörelse över Svenska hjälpkommittén för Spanien verksamhet under tiden 9 oktober 1936–31 augusti 1938, Stockholm, 1938. 4 Till Madrid, Stockholm, 1937, s. 19. Relevanta söktermer (ämnesord) i bibliotekets katalog (»Kata»): Spanska inbördeskriget 1936–1939, Svenska hjälpkommittén för Spanien (även som upphovsman). 5 Internationella arbetarhjälpen. Arbetarklassens proviantkolonn, Stockholm, 1929, s. 18. 6 Solidaritet: organ för den internationella proletära solidariteten, 1931:1 7 Kommunistisk politik under välgörenhetens mask, Stockholm, 1924 (Landsorganisationens skriftserie; 10), s. 23. Relevanta söktermer (ämnesord) i bibliotekets katalog (»Kata»): Internationella arbetarhjälpen (även som upphovsman). 8 Solidaritet Sverige-Vietnam: Vietnamarbetet i Sverige januari–februari 1973, Stockholm, 1973, s. 17. 9 Åke Kilander, Vietnam var nära, Stockholm, 2007, s. 272. 10 Solidaritet Sverige-Vietnam: Vietnamarbetet i Sverige januari –februari 1973. Stockholm, 1973, s. 15. 11 ”Enhetsfront” eller klasskamp – två linjer i solidaritetsrörelsen för Vietnams folk, Stockholm, 1973 (Röd morgon; 6), s. 66. Relevanta söktermer (ämnesord) i bibliotekets katalog (»Kata»): De förenade FNLgrupperna (även som upphovsman), Vietnamrörelsen, Vietnamkriget 1961–1975, Vietnam. 12 Öst-timor information, 1985:6, s. 9f. 13 I folkmordets skugga: kvinnor och barn i Östtimor, Stockholm, 1995. (Östtimor-kommitténs skriftserie; 1995:2), s. 19. 14 Merdeka & Östtimor information, 1998:5, s. 3. Relevanta söktermer (ämnesord) i bibliotekets katalog (»Kata»): Östtimor, Indonesien, Östtimor-kommittén (även som upphovsman). ARBETARHISTORIA 3/2009 • 41 RECENSIONER När solen sken över Stockholm Christian Widholm, Iscensättande av Solskensolympiaden: dagspressens konstruktion av föreställda gemenskaper vid Stockholmsolympiaden 1912. Umeå 2008. 279 s. Solskensolympiaden i Stockholm 1912 har för de flesta svenskar präglats av den film som gjordes till olympiaden, där en reslig Gustav V själv står på prispallen och nonchalant klämmer fast lagerkransen på de segrande och bugande atleternas huvuden, som alla är betydligt kortare än hans. Det var en varm sommar, såren efter storstrejken 1909 hade börjat läkas, ingen anade ännu ett kommande världskrigs utbrott. Sverige som nation, en liten nation fast stor till ytan, fick under några veckor sola sig i glansen av tillresta dignitärer. Allt presenterades i pressen i de mest översvallande ordalag. Christian Widholms avhandling om Iscensättandet av solskensolympiaden handlar just om nationell kollektiv identitet, »svenskhet», i en orolig tid av klasskonflikt; om hur en, man skulle kunna säga falsk, samhörighet skapas genom tidningssidornas sportreferat. Här existerar ingen könskamp, ingen klasskamp, ingen rasism och inga imperialistiska storebrorsfasoner. Kampen stod istället mellan starka muskulösa män, i en härlig påhittad gemenskap, som bara två år senare skulle fullständigt raseras genom det olyckssaliga skottet i Sarajevo. Dagspressen nådde toppsiffror tiden före första världskriget. 400.000 exemplar var till exempel den samlade upplagan för det tiotal stockholmstidningar som utkom under olympiaden, mer än ett exemplar per invånare i huvudstaden. Bilder var en nyhet i tidningarna. Historia skrevs i tidningarnas referat, kollektiva »bilder» skapades av stor betydelse genom medias representationer, som gällde kön, ras och klass. Inte heller arbetarrörelsens tidningar orkade stå emot den nationalistiska yran som spreds på tidningssidorna. Varför »skulle vi inte beundra allt vackert och starkt», klagade till exempel Nya Samhällets redaktör Ture Nerman? »Varför skulle vi lägga band på oss och skämmas för att vi är svenskar, när våra landsmän givit världen prov på den härligaste hälsa och kroppskultur?» Att svenska atleter tog 65 medaljer vid olympiaden och blev bästa nation slogs i pressen upp med stora svarta rubriker. Säkert fick läsarna en högst överdriven uppfattning om det 42 • ARBETARHISTORIA 3/2009 lilla landet Sveriges internationella betydelse under dessa dagar. Ändå är vi långt från propagandaolympiader som Berlin 1936, eller Peking 2008. Massmedias hegemoniska makt, för att apostrofera Antonio Gramsci, hade också bara börjat. Föreställda skillnader Widholms teorier om nationell identitet är hämtade främst från Benedict Andersons bok Den föreställda gemenskapen (1993). Anderson arbetar med språkteoretiska och antropologiska resonemang. I media, inte minst sportjournalistik, arbetas mycket med »stereotyper», som enligt medieforskaren Michael Pickering stadfäster och fixerar föreställda skillnader. De presenterar en given maktordning som nödvändig och evig, det kan vara mellan män och kvinnor, vita och svarta, eller arbetsgivare-anställda. Det ger en fast och trygg grund att stå på i tider präglade av oro och osäkerhet, en sorts modernitetens grindväktare. Widholm för intressanta resonemang om hur dagspressen uppstår på 1800-talet, hur nyheter värderas, tidspressens betydelse, vetskapen om vad som kommer att sälja och ge stora upplagor. Inte minst betydelsen av »media events» då särskilt många tidningsnummer kan säljas. Det kan vara kungabröllop, begravningar, minnesceremonier, stora idrottsevenemang och galor av allehanda slag. Här skapas, som situationisten Guy Debord senare skriver, ett »skådespelssamhälle», som bara är en vrång återspegling av verkligheten, sett genom ett mycket speciellt kikarsikte, tidningspressens. I början av 1900-talet pågick kampen för fullt mellan gammalt och modernt, det gamla tog sig gärna formen av »världsutställningar» och minneshögtidligheter för kungar som Karl XII eller Gustav II Adolf, där man gärna blickade tillbaka mot fornstora dagar. Idéhistorikern Anders Ekström har pekat på olympiadernas karaktär av »utställningar», och de utpräglade ritualerna med inmarscher, utmarscher, prisceremonier, högstämda tal. Även arbetarrörelsen lånade dessa ritualer till sina demonstrationer, med flaggspel, marschmusik, tal och sång. Så beskrivs de så kallade »stadionfesterna» av Martin Grass i en artikel i Arbetarhistoria 124 (2007:4). Den första, arrangerad av den skandinaviska arbetarrörelsen, innehöll också idrottstävlingar och gick av stapeln på Stockholms stadion med start första september 1912. Då var olympiaden i Stockholm slut, varför de inte spelar någon roll i Widholms avhandling. Kan man se den »olympiska andan» som ett sätt att från borgerligt/konservativt håll konkurrera ut arbetarrörelsens internationalism vid tiden för olympiaden 1912? Widholm skyndar förbi sådana tankar, men jag tror de har stor betydelse. När arbetarrörelsen i Sverige försökte skapa en egen kultur kring sina möten, bibliotek, och Folkets park vid denna tid, så uppstår samtidigt en liberal bildningsrörelse, som plötsligt ser ett viktigt initiativ glida sig ur händerna. Socialdemokraternas undfallenhet att skapa en »egen kultur» underlättade för den liberala bildningsrörelsen att här få tolkningsföreträde. I Tyskland skapades en mycket medveten nationell anda enligt George L. Mosse, genom olika festivaler, som kunde ägnas diktaren Schillers födelsedag, eller minnet av segern vid Sedan 1870. Gymnastikföreningar, skarpskytteföreningar och körsång var viktiga inslag. Idrott, inte minst fotboll, skulle snart utnyttjas för att fostra arbetare i »nationell tävlan» sinsemellan, som Torbjörn Andersson skriver i sin avhandling Kung Fotboll. Man vänder klassföraktet »inåt», mot den egna klassen. Det fanns länge inom arbetarrörelsen i Sverige inte minst inom ungdomsrörelsen, en skepsis mot dessa nationalistiska uttryck. Mothugget från de konservativa blev att kalla socialisterna för »fosterlandsförrädare» och »försvarsnihilister». Rädslan för att förlora väljare i politiska val gjorde med stor sannolikhet de ledande inom SAP känsliga för sådana tillmälen. En nationell och trygg retorik skapas därför av Branting, i en skicklig dans på lina, där både vänstern och högern inom partiet måste tillmötesgås. Men tidningspressen 1912 rapporterade också, vid sidan om lugnande reportage från olympiaden i Stockholm, om en allt snabbare kapprustning mellan stormakterna England, Frankrike och Tyskland. Frågan om allmän rösträtt splittrade högern och vänstern i Sverige. Många var rädda för vad som skulle hända om kvinnor fick lika rösträtt som män. Tänk om dom inte skulle rösta som sina män eller fäder? Idrottsrörelsen sågs av många som oförarglig och opolitisk. Dessutom hade få kvinnor tillträde, vilket uppskattades av många män. Olympiaden i Stockholm tillkom inte minst på grund av den franske baronen de Coubertins goda samarbete med den svenske delegaten i IOK, Viktor Balck. Aktiva i Riksidrottsförbundet, som grundas vid denna tid, var också prins Gustav Adolf och SAF-direktören Sigfrid Edström. Den svenska högerregeringen, som 1911 avlöstes av den liberala Staaf-regeringen, stödde olympiadförslaget. Olympiaden, med 28 nationer anmälda, hölls i juni och juli 1912. De flesta tävlingar hölls på nybyggda Stockholms stadion. Det var den dittills största mediehändelsen i Sverige, som klart överspeglade konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. Hur belyses frågan om kollektiva identiteter i dagspressens rapportering, och hur fungerar journalisterna som »medskapare» till denna? Den dispyt som Ture Nermans artikel i Nya Samhället frammanade var ovanlig, då gick både Social-Demokraten och Stormklockan i svaromål och utmålade Nerman som »lakej» åt storfinans och imperialism. Men det var snarare en markering på ledarsidan där vänster och höger positionerade sig. Hjalmar Branting var enligt Rolf Pålbrant positiv till idrottsrörelsen. På nyhetssidorna var s-tidningarna lika begeistrade som högerpressen. Widholm är också lite förvånad över hur välvilligt både den socialdemokratiska och den liberala pressen refererar evenemanget. Den stora kungainvigningen på stadion 7 juli ges stort utrymme i tidningarna, och Social-Demokratens mer spydiga kritik kan läsas mellan raderna, som när man menar att konungen talade »för lågt och tyst», och att journalisterna minsann fick gå till fots medan konungen åkte vagn. Liberala Dagens Nyheter, ledande regeringsorgan 1912, är också sällsynt spaka, särskilt med tanke på chefredaktören Otto von Zweigbergks mycket ansträngda relationer till den Bilden visar Social-Demokratens sportredaktion, dock vid ett senare skede nämligen 1929. ARBETARHISTORIA 3/2009 • 43 RECENSIONER konservative Gustav V. Men DN introducerar samtidigt det stora bildreportaget i svensk dagspress, där kungareportagen spelade en stor roll. Med Sven-Eric Liedman skulle man kunna peka på en klassisk mediekonflikt mellan »hård» och »mjuk» upplysning, där teknik alltid slår ideologi! Idrottens genombrott? Sommaren 1912 var osedvanligt varm, till och med så att tidningarna oroade sig över de tävlandes hälsa. Höjdpunkten slogs vid det krävande maratonloppet, som blivit legendariskt eftersom en japansk löpare sprang fel, åkte hem, och inte återfanns förrän många år senare! Här fick pressen exekvera i uttalande om »manlig smidighet och råstyrka», släktenas degenerering och sillmjölkars oduglighet, i en 30-gradig Saharahetta som inte stod upptäcktsresande Sven Hedin efter. Två av deltagarna, den amerikanske indianen Tewanima och japanen Kawakuri skildrades som tagna ur en pojklitterär indianbok, som »smygande infödingar» och »vildmarkens barn», ett språkbruk som av etnologen Oscar Pripp träffande kallats »vit poesi». I Stockholms-Tidningen återges en tecknad bild av fyra fagra flickor som trånande kikar ut på löparna från ett öppet fönster. Medan de fyra första löparna i loppet får bäras av banan, tågar den svenska sexan Jacobsson manligt ut från Stadion, »som om den lilla språngmarschen inte bekom honom det bittersta». I en bildanalytisk exkurs pekar Widholm på skildringen av de utmanande klädda simmarflickorna. De manliga fotograferna och tecknarna sparade inte på voyeuristiska närgångenheter, och i referaten skildras aldrig idrottsprestationerna i sig, utan mer hur vackra och välbyggda de kvinnliga simmarna var. En viktig klassmarkör gällande en svensk simmerska var att hon kom från »arbetarstadsdelen Söder». Överklassen spelade hellre tennis, och den sporten skildrades också helt annorlunda, och de kvinnliga deltagarna var sedesamt täckta och välklädda. Klasstillhörigheten åskådliggjordes tydligt och brutalt i tidningarnas bilder. Det var inte konstigt att medias uppblåsande av idrotten 1912 – i Sverige kan man säga att sporten nu fick sitt verkliga genombrott – skulle häcklas i ungsocialistiska Brand, där idrottarna kallades »sportfånar», med uppmjukade hjärnor, tungor hängande som på svettiga hundar, med spattiga ledbrutna kroppar. Ture Nerman var förmodligen en av de få yngre socialdemokrater som såg idrottens verkliga potential vid denna tid, vilket Martin Grass uppmärksammar i den ovannämnda artikeln. Inte minst som mediehistorisk avhandling har Widholms bok stora förtjänster. Hans analys av tidningars och i förlängning radio och TV:s skildring av en förment »verklighet» är intressant, där »manligt» och »kvinnligt» blir väldigt tydligt, liksom sociala klasser och vårt förhållande till »utlänningen», och här får, tror jag, hans bok ses som ett av pionjärverken i svensk mediehistorisk forskning. Sportjournalistikens floskler och stilgrodor avslöjar han grymt. Det är frapperande att den44 • ARBETARHISTORIA 3/2009 na journalistik, hundra år senare, ser i stort sett likadan ut! Det är synd att de senarelagda stadionspelen i Stockholm hamnar utanför Widholms undersökning. Här stod arbetarrörelsen inför ett jättelikt ideologiskt dilemma. Hur rapporterades dessa alternativa spel i rörelsens tidningar? En annan invändning är den urusla kvalitén på bildmaterialet i avhandlingen, tråkigt inte minst därför att bildanalysen spelar en stor roll för Widholm. Annars är jag mycket road av dessa historiska punktmarkeringar som Widholms avhandling är, där man går djupt i ett specifikt tidsbegränsat material. Något som ofta ger mer än många breda översiktliga, men ganska ytliga, historiska skildringar av epoker och perioder. Med ett annat förstoringsglas skulle man kunna se den olympiska rörelsen som en, låt vara naiv och oförarglig, fredsrörelse. Det är nog ingen tillfällighet att den internationella Fredsoch skiljedomsföreningen är nästan lika gammal. I idrottssammanhang är olympiaderna fortfarande den största händelsen av alla, och intresset har snarast ökat, inte minst kommersiellt, under årens lopp. Och bland de stora folkrörelserna är idrottsrörelsen fortfarande, i stark allians med media och kommersialism, stark. Det beror inte minst på rörelsens uthållighet, att klara det maratonlopp som varat över etthundra år, och som ännu inte har gått i mål. På så sätt är traditionens makt fortfarande stor. MATS MYRSTENER är litteratur- och bibliotekshistoriker och verksam som bibliotekarie vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek Arbetslösa i rörelse Ulf Andréasson, Arbetslösa i rörelse: Organisationssträvanden och politisk kamp inom arbetslöshetsrörelsen i Sverige, 1920–1934. Hedemora 2008, 288 s. De arbetslösas politiska agerande och organisationssträvanden under mellankrigstiden är ett föga uppmärksammat fält. Det är detta tomrum som Ulf Andréassons avhandling, framlagd vid KTH:s avdelning för teknik- och vetenskapshistoria, avser fylla. Andréassons syfte är tvådelat: att kartlägga den svenska arbetslöshetsrörelsen samt att utreda dess utveckling i relation till andra delar av arbetarrörelsen. Avhandlingens disposition är delvis tematisk, delvis kronologisk. I de inledandena kapitlen diskuteras arbetslöshetsfrågan på samhällsnivå och arbetslöshetens konsekvenser för den enskilde. Avhandlingens fjärde kapitel beskriver arbetslöshetsrörelsens uppbyggnad, utbredning och medlemskår. I de följande sju kapitlen fokuserar Andréasson på förhållandet till arbetarrörelsens politiska och fackliga grenar. Arbetslösa utanför Folkets hus i Stockholm under 1920-talet. Att tyngdpunkten ligger på avhandlingens andra delsyfte beror delvis på att de arbetslösas föreningar endast lämnat efter sig ett fragmentariskt källmaterial. Kartläggningen av rörelsens omfattning mynnar därför ut i tämligen vaga slutsatser. Antalet föreningar kan räknas i »hundratal» och de organiserade »en betydande andel» av de arbetslösa (239). Den svenska arbetslöshetsrörelsen var i huvudsak en rörelse för yngre män med erfarenhet från industrin eller med svag etablering på arbetsmarknaden. Även om det periodvis fanns embryon till en nationell organisation kännetecknades rörelsen av lokal aktivism. Huvudkravet var att få till stånd nödhjälpsarbeten med avtalsenlig ersättning. Förutom uppvaktningar av kommunalpolitiker försökte man sig även på blockader mot nödhjälpsarbeten. Inom rörelsen betraktades den teknologiska utvecklingen som ett huvudskäl till den höga arbetslösheten. Men denna fråga föranledde inte några konkreta aktioner. En viktig del av verksamheten utgjordes däremot av olika åtgärder för att lindra arbetslöshetens negativa effekter, exempelvis genom insamlingar till nödlidande samt nöjes- och bildningsaktiviteter. Även om Andréasson betonar att de arbetslösas föreningar under den studerade perioden var fristående så fanns tydliga kontaktytor mot andra delar av arbetarrörelsen. Och det är dessa relationer som upptar huvuddelen av avhandlingen. Avhandlingen skildrar tydligt den svenska vänsterns splittring under mellankrigstiden och hur olika aktörer försökte använda arbetslöshetsrörelsen för sina egna syften. Kommunisterna var särskilt aktiva och strävade efter att framstå som de arbetslösas talesmän. För de reformistiska delarna av arbetarrörelsen, LO och det socialdemokratiska partiet, var de arbetslösas organisering problematisk ur flera perspektiv. Andréasson betonar att LO och SAP i ett inledande skede ställde sig bakom principen att nödhjälpsarbeten skulle ha löner under den avtalsenliga nivån. Arbetslöshetsrörelsens blockader ansågs vara meningslösa eller kontraproduktiva. Att ställa sig bakom blockaderna skulle i princip ha inneburit att LO tagit på sig ett ansvar för de arbetslösas uppehälle. Vidare menade LO-ledningen att kamARBETARHISTORIA 3/2009 • 45 RECENSIONER pen för de arbetslösa skulle föras inom ramen för de existerande fackliga organisationerna. I slutet av 1920-talet skedde emellertid två viktiga förändringar inom LO och SAP som fick återverkningar för de arbetslösas föreningar. För det första förändrades inställningen till nödhjälpsarbetena så att den hamnade mer i linje med de arbetslösas krav. För det andra genomfördes en utrensning av kommunister från ledande positioner inom fackföreningarna. Dessa förändringar möjliggjorde ett närmande mellan de arbetslösas organisationer och den reformistiska arbetarrörelsen. De arbetslösas föreningar blev i förlängningen organisationer för arbetslösa, snarare än organisationer av arbetslösa. Därmed kan man inte längre tala om en arbetslöshetsrörelse i egentlig mening, menar Andréasson. Överlag lägger Andréasson stor tonvikt vid politiska faktorer i sin framställning av den svenska arbetslöshetsrörelsen. Han menar att rörelsens öde var kopplat till fackföreningarna och de politiska partierna på vänsterkanten. Mindre vikt läggs vid strukturella faktorer. Andréasson påtalar exempelvis att de arbetslösas föreningar hade problem med hög medlemsomsättning men kopplar inte samman detta med arbetslöshetens karaktär och varaktighet. Frågan om den höga medlemsomsättningen berodde på att arbetslöshetsperioderna för enskilda arbetare i allmänhet var korta eller om problemet hade andra förklaringar lämnas obesvarad. Denna invändning till trots så utgör Andréassons avhandling utan tvekan ett värdefullt bidrag till forskningen om mellankrigstidens svenska arbetsmarknad. Till de främsta förtjänsterna hör studiens grundliga förankring i det internationella forskningsläget. Det skulle vara spännande att se Andréasson, eller någon annan, fortsätta på det komparativa spåret och jämföra den svenska arbetslöshetsrörelsen med dess motsvarigheter i andra länder. TOBIAS KARLSSON är verksam vid ekonomisk-historiska institutionen, Lunds universitet Masthugget, Moskva, Madrid Jonas Sjöstedt, Masthugget, Moskva, Madrid: berättelsen om Bengt och Greta, Stockholm 2009, 215 s. Vänsterpartisten Jonas Sjökvist har intervjuat två av sina partikamrater, Greta (1914–) och Bengt Segerson (1914–1992). Två personer som känner till den svenska kommunismens historia inifrån. Det är personliga och spännande livsöden som vi får följa från 1920-talet och in i vår nutid. Greta Segerson föddes nästan in i kommunismen och även Bengt Segerson hade ett på46 • ARBETARHISTORIA 3/2009 Greta Segerson, född 1914. brå från den tidens arbetarradikalism. Båda har också varit övertygade kommunister hela sitt liv. På 1930-talet rekryterades de båda till arbete inom den kommunistiska internationalen, Bengt som kommissarie hos den internationella brigaden i Spanien och Greta efter studier på Leninskolan som kurir i Nazityskland. Under andra världskriget utsattes de liksom andra kommunister för förföljelse och upplyftelse beroende på hur högt Stalins stjärna lyste eller kanske hur det gick för Röda armen ute på slagfälten. Det kalla kriget innebar för Bengt och Greta ett ständigt uppvaktande från säkerhetspolisen vilket även ledde fram till ett ganska märkligt högförräderimål mot Bengt. 1964 beskriver de båda som ett betydelsefullt år för sitt parti. Bengt säger: »Lättnaden när CH Hermansson blev partiordförande 1964 var outsäglig» och Greta kände »herregud äntligen en människa som talar politik». Inom vänsterpartiets historieskrivning är detta ett märkesår och Bengt och Greta ger ögonblicksbilder av detta på ett annat sätt än deklarationer och program kan åskådliggöra. Kommunistpartiet var detta år satt i en förändring som på sätt och vis pågår ännu. Vi får också följa Bengts och Gretas tankegångar kring olika politiska frågor som diskuterats i partiet genom decennierna: stalinism, titoism, Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968, ungdomsrevolt, maoism och olika partisprängningar. Masthugget, Moskva, Madrid blir därför en berättelse om den svenska kommunismen i ett under- och inifrånperspektiv. Strax innan partisprängningen 1977, kom jag själv med i den kommunistiska rörelsen. Jag minns att partimedlemmar hatade varandra och att stora starka karlar satt och grät över att deras politiska drömmar krossades. Våren 1983 var jag i Örebro när Kommunistisk ungdom, var osams, det var inte roligt skall du se ... 1924, 1929, 1937, 1941 vi fick arbeta ensamma ... det är bara det att jag har varit med 1924–1946 och försökt skapa ordning, sätta lite sammanhållning i stället för alla dessa splittringar.2 Jag minns hur svårt det var för mig att ställa de rätta frågorna och vilken betydelse mina förkunskaper hade för intervjun. Om jag saknade kunskaper kring en fråga så fick jag heller inget bra svar och så måste det ha varit även för Jonas Sjöstedt. Bengt Segerson (1914–1992). KU, höll sin kongress. Ombudsmannen i Örebro, Bergqvist, klappade mig på axeln, flinade och sa »våra grabbar håller längre». Med våra grabbar menade han Marxist-Leninisterna, de som ville gå i takt med ryssarna och vara en del av deras världsrörelse. Oppositionen på kongressen gav upp och jag kände mig förtvivlad. 1990 var jag ombud på VPK:s kongress och även där var det en oförsonlig stämning. Jag stödde ett namnbyte och med tre rösters marginal blev partiet Vänsterpartiet. Jag var nöjd och stolt, men såg samtidigt besvikelsen i mina motståndares ögon. Genom att nu läsa Masthugget, Moskva, Madrid återuppväcktes dessa ganska olustiga minnen av konflikter. Jag tänker på en fråga som Nina och Jean Kéhayan ställde för länge sedan i sin bok Röde proletärens gata: Hur kan man förklara, att generationer hederliga och ärliga franska kommunister så godtroget låtit sig föras bakom ljuset? 1 Liksom Jonas Sjöstedt har jag sökt mig till människor som haft egna erfarenheter av den tidiga kommunistiska rörelsen. Jag ville ta del av deras tankegods för att jag förmodade att kommunism är en slags tro på historien. Intervjuer blev för mig ett slags gestaltande av denna tro. Jag tog bland annat kontakt med Evert Berg, som 1929 var ordförande för Sörmlands kommunistiska ungdomsdistrikt och intervjuade honom med min bandspelare: Numera är jag hedersledamot i socialdemokraterna, jag kunde inte följa med i den där karusellen. Blir det bara splittringar så ledsnar man till sist, då topparna hela tiden Det finns också ett slags politiskt släktskap mellan Sjöstedts och mitt intervjuoffer. Evert Berg stod på tur för att åka till Leninskolan 1930. Greta Segerson åkte till Leninskolan 1934. Bengt Segerson och Evert Berg var fram till mitten av 1930 talet medlemmar i Socialistiska ungdomsförbundet, SU. Jag minns också att det i Bergs ögon fanns något nästan religiöst när han berörde Sovjetunionen. Trådar binder våra intervjuoffer samman och kanske är det på samma sätt som mitt och Jonas Sjöstedts liv har vävts samman i politiskt engagemang och en längtan efter att sätta detta i förbindelse med ett historiskt perspektiv. Ibland rycks jag med i bokens olika berättelser som när Bengt var frivillig i Spanien och när Greta var Kominterns kurir i nazityskland. Jonas Sjöstedt har valt att göra om sina intervjuer till en löpande text. Det blir givetvis en bra läsupplevelse, men jag är något tveksam till denna dramaturgi. Kommunismens sammanbrott 3 finns där någonstans mellan de enskilda intervjutillfällena. När jag läser vissa citat av Bengt Segerson i Masthugget, Moskva, Madrid funderar jag vad som är sagt före eller efter sammanbrott: Sedan tog Stalinklicken makten och det blev en slags halvmilitär socialism med kommandostyrning där varje som helst tankeförmåga var mer eller mindre förbjuden. De skapade en finsk regering i Terijoki Kuusinenregeringen, som de förklarade företrädde det finska folket. Men det var ju en ren Quislingregering. Bengt Segerson har blivit intervjuad tidigare och man kan jämföra citat från Masthugget, Moskva, Madrid med intervjun som publicerades i intervjuboken Kommunister.4 Det är troligt att Bengt Segerson ogillade diktaturerna redan innan sammanbrottet. Det var dock otänkbart att uttrycka detta begripligt som kommunistisk partimedlem. Det var på den tiden då KU:are jobbade på DDR:s radio och fick lära sig att Berlinmuren hette den antiimperialistiska skyddsvallen och på den tiden all kritik mot kommunistdiktaturer skulle formuleras kamratligt. Liksom andra kommunister fick Greta och Bengt Segerson vakta sin tunga i sitt förhållande till diktaturerna. I Masthugget, Moskva, Madrid ges ett nästan generande exempel på tystnadens konsekvens. Bengt var reseledare i Tjeckoslovakien för ARBETARHISTORIA 3/2009 • 47 RECENSIONER KU:s resebyrå, Komores, och han nämner att han aldrig kommer att glömma denna händelse: Vi var några stycken som gick ned på ett ölschapp där folket ju finns både fysiskt och politiskt. En av de stackars KU:arna trodde att han hade kommit till en socialistisk stat, så han hivade fram ett KU-märke och ville ge det till en av gubbarna där. Gubben tittade på honom, så tog han KUmärket och slängde det åt helvete. Jonas Sjöstedt är kanske en »coming man» i Vänsterpartiet. Han tycks vara en ledare som väljer att använda ord istället för att hänvisa till den knutna näven. Det är befriande att läsa dessa tidigare förbjudna ord. Masthugget, Moskva, Madrid får mig därför att tro på att förändring är möjlig. LARS GOGMAN är arkivarie vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek NOTER 1 Nina & Jean Kéhayan, Röde proletärens gata. Två unga kommunisters uppgörelse med Sovjetunionen, Stockholm 1979 2 Lars Gogman, »Kommunismen i Sörmland», i Fem nedslag i den sörmländska arbetarrörelsens historia, utgiven av Föreningsarkivet Sörmland, utan ort, 2003 3 Med kommunismens sammanbrott menar jag här tiden från Berlinmurens rivande 9 november 1989 till kuppförsöket mot Gorbatjov 19 augusti 1991. 4 C. H. Hermansson, Kommunister: en intervjubok. Andra boken, Stockholm 1980. Sverige och Kina Anne Hedén: Röd stjärna över Sverige. Folkrepubliken Kina som resurs i den svenska vänsterradikaliseringen under 1960- och 1970-talen. Sekel Bokförlag, Lund 2008. 356 s. Fra politisk venskabsforening til rejsebureau med PR-strategier; således indrammer Anne Hedén den udvikling, som Svensk-kinesiska föreningen, SKF, fra 1971 Svensk-kinesiska vänskapsförbundet, SKVF, undergik fra stiftelsen i 1952 og i årtierne, der fulgte. Og netop SKF/SKVF og dennes udvikling i 1960-erne og 1970erne er det overordnede emne i Anne Hedéns historieafhandling Röd stjärna över Sverige, der har som sit formål at forstå den positive interesse for Kina i 1970erne. Afhandlingen er i forhold til sin genre traditionel i sin opbygning. I bogens første halvdel findes præsentation af formål, disposition og tre problemområder: »Aktivismens drivkrafter», »Utopin i praktiken» og »Den politiska Kinavänskapens korta period». Herefter følger to mere indførende kapitler. I det ene gennemgås, hvordan Kina er blevet fremstillet i Sverige i henholdsvis forskning, presse og rapportlitteratur samt blandt svenske rejsende, og i det andet gennemgås kinesisk propaganda i Sverige, skabt af henholdsvis kinesere og svens48 • ARBETARHISTORIA 3/2009 kere. Af og til er det svært at følge kriterierne for de to afsnit. Hvorfor kategoriseres f.eks. billeder og plakater men ikke rejseskildringer som propaganda? Og hvorfor fokuserer Anne Hedén i sin gennemgang af kinafremstillingerne kun på, om værkerne behandler tiden før eller efter den kommunistiske magtovertagelse i 1949 uden at have øje for, hvornår værkerne er forfattet? Tilsammen giver de to kapitler dog en bred – men ind i mellem noget overfladisk – indføring i forestillinger om Kina i forskellige sammenhænge og blandt forskellige grupperinger i det politiske landskab, og påviser både en interessant kontinuitet i opfattelsen af Kina før og efter 1949 og en overraskende positiv indstilling til Kina generelt, på tværs af politiske synspunkter og stik imod Kina-sympatisørernes egen selvforståelse. Disse kapitler danner en form for ramme omkring bogens anden del, der er en analyse af SKF/SKVF i årene fra 1952–79, fordelt på fire kapitler, og som efterfølges af en konkluderende afslutning. I disse kapitler, som er struktureret kronologisk, men hvis opdeling fremstår som arbitrær, føres læseren igennem organisationens historie med hvad dertil hører af økonomiske problemer, centrale personligheder, interne kampe og opgør. Vi følger blandt andet, hvordan organisationen forsøgte at afgrænse sig i forhold til andre organisationer på venstrefløjen i ’kampen om Kina’, og hvordan organisationen var ureflekterende i forhold til de politiske opgør, der skete i Kina, og derimod kontinuerligt og ukritisk formulerede sin opbakning til landets udvikling. Det er på mange måder interessant læsning, som er skrevet i et flydende sprog. At man som læser kan få opfattelsen af en arbitrær periodisering, er ærgerligt, for sandsynligvis har Anne Hedén gjort sig tanker om, hvordan hun skulle inddele perioden fra 1952–1979, men det berører en gennemgående tendens i bogen. I Röd stjärna över Sverige er det alt for ofte ukommenteret – og derved uigennemskueligt – hvilke tilvalg og fravalg, der er gjort. Fordi der ikke eksplicit argumenteres for de forskellige tiltag og beslutninger, sidder man som læser tilbage med alt for mange uafklarede spørgsmål. Hvad er eksempelvis forbindelsen mellem forestillinger om perioden omkring 1968 i det offentlige rum (s. 14) og den egentlige analyse? Og er Anne Hedén inspireret af forskningsfeltet omkring historiebrug, et begreb, som hun nævner samme sted, men ikke forfølger videre i bogen? Og mere generelt, hvad er sammenhængen mellem de tre problemområder, der opstilles, og selve analysen af SKF/SFVF? Afsnittet om Kina i presseklip i pe- rioden 1949–1965 er tillige illustrativt for tendensen. En periode på 16 år gennemgås på 6 sider, uden at man som læser har nogen mulighed for at gennemskue kriterierne for, hvilke artikler der henvises til og omvendt, og hvor repræsentative de er, og uden, at der reflekteres over artiklernes placering i aviserne set i forhold til avisens officielle standpunkt. Hvor betydningsbærende en artikel er, afhænger jo i høj grad af dens placering i avisen, i spændet fra lederen til f.eks. kritiske artikler, kultursider og rejseskildringer. Fordi Anne Hedén ikke tydeliggør sine overvejelser, synes hendes gennemgange at være mere præget af tilfældigheder, end det givetvis har været hensigten. Generelt fremstår det, som om Anne Hedén ikke helt har kunnet beslutte sig for, hvad hendes primære fokus skulle være i Röd stjärna över Sverige. På en gang kan man læse overskriften Folkerepublikken Kina som resurs i den svenska vänsterradikaliseringen under 1960- och 1970-talen som en ambition om bredere at diskutere Kina-entusiasme blandt forskellige politiske miljøer og grupperinger i 1960erne og 1970ernes Sverige. Omvendt beskæftiger hun sig primært med SKF/SKVF og ender med at lave en analyse af organisationen. Denne uoverensstemmelse mellem det, der har været ambitionen og det, der endte med at blive selve analysen, findes der spor af bogen igennem. Det kan forklare den manglende kobling mellem bogens formulerede formål og de tre problemområder, og det kan forklare, hvorfor Anne Hedén på en gang interesserer sig for rejseskildringer fra Kina og de kinarejsende, men ikke bruger dem aktivt i sin analyse af organisationen. Det kunne have strammet bogen op, hvis Anne Hedén havde været klarere i sine valg, dog sidder man efter endt læsning tilbage med stor nysgerrighed og ideer til det, der kan blive til spændende bøger fremover. IBEN VYFF är historiker vid Köpenhamns universitet BESTÄLL ARBETARHISTORIA gamla nummer av Arbetarhistoria på www.arbetarhistoria.se/kop/ NR 131 ÅRGÅNG 33 ISSN 0281-7446 T.O.M. NR 100: 15 kr Utges av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek med fyra nummer per år. Redaktion: Silke Neunsinger (ansvarig utgivare), Ulf Jönson, Lucy Viedma, Leif Zetterberg (grafisk form). Adress: Arbetarhistoria, Box 1124, 111 81 Stockholm e-post: arbetarhistoria@arbark.se hemsida: www.arbetarhistoria.se Prenumeration 2009: 250 kr inom Sverige, 320 kr inom Europa och 360 kr i resten av världen. Prenumerationsavgift sätts in på plusgiro 55 75 94-9. Lösnummer 75 kr, dubbelnummer 130 kr (plus porto). Priser inkl. moms (6%) Tryck: GTC Print AB, Luleå 2009. Inlagan är tryckt på 130 g och omslaget på 170 g Munken Lynx. Manuskript skickas till redaktionen som e-post. Författaren har copyright, men tidskriftens innehåll får ej kopieras utan redaktionens medgivande. För insänt, ej beställt, material ansvaras ej. Arbetarhistoria indexeras i Artikelsök. Om inget annat anges, ingår använda illustrationer i ARAB:s samlingar. I vissa fall, då ARAB inte har rättigheterna till i tidskriften använda fotografier eller teckningar, har redaktionen inte lyckats hitta adresser till fotografer eller deras efterlevande som ska ha betalt enligt taxa. I sådana fall ber vi berörd rättighetsinnehavare kontakta redaktionen. JUBILEUMSNUMRET 101–102 (Klass i rörelse): 150 kr FR.O.M. NR 103: • enkelnummer 75 kr • dubbelnummer 130 kr Nr 129–130 (2009:1-2): Sverige och USA Nr 127–128 (2008:3-4): Att tänka om klass Nr 126 (2008:2): Facket och globaliseringen Nr 125 (2008:1): Bruno Kreisky och Sverige, nya källor Nr 124 (2007:4): Arbetarrörelsen och konsten Nr 122–123 (2007:2-3): Arbetarhistoria i världen: migration, exil, internationella kontakter Nr 121 (2007:1): Arbetskraftsinvandring Nr 120 (2006:4): Sverige och demokratirörelsen i Polen kring 1980 ARBETARHISTORIA 3/2009 • 49 DOKUMENTET För hundra år sedan kunde man spela Storstrejkspelet Storstrejkspelet gavs ut av signaturen Waldeck på Svithiods förlag och var en skämtsam kommentar till de aktuella händelserna. Waldeck var pseudonym för tecknaren Torgny Andreas Wallbeck-Hallgren (1878–1925). Han anlitades som skämttecknare av olika tidningar under olika perioder. ARAB:s originalversion av spelet är sliten och skör. För den spelsugne anges här spelreglerna eftersom vi inte kunnat återge det i naturlig storlek: Storstrejkspelet regler: Spelas med tärningskast. N:o 1 får ett kast. 2 ligger kvar ett kast. 3 går till n:o 10. 4 går till n:o 16. 16 går till n:o 9. 18 till n:o 17. 24 ligger kvar, tills någon medspelare kommer på samma siffra. 25 går till n:o 27. 26 till n:o 1. 27 är ur spelet och 28 har vunnit och spelet är slut. Verserna till rutorna lyder på följande sätt: 01. Här begynna vi vår gärning; kasta nu din storstrejkstärning 1 02. Alla strejka – ingen hast; varsågod ligg kvar ett kast 03. Vill du veta hur du har’et; se på 10 får du Svaret 2 04. För att komma härifrån, tyvärr man; frikort måste ha på N:r 16 utaf Herman 3 05. Denna sats må du inte förgäta: Den, som ej arbetar, skall heller inte äta. 06. På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad; nu är han så lessen, som förr han var glad.4 NOTER 1 SAF:s lockout skulle träda i kraft den 2 augusti, strejken började den 4 augusti. Den 1 september återgick arbetare till arbetet i sådana företag som inte var anslutna till SAF och först 1910 träffades en formell uppgörelse mellan LO och SAF som innebar återgång till arbetet på arbetsgivarnas villkor. Spelplanen skall inte uppfattas som en kalender över augusti månad 1909. 2 Tidningen Svaret gavs ut av LO under strejken. 3 Herman Lindkvist, LO-ordförande 1900–1920 4 Hjalmar von Sydow var ordförande i Svenska arbetsgivarföreningen 1907–1931. 5 »svennen Persson» torde åsyfta Sven Persson som var redaktör för Social-Demokraten vid denna tid. Vad som fått honom att framstå som särskilt argsint är här 50 • ARBETARHISTORIA 3/2009 07. Bit dig inte i ditt hår; fast ej någon spårvagn går 08. Ingen enda men’ska är så’n; argsint karl som svennen Persson 5 09. Här en vacker bil dig kör; med en fin och grann chaufför 10. Ljusen släckta, blott en dank; lyser, fastän rätt skavank 6 11. Hinke själf, av ifver lågade; ville kasta men ej vågade 7 12. Mörksens ufvar hastigt lära; sig respekt för militära 8 13. Ibland arga socialister; lätt man råkar uti klister 14. Herman var så fasligt fin; att han stod bak en gardin 15. Modigast ibland rebeller; Hinke springer när det gäller 16. Om du ock ett frikort får; bäst att du till nian går 17. – 18. Liksom kräftan bakåt går; du till 17 krypa får 19–23. – 24. Skorpionen stack dig. Ej en bit; kan du gå, förr’n någon kommer hit 25. Midt i nummer 27; nu med en gång ramlar du 26. Har du kommit hit, min vän; får du börja om igen 27. När du råkat i gapet på draken; är du död – det är hela saken 28. Rätt du måttade och vann; och blef drakens öfverman inte bekant, och det finns ytterligare Perssöner, t.ex. Nils Persson som tillhörde LO-ledningen och J.P. Persson som var ordförande för Bleck- och plåtslagareförbundet. Samtliga tre hade fallit offer för det mustaschmode som bilden antyder. 6 Typograferna och tidningsbuden deltog i Storstrejken vilket hämmade tidningsutgivningen. LO:s egen tidning Svaret undantogs. Övriga tidningar fann alternativa lösningar, till exempel genom att dela ut stencilerade upplagor. 7 Ungsocialisten Henrik »Hinke» Bergegren hade uteslutits ur partiet 1908, men den ungsocialistiska agitationen var en viktig faktor före och under strejken. Året efter bildades SAC. 8 Oklar anspelning – även om speltillverkarens inställning till strejken lyser igenom både här och där. ARBETARHISTORIA 3/2009 • 51 B Porto betalt Avsändare Arbetarrörelsens arkiv Box 1124 111 81 Stockholm RUDOLF MEIDNER-PRISET FÖR FORSKNING I FACKFÖRENINGSRÖRELSENS HISTORIA, 2010 Forskningsrådet vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek utlyser Rudolf Meidnerpriset för forskning i fackföreningsrörelsens historia för 2010. Beträffande priset, vars summa för närvarande är sammanlagt 25 000 kr, gäller följande: • Arbeten kan sändas in av författaren själv eller av annan person och skall ha inkommit senast den 25 januari 2010. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och dess forskningsråd kan också på eget initiativ ta upp arbeten för bedömning. • Priset tilldelas i första hand yngre forskare för tryckta vetenskapliga arbeten som väsentligt bidragit med ny kunskap om fackföreningsrörelsens historia eller angränsande ämnen. Till grund för prisbelöningen ligger inte bara arbetets vetenskapliga halt utan också dess informationsvärde och tillgänglighet för en bredare publik. • Forskningsrådet beslutar om pristagare under senvåren 2010. • Prissumman kan tilldelas en eller delas mellan flera författare. För närmare upplysningar: Silke Neunsinger (tel 08-412 39 27) eller Lars Ilshammar (tel 08-412 39 01), Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek; e-post: förnamn.efternamn@arbark.se
