docLadda ner - Arbetarhistoria
download 
Report Transcription
Ladda ner - Arbetarhistoria
ARBETARHISTORIA 2011:2–3 [138–139] A HARD DAY’S FIGHT: STREJKER OCH SOCIALA KONFLIKTER ARBETARHISTORIA 2011:2–3 [138–139] 03 göran salmonsson: Har kunskap om historien någon betydelse i det fackliga arbetet? 54 ulf jönson: Arbetarrörelsens minne – minnet av arbetarrörelsen. Anteckningar från den 46:e konferensen i Linz A HARD DAY’S FIGHT: STREJKER OCH SOCIALA NYHETER FRÅN ARAB KONFLIKTER 59 lâle svensson: Nordiskt samarbete, agitation och en gammal skandal. Nytt arkivmaterial på ARAB 2010 64 hans larsson: Filosofer och maoister och en del annat. Om 2010 års nyförvärv till biblioteket LEDARE 06 stefan nyzell: Det kollektiva våldets gränser. Möllevångskravallerna i Malmö 1926 12 lars ekdahl: Makten och människovärdet. Gruvstrejken 1969 som samhällskritik 18 eva schmitz: »Kan de strejka i Norge kan väl vi också.» ASAB-städerskornas strejker under 1974 och 1975 27 verity burgmann: Med betongen som argument. De australiensiska byggnadsarbetarna samhällsengagerade verksamhet 33 anders kjellberg: Storkonflikten 1980 och andra stora arbetskonflikter i Sverige 41 tommy öberg: Storkonflikten i historiens backspegel 45 linda briskin: Att kartlägga sjuksköterskornas militans. Politiseringen av vården, det offentliga stödet och strejkerna ARBETARHISTORIA 2011:2–3 [138–139] RECENSIONER 69 klaus misgeld: Välkommen – men ändå inte – Zeki Yalcin, Facklig gränspolitik: Landsorganisationens invandrings- och invandrarpolitik 1946–2009 72 ulf jönson: Nordiska barndomar – en bokanmälan – Astri Andresen (m.fl.), Barnen och välfärdspolitiken: Nordiska barndomar 1900–2000 DOKUMENTET 72 lars gogman: En människojakt förbereds i Sverige 18 A HARD DAY’S FIGHT: STREJKER OCH SOCIALA KONFLIKTER Några ledamöter från LO:s Landssekretariat 1980. Gunnar Nilsson, Rune Molin, Stig Malm, Bert Lundin och Sigvard Marjasin. Foto: A-bild. 12 45 INLEDNING Har kunskap om historien någon betydelse i det fackliga arbetet? den 14 april 2011 medverkade jag i ett seminarium som rörelsens historia har varit frågan: Och hur går vi vidare? Det är i dessa lägen det är viktigt att ha en klar bild av den anordnades för att hedra Kjersti Bosdotters mångåriga arbete för att göra kultur och historia till en del av arbetarrörelsens historiska partsavsikten. Vilken problemanalys och vilka mål kamp, och frågan som jag hade fått var rakt på sak: Har kun- ledde oss till den lösning, som för ögonblicket utgör den rådande ordningen? Endast på en sådan grund kan man skap om historien någon betydelse i det fackliga arbetet? bedöma om man behöver revidera sin problemanalys, eller om På ett praktiskt plan är svaret självklart ja. I det fackliga varman behöver justera sina målsättningar, dagsarbetet räcker det många gånger eller om dessa båda i grunden står inte att veta att det finns en regel eller orubbade, men det behövs nya tekniska en bestämmelse, man behöver också lösningar för att nå målen. veta varför den finns. Tillämpningen av Med andra ord, kunskapen om histokollektivavtal och andra överenskomrien gör det möjligt att arbeta utifrån sin melser förutsätter att man minns varför egen analys och sina egna mål. Utan bestämmelserna tillkom. Vilket prodenna förankring finns det en fara att blem ville vi komma till rätta med? Vad man får diskutera aktuella frågor på ville vi uppnå? Kort och gott, vilken var någon annans premisser. Och det är lätt partsavsikten? att glida in i en sådan situation utan att Måhända är detta lite i uppenbaraste man märkte hur eller när det skedde. Det laget, och det var nog inte riktigt detta, praktiska livets debatter handlar föga försom seminariearrangörerna tänkte på, vånande om praktiska lösningar, men när de ställde sin fråga. Men jag tror att varje lösning bygger på en uppfattning samma princip är giltig även i ett vidare om vad som är problemet. I det ständiga perspektiv. Oavsett om det handlar om flödet av förslag att bedöma och bemöta uttolkningen av en protokollsanteckkan det ske en mer eller mindre osynlig ning eller uppbyggnaden av en föromvandling av underliggande analyser handlingsordning, måste man komma och synsätt. I små steg sker en avdrift ihåg vilka problem man ville lösa och från den egna kursen in på vägar som vad man ville uppnå när anteckningen inte är fackföreningsrörelsens egna. Jag eller ordningen tillkom. I det vardag- Numera godtas inte tanken på ofrånkomlig liga fackliga arbetet är det en ganska farlighet i arbetsmiljön. Affisch utgiven av LO, skall försöka illustrera dessa något TCO, Arbetsgivarna och staten, Lantarbetarens abstrakta tankar med tre exempel. given sak att hålla reda på avsikten arkiv. bakom olika förhandlingslösningar. När det gäller de mer övergripande frågorna är det däremot A-kassan lätt hänt att de ursprungliga avsikterna försvinner ur blick- Det första exemplet handlar om a-kassan, där hela problemfånget när dagsaktuella problem avhandlas. formuleringen verkar ha förskjutits. Det andra handlar om Det ligger en fara i detta. Fackföreningsrörelsen riskerar lön, där idén om vad en lön är verkar vara i förändring. Det hamna i situationer, där inte längre dess egna problemformutredje handlar om arbetsmiljö, där blicken mot historien skärleringar styr debatterna om centrala fackliga frågor. Därför per blicken för vad vi lämnat, förhoppningsvis för gott. tror jag att det är viktigt att låta historien vara en levande del Idag tycks alla veta att a-kassan är en »omställningsförsäkav de fackliga organisationernas arbete. Inte för att hålla fast ring». Det är premissen för det mesta av debatten. Men vad vid gamla lösningar, utan för att kunna möta framtidens utma- var idén när fackföreningarna började bilda arbetslöshetskasningar på sina egna villkor. sor (eller reshjälps- och arbetslöshetskassor)? Självfallet fanns Precis som alla andra verkar fackföreningsrörelsen i ett fören brutal kännedom om vilken belägenhet man kunde försätänderligt samhälle. Så har det alltid varit. Mycket har vunnits tas i om man blev utan arbete och försörjning, liksom en idé och det finns mycket att slå vakt om. Men det räcker inte att om hur man genom inbördes hjälp och solidaritet kunde bevaka och förvalta det som uppnåtts, och det har man heller underlätta tillvaron för varandra och därmed för sig själv. inte gjort. En nästan ständig följeslagare genom fackföreningsMen detta var inte allt. Fackföreningarna visste också att Arbetarhistoria 2011:2–3 • 3 Nådehjon eller ordnad arbetslöshetsförsäkring? Socialdemokratisk valaffisch 1924 Ingen skall behöva ta anställning på sämre villkor än vad den fackliga organisationen godkänner. Bild från Arbetsförmedling under 1930-talet. Foto: TH Modin, Norrskensflammans arkiv. löner och arbetsvillkor påverkades av hur hård konkurrensen om arbetsplatserna var. Utblottade arbetslösa kamrater satte en press på arbetsvillkoren för alla. Stödet till de arbetslösa var därför ett stöd för alla. En del yrken tog ytterligare ett steg. Med reshjälps- och arbetslöshetskassan i ryggen behövde ingen ta anställning till sämre villkor än vad den fackliga organisationen satt som minimum. Kassorna var alltså en del av den fackliga kampen och en av dess poänger var att medlemmarna inte skulle vara tvungna att ta arbete på villkor, som satte press på nivån för alla. Med »omställningsförsäkringen» har det blivit närmast tvärtom. Experter uttalar sig om problemet att försäkringen förlänger tiden i arbetslöshet. Ingen vill att någon skall behöva gå arbetslös, så en problembeskrivning som tar sikte på att korta ner tiden i arbetslöshet låter självfallet inte så tokig. Men lösningarna består i att skapa ett tryck på den enskilde att ta arbete. Senare års förändringar av finansieringen av arbetslöshetsförsäkring har haft det uttalade syftet att hög arbetslöshet skall sätta press på lönebildningen. Vi är mycket långt från avsikterna hos dem som ursprungligen skapade kassorna. Har samhällsekonomin förändrats på ett sådant sätt, att syftet med a-kassorna bör förändras i denna riktning? Är det resultat av ny analys och en ny avsikt inom de medlemsföreningar, som a-kassorna alltjämt är? Om inte, hur hamnade vi i denna problemformulering? Och vad betyder det för fackföreningsrörelsens verksamhetsbetingelser? Löner Det andra exemplet handlar om löner. Arbetsmarknaden har fått ett växande inslag av individuell lönesättning. På många områden tar det sig formen av förhandlingar på förbundsnivå om ramar för löneökningsutrymmet, följt av lokal fördelning 4 • Arbetarhistoria 2011:2–3 genom individuell lönesättning. Man kan anlägga många synpunkter på för- och nackdelar med olika system för lönebildning, men jag tror att vi med denna senaste trend också anar en förskjutning i uppfattningen av vad en lön är. Fackföreningar bildades för att arbetarna kollektivt skulle förhandla om bland annat priset för den arbetskraft de sålde. Genom att agera kollektivt kunde man väga upp det underläge i makt, som en enskild anställd hade gentemot ett bolag. I många fall mötte man egentligen ett kollektiv av ägare, representerat av företrädare för bolaget, men det är ytterst sällan situationen beskrivs på ett sådant sätt. Formerna för lönebildningen har genomgått många förändringar, men höll sig länge inom ramen för ett system, där två parter gjorde upp om ett pris. Med den individuella lönesättningen har det kommit in ett annat element. Lönen är inte längre primärt ett resultat av en förhandling, utan av en fördelning gjord efter arbetsgivarens bedömning av hur man uppfyllt lönekriterier. Har man varit duktig får man mer i lön. De flesta är förmodligen benägna att hålla med om, att den som är duktig och gör ett bra jobb skall ha bra betalt. Uttryckt på så sätt väcker systemet sällan invändningar. Men detta döljer den stora underliggande förskjutningen. Det blir en omsvängning i perspektivet, i synen på vad lönen är och ytterst – naturligtvis – i maktrelationer. Lönen är inte längre resultatet av vad två (formellt) jämlika parter kommit överens om. Lönen blir istället den belöning, som chefen delar ut till den som varit duktig (eller måhända behaglig). Som anställda blir vi inte längre avlönade utan belönade – eller förväntas i alla ßfall sträva efter att bli det. Och ett system där den ena parten kan belöna och den andra kan sträva efter att bli belönad bygger på helt andra maktrelationer än ett system där två parter förhandlar med varandra. Lön som belöning från arbetsgivaren eller en överenskommelse mellan jämlika parter? demonstrationsbild från 1945. Foto: ej angivet, ARAB Fotosamling. Det är långt ifrån den ordning fackföreningarna en gång strävade efter att skapa. När anträddes vägen i den nya riktningen? Var det resultatet av en förnyad problemanalys? Eller en omprövning av vilka mål strävan skall riktas mot? Är det ens fackföreningsrörelsens egna mål? Svaren kan nog förväntas variera mellan olika grenar av rörelsen, men kunskaper om det mera långsiktiga historiska förloppet borde kunna ge en grund för envar, att på sina egna premisser besvara frågan: Hur går vi vidare härifrån? Arbetsmiljö Det tredje exemplet handlar om arbetsmiljö och börjar med frågan: Finns det farliga arbeten? Frågan kan verka dum. Fortfarande dör och skadas människor i arbetsplatsolyckor och fortfarande finns det gott om jobb som sakta men säkert sliter ner kropp och hälsa för dem som utför arbetet. Sett i ett lite annorlunda perspektiv tror jag ändå det har skett en djupgående förändring under 1900-talet, så att man i seklets början utan vidare skulle svara ja på frågan om det finns farliga arbeten, medan man under den senare delen av seklet skulle svara nej. Det räcker att formulera om frågan lite grand för att se detta. Finns det arbeten som i sig är farliga? Håller vi oss till 1900-talets tidigare delar bleve svaret ja. Vissa arbeten är till sin natur farliga. Ibland kunde det kompenseras med en högre lön. Slipare och smärglare, till exempel, dog ofta unga som en följd av det damm de dagligen inandades. En högre lön var oundgänglig för att ha något för den sista tiden, då man var arbetsoduglig, och för de efterlevande. Håkan Boström skildrar i sin roman Första striden den rädsla, som en slipares begynnande hosta kunde utlösa, i det här fallet Järn- och metallarbetareförbundets blivande kassör, Petrus Sparring. Fler exempel kunde nämnas, men poängen är att arbetet till sin natur ansågs vara farligt och det som ligger i sakens natur kan inte förändras, endast – i bästa fall – kompenseras. Härvidlag har synsättet förändrats markant när vi vänder blicken mot 1900-talets senare del. Farligheten hos ett arbete ligger då inte i dess natur, utan i att man ännu inte gjort tillräckligt för att motverka skaderisker. Förvisso är detta en renodling, som inte får skymma de nonchalerade arbetsmiljöproblem vi alltjämt dras med. Likväl tror jag att själva grundsynen på vad som gör ett arbete farligt har förändrats på ett fundamentalt sätt. Utsiktspunkten har flyttats. I normalfallet godtas inte tanken på en ofrånkomlig farlighet. Hur mycket det än kan finnas kvar att göra på arbetsmiljöområdet är utgångspunkten att arbetsmiljön och dess risker är just vad man gör den till. Historien visar oss en tydlig kontrast, som borde kunna hjälpa till att bibehålla rätt kurs, när fackföreningsrörelsens ständige följeslagare dyker upp, det vill säga frågan: Hur går vi vidare härifrån? så visst svarar jag obetingat ja på frågan om kunskap om historien har någon betydelse i det fackliga arbetet. Poängen med att knyta nära band mellan dessa två är då inte fackförningsrörelsen skall hålla fast vid det gamla. Tvärtom. Poängen är att få den nödvändiga, kontinuerliga förnyelsen att fortsätta söka lösningar på problemen så som de ser ut från fackliga utsiktspunkter. Det ligger en stor fara i att genom de små stegens avdrifter försättas i en situation, där man nödgas föra diskussioner på underliggande premisser, som man själv egentligen inte skulle gå med på – om de uttalades. Kunskapen om historien hjälper rörelsen att utgå från sina egna premisser och avsikter. Endast så kan fackföreningsrörelsen fortsätta att vara relevant för nuvarande och kommande medlemmar. GÖRAN SALMONSSON är ekonomhistoriker verksam vid Uppsala universitet Arbetarhistoria 2011:2–3 • 5 Det kollektiva våldets gränser Möllevångskravallerna i Malmö 1926 1 Arbetskonflikten vid A W Nilssons fabriker i Malmö 1926–1928 och det våld som utspelades i samband med denna är ett av flera exempel på det inte sällan våldsamma klimatet på den svenska arbetsmarknaden under mellankrigstiden. I artikeln diskuteras denna konflikt i syfte att problematisera bilden av ett samförståndets och kompromissernas svenska 1900-tal. AV STEFAN NYZELL Möllevångskvarteren i Malmö var under några dagar i november 1926 skådeplatsen för dramatiska kravaller mellan demonstrerande arbetare och poliser. Uppgifterna om antalet deltagare i demonstrationerna varierar. Från polisens uppskattning på mellan 5 000 och 6 000 personer, till såväl vänster som högerpressen i Malmö som uppgav antalet till uppemot 15 000 när kravallerna nådde sin kulmen. Det handlade till stor del om en kamp om rummet. Demonstranterna samlades på gatorna kring ett fabrikskomplex i hörnet av Möllevångsgatan och Parkgatan i arbetarstadsdelen Möllevången. Polisen agerade för att med våldsmakt driva demonstranterna bort från dessa gator. Den bakomliggande orsaken till dessa oroligheter var en arbetskonflikt som brutit ut vid fabriken ifråga, A W Nilssons barnvagns- och korgmöbelsfabrik , efter strandade avtalsförhandlingar mellan fackföreningarna (träarbetare och korgmakare) och fabriksledningen under försommaren samma år. Arbetarnas strejk, blockad och bojkott, hade följts av fabriksledningens lockout och införskaffande av arbetsvilligt folk, det vill säga strejkbrytare.2 När de första strejkbrytarna började anlända till fabriken någon vecka efter att strejken brutit ut, inleddes de första av en lång rad konfrontationer mellan dessa och de strejkande arbetarna. Från konfliktens första början kom det närmast dagligen att samlas något hundratal personer utanför fabrikslokalerna för att demonstrera sitt missnöje gentemot strejkbryteriet. Från arbetarparten riktades flera olika former av kollektiva aktioner gentemot strejkbrytarna. I tidningen Arbetet hängdes strejkbrytarnas namn och adress ut till allmän beskådning i de fall dessa var kända. Även affärsidkare som utförde tjänster eller sålde varor till fabrikens logement eller dess inhysta hängdes ut, med uppmaningar att bojkotta dem. Det fåtal strejkbrytare som inte var inlogerade inne på fabriken fann att några av de strejkande stod och väntade utanför porten till deras hus på morgonen när de skulle till arbetet. De följdes under spott och spe hela vägen till fabriken, och det hela upp6 • Arbetarhistoria 2011:2–3 repades på vägen hem från arbetet efter arbetsdagens slut. Dessa så kallade hemföljningar var en av fackföreningsrörelsen sanktionerad metod att utöva tryck gentemot strejkbrytarna. Det inkluderade såväl verbala som direkt fysiska inslag av hot och våld, som att spotta, kasta hundskit, samt att utdela slag och sparkar då möjlighet gavs. Inom kort hade strejkbrytarna poliseskort till och från arbetet. I de fall polisen ingrep och anhöll någon av hemföljarna, gavs dessa ovillkorligen rättsligt stöd från stadens fackliga arbetarrörelse. Åkarpslagen, med dess förbud att förhindra arbete, det vill säga strejkbryteri, fanns hela tiden ängsligt i bakhuvudet på de fackliga företrädarna, vilket syns i mötesprotokollen.3 Utanför fabriken kom polisen att ha patruller under dygnets alla timmar för att förhindra direkta och våldsamma konfrontationer mellan strejkbrytare och demonstranter. Trots det ägde under sommaren och hösten 1926 åtskilliga sådana konfrontationer rum. Den kritiska tidpunkten på dygnet var kvällen då antalet demonstranter var som störst, och då strejkbrytare av en eller annan anledning antingen skulle lämna eller anlända till fabriken. Slagsmål uppstod vid flera tillfällen utanför fabriken. Strejkbrytarna å sin sida svarade med att beväpna sig med batonger, knivar och revolvrar. Från demonstranterna kastades sten mot fabrikens fönster. Strejkbrytarna svarade i sin tur med att kasta sten och tombuteljer ut mot de församlade demonstranterna. I det dagliga mötet mellan arbetskonfliktens fotfolk fanns således det kollektiva våldet ständigt närvarande som både hot och verklighet.4 En segrarnas historia Arbetskonflikten vid A W Nilssons skiljde sig så långt inte på något avgörande sätt från det stora flertalet av liknande stridigheter på arbetsmarknaden som pågick vid samma tid. Inte heller var detta den enda arbetskonflikt som pågick i Malmö vid samma tidpunkt. Sverige var under 1920-talet världsledande vad gällde antalet arbetskonflikter. De senare var inte heller de institutionaliserade konflikter, med hög grad av reglering och lagstiftning, som vi tänker oss arbetskonflikten idag. Denna reglering var under uppbyggande. Processen var allt annat än det uttryck av kompromisser och samförstånd, som det i skenet av Saltsjöbadsavtalet 1938 och de åtföljande årtiondena av förhållandevis arbetsfred är lätt att föreställa sig. Strejken och dessa tillhörande konfliktåtgärder var på väg att förvandlas från den olagliga form av konflikt det varit, till en allt mer accepterad form, inom arbetskonfliktens repertoar. Med tiden egen historieskrivning, liksom det inflytande denna har fått på bilden av modern svensk historia över huvud taget.6 1900-talets Sverige präglas i så hög grad av det socialdemokratiska maktinnehavet, att dess historia i mångt och mycket kan karaktäriseras med folkhemmets välfärdssamhälle. Inte utan anledning. Men för dem som på allvar har funderat över hur denna bild av modern svensk historia har växt fram och vilka konsekvenser denna har fått, har det hela även tett sig problematiskt. Det är en segrarnas historia. Och därmed har en mängd krokar och avtagsvägar i det förflutna samtidigt försvunnit från denna bild. Det går att hävda att ett av de konkreta resultaten av bilden har varit att forskningen många gånger har gått ut på att förklara denna svenska särväg, och därmed förstärkt bilden av kompromissernas Sverige. Detta medan konflikter – för att inte tala om våldsamma sådana – tvärtom tonats ned.7 Det är i grund och botten problematiskt att det finns så lite forskning kring socialt och politiskt våld i modern svensk historia. Det finns av den orsaken alla skäl till att lyfta fram och diskutera Sveriges bråkiga 1800- och 1900-tal.8 Våldets gränser Arbetet den 29 november 1926. skulle arbetskonflikten omges med det regelverk som idag styr den som konfliktvapen. Men där var inte Sverige under det tidiga 1900-talet. Det var konfliktfyllt på arbetsmarknaden. Och det var våldsamt. Tidsperioden från det tidiga 1900-talet fram till det sena 1930-talet kan snarast sägas ha varit präglat av synnerligen hårda konflikter på arbetsmarknaden. Kollektiva aktioner, med inslag av hot och fysiskt våld, var en närmast ofrånkomlig del av arbetskonflikten, i de fall företagsledningar mötte strejker med strejkbryteri. Det var heller ingen som förnekade detta, vare sig från fackföreningsrörelsen eller från arbetsgivarorganisationerna. Inte i samtiden i varje fall.5 Det ska nu genast sägas att det inte är syftet med denna artikel att försöka ersätta bilden av kompromissernas och samförståndets med konflikternas och våldets Sverige. Snarare är syftet att problematisera och nyansera den förra bilden. Sedan det tidiga 2000-talet har en rad artiklar och avhandlingar lyft fram och problematiserat den socialdemokratiska arbetarrörelsens Det är utifrån ett sådant perspektiv som våldet i samband med konflikten vid A W Nilssons i Malmö åren 1926 –1928 blir intressanta att studera. Malmö är en socialdemokratisk stad där SAP kom till makten redan före den allmänna rösträttens införande. Det är även en stad där vänstern under mellankrigstiden tedde sig helt marginaliserad till förmån för SAP. Malmö kunde liknas vid ett tvåpartisystem där SAP innehade den politiska makten och Högerpartiet utgjorde den ständiga oppositionen.9 Det har även hävdats att själva tanken på den svenska modellen, med dess karaktäristiska drag av kompromissvilja och samförståndsanda, inte så lite hade sitt ursprung i Malmö, i kretsen kring den fackliga ledaren, stadsfullmäktigeledamoten och riksdagsmannen, Nils Persson.10 Hur hanterar socialdemokratin i en sådan stad det våld som uppstår i samband med arbetskonflikter som den vid A W Nilssons? Är det i någon mening rätt att ge en strejkbrytare en smäll på käften? Det som vidare gör just den nilssonska arbetskonflikten så intressant är att det småskaliga våld som hela tiden skaver mellan kontrahenterna utanför fabriken under sommaren och hösten 1926. Ett våld som under senhösten samma år övergår till storskaligt sådant i form av kravaller mellan demonstranter och polis. Var dras våldets gränser?11 Korgmakarens död Det som fick det småskaliga våldet att övergå till kravaller, var ett tillsynes obetydligt handgemäng en natt i november. Slagsmål mellan strejkbrytare och strejkvakter hade ägt rum vid en mängd tillfällen under sommaren och hösten. Det senare inte bara i den nilssonska konflikten, utan vid flera andra i Malmö samtidigt pågående strejker där arbetsgivare hade kallat in strejkbryArbetarhistoria 2011:2–3 • 7 Första maj-demonstration i Malmö i slutet av 1920-talet. Foto: Otto Ohm 8 • Arbetarhistoria 2011:2–3 tare. Vid flera tillfällen hade kollektiva aktioner från arbetarhåll gentemot strejkbrytare lett fram till handgripligheter. Och de senare gav svar på tal. Smockan låg i luften. Såväl höger- som vänsterpressen stod partipolitiskt solidariska i rapporteringen av våldet. Båda sidor var överens om att det förekom våld, dock var de inte lika överens om vems fel det var. I debatten fanns även minnet av de bittra arbetskonflikterna i Sundsvall och Kalmar det föregående året. Båda dessa hade resulterat i hårda konfrontationer mellan strejk-brytare och strejkande. I ett fall med dödlig utgång för en av de strejkande. I båda fallen följt av oroligheter, där demonstranter mot strejkbryteriet drabbat samman med polis. Arbetsmarknaden var arenan för kampen mellan arbete och kapital, och naturligtvis slöt båda sidor upp bakom sitt stridande fotfolk. Därmed fick även det småskaliga våldet legitimitet. Det var så att säga rätt att slå en strejkbrytare på käften, var arbetarrörelsens indirekta hållning, i alla fall så länge det skedde med måtta. Inom arbetarrörelsen målades detta upp som ett självförsvar. Strejkbrytarna var inte bara klassförrädare. Den bild som målades upp av dem i arbetarpressen var att det handlade om småkriminella, amoraliska bråkstakar. Den värsta sortens strejkbrytare var yrkesstrejkbrytaren, medlem i någon av arbetsgivarorganisationernas strejkbrytarorganisationer. Dessa sågs stundtals som rena legoknektar, som i ett läge av hotande revolution skulle ställa sig bakom kapitalet i form av paramilitära frikårer. De senare liknande dem som slagit ned de revolutionära rörelserna i Tyskland i krigsslutet. Våldshandlingar mot sådana individer var att betrakta som självförsvar, det var inget konstigt med det menade man.12 Mårtensafton i november hölls en bal i Malmö Folkets hus. Ändamålet var att samla in pengar till förmån för de strejkande på AW Nilssons. På natten efter balens slut befann sig en av de strejkande, en korgmakare vid namn Wilhelm Jönsson, ensam på plats utanför fabriken med de förhatliga strejkbrytarna. Där mötte han en av strejkbrytarna på väg hem i natten. Ordväxling ledde till ett knytnävsslag utdelat av strejkbrytaren som träffade korgmakaren i ansiktet, fick dennes pipa att tränga ned i halsen, där den förorsakade ett elakt om än inte dödande sår. De båda kontrahenterna skiljdes, strejkbrytaren in i fabriken, den strejkande hem till sin familj. Den följande dagen insjuknade den senare hastigt i en hjärnblödning och fördes till stadens sjukhus. En vecka senare var han död, men inte innan han kunnat namnge sin baneman. För honom själv, liksom arbetarrörelsens medlemmar, framstod det självklart att det utdelade knytnävsslaget varit orsaken till sjukdomen. Det fanns vidare vittnen till handgemänget. Och när tidningen Arbetet, samma kväll som korgmakare Jönsson avlidit, på förstasidan namngav den utpekade strejkbrytaren, föll den senare till föga. Denne överlämnade sig skyndsamt i polisens förvar och erkände det hela. När nyheten nått arbetarpressens förstasidor ökade demonstrationerna utanför den nilssonska fabriken. När sedan obduktionen inte entydigt visade på ett samband mellan det utdelade slaget och dödsfallet, och det stod klart att strejkbrytaren därmed säkerligen skulle komma lindrigt undan vid en rättegång, ökade dessa dramatiskt, från några hundratal till många tusen deltagare.13 Kravaller I flera dagar fortsatte demonstrationerna och växte kontinuerligt. Polisens närvaro ökade stadigt, inne på fabriken satt strejkbrytarna Arbetarhistoria 2011:2–3 • 9 i säkerhet och bidade sin tid. Det omedelbara målet för demonstranternas ilska blev istället de kontorsanställda, som i direkt mening inte var inblandade i konflikten. Dessa hotades, bespottades, samt fick utstå knuffar, krokben och slag när de skulle till och från arbetet. De fick undsättas av polis med dragna sablar. När polismästaren efter ett par dagar till slut fick nog och gav ordern att rensa gatorna närmast fabriken på demonstranter övergick det hela till kravaller. I tre dagar slogs demonstranterna med polisen om rätten att få visa sitt missnöje med strejkbryteriet. Det senare genom att demonstrera utanför fabriken på Möllevångsgatan. Demonstranterna mötte polisens sablar och batonger med stenkastning.14 Nu agerade även stadens socialdemokrati på de tilltagande våldsamheterna. Det var en sak att slå en strejkbrytare på käften. Det här var någonting helt annat än det småskaliga våld som fram till denna tidpunkt präglat konflikten, och mer problematiskt för de socialdemokratiska makthavarna. Inom stadens Arbetarkommun och Fackliga Centralorganisation, FCO, började olika grupperingar agera. På den tredje dagen av kravaller höll FCO ett dramatiskt möte på Folkets hus med anledning av den allt mer våldsamma utvecklingen. På mötet kom ständiga rapporter om händelserna på gatorna utanför Folkets hus. Några av uppgiftslämnarna visade upp blödande sår och blessyrer efter hugg av polissablar. Mötet handlade till stor del om vilken linje fackföreningsrörelsen i staden skulle ta. Tre grupperingar fanns. Den första menade att kampen måste utkämpas med alla till buds stående medel. En lokal storstrejk borde utlysas. Den andra menade att kampen visserligen måste utkämpas, men att det måste ske med måtta. Fackföreningsrörelsen borde sanktionera och hålla i demonstrationer mot NOTER – DET KOLLEKTIVA VÅLDETS GRÄNSER 1 Huvuddelen av denna artikel bygger på författarens avhandling i historia: Stefan Nyzell, »Striden ägde rum i Malmö» – Möllevångskravallerna 1926: en studie av politiskt våld i mellankrigstidens Sverige, Malmö 2009. En liknande diskussion återfinns även i: Stefan Nyzell, »Sweden, Country of Consensus – A Teleological History? An Essay on Social and Political Collective Violence in Swedish History», Lars Edgren & Magnus Olofsson (red), Political Outsiders in Swedish History, 18481932, Newcastle 2009. 2 Nyzell, 2009, s. 75-98. Det källmaterial som huvudsakligen använts i avhandlingen är: förlikningsmannens rapporter, fackliga och politiska protokoll, polisrapporter, tidskrifter (viktigast här Fackföreningsrörelsen och Träarbetaren), lokal och rikspress (viktigast här är tidningarna Arbetet och Sydsvenska Dagbladet Snällposten), arbetsgivar- och strejkbrytarmaterial. Viktigast här årsrapporterna från Arbetsbyrån för oorganiserade, en av de strejkbrytar- 10 • Arbetarhistoria 2011:2–3 strejkbryteriet. Men med villkoret att tillstånd i vederbörlig ordning först erhölls av polisen. Den tredje menade att all kraft måste läggas på att få ett slut på kravallerna. Demonstrationerna var kontraproduktiva. Kampen ska vinnas vid förhandlingsbordet, inte på gatan. FCO borde utse en delegation för att förhandla med polismästaren om vad man gemensamt kunde göra för att få ett slut på våldsamheterna på Möllevången. Debatten var högljudd och infekterad. Den tredje grupperingen, här fanns de flesta av stadens ledande socialdemokrater, såväl fackligt som poliskt samlade, stod till slut som segrare. En delegation sändes mycket riktigt ut att möta polismästaren, och den senare fick se sig stå ansikte mot ansikte med stadens socialdemokratiska makthavare. I denna delikata situation nåddes snart en kompromiss i sann samförståndsanda. Polisen stod inte under stadens direkta kontroll, men en polismästare visste mycket väl att dessa makthavare, med deras majoritet i stadsfullmäktige, kunde göra livet mycket besvärligt för polisen om de så önskade. Polismästaren lovade att minska polisens synliga närvaro på Möllevången kommande dag. Den socialdemokratiska delegationen lovade att agera för att demonstrationerna skulle upphöra.15 Följande dag uppmanade Arbetet alla arbetare i Malmö att hålla sig hemma och sluta demonstrera. Samma kväll var det tyst i Möllevången. Dagar av demonstrationer och kravaller övergick med ens till en demonstrativ tystnad. Högertidningen Sydsvenska Dagbladet antydde visserligen att det snarast var polisens resoluta agerande samt det regntunga omslaget vädret, som slutligen fått demonstranterna på Möllevången att slutligen tappa stridslusten. Men trots allt är det på många sätt imponerande vilken partidisciplin som fanns bland organisationer som bistod A W Nilssons med strejkbrytare under konflikten 19261928, samt intervjuer, ett tiotal intervjuer har genomförts med informanter som unga var med om de dramatiska händelserna på Möllevången i november 1926. 3 Nyzell, 2009: II, s. 75-98. 4 Nyzell, 2009: II, s. 75-98, 123-127, 148-167. 5 Nyzell, 2009: II, s. 14-55, 350-397. 6 Roger Johansson, Kampen om historien – Ådalen 1931: sociala konflikter, historiemedvetande och historiebruk 1931-2000, Stockholm 2001; Ulf Zander, Fornstora dagar, moderna tider: bruk av och debatter om svensk historia från sekelskifte till sekelskifte, Lund 2001; Åsa Linderborg, Socialdemokraterna skriver historia: historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892-2000, Stockholm 2001; Mary Hilson, »Labour Politics in a Naval Dockyard: The Case of Karlskrona, Sweden, c 1880-1925», i International Review of Social History, 2001:3; Lars Berggren, »Går det att skriva arbetarhistoriska synteser?», i Historisk tidskrift, 2003:2; Victor Lundberg, »’Den siste af de typiske 1848 års män i Sverige’: anteckningar om Julius Mankell och den svenska demokratins förhistoria», i Historisk tidskrift 2005:3; Lars Edgren & Magnus Olofsson, »Introduction», Edgren & Olofsson (red), 2009; Nyzell, 2009: I; Nyzell, 2009: II. 7 Johansson 2001; Hilson 2001; Berggren 2003; Lundberg 2005; Edgren & Olofsson 2009; Nyzell 2009: I; Nyzell 2009: II. Kritiken är egentligen inte ny. Rolf Karlbom skrev flera monografier under 1960-1980-talen där han kritiskt satte socialt och politiskt kollektivt våld i det moderna Sverige under lupp. Han menade att den socialdemokratiska normen som fanns i svensk historieskrivning var problematisk. Karlboms kritiska röst möttes mig veterligen med tystnad. Se exempelvis: Rolf Karlbom, Hungerupplopp och strejker: en studie i den svenska arbetarrörelsens uppkomst, Lund 1967; Rolf Karlbom, Revolution eller reformer: Studier i SAP:s historia 1899-1902, Göteborg 1985. 8 Andrés Brink Pinto & Magnus Olofsson (red), Det stora elefantupploppet de demonstrerande. Nu återstod dock problemet att hantera situationen som följde. Fortsatta demonstrationer måste till varje pris förhindras för att inte förlora den moraliska segern. I Arbetet gick ledare och artiklar över en natt från att ha visat de demonstrerande arbetarna sitt kompakta stöd i deras möten med polisen, till att delegitimera såväl demonstranterna som deras kollektiva agerande. Det var inte längre arbetare i kamp, utan ungdomsligister och fruntimmer som inte visste bättre, som utgjort demonstranternas stora andel, menade tidningens skribenter nu. För att kanalisera den uppdämda ilska som fanns bland stadens arbetare gjordes begravningen av den avlidne korgmakaren till en mäktig manifestation. Talen under begravningen, framförda av fackliga och politiska ledare i staden, kretsade i det stora hela kring vikten av att behålla lugnet och låta strejken ha sitt förlopp. Det senare med förvissning om att segern till slut med all säkerhet skulle gå till arbetarparten.16 Småskaligt och storskaligt våld Våldets gränser gick således vid de storskaliga kravallerna. Men det riktigt intressanta är det småskaliga våld som fram till dess varit sanktionerat av den socialdemokratiska arbetarrörelsen i staden. Det var vidare ett våld som ingalunda upphörde efter det att kravallerna i november ebbat ut. Arbetskonflikten vid A W Nilssons varade i två år till, med mängder av konfrontationer i form av handgripligheter i mötena mellan strejkbrytarna, de strejkande, och de senares sympatisörer. Det var med andra ord rätt att slå en strejkbrytare, om det hela skedde med måtta vill säga.17 I minnesprocessen av arbetskonflikten och kravallerna och andra berättelser från Sveriges bråkiga 1800-tal, Riga 2011. Förutom dramatiska berättelser i form av närläsningar av upplopp och uppror i 1800-talets Sverige finns här även ett mer problematiserande kapitel om hur sådana har betraktats i historieskrivningen. Andrés Brink Pinto, Stefan Nyzell & Magnus Olofsson, »Sveriges bråkiga 1800-tal», i Brink Pinto & Olofsson (red), Det stora elefantupploppeet och andra berättelser från Sveriges bråkiga 1800-tal, Lund 2011. 9 Nyzell 2009: II, s. 99-167. 10 Peter Billing, Mikael Stigendal & Lars Olsson, »’Malmö – vår stad’: Om socialdemokratisk lokalpolitik», Klaus Misgeld, Karl Modin, Klas Åmark (red), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, Kristianstad 1989, s. 117-143. 11 Nyzell 2009: II, s. 14-48. 12 Nyzell 2009: II, s. 128-167. För en diskussion om strejkbryteriet i mellankrigstiden, se: Fackföreningsrörelsen, 1931:25, s. 621-628. För exempel på hur arbetarpressen kunde legitimera våld mot strejkbrytare, se: Arbetet, 23/7 1926. Men under dess första år har den socialdemokratiska historieskrivningen helt kommit att dominera. I denna historieskrivning har det småskaliga våldet tonats ned för att bli närmast obefintligt. Skulden för det våld som trots allt förekom under novemberdagarna tillskrivs arbetsgivarpartens oförsonlighet, strejkbrytarnas våldsbenägenhet, och polisens övervåld. Den klart dominerande dramaturgiska poängen i bilden av händelserna, är tidpunkten då stadens ansvarsfulla socialdemokrati genom samförståndsuppgörelsen med polismästaren fick kravallerna att upphöra. Händelserna blir i själva verket ett viktigt steg i riktning mot »den svenska modellen».18 Och visst ligger det mycket i ett sådant resonemang. Men det är samtidigt en segrarnas historia, och som sådan blundar den för det som skaver och inte riktigt passar in i bilden. Kompromissen blir belyst medan konflikten ligger i dunkel. Och här återfinns också problemets kärna. Varken det småskaliga eller det storskaliga våldet i samband med konflikten vid A W Nilssons är någonting unikt i svensk mellankrigstid. Storskaligt våld förekom som redan nämnts året innan i Sundsvall och Kalmar. Händelserna i Malmö 1926 följdes av Halmstad och Ådalen 1931, samt av Sandarne och Clemensnäs 1932. Helt klart är att mellankrigstiden inte utgjorde någon given utveckling mot folkhem och en svensk modell. Det är att läsa historien baklänges istället för framlänges. Och det småskaliga våldet? Svaret är kort och gott att det inte finns något enkelt svar eftersom en historiens tystnad råder här. Men ingenting tyder på att det skulle ha varit särskilt våldsamt på detta småskaliga vis i just Malmö. Strejkbrytaren? Han dömdes till 100 kronor i böter för misshandeln i form av det utdelade knytnävsslaget gentemot korgmakare Wilhelm Jönsson.19 det fanns även motargument, se: Fackföreningsrörelsen, 1931:2, s. 194. 13 Nyzell 2009: II, s. 181-218. 14 Nyzell 2009: II, s. 196-236. 15 Nyzell 2009: II, s. 237-279. 16 Nyzell 2009: II, s. 280-329. 17 Nyzell 2009: II, s. 330-349. 18 Axel Uhlén, Facklig kamp i Malmö under sju decennier, Malmö 1949, s. 363372; Axel Uhlén, Vi i träindustri: facklig krönika 1924-1948, Stockholm 1958, s. 212-228. Se även: Oscar Karlén, »Den pågående agitationen» (talarfilm), Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. 19 Nyzell 2009: II, s. 350-397. SUMMARY During a few days at the end of November 1926, the Möllevången neighborhood in Malmö was the scene of violent confrontations between thousands of demonstrators and a large part of the city police force. Behind these demonstrations lay an industrial conflict, begun early in July that year at A W Nilsson factory. The workers went on strike, and a week or so later the factory owner employed a local recruiter of strike-breakers. From the very first, trouble arose whenever there was an encounter between the strike-breakers and the striking workers. In November large scale demonstration against strike-breaking led into the Möllevången riots. The strike at A W Nilsson factory was not the only conflict in Malmö at this time where the employer used strike-breakers, the encounters between these and the striking workers causing violent confrontations. Nor did such confrontations occur only in Malmö during the interwar period. The purpose of this article is to discuss the boundaries of violent contention within industrial conflict in inter-war Sweden. STEFAN NYZELL är historiker verksam vid Malmö högskola. Han disputerade 2010 på avhandlingen »Striden ägde rum i Malmö» – Möllevångskravallerna 1926: en studie av politiskt våld i mellankrigstidens Sverige. Arbetarhistoria 2011:2–3 • 11 Makten och människovärdet Gruvstrejken 1969 som samhällskritik Mellan december 1969 och februari 1970 ägde en strejk rum som omfattade cirka 5000 gruvarbetare i Kiruna, Luleå, Malmberget och Svappavaara. I Januari 2010 arrangerade ABF Västerbergslagen och IF Metall seminariet »Gruvstrejken 40 år» där författaren höll ett föredrag som vi publicerar i lätt bearbetad version. AV LARS EKDAHL Det finns arbetsmarknadskonflikter som på ett mer djupgående sätt skakar om samhället, inte minst för att de blottlägger maktförhållanden i samhälle och arbetsliv och ställer utmanande frågor kring samhällsutvecklingen. En sådan var 1909 års storkonflikt då industrin med SAF i spetsen sökte försvaga den framväxande fackliga rörelsen och begränsa dess krav på inflytande över arbetsliv och samhällsutveckling. En annan bröt ut i de norrbottniska malmfältens gruvor vid det statligt ägda LKAB sextio år senare. Plötsligt protesterade gruvarbetarna mot de mer eller mindre olidliga arbetsförhållandena och reste krav på, som det stod på demonstrationernas plakat, ”människovärdet tillbaka” och att inte bli behandlade som ”maskiner”. Strejken var också en långtgående kritik av en alltmer maktfullkomlig företagsledning men även av den egna fackliga organisationen som inte förmådde värna medlemmarnas intressen. Med media på plats var det en strejk som långt utanför gruvsamhällena i Norrbotten reste frågor kring förhållandena i arbetslivet och maktförhållandena i samhället. Snart skramlade insamlingsbössorna på många håll i landet och vittnade om det breda och omfattande stöd som strejken av olika skäl fick bland olika grupper i samhället. Folkhemsbyggets pris Detta breda stöd var ett viktigt inslag i strejken som vittnade om att den också rörde vidare frågor kring samhällsutvecklingen. I själva verket var det en konflikt som skakade om arbetarrörelsens folkhemsbygge mitt under den svenska modellens glansdagar. Uppenbarligen varierade motiven bakom det breda stödet starkt mellan olika grupper och intressen. Det hängde i sin tur samman med alla de olika och under strejkens gång förändrade uppfattningarna om vad den egentligen handlade om. På en punkt fanns det dock en ganska stor samstämmighet: strejken handlade om så mycket mer än om situationen i gruvorna i Malmfälten. Det breda stödet, men också själva strejken, kan därför bland annat ses som ett uttryck för en djupgående legitimitetskris för efterkrigstidens svenska samhällsmodell. Under 196012 • Arbetarhistoria 2011:2–3 talet hade frågor mer öppet börjat ställas om vilket pris som måste betalas för det alltmer utvecklade välfärdssamhället som hade sin förutsättning i en ständigt ökad tillväxt. Och vem eller vilka var det som i första hand fick stå för kostnaderna? Ytterst fanns den mer grundläggande frågan om vem eller vilka det var som egentligen hade makten över denna samhällsutveckling, vem eller vilka det var som bestämde vilket pris som måste betalas och hur kostnaderna skulle fördelas. Gruvstrejken bidrog på ett avgörande sätt till att dessa frågor nu ställdes på sin spets. Det kan därför vara motiverat att diskutera strejken utifrån ett historiskt perspektiv och försöka peka på några trådar som blev en del av den väv som bildade bakgrund till strejken och det breda stöd som den fick. Men det kan också finnas anledning att fråga sig vilka spår som strejken avsatte i den fortsatta samhällsutvecklingen. Vad blev det av med det människovärde som de strejkande krävde tillbaka för fyrtio år sedan? Och vad blev det av den då uppblossande diskussionen om maktförhållandena i arbetsliv och samhälle? En legitimitetskris? Det går naturligtvis att anlägga olika perspektiv på det 1960-tal som föregick gruvstrejken. En sådan möjlighet är, som sagt, att se strejken och det omfattande stöd den fick som ett uttryck för en legitimitetskris för den svenska modell som nu hade sin gyllene period. Enkelt uttryckt finns det två klara argument för det: För det första pekade under 1960-talet de flesta ekonomiska kurvor rätt: arbetslösheten var låg liksom inflationen medan tillväxten var hög och därmed möjligheterna att bygga ut välfärdssamhället. Under 1950-talet hade modellen kommit på plats, bland annat hade Rehn-Meidnermodellen blivit en ledstjärna för den ekonomiska politiken och för den fackliga solidariska lönepolitiken. Välfärspolitiken hade också fått sin juvel i kronan med ATP-systemet. I början av 1960-talet konstaterade LO-ekonomen Rudolf Meidner att nu hade arbetarrörelsen utvecklat de politiska och fackliga instrument som krävdes för att både förhindra en återgång till 1930-talets kriser och för att driva på en snabb ekonomisk och industriell utveckling. Vid samma tid förklarade finansminister Gunnar Sträng att nu återstod det endast smärre putsningar på välfärdssamhällets fasad. Optimismen var påtaglig inte minst inom arbetarrörelsen: den ekonomisk och industriella utveckling var snabb, de ekonomisk-politiska instrumenten hade utvecklats för att hålla de kapitalistiska kriserna stången och välfärdssamhället var snart på plats. Harry Holmlund leder strejkmötet i Kiruna stadshus den 16 december1969. Foto: Tommy Mardell. Folket i bild/Kulturfronts arkiv. För det andra kan det trots detta hävdas att 1960-talet innebar en livaktig diskussion kring, ja, på många håll ett öppet ifrågasättande av framträdande drag i den svenska modellens samhälle. På ett helt annat sätt än under det föregående decenniet blev samhället genomlyst, utrett och diskuterat i statliga utredningar, inom forskningen och i en rad rapportböcker. Även om de ekonomiska och industriella hjulen snurrade som aldrig förr, det fanns arbete åt alla, plånböckerna blev tjockare efter varje löneförhandling och folkhemmets sociala förmåner blev allt fler, så blev det allt vanligare att ställa samhället under debatt. Om 1960-talet inleddes med en förtröstan om att de flesta problem var identifierade och hade sin lösning, så avslutades decenniet med att en rad problem pekades ut som krävde andra lösningar. Den svenska modellen hade sina avigsidor som på vissa håll uppfattades som så allvarliga att modellens legitimitet började ifrågasättas. Några av dem tillhörde uppenbarligen bakgrunden till strejken och den uppmärksamhet som den väckte. Maktkoncentration eller demokrati? Det kan på goda grunder hävdas att flera av 1960-talets diskussioner och konflikter i hög grad handlade om makt- och demokratifrågor, om makten över samhällsutvecklingen och makten i och över arbetslivet. Mest besvärande blev det för arbetarrörelsen som hade satt sin prägel på den svenska modell som nu visade sig ha sin baksida i en fortgående makt- och förmögenhetskoncentration i samhället. Trots modellens alla fördelar gick det inte längre att dölja att den på olika sätt med- verkade till en koncentration av det privata ägande som utövade en allt mer vidsträckt makt inte bara över arbetslivet utan även över samhällsutvecklingen. Detta visades inom forskningen, i rapporter och statliga utredningar. I början av decenniet hade CH Hermansson myntat begreppet De 15 familjerna och snart kunde en statlig koncentrationsutredning bekräfta den bild han gett: i Sverige hade koncentrationen av ägande och makt gått längre än i något annat jämförbart land. I andra änden av skalan visade Låginkomstutredningen att det fanns betydande grupper i samhället som närmast var marginaliserade. Så konstaterade LO:s ordförande Arne Geijer på den socialdemokratiska partikongressen 1967 att det var en myt att vi inte längre levde i ett klassamhälle. Inom den fackliga rörelsen fördes samtidigt en alltmer intensiv diskussion om på vilket sätt den solidariska lönepolitiken bidrog till maktkoncentrationen i samhället. Det hette att den solidariska lönepolitiken hade sin baksida i en osolidarisk vinstpolitik som just skärpte denna koncentration. Den fackliga solidariteten hade uppnåtts till priset av en oönskad maktförskjutning i samhället. Den fackliga lönepolitikens legitimitet började därför ifrågasättas. Just detta tillhörde bakgrunden till konflikten i Malmfälten. Den innebar bland annat ett ifrågasättande av den solidariska lönepolitiken som tolkades ha varit negativ för gruvarbetarna men också för maktförhållandena i samhället. Mot denna bakgrund fördes alltmer öppna politiska diskussioner om konsekvenserna av denna alltmer långtgående makt- och förmögenhetskoncentration. Till dels handlade den faktiskt om den politiska demokratin. Var De strejkande i Malmberget demonstrerade utanför chefernas bostäder den 18 december 1969. Foto Tommy Linell. Folket i bild/Kulturfronts arkiv. 14 • Arbetarhistoria 2011:2–3 Solidaritetsmöte för de strejkande gruvarbetarna i Örebro. Foto: ej angivet. Folket i bild/Kulturfronts arkiv. det inte ändå så att den privata maktkoncentrationen satte upp bestämda gränser för det demokratiska politiska beslutsfattandet över samhällsutvecklingen? Även den politiska borgerligheten oroade sig. Inte minst folkpartiet började nu ventilera olika idéer om ett mer spritt ägande, kanske någon form av vinstdelning, måhända till och med kollektiv. Men den politiska borgerligheten hade även tagit upp frågan om arbetslivets demokratisering, om att skapa bättre möjligheter för de anställda att få ett inflytande över sitt arbete. Det fördes i slutet av 1960-talet också en helt ny facklig diskussion i dessa frågor. Omsvängningen under några år är påtaglig. På Metalls kongress 1969 förespråkades sålunda att APfonderna skulle användas som ett politiskt instrument för att mer direkt påverka den industriella utvecklingen. Här krävdes att arbetslivet skulle demokratiseras lagstiftningsvägen, vilket blev ett led på vägen mot 1970talets nya arbetsrätt, och här ventilerades idéer som under samma decennium skulle bli till löntagarfondsfrågan. I slutet av 1960-talet gjorde också socialdemokratin ett försök att utveckla en aktiv industripolitik. Och när Olof Palme tillträdde som partiordförande och statsminister 1969 talade han om att det var dags för arbetarrörelsen att ta det tredje steget i samhällets demokratisering: efter den politiska och sociala demokratin skulle nu den ekonomiska följa. Med andra ord är det uppenbart att den svenska modellen under 1960-talet alltmer kom under debatt. Vissa centrala inslag i den och följder av den började alltmer ifrågasättas vilket i sin tur aktualiserade mer grundläggande frågor kring demokratin och maktförhållandena i samhället. När gruvstrejken närmade sig var det en diskussion som inte minst fördes inom den fackliga rörelsen. Det har sagts att 1960-talet var radikalt med hänvisning till studentvänstern. Men den verkliga radikalismen utvecklades inom den fackliga rörelsen. Här fördes en mer konkret diskussion om problemen med den svenska modellen och kring olika vägar att komma till rätta med dem. Ytterst var det en kritik av den kapitalism som inte bara innebar oacceptabla maktförhållandena i arbetslivet. Nu ifrågasattes dess förmåga att utan politisk styrning kunna garantera ett av arbetarrörelsens grundläggande mål i form den fulla sysselsättningen. Som det formulerades hade kapitalismen blivit alltför »lat och slö» och alltmer benägen att spekulera i stället för att investera i ny sysselsättning. Gruvarbetarna säger ja till fortsatt strejk den 9 januari 1970. Foto: Reportagebild. Folket i bild/Kulturfronts arkiv. Arbetarhistoria 2011:2–3 • 15 Spända och allvarliga arbetare på bussen till gruvan 24 februari 1970. Foto: Reportagebild, Folket i bild/Kulturfronts arkiv. Mot den bakgrunden restes frågan vad som kunde göras för att öka den demokratiska politiska styrningen av kapitalet. Tillbaka till Malmfälten Denna politiska och fackliga diskussion kring demokratin och maktförhållandena i samhället tillhörde uppenbarligen bakgrunden till strejken i Malmfälten. Samtidigt bidrog utan tvekan den senare till att ställa dessa frågor och behovet av förändringar på sin spets. Men till bakgrunden hörde även andra förhållanden som mer direkt rörde situationen i gruvorna. Här, liksom på allt fler andra håll, fanns det ett uttalat missnöje med de anställdas bristande inflytande över sitt eget arbete. Den tidigare kritiken mot 1946 års företagsnämndsavtal hade på intet sätt dämpats av 1966 års omförhandling av avtalet. Inom gruvindustrin, inte minst inom LKAB, innebar åren före strejken långtgående omstruktureringar och rationaliseringar av arbetet som alltmer intensifierades och effektiviserades. Det var en utveckling som gruvarbetarna i stort sett saknade inflytande över. Företagsnämndsavtalets löfte om en ökad industriell demokrati hade inte kunnat dölja erfarenheterna av vanmakt inför förändringar som genomdrevs av en maktfullkomlig företagsledning. Denna vanmakt var också ett utslag av tilltagande problem i den lokala fackliga verksamheten. Flera tecken tyder på att denna verksamhet på olika sätt hade börjat utarmas under 1960-talet och lett till en minskad lokal facklig mobilisering. Löneförhandlingarna hade blivit alltmer centraliserade samtidigt som ackordsystemen blivit alltmer komplicerade vilket försvårade bredare diskussion bland medlemmarna. Till detta kom att en rad tidigare lokala fackliga frågor hade ”förstatligats”. Med välfärdsstatens framväxt kom frågor kring till exempel semester, arbetstid, pension och så vidare att 16 • Arbetarhistoria 2011:2–3 inte längre höra hemma på den lokala fackliga dagordningen. Långsiktigt var det därför svårt att hålla den lokala fackliga aktiviteten uppe vilket uppenbarligen också gällde i Malmfälten. Till missnöjet över det bristande inflytandet över arbetet och dess organisering hörde därför också en kritik mot den egna fackliga organisationen. Till detta kom att LKAB ägdes av staten. Inom den fackliga rörelsen fanns det en gammal diskussion om staten och kommunerna som mönsterarbetsgivare. Närmast sedan arbetarrörelsens barndom hade det funnits förhoppningar om att det skulle utvecklas mer demokratiska företagsledningsstrategier inom stat och kommun som sedan skulle kunna bli förebilder för utvecklingen inom de privata företagen. Till viss del fanns uppenbarligen sådana förhoppningar också i Malmfälten när staten i slutet av 1950-talet tog över LKAB. Ett decennium senare var det dock förhoppningar som i hög grad hade kommit på skam. Istället fördes vid den tiden en politisk diskussion om statens oförmåga att utveckla den industriella verksamhet där den var ägare vilket användes som ett argument för att staten skulle sälja ut sina företag. Detta bidrog uppenbarligen till att när försök gjordes till ett mer aktivt statligt ägarskap kom företagsledningsmodellerna helt att hämtas från den privata sidan. Detta var ju LKAB vid tiden för strejken ett närmast övertydligt exempel på. När dessa ledningsstrategier började användas för att driva på rationaliseringarna och effektiviseringarna hade den fackliga sidan svårt att på något avgörande sätt påverka utvecklingen. Detta utgjorde utan tvekan en avgörande grund för strejken. Och sedan? Strejken i Malmfälten blev en del av en mer omfattande strejkrörelse under de följande åren, där flera strejker Förhandlingarna måste slutföras i dag. Gruvarbetarnas förhandlingsdelegation 17 juni 1970. Foto: T. Lindgren, Folket i bild/Kulturfronts arkiv. inte bara handlade om löner och arbetsvillkor utan även om arbetet och dess organisering. Självklart var detta en viktig bakgrund till 1970-talets nya arbetsrättsliga lagstiftning. Till det sammanhanget hörde en vitaliserad lokal facklig aktivitet som trots allt stärktes av den nya arbetsrätten. Nu blev det på ett helt annat sätt än tidigare möjligt och legitimt att driva krav på förändringar av arbetets innehåll. För lokalt mobiliserade fackliga organisationer kunde MBL, LAS och Lagen om förtroendemans ställning till viss del ge bättre förutsättningar för strävandena att nå ett ökat inflytande över arbetet och dess organisering. Så betraktat kom gruvstrejken, åtminstone kortsiktigt, att få en påtaglig betydelse för utvecklingen i arbetslivet långt utanför LKAB och Malmfälten. Men historien tog ju inte slut på 1970-talet. Frågan idag är snarast vilka de långsiktiga konsekvenserna blev för maktförhållandena och villkoren i arbetslivet. Och vad blev det av diskussionen kring demokratin och makten över samhällsutvecklingen som hämtade inspiration från inte bara gruvstrejken utan även den långtgående privata makt- och förmögenhetskoncentrationen i samhället? Till svaret på de frågorna hör naturligtvis att de problem som gruvstrejken bidrog till att aktualisera kring maktförhållandena i arbetslivet och makten över samhällsutvecklingen i hög grad stärkts under de senaste decennierna. Betraktat ur arbetarrörelsens perspektiv ligger det närmast något paradoxalt över detta. Intrycket är nämligen starkt att dessa problem har hamnat allt längre ner på, för att inte säga i det närmaste helt försvunnit från de politiska och fackliga dagordningarna. I takt med att makt- och förmögenhetskoncentrationen ytterligare stegrats och de anställdas inflytande i arbetslivet alltmer förbytts i en ny vanmakt har arbetarrörelsen alltmer gett upp strävandena att demokratisera arbetsliv och samhälle. Det demokratiska projekt som Olof Palme talade om under tiden för gruvstrejken där den politiska demokratin skulle följas av en social och ekonomisk tillhör inte längre ens arbetarrörelsens retorik. Är det till och med så att den tiden är förbi när det betraktades tillhöra arbetarrörelsens uppdrag att vara samhällskritisk och med Ernst Wigforss ord söka formulera en provisorisk utopi för den framtida samhällsutvecklingen? Och vad blev det av människovärdet? Måhända det måste till en ny arbetsmarknadskonflikt i gruvstrejkens efterföljd för att det återigen skall hamna på dagordningen, en konflikt som skakar om samhället, blottlägger dess maktförhållanden och ställer utmanande frågor kring arbetsliv och samhällsutveckling. LARS EKDAHL är historiker verksam vid Södertörns högskola och har tidigare bland annat skrivit en biogrfai över Rudolf Meidner och Kommunalarbetareförbundets historia. ABSTRACT In December 1969 the workers at the state-owned mining company LKAB in the north of Sweden went on strike. Starting as a conflict about wages and working conditions in the mines, the strike posed more general questions concerning the distribution of power in working life and in society. Ultimately, the strike could be seen as challenge to vital aspects of the Swedish model, which at the time was widely celebrated. The strike articulated a critique not only of centrally coordinated wage negotiations, solidaristic wage policy and the concentration of power and ownership in Swedish industry, but also of the intensification of work and the powerlessness of employees in the workplace. The article, which is a revised version of a lecture, is an attempt to put the strike in a historical perspective. Arbetarhistoria 2011:2–3 • 17 »Tänk, aldrig kunde man väl som en vanlig undanskuffad städkärring ens drömma om att det fanns så mycken solidaritet och en så stark opinion för de förtryckta i der här landet.» Städerskestrejken i Borlänge, på bild Ella Eriksson. Foto: Kjell Jansson, Folket i bild/Kulturfronts arkiv. »Kan de strejka i Norge kan väl vi också» ASAB-städerskornas strejker under 1974 och 1975 ASAB städerskornas strejk i Borlänge i november 1974 utlöste en rad strejker i Sverige. Stödet kom såväl från andra städerskor som från männen på arbetsplatser på orten. Artikeln visar hur kvinnor mobiliserades och hur protestvågen bland städerskorna spred sig över Sverige. AV EVA SCHMITZ Innan vi började strejka hörde vi – nej, fruntimmer ska inte protestera, dom klara sig aldrig. – Dom skrattade åt oss: men så bevisade vi att kvinnor också kunde göra något – efter strejken kände man sig verkligen glad – vi hade verkligen gjort något. Dessutom tror jag att strejken har väckt många andra kvinnor som går på låglönejobb – till exempel daghemspersonal, hemsamariter. – ASAB-städerska i Borlänge 1 Tänk, aldrig kunde man väl som en vanlig undanskuffad städkärring ens drömma om att det trots allt fanns så mycken solidaritet och en så stark opinion för de förtryckta i det här landet. Ingen kan beskriva hur det stärkt oss och hjälpt oss att hålla ut. – ASAB-städerska i Borlänge 2 18 • Arbetarhistoria 2011:2–3 Städerskestrejken åren 1974 och 1975 är ett historiskt exempel på en unik kvinnosolidaritet i en kontext av intensifierad arbetar- och kvinnoradikalisering. Strejken bröt ut fem år efter gruvstrejken. Denna artikel är en skildring av dessa kvinnors kamp för högre lön och ett människovärde. Syftet är att visa vilka strategier de använde sig av och hur denna kvinnosolidaritet växte fram. Artikeln bygger på ett antal intervjuer som jag gjorde med städerskor i Borlänge, Malmfälten och Skövde åren 2001–02. Förloppet kring strejken är sammanställt framför allt utifrån en rad dags- och kvällstidningar.3 ASAB, Allmänna Svenska Städnings AB, var det största privata städbolaget med 8 000 anställda, därav 7 000 deltidsanställda. 80 procent var kvinnor och 30 procent utländska medborgare. När ASAB övertog städningen i början av 1970-talet på en rad orter i landet försämrades arbetsvillkoren kraftigt. Städerskorna upplevde att de inte hann med sina beting. Samtidigt ökade ASAB sin vinst med 44 procent år 1973.4 Städerskorna tillhörde Fastighetsanställdas Förbund och när strejkerna bröt ut var ungefär 50 procent organiserade. Utanför ASAB:s kontor sjöng strejkande städerskorna sin egen text till internationalen »Upp kvinnor ni som skurar, städar oss träldomsbojor lagts uppå. Nu vågar vi oss börja strejka för att bättre löner få. Störta kvinnolönen uti gruset. Upp till kamp emot ASAB där lönestriden sker.» Foto: Tommy Tommie, Norrskensflammans arkiv. Möte i Malmberget under mottot »städerskornas kamp visar vägen». Foto: ej angivet, Folket i bild/Kulturfronts arkiv. Karl Henry Nilsson, ombudsman på Fastighets, förklarade i DN den låga organiseringen med att många städerskor arbetade natt, många såg städerskeyrket som ett genomgångsyrke, en stor grupp var invandrare med dåliga språkkunskaper och att dessa inte hade någon facklig tradition.5 Kvinnobulletinen, Grupp 8:s tidning, menade istället att det var främst kvinnors dubbelarbete (hem och arbetsliv) och brist på barnomsorg som gjorde det svårt för många att orka engagera sig fackligt. Fastighets kritiserades också för att inte ge de utländskt födda städerskorna information på deras eget språk. Det började i Borlänge ASAB meddelade att de var beredda att förhandla men det skulle snart visa sig att de löften som gavs vid förhandlingarna i Stockholm, en övergång från beting till fasta timlöner, innebar att städerskorna skulle få en minskad arbetstid. Fackklubben ringde runt och informerade. Den 19 november satte sig cirka 25 städerskor vid porten till Domnarvets Jernverk. Dagen efter strejkade ytterligare 80 städerskor från såväl Jernverket som andra arbetsplatser i kommunen. Städerskestrejken blev början till en lång konflikt med ASAB. Städerskorna fick omedelbart stöd från arbetarna på Domnarvet och Metall-avdelningen i Borlänge som organiserade en insamling till deras strejkkassa. Den nybildade Kvinno- Vi talade om hur dåligt vi tjänade och då bemöttes vi av ett hånskratt. Han sa att om du tycker att du tjänar så dåligt så tycker jag att du ska sluta. De orden glömmer jag aldrig – och jag tänkte att detta ska vara facket. Dessa ord från Inez Arnesson i Borlänge kan man säga blev början till städerskornas eget agerande. En fackklubb bildades hösten 1974, men endast två kvinnor var beredda att ställa upp, en av dem var Inez. Det hindrade dem inte från att försöka involvera och engagera sina arbetskamrater i en lönekamp. Ledamöterna gick runt med namnlistor med krav på fast timlön, från 9:37 till 14 kronor i timmen, till de arbetsplatser där ASAB-städerskor arbetade. De flesta skrev på och namnlistorna lämnades till ASAB. Fackklubben kallade sedan till ett möte där en majoritet av städerskorna uttalade att de var beredda att gå ut i strejk för att få igenom sina krav. I förbundstidningen Fastighetsfolket hade de läst om städerskornas strejk bland annat i Norge och tänkte »kan dom strejka i Norge kan väl vi också». 20 • Arbetarhistoria 2011:2–3 Strejkande städerskor i Malmberget diskuterar med Sven Olof Andersson, distriktschef för ASAB i Övre Norrland. Foto: ej angivet, Folket i bild/Kulturfronts arkiv. Strejkvakter utanför industrivakten vid LKAB i Kiruna. Foto: ej angivet, Norrskensflammans arkiv. gruppen i Borlänge och den socialdemokratiska kvinnoföreningen organiserade likaså insamlingar. Många av städerskorna var ensamstående och oroliga för hur de skulle klara sig ekonomiskt. Under strejken hade städerskorna två till tre möten varje dag. Pressen var mycket stor från såväl ASAB som Fastighets som försökte få dem att återgå. Städerskorna upplevde det stundtals som hotfullt. Detta övervägdes dock av det stora stödet de fick. Det här var den första kvinnostrejken sedan 1930talet och dags- och kvällstidningarna följde strejken varje dag, flera journalister stod på städerskornas sida. Strejkens framgång kan främst förklaras av fackklubbens konsekventa agerande för städerskornas intressen och en medvetenhet om att hålla ihop hela gruppen mot alla splittringsförsök. Städerskekollektivet utgjordes av svenska och finska kvinnor, några grekiska. En finsk kvinna berättar i Kvinnobulletinen att de slöt upp bakom strejken även om de förstod lite svenska. Fackklubben såg också till att det fanns pengar till en finsk tolk vid deras möten och som Inez Arnesson berättar: »det var viktigt att vi höll ihop allihop. De hade en väldig styrka, även de». Efter en knapp vecka presenterade ASAB ett förslag som innebar att städerskorna skulle få behålla 90 procent av betingstiden som timtid. Förbundsordförande Roland Larsson argumenterade på ett stormöte för att städerskorna skulle anta förslaget, vilket gjordes med handuppräckning. Facklubben var tveksam till den faktiska innebörden av uppgörelsen och utlyste inom några timmar ett nytt möte. Då fick de även beskedet att städerskorna i Malmberget beslutat att gå ut i sympatistrejk dagen efter. Det blev avgörande för att fortsätta strejken. Dagen efter kom ASAB med ett slutbud till städerskorna. De skulle själva få ange sina arbetstider och få cirka 5 kronor mer i timmen. Villkoret var omedelbar återgång till arbetet. Den 26 november avblåstes strejken. Strejkens spridning – Malmfälten I Malmberget utvidgades sympatistrejken till hela Malmfälten. I Kiruna strejkade 70 kvinnor, i Svappavaara 20 och i Malmberget cirka 45. De krävde bland annat fem kronor mer i timmen och att ingen skulle dras inför Arbetsdomstolen, AD. Man organiserade sig omedelbart i strejkkommittéer på respektive ort. Städerskorna fick direkt stöd från gruvarbetarna. Ledningen för gruvarbetarnas stridsfond sammankallade till stormöten vid de olika orterna där beslut togs att bevilja bidrag så länge konflikten pågick. Städerskorna drog lärdomar från gruvstrejken som banat vägen för en annan mera kampinriktad och framgångsrik linje. Strejkkommittéerna skötte förhandlingarna med ASAB och Fastighets men besluten togs på stormötena där alla städerskor deltog. De dagliga stormötena blev också viktiga för att slå tillbaka olika splittringsförsök från såväl ASAB som Fastighets. Genom massmedia försökte dessa säga att kvinnorna inte var eniga, städerskorna i Kiruna spelades ut mot städerskorna i Malmfälten. Men städerskorna använde sig också av massmedia för att sprida information om strejken och vilka beslut som tagits. Gurli-Inger Isaksson, ordförande i Malmbergets strejkkommitté, hävdade i Norrbottens-Kuriren att »de 150 strejkande städerskorna står idag som en enda kvinna. Vi är så eniga vi kan i vår strejk» i polemik mot att facket påstod att de börjat tröttna. Den 9 december stämdes städerskorna inför AD av ASAB Arbetarhistoria 2011:2–3 • 21 Hotelledningen begärde polishjälp men Skövdepolisen svarade att de inte ville ingripa i en facklig fråga. Strejkande städerskor utan för konferenshotellet Billinge Hus i Skövde december 1974. Foto: ej angivet, Folket i bild/Kulturfronts arkiv. och SAF med motiveringen att nedsmutsningen gått så långt att det skulle bli nödvändigt för yrkesinspektionen att när som helst stänga en del lokaler. Efter tio dagars strejk tvingades LKAB stänga toaletter, matsalar vid de olika gruvorna och risken för ett produktionsstopp närmades. Massmedia hade stora rubriker och bilder på smutshögar och ostädade utrymmen i gruvområdet. ASAB:s försökte få in strejkbrytare att städa. Under Lucianatten fick städerskorna larm från gruvarbetarna i Leveäniemi-gruvan i Svappavaara att ASAB var på väg dit med ett antal arbetsledare som under natten skulle städa manskapshuset. Städerskor från Kiruna och Malmberget körde dit mitt i natten och blockerade den stora infarten för att förhindra dem att komma in. Ett antal gruvarbetare stöttade också innanför stängslet. Resultatet blev att ASAB i bil med strejkbrytare fick vända. Dagen efter blev dock utrymmena städade av ASAB under ledning av LKAB:s platschef i Kiruna. Yrkesinspektionen kunde med lagens hjälp förhindra driftstopp i gruvan. Under tiden demonstrerade städerskorna genom Kiruna med plakat med texter som: »Vi kämpar till sista trasan, Städerskor är också människor». Utanför ASAB:s kontor sjöng de sin speciella kampsång, en travestering av Internationalen: Upp kvinnor ni som skurar, städar – oss träldomsbojor lagts uppå. Nu vågar vi oss börja strejka för att bättre löner få. Störta kvinnolönen uti gruset… Upp till kamp emot ASAB där lönestriden det är…6 En av kvinnorna i strejkkommittén läste upp sympatitelegram som kommit från hela landet. 22 • Arbetarhistoria 2011:2–3 Strejkens spridning – Billingehus i Skövde Den 11 december gick tolv ASAB-städerskor vid konferenshotellet Billingehus i Skövde ut i strejk i solidaritet med Malmfältens städerskor och krav på 16 kronor i timmen. Den lokala facklubben upplöstes omedelbart och dagen efter blev de fackliga ledamöterna Britt-Mari Johansson och Ragnhild Andersson avskedade. ASAB-chefen anförde att de låg bakom strejken. Den första tiden barrikaderade städerskorna sig framför linneförrådet och städskrubbarna för att förhindra att städningen genomfördes av ASAB:s blixtinkallade städledare. Hotelledningen begärde polishjälp men Skövdepolisen svarade att de inte ville ingripa i en facklig fråga. Till slut lyckades ASAB bryta kvinnornas strejkvakt genom att lura dem till utlovade förhandlingar i fackföreningens lokal. Väl där visade det sig att facket lånat ut lokalen till ASAB. Under tiden hade ASAB placerat batongbeväpnade vakter utanför hotellet.7 Städerskorna fortsatte då att stå utanför hotellentrén med plakat med texter som »Vägra ta in på hotellet så länge strejkbryteri pågår». Under julhelgen blev ytterligare åtta städerskor avskedade men en dryg vecka senare erbjöds de tillbaka sina arbeten. Städerskorna svarade att de inte går tillbaks förrän samtliga återanställs. Uppgörelsen i Malmfälten I Malmfälten kom strejken in i ett avgörande skede veckan före julledigheten. Den 16 december skulle Kirunagruvan inspekteras av hälsovårdsinspektör och två skyddsombud. De skulle då avgöra om matsalen och hälsohuset med läkare- och tandläkaremottagning skulle stängas. Det skulle betyda stängning av hela gruvan. Samma dag lyckades ASAB-chefen Winje med Sympatistrejk för Skövdestäderskorna på Arlanda. »Vi börjar inte jobba fören samtliga flickor där återanställs av ASAB», februari 1975. Foto: Hans Bovin, Folket i bild/Kulturfronts arkiv tre städledare ta sig förbi strejkvaktarna och fick hälsohuset städat. När de kom ut hejdades de av uppretade städerskor som bildade en kedja runt bilarna. I drygt en timme satt de instängda och de ilskna städerskorna skrek i korus »Strejkbrytare och skurkar». Städerskorna gav sig inte ens när polis kom till platsen för att skingra dem: Vi släpper dem inte förrän vi hunnit ordna strejkvakter vid matsalen i Luossavaara. De är på väg dit för att städa, skrek de uppretade städerskorna till polismännen.8 De lyckades bilda strejkvakt och hindra städningen av den stora matsalen för 1 600 man. De visste att Hälsovårdsnämnden troligtvis skulle tvingas stänga den mitt i veckan, vilket skulle underlätta för en uppgörelse före julhelgen. Om ASAB skulle klara den så kallade skyddsstädningen hotade strejken mer eller mindre att rinna ut i sanden. Efter 22 dagars strejk i Kiruna backade ASAB. Den 18 december 1974 gav de besked om löneförhöjning på fem till sex kronor i timmen och en garanterad minimitid på minst fyra timmar per dag. Avgörandet kom sedan LKAB gripit in i konflikten och ställt sig som garant för de extra kostnaderna som städerskornas nya löner skulle innebära för ASAB. De vågade inte riskera en långvarig strejk som skulle få svåra följder för produktionen.9 Städerskorna hade till slut tvingat fram eftergifter från kapitalets sida. Däremot tog ASAB inte tillbaka stämningen till AD för de 107 städerskorna. Denna fråga innebar en splittring mellan strejkkommittéerna. Istället för gemensamma överläggningar hade strejkkommittén i Kiruna gått steget före och accepterat budet. Man sa att frågan skulle drivas vidare under kommande förhandlingar. Massmedia visade bilder av glada städerskor från Kiruna som hissade varandra i luften. Strejkkommittéen i Malmberget var inte lika entusiastiska. »Återanställ Skövdestäderskorna» Efter helgerna var Ragnhild Andersson, Britt-Marie Johansson och Annikki Ranikko från Skövde inbjudna till ett stormöte arrangerat av städerskorna i Malmberget. Frågan gällde nu hur man skulle agera för att få ASAB att återanställa samtliga Skövdestäderskor. Mötet beslöt om en sympatistrejk med början den 14 januari och ett telegram skickades till ASAB med krav på allas återanställning. Skövdestäderskorna åkte därefter till Svappavaara och Kiruna för att få stöd. Här ville man dock avvakta utvecklingen man gick ut i strejk på nytt. Skrämd inför en ny strejk skickade ASAB ett expressbrev natten till den 14 januari till de 50 städerskorna i Malmberget att förhandlingar om de två avskedade städerskorna i Skövde återupptagits. Därmed var hotet om en ny strejk i Malmfälten avstyrt. Istället gick 80 ASAB-anställda städerskor på Arlanda ut i en sympatistrejk den 16 januari med hotet: »Vi börjar inte jobba förrän samtliga flickor där återanställs av ASAB.»10 Strejken avblåstes några dagar senare efter löfte om att förhandlingar om Skövdestäderskorna skulle återupptas och att ASAB inte skulle vidta några rättsliga åtgärder mot de strejkande på Arlanda. Samtidigt gick cirka 130 städerskor (av cirka 200 ASABanställda) i Umeå ut i sympatistrejk och krävde fem kronor mer i timlön. En strejkkommitté tillsattes. Med lärdom från Skövdestrejken och med rädsla för repressalier från ASAB valdes ingen ordförande, »de kan utpeka den som pratar för mycket som strejkledare».11 I Umeå blev studenterna det stöd Arbetarhistoria 2011:2–3 • 23 som gruvarbetarna var i Malmfälten. Bland annat blockerade 500 studenter dörren till deras matsal för att hindra strejkbrytare att komma in. De strejkande var utspridda på VolvoUmeåverken, Universitetet, Tempo och hotell vilket försvårade en sammanhållning. ASAB försökte övertala en och en att återgå till arbetet samtidigt som de påstod att andra börjat arbeta. Pressen blev för stor och flera avbröt strejken efterhand. Umeåstäderskorna fick igenom en löneförhöjning men ett antal fortsatte strejka i solidaritet med Skövdestäderskorna. Kvinnosolidariteten får en ny vändning. Stärkt av Arlanda och Umeåstäderskornas sympatistrejk beslöt Doris Björkman, Ruth Eriksson och Ann-Christin Isaksson från Malmberget åter gå ut i strejk den 3 februari. För oss – eller för ASAB – kan det inte bli fråga om någon arbetsfred förrän samtliga Skövdestäderskorna får gå tillbaka till arbetet.12 ASAB: s förhandlingar med Skövdestäderskorna i slutet av januari hade inte nått en lösning. En LO- respektive SAFjurist kom fram till en uppgörelse som innebar att de sju avskedade städerskorna skulle få tillbaka sina arbeten och att den rättsliga prövningen av de två första avskedanden skulle fortsätta. Skövdestäderskorna vägrade acceptera budet och sa: Vi står på oss…Vi sviker inte varandra. Har vi kämpat i snart två månader så kan vi kämpa vidare... Vi har hela Sverige bakom oss.13 Förhandlingar i AD sköts på framtiden på parternas begäran. Städerskornas upplevelse att de hade ett omfattade stöd visades inte minst med den mängd av pengar och stöduttalan- den som fackliga, parti och kvinnopolitiska organisationer från olika delar i landet skickade. Enskilda personer skrev brev och telegram. Initiativ till det första solidaritetsmötet kom från Svenska Hamnarbetarförbundets avdelning 4 i Göteborg. Det blev »ett möte som nästan sprängde väggarna i Folkets Hus, folk satt på golvet, många kom inte in i lokalen som har 700 platser». Sara Lidman höll ett »lidelsefullt» tal där hon bland annat sa »Yrkesstoltheten, när den tas ifrån den som vill sköta sitt jobb, vad har man kvar då?»14 Stödkommittéer bildades och solidaritetsmöten hölls på en mängd orter i landet. Vid dessa var städerskorna från Malmberget, Skövde och Umeå huvudtalare. Arbetsdomstolen den 3 april – domen den 21 maj Den 3 april inleddes slutuppgörelsen mellan städerskorna i Skövde och deras arbetsgivare ASAB. Tusen personer demonstrerade på kvällen i Stockholm under parollerna »Wallenbergs profit bygger på kvinnoslit», »Återanställ städerskorna» och »Kamp mot klasslagstiftning och svartlistning, ned med arbetsdomstolen». Längst fram gick städerskorna. Samtidigt hölls appellmöten över hela landet för Skövdestäderskorna och mot §32. I AD framkom att ASAB redan på strejkens andra dag fått avskedsblanketter från SAF. DN skrev att SAF var kanske ute efter att statuera exempel för att få slut på städerskestrejkerna och valde då att slå till på den minsta och ofarligaste arbetsplatsen.15 Britt-Marie Johansson och Ragnhild Andersson krävde upprättelse för att de fått sparken utan att arbetsgivaren haft något giltigt skäl till det. Den 21 maj kom domen som slog fast att Johansson och »Vi står på oss… Vi sviker inte varandra. Vi har kämpat i snart 2 månader så vi kan kämpa vidare… Vi har hela Sverige bakom oss». Foto: ej angivet, Folket i bild/Kulturfronts arkiv 24 • Arbetarhistoria 2011:2–3 Andersson inte var några strejkledare och att det var fel av ASAB att avskeda dem. De fick tillbaka arbetet och ASAB tvingades betala både skadestånd och uteblivna löner. Däremot ansåg AD att de andra städerskorna brutit mot avtalet och att ASAB därför hade rätt att avskeda dem. De dömdes till ett skadestånd på 200 kronor vardera samt 830 kronor vardera i rättegångskostnaderna till bolaget. Dagen efter meddelade dock ASAB via Rapport att samtliga avskedade städerskor erbjöds återanställning. Opinionen för städerskorna hade blivit så omfattande att ASAB troligtvis inte såg någon annan möjlighet. Själva domen betydde emellertid att arbetsgivaren kunde avskeda arbetare när de anser det lämpligt vid en vild strejk. Ragnhild kommenterade domen i en nyårskrönika i TV: Vi vann ingenting i arbetsdomstolen, men däremot vann vi något som är mycket väsentligt, en medvetenhet och en solidaritet som är fantastisk. Folke Schmidt, professor i juridik, undrade i ett inlägg i DN vad hon menade och tolkade att hon syftade på att »arbetsdomstolen, manssamhällets organ, inte förstod att strejken rörde kvinnornas solidaritet». Alltså Malmbergsstäderskorna som började med att sympatistrejka för Borlängstäderskorna vilket resulterade i att städerskor runt om i Sverige skakade om grundvalarna i samhället för en period. Och som Schmidt säger vidare, de visade »mod att stå emot samhällets tryck och fackets övertalningar samtidigt som de riskerade förlust av arbete, skadestånd och dryga rättegångskostnader».16 Slutord Städerskestrejken är ett exempel på en unik kvinnosolidaritet men där stödet och solidariteten från de manliga arbetargrupperna också spelade en stor roll för strejkens utveckling. Strejken belyser vidare vad som händer när kvinnor kommer samman som ett starkt kollektiv. Vid tiden för strejken hade kvinnorörelsen fått ett stort genomslag runt om i landet, vars idé var just nödvändigheten att organisera starka kvinnokollektiv för att kunna bekämpa köns- och klassorättvisorna i samhället. Medan kvinnorörelsen främst rekryterade kvinnor från mellanskiktsyrken, kom städerskorna inspirera och bana vägen för andra lågavlönade kvinnors kamp för sina villkor. De visade genom sin självständiga organisering med strejkkommittéer och stormöten att en annan facklig strategi var möjlig. Regelbundna möten innebar ett större engagemang och involvering som i sig betydde ett ökat självförtroende. Faktorer som var avgörande för att skapa den enighet som var nödvändig för att stå emot splittringsförsöken från ASAB och Fastighets. Jag menar att kvinnosolidariteten var en sådan självklarhet hos städerskekollektiven på de olika orterna och att det också fanns en medveten strategi att försöka hålla ihop svenska respektive finska städerskor. I kampen skapades således en medvetenhet om att klass, kön och etnicitet inte kan separeras från varandra.17 Städerskekollektivens strategi på de olika orterna kan sammanfattas som en »solidaritet i kamp» istället för en »solidaritet i återhållsamhet» som Sven E Olsson och Göran Ther- Jessika Grahm och Klas Johansson intervjuade strejkande städerskor i Malmfälten och Skövde under tiden januari–maj 1975. Boken gavs ut på förlaget Barrikaden. born uttrycker det.18 Den senare avser LO:s solidariska lönepolitik. En politik som innebär att en del arbetargrupper ska hålla igen sina krav till förmån för andra lågavlönade. Men där den solidariska lönepolitiken snarare uttrycker en solidaritet med arbetsköparna menar författarna vidare. En erfarenhet som en av städerskorna beskriver träffande: I förbundstoppen sitter bara en massa karlar som aldrig tagit i en hink eller skurborste. Hur ska de kunna företräda våra intressen. Deras ombudsmän betraktade inte städerskorna som jämlika kamrater utan snarare präglades deras bemötande av en traditionell kvinnosyn som hade sitt ursprung i synen på kvinnor som ett problem för den fackliga organisationen.19 Städerskestrejken handlade om kvinnans rätt till ekonomisk självständighet, ett av samtida kvinnorörelsens främsta krav. Som en av städerskorna sa inför ett solidaritetsmöte: Det är viktigt att vi kvinnor också får en lön. Vi ska inte be våra män om vartenda öre utan kunna försörja oss själva.20 Arbetarhistoria 2011:2–3 • 25 Den ideologiska föreställningen om mannen som huvudförsörjare och kvinnors arbete som något tillfälligt eller som ett bidrag till försörjningen fanns hos ASAB och Fastighets, trots flera decenniers kamp hos kvinor inom arbetarrörelsen att deras arbetskrafts värde ska vara lika med männens.21 ASAB kunde göra stora vinster på städerskornas arbete så länge de förblev tysta och splittrade. Men i kampen bröt de uppfattningar vad kvinnor kan och inte kan. Inez Arnesson berättar: Strejken betydde ett uppvaknande om hur lågavlönade kvinnor behandlades i dåtida Sverige. En grupp kvinnliga arbetare, som stod längst ner på arbetsmarknadens hierarki, reste sig modiga, starka och krävde att bli behandlade som människor. De höjde sina röster och krävde ett erkännande av deras arbete som städerskorna på Arlanda uttryckte det: Texten från en av de första kvinnosångerna – »Vi måste höja våra röster för att höras» – som blev drivkraften för tusentals kvinnor att börja agera, hade fått genomslag även hos städerskorna. Städerskestrejken ger också en mer komplex bild av arbetarrörelsens stöd för kvinnliga arbetares rättigheter. Här gick de manliga arbetarnas klassintressen före deras könsintresse.24 När hygienutrymmen och matsalarna var överhopade av smuts agerade gruvarbetarna, både enskilda och deras fackförbund, solidariskt vilket underlättade för städerskorna att fortsätta strejka tills de fått igenom sina krav. Det var också ett »manligt» fackförbund, Hamnarbetarförbundet, som tog initiativ till det första solidaritetsmöte. För städerskorna var deras strejk lika mycket en klasskamp som kvinnokamp. Kvinnorna stred mot både kapitalets exploatering av deras arbetskraft som mot patriarkala föreställningar om kvinnors sekundära ställning i samhället. I den kollektiva kampen utvecklades en kvinnocentrerad medvetenhet,25 och en förändrad kvinnoroll där jag låter Rut Eriksson, från Malmfälten, avsluta: När flygplanen landar står vi på flygmattan och väntar med våra trasor och hinkar. Men vi syns inte. Vi är som osynliga för passagerarna och besättningen. Vi ska finnas, men inte synas. Nu vill vi ropa högt så att folk fattar: Ni får inte trampa på oss! Vi vill ha ett människovärde.23 Nu behöver man inte skämmas för att man är städerska… Under strejken insåg vi att vårt arbete är betydelsefullt. Man var inte så oviktig som man trott… När något är fel kan vi rätta till det genom att slå näven i bordet. Vi känner att vi fått lite makt i alla fall.26 …statusen för oss var att vi var lite halvtokiga, halvdumma kärringar som inte var att räkna med…att vi stod på oss det hade de nog inte räknat med.22 NOTER – »KAN DE STREJKA I NORGE» 1 Kvinnobulletinen nr 1 1975. 2 Aftonbladet, 22 april 1975. 3 Artikeln är en redigerad version från ett kapitel in min avhandling Systerskap som politisk handling. Kvinnors organisering i Sverige åren 1968 till 1982, Lund 2007. 4 Anita Göransson, »Om dom låser fabriken? Då låser vi upp», i: Suzanne Giese & författargruppen, Sida vid Sida, Kvinnokamp på fabrik & kontor, Stockholm 1979. 5 Dagens Nyheter 25 januari 1975. 6 Norrbottens-Kuriren 14 december 1974. 7 Göteborgs Tidningen 20 januari 1975. 8 Aftonbladet 17 december 1974. 9 Aftonbladet 19 december 1974. 10 Arbetet 19 januari 1975. 11 Arbetet 21 januari 1975. 12 Norrbottens-Kuriren 4 februari 1975. 13 Aftonbladet 28 januari 1975. 14 Aftonbladet 26 januari 1975. 15 Dagens Nyheter 6 april 1975. 16 Dagens Nyheter 16 mars 1976. 17 Myra Marx Ferree & Silke Roth, »Gender, class, and the interaction between social movements: A strike of West Berlin day care workers», Gender & Society nr 12 1998. 18 Sven E Olsson & Göran Therborn, »Stuvarstrejk Ådalen 70»; i Zenit, nr 19 1970. 19 Berit Gonegai & Birgitta Thorsell, Kvinnorna och facket. En studie om facklig aktivitet bland kvinnor i Svenska Kommunalarbetarförbundet, Göteborg 1985. 26 • Arbetarhistoria 2011:2–3 20 Arbetet 27 januari 1975. 21 Se bl.a. min licentiatavhandling Arbetarkvinnors mobilisering i arbetarrörelsens barndom. En studie av arbetarkvinnors strejkaktiviteter och dess inflytande på den svenska arbetarrörelsen. Lunds Universitet 1999. 22 Filmen Skitigt, uppkäftigt och självklart av Brita Landoff från 2002. 23 Dagens Nyheter 19 januari 1975. 24 Se bl.a. Ruth Milkman, »Gender and Trade Unionism in Historical Perspective», i: Louise A. Tilly & Patricia Gurin (red), Women, Politics and Change. New York 1990. 25 Guida West & Rhoda Blumberg (red.), Women and Social Protest, Oxford 1990. 26 Dagens Nyheter 6 maj 1976. EVA SCHMITZ är sociolog verksam vid Högskolan i Halmstad och har skrivit en rad böcker om kvinnorörelsen. Hennes avhandling handlar om kvinnors organisering mellan 1968 och 1982. Med betongen som argument Australiensiska byggnadsarbetare med samhällspolitisk agenda Mellan 1971 och 1975 organiserade medlemmarna i New South Wales-avdelningen av Byggnadsarbetarförbundet, strejker för att förhindra ekologiskt skadlig exploatering och till stöd för andra radikala ändamål, som kvinnofrigörelse, homosexuellas frigörelse och urbefolkningens rättigheter. Med principdeklarationer om »fackets samhällsansvar» blev detta förbund särskilt känt för sina »green bans» som stoppade enorma byggprojekt. Förbundet förebådar utvecklingen av »fackligt samhällsansvar» från 1990-talet. AV VERITY BURGMANN Termen »social-movement unionism», som betyder ungefär samhällsengagerat fack, myntades 1988 av Peter Waterman 1 men populariserades av Kim Moodys Workers in a lean World, som behandlar uppkomsten av samhällsengagerad facklig verksamhet på 1990-talet i Nord- och Sydamerika, Sydafrika och Sydkorea och de mer industrialiserade delarna av Tredje världen. Moody argumenterar att denna mer klassmedvetna fackliga verksamhet växte fram ur de nya materiella förhållanden som de globaliserade bolagen medfört. Verksamheten karaktäriseras av militans, intern demokrati, en agenda för radikal social och ekonomisk förändring, en beslutsamhet att inkludera arbetarklassens olikheter för att övervinna dess fragmentisering och en förmåga att appellera bortom dess medlemskap genom att använda den fackliga kraften för att »leda kampen för allt som påverkar det arbetande folket i deras samhällen och i landet».2 Andra studier, som Andrew Vanderbergs undersökning av tvisten 1995 vid Toßys »R» Us i Sverige har givit oss exempel på samhällsengagerad facklig verksamhet.3 Samhällsengagerad facklig verksamhet är enligt dessa texter ett fenomen som uppstår i slutet av nittonhundratalet. Det är därför intressant att rikta uppmärksamheten mot ett viktigt exempel från den första halvan av 1970-talet: det australiensiska byggnadsarbetarfackets avdelning i New South Wales. Detta förbund registrerades först under New South Wales Trade Union Act 1881 som Australian Builders’ Laborers’ Federation, N.S.W. Branch. New South Wales, med Sydney som sin huvudstad, är den äldsta och mest folkrika av de sex kolonier som bildade det australiensiska samväldet 1901. Det har funnits inkonsekvenser i förbundets namn. Ibland var de »Labourers», andra gånger »Laborers»; ibland fanns det en apostrof efter »Builders» men inte på 1970-talet när förbundet tog bort apostrofen i protest mot en möjlig tolkning att arbetarna tillhörde »the Builders». Under 1990-talet slog man ihop Australian Builders Labourers’ Federation med andra förbund för att bilda Construction, Forestry, Mining and Energy Union, CFMEU. Tidigt på 1970-talet hade Australian Builders Labourers’ Federation, BLF, 30 000 medlemmar i hela landet. Bland dem fanns outbildad arbetskraft och vissa kategorier av utbildade arbetare anställda på byggarbetsplatser: kranförare, riggare, byggnadsställningsarbetare, sprängare, hissförare och armerare. Dessa byggnadsarbetare brukar kallas »BLs». Byggnadsindustrin hade en boom vid den tidpunkten och det hade också förbundet. Mellan 1969 och 1971 ökade medlemsantalet för BLF med 136 procent. 1973 hade NSWBLF 11 000 medlemmar och hade mer än fördubblat sitt medlemskap sedan sent 60-tal och täckte därmed in en mycket stor andel av dem som arbetade inom industrin. Medlemmarna leddes av många hängivna ombudsmän som var starkt påverkade av den nya vänstern med dess betoning på jämlikhet, deltagande demokrati och direkt aktion. Jack Munday, Joe Owens och Bob Pringle var särskilt framstående ledare för förbundet. Mundey och Owens var medlemmar av det radikala anti-stalinistiska australiensiska kommunistpartiet, som hade kritiserat invasionen i Tjeckoslovakien 1968; Pringle var medlem av vänsterfalangen av det australiensiska Labour Party. NSWBLF hade engagerat sig för »fackets samhällsansvar»: Argumentet var att det var arbetarnas rätt att kräva att deras arbete inte användes på något skadligt sätt och att den organiserade arbetarrörelsen skulle engagera sig i alla sorters sociala och politiska frågor. Organisationen blev känd på 1970-talet för att den fullföljde denna princip genom att utlysa blockader, eller så kallade bans: att dra tillbaka arbetarna eller att vägra börja ett arbete. I enlighet med Moodys definitioner kan NSWBLF under denna period ses som en prototyp för den samhällsengagerade fackliga verksamheten på 1990-talet, eftersom den utmärktes av samma framträdande drag: militans, intern demokrati, en agenda för radikal, social och ekonomisk förändring, en beslutsamhet att omfatta hela den mångskiftande arbetarklassen för att övervinna fragmentisering, en förmåga att appellera bortom medlemskapet genom att använda facklig makt för att leda samhällsbaserade strider. Vart och ett av dessa kännetecken kommer att undersökas i tur och ordning för att berätta historien om detta fackförbund som var före sin tid. 1. Militans Detta förbund drev kontinuerliga, framgångsrika lönerörelser från 1970 till 1974, som resulterade i betydande reella löneökningar. Förbundet satte också obeveklig press på arbetsgivarna att ordna bästa möjliga arbetsförhållanden. Ett förbundscirkulär till organisatörer förespråkade att beslut om standard måste göras av de berörda arbetarna: »Låt inte förmannen bestämma för dig». Arbetare skulle vägra att arbeta i Arbetarhistoria 2011:2–3 • 27 extrem hetta eller i regn – och facket såg till att de fick full lön ändå.4 Mundey hävdade att bara en militant hållning kunde förbättra arbetarnas villkor.5 När en Labourregering valdes i december 1972, efter 32 år av konservativt styre, sade han att det var en risk att facket skulle bli »alltför samarbetsvilligt» med den nya regeringen och betonade det fortsatta behovet av att arbetarna genomför direktaktioner för att kräva »en större andel av kakan och ökad social välfärd för arbetarna».6 1978 gjorde Mundey en bedömning av förbundets framgångar. »Vi såg till att frågorna kom upp till arbetsgivarna. Vi har förändrats som förbund.»7 Förbundet var redo att vid behov genomföra industriellt sabotage. Under en lång strejk 1970 engagerade sig de vanliga medlemmarna i en spontan rivning av arbete utfört av strejkbrytare. Om en arbetsgivare vägrade att gå med på arbetarnas krav var det inte ovanligt att arbetarna avbröt en betonggjutning – eller hotade att göra det. En felaktig gjutning får katastrofala följder på ett bygge. En facklig ledare, Tony O’Beirne beskrev hur snabbt taktiken spred sig tillsammans med insikten om den makt detta gav till BL:s: »att avbryta betonggjutningar... sade vi ’det är det mest fascinerande som någonsin hänt’».8 En annan taktik var att förstöra utrustning. När till exempel ett företag i centrala Sydney började gräva på en byggarbetsplats där det varken fanns toaletter eller tvättställ för arbetarna, slungade arbetarna en kompressor ner i det djupa hål som grävts i marken. När arbetarna anlände nästa dag hittade de tre fullt utrustade byggbaracker, tre toaletter och en hel rad med tvättställ.9 Ett välkänt talesätt inom NSWBLF löd: »Ät aldrig förmannens lunch, såvida du inte ockuperar arbetsplatsen och hittar den på hans skrivbord.» NSWBLF utvecklade viktiga strategier för att inskränka företagsledningens rättigheter.10 I en nationell TV-debatt med ledaren för Upper Clyde Shipyards, Jimmy Reid, betonade Munday den 20 maj 1975 att de flesta »work-ins», alltså arbetsplatsockupationer, var protester mot nedskärningar, medan NSWBLF:s work-ins ofta var offensiva, med arbetare som krävde att få bättre kontroll över sina arbetsplatser. Till exempel trappades en 35-timmars kampanj vid operahuset i Sydney upp och kulminerade i att arbetarna inte gav ledningen tillträde till byggarbetsplatsen och de fortsatte i stället att arbeta under egen ledning från den 8 april till den 15 maj 1972. Två av organisatörerna, John Wallace och Joe Owens skrev en informell redogörelse om erfarenheterna. De drar sig till minnes dag två då man »fullständigt struntade i» företagets förmän och arbetarna sade till dem att »de inte behövs där och kunde gå och sätta sig på kontoret, åka hem eller slänga sig i hamnen, bara de höll sig ur vägen». De hävdar att det sätt som 35-dagarsveckan vanns och det sätt den har fungerat på »väsentligt ökade den verkliga kontrollen över produktionen för arbetarna. I slutänden hade arbetarna nästan all makt över arbetsprocessen.»11 NSWBLF:s militanta hållning underlättades av enastående goda villkoren för byggindustrin. Byggherrarna behövde snabba färdigställanden av spekulativa projekt, finansierade av 28 • Arbetarhistoria 2011:2–3 riskkapital med höga räntor. Emellertid var inte byggindustrins hantverkare, som också hade kommunistiska ledare, lika militant. Viktigare än själva boomen för att förklara NSWBLF:s militanta hållning var det faktum att BLs främjades mer av de tekniska förändringar som följde på boomen, än hantverkarna. De nya konstruktionsmetoderna krävde storskaliga rivningar och utgrävningar, utförda av BL:s, ökad användning av prefabricerade byggelement som fraktades dit av BL:s, ökad användning av betong, som sköttes av BL:s och ökad användning av kranskötare i höghuskonstruktioner. Dessa faktorer ökade BL:s makt avsevärt vid produktionsplatsen. Den fackliga ledaren Kevin Cook noterade: »chefen var egentligen inte chef längre, vi visste det och han visste att vi visste.12 2. Intern demokrati Enligt den radikala journalisten Pete Thomas var grunden för fackets militanta styrka »de vanliga medlemmarnas demokratiska kontroll»: genom att de fackliga representanternas mandatperioder var begränsade och genom att de 11 000 medlemmarna regelbundet utövade sin makt och sitt initiativ i arbetsplatskommittéer och protestmöten.13 NSWBLF-ledarna var ovanliga i sin vilja att öka den inre fackliga demokratin och minska skillnaden mellan ledare och ledda, genom att överföra makt från sig själva till de fackliga medlemmar som valt dem. Förbundets organisationsprinciper förebådade den fackliga sociala rörelsen på 1990-talet i sin betoning på intern demokrati och medlemsengagemang. Munday skrev i den fackliga tidningen: »Ledarskapet syftar till medlemmarnas ’fullständiga engagemang’ i beslutsfattandet. Vi är emot ’topp’-beslut som tas utan medlemmarnas hörande.»14 NSWBLF:s policy uppmuntrade särskilt medlemmarna att ta initiativ i arbetskonflikter.15 Tom Hogan, så kallad city organiser, drog sig till minnes att »en arbetsnedläggelse genomfördes och man kunde upptäcka ett par timmar senare att den upphört. En gång var jag på sju arbetsnedläggelser på samma dag. Det togs en otrolig mängd initiativ av männen på arbetsplatserna».16 Till skillnad från de flesta andra fackliga organisationer fick NSWBLF:s funktionärer samma lön som sina medlemmar, även under strejkperioder. De flesta funktionärerna hade arbetat länge inom industrin. Organisationens policy var att alla anställda, även ombudsmän och redaktörer för publikationerna, måste komma från verkstadsgolvet. Den inre kretsen av valda funktionärer kompletterades med tillfälliga organisatörer för speciella områden under en begränsad tid; dessa tillfälliga anställningar måste godkännas vid branschmöten.17 Den mest anmärkningsvärda innovationen var de tidsbegränsade anställningstiderna: man höll fast vid att funktionärerna måste återvända till sina jobb som byggnadsarbetare efter högst sex år. Munday förklarade: »Drivkraften som fick mig att föreslå tidsbegränsningen var min egen erfarenhet av en modern samtida facklig verksamhet och behovet av en inbyggd garanti för begränsad makt och inbyggd förnyelse.18 Munday föreslog i en nationell TV-sändning i september 1971 att en sådan regel skulle vara bra för hela den fackliga rörel- Jack Munday (längst fram i kavaj) i The Rocks, ett av Sydneys arbetarkvarter med hus där de första brittiska bosättarna bodde. NSWBLF hade lagt en så kallad green ban på området som skulle rivas. sen.19 Han tillämpade själv principen, i efterhand, så när hans sex år var slut återgick han till sitt jobb som grovarbetare i början av 1974.20 3. En radikal agenda för social och ekonomisk förändring Moody noterar att en social facklig rörelse »använder de starkaste av samhällets förtryckta och exploaterade, vanligtvis organiserade arbetare, för att mobilisera dem som inte har samma förmåga att upprätthålla en självmobilisering».21 Pringle uttryckte också NSWBLF:s synpunkt på liknande sätt: »De starka måste stödja de svaga i frågor som angår alla.»22 Munday framhöll att NSWBLF »känner starkt för facket och hela arbetarrörelsen och för att engagera dem djupare i alla politiska moraliska och sociala frågor som påverkar vanligt folk.»23 Owens ansåg att arbetare skulle utmana exploatering »inte bara på arbetsplatsen utan överallt».24 Förbundet var starkt engagerat i urinvånarnas, aboriginernas, rättigheter. Fackföreningsmedlemmar häng-de till exempel banderoller under demonstrationer för urinvånarnas rättigheter från lyftkranarnas armar, runt om i city i juli 1972. De donerade ofta till aborigina ändamål. Aborogin-aktivisten Lyn Thompson skrev till förbundet den 16 augusti att »med det moraliska och finansiella stödet från byggfacket kommer vi snart att ha löst många av våra problem». Framförallt utfärdade förbundet en »black ban», det vill säga arbetsförbud för medlemmar, vid rivningen av hus där det bodde aboriginer i närförorten Redfern. En storbyggmästare hade köpt de flesta husen för att lyxrenovera dem och vräka aboriginerna. Denna blockad var till god hjälp för motståndet mot byggherren och ledde till sist till att regeringen köpte husen från byggbolaget och säkrade området för aboriginerna i mars 1973, som ett bostadsprojekt under kontroll av aboriginer. Redfern Aboriginal Community Housing projektet med 65 hus sköttes av en vald samarbetskommitté som stolt deklarerade att de var de första som framgångsrikt lyckats kräva landrättigheter i Australien.25 I juni 1973 utlyste facket ett »pink ban» vid byggandet av Macquarieuniversitetet. Jimmy Fisher, skattmästare i universitetets Gay Liberation klubb hade bott på ett av universitets colleges tills dess föreståndare upptäckte Fishers roll som gayaktivist. Föreståndaren krävde att Fisher skulle lämna college, såvida han inte såg till att hans »perversion» botades. Fisher vägrade och blev utestängd. Studenterna vid Macquarieuniversitetet tog kontakt med NSWBLF som rekommenderade blockad av arbetsplatsen, vilket antogs enigt av de byggnadsarbetare som arbetade på campusområdet. »Universitet är ställen där folk ska studera – de ska inte diskriminera individer» förklarade Munday för pressen. »Blockaden gäller till universitetsledningen tillåter homosexuella att studera där som alla andra.» Blockaden stoppade byggnaden av en föreläsningssal, utbyggnaden av idrottshallen, en underhållsdepå och ett vetenskapligt laboratorium. Universitetskanslern gav order om att Fisher skulle återinsättas och blockaden hävdes.26 Pringle förklarade senare för reportrar från gayrörelsen: »Som organisation anser vi att det under alla omständigheter är förmätet av samhället att agera moraldomare för en individs sexuella läggning.»27 Förbundet stödde en motion till dess federala konferens 1973: »Konferensen uppmanar alla delar av regeringen att förändra den nuvarande lagstiftningen och tilArbetarhistoria 2011:2–3 • 29 NSWBLF samarbetade med National Trust och lade green bans på områden för att av sociala eller miljömässiga skäl förhindra rivning eller nybyggen. Bilden visar en demonstration från början av 1970-talet. lerkänna homosexuella samma rätt till privatliv som heterosexuella och att de fortsättningsvis inte ska underkastas laglig kontroll.» Också 1973 lade de fram en motion till Labour Party State Conference där de krävde legalisering av homosexuella relationer och ett slut på diskrimineringen.28 Den nationella konferensen för homosexuella i augusti 1975 nämnde »det direkta materiella stödet till NSW Gay Lib. som givits av det progressiva ledarskapet och medlemmarna i BL:s» som ett exempel på varför homosexuella kvinnor och män skulle stödja fackförbund som arbetade för samhällsförändring.29 Förbundet visade sitt stöd för kvinnornas frigörelse på många sätt, som att demonstrera på kvinnodagen och att donera pengar till annonser för rätt till abort. Dess mest spektakulära stödaktion ägde rum i juni 1973 när ämneskommittén [Professorial Board ] vid Sydneys universitet inlade veto mot en föreslagen kurs i kvinnovetenskapliga studier vid filosofiska fakulteten. Munday bedömde beslutet som »sexistiskt» och efter att ha kontaktats av oroade studenter bannlyste han allt fortsatt byggarbete på universitetet, inklusive en byggnad för den medicinska fakulteten och ett teaterkomplex. Munday förklarade att förbundet hade ett socialt samvete – och ansåg att universitetet borde visa sitt: I dessa dagar av social upplysning och reform borde arbete mot diskriminering börja vid universiteten. Nu ser vi att diskriminering främjas vid universiteten. Blockaden kommer att gälla alla byggnadsarbeten till dess att besluten har ändrats.30 Munday bekräftade blockaden inför ett möte med 2500 studenter som strejkade till stöd för den föreslagna kursen den 30 • Arbetarhistoria 2011:2–3 29 juni. Eftersom man på universitetet var angelägna att få vissa byggnader färdigställda löstes tvisten och blockaden hävdes.31 Kursen startade 1974 och var en av de första av sitt slag i världen. 4. Att omfatta hela den mångskiftande arbetarklassen för att övervinna dess fragmentisering Samhällsengagerad facklig verksamhet erkänner, enligt Moody, behovet att motarbeta det sätt på vilket kapitalismen fragmentiserar arbetarna efter nationalitet, ras, etnicitet, kön, sexualitet och handikapp och använder sig av fördomar för att öka sin profit.32 I november 1971 noterade NSWBLF i en motion till BLF:s federala konferens att några fackliga företrädare under den gångna perioden av arbetslöshet hade »lurats in i att stödja högerpolitik för att hjälpa kapitalismen i dess självförvållade kris, genom att inskränka kvinnors rätt att arbeta, särskilt gifta kvinnor, genom jobbdelning med lägre lön och främjandet av invandrarfientliga och rasistiska attityder mot andra arbetare.»33 Förbundet ökade andelen arbetare från icke-engelsktalande bakgrund genom att anlita tolkar vid möten, översätta fackliga publikationer till olika språk och genom att uppmuntra nya invandrare att ställa upp i val av funktionärer och som fackliga representanter. På liknande sätt stödde NSWBLF de medlemmar som var aboriginier. En av förbundets ledare, Kevin Cook var en respekterad ledare inom den lokala svarta rörelsen, vilket underlättade för förbundet att etablera ickerasistiska strukturer, uppmuntra anti-rasistiska attityder bland medlemmarna och upprätthålla meningsfulla relationer med Sydneys svarta befolkning. En ovanlig åtgärd var att NSWBLF stödde kvinnornas rätt att arbeta inom byggnadsindustrin som byggnadsarbetare på lika villkor som männen. Som föregångare för socialt engagerad facklig verksamhet försökte de, inifrån den manliga bastion som den australiensiska byggindustrin utgjorde, övervinna en könsbaserad fragmentering av arbetarklassen. I slutet av 1971 hade BLF nio kvinnliga medlemmar. Under 1972 hölls flera strejker för att förmå förmännen att acceptera kvinnliga arbetare. Frågan om kvinnors rättigheter blev nära förknippad med frågan om kontroll över arbetet; och detta var ett återkommande tema. Genom strejker och protestaktioner till stöd för kvinnornas rätt att arbeta som byggnadsarbetare konfronterades arbetsgivarnas könsdiskriminering och gav yttryck för en genuint jämställd atmosfär som skapats inom unionen. Många av incidenterna fick uppmärksamhet i pressen, så det blev vida känt att byggjobb var en ny möjlighet för kvinnor som inte ville »vara instängda på ett kontor» som många kvinnliga BL uttryckte det – och som gav bättre lön än vad andra kvinnor fick för kroppsarbete.34 1974 hade förbundet 80 kvinnliga medlemmar och uppmuntrade aktivt kvinnorna att ställa upp för fackliga förtroendeuppdrag. Ett policydokument från medlemskommittén vid valen 1973 krävde »inte bara kvinnors rätt att arbeta som byggarbetare utan också ett maximalt stöd för kvinnornas kamp för full social och politisk frigörelse i vårt samhälle.» Vid 1973 års federala konferens för BLF uppmanade NSWBLF varje delstat att »omedelbart agera för kvinnornas rätt att arbeta inom industrin». År 1974 inkluderade agendan både rätt till ledighet vid abort och föräldraledighet, för såväl pappor som mammor. 1974 försökte avdelningen också uppnå ett beslut i arbetsdomstolen »att kvinnors rätt till arbete inom byggindustrin ska erkännas utan diskriminering.» Ett nummer av On Site 1974 som utgavs av BL noterade: »Byggarbetarfacket har tagit principiell ställning till frågan om kvinnor inom byggindustrin. Bittra strider har utkämpats av medlemmarna för att få in kvinnor på byggarbetsplatserna och de är ett föredöme för alla.»35 5. Att få uppmärksamhet för samhällskampen Moody beskriver hur samhällsengagerad facklig verksamhet stärker klassmedvetandet genom att öka arbetarklassens makt. Den samhällsengagerade fackliga verksamheten kan förmå stora grupper till radikala aktioner, något som underlättas av dess »klassvision och innehåll».36 Unionens »green ban » från 1971 till 1975 demonstrerar tydligt fackets förmåga att få stöd långt utanför medlemskretsen för att leda en samhällskamp. På grund av fackets sociala ansvarstagande vägrade NSWBLF- medlemmar att arbeta på byggen som var olämpliga miljömässigt eller socialt. Blockader utfärdades på begäran av lokala aktionsgrupper eller National Trust (motsvarande Riksantikvarieämbetet); en viktig social rörelse utvecklades för att stödja dessa blockader, som räddade Sydney från mycket av den förstörelse som annars skulle ha åstadkommits av byggherrarna. Owens argumenterar att facket hade möjlighet att hålla tillbaka bolagen och förmå regeringen att ompröva dåraktiga beslut och därför måste ägna sig åt »viktiga samhällsfrågor» och »bli mer aktiva i motståndet mot miljöförstöring och plundringen av naturresurser.»37 Mundey betonade folk från arbetarklassen hade ett särskilt intresse i miljöskydd eftersom de led mest av miljöförstöring. I februari 1973 myntade han begreppet »green bans» för att skilja dem från traditionella »black bans». Han hävdade att termen grön uttryckte förbundets vilja att bevara öppna ytor och värdefulla byggnader och säkerställa att människor i alla samhällen hade en talan i det som påverkade deras liv. Som den första aktionen i världen av detta slag fick blockaderna och den »gröna» terminologin förgreningar internationellt. Petra Kellys val av partinamnet Die Grünen motiverades av hennes erfarenhet av dessa blockader när hon besökte Australien i mitten av 1970talet och blev inspirerad av sättet de sammanförde de boende, miljöaktivister och facket.38 De gröna blockaderna var huvudsakligen av tre slag: för att skydda öppna områden från olika former av exploatering, att skydda befintliga hus från rivning för att ge väg åt trafikleder eller höghus och för att hindra att byggnader med historisk, arkitektonisk eller kulturell betydelse ersattes med kontorskomplex eller shoppingcentra. Miljö, kulturarv och samhällsfrågor var sammanflätade, som när gentrifieringen av Sydneys närförorter innebar att exploatörer hotade låginkomsttagare med evakuering, angelägna om att utveckla mer lönande marknader. The Rocks var till exempel både ett arbetarklassområde och den plats där de NOTER – MED BETONGEN SOM ARGUMENT 1 Peter Waterman, »Social Movement Unionism: A New Model for a New World Order», Review 16, 3, 1993, s. 245-78. 2 Kim Moody, Workers in a Lean World: Unions in the International Economy, London och New York 1997, s. 269, 271. 3 Andrew Vandenberg, »Social-Movement Unionism in Theory and in Sweden», Social Movement Studies 5, 2, september 2006, s. 182-184. 4 Meredith Burgmann och Verity Burgmann, Green Bans, Red Union: Environmental Activism and the New South Wales Builders Labourers’ Federation, Sydney 1998, s. 81-90, 106-108. 5 Jack Mundey, »Towards new union militancy», Australian Left Review 26, augusti-september 1970, s. 3, 4-5. 6 I Sydney Morning Herald, 11 december 1972. 7 Jack Mundey, intervju med Meredith Burgmann, 30 mars 1978. 8 Tony O’Beirne, intervju med Meredith Burgmann, 2 mars 1978. 9 Tom Hogan, intervju med Meredith Burgmann, 28 oktober 1977. 10 PeteThomas, Taming the Concrete Jungle: The Builders Laborers’ Story, Sydney 1973, s. 133. Jack Mundey, »Job Activity the Key», Builders Labourer, december 1968, s. 7. 11 John Wallace and Joe Owens, Workers Call the Tune at Opera House, Sydney 1973, s. 6, 18. 12 Kevin Cook, Interview with Meredith Burgmann, 1 december 1976. 13 Newcastle Morning Herald, 6 september 1973. 14 Jack Mundey, »Our strike proves they fear workers’ action most», Builders Labourer, juli 1970, s. 3. 15 Jack Mundey, »Job Activity the Key», Builders Labourer, december 1968, s. 7. 16 Hogan Interview. Arbetarhistoria 2011:2–3 • 31 första bofasta britterna slog sig ner. Trots dess historiska betydelse var det bara genom en grön blockad som man förhindrade att de äldsta husen i landet ersattes med höghuskvarter med kontor och lyxlägenheter. Vid andra tillfällen var fackets gröna blockader kopplade till skyddet av arbetarbostäder och fackets motstånd mot motorvägsbyggen, som skulle ta resurser från allmänna kommunikationer. 1975 hade mer än 40 gröna blockader hejdat byggnadsarbeten för fem miljarder dollar, räknat i priser vid 1970-talets mitt. Ungefär hälften av dessa ledde till att olika byggnader eller grönytor inte förstördes. Den andra halvan hindrade utvecklingsprojekt som berörde betydligt större områden. Munday hävdar att den politiska betydelsen av den gröna blockad-rörelsen var att den skapade en »vinnande allians» mellan miljöaktivister och facket.39 Blockaderna hade en viktig långtidsverkan på miljölagstiftningen, stadsplaneringen och allmänhetens inställning. Genom den makt som byggnadsarbetarna fick inom branschen och genom de gröna 17 Bob Pringle and Joe Owens, »Rank and File Decisionmaking in the Builders Labourers», Leaflet, 1973. 18 Mundey Interview. 19 Rapporterad i Tribune, 6 oktober 1971. 20 Australian, 2 februari 1974; Sydney Morning Herald, 5 februari 1974. 21 Moody, Workers in a Lean World, s. 276. 22 Citerad i Anne Coombs, Sex and Anarchy. The Life and Death of the Sydney Push, Melbourne 1996, s. 292. 23 Builders Labourer, odaterad [mid-1972], s. 1. 24 Joe Owens, intervju med Meredith Burgmann, 29 september 1977. 25 Wollongong Mercury, 30 december 1972; Grafton Examiner, 30 december 1972; Daily Mirror, 21 mars 1973; Builders Labourer, 1973, s. 33-35; Tom Hogan, »Strengthen that grip», Mereki 1, 1, 15 november 1974, s. 13. 26 Sydney Morning Herald, 21 juni 1973; Age, 28 juni 1973; Daily Mirror, 3 juli 1973; Denise Thompson, Flaws in the Social Fabric. Homosexuals and Society in Sydney, Sydney 1985, s. 50. 27 »blf on women & gays», Gay Liberation Press 3, September 1974, s. 13.; Terry Batterham & Graeme Tubbenhauer, »Interview with Bob Pringle», Gay Liberation Press 3 september 1974, s. 14. 28 NSWBLF, »Agenda Items for Federal Conference, 1973», Item 33; Batterham & Tubbenhauer, »Interview with Bob Pringle», s. 14; »blf on women & gays», s. 13. 29 Tribune, 26 augusti 1975. 30 Age, 28 juni 1973. 31 Walter Crouch, »Some black among the BLF green», Sydney Morning Herald, 2 november 1974; Jack Mundey, Green Bans & Beyond, Sydney 1981, s. 106. 32 Moody, Workers in a Lean World, s. 269, 271, 290, 309. 33 Tribune, 1 september 1971, 8 september 1971. 34 Glenys Page, intervju med Meredith Burgmann, 24 januari 1978, Wendy Stringer, intervju med Meredith Burgmann, 5 mars 1978; Robyn Williams, intervju med Meredith Burgmann, 20 april 1978. 32 • Arbetarhistoria 2011:2–3 blockadernas popularitet tvingades regeringen möta utmaningen från facket. På både federal och delstatlig nivå initierade eller förbättrade regeringarna lagstiftningen för att säkerställa en planering och utveckling som var mer lyhörd för samhällskrav och mer miljömässigt ansvarsfull.40 *** Forskningen om samhällsengagerad facklig verksamhet belyser arbetarrörelsens förmåga att åstadkomma samhällsförändringar just på grund av sin maktställning i produktionen. Den skildrar också den samhällsengagerade fackliga verksamheten som en aspekt av arbetarrörelsens förnyelse och vitalisering, som utmanar föreställningen om facket som förutbestämt att försvagas. Den samhällsengagerade fackliga verksamheten har tydligt identifierats som ett millenieskiftesfenomen: ett skede såväl som en rörelse. Dock svarar NSWBLF på det tidiga 1970-talet mot alla Moodys kriterier för samhällsengagerat fack, vilket innebär att de var ett kvartssekel före sin tid. 35 Tribune, 1 october 1974; Age, 23 May 1974; Builders Labourer, augusti 1973; On Site, odaterad [1974], s. 2. 36 Moody, Workers in a Lean World, s. 309. 37 Canberra Times, 2 mars 1973. 38 Mundey, Green Bans & Beyond, s. 105. 39 Mundey, Green Bans & Beyond, s. 148. 40 Burgmann and Burgmann, Green Bans, Red Union, s. 27886. VERITY BURGMANN är statsvetare verksam vid universitetet i Melbourne. Hon har skrivit en rad publikationer om arbetarrörelsehistoria och politik, proteströrelser, radikala ideologier och miljöpolitik. Hennes pågående bokprojekt handlar om klimatrörelsepolitik och arbetarrörelsemotstånd mot globaliseringen. ABSTRACT Between 1971 and 1975, construction workers in Australia organised in the New South Wales branch of the Builders Labourers’ Federation engaged in strikes (»bans» in Australian industrial terminology) to prevent ecologically damaging development and in support of other radical causes, such as women’s liberation, homosexual liberation and indigenous rights. Proclaiming the principle of »the social responsibility of labour», this union became especially famous for its »green bans» that halted huge development projects. This union prefigures the development of »social-movement unionism» from the 1990s onwards in its militancy, ultra-democratic forms of organisation, its agenda for radical social and economic change, its determination to overcome working-class fragmentation and its capacity to lead community struggles. Marcus Wallenberg anländer till Alfa-Lavals bolagsstämma i Tumba där han möts av strejkande arbetare. Foto: Gnistan, Folket i bild/Kulturfronts arkiv. Storkonflikten 1980 och andra stora arbetskonflikter i Sverige Tre svenska arbetskonflikter framstår som särskilt stora och avgörande, Storstrejken 1909, Metallarbetarstrejken 1945 och Storkonflikten 1980. De ägde rum med ungefär 35 års mellanrum och det är den senaste som här står i fokus och jämförs med de övriga när det gäller omfattning, parternas strategier och syften och vilka följder konflikterna fick. AV ANDERS KJELLBERG Storkonflikten 1980 är den största arbetskonflikt som ägt rum i Sverige om man ser till antalet direkt berörda arbetstagare. Framför allt har ingen storlockout varit av den omfattningen: nära 700 000 arbetare lockoutades av SAF och drygt 100 000 privatanställda LO-medlemmar var uttagna i punktstrejker. Dessutom strejkade 14 000 offentliganställda arbetare och tjänstemän medan 12 000 var lockoutade. Många strejkande var samtidigt lockoutade. Sammanlagt var 717 000 anställda direkt indragna i konflikten, varav 689 000 i privat sektor och 28 000 i offentlig.1 Även om 1980 års storkonflikt omfattade unikt många arbetstagare är den ändå inte störst i svensk historia om man utgår från antalet förlorade arbetsdagar. Såväl den stora strejken och lockouten 1909 som verkstadskonflikten 1945 var i detta avseende ”större” än 1980 års storkonflikt. Framför allt pågick de under avsevärt längre tid. En av avsikterna med denna artikel är att diskutera olika mått på vad som är en riktigt stor arbetsmarknadskonflikt och hur de tre nämnda konflikterna här skiljer sig åt. Förutom om 33 • Arbetarhistoria 2011:2–3 längd och antal deltagare kan man tala om en konflikts bredd – hur stor del av näringslivet och samhället i övrigt som den omfattar. Dessa dimensioner på en konflikt har emellertid ett intresse långt utöver att tjäna som storleksmått. De kan också ligga till grund för olika parters strategiska överväganden och få ett avgörande inflytande på själva förloppet och utgången av en konflikt. När upptrappning sker till en storkonflikt är det inte alltid i första hand motparten som man försöker påverka utan istället staten. Till den svenska kollektivavtalsmodellen hör att staten i hög grad avstått från ingripanden och istället överlämnat till arbetsmarknadens parter att själva ansvara för lönebildningen och hantera konflikter. Det hindrade inte att LO:s strategi 1909 och SAF:s 1980 syftade till att framkalla statliga ingripanden genom att utvidga pågående konflikter till storkonflikter. I inget av fallen såg man någon framkomlig alternativ handlingsväg. Ett av syftena med artikeln är att belysa varför man hamnade i en sådan situation och varför 1909 års storstrejk och 1980 års storlockout slutade med nederlag för den sida som allra mest trappade upp konflikten. För att förmå staten att gripa in fordras att en strejk eller lockout är av viss omfattning eller på något sätt hotar vitala samhällsintressen. Så var det uppenbarligen 1934 då regeringen under hot om lagstiftning pressade LO att göra slut på en utdragen byggnadskonflikt och 1971 då riksdagen tillgrep tvångslagstiftning sedan Saco och SR tagit ut statsanställda i strejk och ännu fler lockoutats av Avtalsverket. Trots omfattningen av konflikterna 1909 och 1945 intog staten en passiv Arbetarhistoria 2011:2–3 • 33 Svenska Arbetsgivarföreningens ordförande Curt Nicolin såg storlockouten som en investering i framtiden. Foto: Folket i bild/Kulturfronts arkiv. hållning. Vid de tillfällen då regeringen agerade under 1980 års storkonflikt infriades inte förväntningarna varken från fackligt håll eller från SAF. Varför det blev så är en fråga som uppmärksammas i artikeln. Ännu en fråga att besvara är varför parterna hamnade på så kraftig kollisionskurs att mycket stora konflikter utbröt på den svenska arbetsmarknaden 1909, 1945 och 1980. Att det inträffade med nästan exakt 35 års mellanrum var naturligtvis en slump. Samtidigt inbjuder de vitt skilda tidpunkterna till jämförelser mellan konflikter som ägde rum i ett samhälle som förändrats starkt under de mellanliggande decennierna. Framför allt uppmärksammas orsakerna till storkonflikten 1980 samt samspelet – och bristen på samspel – mellan de olika parterna och varför utgången blev som den blev. Två extremt långa konflikter och en mycket kort Storstrejken 1909 omfattade, inklusive dem som berördes av den stora lockouten, 286 000 arbetare under drygt en månad. Enbart storstrejken svarade för ca 220 000 medan de lockouter som föranledde LO att utlösa strejken berörde 66 000 arbetare.2 Strejken fortsatte ytterligare en månad i de SAFanslutna företagen sedan den avblåsts i företagen som inte tillhörde föreningen. Vid järnbruken upphävdes inte lockouten förrän i mitten av november, det vill säga mer än tre och en halv månader efter storlockoutens utbrott i slutet av juli. Det var betydligt längre än storkonflikten 1980 som i praktiken inskränkte sig till veckan mellan den 5 och den 11 maj – de flesta hade arbetat in fredagen den 2 maj då konflikten bröt ut. Antalet förlorade arbetsdagar var följaktligen betydligt större 34 • Arbetarhistoria 2011:2–3 1909 än 1980, närmare bestämt 11,25 miljoner 3 respektive 4,2 miljoner.4 Under 1945 års metallarbetarstrejk förlorades ännu fler arbetsdagar – 13,5 miljoner – under de drygt fem månader som de 123 000 verkstadsarbetarna och gjutarna strejkade.5 En konsekvens blev att Metalls strejkkassa helt tömdes och stora lån fick tas upp. Redan vid inledningen av 1909 års storstrejk var fackföreningarnas tillgångar så begränsade att knappast något understöd alls var att räkna med. Arbetsgivarna var betydligt bättre rustade. Särskilt 1909 var skillnaden i ekonomiska resurser avsevärd. Vid en långvarig konflikt 1980 skulle däremot fackens tillgångar ha räckt längre än arbetsgivarnas, men till skillnad från 1909 tolererade samhället inte någon utdragen konflikt av den bredd som det nu var fråga om. Visserligen var storstrejken 1909 också mycket bred, men berörde huvudsakligen industrin i ett samhälle som fortfarande dominerades av jordbruket. Metallstrejken 1945 omfattade »endast» verkstadsindustrin; bland annat stålverken stod utanför. Den var således betydligt »smalare» än 1909 och 1980 års konflikter, varför förleden »stor» reserveras för de senare. Även om metallstrejken lamslog hela verkstadsindustrin omfattade den inte mer än fem procent av alla arbetare eller knappt 14 procent av alla industriarbetare. Det var avsevärt mindre än 1909 då var fjärde arbetare berördes. Om man undantar jord- och skogsbruket och de anställda i husligt arbete, enligt 1910 års folkräkning, rörde det sig 1909 om 40 procent av alla arbetare. Mätt i andelen av samtliga fackmedlemmar var konflikten 1909 klart större än den 1980 även om cirka 30 procent av dem som deltog 1909 inte var med i facket.6 11 maj 1980 Gunnar Nilsson rödögd och trött, men övertygat om att avtalet klarar reallönen för viktiga låglönegrupper. Foto: Gnistan, Folket i bild/Kulturfronts arkiv. Långvariga konflikter: stridsberedda medlemmar och uthålliga arbetsgivare Den viktigaste orsaken till att det blev så extremt långa konflikter 1909 och 1945 är att arbetsgivarna hade synnerligen goda möjligheter att hålla ut länge utan alltför stora risker att förlora marknadsandelar. Så var det under andra världskrigets slutskede då de utländska konkurrenterna hade svårt att göra sig gällande. Under lågkonjunkturåret 1909 var företagens lager välfyllda. Genom att järnvägarna undantogs från strejken och strejkbryteriet i hamnarna kunde en betydande del av järn-, trä- och pappersmasseexporten upprätthållas.7 Till bilden hörde också att arbetsgivarna både 1909 och 1945 intog en i det närmaste orubblig position. I det första fallet ville man genom riksavtal åstadkomma enhetliga löner »nedåt», vilket riktade sig mot fackföreningarnas försök att höja lönerna företag för företag och den vägen få upp den allmänna lönenivån inom en bransch.8 Arbetsgivarna tvekade inte att använda sig av storlockout för att under lågkonjunkturen driva igenom sin politik. År 1945 ville Verkstadsföreningen till varje pris slå vakt om lönestoppet och motsatte sig bestämt att höja minimilönerna.9 Varför valde facken då att ge sig in i omfattande konflikter 1909 och 1945 trots att oddsen för framgång var så dåliga? I båda fallen var trycket underifrån – från medlemmarna – så starkt att LO:s respektive Metalls ledning trots starka betänkligheter kände sig tvingade till omfattande stridsåtgärder mot arbetsgivare som uppfattades som mycket omedgörliga. I båda fallen förekom en uttalad opposition inom fackföreningsrörelsen: 1909 från ungsocialistiskt håll som drog nytta av den under de föregående åren ihärdiga propagandan för stor- strejksidén från det socialdemokratiska partiets sida, 1945 från kommunistiskt håll mot bakgrund av dels krigsårens löneåterhållsamhetspolitik som medfört reallönesänkningar, dels de opinionsmässiga framgångar som kommunisterna hade under senare delen av kriget.10 Men framför allt var det fråga om ett utbrett missnöje och en sällan skådad stridsberedskap inom de djupa medlemsleden, inte minst 1909 11, men även 1945. Trots ett av bägge parter undertecknat medlingsförslag röstade en majoritet av metallarbetarna så sent som i juli 1945 för att fortsätta strejken. Den hade då pågått i fem månader. Efter SAF:s lockouthot använde förbundsledningen sin vetorätt för att avblåsa konflikten. Dessförinnan hade kommunisterna för andra gången förgäves vädjat till regeringen att ingripa. Medverkande till att strejken inte blev någon framgång var också splittringen i socialdemokrater och kommunister samt att LO inte ville försvåra regeringens ekonomiska stabiliseringspolitik.12 Konflikter riktade mot staten: 1909 och 1980 Storkonflikten 1909 var främst en storstrejk i och med att LO bemötte en storlockout med en ännu mer omfattande strejk, medan storkonflikten 1980 dominerades av en storlockout. Ett gemensamt drag var att båda riktade sig mot staten. LO ville 1909 framtvinga ett statsingripande för att få SAF att gå med på en för arbetarna godtagbar uppgörelse.13 För att inte utmana staten och den borgerliga opinionen togs därför inga statsanställda ut i strejk. Järnvägarna fungerade som vanligt och också mycket annat i ett land som ännu dominerades av jordbruket. Fackens konfliktfonder var till skillnad från 1980 Arbetarhistoria 2011:2–3 • 35 helt otillräckliga för en längre konflikt. Strategin gick därför ut på en kort men omfattande strejk som skulle få staten att gripa in. Därför uttogs inte bara LO-medlemmarna i SAFanslutna företag utan också verkstadsarbetarna, Verkstadsföreningen gick inte med i SAF förrän 1917. Att regeringen, aldrig grep in får ses mot bakgrund av att den var en ren högerregering som stod SAF nära. För det andra tog den borgerliga opinionen alltmer avstånd från de strejkande. När LO besvarade storlockouten med en storstrejk tog de liberala tidningarna ett steg mot höger och betraktade strejken som ett hot mot samhället trots att såväl sjukvård och djurskötsel som el-, vatten- och renhållningsverk var undantagna.14 Sedan Typografförbundet, som liksom Järnvägsmannaförbundet stod utanför LO, anslutit sig till strejken ansåg även liberala tidningar som Dagens Nyheter och Handelstidningen att storstrejken måste misslyckas innan något statligt ingripande kunde bli aktuellt. För första gången hade arbetarrörelsen »en närmast enhällig borgerlig opinion» emot sig.15 Från socialdemokratiskt håll hade man helst sett att även järnvägspersonalen gått med i strejken, men så blev det alltså inte.16 Storstrejken var för smal för att tvinga fram ett regeringsingripande, men tillräckligt bred för att de strejkande skulle få den borgerliga opinionen mot sig.17 Med pengar till högst en veckas understöd gick de strejkande trots imponerande uthållighet och internationellt stöd mot ett mer eller mindre oundvikligt nederlag. Storkonflikten 1980 skiljer sig från 1909 och 1945 års konflikter genom att det nu var arbetsgivarna som stod för den stora upptrappningen. I 1980 års konflikt kristalliserades de många spänningar som under 1970-talet byggts upp i en ekonomi och på en arbetsmarknad som alltmer avvek från den svenska modellens glansdagar under 1950- och 60-talen. Hit hörde oljeprischocker och framträdandet av nya fackliga konstellationer av tjänstemän och offentliganställda vid sidan av det traditionella paret LO-SAF. Storkonflikten 1980 kan framför allt tolkas som ett försök av SAF att med militanta medel lösa de växande problem som man ansåg sig stå inför. Även om 1980 års konflikt ofta förknippas med offentligfackens framträdande roll befann sig det överväldigande flertalet av dem som direkt berördes av storlockouten och strejkerna på SAFLO-området. Mer än varannan privatanställd LO-medlem var lockoutad eller uttagen i strejk, men sju av tio privatanställda löntagare var inte indragna i konflikten. Bland annat alla privatanställda tjänstemän stod utanför. Trots den framträdande roll som »de fyras gäng» spelade deltog knappt två procent av de offentliganställda i strejker eller var lockoutade. De fyras gäng utgjordes förutom av Kommunal och Statsanställdas förbund inom LO, av TCO:s förhandlingskarteller för kommunal- och statsanställda. Precis som 1909 hade Sverige en borgerlig regering, men nu var det inte LO utan SAF som tog till storsläggan för att tvinga fram ett regeringsingripande. Upptakten till storkonflikten 1980 På frågan varför storkonflikten 1980 bröt ut finns inget enkelt svar eftersom ett antal omständigheter tillsammans ledde fram till konflikten. Flera av dem hade sina rötter i utvecklingen 36 • Arbetarhistoria 2011:2–3 under 1970-talet. Oljekriserna 1973 och 1979 innebar chockhöjningar av oljepriset och en kraftig inflation som späddes på genom betydande nominella lönehöjningar. Till löne-prisspiralen bidrog också så kallade följsamhetsklausuler i avtalen, som innebar att löntagargrupper med mindre positiv löneutveckling tillförsäkrades kompensation för grupper som fått mer. Tvåårsavtalen 1975-76 medförde lönekostnadsökningar på ca 30 procent (inkl. löneglidning) vartill kom höjd arbetsgivaravgift med nära 7 procent.18 Angående arbetsgivaravgifterna hävdade SAF-ordföranden Curt Nicolin våren 1979 att dessa under perioden 1968–78 »ensamma konsumerat den totala produktionsökningen i näringslivet» och att »dagens kris har i väsentlig grad orsakats av detta förhållande».19 De under 1970-talet frekventa vilda strejkerna – 35 000 deltagare med 343 000 förlorade arbetsdagar enbart 1975 20 – spelade en inte oväsentlig roll för den höga löneglidningen: 7,5 procent hos industriarbetarna 1975.21 Facken å sin sida agerade för att kompensera medlemmarna för prishöjningarna: importpriserna steg 1974 med 37 procent och exportpriserna med 28 procent. Men resultatet blev snart reallönesänkningar och att exportindustrin förlorade marknadsandelar. Industriarbetarnas reallön (lön efter skatt i fasta priser) steg 1973–76 för att sedan fram till 1982 sjunka tillbaka till 1973 års nivå.22 Efter åren av »övervinster» som den solidariska lönepolitiken medverkade till under högkonjunkturåren 1973–74 genom att lönerna hölls tillbaka i de mest lönsamma företagen drabbades industrin från 1975–76 av en allmän strukturkris och en ökad känsla av otrygghet bland de anställda. År 1976 skedde två maktskiften av stor betydelse för den följande utvecklingen. En mer militant ledning under Aseadirektören Curt Nicolin tog över i SAF och Sverige fick för första gången på 44 år en borgerlig regering. Det senare väckte förhoppningar hos den nya SAF-ledningen om en mer arbetsgivarvänlig regeringspolitik. Historikern Hans De Geer hävdar att det var de borgerligas erövring av regeringsmakten 1976 som fick SAF att avstå från att redan då försöka decentralisera löneförhandlingarna för att den vägen motverka fortsatta kostnadsexplosioner.23 Istället knöts förhoppningarna till den nya regeringen och att få till stånd en förändring på central nivå. En annan aspekt av den offensiva handlingslinjen var att SAF alltmer satsade på opinionsbildning och som ett led i detta höll sina första kongresser 1977 och 1980. Sture Eskilsson, som inom SAF ansvarade för att vända den allmänna opinionen till arbetsgivarnas favör, betecknar 1980 som en vändpunkt då det så kallade problemformuleringsprivilegiet erövrades. Hädanefter kunde arbetsgivarnas agenda till stor del styra »vad debatten skulle handla om».24 Året dessförinnan drevs bland annat den till ungdomar riktade kampanjen »Satsa på dig själv», som fick stort genomslag i media. Opinionsbildning var i och för sig inget nytt i SAF:s historia. Det nya var att man sedan slutet av 1960-talet satsade på ekonomisk information direkt till arbetstagarna för att dämpa förväntningarna inför avtalsrörelserna. I 1980 års avtalsrörelse försökte SAF genom en annonskampanj i dagspressen utveckla ett krismedvetande bland fackmedlemmarna, men man miss- Under 1980 års konflikt kristalliserades många spänningar som hade byggts upp under 1970-talet. Ekonomin och arbetsmarknaden hade förändrats sedan den svenska modellens glansdagar. Foto: Gnistan, Folket i bild/Kulturfronts arkiv. lyckades med att för allmänheten förklara organisationens noll-bud.25 De ledande organen i LO ansågs ha en likartad syn på Sveriges ekonomiska situation som SAF; problemet låg i att den enskilde löntagaren tänkte annorlunda resonerade man inom SAF.26 Det upplevdes också som ett problem att de fackligt förtroendevalda ute på arbetsplatserna – och även centralt – utsattes för ett starkt tryck underifrån på lönehöjningar. En blandning av missnöje och höga förväntningar låg bakom de vilda strejkerna, som också de betraktades som ett stort problem. Sämre än med opinionsbildningen på ett allmänt plan gick det för arbetsgivarna på avtalsfronten. Inför avtalsrörelsen 1977/78 menade SAF att generella löneökningar bara ökade på inflationen. Man var också kritisk mot fortsatta låglönesatsningar. Det var istället statens uppgift att omfördela mellan olika befolkningsgrupper.27 Den borgerliga regeringens skatteomläggningar var dock mindre ägnade att fungera som ett alternativ till LO:s solidariska lönepolitik. Enligt LO missgynnades de lågavlönade av den förda politiken. De borgerliga regeringarna från och med 1976 försökte, till skillnad från den föregående socialdemokratiska regeringen, inte heller få stöd för sin skattepolitik genom att samråda med arbetsmarknadens parter.28 Så var det även 1980. SAF önskade 1978 ett flerårigt stabiliseringsavtal och ansåg det vara regeringens uppgift att hålla tillbaka inflationen. Samtidigt började man inventera vilka alternativa konfliktåtgärder som stod till buds för att bemöta begränsade men kännbara fackliga stridsmedel som övertidsblockader. Det hela slutade med en tvåårig kompromissuppgörelse med LO, inklusive en låglönesatsning, och ett separat avtal med PTK. Vid de kompletterande förhandlingar som följde hösten 1979 sedan prisstegringarna till följd av oljekrisen utlöst prisindexgarantin i de 1978 träffade avtalen var meningarna delade bland SAF-förbunden om det var dags att sätta klackarna i backen och besvara LO:s och PTK:s övertidsblockad med en lockout eller om man skulle vänta med att sätta hårt mot hårt till 1980 års avtalsrörelse.29 Nicolin hotade redan i dessa så kallade ventilförhandlingar med att avgå om SAF inte sade nej till medlingskommissionens bud, men förgäves.30 Endast Verkstadsföreningen och några mindre förbund ansåg tidpunkten vara den rätta att ta strid för att radikalt förändra förhandlingsklimatet och att för regeringen och svenska folket klarlägga att det nu var allvar. Att ta strid var således i hög grad en fråga om opinionsbildning. Regeringen hade redan uppvaktats om att minskade offentliga utgifter och skattesänkningar av SAF betraktades som den enda framkomliga vägen att förhindra minskade reallöner, men det gällde enligt Nicolin också att sätta kraft bakom orden. »En investering i framtiden» Redan inom någon månad började emellertid uppladdningen inför 1980 års avtalsrörelse. Nicolin var påtagligt besviken över att politikerna inte visat samma ansvar som parterna gjort när de slöt 1978 års avtal. Istället hade riksdag och regering spätt på inflationen och ökat de offentliga utgifterna. Genom Arbetarhistoria 2011:2–3 • 37 att inta en kompromisslös hållning skulle arbetsgivarna tvinga politikerna att handla var strategin som Nicolin skisserade upp i SAF:s stora förhandlingsdelegation i början av 1980. Därför skulle man undvika reguljära avtalsförhandlingar och medling och istället vara beredd på att tillgripa »allomfattande lockouter» och att acceptera »allomfattande strejker» för att förverkliga organisationens mål.31 Nicolin menade att SAF:s verkliga motpart inte var LO eller PTK utan regering och riksdag. Det krävdes därför mer än en vanlig medlingskommission och att staten utlovade »någon favör, förmodligen till löntagarna». SAF:s VD Olof Ljunggren förtydligade att det fanns två alternativa framgångsvägar, antingen genom ett samhällskontrakt eller genom att SAF förhandlade på egen hand, vilket i slutskedet kunde medföra att staten grep in. SAF föreslog att en regeringsdelegation tillsammans med arbetsmarknadens parter skulle utreda nedskärningar av den offentliga sektorn. Tanken var att besparingarna skulle komma löntagarna tillgodo genom skattesänkningar.32 SAF:s bud i övrigt var noll kronor i löneökning. LO var inte med på något av detta, särskilt inte sedan offentligfacken 29 februari krävt 12-procentiga löneökningar. Den 17 mars varslade LO om övertidsblockad och kritiserade regeringen för att inte göra tillräckligt för att underlätta avtalsrörelsen. Gång på gång hade LO tidigare till SAF framfört att man ansåg regeringen vara handlingsförlamad och att den borde förmås att göra något.33 Men situationen var minst sagt låst eftersom LO vägrade att tillsammans med SAF och PTK uppvakta en regering som man ansåg missgynna LO-grupperna samtidigt som regeringen vägrade agera om inte parterna gemensamt infann sig. Vid ett informellt möte mellan LO:s och SAF:s chefsförhandlare i mitten av februari kritiserades SAF för att inte ha medverkat till att avtalsförhandlingarna långt tidigare kommit igång på allvar; vidare uppmanades SAF att övertala regeringen att erbjuda löntagarna fler skattesänkningar för att på så sätt underlätta avtalsrörelsen.34 Sent omsider tillsatte regeringen den 26 mars två medlingskommissioner, en för vardera privat och offentlig sektor, och presenterade dagen därpå ett åtgärdspaket som förutsatte avtal på i stort sett oförändrade villkor. LO var kritiskt eftersom man menade att paketet kom för sent och var både otillräckligt och orealistiskt. Dessförinnan hade statminister Thorbjörn Fälldin övervägt tvångslagstiftning om förlängning av avtalen, vilket avvisats inte bara av LO, PTK, och offentligfacken samt oppositionen utan också av folkpartiet. Att avtalsrörelsen hamnade i långbänk kan förutom regeringens senfärdighet tillskrivas den fördröjande effekt som kärnkraftsomröstningen den 23 mars 1980 hade. Sedan LO vägrat att dra tillbaka sin övertidsblockad som trätt i kraft den 27 mars varslade SAF den 2 april om veckolång lockout av 750 000 LO-medlemmar, enligt en beräkning vid denna tidpunkt. Nicolin benämnde storlockouten »en investering i framtiden». Sedan LO dragit tillbaka övertidsblockaden sköt SAF själva lockouten på framtiden men bara temporärt. Redan hösten 1979 hade Nicolin inför SAF:s styrelse framhållit att en lockout på 1–2 veckor knappast kunde vara lönsam i det korta perspektivet, men däremot på längre sikt: 38 • Arbetarhistoria 2011:2–3 Ur såväl arbetsgivar- som löntagarperspektiv gick det mesta snett 1980. Foto: Gnistan, Folket i bild/Kulturfronts arkiv. Om vi ska värdera en lockout i ljuset av om det lönar sig att tjäna 0,5% i ett avtal är svaret på förhand givet: det lönar sig icke. Om vi emellertid frågar oss om det är rimligt att genomföra en lockout vart 25e år och förutser vilka effekter detta kan få för förhandlingarna under 25 år, blir svaret radikalt annorlunda.35 De fyras gäng Av väsentlig betydelse för fortsättningen blev att den fackliga sidan var mycket mer splittrad än i gamla dagar då LO och SAF helt dominerade scenen. LO förhandlade endast för arbetarna i privat sektor, men med tiden hade både privattjänstemännen och de offentliganställdas numerär och fackliga styrka vuxit avsevärt. Till skillnad från under den föregående avtalsrörelsen sprack samordningen mellan LO och PTK. Ännu viktigare var att LO- och TCO-facken inom offentlig sektor vuxit sig starka och nu utgjorde ett samlat block – de fyras gäng – som nu för första gången samordnade sig. På den kommunala sidan var det fråga om Kommunal, som passerat Metall som LO:s största förbund, och KTK, Kommunaltjänstemannakartellen i TCO, och inom staten Statsanställdas förbund som tillhörde LO och TCO-S. När SAF i mitten av april gav upp sin noll-linje och det således fanns något substantiellt att förhandla om på förbundsnivå hade det gått tre månader sedan SAF, LO och PTK påbörjade sina diskussioner. Och nu hade de offentliganställda tröttnat på att vänta ytterligare på att LO och SAF skulle slutföra sina förhandlingar. De offentliga arbetsgivarna hade i denna avtalsrörelse utökat sitt samarbete med SAF och i realiteten vägrat att förhandla ända tills offentligfacken tillgrep konfliktvapnet. SAF:s utspel om att skära i den offentliga sektorn ökade naturligtvis medlemmarnas stridsvilja. De fyras gäng, som hade varit först ut med sina lönekrav – minst 12 procents lönelyft – varslade den 11 april om övertidsblockad och om att ta ut ca 14 000 medlemmar i strejk från den 25 april. De offentliga arbetsgivarna svarade med lockoutvarsel omfattande 12 000 anställda. Nu blev det svårt för LO att gentemot SAF acceptera ett medlingsbud som låg klart under denna nivå. LO återupptog övertidsblockaden och lade nya varsel om punktstrejker. SAF svarade med storlockout. Från den 2 maj var 700 000 lockoutade på SAF-LOområdet, nu utsträckt till två veckor, medan 100 000 strejkade inom samma område. PTK deltog inte i konflikten. Att LO knappast kunde nöja sig med mycket mindre än offentligfacken var man inom SAF mycket medveten om långt tidigare. SAF:s VD Olof Ljunggren avslöjade på ett styrelsemöte i februari att LO och PTK ansåg att om de offentliganställda med TCO-S i spetsen kom med lönekrav om 13-15 procent kunde man tvingas ställa motsvarande krav gentemot SAF.36 Även om LO-facken för offentliganställda ingick i LO:s stora förhandlingsdelegation bedömde Ljunggren det som att »I verkligheten synes LO emellertid ha små möjligheter att påverka utvecklingen.» Sedan förhandlingarna på regeringens initiativ återupptagits på det statliga området presenterade medlingskommissionerna för den privata respektive offentliga sektorn den 9 maj sina slutbud på 7,5 respektive 6,8 procent. Både LO och offentligfacken svarade ja. Arbetsgivarna inom SAF var splittrade. Nicolin ansåg budet helt oantagbart och hotade med att avgå om man svarade ja. I det läget kom regeringen med en allvarlig vädjan till SAF om att anta budet. Därigenom kunde SAF med Nicolin i spetsen rädda ansiktet och avbryta lockouten. Det mesta gick snett Ur både ett arbetsgivar- och ett löntagarperspektiv – för att inte tala om regeringen – gick det mesta snett 1980. SAF:s strategi att erbjuda noll kronor i löneökningar och överlåta ansvaret på den borgerliga regeringen hade ingen framgång. Utspelet om nedskärningar av den offentliga sektorn utmanade de offentliganställda som nu för första gången bildade enad front. Och regeringen var inte beredd att justera skatteskalorna på ett sådant sätt att det kunde tillgodose LO:s prioritering av de lågavlönade. TCO-S – den mest militanta organisationen i de fyras gäng – menade att 1980 års skatteomläggningar missgynnade stora medlemsgrupper.37 LO försattes vidare i en närmast omöjlig situation sedan offentligfacken gått ut med sina lönekrav. Till det kom oenighet mellan de politiska blocken och även inom regeringen. Svante Nycander framhåller att »ingen avtalsrörelse har varit så politiskt infekterad som den 1980».38 Allt detta medverkade till att SAF misslyckades med strategin att ersätta reguljära avtalsförhandlingar och sedvanligt medlingsförfarande med statlig politik och trepartsöverenskommelser stat – arbetsgivare – fack för att på så sätt växla ned löneökningstakten. SKF-chefen Lennart Johansson uttryckte i maj 1980 sin besvikelse över att regeringen inte velat delta i några förhandlingar eller hjälpa arbetsgivarna ”att skapa en låglöneprofil baserad på skattepaket” för att tillmötesgå LO.39 Vid samma tillfälle framhöll SAF-ekonomen Karl-Olof Faxén att LO-medlemmarnas reallöner endast kunde förbättras genom ekonomisk-politiska åtgärder. De offentliga arbetsgivarnas och SAF:s gemensamma linje att låta de offentliganställda vänta i avvaktan på den privata sektorn slutade med att exportindustrin förlorade sin löneledande roll till den offentliga sektorn. Det var ett nederlag även för LO som på det hela taget hade samma syn på exportindustrins och landets ekonomiska situation som arbetsgivarna. När SAF övergav sin noll-linje och utlöste storlockouten var det redan för sent för arbetsgivarna att återta initiativet. Man riskerade dessutom att förlora de framtida positiva effekter som lockouten kunde medföra då LO med sina ekonomiska resurser bedömdes kunna hålla ut längre än SAF.40 I detta avseende var situationen radikalt annorlunda än 1909. Nu gällde det närmast för SAF att befria sig från ansvaret för den kommande uppgörelsen och överlåta det på regeringen, annars kunde man lika väl »förvandla föreningen till en svarsapparat som säger ja till alla inkommande samtal».41 Nicolin hotade att avgå om majoriteten inte ställde sig bakom en sådan lösning, vilket innebar att säga nej till medlarnas bud och först efter en vädjan från regeringen acceptera det.42 Så blev också fallet. Spelreglerna på arbetsmarknaden Storkonflikten 1980 kan ses som ett försök från arbetsgivarnas (och regeringens) sida att förändra spelreglerna på den svenska arbetsmarknaden.43 För det första ville SAF ersätta traditionell medling och löneförhandlingar med en kommission som skulle undersöka hur nedskärningar i offentlig sektor skulle kunna skapa utrymme för skattesänkningar och därigenom säkra reallönerna utan att lönekostnaderna steg. När det inte blev av tillsattes medlare som utrustades med mandat att ta utgångspunkt i den samhällsekonomiska situationen. För det tredje övervägde regeringen att genom tvångsingripande avbryta avtalsförhandlingarna och införa en lag om oförändrade löner. Dessa försök att 1980 förändra spelreglerna misslyckades eller förverkligades aldrig, men på sikt väntade förändringar i form av det tidiga 1990-talets stabiliseringsavtal, Industriavtalet 1997 och ett nytt, förstärkt medlingsinstitut. Även 1909 var ett av arbetsgivarnas viktigaste mål att förändra spelreglerna på den svenska arbetsmarknaden. SAF:s villkor för en uppgörelse var ett huvudavtal med 1899 års danska Septemberforlig som förebild. Ett sådant avtal hade förutsatt någorlunda jämbördiga parter. Verkligheten var en helt annan genom den fackliga sidans totala nederlag i den stora strejken. Först sedan styrkeförhållandena under 1930talet utjämnats fick Sverige sitt första huvudavtal, 1938 års Saltsjöbadsavtal. Till det bidrog att Sverige nu hade en socialdemokratisk regering. Efter flera decennier av talrika arbetskonflikter blev arbetsfred och ekonomisk tillväxt nu värden som sattes högt av inte bara av regeringen utan också av arbetsmarknadens parter. Utgången av metallarbetarstrejken 1945 försvagade på ett Arbetarhistoria 2011:2–3 • 39 avgörande sätt kommunisternas ställning inom fackföreningsrörelsen. Det har hävdats att det säkrade arbetsfreden och den svenska samarbetsmodellen – eller om man så vill Saltsjöbadsandan – under de närmaste decennierna.44 Under 1970-talet utsattes den traditionella svenska arbetsmarknadsmodellen för allvarliga påfrestningar, inte minst genom oljeprischockerna. Avtalsförhandlingarna blev mer komplicerade när paret LO-SAF inte dominerade på samma sätt som tidigare: 1973 bildades PTK och offentligfacken växte sig starka. Precis som inför storstrejken 1909 och metallstrejken 1945 tilltog missnöjet ute bland medlemmarna, nu i form av vilda strejker. Den borgerliga regeringen visade sig varken beredd att tillmötesgå SAF:s krav eller medverka till en lösning som kunde accepteras av LO. Till skillnad från 1909 hade REFERENSER – STORKONFLIKTEN 1980 1 Arbetsmarknadsstatistisk årsbok 1982–1983, Stockholm 1983, s. 116. 2 Arbetsinställelser 1909. Arbetsstatistik E:3, Stockholm 1911, s. 15f. 3 Varav 7,4 miljoner enbart på storstrejken och 3,85 miljoner på de med storstrejken sammanhängande lockouterna. 4 Arbetsinställelser 1909, s. 42; Arbetsmarknadsstatisk årsbok 1982-1983, s. 116. 5 Arbetsmarknadsstriden II. SOU 1984:19 Stockholm, s. 35, 175. 6 LO hade vid 1909 års ingång 162 000 medlemmar. Med de fristående arbetarfacken medtagna – av dem var Järnvägsmannaförbundet störst – uppgick antalet fackmedlemmar till 213 000. Sifferuppgifter och grafiska framställningar 1888–1912, Stockholm 1915; Sigfrid Hansson, Minnesskrift Landsorganisationens första kvartssekel 1898–1923 Stockholm 1923, s. 160f. Ungefär var fjärde fackmedlem strejkade eller var lockoutad under 1980 års storkonflikt. 7 Bernt Schiller, Storstrejken 1909, Göteborg 1967, s. 128. 8 Schiller 1967, s. 62f, 134f, 204–206. 9 Pär-Erik Back, Svenska Metallindustriarbetareförbundets historia 1940–1956, Stockholm 1977, s. 234f. 10 Jörgen Westerståhl, Svensk fackföreningsrörelse, Stockholm 1945, s. 144; Back 1977, s. 217–277, 326–334. 11 Westerståhl 1945, s. 147–150. 12 Back 1977, s. 264, 268. 13 Bernt Schiller, ”Storstrejken 1909 och storkonflikten 1980 – en jämförelse” Anders Broström (red.), Storkonflikten 1980, Stockholm 1981, s. 252; Schiller 1967, s. 256–260. 14 Schiller 1967, s. 243. 15 Schiller 1967, s. 247; Schiller 1981, s. 253. 16 Schiller 1967, s. 255f, 260. 17 Schiller 1967, s. 260. 18 Nils Elvander, Den svenska modellen, Stockholm 1988, s. 49. 19 SAF:s styrelseprotokoll 17/5 1979, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) / Svenskt Näringsliv (SN), Centrum för Näringslivshistoria (CfN). 20 Arbetsmarknadsstatistisk årsbok 1982–1983, s. 116. 21 Arbetsmarknadsstatistisk årsbok 1984, Stockholm 1984, s. 214. 22 Arbetsmarknadsstatistisk årsbok 1984, s. 253. 23 Hans De Geer, Arbetsgivarna: SAF i tio decennier. Stockholm 1992, s. 142; Hans De Geer, I vänstervind och högervåg: SAF under 1970-talet. Stockholm 1989, s. 350f. 24 Sture Eskilsson, Från folkhem till nytt klassamhälle, Rimbo 2005, s. 241. 40 • Arbetarhistoria 2011:2–3 regeringen bland sina väljare stora fackligt organiserade tjänstemannagrupper att ta hänsyn till. Arbetar- och tjänstemannafacken hade olika uppfattningar om hur skatteskalorna skulle justeras. Det kan förklara varför en borgerlig regering hade svårt att underlätta avtalsrörelsen genom ett skattepaket med låglöneprofil. Resultatet blev att staten inte lyckades tillfredsställa någon i 1980 års avtalsrörelse. Den stora skillnaden jämfört med 1909 var att regeringen ändå ingrep för att bringa storkonflikten till ett snabbt slut. De samhälleliga konsekvenserna hotade att bli så stora att regeringen i praktiken tvingade SAF att avblåsa konflikten. Det hade varit mycket svårt att fortsätta efter regeringens vädjanden att acceptera det medlingsbud som facken redan sagt ja till, särskilt som den allmänna opinionen riskerade att vändas mot arbetsgivarna. 25 SAF:s styrelseprotokoll 14/11 1980, SAF, CfN; SAF:s förbundsdirektörskonferens 10-11/11 1980, SAF, CfN. 26 SAF:s styrelseprotokoll 24/4 1980, SAF, CfN. 27 De Geer 1989, s. 236. 28 Elvander 1988, s. 288. 29 De Geer 1989, s. 251–253. 30 SAF:s stora förhandlingsdelegation 5/12 1979, SAF, CfN. 31 SAF:s stora förhandlingsdelegation 9/1 1980, SAF, CfN. 32 SAF:s förbundsdirektörskonferens 15/10 1979, SAF, CfN. 33 SAF:s stora förhandlingsdelegation 26/2 1980, SAF, CfN. 34 Referat av lunchsamtal 19/2 1980 mellan SAF:s förhandlingschef Lars-Gunnar Albåge och LO:s avtalssekreterare Harry Fjällström, SAF, CfN. 35 SAF:s styrelseprotokoll 20/9 1979, SAF, CfN. 36 SAF:s styrelseprotokoll 21/2 1980. 37 Hans Hellers, »Konflikten – en strid om de offentliganställdas förhandlingsrätt», i Anders Broström (red.) 1981, s 96. 38 Svante Nycander, Makten över arbetsmarknaden, Stockholm 2002, s.191. 39 SAF:s stora förhandlingsdelegation 8/5 1980, SAF, CfN. 40 SAF:s stora förhandlingsdelegation 8/5 1980. 41 SAF:s stora förhandlingsdelegation 9/5 1980. 42 SAF:s stora förhandlingsdelegation 11/5 1980. 43 Torgeir Aarvaag Stokke, Lønnsforhandlinger og konfliktløsning, Oslo 1998, s. 491–495. 44 Back 1977, s. 333f; Nycander 2002, s. 112–115. ANDERS KJELLBERG är sociolog verksam vid Lunds universitet. Han har sedan 1980talet publicerat en mängd arbeten om facklig organisering och partsrelationer ur ett historiskt och internationellt perspektiv. Han tilldelades 1998 Rudolf Meidner-priset för forskning i fackföreningsrörelsens historia. ABSTRACT The Great Conflict of 1980 and other major labour conflicts in Sweden Depending on how they are measured, either the great conflict of 1980, the general strike of 1909 or the 1945 metalworkers’ strike could lay claim to be the largest labour conflict in Sweden. The 1909 LO strike and the 1980 SAF lockout both aimed at pressing the government to act, but failed. The SAF 1980 proposals for a wage freeze and a downsized public sector were conspiscuous components of a strategy to change the rules of collective bargaining. After the 1980 failure, SAF adopted decentralized wage formation as a means to radically gear down wage increases. Storkonflikten i historiens backspegel Den senaste verkligt stora konflikten på svensk arbetsmarknad har hos många redan fallit i glömska. Och dess betydelse uppmärksammas sällan. Samhällsförändringar och maktförskjutningar på arbetsmarknaden har oftare betraktats och förklarats i ljuset av andra händelser. Men storkonflikten våren 1980 förtjänar uppmärksamhet. AV TOMMY ÖBERG Storkonflikten var en modern vattendelare: Före härskade den modell för förhandlingar och umgänge som hade sina rötter i Saltsjöbadsavtalet och som fick sin centralistiska form under 1950-talet. Efter 1980 växte, om än långsamt, en ny ordning fram. Det gällde inte minst lönebildningen och parternas inbördes relationer. 30 års utveckling med oändligt många tvära kast och förändringar av samhället i allmänhet och arbetsmarknaden i synnerhet innebär att betydelsen av storkonflikten 1980 är lätt att negligera. Det är ju så mycket annat som spelat in och påverkat utvecklingen. Så varför hänga upp sig på några stormiga vårveckor 1980 då 850 000 svenskar var direkt indragna i konflikten och näst intill hela samhället påverkades? Det kanske främsta skälet att uppmärksamma och skärskåda storkonflikten 1980 är att många av senare tiders förändringar av arbetsmarknaden fanns eller skymtade redan före den stora konflikten. Konflikten som ett uttryck för en ny tid, en arbetsgivarvärld med nya förtecken och som ett tecken på förestående förändring, var emellertid svår att se och korrekt värdera i ögonblicket. Efter ett decennium som dominerats av vänstervind var arbetsgivarnas massiva lockout överraskande, men också ett mycket tydligt tecken på en ny uppkäftighet eller självförtroende som inte synts under lång tid. SAF:s dåvarande ordförande, Curt Nicolins, berömda uttalande om storlockouten som en investering för framtiden signalerade dock att lockouten handlade om mer än ett svar på ett lönekrav som egentligen inte avvek dramatiskt från tidigare förhandlingsomgångar. Storlockouten skvallrade om någonting annat, någonting mer epokgörande. Att omedelbart sätta samman alla pusselbitar och se det större mönstret i det som pågick var självklart omöjligt. Stridens larm och rop överröstade alla försök till djupare analys av vad konflikten förebådade och föregåtts av. För att se tydligare på 1980 års konflikt och vad den innebar och förebådade måste blicken därför söka sig ännu en bit bakåt, till det tidiga 1970-talet. Det var en tid då samhället som helhet, inte minst arbetsmark- naden, präglades starkt av krav på delaktighet, ekonomisk demokrati, krav på ett rikare arbetsinnehåll och grupparbete – bort från det hårt styckade arbetet. Att det var en tid då arbetsgivarna kände sig pressade är i efterhand inte särskilt svårt att inse. Idémässigt befann de sig i underläge. Att de ändå orkade lansera en storsatsning som i dag, nära 40 år senare, vuxit till ett brett spektrum av tankesmedjor, utredningsinstitut och intresseorganisationer är imponerande. Den idémässiga grunden för det värderingsskifte som har präglat samhällsutvecklingen under de senaste 20–30 åren skapades till stor del av det opinionsbildningsarbete arbetsgivarorganisationerna inledde på 1970-talet. Det viktigaste bidraget kom från Sture Eskilsson som inför SAF:s styrelse presenterade huvuddragen i det som kom att utgöra en arbetsgivaroffensiv av sällan skådat slag. Hans De Geer beskriver i sin bok Arbetsgivarna att arbetsgivarnas nyorientering 1980 var som att SAF kom tillbaka till politiken, till den miljö där organisationen en gång fötts. Och återkomsten var ingen impulshandling utan hade föreberetts under ett antal år. Det tidigare stukade självförtroendet hade sakta men säkert återvunnits. SAF:s informationsverksamhet med individen i fokus I en debattartikel sommaren 2010 beräknade en kvintett debattörer, representerande en rad tankesmedjor och utredningsinstitut på vänsterkanten, investeringarna i arbetsgivarnas nytänkande till 300 miljoner kronor under ett enskilt år på 2000-talet. Att arbetsgivarna låter tusen blommor blomma är därför ingen överdrift. Bland de olika, men ändå lika rösterna märks Företagarna, Företagarförbundet, Timbro, Ratio, Institutet för näringslivsforskning, SNS, Centrum för Rättvisa, Captus, Handelns utredningsinstitut, Skattebetalarnas förening, Den nya välfärden, Fores och Eudoxa samt tidskrifterna Axess och Neo samt två tankesmedjor på europeisk nivå. Mot denna kanonad av olikstämda röster, men ändå likformiga står i dag en försvagad arbetarrörelse som lämnat »walk over» på en rad publika arenor under de senaste decennierna. Att samhället förändrats liksom allmänna värderingar i arbetsgivarnas önskade riktning är därför inte ett dugg överraskande. Motsatsen vore istället närmast sensationell. Den röda tråd som går att följa från tidigt 1970-tal, över storkonflikten 1980 och fram till i dag kan därför sägas inledas med Sture Eskilssons rapport om Informationsverksamheten som SAF:s styrelse diskuterade Arbetarhistoria 2011:2–3 • 41 Inger Ohlsson, stridbar facklig ledare, framför en kampanjbuss mot löntagarfonder. Med tiden skulle hon bli ordförande för både Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund och TCO. Foto: Lars G Säfström, Norrskensflammans arkiv och antog 1971. Behovet och betydelsen av en offensiv där företagsamhetens värderingar och satsningen på individen sköts i förgrunden betonades och inte minst den teoretiska debattens långsiktiga betydelse underströks. Så här skrev Sture Eskilsson i sitt dokument: Den kvalificerade debatten som drivs på en hög teoretisk nivå har en utomordentlig betydelse för opinionsbildningen i stort. Det visar inte minst exemplet från den vänstervåg som svept fram de senaste åren. Den skulle knappast varit möjlig utan de insatser som gruppen »Unga Filosofer» gjorde för ungefär fem år sedan (1966 och framåt). Det spelar ingen roll om en sådan ideologisk primärdebatt omfattas endast av ett mindre antal personer. Den är nödvändig för att idéerna skall utvecklas och få den rätta formuleringen. En teoretisk högtstående diskussion av detta slag är också nödvändig för att kunna attrahera den ideologiskt intresserade ungdomen. Med någon dramatisering skulle jag vilja hävda att det svenska samhället i dag längtar efter ett positivt utformat ideologiskt alternativ till den marxistiska socialismen. Också skolans betydelse uppmärksammades i SAFdokumentet om Informationsverksamhet och skolan utmålades som det kanske viktigaste slagfältet under det tidiga 1970-talet. »Vänstervågen har nått läroböcker, skolradioprogram, åtskilliga lärare och givetvis på det sättet att eleverna drabbas av massmedia och de organiserade politiska aktiviteterna», skrev Sture Eskilsson och föreslog motåtgärder. Det budskap som SAF ville föra fram handlade konsekvent om att sätta individen i cen42 • Arbetarhistoria 2011:2–3 trum. SAF beslöt att på ett mer genomgående sätt hävda detta synsätts fördelar för alla människor i samhället. Trots den vid den här tidpunkten rådande strävan att lösa skilda problem i kollektiva former anade Sture Eskilsson fröet till en motreaktion i samhället. Och det var den som skulle fångas upp. Samtidigt som maktapparaten, socialdemokratin – fackföreningsrörelsen, arbetar efter allt mer kollektivistiska, centralistiska former är det uppenbart att denna politik har fött en motreaktion bland stora medborgargrupper som är ännu ganska vildvuxen och oartikulerad. Det gäller för oss att visa fram den modell för decentraliserat beslutsfattande som det enskilda näringslivet representerar. Den uteblivna motreaktionen I detta skede var fackföreningsrörelsens så säker och trygg i sin ohotade maktställning att den brydde sig föga om de utmaningar arbetsgivarna reste och försökte lansera. Världens starkaste fackföreningsrörelse uppträdde lätt däst och föreföll ointresserad av att tänka nytt, vara på tå och lyhörd inför stämningar och förändringar i samhällsdebatten och i arbetslivet. Att utvecklingen skulle kunna få betydelse för LO och PTK borde emellertid ha varit uppenbart. Men lite eller ingenting gjordes för att förbereda organisationerna på ett helt nytt läge där det förhandlande uppdraget var borta och motparten hårdsatsade på att vrida samhällsutvecklingen i egen önskad riktning genom arbete på en rad nya arenor. Någon motoffensiv lanserades inte utan arbetsgivarna kunde på flera områden ostört ompröva, vässa och Arbetare från verkstadsklubben Standard Radio demonstrerar utanför SAF-huset på Blasieholmen under storkonflikten. Foto: Gnistan, Folket i bild/Kulturfronts arkiv. slipa sina argument. Det skedde inte alltid i djup samstämmighet. Det gick stundtals hett till i arbetsgivarvärlden. Men den huvudinriktning som pekades ut, inte minst av Teknikföretagen, mot mer av branschfrihet och lokal frihet inom lönebildningen och mindre centralism, vann långsamt gehör i en allt större krets. SAF:s tidigare ohotade mandat att företräda samtliga privata arbetsgivare i avtalsförhandlingarna med LO och PTK var emellertid inte längre lika självklart. Förhandlingsformerna på högkant Redan före 1980 hade frågan om förhandlingsformerna varit på högkant, men det avgörande beslutet som skulle bryta SAF-LO-samordningen och skaka om arbetsmarknaden hade inte fattats. Kanske var en viktig förklaring att regeringen Fälldin tagit över i Sverige 1976. Den avgörande frågan för arbetsgivarna, vid sidan av det långsiktiga opinionsarbetet, var som alltid kostnadskontroll och hur den mest effektivt kunde upprätthållas. Sedan mitten av 1950-talet hade de centrala avtalsförhandlingarna tjänat arbetsgivarna bäst. De hade inletts på begäran av arbetsgivarna, medan facken på 50talet varit tveksamma eller rent av kritiska till den centrala samordningen. Men uppgörelserna i mitten av 1970-talet där lönekostnaderna steg med 40 procent på två år signalerade problem. Inte minst dåtidens Verkstadsförening, i dag Teknikföretagen, krävde förändringar av förhandlingsmodellen. De tongivande företagen på svensk arbetsmarknad fanns inom VF och där var tonen skarp visavi den egna centralorganisationen och den förhärskande ordningen. Förhandlingar på branschplanet och på sikt på företagsplanet var redan då det mål som de stora verkstadsföretagen satt upp och strävade mot. Redan före den stora konflikten 1980 hade diskussionerna varit heta inom arbetsgivarvärlden om SAF skulle få mandat att företräda alla branscher i löneförhandlingar med LO och PTK. Verkstadsföretagen tvekade, men fogade sig. Storkonflikten 1980 kan i efterhand därför sägas ha varit en tydlig signal om vad som var att vänta de närmaste decennierna. Tonen hårdnade gradvis mellan parterna, samsynen var borta eller åtminstone avsevärt mycket mindre. Den svenska modellen som vi kände den vid den här tiden var på väg att stöpas om. Löntagarfonderna Förutom den era av lagstiftning som svepte över Sverige under stora delar av 1970-talet kom så löntagarfonderna, närmast som en skänk från ovan för arbetsgivare som sökte sammanhållning. Ett starkare kitt för arbetsgivarvärlden är i efterhand svårt att tänka sig. Inför storkonflikten 1980 spelade förslaget om löntagarfonder en mindre framträdande roll, men det hade haft effekt. Direktörerna som så ofta månade om sitt eget fögderi manades till att hålla samman och se »socialiseringsplanerna» som ett generalangrepp på dem alla. De ivrigaste arkitekterna bakom omdaningen var verkstadsföretagen med AB Volvo i spetsen. Dåvarande VD Pehr G Gyllenhammar argumenterade kraftfullt för branschvisa förhandlingar och på sikt ett större inslag av lokal lönebildning. För att underlätta branschvisa förhandlingar krävde dåvarande volvochefen långtgående Arbetarhistoria 2011:2–3 • 43 förändringar av SAF:s stadga. Den viktigaste förändringen var, enligt Pehr G Gyllenhammar, att stadgans första paragraf skulle slå fast att SAF inte förhandlade om löner. Dessutom krävde verkstadsföretagen rätten att på egen hand besluta om lockout och disponera konfliktmedel. Reaktionerna lät inte vänta på sig i arbetsgivarvärlden, men trots hårda mothugg framhärdade verkstadsföretagen och normalstadgan ändrades. Inte så att ändamålsparagrafen skrevs om, men i övrigt ökade friheten för branscherna i förhållande till SAF. Beslutet om stadgeförändring togs 1982, men diskussionen hade funnits under fem-sex år och var mycket nära ett avgörande redan före storkonflikten. Högst på arbetsgivarnas agenda stod kamp mot den solidariska lönepolitiken. Mer av marknad och mindre av utjämning var arbetsgivarnas stridsrop för en restaurerad lönebildning. Mot en decentraliserad och marknadsanpassad lönebildning Uppbrottet från den modell för förhandlingar och umgänge som präglat Sverige i decennier sker dock inte över en natt. Snarare i tre steg under 1980-talet med finalerna 1990 och 1991. Den 2 februari 1990 beslöt SAF att inte längre förhandla om löner och allmänna anställningsvillkor på LO-området. Kampen för en ny ordning inom lönebildningen hade lyckats. Arbetsgivarna hade tagit första steget mot en mer decentraliserad och marknadsanpassad lönebildning. Ett år senare beslöt SAF att också lämna alla styrelseuppdrag i statliga styrelser. Undantagen från regeln gällde Arbetsdomstolen och Försäkringsöverdomstolen. Och till en början gällde arbetsgivarnas uttåg inte heller AP-fondernas styrelser. Bakom beslutet att lämna styrelser fanns ingen intern arbetsgivarkritik mot de beslut myndigheterna tagit under åren med SAF:s representanter i styrelserna. Det var snarare så att flera representanter inom SAF såg med skepsis på att lämna styrelserna. Men de ideologiskt renläriga var i majoritet och ville bryta den korporativa medverkan. Organisationen strävade efter att stå fri. Att beslutet att dra tillbaka de egna representanterna dessutom satte press på LO och TCO:s representanter var en bonus. SAF-beslutet underminerade fackens auktoritet och det var viktigt i sig. Första verkliga steget bort från samordning med LO och SAF vid rodret kom redan 1983, året efter stadgeförändringen inom SAF. Att det var verkstadsföretagen som vägrade ge SAF mandat att företräda dem i förhandlingar var logiskt. Det mest överraskande var därför inte Verkstadsföreningens agerande visavi SAF. Det var istället Metalls avhopp från samordningen på LOsidan. För första gången sprack den fackliga fronten. Och reaktionerna blev mycket häftiga inom LO. Det växlades hårda ord om det som uppfattades som ett svek. Materiellt skiljde sig emellertid inte VF–Metall-uppgörelsen mer än marginellt från den uppgörelse som 44 • Arbetarhistoria 2011:2–3 övriga LO-förbund träffade med SAF. Men symbolvärdet var betydande. Den evighetslånga raden av centrala förhandlingar var bruten. Tidigare skeptiker inom arbetsgivarvärlden såg nu att det fanns alternativ till SAF-LO-överenskommelser och den vetskapen eller kunskapen kom att utgöra fonden till de allt intensivare diskussioner som följde under resten av 1980-talet om just förhandlingsformerna. Efter 1983 års branschuppgörelse mellan Verkstadsföreningen och Metall skedde ingen omedelbar övergång till branschvisa förhandlingar över hela linjen. Avtalsförhandlingarna böljade fram och åter under 1980talet mellan SAF-LO-samordning och branschvisa överläggningar. Först 1990 med beslutet att upphöra med förhandlingsverksamheten visavi LO och LO:s förbund tas det definitiva steget – det som legat i korten allt sedan andra hälften av 1970-talet.Och den lönebildning och dess former som mejslats ut sedan dess har sin grund i den process som bröt sönder den centrala samordningsmodellen med SAF, LO och PTK som de tyngsta och mest inflytelserika aktörerna. Till slut För att förstå dagens förhandlingar och partsrelationer måste också den särskilda förhandlargruppen på 1990talet, industriavtalet från 1997 och dess uppsägning 2010 beaktas och analyseras på djupet. Sett över hela perioden sedan 1980 och framåt så har arbetsgivarnas strategi varit verkningsfull. Det är deras val av förhandlingsmodell som kommit att gälla. Och deras idoga kampanj för decentralisering och individualisering har resulterat i betydande kliv i arbetsgivarnas önskade riktning. Självfallet går det inte att härleda allt bakåt till storkonflikten eller åren före densamma. Men som en markör, en sammandrabbning då det gamla systemet krockar med nya tankar är den fortsatt intressant. Och en mer lyhörd fackföreningsrörelse hade tvivelsutan kunnat förbereda sig inför den förestående förändringen på ett annat, bättre sätt än vad som nu blev fallet. Överraskningsmomentet var betydande när SAF reste sig från förhandlingsbordet ett decennium efter storkonflikten. Detta trots att signalerna om en avgörande förändring hade varit tydliga allt sedan dess. När detta skrivs finns ett restaurerat industri-avtal framförhandlat och klart för underskrift. Nervositeten är trots det betydande hos både fack och arbetsgivare inför avtalsrörelsen som inleds redan hösten 2011 då industrins parter förhandlar om lönerna för de kommande åren. Utan ett nytt drivankare som alla accepterar och förlitar sig på hotar en besvärlig avtalsrörelse 2011 och 2012. Nu liksom tidigare står marknadslösningar mot mer eller mindre centraliserade förhandlingsmodeller. TOMMY ÖBERG är verksam som journalist på LO-Tidningen där han tidigare också har varit chefredaktör. Att kartlägga sjuksköterskors militans Politiseringen av vården, det offentliga stödet och strejkerna De senaste decennierna har många sjuksköterskor gått i strejk i en rad länder. Det verkar som om sköterskor i allmänhet har radikaliserats1, även vid strejken i Sverige 2008, som representerade ett gräsrotsuppror mot de fackliga ledarna.2 Sköterskor har också använt andra innovativa motståndsmetoder, som massuppsägelser, vilket varit mest framgångsrikt i Finland. Denna studie av sköterskestrejker avslöjar en något undanskymd historia om militans som ofta har »retuscherats bort i traditionella redovisningar».3 AV LINDA BRISKIN Det är en bra tidpunkt att studera sköterskestrejker just nu när arbetare och samhälle är under avsevärd attack: från kraftiga nedskärningar av den sociala servicen, särskilt inom sjukvården, privatiseringar och samverkan mellan den privata och offentliga sektorn, förändringar inom arbetsliv och arbetsmarknad, det ökande utnyttjandet av ras- och könsskillnader och det neoliberala bruket av patriarkala och individualistiska värden på arbetsplatsen och i hemmet. Tre referenspunkter dominerar diskussioner om sköterskeyrket: Först har vi proletariseringen och konfrontationen med den neoliberala strukturomvandlingen av sjukvården. Proletariseringen handlar om »det ofrånkomliga intrånget av kapital och industriella metoder på omsorgsområdet genom rationaliseringar av arbetsprocessen, intensifieringen av arbetstakten och den strikta hierarkiska uppdelningen av arbetskraften»;4 samt också omvandlingen av en betydande andel av vårdarbetet från relativt säkra heltidsanställningar till deltid och till tillfälliga och till och med osäkra jobb. För det andra betonar professionalismen den kunskap, expertis, skicklighet och det ansvar som förknippas med sköterskeyrket och strävar mot ett självreglerande yrkesliv med arbetsplatsautonomi.5 För det tredje utpekas sjuksköterskor av patriarkala diskurser och praktiker som omhändertagande, moderliga och essentiellt feminina. Faktum är att professionaliseringskrav har mötts av genusbaserade föreställningar, det vill säga föreställningar om kön som strukturerar hierarkier, diskurser och praktiker. »Att uppnå en professionell status har visat sig vara en svår uppgift för sjuksköterskor. Eftersom sköterskorna traditionellt var kvinnor, ansågs deras arbete vara baserat på kvinnliga egenskaper och som grupp saknade de makt i samhället.»6 De fullständigt sammanflätade stråken av proletarisering, professionalism och patriarkal praktik har haft stort inflytande på sköterskornas arbete, medvetenhet och militans och de har skapat en yrkesrelaterad form av motstånd.7 Könsdiskriminering, professionalism och neoliberal omstrukturering av sjukvården framträder som teman i följande korta berättelser om militans. Kanadensiska sköterskor i strejk Under 19 dagar 1988 gick mer än 11 000 sköterskor ut i en illegal strejk i den kanadensiska provinsen Alberta och de möttes med mycket kraftiga vedergällningsaktioner både från arbetsgivarna och från staten. Organisationen Edmonton Working Women kommenterade strejken: De trotsade lagen för att försvara sina egna demokratiska rättigheter och för att motsätta sig den erosion av arbetarnas rättigheter på alla områden... [och för att] slåss för patienternas rätt till offentligt finansierad sjukvård av god kvalitet.8 År 1999 uppnådde sjuksköterskorna i Alberta en uppgörelse, på randen till vad som kunde ha blivit ytterligare en illegal strejk. År 1999, efter strejkerna 1988 och 1991 trotsade sköterskor i Saskatchewan den lagstiftning som skulle tvinga dem tillbaka till jobbet i tio dagar. Nancy Syles från Saskatchewan talade inför kanadensiska Labour Congress: Där fanns sjuksköterskor som var strejkvakter, som berättade för mig: »Jag har inte ens fått fortkörningsböter.» Men du ska veta att de aldrig tvekade. De var beredda att stanna kvar som strejkvakter och kanske till och med att sitta i fängelse... Allt vi önskar som sköterskor är att ge säker vård av hög kvalitet...Vi kan inte göra det med de arbetsvillkor vi har nu.9 Debra McPherson, skattmästare i det nationella sköterskeförbundet intervjuades i The Star Poenix: Regeringen [har] inte förstått att de flesta sköterskor är medelålders kvinnor med lång livserfarenhet och att de inte kuschas så lätt... Om herr Romanow [premiärminister i Saskatchewans New Democratic-regering] tror att dessa 8000 kvinnor kommer att ge upp är det bäst att han tar sitt testosteronstinna utbrott och stoppar upp det. Han visar ingen respekt för kvinnorna.10 Hon förklarade att hennes motvilja härstammade från det faktum att regeringar överallt var beredda att sänka eller frysa lönerna för offentliganställda, varav de flesta är kvinnor. Under 1999 inleddes en två dagar lång strejk genomförd av 47 000 sköterskor i Quebec som inledde en längre olaglig strejk. De hade tidigare hade genomfört en veckolång strejk 1989. Sköterskorna möttes av två drakoniska lagar som Michèle Arbetarhistoria 2011:2–3 • 45 ”Lika lön det handlar om att vilja”. Ordföranden for de danska sjuksköterskorna, Connie Kruckow ledde den stora demonstrationen den 17 april 2008. Foto: Soren Svendsen. 46 • Arbetarhistoria 2011:2–3 Biscay, viceordförande för Quebecs sköterskeförbund ansåg att regeringen använde för att försöka »förgöra facket».11 Sköterskorna stod emot hoten både från Förordning 160, som stadgade om böter (mer är tio miljoner dollar vid strejkens slut), indragna fackliga ersättningar och två dagars löneavdrag för varje frånvarodag från jobbet (vilket kostade varje sköterska ungefär 7000 dollar) och Förordning 72, en återvänd-tillarbetet-lagstiftning som riktade sig till de fackliga företrädarna. Fem dagar efter att Förordning 72 hade antagits röstade 93 procent av sköterskorna för en fortsatt illegal strejk.12 Danska sköterskor i strejk Våren 2008 ägde en åttaveckorsstrejk rum i Danmark, med 70 000 sjuksköterskor, medlemmar av Dansk Sygeplejeråd, DSR, som »aktionens spjutspetsar».13 Även om strejken delvis handlade om arbetsförhållanden, centrerades den kring löner, utifrån ett krav på 15-procentiga löneökningar. Särskild uppmärksamhet ägnades frågan om de lägre kvinnolönerna med krav på »manslöner för kvinnojobb».14 De strejkande sköterskorna använde olika metoder för att dra uppmärksamhet till lönefrågan. Kvinnorna i Holstebro delade ut brödrecept med ett paket jäst och talade med människor, öga mot öga. På samma sätt som jästen höjer brödet måste våra löner höjas, till männens lönenivåer så att vi kan ha råd att äta bröd och så att vi kan vårda och ta hand om era gamla, barn och sjuka familjemedlemmar, släktingar och vänner.15 Massuppsägningar och icke-strejk-taktik Även om denna artikel främst fokuserar på strejker, både lagliga och olagliga, utgår den inte från att strejker är den enda formen av arbetsplatsmilitans. Som andra arbetare har sköterskor varit engagerade i många former av motstånd genom decennier. Några exempel: År 1975 sjukanmälde sig sköterskor i New Brunswick, Kanada, för att stärka sina krav på omförhandling av avtalet. Aktionen kallades the »blue flue» när 700 sköterskor på 15 sjukhus sjukanmälde sig fösta dagen.16 År 1976 införde sköterskor i New South Wales, Australien, stopp för »övertid, köks-, hushålls- och kontorsarbete som inte är relaterat till vården, icke-akuta operationer och inskrivning; De höll möten, marscherade på gatorna, brände upp sina sköterskemössor och höll jobb-stopp-möten som symboliska protester för att uppnå löneökningar.»17 Vid ett sjukhus och traumacenter med 2000 sängplatser i södra Kalifornien iscensatte sköterskor en tvådagars sjukskrivningskampanj 1987.18 I British Columbia, Kanada, vägrade sköterskorna 1989 att »utföra ’icke-vårduppgifter’, som städning, hushållsarbete, vaktmästarjobb, kartläggning av utskrivna patienter, genom att sätta ett stopp för övertid».19 Eftersom det finns förbud mot strejker och krav på grundläggande service för nödlägen har sköterskor ofta tvingats söka alternativa former för motstånd och militans. Mest intressant är kanske det som kan ses som en yrkesspecifik taktik: användandet av massuppsägningar, något som används sedan länge. Innan det fanns rättigheter knutna till kollektivförhandlingar erbjöd massuppsägningar ett kollektivt redskap för motstånd.20 En tidig kanadensisk konflikt ägde rum i oktober 1950 vid Toronto General Hospital: 73 utbildade sköterskor från sjukhusets sju våningar, BB, stödpersonal och blodbank lämnade en petition till sjukhuschefen och styrelsen...[med] utfästelse att de 73 undertecknarna skulle säga upp sig från den 23 november om inte sjukhuset tillmötesgick sköterskornas krav. Deras 11punktsprogram för förändring innehöll specificeringar om arbetstider, antalet patienter som de kunde anförtros, antal sköterskor i tjänst, semesterns längd, dagliga vilopauser och grundlönens nivå.21 Två andra kanadensiska exempel är värda att notera. Förhandlingarna mellan sköterskorna och hotelledningen i New Brunswick bröt samman 1969. Eftersom »sköterskorna var förhindrade att strejka förlitade de sig på direktaktion i stället och sade upp sig en masse»: Uppmuntrade av det kanadensiska sköterskefackets nationella kampanj för att förbättra sköterskornas löner och möta deras frustration, tillkännagav 1400, eller hälften av Brunswicks registrerade sköterskor, vid en presskonferens den 15 juli att de skulle säga upp sig. Hot om att sköterskorna skulle förlora sina ackumulerade pensionsrättigheter, sjukledighet och senioritet om de sade upp sig, stärkte bara sköterskornas beslutsamhet. Efter nio dagars förhandlingar löstes konflikten och ett huvudavtal...ratificerades. Lönerna förbättrades avsevärt och de som hade extra utbildningskvalifikationer fick ytterligare ett påslag.22 I juni 2001 blev frågan om Nova Scotias sjukvårdspersonals rätt att strejka den centrala tvistepunkten i en inflammerad diskussion. Sjukvårdsarbetarna inom Nova Scotias offentliganställdas fackförbund, Nova Scotia Government Employees Union, NSGEU, hade redan ordnat strejkvakterna när provinsregeringen antog en ny lag som tog bort deras strejkrätt och hotade med dryga böter. De 1600 sköterskor som skulle ha gått i strejk inom några dagar sade upp sig. Fay MacNeil, en hjärtsjuksköterska, sade »Om jag förlorar mitt jobb bryr jag mig inte. Jag har inte skrivit ett sköterskekontrakt för att göra ett slavjobb. Jag skrev inte på för att förlora mina rättigheter.»23 En åskådare noterade: Jag befann mig i ett kvavt rum på NSGEU:s strejkhögkvarter, fyllt med engagerade sköterskor, var och en redo att säga upp sig och var och en fast besluten att riskera sin karriär för det som är rätt... Jag stod bakpå en lastbil som var parkerad bredvid dörrarna till legislaturen och hjälpte sköterskor klättra upp för att signera sina uppsägningar med stora svarta markeringspennor, offentligt inför alla, så hela världen kunde se. Många med darrande hand och ögonen fulla av tårar. Men alla redo att göra vad som måste göras.»24 Genom det växande stödet för sköterskorna »backade regeringen och slöt en överenskommelse med facket och de sjukvårdsanställda om att de skulle presentera sina olika krav för ett ’val av slutbud’. Medlaren valde fackets förslag för legitiArbetarhistoria 2011:2–3 • 47 merade sköterskor»25 och gav dem 70 procent mer än de erbjudits från början.26 Taktiken med massuppsägelser har använts i många länder.27 Den kanske mest framgångsrika användningen av massuppsägelse på senaste tid var de finska sköterskornas mobilisering. I oktober och november 2007 fanns det en betydande stridbarhet i Finland när det gällde sköterskornas löner, som en del av den pågående striden om lönenivåer för offentliganställda inom sjukvården. Förbundet för sjukvårdsanställda och socialarbetare, TEHY, ville ha 24 procent nästan dubbelt så mycket som de erbjöds, för att justera orimligt låga löner för sköterskor. TEHY införde övertidsblockad och tillkännagav att »13 000 sköterskor var redo att lämna in sina uppsägningar.»28 Enligt Jaana Laitinen-Pesola, ordförande för TEHY måste förbundet »ta till det extrema hotet om massuppsägningar för att säkra sjukvårdens framtid och kvalificerad personal.»29 Som motåtgärd införde regeringen en helt ny sorts lag, Lagen om patientsäkerhet (16 november 2007), som kunde tvinga sjukvårdspersonal att fortsätta arbeta med sådana arbetsuppgifter som betraktades som oumbärliga för patientsäkerheten, även om de hade sagt upp sig. Regeringen hävdade också att »varje individ var juridiskt ansvarig om en patient blev handikappad eller dog på grund av uppsägning.»30 Gensvaret på denna lagstiftning blev att ännu fler sköterskor anslöt sig till massuppsägningskampanjen, totalt 16 000.31 I det finska sammanhanget användes strategin med massuppsägningar för att hindra att man åberopade principer om oumbärliga tjänster, som tidigare hade undergrävt de sjukvårdsanställdas, och särskilt sköterskornas, möjligheter att förbättra sina löner och arbetsvillkor. Senaste gången som en arbetsmarknadskonflikt med TEHY trappades upp till kampåtgärder undergrävdes strejkens genomslag av kravet på att facket skulle tillåta några av sina medlemmar att upprätthålla en miniminivå med anställda på sjukhusen. Denna gång hade TEHY valt den ovanliga strategin med massuppsägningar, i stället för strejk.32 Den 19 november lämnade sköterskorna sina jobb. Arbetsdomstolen slog fast att »de fast anställda TEHY-medlemmarnas massuppsägningar var olagliga». Domstolen dömde förbundet att betala höga böter och gav arbetsgivaren rätt att börja anställa ersättare.33 Trots alla dessa hot och repressalier och expertutlåtanden att TEHY inte skulle lyckas,34 gav sig sköterskorna inte. Den 19 november, den dag då de första uppsägningarna skulle ha trätt i kraft, undertecknades ett nytt kollektivavtal som gav sjuksköterskorna löneökningar på 22–28 procent under den fyraåriga avtalsperioden. Denna framgångsrika förhandling blev en referenspunkt för de danska och svenska sköterskestrejkerna under 2008. Politiseringen av vården och allmänintresset Jag tror att sköterskorna ... protesterar mot systemet och dess ineffektivitet... Det är patienternas vård som är i farozonen och det är därför sköterskorna strejkar. Men jag vet att medierna kommer att säga att det handlar om pengar... 48 • Arbetarhistoria 2011:2–3 men jag tror inte för ett ögonblick att det enbart är en fråga om pengar...Ni kämpar för patienternas vård hela tiden. – Strejkande irländska sköterska 1999.35 Det här handlar egentligen om sköterskebristen, som... har lett till vidriga och otrygga arbetsförhållanden och kompromisser när det gäller patientvården... Vi tar ställning för människor i Saskatchewan: dig, mig, våra familjer, som de vårdgivare och patientförsvarare som vi är. – Laurie Swift, strejkande sköterska i Saskatchewan (Kanada), 1999.36 Det faktum att sköterskornas vårdarbete huvudsakligen äger rum inom den offentliga sektorn är utan tvivel viktigt för deras medvetande, deras taktik och strategier, den politiska diskurs som de tillämpar och för strejkernas genomslag. Många kvinnor som har direkt kontakt med klientgrupper är kluvna när det gäller att ställa krav på löner eller arbetsförhållanden och att engagera sig i offentliga protester. Faktum är att kvinnors ansvar för vårduppgifter har aktivt mobiliserats för att avskräcka dem från att strejka: Kvinnor är fostrade att känna ansvar för de människor som de ansvarar för vare sig det är i hemmet eller på jobbet. Följaktligen får de lätt skuldkänslor om de vägrar att vårda... Och när de strejkar händer det att media skildrar dem som »hjärtlösa och okänsliga».37 Alla internationella redogörelser för sjuksköterskestrejker anspelar på konflikten mellan strejk och vårduppgifter.38 Denna forskning tyder på att sköterskornas engagemang i vårdarbetet de senaste årtiondena snarare uppmuntrar dem – i stället för att hindra dem – från att strejka. Sköterskornas yrkesmässiga engagemang i vården har konfronterats med omstrukturering av sjukvården, sköterskebrist, intensifiering av arbetet, otrygga anställningar och könsbaserade hierarkier med en militant diskurs kring allmänhetens intresse och en rekonstruktion och reformering av vårdarbete, det som jag kallar politiseringen av vård. Strejkande sköterskor har genomgående gjort kopplingar mellan de försämrade villkoren för vårdarbete och patienternas rätt till vård av god kvalitet och därmed också åberopat ett allmänintresse. Politiseringen av vården har givit stöd åt ett nytt etiskt synsätt när det gäller strejker. Frågan är »inte om aktionen är etisk utan om det är oetiskt att inte gå till aktion».39 Brown et al fann i sin studie om den irländska sköterskestrejken 1999 att »själva strejkaktionen är en försvarshandling».40 I november 2002 började det som skulle bli USA:s längsta sköterskestrejk – över två år – vid Northern Michigan Hospital i Petoskey, Michigan. Sjuksköterskorna »ville ha ett ord med i laget om hur patientvården utfördes och i frågor om patientsäkerhet, med hänvisning till den ökade arbetsbördan... Att sköterskornas strejk varade så länge, trots erbjudanden om högre löner, är en stark indikator att inflytande över vårdens utförande var viktigare för dem än pengar. Sköterskorna hade blivit korsfarare, kämpar för patientsäkerhet och för sköterskeyrkets framtid.»41 Den omfattande mobiliseringen av sköterskor och kvinnor inom vårdyrken och de diskurser som omger denna militans stöder anspråk på en politisering av vården, det vill säga: ett erkännande av det kollektiva ansvaret för vården och den effekt på kvalitativ vård som försämrade villkor inom sköterskeyrket har; avvisandet av essentialistiska anspråk på att kvinnor är ansvariga för vård enbart på grund av att de är kvinnor; kraven att de färdigheter som krävs inom vårdyrken ska erkännas och belönas; och beredskapen att mobilisera kollektivt för dessa mål. Stöd från allmänheten Många kanadensiska sköterskestrejker har karaktäriserats av att de åtnjutit starkt folkligt stöd, att andra fackförbund varit aktivt engagerade liksom samhället, allmänheten kvinnoorganisationer och andra progressiva krafter. Faktum är att sköterskorna, trots arton uppmärksammade sköterskestrejker under 1998 och 1999, fick den högsta förtroendeplaceringen av alla yrken i en mätning år 2000. Med sina 72 procent låg de betydligt högre än präster (32 procent), poliser (42 procent), lärare (50 procent) och, betecknande nog, läkare (52 procent). Politiker, fackliga ledare och offentliga tjänstemän hamnade på ensiffriga tal.42 En gallup i USA år 2004 visade att sköterskor har ett mycket gott anseende hos allmänheten, vilket gör dem till en formidabel politisk kraft.43 Konvergensen mellan professionaliseringen, omsorgen om allmänhetens intressen och kampanjer med en bred bas av och med sköterskor har skapat förutsättningarna för ett starkt stöd från allmänheten när de går ut i strejk. Ett exempel är sköterskestrejken i England 1988, då en nationell opinionsmätning visade att 85 procent stödde en betydande löneökning för sköterskorna och en majoritet stödde deras strejk för högre lön.44 »Uppmuntrade av ’styrkan och känslan och ett fantastiskt stöd från allmänheten’... planerade vårdfacken... en nationell dag för demonstrationer... Mellan 43 000 och 100 000 personer demonstrerade tillsammans i London, med 50 000 i Glasgow och stora skaror på andra platser.»45 Allmänhetens stöd till kraven på rimliga löner för sköterskorna är värt att notera. I den danska sköterskestrejken 2008 visade en opinionsundersökning att 80 procent av befolkningen stödde kravet på en löneökning på minst 15 procent.46 I de finska sköterskornas kamp 2007, med massuppsägningar, ansåg 66 procent att sköterskornas lönekrav var acceptabla. 61 procent av befolkningen uppgav att de sympatiserade med TEHY:s planerade massuppsägelse.47 I Polen uppstod 2007 en omfattande protest kring sjukvården, som gällde både läkare och sjuksköterskor, där de senare krävde kraftiga löneökningar. Efter att premiärministern vägrat träffa sköterskornas representanter inledde fyra sköterskor en åtta dagar lång sittstrejk. Utanför campade stora skaror sjuksköterskor under fyra veckor i något som kom att kallas »den vita byn» och som »drog till sig stor uppmärksamhet från media och allmänhet.»48 Enligt en opinionsundersökning stödde 75 procent av befolkningen kraven från läkare och sköterskor. Sköterskor inom protestlägret rapporterade att vilt främmande människor kom med mat och dryck. När polisen skulle skingra en sköterskeprotest med våld, kom gruvarbetare och järnvägsarbetare resande till Warszawa för att skydda sköterskorna mot polisvåld.49 Den kanske mest långdragna sköterskestriden inträffade i Könsdiskriminering, professionalism och neoliberal strukturering av sjukvården gav förutsättningar för sjuksköterskornas militans, skriver Linda Briskin. Foto: Sven-Åke Nordlöv. Arbetarhistoria 2011:2–3 • 49 Japan – en intensiv kamp som fördes av Japans fackförbund för Medical Workers (Nihon Ironen), kallad The Nurse Wave – sköterskevågen. Den började 1989 och pågick i tre år. Sköterskornas krav omfattade »fler sköterskor, reglering av nattskiften, införandet av femdagarsvecka för alla, en rättvis värdering av sköterskornas arbete, bättre yrkesutbildning.» Kampen »kombinerade sköterskornas engagemang för bättre arbetsvillkor och status med allmänhetens krav på bättre sjukvård [och] vann ökande folkligt stöd och spred sig till hela landet». Under det första året av kamp var det gatudemonstrationer och möten med sköterskor i vitt i varje prefektur... Befolkningens stöd för sköterskerörelsen växte... Tredje året... bytte rörelsen fokus till krav på ... en nationell policy för den växande gruppen sjukvårdspersonal... Med tidningarnas och TV-kanalernas rapportering om sköterskekampen, nästan varje dag, växte allmänhetens intresse och stödet spred sig i hela landet och satte press på regeringen att stifta en lag om tillgång till fler sköterskor... Inom loppet av tio månader samlades 5,4 miljoner namnteckningar från hela landet. Efter tre års kamp uppnådde de att en lag antogs om att säkerställa att sköterskepersonalen var tillräcklig.50 Även när sköterskornas strejker varit illegala eller när de brutit mot lagen på andra sätt har allmänhetens stöd varit tålmodigt och ibland till och med passionerat, som följande exempel från Kanada antyder. Under den illegala strejken 1988 i Alberta rapporterar Rebecca Coulter om »omfattande stöd». Faktum är att mer än 500 000 dollar samlades in i mindre och större donationer. Pensionärer gav den dollar eller två som de hade råd med, en grupp anställda på McDonald's i Kalifornien skickade runt en hatt på jobbet till strejkfonden...[Strejken] satte igång alla slags människors fantasi och stöd... Kvinnogrupper och fackliga organisationer samlades kring frågan... och satte press på delstatsregeringen att skaffa fram pengar till en uppgörelse.51 Quebecksköterskornas långa illegala strejk 1999 samlade omfattande stöd från allmänheten; 72 procent ansåg att sköterskornas lönekrav var rimliga.52 Eftersom de inte kunde få slut på strejken med befintlig lagstiftning tog den Quebecbaserade regeringen bort strejkrätten helt och hållet och höjde straffsatserna. Men fackföreningsmedlemmarna fortsatte sina arbetsnedläggelser och möttes av en våg av sympati från allmänheten, inklusive opinionsundersökningar som visade att en majoritet stod bakom dem, samt 120 000 underskrifter på en petition.53 I en protestaktion i Nova Scotia 2001 trotsade två hundra sköterskor regeringen och bröt mot lagen. De satte sig i den hårdast trafikerade korsningen i Halifax. Trafiken blockerades i flera kvarter. Busschauffören längst fram i trafikstockningen rörde sig inte. »Jag är också med i facket», sade han. Inga passagerare klagade. Människorna på trottoarerna hurrade. Polisen stod bara och såg på.54 50 • Arbetarhistoria 2011:2–3 Sjuksköterskan och avdelningsföreståndaren Elisabeth Rundberg tog strid för att bevara Saltsjöbadens sjukhus. Foto: Markko Björkman. Arbetarhistoria 2011:2–3 • 51 Det råder inget tvivel om att sköterskorna är värda uppmärksamhet, inte minst för sin anmärkningsvärda förmåga att mobilisera stöd från allmänheten och att bygga koalitioner över fackliga gränser, med andra grupper i samhället och med progressiva rörelser. Slutsats: kvinnors militans Huvuddragen i [blussömmerskornas] strejk var lika anmärkningsvärda som gensvaret från trettio tusen oorganiserade arbetare, det orubbliga och kompromisslösa sinnelaget hos de strejkande. Detta berodde inte bara på nationalitet utan också på det kön som dominerade...[V]i har nu en facklig truism att »kvinnor är bäst på att strejka» ...Blussömmerskornas strejk utmärktes av... fullständig hängivenhet till ett mål, känslomässig uthållighet, oräddhet och en beredskap att möta fara och lidande. Helen Marot (1911) i Kvinnornas fackförbund i New York City om blussömmerskestrejken 1909.55 Trots Ruth Milkmans varning att återupptäckten av kvinnlig aktivism kan leda till naivt romantiserande 56 måste varje diskussion om kvinnlig militans börja med att betona den omfattande, om än ofta osynliga berättelsen om kvinnors engagemang i militanta strejker. Vittnesmålen belyser förvisso uthålligheten och »oräddheten» hos sköterskor i strejk, ofta trots höga insatser och utmanar allmänna föreställningar om att »kvinnor är mer passiva och undviker konflikt.»57 Kvinnornas fackliga militans utmanar inte bara vanföreställningar om kvinnliga arbetare utan också maskulinistiska antaganden som fortfarande är djupt förankrade i den fackliga kulturen. Genom att fokusera på kvinnornas militans problematiseras också kopplingarna mellan militans, maskulinitet och manlighet.58 Strejker som genomförs av kvinnor gör också allmänheten medveten om genusaspekter genom att störa den traditionella kopplingen mellan facklig militans och arbetarklassens män. I sin berättelse om den femtio dagar långa sköterskestrejken i Victoria, Australien visar Judith Bessant vilken vikt som lagts vid genusaspekter i denna kamp. I australiensisk arbetarhistoria skulle det vara svårt att hitta en motsvarande händelse där stora grupper kvinnor utmanar en mansdominerad regering, ett mansdominerat system för arbetsmarknadsrelationer, ett manligt dominerat fackligt ledarskap. Det blev en konflikt som dominerades av deltagarnas könstillhörighet.59 Sköterskornas militans utmanar sist och slutligen inte bara kopplingen mellan militans och män utan också marginaliseringen och den ökande kriminaliseringen av militans. Genom sin förmåga att bygga upp allmänhetens stöd underlättar sköterskornas militans en normalisering och legitimering av själva militansen. Sköterskornas militans och koalitionsbygge ingår i en lång tradition inom de fackliga kvinnornas organisering och motstånd, något som skulle kunna erbjuda en outnyttjad potential för att värna offentliga tjänster, skydda arbetarnas rättigheter och stärka den fackliga förnyelsen. 52 • Arbetarhistoria 2011:2–3 NOTER – ATT KARTLÄGGA SJUKSKÖTERSKORS MILITANS 1 Linda Briskin, »The Militancy of Nurses and Union Renewal», i Transfer: European Review of Labour and Research, utkommer 2011. 2 David Landes, »Striking Nurses Make for Striking Debate», i The Local: Sweden’s News In English 25 april 2008 http://www.thelocal.se/11354/20080425/; Jordan Shilton, »Health Care Strikes in Scandinavia,» World Socialist Web Site, 2 maj 2008 http://www.wsws.org/articles/2008/may2008/scanm02.shtml 3 Mick McKeown, »Alliances in Action: opportunities and Threats to Solidarity between Workers and Service Users in Health and Social Care Disputes», i Social Theory & Health 7 (2), 2009, s. 149. 4 Kathryn McPherson, Bedside Matters: The Transformation of Canadian Nursing, 1900-1990, Toronto: Oxford 1996, s. 8. 5 Carol McDonald, »Issues of Gender and Power: the Significance Attributed to Nurses’ Work», i Marjorie McIntyre & Carol McDonald (red.), Realities of Canadian Nursing: Professional, Practice and Power Issues 3rd edition, Philadelphia: Walters Kluwer 2010, s. 355-368. 6 Glenda Strachan, »Not Just a Labour of Love: industrial Action by Nurses in Australia», i Nursing Ethics 4 (4), 1997, s. 297. 7 Linda Briskin, »‘Sleeping Giants:’ nurses on Strike», paper presenterat under konferensen Strikes and Social Conflicts in the Twentieth Century, Lisbon, 2011. 8 Rebecca Coulter, »Alberta Nurses and the ‘Illegal’ Strike of 1988», i Linda Briskin & Patricia McDermott (red.), Women Challenging Unions: Feminism, Democracy and Militancy, Toronto: University of Toronto Press 1993, citerad på s. 56. 9 Globe and Mail 13 juli 1999. 10 15 april 1999. 11 Globe and Mail 6 juli 1999. 12 Globe and Mail 26 juli 1999. 13 »Danish Nurses’ Strike Enters Second Week», Agence France-Presse 23 april 2008. 14 Carsten Jørgensen, »Longest Strike in Public Sector Ends with Pay Settlement», The European Industrial Relations Observatory (EIRO) Online 29 september 2008 http://www.eurofound.europa.eu/eiro/2008/04/articles/DK0804029I.htm 15 Callum Laggan, »Danish Nurses' Strike», New Worker Features 3 maj 2008 http://newworkerfeatures.blogspot.com/ 2008/05/danish-nurses-strike.html 16 Linda Kealey, »No More ‘Yes Girls’: labour Activism among New Brunswick Nurses, 1964-1981», i Acadiensis 37 (2), 2008, s. 10. 17 Strachan 1997, s. 300f. 18 Richard Kravitz, Barbara Leake & Bruce Zawacki, »Nurses’ Views of a Public Hospital Nurses’ Strike», i Western Journal of Nursing Research 14 (5), 1992, s. 645-661. 19 Larry Haiven, »The State and Nursing Industrial Relations: the Case of Four Western Canadian Nurses’ Strikes», opublicerad uppsats, 1991, s. 18-19. 20 Judith M. Hibberd, »Strikes by Nurses», i Alice Baumart & Jenniece Larsen (eds.), Canadian Nursing Faces the Future 2nd red., St. Louis, Mo: Mosby 1992, s. 577. 21 McPherson 1996, s. 243f. 22 Kealey 2008, s. 9-10f. 23 Times-Colonist [Victoria, BC] 29 June 2001. 24 Skip Hambling, »Hearts and Minds: a Response to Tom O’Brien’s ‘Targeting Tories’ Article», i Our Times 21 (4), 2002, s. 13-14. 25 Larry Haiven & Judy Haiven, »The Right to Strike and the Provision of Emergency Services in Canadian Health Care», i Rapport från Canadian Centre for Policy Alternatives, 2002, s. 5 http://www.policyalternatives.ca/publications/reports/rightstrike-and-provision-emergency-services-canadian-health-care 26 Tom O'Brien, »Targeting Tories: how the Nova Scotia Nurses Won», i Our Times 21 (3), 2002, s. 22. 27 See Joni Ketter, »Nurses and Strikes: a Perspective from the United States», i Nursing Ethics 4 (4), 1997, s. 323-329; och om Australia, se Strachan 1997. 28 Pertti Jokivuori, »Nurses’ Union Rejects Pay Offer and Calls for Industrial Action», The European Industrial Relations Observatory (EIRO) Online, 12 november 2007 http://www.eurofound.europa.eu/eiro/2007/10/articles/fi0710039i.htm 29 »TEHY tillkännager krav, hotar med massuppsägning», 9 okt 2007 YLE: (finska public service-kanalen) http://www.yle.fi/ uutiset/news/ 30 Pertti Jokivuori, »Controversy over Law Restricting Right to Strike in Healthcare Sector», The European Industrial Relations Observatory (EIRO) Online 14 january 2008a http:// www.eurofound.europa.eu/eiro/2007/12/articles/fi0712039i.htm 31 »Nurses Union Announces More Resignations», 12 nov 2007. YLE: (Finnish Broadcasting Company) http://www.yle.fi/ uutiset/news/ 32 »Labour market experts doubt nurses will get pay hikes they want», 22 oct 2007. Helsingin Sanomat (HS) www.helsinginsanomat.fi/english 33 Pertti Jokivuori, »Nurses’ Dispute in Settlement Talks», The European Industrial Relations Observatory (EIRO) Online 21 januari 2008b http://www.eurofound.europa.eu/eiro/2007/ 11/articles/fi0711019i.htm 34 ibid. 35 Gary D. Brown, Anna-Marie Greaney, Mary E KellyFitzgibbon, & Jane McCarthy, »The 1999 Irish Nurses’ Strike: nursing Versions of the Strike and Self-Identity in a General Hospital», i Journal of Advanced Nursing 56 (2), 2006, s. 205. 36 Regina Leader-Post 7 maj 1999. 37 Judy Darcy & Catherine Lauzon, »The Right to Strike», i Linda Briskin & Lynda Yanz (red.), Union Sisters, Toronto: The Women's Press 1983, s. 175. 38 Brown et al. 2006, s.206f. 39 Karen Jennings & Glenda Western, »A Right to Strike?», i Nursing Ethics 4 (4), 1997, s. 281. 40 Brown et al 2006, s. 205f. 41 Lisa Hayes, »Nurses on Strike», i Aaron Brenner, Benjamin Day, & Immanuel Ness (red.), The Encyclopedia of Strikes in American History, Armonk, NY: M.E. Sharpe 2009, s. 712-3. 42 Paul Clark & Darlene Clark, »Union Strategies for Improving Patient Care: the Key to Nurse Unionism», i Labor Studies Journal 31 (1), 2006, s. 63. 43 Paul Clark & Darlene Clark, »Union Strategies for Improving Patient Care: the Key to Nurse Unionism», i Labor Studies Journal 31 (1), 2006, s. 63. 44 Sarah Hayward & Elizabeth Fee, »More in Sorrow Than in Anger: the British Nurses’ Strike of 1988», i International Journal of Health Services 22 (3), 1992, s. 404. 45 ibid 46 Frederik Ohsten, »Denmark: 100,000 Public Sector Workers on Strike», i Internat©ional Marxist Tendency 29 april 2008 http://www.marxist.com/denmark-public-sector-workersstrike.htm 47 Jokivuori 2007. 48 Jan Czarzasty, »Pay Disputes in Public Health Sector Escalate», The European Industrial Relations Observatory (EIRO) Online, 20 August 2007 http://www.eurofound.europa.eu/eiro/ 2007/07/articles/pl0707019i.htm 49 Marius Heuser, »The Way Forward in the Polish Doctors and Nurses Strike» , World Socialist Web Site 19 juli 2007 http://www.wsws.org/articles/2007/jul2007/pola-j19.shtml 50 Seishi Katsuragi, (1997) »Better Working Conditions Won by ‘Nurse Wave’ Action: Japanese Nurses’ Experience of Getting a New Law by their Militant Campaign», i Nursing Ethics 4 (4), 1997, s. 316-17. 51 Coulter 1993, s. 55f. 52 Globe and Mail, 28 juni 1999. 53 Haiven and Haiven 2002, s. 7f 54 Hambling 2002, s. 12f. 55 Helen Marot, »A Woman's Strike - An Appreciation of the Shirtwaist Makers of New York,» i Henry Mussey (red.), Proceedings of the Academy of Political Science in the City of New York, 1910-11, s. 124 och 128. 56 Ruth Milkman, »Editor’s Preface», i Ruth Milkman (red.), Women, Work and Protest: A Century of Women's Labor History, Boston: Routledge och Kegan Paul 1985, s. xii. 57 Charlotte Yates, »Challenging Misconceptions about Organizing Women into Unions», i Gender, Work, and Organization 13 (6), 2006, s. 565. 58 Linda Briskin, »Gendering Labour Militancies», uppsats presenterad vid Gender, Work and Organization Konferens, Keele University, UK, 2007. Judith Bessant, »‘Good Women and Good Nurses’ Conflicting Identities in the Victorian Nurses Strikes, 1985-6», i Labour History 63, 1992, s. 168. LINDA BRISKIN är verksam vid Social Science Department and School of Women’s Studies, York University, Toronto, Canada. Hon har bland annat forskat om kvinnor i fackliga organisationer och kvinnors organisering i Kanada och Sverige. ABSTRACT In recent decades, nurses have gone on strike in large numbers and in many countries. They have also used innovative non-strike tactics of resistance such as mass resignations. This article explores nurse militancy through strike narratives. It argues that in recent decades, the professional commitments of nurses to the provision of care have confronted health care restructuring, nursing shortages, intensification of work, precarious employment and gendered hierarchies with a militant discourse around the public interest, and a reconstitution and reclamation of caring work, what I call the politicization of caring. This research suggests that nurses’ dedication to caring work may now encourage rather than dissuade them from going on strike. It also highlights the widespread public support for nurses, even when they go on strike illegally. Finally, nurse militancy challenges commonsense misconceptions that women workers are passive and unlikely to strike. It problematizes the associations of militancy with men, masculinity and manliness. In fact, in its capacity to build public support, nurse militancy helps to mainstream and legitimize militancy itself. Nurse militancy and coalition-building are part of a long tradition of union women’s organizing and resistance which may provide untapped potential to defend public services, protect workers’ rights, and invigorate the union renewal project. Arbetarhistoria 2011:2–3 • 53 Arbetarrörelsens minne – minnet av arbetarrörelsen Anteckningar från den 46:e konferensen i Linz Man kan börja med några talesätt och citat: »Det är segrarna som skriver historien», »historia är den lögn man kommit överens om», »historien kommer att vara snäll mot mig, för jag tänker skriva den», »inget förgyller det förflutna så mycket som ett dåligt minne». Allt detta är exempel på att inträffade händelser eller förflutna förhållanden är en sak och berättelsen, historien, om dem är en annan. Den 46:e ITH-konferensen i Linz, Österrike, hade rubriken »The memory of Labour» och hade historiekultur och historiebruk som tema. Med memory - minne - avsågs dels hur arbetarrörelsen och även andra sociala rörelser själv förhåller sig till sitt förflutna, men också vilken plats arbetarrörelsen och dess historia har i det kollektiva historiska minnet i länder och världsdelar. Med 2010 års konferens inleddes en ny treårig konferenscykel under temat Arbetarrörelsen och andra sociala rörelser som aktörer vid samhällsförändringar, en rubrik som synes kunna täcka ganska mycket, men som alltså för året var konkret inriktat på det som kallas »memory politics», »Geschichtspolitik» eller »historiebruk», det vill säga hur det kollektiva minnet av händelser och fenomen skapas av olika intressen och fyller olika funktioner, och den konkreta frågan under konferensen var vilken roll arbetarrörelsen har spelat och spelar i detta sammanhang. Och eftersom minnespolitik ofta rör kontroversiella ting och dramatiska händelseförlopp kan man lika ofta tala om glömskepolitik, med andra ord: vad synes viktigt att komma ihåg och vad synes viktigt att glömma bort i ett samhälle? Och på vilket sätt skall historien kommas ihåg, om den skall kommas ihåg? ersattes dessutom med attacken mot Twin Towers i New York. Offret, som ju hela tiden funnits och haft en plats i historien, fick nu enligt Traverso den helt centrala och allt annat nästan överskuggande rollen. Det är alltså under de senaste årtiondena, hävdar Traverso, som detta har hänt: minnet av Gulag utraderade minnet av revolutionen, minnet av Förintelsen ersatte minnet av antifascismen och minnet av slaveriet ersatte minnet av antikolonialismen och det synes som om hågkomsten av dessa offer inte kan existera parallellt med dessas kamp, segrar och nederlag. En särskild betydelse får minnet av Förintelsen, vars plats i våra historiska framställningar tycks växa i takt med att själva händelserna blir allt mer avlägsna i tid, särskilt i Västeuropa och Förenta staterna, där Traverso manade fram bilden av Förintelsen som en »civil religion», vars uppgift är att göra de liberala demokratiernas värden heliga: pluralism, tolerans, mänskliga rättigheter. Genom en sekulär minnesliturgi försvaras och förmedlas dessa värden. Traverso framhöll särskilt hur detta skett i Tyskland: samtidigt som plikten att minnas Förintelsen skulle förena medborgarna i det nya Tyskland och synagogor återuppbyggdes och ett minnesmonument upprättades mitt i Berlin så revs allt som skulle påminna om DDR ned – Palast der Republik, monument och annat - och därigenom också minnena av antifascismen. En liknande process ägde rum i Italien. På detta sätt reduceras 1900-talets historia till en bipolär historia av offer och förövare, enligt Traverso. Från hopp till ansvar Minnet av arbetarrörelsen i den europeiska historiekulturen Inledningsanförandet hölls av Enzo Traverso, Université de Picardie. Han började med att slå fast att mänskligheten gått in i det 21 århundradet utan utopier och att det är något unikt i förhållande till de senaste tvåhundra åren. Vid 1800-talets början hade den franska revolutionen just skapat ett brott mot det gamla samhället och framstod som ett löfte om kommande omdaningar. Och drygt hundra år senare hade den ryska revolutionen skapat förhoppningar om en frigörelse för miljoner människor världen över. Övergången till det 21 århundradet sammanföll med en omvandling från »hoppets princip» till »ansvarets princip», som en följd dels av kommunismens sammanbrott och övergången till en föreställning om liberalism och marknadsekonomi som den självklara värld vi är »dömda» att leva i å ena sidan och medvetenheten om klimathotet och ansvaret inför kommande generationer å den andra. Symbolen för omvälvningarna, de brutala händelserna i hoppets tecken (stormningen av Bastiljen respektive Vinterpalatset), Jürgen Kocka, fram till sin pensionering verksam vid Freie Universität Berlin höll ett föredrag om vilken plats arbetarrörelsen haft i det allmänna historiemedvetandet under 1900talet och hur arbetarrörelsen själv försökt prägla bilden av sin insats. Detta har sett olika ut under olika perioder, och det bör väl tilläggas att Kockas beskrivning i första hand inriktades på den tyska arbetarrörelsen och hur dessa förhållanden sett ut under olika perioder under seklet. Just nu befinner vi oss i en process, hävdade Kocka, där studier och hyllandet av det förflutna fått en allt mer central roll. Och i vår egen tids kollektiva minnen har arbetarrörelsens roll minskat. Dess historia har inte skjutits åt sidan, snarare har annat trängt sig fram. Ett exempel är hur de europeiska minneskulturerna kommit att kretsa kring katastrofer och i denna diskurs har arbetarrörelsens minnen ingen plats. Orsakerna är, menade Kocka, »Marx fall», Sovjets fall, kapitalismens seger och förlusten av utopier. I resten av världen kan arbetarrörelsen fortfarande vara kon- 54 • Arbetarhistoria 2011:2–3 Överst på bilden Ulla Manns, nedan Berthold Molden (i mitten). Foto: Winfried Garscha. troversiell, men i Europa är den inte längre det: man minns den med respekt men dess historia är knappast spännande i skuggan av religionens renässans och de överhängande klimathoten. Till det nämnda katastroftemat hör också en stark fokusering på historiens offer och här har inte arbetarrörelsens minnen någon plats. För trots att den led under diktaturerna under seklets mitt så är arbetarrörelsens historia i Europa i huvudsak en historia om framgång. Men arbetarrörelsens minnen borde ha betydelse i det allmänna historiemedvetandet framhöll Kocka och anger två skäl till detta. För det första har arbetarrörelsen varit en central drivkraft i civilisations- och framstegsprocessen i världen genom sin kamp för mänskliga rättigheter och rättvisa och för det andra är det viktigt att studera kommunismens roll i historien, både som offer och som förövare. Minnet av motstånd Bruno Groppo och Filippo Focardi från Centre National de la Recherche Scientifique, Paris respektive University of Padua, berättade om hur motståndsrörelserna i Italien och Frankrike, och framför allt deras minnen från kriget, kommit att få både lika och olika funktioner i de båda länderna under efterkrigstiden. I båda länderna har motståndsrörelsens minnen av kriget varit utgångspunkt för de nationella minnena av kriget, och i båda fallen skapades motståndsrörelsens minnen som utgångs- punkt i nationella frågor. Detta motsvarade omedelbara behov i länderna men något olika beroende på det närmaste förflutna: I Italien, som var en av axelmakterna och därför en av de besegrade staterna, blev motståndsrörelsens erfarenheter viktiga för att bygga upp en ny stat, för att distansera landets öde från fascismens öde och för att distansera italienarna från fascisternas förbrytelser. Här kom italienarna att framstå som fascismens offer i stället, förenade i opposition mot fascismen. I Frankrike däremot, kom sammanbrottet 1940 i och med den tyska ockupationen och den förödmjukelse och det nationella trauma som denna innebar. Motståndsrörelsen var en nationell resning mot såväl ockupationsmakt som franska kollaboratörer. Efter kriget fanns ett behov av att stärka Frankrikes ställning internationellt och bilden av Frankrike som en av segrarmakterna. Att kanalisera de nationella minnena av kriget genom motståndsrörelsens minnen blev ett sätt att tona ned eller negligera det franska etablissemangets roll i brotten under ockupationen. Följden av denna minnespolitik blev i båda fallen att andra minnen av kriget marginaliserades, minnen av förföljelser och deportation av judar och minnen av massakrer på civila som genomfördes av de tyska trupperna och detta försvårar en kritisk bedömning av kriget, motståndsrörelsen och de båda nationernas historia. Dessa nationella självbilder stod sig länge under efterkrigstiden, och framemot 1960- och 1970-talens radikalism uppdaterades motståndsrörelserna till revolutionära myter. Så småningom har utvecklingen gått isär i de båda länderna. I Frankrike har visserligen en mer balanserad bild av motståndsrörelsen växt fram från 1970-talet och framåt, men det finns ingen politisk kraft att räkna med som på allvar utmanat bilden av den. I Italien däremot, där det politiska landskapet förändrades under 1990-talet försvann de gamla dominerande partierna ut i marginalen och med dem minnet av motståndsrörelsen. In kom Forza Italia och Berlusconi. De nya italienska högerkrafterna använde sig aktivt av minnespolitik och avvisade de nationella myterna kring motståndsrörelsen. I Italien är därför motståndsrörelsens minne som en del av den nationella självbilden undanträngt, medan det i Frankrike fortfarande är centralt. Minnet av kommunism och kamratskap Mario Kessler, Universität Potsdam beskrev hur året 1989 inneburit en vändpunkt i synen på arbetarrörelsens roll i historien och bilden av den i det kollektiva minnet. Samtidigt med den fysiska utrensningen av Leninstatyer och andra synbara uttryck från de forna diktaturerna i öst har kommunismen reducerats till sin despotiska praktik. Arbetarrörelsen är dock en del av den internationella sociala rörelse som kämpat för förbättrade levnadsvillkor och hade inte minst betydelse när det gällde att underbygga de demokratiska samhällen som växte fram. Arbetarrörelsen måste dock efter 1989 avstå från sin historiska mission. Men så länge som det återstår att lösa de sociala frågor som låg bakom arbetarrörelsens uppkomst så kommer också den världsomfattande rörelse att bestå, som är inriktad på att rätta till dessa problem och i detta sammanhang Arbetarhistoria 2011:2–3 • 55 2010 års ITH konferens i Linz. Foto: Winfried Garscha. förblir arbetarrörelsens minnen som historisk erfarenhet av betydelse, menade Kessler. Nick Dyrenfurth, University of Sydney, diskuterade begreppet »mateship» och hur den australiensiska arbetarrörelsen försökte »kapa» detta begrepp i början av det förra århundradet. »Mateship» bör översättas till »vänskap» och det finns, enligt Dyrenfurth, ingenting som tyder på att denna är något annat i Australien än på andra håll i världen. Begreppet har dock särskilda konnotationer i den Australiensiska historien och har kommit att bli bärare av nationella minnen och politiska laddningar. I tidig australiensisk litteratur finns många referenser till ordet »mate» som före 1890-talet hängde samman med landets koloniala förflutna och stod för ett särskilt sorts kamratskap mellan vita män som arbetade på plantager och i bushen. Med tiden kom »mateship» att få en speciell innebörd och koppling till den australiensiska nationen, ungefär på samma sätt som »the frontier spirit» i USA och därmed fick det också betydelse som politisk valuta under perioden från 1890 till 1914, då både den australiensiska nationalismen och den australiensiska arbetarrörelsen växte fram. Fackföreningsrörelsen sökte skapa en klassidentitet där facklig solidaritet och »mateship» var ett och detsamma. »Socialism is being mates», som rubriken på Dyrenfurths anförande hette. Detta sätt att tillägna sig ett så attraktivt begrepp var dock inte ohotat. Under Första världskriget, då Australien deltog i den brittiska krigföringen, försökte konservativa krafter ge begreppet renodlat nationalistiska övertoner. Oavsett hur begreppet har exploaterats och av vilka har det dock alltid varit kontroversiellt och kritiserats för att med sin koppling till gemenskapen mellan vita män vara exkluderande. Minnet av arbetarrörelsen i det Globala Syd Andreas Eckert, Humboldt Universität, Berlin, diskuterade arbetarrörelsens roll i Afrika eller, snarare, varför arbetarrörelsen inte synes spela någon roll i Afrikas historieskrivning. Kontinenten, som Eckert tog ett stort grepp över, har åtminstone på flera håll drabbats av arbetsmarknadskonflikter. Det gällde till exempel ett flertal strejker i depressionens kölvat56 • Arbetarhistoria 2011:2–3 ten under 1930-talet, bland annat en hamnarbetarstrejk i Mombasa, Kenya, år 1934. De förhoppningar om en nyordning för Afrika som fanns efter Andra världskriget förbyttes snabbt i besvikelse och denna låg bakom de flesta strejkerna på 1940-talet och framåt. Det handlade ofta om generalstrejker som drabbade nyckelindustrier av olika slag. Centrala figurer i 1960-talets frigörelse hade ofta varit aktiva i dessa strejker. Ett exempel är Seko Touré i Guinea. Motståndet i arbetsmarknadskonflikterna gällde ofta att de arbetsregimer som tilllämpades på arbetsplatserna, till exempel den franska Code du travail, saknade relevans i den afrikanska kontexten. Kampen för förbättrade arbetsvillkor handlade om att svarta arbetare skulle likställas med vita. Motståndet mot arbetsgivare smälte därför samman med motståndet mot kolonialismen i sig. Afrikansk enhet är att bekämpa imperialismen, menade Touré, de olika klasserna i Afrika kan inte separeras från varandra. Av fackföreningarna krävdes därför att de måste förändras för att inte motverka frigörelsen. Detta har lett till att man inte finner några referenser till arbetarrörelsen i den afrikanska minneskulturen, hävdade Eckert. Gerardo Leibner, Tel Aviv University, tog ett likartat grepp över Latinamerika, även om hans undersökningar främst varit inriktade på Uruguay. Här har arbetarrörelsen haft en framträdande roll i det allmänna medvetandet, och i centrum för den latinamerikanska befrielsen finns en stark arbetarsymbolik parad med en romantisering av martyrer och liknande. Från vänster Jürgen Mittag, Jürgen Kocka och Bruno Gruppo på podiet. Foto: Winfried Garscha. Leibner lyfter på detta sätt fram det komplexa förhållandet mellan arbetarrörelsens och den revolutionära rörelsens minnen i Latinamerika. För hundra år sedan spelade europeiskt inspirerade anarkister en viss roll i det latinamerikanska idélivet. Men under 1940- och 1950-talen tillämpade de kubanska fackliga organisationerna relativt passiva strategier trots att en revolutionär elit samtidigt höll på att växa fram. Romantiseringen av den kubanska revolutionen från 1959 och framåt påverkade andra och stimulerade marxistiska angreppssätt och visioner om revolutionen som arbetarnas befrielse. Detta fick inte minst betydelse under 1960-talets latinamerikanska studentkult. Under de senaste årtiondena, från 1980-talet och framåt, har arbetarrörelsens minne dock överskuggats av frågor som rör medborgerliga rättigheter i allmänhet och förlorat i betydelse till följd av diktaturer och olika neoliberala reformers framgång. Och när arbetarledare blickar tillbaka är de visserligen stolta över sitt revolutionära förflutna, men få vill kännas vid kommunistpartiets beväpnade organisationer och förberedelser för motkupper. Minnet av Arbetarrörelsen i Asien En särskild fallstudie kring fenomenet minnespolitik stod Hyun Back Chung från Sungkyunkwan University, Seoul, för. Chun Tae-il var en 22-årig textilarbetare som 1970 tände eld på sig själv i protest mot de omänskliga arbetsförhållandena i Seouls små textilfabriker. Händelsen innebar dels ett uppvaknande för landets intellektuella som dittills stridit för demokratisering och mot diktaturen och dels en nystart för den koreanska arbetarrörelsen, som varit helt förbjuden enligt de antikommunistlagar som funnits sedan landets delning 1945. Chun Tae-ils mor vägrade låta honom begravas innan hans krav tillgodosetts och åren 1970-71 ökade antalet arbetarprotester i Sydkorea. Efter landets övergång till demokrati från mitten av 1980-talet har Chun Tae-il vävts in i det nationella minnet, till följd av en intensiv minneskamp under de senaste 20 åren, en kamp som å ena sidan inneburit att han hedrats med en staty, omkring 4000 olika kopparplåtar runt om i Sydkorea, en biografi som sålts i en miljon exemplar och en film om hans liv med en titel som Hyun Back Chung översatte till engelska: »A Beautiful Youth». Å andra sidan har detta minne som antytts snarare lyfts ur sitt ursprungliga sammanhang och in i den nationella symboliken, något som gjort att det konservativa partiets ledare år 1995 kunde delta då 25-årsminnet av händelsen högtidlighölls. Chungs redogörelse påminner på många sätt om de minnesstrider som utspelats kring Amalthea- eller Ådalshändelserna i Sverige. Antikolonialismens historiepolitik Berthold Molden, Universität Wien talade om »antikolonialismens historiepolitik» och lyfte fram de två olika ramverk inom vilka han anser att kolonialism och antikolonialism har diskuterats. I det ena fallet framhålls antikolonialismens marxistiska arv, i synnerhet kopplat till den Tredje internationalen, det vill säga att analysen av de globala ojämlikheterna, såväl när det gäller ekonomi som kunskapsproduktion, bygger på marxistisk anti-imperialism. En klassisk titel i detta sammanhang är Walter Rodneys How Europe Underdeveloped Africa. Kritiker av denna inriktning har anklagat den för en sorts historicism, som i detta sammanhang innebär att man ser utvecklingen som enkelspårig, där vissa länder kommit längre än andra som i stället befinner sig på ett historiens sidospår eller väntrum. Det andra synsättet observerar antikolonialismens associationer till Förintelsen. Först från och med 1960-talet, menade Molden, har minnena av Förintelsen börjat få den hegemoni och omätbarhet som gjort att varje försök till jämförelse besvaras med förfäran och anklagelser om revisionism. Tidigare, under åren efter Andra världskriget, fanns det exempel på författare som såg förintelsen som ett moment i en kontinuitet av europeiska förbrytelser, inte minst i kolonierna. Molden anser att båda dessa förklaringsmodeller både dominerat och begränsat studiet av antikolonialismens och postkolonialismens argument och tankemönster. Kvinnoorganisationers historiekultur Ulla Manns, Södertörns högskola berättade om ett ännu pågående forskningsprojekt kring minnets och den historiska Arbetarhistoria 2011:2–3 • 57 berättelsens betydelse i skapandet av 1800-talets feminism. Med utgångspunkt i bland annat Eric Hobsbawms arbeten kring begreppet »inventing tradition» undersöker hon hur den tidiga kvinnorörelsen i Skandinavien, den första vågens feminister under 1800-talet, använt historieskrivningen som ett verktyg för att definiera sig själva och därigenom definiera vad som ingår i denna rörelse och vad som inte ingår. Medvetandet om historieskrivningens betydelse föddes redan i samtiden av det omgivande samhällets negativa skriverier om kvinnorörelsen. Pionjärerna, och Manns utgick i första hand från dem inom Fredrika Bremerförbundet, var angelägna om att beskriva sin rörelse som en naturlig och logisk följd av luthersk kristendom och idéer som redan var etablerade i samhället men som ännu inte nått kvinnorna. Historieskrivningen riktades såväl utåt, mot omgivningen, som inåt, där den avsåg definiera och skapa den ideala feministen. Lydia Wahlström, aktivist och historiker liksom andra beskrev den egna historien som en linjär utveckling av stegvisa framsteg, präglad av konsensus, såväl internt som med männen. På så vis utdefinierade man andra feministiska inriktningar, inte minst marxistiska, sexualradikala och liknande. Studiet av mekanismerna för identitetsformering, minnesproduktion och emancipatoriska strategier är mycket tacksamt på denna typ av material, som återfinns överallt där kvinnorörelsen avser komma ihåg sig själv, både i Skandinavien och utomlands. Exempel på minneskulturer är vad Manns kallade »ritualiserat minne» manifesterat genom årsdagar, traditioner och ikonografi och »fruset minne», det vill säga olika sätt att materialisera hågkomster, genom statyer, gatunamn, frimärken och symboler av olika slag. Nationella minnen av historisk förändring Om fackföreningen Solidaritets väg in i det polska offentliga minnet berättade Tomasz Kozlowski från The Institute of National Remembrance, Warszawa. Utgångspunkten var enkätundersökningar som gjorts bland polacker under en längre period. Solidaritets betydelse uppfattas som positiv av majoriteten av polackerna oavsett politisk åskådning i övrigt och oavsett ålder. Att även människor som inte var födda i början på 1980-talet har denna uppfattning visar att Solidaritet tagit sig in i Polens gemensamma minne, hävdade Kozlowski. Solidaritets roll har förändrats från 1980-talet och fram till nu. Från att för 30 år sedan ha verkat för hela nationens frigörelse 58 • Arbetarhistoria 2011:2–3 till att numera endast vara en traditionell fackförening för medlemmarna. Detta förhållande har uppfattats av dem som svarat på enkäterna, och den tidigare rollen underskattas inte: 44 procent av de svarande ansåg att Solidaritet hade betydelse för kommunistblockets sammanbrott och 38 procent tilldelade den dåvarande påven, polacken Johannes Paulus II en lika viktig roll i skeendet. Ett intressant faktum, menade Kozlowski, är att den bästa boken om Solidaritets historia utkom 1983. Efter Murens fall 1989 fanns däremot inget intresse för denna då den ansågs vara alltför näraliggande i tid. Aktivister var inte intresserade och flera av dem höll på att göra politisk karriär i olika läger. Först i samband med Solidaritets 20-årsjubileum ökade intresset för historieskrivning vid olika centra med olika inriktning. På senare år har debatten rört dokumentation om polisagenter inom rörelsen, till följd av öppnade arkiv och detta är visserligen viktigt, fastslog Kozlowski men han menade samtidigt att det sensationella i detta drar intresset från seriös akademisk forskning kring rörelsen och händelserna. Minne och minnet av Den 46:e ITH-konferensen i Linz hade alltså en tudelad uppgift som dels handlade om arbetarrörelsens eget historiebruk och dels om vilken plats arbetarrörelsen har tilldelats i såväl internationella som transnationella minneskulturer. I den avslutande diskussionen infann sig snart ett lite dystert stämningsläge som nog hade att göra med att många av deltagarna inte bara hade arbetarrörelsen som forskningsobjekt utan även hade sitt hjärta där. Det förhållandet att arbetarrörelsen sällan har fått en plats i den europeiska minnesrepertoaren, som kan ta sig många olika uttryck, till exempel i högtidlighållandet av datum och andra ritualer, i litteratur, medier, filmer, monument och så vidare förklarades med att arbetarrörelsen inte längre förfogar över medierna. Denna glidning ned i det desillusionerade dike som rör arbetarrörelsens nutid och framtid hade uppenbarligen mer med åhörarna än med föredragen att göra och kom därför att på ett olyckligt sätt överskugga intrycket av en mängd både viktiga och tankeväckande föredrag om politik och historiskt minne. En fullständig rapport från denna konferens är att vänta i september 2011. För mer information om ITH se www.ith.or.at. ULF JÖNSON är medarbetare på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek NYHETER FRÅN ARAB Nordiskt samarbete, agitation och en gammal skandal Nytt arkivmaterial på ARAB 2010 Förra årets accessioner blev totalt 62 stycken och uppskattningsvis 210 hyllmeter med blandat material, 23 fanor och ett plåtskåp med fotografier. Jag vill här lyfta fram två helt olika material som får utgöra exempel på skillnader i höjd, bredd, omfång och innehåll ur det rika stoff som förvaras i våra magasin. Politiskt och fackligt samarbete i Norden Den senaste leveransen av SAMAK-material med tio stora flyttkartonger var den fjärde i raden av tillägg till arkivet. Med de levererade pappershandlingarna följde också ett usb-minne innehållande samtliga egenproducerade dokument i digital form eller enligt den avgående generalsekreteraren Peter Palshöj »en kopi af SAMAKs elektroniske arkiv 2000–2010». SAMAK har haft ett mellan medlemsländerna ambulerande sekretariat och vid årsskiftet 2000/2001 i samband med att det övergick från Finland till Danmark bestämdes att hela SAMAK:s arkiv hädanefter ska bevaras på ARAB. Arbetarrörelsens nordiska samarbetskommitté, SAMAK, bildades 1932. Traditionen av internationellt samarbete och nordiskt samarbete i synnerhet har sin början långt tidigare. Kommitténs sammansättning med de nordiska socialdemokratiska partierna och fackföreningsrörelsen grundar sig i de nordiska arbetarkongresserna som hade sitt första möte i Göteborg den 27-29 augusti 1886. Där fördes diskussioner om arbetstider, konfliktstöd mellan länderna och allmän rösträtt. Redan 1912 konstituerades »Kommittén för skandinaviska arbetarrörelsens samarbete», men händelser i världen såsom Det Norske Arbeiderpartis anslutning till kommunistiska internationalen och två världskrig kom att splittra det utstakade systematiska samarbetet. Först efter andra världskriget stabiliserades kommitténs arbete och handlingarna i arkivet utvisar åter en kontinuitet.1 När samarbetskommittén hade sitt första möte den 10 augusti 1932 var Sverige representerat av Edv. Johansson, Per Bergman från LO, Per Albin Hansson och Gustav Möller från SAP, Finland av A. Åhlström SAP, Edv. Huttunen från finska LO, Danmark av Vilh. Nygaard, Chri. Jensen, Knud V. Jensen från De samvirkende Fagforbund och Thorvald Stauning, Alsing Andersen, Fr. Andersen och Hans Hansen från Social- demokratisk Forbund. Norge återkom till samarbetet 1934 och därefter har antalet anslutna länder ökat. 2002 var SAMAK:s medlemsländer Danmark, Färöarna, Finland, Grönland, Island, Norge, Sverige och Åland.2 Samarbetet upprätthålls genom förbestämda möten i olika konstellationer, kongresser/seminarier i samband med dessa samt där rapporter produceras som därefter sprids inom medlemsländerna. De nordiska arbetarkongresserna (NAK) hålls ungefär var fjärde år, däremellan hålls årsmöten och var fjärde år träffas också arbetarrörelsen från Östersjöländerna. SAMAK-ordföranden från varje land träffas 1-2 gånger om året och den löpande styrelsen under året utgörs av den så kallade PLO-gruppen, det vill säga parti- och LO-sekreterarna från varje organisation. Det är också PLO-gruppen som väljer SAMAK:s generalsekreterare. Innehållet i verksamheten bedrivs i de grupper som formerats under årens lopp. Dessa har varierat men kan exempelvis vara Energi- och miljöpolitiska arbetsgruppen, Globaliseringsgruppen, Valanalysgruppen, Välfärdsgruppen och Utrikes- och säkerhetsgruppen och Östersjögruppen. Hösten 2000 presenterade SAMAK:s valanalysgrupp rapporten »Arbejdsnotat fra SAMAK:s Valganalysegruppe 2000». Gruppens uppdrag var att gå igenom grundläggande trender i valutvecklingen under 1990talet både rörande valdeltagande men också faktiska valresultat och kampanjerfarenheter från de socialdemokratiska partierna i Norden. Resultatet sammanfattas i 13 punkter och fyra rapporter från Sverige, Finland, Norge och Danmark, nedan illustrerat under kategorierna väljarna, valdeltagandet, politiker och politiken. Väljarna: Man kom fram till att många fler väljare bestämmer sig i sista sekund och att de osäkra efterlyser tydligare politiska skiljelinjer. Väljare byter också parti från val till val. Sakfrågorna blir avgörande, det vill säga det parti som får »sin sak» på dagordningen får störst gehör. Väljarna är mer intresserade av politiska vägval än personval. Det är stora skillnader mellan väljare med olika utbildning. Trender i Norge och Danmark visar att många som valde främlingsfientliga partier hör till gruppen lågutbildade. Valdeltagandet: Valdeltagandet sjunker vid lokalval Arbetarhistoria 2011:2–3 • 59 NYHETER FRÅN ARAB men är stabilt i parlamentsval och det är också lågt i områden med vissa sociala grupperingar och invandrartäta, utsatta storstadsområden. Ökande skillnad mellan vilka frågor som avgör hur kvinnor och män väljer. Politiker och politiken: Socialdemokraterna är bäst i frågor om ledningsförmåga, ansvar och regeringsval men deras slutspurt i kampanjen kommer för sent och väljarna »hinner inte» med att smittas av engagemanget. Det är också svårt att tackla löften såsom »Vård, skola, omsorg» i valkampen. Ändå är det så att politikerföraktet inte har ökat men väljarna kritiserar den dåliga gräsrotskontakten. Väljarna vill gärna att politiker ska vara närvarande i deras vardag, på arbets- och offentliga platser. Resultaten diskuterades sedan internt i de olika medlemsländerna och lärdomarna utmynnade i tillsättandet av en ny grupp vid årsmötet 2002, Demokratigruppen, som skulle »undersöka och analysera frågor med anknytning till valdeltagande, delaktighet och integration i Norden». Demokratigruppen utgick från Valanalysgruppens rapport och SAMAK:s manifest från 2000 och presenterade sedan sin rapport »Folkstyret inför framtiden» vid årsmötet 17–18 januari 2002. En av de viktigaste slutsatserna från Demokratigruppens undersökning var medvetenhet om att arbetarrörelsen har en viktig roll att spela när det gäller att utveckla demokratin. Man konstaterade att arbetarrörelsen har ett särskilt ansvar att identifiera, analysera och föreslå förändringar till demokratiska problem. De riktlinjer som man kom fram till var att SAMAK:s medlemsländer ska arbeta för att de nordiska länderna ska genomföra genomgripande förändringar i sina styressystem. Valanalysgruppen visade ju att personval inte skapar högre valdeltagande varför man istället bör arbeta med att öka integrationen inom de sociala områdena. I Finland där man hade satsat allra mest på personval hade valdeltagandet varit allra lägst. Den nordiska arbetarrörelsen måste även hålla levande »visionen om det goda arbetet, med inflytande och möjlighet till personlig utveckling». SAMAK ville enligt detta att partierna på ett tydligare sätt ska visa vad de står för och visa skillnaderna i politiken. Ett viktigt led i detta är också samarbete utanför de egna gränserna i form av solidaritetsarbete, fackligt stöd och medverka till att förbättra den sociala fördelningen i andra länder. De nordiska samhällena måste satsa mycket på utbildning med tanke på utvecklingen från industrisamhälle till kunskapssamhälle. Under rubriken »Individ och kollektiv» konstaterar rapporten att arbetarrörelsen måste lära sig bli bättre på att möta individer och inte bara som tidigare grupper av människor. Politiker och fackligt för60 • Arbetarhistoria 2011:2–3 troendevalda måste ge sig ut och möta och lyssna på människor och bland annat på det sättet öka yttrandefriheten. Rapporten fokuserar även på massmediernas roll och hur arbetarrörelsen måste stärkas på mediemarknaden. Slutligen poängteras att den etniska mångfalden måste ökas och att »beslutande församlingar och styrelser bör avspegla den etniska sammansättningen i organisationen och samhället». Demokratigruppen var sammansatt av personer från Danmark, Finland, Norge, Sverige och ordförande var Britta Lejon. Sverige tog över sekretariatet och Inger Segelström blev SAMAK:s generalsekreterare den 16 augusti 2010. I samband med att hon blev utsedd generalsekreterare deklarerade hon sina framtida ambitioner med uppdraget: Med min erfarenhet från riksdag, EU-parlament och S-kvinnor anser jag att det är dags att de nordiska länderna tar större plats i Europapolitiken och i framtidsdebatten om jobben och om hållbar utveckling och jämställdhet […] Vi i den nordiska arbetarrörelsen har lösningar och erfarenhet. Men vi måste bli tuffare och höja våra röster. Det är det jag ser som mitt uppdrag. Tio vykort från agitationsresor i Sverige Anarkistiska propagandaförbundet hade sedan länge pratat om att genomföra agitationsturnéer på cykel och sommaren 1934 blev det till slut av. Man inhandlade ett par billiga men bra cyklar och två agitatorer, Axel Öster och Bror Engström, påbörjade sina respektive resor till Dalarna. Bror Engström skrev under de båda somrar han åkte på agitationsresor vykort till Ebba Lissén.3 En tredje resa planerades sommaren 1936 men blev inte genomförd. Några av Engströms vykort med excerperad text finns på sidan intill. Den 27 maj 1936 träffades Anarkistiska propagandaförbundets verkställande utskott och Bror Engström i möteslokalen på Gröndalsvägen 13. Man hade drygt ett och ett halvt år tidigare flyttat hit då tryckeriet hade gått i konkurs och hyresvärden sagt upp lokalen där expeditionen hade sitt säte. Bror Engström rapporterade att Anders Hallvarsson i Kiruna bett honom genomföra en turné i Luleådalen kommande juli månad. Resan skulle bekostas av Kirunaklubben och av insamlingar. Engström hade också meddelat Hallvarsson att förbundet inte skulle kunna bidra till resan. Rapporten blev godkänd och det bestämdes att Engström skulle ge sig ut på Luleåturné. Under nästkommande möte den 3 juni 1936 var Engström inte närvarande men meddelade genom Hjalmar NYHETER FRÅN ARAB Ramnäs torsdag em (datum oläsligt) Hej Lillan! Idag är det åter sol och humöret stiger – sakta men säkert. Trampar nu iväg till Seglingsberg. Solskenshälsningar till er alla från Bosse Motala onsdag em 29-5-35 Käraste! Får inte tid att skriva idag. Skall på (oläsligt) resa till Ljungsbro och Borensberg. Två föredrag utom turnén. Skriver från Askersund om söndag. Min adr. är nu PR Örebro. Hälsningar från Bossepojken. Trysil Norge den 19 Juli -34 Sänder Dig mina varmaste hälsningar från de Norska fjällen vännen Bror Engström Borensberg fredag 31.5-35 Hej Lillan. Har idag cyklat ett par mil på kanalbanken hit till Borensberg, en smal slingrande stig, underbart vackert. Här har blivit vinter igen. Hälsningar Bosse Nyköping den 15 Maj -35 Lillan! Har trots (oläsligt) och rusk tagit mig fram hit. Skall nu ut på stan och leta rätt på någon kamrat att ställa bagaget hos. Skriver brev i kväll. Hälsningar till Dig och övriga. Bosse. Poststämpel 1935-06-16 På tåget till Tillberga (söndag). Hej Lillan! Det regnar och åskar. Kan inte cykla. Kommer till Tomtebo i morgon måndag om allt går väl. De bästa hälsn till er alla. Bosse Arbetarhistoria 2011:2–3 • 61 NYHETER FRÅN ARAB Brands expedition i Gröndal 1936. På bilden Sven Mattsson och Bror Engström (stående), Knut Ström, C.J. Björklund, Emil Karlsson, Josef Ström, Adrian Persson och Hjalmar Karlsson (sittande). Foto: ej angivet. Karlsson att resplanerna hade fortskridit. Hallvarsson i Kiruna hade meddelat att ett tjugotal platser hade kontaktats där man blev uppmanad att ordna möten där Engström skulle tala. De rubriker under vilka Engström hade tänkt tala var »Bombplan i stället för bröd», »Ungdomen och kriget», »Arbetarrörelsen och staten» och »Vad är och vad vill anarkismen?». När verkställande utskottet träffades nästa gång den 10 juni 1936 hade paragrafen 3 följande lydelse: P.3 Meddelades att T.F. Expiditören för Brand o. Förlaget Bror Hjalmar Engström avlidit i sitt hem Sigtunagatan 8. n.b. i Sthlm. tisdagen den 9 juni 1936 Beskedet hade lämnats under dagen av Engströms mor som samtidigt undrade om förbundets representanter hade för avsikt att närvara vid begravningen. Under 62 • Arbetarhistoria 2011:2–3 mötet diskuterades och beslutades att C.J. Björklund skulle tala vid begravningen och att en krans skulle inhandlas för 15 kr. Några rader ner i samma protokoll kan man följa en trevande diskussion om den ekonomiska situationen för tidningen och förbundet och den i dagarna förestående revisionsberättelsen. Samtalet leddes snart in på att Engström som varit förbundets kassör faktiskt på ett »otillständigt sätt» tagit ut höga summor i arvode till sig själv. Nästa protokoll den 15 juni 1936 består av två paragrafer. Paragraf 2 lyder: P.2. På förekommen anledning beslöts att upphäva förut fattat beslut om krans till, och representation vid Bror Engströms bår. Det visade sig att Engström – som hade begått självmord – verkligen hade försnillat en stor summa pengar från förbundet. Hans mor återbetalade en stor del av det stulna beloppet i efterhand.4 NYHETER FRÅN ARAB Brunnsvik, Chile, amerikanska desertörer och övriga leveranser Ny- och tilläggsleveranserna till arkivet består som exemplen ovan av arkivalier såväl från personer som stora och små organisationer. Männen dominerar oftast i kategorin personarkiv och under 2010 lämnades det in arkiv efter Jan Ungersson, Pierre Schori, Roger Hällhag, Anders Stendalen, Göran Persson, Zeth Höglund och Gunhild Höglund, Anders Isaksson, Leif Björk och Klas-Erik Nyberg. Bland de större organisationerna kan nämnas en leverans från Olof Palmes internationella center på cirka sju hyllmeter och material från Brunnsvik/LO-skolan om 24 hyllmeter. Under detta år kom också en del material från Archivo y Biblioteca – Chile en Suecia. Tre små kartonger innehållande tidskrifterna Partido Comunista de Chile – Boletin del exterior, Partido Socialista de Chile – Boletin informe/Venceremos och OPINION – Politico Cultural. Initiativtagaren Germán Perotti (se Arbetarhistoria nr 134–135) berättade att det finns mycket mer material utspritt bland de många personer med chilensk bakgrund som sedan 1970-talet finns och skapar här i Sverige. Tidskrifterna som omfattar sju volymer är införlivade i arkivets Chile-samling och är sökbara via ARAB:s nya arkivkatalog. Vi ser fram emot att samlingen utökas med resten av det arkivmaterial från föreningar och personer med Chile-anknytning som finns här i landet. Material som lämnas in till arkivet tas om hand så fort personalen har möjlighet till det. Ibland dröjer det längre men ibland hinner det knappt läggas upp på accessionshyllorna förrän det ordnas upp och skickas till en permanent plats i något av våra magasin. Ett sådant exempel som lämnades in under året är en speciell samling som i huvudsak innehåller tidningsklipp om amerikanska desertörer från Vietnamkriget sammanställd av Jim Walch. Accessionen ordnades upp direkt av praktikanten Henrik Saxenius. Läs hans artikel om materialet på vår webbplats »Jim Walchs desertörsamling», www.arbark.se. Varje år lämnas också minst en men ofta fler acces- sioner från en lokal socialdemokratisk förening. Ofta innehåller de ett fåtal pärmar med protokoll och utgående meddelanden. Om man ger sig tid att »lyssna» på dessa styrelse- och årsmötessamtal och kallelser till valsamtal inser man att det är här som politiken utövas så att säga på riktigt. Under de fem åren 1987 till 1991 som Gärdets socialdemokratiska förening existerade självständigt engagerade sig personerna i lokala frågor såsom trafikproblemen på Värtavägen och Tegeluddsvägen, de förestående ryttartävlingarna på Gärdet och Djurgården samt finlandsbåtarnas miljöförstöring. Till partiets kongress motionerade man bland annat om krav på upprustning av Hedvig Eleonora skola, Nej till entréavgift till Djurgården och förlängning av tunnelbanan från Kungsträdgården till Nacka. Föreningen engagerade sig också i frågor utanför sitt närområde. Hösten 1987 samlade man in pengar till gruvarbetarna i Sydafrika, Palestinafrågan diskuterades 28 augusti 1989 vid ett föreningsmöte med gästföreläsaren från ABF Lorens Axelson och den 17 maj 1990 deltog man i en demonstration mot »slavskeppet» Black Prince vid Stadsgården. Såsom många föreningar byggde även denna förenings överlevnad på frivilligt engagemang och när styrelsen efter upprepade försök inte lyckats rekrytera medlemmar till förtroendeuppdrag beslutade man 1991 att anta ett erbjudande från Östermalms socialdemokratiska förening att gå ihop till en gemensam förening. LÂLE SVENSSON är medarbetare på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek REFERENSER 1 SAMAK De nordiska arbetarekongresserna under 100 år – arbetarrörelsens framväxt och utveckling i de nordiska länderna, Jönköping 1986. 2 SAMAK, SE/ARAB 1213/A/1/1 3 Fragmentsamlingen SE/ARAB 1945/1/1 4 Anarkistiska propagandaförbundet, SE/ARAB 1210/6 samt Karl Fernström, Ungsocialismen en krönika, Stockholm 1950. Arbetarhistoria 2011:2–3 • 63 NYHETER FRÅN ARAB Filosofer och maoister och en del annat Om 2010 års nyförvärv till biblioteket I don’t know why I told this story. I could just as well have told another. – Samuel Beckett 1 Hitta hem? Att gå vilse är att hitta hem. Eller möjligtvis tvärtom: Att hitta hem är att gå vilse. Vet inte riktigt vad detta innebär, eller vad det skulle kunna tänkas innebära, men av olika anledningar tycker jag att det låter bra, sympatiskt. Att det således skulle finnas något produktivt i att gå vilse. Framför allt om man skulle räkna med att »hem» inte är något konstant, inte något för en enda gång givet … Ett sätt att gå vilse (och kanske hitta hem) är att läsa den franske filosofen Gilles Deleuze (1925–1995). Men det kan vara en fördel att i så fall ta en omväg över Claire Colebrooks introduktion till hans tänkande, översatt från engelskan och utgiven av Bokförlaget Korpen. Boken, som föga förvånande bär titeln Gilles Deleuze, kan sägas vara en hyllning av det intellektuella, av läsandet, skrivandet, tänkandet. Allt är i rörelse och det finns inget fixt att anpassa sig till. »Det är inte så att det finns en värld och sedan vår representation av den», skriver Colebrook. »Talande, skrivande och tänkande är händelser inom livet som producerar världens innebörd, som låter livet förändras och bli till.» (s. 77). Vi måste själva hålla oss i rörelse för att fortsätta producera mening och innehåll istället för att enbart konsumera andras produkter: I samma stund som vi väljer ut en viss röst som föredömlig har vi upphöjt ett visst sätt att tänka och tala till allmän förebild. Vi har då upphört att tänka. (s. 131) Problematisering av det uppenbara, av det vi vant oss vid, av det vi tror oss veta. En misstänksamhet gentemot »det sunda förnuftet». En stor skepsis gentemot tänkesätt som blivit dominerande på grund av maktförhållanden. Att välja förändring framför anpassning och inte stanna vid en förändring som påtvingas av ett ekonomiskt eller politiskt system och således är en anpassning till detta. Att välja det heterogena framför det homogena, skillnaden framför detsamma. Att se människan 64 • Arbetarhistoria 2011:2–3 som en kreatör av liv istället för en konsument av liv. Överskridande framför konformitet. Vi kan lätt finna liknande tankar och tongångar hos en lång rad filosofer (och andra) samtida med Deleuze, inte minst i Frankrike. För de allra flesta av dessa utgör majrevolten 1968 och de därpå närmast följande åren och händelserna en ytterligt betydelsefull skärningspunkt och inspirationskälla. Vincennes Efter maj 68 vidtog en reformering och omstrukturering av Frankrikes högre utbildning. Ett resultat av denna omstrukturering utgjordes av skapandet av ett universitet i Vincennes, beläget i Paris utkanter, mycket långt från Quartier Latin. Michel Foucault utsågs som ansvarig för det nya universitetets filosofiavdelning. När han skulle utse institutionens lärarkår vände han sig först till Deleuze, men denne tackade nej, men han ersatte istället Foucault när denne lämnade sin tjänst. Han vände sig även till unga, politiskt aktiva personer: Etienne Balibar (1942–), Jacques Rancière (1940–), Alain Badiou (1937–). Som bredvidläsning kan här nämnas boken The wind from the east, French intellectuals and the legacy of the 1960s av Robert Wolin (Princeton University Press, 2010) Rancière Jacques Rancière (1940–) ingick i det kollektiv som under ledning av Louis Althusser (1918–1990) skapade Att läsa Kapitalet. Den första franska upplagan gavs ut 1965, i den svenska upplagan från 1970 saknas Rancières bidrag. Rancière bröt med Althusser i samband med de revolutionära händelserna under slutet av 60-talet och början av 70-talet. Anledningen till brytningen var Althussers »scientism» och starka betoning av borgerliga intellektuellas pedagogiska betydelse för en korrekt revolutionär insats från arbetarklassen, något som Rancière menade sköt alla direktingripanden till en avlägsen framtid.2 2010 publicerades Rancières bok Dissensus av förlaget Continuum. Dissensus betyder oenighet, motstridighet och är motsatsen till konsensus. Politik är i Rancierès tänkande liktydigt med dissensus och därmed ett NYHETER FRÅN ARAB brott mot konsensus, detta då politik är en rörelse och ett tryck från dem som placerats utanför. Konsensus utgör motsatsen, »politikens slut» i meningen »a return to the normal state of things – the non-existence of politics.» (s. 42) Det är när de som ställts utanför trycker på för att ta sin rättmätiga plats som politiken börjar och de själva blir subjekt, som de blir. Det som bevarar konsensus, det-som-är, har enligt Rancière mer att göra med något polisliknande än med politik. Rekommenderad läsning bland årets inköp: Dissensus (Continuum, 2010) och The emancipated spectator (Verso, 2009), båda skrivna av Rancière. Samt Jacques Rancière av Oliver Davis (Polity, 2010). Badiou I mars 2009 deltog Rancière och Badiou i en mycket välbesökt kongress med namnet On the Idea of Communism i London tillsammans med bland andra Terry Eagleton, Susan Buck-Morss, Slavoj Zizek, Michael Hardt och Toni Negri. Kongressen avsatte resultat bland annat i en kongressrapport med titeln L'Idée du communisme (Éditions Lignes, 2010). »Vi vet att kommunism är den rätta hypotesen. Alla de som överger denna hypotes överlåter genast sig själva åt marknadsekonomin, åt parlamentarisk demokrati – den statsform som bäst gagnar kapitalismen – och till det ofrånkomliga och ’naturliga’ accepterandet av de mest monstruösa ojämlikheter.» De meningarna finns tryckta på baksidan till hans bok The Communist hypothesis (Verso, 2010), vars omslag påminner om Maos lilla röda. Något förenklat kan sägas att Badiou beskriver två revolutionära vågor, från Franska revolutionen till Pariskommunen 1871 och från ryska revolutionen 1917 till Kinas kulturrevolution. Vi som lever nu befinner oss, enligt Badiou, i ett liknande limbotillstånd som mellan 1871 och 1917 och de som önskar en förändring måste bryta nya spår och hitta nya öppningar för att komma vidare. Badiou ägnas även en essä av Frank Ruda i en bok som är lika fascinerande som dess titel, Der sich selbst entfremdete und wiedergefundene Marx (Wilhelm Fink, 2010). Essäns slutrader är väl värda ett citat: »Marx Humanismus ist ein Humanismus der Unmöglichkeit, ein Inhumanismus kollektiver Schöpfung von vorab undenkbaren Möglichkeiten.» (s. 291) Zizek Den tidigare nämnda konferensen i London anordnades av Badiou och Slavoj Zizek (1949–), filosof och professor från Slovenien, av vissa kallad »filosofins Elvis Presley» (varför vet jag inte riktigt). I år gav förlaget Tankekraft ut hans bok Först som tragedi, sedan som fars, skriven mot bakgrund av den senaste, ännu rådande finanskrisen. I boken kritiserar han vänsterns oförmåga att dels formulera ett kraftfullt alternativ och dels gripa tillfället till en genomgripande förändring under denna systemkris. Han ser ett system vars kriser och oförmåga att hantera dessa kriser hotar hela planetens överlevnad – den ekologiska krisen, det ekonomiska systemets obalans, den biogenetiska revolutionen, explosiva sociala utbrott vållade av en allt djupare skillnad och uppdelning mellan de som är inne och de som är ute, de som har och de som inte har. Liknande tongångar kan höras i hans avsevärt tjockare bok Living in the end times (Verso, 2010). Tom Gustafsson År 1971 gavs Alain Badious skrift Begreppet modell ut på Bo Cavefors bokförlag. I dess förord står att läsa att textens ursprung utgöres av ett föredrag som Badiou höll den 29 april 1968 och att detta föredrag skulle ha följts upp med en andra del den 13 maj. Men, som det uttrycks i förordet: »den dagen mobiliserade sig folkets massor mot den gaullistiska borgardiktaturen och bekräftade i hela landet sin bestämmelse …». Att händelserna 1968 upplevs markera ett klart brott framgår tydligt av förordet: »Idag vittnar redan de en aning ’teoricistiska’ accenterna i denna text om en förgången konjunktur. Kampen, icke minst den ideologiska, kräver en helt annan arbetsstil, en riktig och klarsynt politisk stridsförberedelse. Det är inte längre fråga om att sikta på en skottavla som man inte behöver träffa.» (s. 7) Skriften har en del år på nacken, men den är ett nyförvärv likafullt. Detta då den inkom som gåva tillsammans med en stor mängd andra skrifter som tillhört Tom Gustafsson (1947–1987). Denne var en framträdande person inom den så kallade »68-vänstern» och tillhörde de drivande vid såväl bildandet av De Förenade FNL-grupperna som den trotskistiska rörelse som utgick från Revolutionära Marxisters Förbund.3 I hans samling av trycksaker finns en stor mängd skrifter som handlar om ekologi, energiförsörjning, kvinnofrigöArbetarhistoria 2011:2–3 • 65 NYHETER FRÅN ARAB relse, revolutionära rörelser, uppror, homosexuellas rättigheter, trotskism. Samt av Mao Zedong. Jag öppnar en av Mao Zedongs skrifter på måfå och läser att den som är marxist bör vara öppen för kritik eftersom att bli kritiserad och lära sig resonera är utvecklande. Plantor odlade i växthus visar sig sällan vara härdiga. Istället: »Carrying out the policy of letting a hundred flowers blossom and a hundred schools of thought contend will not weaken but strengthen the leading position of Marxism in the ideological field.»4 Texten härstammar från ett tal hållet av Mao 1957. Tio år senare publicerade Yao Wenyuan den i många avseenden brutala broschyren On the counter-revolutionary double-dealer Chou Yang under pågående kulturrevolution och budskapet var inte längre detsamma.5 Skrifterna blir möjliga att söka på i sin helhet i Kata, vår bibliotekskatalog (sökbegrepp: »Tom Gustafssons boksamling») och torde på så sätt möjliggöra en god inblick i vad en engagerad vänsteraktivist studerade under sina verksamma år. dessa naxaliter på nätet och det var något av det starkaste jag läst på mycket länge.7 Därefter läste jag det på svenska i Tvärdrags sommarnummer (2010:3–4). Inte mindre starkt då. Det föreföll logiskt att utöka bibliotekets bestånd av böcker rörande detta pågående uppror. Några exempel: Maoism in India av Bidyut Chakrabarty och Rajat Kumar Kujur (Routledge, 2010), Naxalbari, before and after av Suniti Kumar Ghosh (New Age Publishers, 2009), Red sun, travels in naxalite country av Sudeep Chakravarti (Penguin, 2009), Unfinished revolution, the spring thunder and beyond av Asish Kumar Roy (Minerva, 2008), Leftism in India 1917–1947 av Satyabrata Rai Chowdhuri (Palgrave Macmillan, 2007), The Naxalite movement in India av Prakash Singh (Rupa, 2006), Naxalites and their ideology av Rabindra Ray (Oxford UP, 1988), Tribal guerillas av Edward Duyker (Oxford UP, 1987), India’s simmering revolution, the Naxalite uprising av Sumanta Banerjee (Zed, 1984), Revolutionary violence, a study of the maoist movement in India av Manoranjan Mohanty (Sterling, 1977). Naxaliter Den fjärde mars 2010 levererade Zizek en nedgörande recension av filmen Avatar i New Statesman.6 Han avslutade denna recension med en endast i förstone halsbrytande övergång till naxaliternas pågående uppror i Indien. Han skriver att under samma tid som filmen drar in en mängd pengar över hela världen pågår något som påminner om dess innehåll i Indien. I den indiska delstaten Orissa har stora landområden sålts till gruvbolag som vill exploatera enorma bauxitfyndigheter. Områdenas befolkning svarar med att ta strid och ett väpnat maoistiskt uppror bryter ut. Liknande har skett över hela Indien under en längre tid: En fördrivning av den lokala stambefolkningen av ekonomiska skäl leder till sammanslutning och uppror, som Zizek ut-trycker det: » … their situation is precisely that of Hegel’s rabble: the Naxalite rebels in India are starving tribal people, to whom the minimum of a dignified life is denied.» En stor del av dessa uppror understöds eller organiseras av indiska maoister, Communist Party of India (Maoist). »Naxalit» har blivit ett närmast synonymt begrepp med dessa maoister – namnet syftar på en politisk rörelse som uppstod i den bengaliska orten Naxalbari på 1960-talet. Under året läste jag Arundhati Roys reportage från hennes vandring med 66 • Arbetarhistoria 2011:2–3 Bataille Vissa personer bör man närma sig med lätt försiktiga steg. Inte minst för att de mycket väl kan ställa till med ett visst kaos inombords. En sådan person är onekligen Georges Bataille (1897–1962). Michel Surya visar sig väl medveten om detta i sin biografi om Bataille Georges Bataille (Verso, 2010). I en fotnot påpekar han att om Batailles intellektuella produktion kunde fångas i tre eller fyra ord skulle ordet »omöjligt» utan tvivel vara ett av dem (s. 498, not 119). I en annan fotnot beklagar Surya att han känner sig nödsakad att tvinga en ordning på något som saknar en sådan eftersom han finner ett sådant försök inte bara fåfängt, utan även falskt (s. 523, not 12). Michel Surya försöker med hjälp av en mängd essäliknande kapitel närma sig denne Bataille från olika utgångspunkter. Fram träder en man som står för en radikalism som många människor (kanske de flesta) finner fullständigt oförståelig och/eller oacceptabel. En litteratör som brottades med sina egna demoner och med demoner skapade av kommunister och fascister. En bibliotekarie vid Frankrikes nationalbibliotek som bland annat gavs uppdraget att öppna sin avdelning på morgnarna, men allt som oftast kom för sent på grund av sina NYHETER FRÅN ARAB nattliga utsvävningar (s. 146f, s. 518, not 7). Men också en bibliotekarie som lärde känna Walter Benjamin och såg till att dennes anteckningar och manuskripthögar, däribland det så kallade Passagearbetet, blev bevarade för eftervärlden.8 Ett av de mer fascinerande avsnitten i boken handlar om Batailles samarbete med Boris Souvarine (1895– 1984). Souvarine tillhörde grundarna av Frankrikes kommunistparti, lärde känna Lenin när denne ännu tillhörde de obskyra och var en ledande person inom Komintern. I den maktkamp som följde efter Lenins död ställde han sig på Trotskijs sida. För detta uteslöts han från kommunistpartiet 1924. Han gav ut tidskrifterna Bulletin communiste och La Critique sociale, tidskrifter som båda finns i våra samlingar, dock icke kompletta. Bataille publicerade artiklar i den sistnämnda tidskriften och deltog i en sammanslutning grundad av Souvarine, Cercle communiste démocratique. Samarbetet försvårades av Batailles av allt att döma kroniska oförmåga att inte gå på tvären och av att han inledde ett förhållande med en medlem av cirkeln, tillika Souvarines älskarinna (s. 159ff). Under året utökade vi vår (tyvärr magra) samling av texter med anknytning till Souvarine med skrifterna Centenaire de Boris Souvarine [1895–1995], en specialutgåva av Les cahiers d'histoire sociale från 1996, och Boris Souvarine et la Critique sociale (Éditions la découverte, 1990). Rörande Bataille förvärvade vi, förutom Suryas bok, The Bataille reader (Blackwell, 1997) och Visions of excess, selected writings, 1927-1939 (University of Minnesota Press, 2008). Från den senare skriften kan vi plocka följande citat, ursprungligen publicerat i Critique sociale 7 januari 1933: Men i det stora hela baserar sig alla allmänna omdömen om samhällelig aktivitet på principen att alla individuella ansträngningar måste bedömas utifrån produktionens och samhällsbevarandets perspektiv för att vara giltiga. Allt angenämt, om det så handlar om kultur, tillåtna utsvävningar, eller lek, är helt och hållet reducerat, enligt den aktuella intellektuella diskursen, till en eftergift; det är med andra ord reducerat till att vara ett tidsfördriv vars roll är underordnad. Livets bästa delar är således endast motiverade då de utgör en grund – ibland dessutom en beklaglig sådan – för produktionen. (s. 117, artikelförfattarens översättning) Ett annat scenario? Det kunde ha blivit en annan berättelse. Jag hade kunnat nämna något om skrifter såsom The ecological revolution, making peace with the planet av John Bellamy Foster (Monthly Review, 2009), A dictionary of 20th-century communism (Princeton University Press, 2010), Anarchism and syndicalism in the colonial and postcolonial world, 1970–1940 (Brill, 2010), Arbetsrätten med en borgerlig regering, en rapport från LO-TCO rättsskydd (Landsorganisationen, 2010), Between a rock and a hard place, the shaping of employment in a global economy, en skrift som ingår i serien Work, organisation, labour & globalisation (Analytica, 2010), Histories of labour, national and international perspectives (Merlin, 2010)… Men utrymmet, vare sig mitt eget eller denna tidskrifts, tillåter inte någon genomgång av allt. Storleksordningen av detta allt får istället illustreras med hjälp av siffror: Under perioden 1/1 2010 till 10/12 2010 katalogiserade institutionens bibliotekarier 2172 skrifter i Libris, Sveriges nationella biblioteksdatabas. Av dessa står vårt bibliotek som ensam ägare till 808 stycken och som en av två ägare till ytterligare 301 stycken. Och det är ändå inte hela sanningen då antalet nya skrifter i Kata, bibliotekets egen katalog, uppgår till 3755 under perioden. Den viktigaste orsaken bakom skillnaden mellan de båda siffrorna finns att söka i bibliotekets katalogiseringsmetodik, där den lokala katalogen är mer heltäckande. HANS LARSSON är medarbetare på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek NOTER – FILOSOFER OCH MAOISTER OCH EN DEL ANNAT 1 Samuel Beckett, The complete short prose: 1929–1989, New York 1995, s. 60. 2 Oliver Davis, Jacques Rancière, Cambridge 2010, s. 17f. 3 En minnesartikel om Tom Gustafsson finns i tidskriften Internationalen, 1987:7 4 Mao Tse-Tung, On the correct handling of contradictions among the people, London 1967, s. 39. 5 Yao Wen-yuan, On the counter-revolutionary doubledealer Chou Yang, Peking 1967. Yao Wenyuan (1931–2005) tillhörde senare en av de fyra i De fyras gäng. Chou Yang, eller Zhou Yang, (1908–1989) var en kinesisk litteraturkritiker och ledande kulturpolitiker. Föll i onåd 1966. 6 »Return of the natives» / Slavoj Zizek (www). Hämtat från <http://www.newstatesman.com/film/2010/03/ avatar-love-couple-sex/>. Publicerat 4 mars 2010. Hämtat 18 november 2010. 7 »Walking with the comrades» / Arundhati Roy (www). Hämtat från <http://kasamaproject.org/ 2010/03/21/walking-with-the-comrades/>. Publicerat 21 mars 2010. Hämtat 21 november 2010. 8 Just detta om Passagearbetet nämns inte av Surya. Se istället exempelvis Walter Benjamin, Paris, 1800-talets huvudstad: passagearbetet. Bd 3, Stockholm 1990, s. 1035f. Arbetarhistoria 2011:2–3 • 67 NYHETER FRÅN ARAB Foto: Lâle Svensson för bästa artikel i Arbetarhistoria går till den amerikanska historikern PETE R WI N N för hans artikel »Flyktingar och emigranter. Chiles historia och chilenarna i Sverige» (Arbetarhistoria nr 134–135). Juryns motivering: historia med sina egna minnen. Med början vid tiden för kuppen berättar han en historia om Chiles förändring, fram till idag. Resultatet har blivit en välskriven, engagerande och dramatisk historisk berättelse om hur Chiles och Sveriges historia flätats in i varandra. Peter Winn har skrivit en personligt utformad artikel med analytisk skärpa. På ett klargörande, spännande och gripande sätt väver han samman Chiles dramatiska Peter Winn är professor i historia vid Tufts University. Hans specialområde är Latinamerikansk arbetarhistoria. http://ase.tufts.edu/history/faculty/winn.asp 2010 ÅRS KJ E RSTI BOSDOTTE R-PR IS SÖKVÄGEN TILL MER ÄN EN MIL DOKUMENT från arbetarrörelsens organisationer och personer finns nu på några tangentnedslags avstånd, allt från tunga liggare till fjäderlätta flygblad. Sök i både biblioteks- och arkivdatabaserna – samtidigt om du vill eller i bara den ena. Adressen är www.arbark.se. Sökrutan finns mitt på sidan. Hjälp- och instruktionstexter finns i anslutning. TESTA SJÄLV! 68 • Arbetarhistoria 2011:2–3 RECENSIONER Välkommen – men ändå inte Zeki Yalcin, Facklig gränspolitik: Landsorganisationens invandrings- och invandrarpolitik 1946–2009, Örebro universitet 2010, 452 s. Att behandla den svenska Landsorganisationens (LO) invandrings- och invandrarpolitik under en period av mer än 60 år kan framstå som ett vågat företag till och med i en doktorsavhandling på 450 sidor. Men att ta sig an en så lång period har naturligtvis fördelen att utvecklingslinjer och skiftningar kan bli tydliga, vilket är ett av syftena i Örebrohistorikern Zeki Yalcins undersökning. För att kunna genomföra den fick han hantera och redovisa ett mycket stort material. Men den långa tidsperioden och de olika delämnen som behandlas medför då också problem, till exempel en ojämn tillgång till material och svårigheter att hålla fast vid tydliga linjer. Det finns ett personligt engagemang hos författaren, ja, en moralisk indignation i bakgrunden, vilket blir särskilt tydligt i sammanfattningen där ordvalet ibland är rätt så ovanligt för akademiska avhandlingar (ett exempel, s. 386, där det talas om att LO »snickrar ihop sitt invandrarpolitiska åtgärdsprogram»). I sammanfattningen förvandlas också mer tentativa formuleringar i huvudtexten till kategoriska omdömen. En av grunderna för engagemanget kan nog utläsas ur ett stycke om den syriansk/assyriska invandringen på 1970-talet (s. 226f). Här saknar jag några personliga ord i inledningen eller åtminstone i förordet. Att nämna sina egna ingångar till ett ämne, sina »värdepremisser» (Gunnar Myrdal), är inte fel ens i ett akademiskt verk och underlättar för läsaren. Det finns alltså ibland en kritisk, för att inte säga polemisk ton i avhandlingen mot LOs påstådda »etnonationella […] perspektiv» som betecknas som »ålderdomligt och förlegat» (s. 400). Men de empiriska delarna visar att det finns fog för kritik. Sättet att formulera sig i vissa interna dokument illustrerar att inställningen på sina håll inom LO-huset, när det gäller »de andra», ibland utmärktes föga av »internationalismen» eller »den kollektiva solidariteten», som författaren indignerat skriver. Fruktbar gränsmodell Avhandlingens grundstruktur bestäms av tre »gränser», vilket också en figur med de tre gränsområdena illustrerar (omslaget, s. 22 och 399). Den »yttre gränsen» sammanfaller med nationsgränsen. Den har med invandringen att göra, och här söker LO påverka besluten om invandringens storlek. Det handlar alltså om »invandringspolitik» i egentlig mening och om frågan hur stor invandring den svenska arbetsmarknaden tål. En »inre gräns» handlar om de villkor som erbjuds invandrarna på arbetsmarknaden. När då invandraren blir medlem i fackföreningsrörelsen passerar hon/han den »innersta gränsen» och möter det fackliga medlemskapets möjligheter, villkor och krav. För det första, yttre gränsområdet är ekonomisk och arbetsmarknadspolitik avgörande. Rehn-Meidner-modellen och dess konsekvenser för sysselsättningen står i centrum. Detta gäller främst under de första årtiondena efter kriget. LO:s roll som intresseorganisation blir här särskilt tydlig, »med konkurrensbegränsning som en överordnad strategi». Författaren underbygger sina slutsatser med ett omfattande källmaterial och visar hur LO under större delen av perioden krävde en restriktiv invandringspolitik och ofta satte strikta gränser för arbetskraftsinvandringen. Det gällde att behålla den fulla sysselsättningen, ja en viss arbetskraftsbrist som gav LO en stark förhandlingsposition. Dessutom önskade man hellre nordiska arbetskraftsinvandrare än en invandring av »mindre önskvärda icke-nordbor», med en formulering från 1954 (s. 140), eftersom sistnämnda inte förväntades kunna anpassas till en inom LO rådande socialdemokratisk skötsamhetskultur. De kunde vara politiskt opålitliga. Därför krävdes en noggrann kontroll vid landets gränser. Läget ändrades från mitten av 1970-talet genom en ökad anhörig- och flyktinginvandring. Nu kunde arbetsmarknadsargumentet inte längre spela samma roll. LO använde sig därför enligt författaren av andra argument för sin restriktiva linje: de ’nya’ invandrarna skulle ha svårt att anpassa sig av »språkliga, kulturella och klimatmässiga» skäl. Yalcin talar om en »rasifiering av flyktingarna» (bland annat s. 382). Vid den inre gränsen »rör det sig om villkoren som erbjöds de invandrade arbetarna på arbetsmarknaden» (s. 21). Det handlar om arbets- och lönevillkor, alltså både jämlikhet och konkurrensbegränsning. Här kommer avhandlingen in på ett område som inte har behandlats särskilt mycket av tidigare forskning, särskilt inte för åren från och med 1980-talet. Tesen är att den fackliga invandringspolitiken under 1970-talet »hade en disciplinerande karaktär» och byggde på socialdemokratisk hegemoni. Det kan dock diskuteras om denna tolkning av strävan att integrera invandrarna i fackföreningsrörelsen inte är väl kategorisk. Men det som är särskilt intressant i dessa delar är skildringen av LO:s engagemang för och i »Svenska för invandrare» (SFI-utbildningen) där man bland annat ville ge ABF ensamrätt till att anordna utbildningen, med en del tvivelaktiga inslag som följd gällande nivå och inriktning. Även här finns det fog för författarens kritiska resonemang om perioden fram till mitten av 1980-talet, innan kommunerna tog över utbildningen. Den fackliga invandrarpolitikens innersta gräns handlar om interna förhållanden inom fackföreningsrörelsen. Att inte betrakta invandrare som »problematiska» utan som en resurs, Arbetarhistoria 2011:2–3 • 69 RECENSIONER var något som hade svårt att tränga igenom inom, som författaren uttrycker det, LO. Jag återkommer till problemet att författaren talar om »LO» på ett allt för onyanserat sätt. Men hur som helst: kommunikationen gick för det mesta bara åt ett håll. Det handlade om »etnisk underordning». En motstrategi var försök av invandrare att starta egna fackföreningar, något som LO mycket bestämt avvisade. För övrigt hade författaren dock vissa svårigheter att få fram relevant källmaterial för dessa avsnitt. Dessutom finns här av förklarliga skäl inte lika mycket äldre forskning att bygga vidare på (eller att polemisera emot). »Gränsmodellen» ger fruktbara utgångspunkter för resonemang och tolkningar. Den klargör de olika förutsättningar som råder för LOs agerande. Men vid sidan av det tematiska upplägget finns även en kronologi i avhandlingen. De olika gränserna finns ju under hela perioden. Men här får läsaren problem: den tematiska och den kronologiska strukturen blandas med många upprepningar som följd. Dispositionen är rörig, det är svårt att hitta. Ständigt förekommande formuleringar som »jag återkommer» och »som vi har sett» upplevs som tröttsamma. Genom ett stramare upplägg hade dessutom åtskilliga sidor kunnat vinnas. En styrka i avhandlingen är att författaren genomgående jämför invandrings- och invandrarperspektivet med ett genusperspektiv. Att öka arbetskraftsinvandringen eller att ge kvinnor möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden, att »släppa fram» kvinnor i fackliga organisationer respektive att integrera invandrare i det fackliga arbetet, detta är temata som återkommer i många sammanhang. Här har författaren kunnat tillgodogöra sig den forskning som finns, inte minst Ylva Waldemarsons och Yvonne Hirdmans arbeten. Resonemang hade behövts Det finns flera inslag i avhandlingen som är problematiska. Jag vill ta upp några. En svårighet har att göra med att mycket av det som behandlas redan har tagits upp av andra forskare. Speciellt gäller det för Jesper Johanssons avhandling »Så gör vi inte här i Sverige. Vi brukar göra så här»: Retorik och praktik i LO:s invandrarpolitik 1945–1981 (Växjö universitet 2008). Arbetet med denna doktorsavhandling i historia pågick delvis parallellt med Yalcins och här finns ett av skälen till varför sistnämnda går mycket längre fram än Johansson. Dessutom är Yalcins materialbas bredare än den i den tidigare publicerade undersökningen. Men den återkommande polemiken mot »föregångaren» känns lite onödig. Andra – och större – problem handlar om innehållet. Författaren utgår i sina resonemang om LO:s starka inflytande på invandringspolitiken fram till 1970-talet bland annat från »centraliseringen av den fackliga makten inom LO» (s. 92ff). Han vill belägga denna centralisering med »kollektivavtalssystemets instiftande 1956» (s 379; liknande formuleringar på 70 • Arbetarhistoria 2011:2–3 s. 151, 164, 378). Men: 1956 hade kollektivavtal funnits i flera årtionden. Vad som troligen menas är »samordnade löneförhandlingar», vilket är något helt annat. Och något starkt argument är de knappast i detta sammanhang. Oklart är hur relevanta en del av de uttalanden är som fälls inom LO:s av (namngivna) tjänstemän och funktionärer befolkade kommittéer och råd. Återspeglar till exempel det 1972 inrättade invandrarrådets dokument verkligen i alla delar meningen inom LO:s ledning? Om detta måste åtminstone resoneras. För att illustrera detta närmare: det är naturligtvis helt legitimt att koncentrera sig på de LO-organ som explicit sysslar med invandrings- och invandrarpolitik, till exempel Arbetsmarknadspolitiska enheten och invandrarrådet. Men en bredare bas kan leda till mer nyanserande slutsatser. På s. 229 beskrivs invandrarrådets diskussioner dagen efter militärlagarnas införande i Polen (13 december 1981), då man inom rådet befarade en ökad invandring därifrån. Diskussionen handlade alltså »inte om internationell solidaritet», skriver författaren. Men rådets begränsade perspektiv återger i detta fall bara utsnitt av verkligheten. En annan sida av denna verklighet är att LO visade synnerligen stark »internationell solidaritet» för polska Solidaritet, både före och efter den 13 december, både materiellt och moraliskt. I invandrarrådets diskussioner återges alltså bara en del av åsiktsbildningen inom LO, och det kan diskuteras hur representativt rådet är i detta fall. Andra exempel på att ytterligare resonemang hade behövts handlar om den politiska och fackliga kontexten. Att Sverige under den undersökta perioden vid ett tillfälle regerades av en koalition (1951–1957) och vid två tillfällen hade borgerliga regeringar (1976–1982 och 1991–1994) beaktas sparsamt. Och ändå har ju detta förhållande, särskilt när det gäller »de borgerliga åren», starkt påverkat LO:s möjligheter att via det socialdemokratiska partiet påverka Riksdagens och regeringens ställningstaganden i frågan. – När det gäller problemen med den »innersta gränsen» och de av LO avvisade försöken att bilda invandrarfackföreningar, övertolkar, menar jag, författaren hegemoniperspektivet. Han borde i detta sammanhang ha diskuterat alternativa förklaringar, till exempel att ett av skälen för LO:s motstånd kan ha varit federationens struktur: vilka möjligheter till särbildningar fanns inom LO:s organisationsplan? Vad skulle ett brott mot principen innebära, att det på varje arbetsplats bara skall finnas en facklig organisation för alla kollektivanställda? Mer material fanns inom räckhåll Mer principiella är andra svagheter i bokens sista kapitel (8– 10) där författaren också medger att materialet, inte minst det om den innersta gränsen, är tunt – av olika skäl (mindre utförliga protokoll; ändrade arkiveringssystem; saknade tillstånd att ta del av material). Men det hade funnits vissa möjligheter att RECENSIONER Algots, Borås 1977. Foto: Lars Mongs få fram mer information ur tillgängligt material från LO:s deltagande i internationella fackliga samarbetsorgan. Egentligen hade författaren bara behövt följa det spår som han själv hittar, när nämligen en funktionär från LO:s internationella avdelning citeras som 1972 ansåg »att migrationsfrågorna var en central fråga i det internationella fackliga arbetet» (s. 192). Så är det ju faktiskt, och invandrings- och invandrarfrågor diskuteras inom Fria fackföreningsinternationalen, inom Nordiska fackliga samorganisationen, men inte minst inom Europeiska fackliga samorganisationen, EFS. Samtidigt hade på så sätt intressanta utblickar kunnat ges på hur fackliga organisationer i andra europeiska länder har resonerat, särskilt då de nordiska. Att lyfta blicken över den nationella ramen hade också underlättat förståelsen för LO:s agerande i Laval/Vaxholmskonflikten (2004–2007) och underlättat tolkningen av det hot, som uttalades av LO-representanter, att Sverige borde lämna EU om man inte skulle komma tillrätta med frågan hur svenska kollektivavtal skall tillämpas på företag från andra EUländer verksamma på svensk mark. Här hade det varit en fördel att ta del av den diskussion som fördes inom LO (och EFS), men särskilt vid LO-kongressen 1991, inför beslutet att säga ja till ett medlemskap i EG (EU). Det finns ett samband mellan kongressbeslutet och den då aktuella Britanniaaffären, med sin slutpunkt i Riksdagens Lex Britannia om avtal rörande fartyg under billighetsflagg i svenska hamnar. Lex Britannia tycktes ju, så hade man då resonerat inom LO, kunnat lösa frågan om hur svenska kollektivavtal skulle hanteras i sådana fall – och öppnat för ett ja till medlemskap. Här hade det alltså behövts mer än en halvbegriplig not (s. 367) om denna Lex Britannia, som rimligen hör till Lavalkonfliktens förhistoria. Ett annat problem, dock av större dignitet särskilt när det gäller bokens sista del, är att man vid den tredje gränsen egentligen rör sig mindre på LO:s än på förbundens spelplan. Det är ju också talande att mycket av den litteratur som åberopas handlar om fackförbund, centralt eller på regional och lokal nivå (Metall, Hotell och Restaurang, som exempel). Det är inom förbundens organisationer, som den fackliga integrationen av invandrad arbetskraft äger rum – eller inte äger rum. LO:s centrala dokument är då av mindre hjälp, särskilt när det centrala materialet blir så tunt och tystnaden i källmaterialet rentav används som argument (»mycket tyder på», kan det heta på några ställen). Formuleringen i inledningen (s. 58) varför »[f]ackförbunden kommer, liksom de olika LO-distrikten, avdelningarna, lokala fackföreningar med mera, att vara Arbetarhistoria 2011:2–3 • 71 RECENSIONER sekundära» i avhandlingen är otillfredsställande. Här hade det behövts en tydligare motivering – om det nu går att motivera med tanke på avhandlingens anspråk att täcka ett så brett fält. Hur som helst så får man knappast bunta ihop LO:s regionala och lokala organ och förbunden på detta sätt. De har helt olika funktioner. Viktig och aktuell avhandling Men, trots ovan sagda vill jag betona att avhandlingen bygger på en mycket omfattande empiri. I denna anmälan har jag tagit upp en del invändningar och inte kunnat återge de många intressanta delstudier och frågeställningar som också mycket väl varit värda att uppmärksammas och diskuteras. Tidigare forskning sammanfattas skickligt och används för att kunna gå vidare (se dock ovan nämnda reservation). Tredelningen – de tre gränserna – är mycket användbar och räcker långt för att förklara det stora empiriska materialet, med ovan nämnda reservation och även om det stundom blir mycket rörigt. På så sätt ger avhandlingen mycket ny information om den svenska fackföreningsrörelsens roll när det gäller inställningen till invandring och invandrare. Att denna avhandling finns är således viktig. Den är synnerligen aktuell och ger många inblickar i för vår tid mycket omdiskuterade, mycket centrala problem och hur dessa hanteras av en organisation med LO:s starka ställning i det svenska samhället. Det handlar om en historia med mindre snygga inslag, men också av svåra avvägningar och ärliga försök att hitta lösningar som gagnar Sverige, svenska arbetare, svensk ekonomi och inte minst de många som kommer utifrån och söker vägar in i ett samhälle med »välfärdsnationalistiska» drag (Bo Stråth). KLAUS MISGELD är historiker och var fram till sin pensionering verksam vid ARAB Nordiska barndomar – en bokanmälan Astri Andresen (m.fl.), Barnen och välfärdspolitiken: Nordiska barndomar 1900–2000, Institutet för framtidsstudier, Dialogos förlag 2011, 459 s. Barn och barndom är fenomen och begrepp som oupphörligen skapas och omskapas. Det framgår som ett av huvudspåren i boken Barnen och välfärdspolitiken: Nordiska barndomar 1900–2000. Föreställningar om detta har förstås varit grundläggande för det omfattande reformarbete på området som pågått och pågår. Men detta reformarbete och diskussionerna bakom det innebär i sig en hela tiden pågående förhandling om vad barn och barndom är för något, vad en familj är för 72 • Arbetarhistoria 2011:2–3 något, hur man skall tolka barns behov och barns intressen. Tydliga exempel finns i såväl diskussionen kring adoptivbarn, flyktingbarn, och lagstiftning eller andra sociala initiativ på familjeområdet. Även skiftade fokus från barns biologi och fysiologi till psyke ingår i förhandlingen om och det kulturella skapandet av barnet och barndomen. Barnen och välfärdspolitiken är ett resultat av ett forskningsprojekt med deltagare från alla de nordiska länderna, och bokens sex författare – Astri Andresen, Ólöf Gar∂arsdóttir, Monika Janfelt, Cecilia Lindgren, Pirjo Markkola och Ingrid Söderlind – representerar flera av dessa. Verket är emellertid inte en antologi utan en serie tematiskt upplagda komparativa kapitel som i tur och ordning tar upp demografiska aspekter, hälsa, social barnvård, adoptioner och flyktingbarn med mera. Barn var föremål för ett intensivt intresse redan under slutet av 1800-talet och kring sekelskiftet 1900 började det komma till uttryck i olika typer av lagstiftning i de olika länderna. Bakom detta intresse låg oro för en mängd samhälls- och folkhälsoproblem. Ett av bokens huvudsyften är att göra jämförelser mellan de olika nordiska länderna. För om det finns gemensamma drag i de nordiska välfärdsstaternas sätt att hantera barn- och familjefrågor så är detta inte en slump. Ett kapitel om nordiska barnavårdskongresser visar hur länderna, åtminstone från 1905 och framåt systematiskt sökt samarbete och gemensamma plattformar när det gäller frågor som rör barn och ungdom. Här diskuterades föräldralösa barn, medicin- och hälsofrågor, institutionsbarn med mera av såväl experter som områdets »fotfolk». Att den senare kategorin i så stora antal deltog har enligt författarna gjort att kongresserna skapat ett nytt och brett nordiskt fält med pedagogisk, psykiatrisk, psykologisk, socialpsykologisk och samhällsvetenskaplig sakkunnighet. På den sociala barnavårdens område har samhället ökat den domän över vilken det anser sig ansvarigt när det gäller barns liv. Bland de nordiska länderna har inte Sverige, som vi är vana att räkna som föregångsland, alltid varit först. De gemensamma dragen till trots finns också intressanta nationella särdrag – institutioner dominerar i Danmark medan fosterhem dominerar på Island, och i det senare landet finns bestämmelser om att man kan kräva att en vuxen person lämnar hemmet om han eller hon är till skada för barnet. Något sådant har inte diskuterats i något av de övriga länderna. Barns behov har hela tiden stått i centrum när det gäller adoptioner, men tolkats olika. Utvecklingen har gått från svag till stark adoption. Tidigare ansågs adoptionen vara ett sätt att lösa omvårdnadsbehov medan de biologiska banden måste upprätthållas, under efterkrigstiden och under inflytande av psykologi och psykiatri kom idéer om barnets behov av att tillhöra en enda familj att göra sig starkare gällande. Ser man till förändringen på skolhälsoområdet så handlade RECENSIONER det vid sekelskiftet 1900 om att via folkskolan ta sig an de fattigare klena barnens hälsoproblem, från 1920- till 1940-talet var inriktningen alla barns hälsa, men i båda fallen handlade det om den fysiska hälsan i första hand. Efterkrigstiden började med att man generellt beslutade om att införa skolmåltider samtidigt som ett skifte i inriktningen ägde rum, från fokus på den fysiska hälsan till ett fokus på den mentala hälsan, något som också avspeglat sig i de nordiska kongresserna. I bokens demografiska kapitel ger en jämförelse mellan sekelskiftena 1900 och 2000 perspektiv på hur de materiella villkoren för barn har förändrats. I början av perioden levde de flesta på landet, mot slutet i städer och tätorter, i början hade kring 40 procent av barnen fem syskon eller mer, mot slutet är detta mycket ovanligt. I dag får 99 procent av alla barn som föds uppleva sin 15-årsdag, för hundra år sedan endast 85 procent. Barnadödligheten är numera i stort sett obefintlig. Både i början och i slutet av perioden var upplösta familjer någonting relativt vanligt men orsakerna olika. I början handlade det om familjebildningar av en änka eller änkling som gift om sig medan de nära 50 procenten skilsmässorna kring 2000 innebär att många barn lever i två familjer där föräldrarna på var sitt håll har skaffat ny partner och med medföljande nya syskon att förhålla sig till. Arbetet på landsbygden hade sin egen regim, mot slutet av perioden har den höga omfattningen förvärvsarbete hos båda föräldrarna medfört en i hög grad institutionaliserad barndom med barnomsorg och liknande. Perioden vid seklets mitt framstår som mer unik i sammanhanget. Färre skilsmässor, lägre grad förvärvsarbete hos kvinnor och en familjenorm som byggde på manliga familjeförsörjare präglade 1940och 1950-talen. Trots att välfärdsstaten på senare tid har varit föremål för mycket forskning har historien om barnens plats i välfärdsstaten varit försummad och i denna historia där fokus sätts på barn kan också den gängse bilden av välfärdsstaten som socialdemokratiskt projekt utmanas, menar författarna. De tidiga initiativtagarna på området barn och familj var liberaler och konservativa. Barnen och välfärdspolitiken bygger på en mängd forskning som tillkommit sedan 1990, det framgår inte minst av bokens referensförteckning. Så påståendet att det är ett försummat forskningsfält är väl en sanning med viss modifikation, men boken visar att det nu är möjligt att sammanställa all denna forskning, dra de övergripande slutsatserna, göra jämförelser och foga in allt detta i det forskningsfält som handlar om välfärdsstatens framväxt och förändring under 1900-talet. ULF JÖNSON är medarbetare vid ARAB ARBETARHISTORIA NR 138–139 ÅRGÅNG 35 Utges av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek med fyra nummer per år. Redaktion: Silke Neunsinger (ansvarig utgivare), Lars Gogman, Ulf Jönson, Kalle Laajala, Leif Zetterberg (grafisk form). Adress: Arbetarhistoria, Box 1124, 111 81 Stockholm. E-post: arbetarhistoria@arbark.se Hemsida: www.arbetarhistoria.se Prenumeration 2011: 250 kr inom Sverige, 320 kr inom Europa och 360 kr i resten av världen. Prenumerationsavgift sätts in på plusgiro 55 75 94-9. Lösnummer 75 kr, dubbelnummer 130 kr plus porto). Priser inkl. moms (6%). Tryck: GTC Print AB, Luleå 2011. Inlagan är tryckt på 130 g och omslaget på 170 g Munken Lynx. ISSN: 0281-7446. Manuskript skickas till redaktionen som e-post. Författaren har copyright, men tidskriftens innehåll får ej kopieras utan redaktionens medgivande. För insänt, ej beställt, material ansvaras ej. Arbetarhistoria indexeras i Artikelsök. Om inget annat anges, ingår använda illustrationer i ARAB:s samlingar. I vissa fall, då ARAB inte har rättigheterna till i tidskriften använda fotografier eller teckningar, har redaktionen inte lyckats hitta adresser till fotografer eller deras efterlevande som ska ha betalt enligt taxa. I sådana fall ber vi berörd rättighetsinnehavare kontakta redaktionen. Arbetarhistoria 2011:2–3 • 73 DOKUMENTET En människojakt förbereds i Sverige i våra samlingar befinner sig många arkiv däribland personarkiv som vittnar om hur människor har utsatts för förföljelser under andra världskriget. Till dessa hör både flyktingars personarkiv och arbetarrörelsens flyktinghjälp. I samlingarna finns även C.E Carlbergs personarkiv som innehåller ett märkligt tidsdokument från 1940-talet, ett underlag till den så kallade Svenska Judekalendern som vittnar om planer för att kartlägga judar i Sverige med ett tydligt antisemitiskt syfte. I början av 1940-talet planerade det nationella förlaget Svea Rike att ge ut en kalender över »i vårt land verksamma judar och halvjudar». För att göra detta sände man ut ett cirkulär och frågeformulär till: »ett antal personer, som av intresse för saken äro villiga att bli våra frivilliga medhjälpare. Våga vi hoppas, att Ni vill hjälpa oss med insändande av uppgifter från Eder ort?» »Svensk judekalender» var tänkt att ingå i en serie med biografiska förteckningar över de nationellas fiender i Sverige: 1. Bolsjevismen i Sverige, en kartläggning av svenska kommunister, utgiven 1942. 2. Vem är vem i Folkfronten?, en kartläggning av personer som försökte ”underblåsa hat mot den europeiska enhetens pionjärer” det vill säga personer som var motståndare till nazisternas nyordning av Europa, utgiven 1943. Svenska Judekalendern skulle bestå av fyra huvudkapitel: Absolut säkra judenamn med släktträd, svenska män och kvinnor gifta med judar, personer vars namn tydde på ett judiskt ursprung samt släkten Wallenberg och de bolag de behärskade. Del 1 skulle ges ut i november-december 1942. i cirkulärskrivelsen från Svea Rike tillkännagavs: »Att vi svenskar bör se till att judarna ej får tillfälle att blanda upp och förskämma vårt nordiska blod vi bör göra klart för oss vem som är jude och vem som är svensk vi bör veta vilka judesläkter vi har i landet och vilka tidigare svenska släkter som gått förlorade för den svenska nationen där igenom att de upptagit judeblod […] de som ämnar ingå äktenskap kan åtra sig i god tid om de genom Svensk judekalender erfar att deras tilltänkta äkta hälft icke är svensk utan jude eller judebastard. Den som gör affärer kan se till att han i första hand gynnar sina egna folkkamrater och icke de invandrade främlingarna.» I den antinazistiska tidningen Trots Allt beskrevs arbetet med »judekalendern» i september 1942 som att en människojakt organiseras i Sverige. Det var också denna höst, 1942 som den svenska pressen började uppmärksamma folkmordet på Europas judar. I oktober arresterades samtliga kvarvarande judar i Norge och de norska nazisterna började deportera dem till Tyskland. Av de 770 förvisade överlevde 30 personer. Det är inte svårt att förstå vad dessa biografiska inventeringar av kommunister, folkfrontare och judar skulle användas till när »den europeiska enhetens pionjärer» erövrat Sverige. I slutet av 1942 vände krigslyckan för »den europeiska enhetens pionjärer» både i Stalingrad och el-Alamein och arbetet med den »Svenska judekalendern» skrinlades. Arkivet överlämnades som gåva till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek 1977. LARS GOGMAN är medarbetare vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek 74 • Arbetarhistoria 2011:2–3 Arbetarhistoria 2011:2–3 • 75 B Porto betalt Avsändare Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek Box 1124 111 81 Stockholm DEN KÄNDE POLITIKERN Sten Andersson avled några dagar före riksdagsvalet 2010. Han var Kockumsarbetaren som blev moderat riksdagsman och därefter kommunalråd i Malmö för Sverigedemokraterna, SD. Som SD:s vallokomotiv blev han även en symbol för detta partis framgångar. I valet 2010 fick SD 5,5 procent av LO-rösterna, en fördubbling jämfört med valet 2006. Magnus Manhammar som ledde ett gemensamt projekt mellan IF Metall, Byggnadsarbetarförbundet, Elektrikerförbundet och Transportarbetarförbundet mot SD under valrörelsen uttryckte sina funderingar på följande sätt i en radiointervju: Jag skulle vilja, om jag kunnat, tömma LO-borgen på alla anställda, tömma Metalls högkvarter, tömma Byggnads, för att skicka ut de här människorna på arbetsplatserna, och inte sitta på kontor en dag längre. Så skulle man kunna möta Sverigedemokraterna rejält Foto: Bo Tidman
Similar documents
Ladda ner - Arbetarhistoria
ningen till USA som en radikal förebild vid en tidpunkt då den
betraktades som urvattnad i Sverige. Att den svenska lagen
kunde gå på export visar på att förutsättningarna sannolikt
inte har skilt ...
