Harmalbuske

PEGANUM HARMALA L. Zygophyllaceae
Herba pegani harmalae (Harmelbuske)
Sv.: Syrisk Vinruta. Eng.: Harmel. Syrian Rue.
Pollenmorfologi
Drogen utgörs av hela örtståndet, under blomningen insamlad. Denna har en svag, kväljande doft och
bitter, pepprig smak. Den innehåller indolalkaloider, främst harmin och harmalin men också de besläktade
harmalol och peganin. Vidare alkaloiden vasicin. Drogen innehåller 0,77% alkaloider, frön upp till 3,5–6%.
Identifikation: Askprov <18% eller <10% (USSR pharmacopoiea). Förlust vid torkning <12% eller <10%
(USSR pharmacopoiea). Innehåll av alkaloider >1,5%. Främmande material <4% eller 2% (USSR
pharmacopoiea). Maximum 10% fragment av stjälkar med maxlängd 80 mm. Ej mer än 5% av gråaktiga
stjälkar (från f.g år). Ej mer än 5% drogfragment med en Ø under 0,315 mm (USSR pharmacopoiea).
FARMAKOLOGI:
Allmänt: Harmala-alkaloiderna är lugnande och CNS-depressiva. De verkar också som reversibla MAO-Ahämmare (RIMA). Hämmar också COMT men inte MAO-B. Drogens nociceptiva effekt uppstår genom en
opioidmodulerande mekanism. Alkaloiderna är även histamin-N-metyltransferas-hämmande. Drogen har
både en CNS-stimulerande och en lugnande, relaxerande verkan.
De huvudsakliga alkaloiderna har olika kardiovaskulära egenskaper; bradykardi, minskning av systemiskt
arteriellt blodtryck och vaskulär resistens, ökat pulstryck, maximalt aortaflöde och hjärtkontraktil styrka; de
har också vasolrelaxerande effekt och hämmar angiogenes (Moloudizargari M et al.)
Den är även diuretisk, diaforetisk, galactagog och är ett afrodisiakum. Den har traditionell användning som
hypnotikum, vid myastenia och myopati, tarmförslappning, astma, dermatiter och alopecia.
Harmala-alkaloiderverkar i dosen 25-50 mg psykostimulerande emedan 300-750 mg ger hallucinogena
effekter (de individuella variationer förefaller stora). De psykostimulerande/hallucinogena effekterna är dock
kortvariga. Effekter syns i studier på råttor på dopamin-, 5-hydroxytryptofan-, nikotin-, opioid- och
muskarinreceptorer.
WHO monograf: Kardiovaskulära effekter; dosberoende effekter med relaxering och vasodilatering.
Kolinerga effekter; fungerar avslappnande på glatt muskulatur in vitro (marsvinsileum, kaninjejunum &
trachea) mot kontraktioner framkallade av acetylkolin och histamin. Antinociceptiva och analgetiska samt
antiinflammatoriska effekter. Hypotermiska effekter, som troligen uppstår genom endogen stimulering av 5HT1A (serotonin) receptorer. Antimikrobiella effekter: Escherichia coli. Vattenlösligt extrakt visade effekt
mot Haemophilus influenzae, Staphylococcus aureus, Streptococcus pneumoniae, Streptococcus
pyogenes och Candida albicans. Andra extrakt dessutom mot Bacillus cereus och Staphylococcus
epidermidis. Antiparasitisk verkan mot Plasmodium falciparum. Uterusstimulerande och (troligen) abortframkallande verkningar. Effekter på manlig fertilitet (intragastrisk administrerat extrakt av torkade frön (100
mg/kg kroppsvikt) råttor av hankön visade på en signifikant (p < 0.05) höjning av spermiernas rörlighet och
testosteronnivåerna.
Användning: Analgetiskt, antiinflammatoriskt, feberstillande, lugnande, depressionshävande, psykostimulerande medel. Kramplösande medel. Vasodilaterande medel. Uvärtes antiseptiskt medel.
Kliniska indikationer: Egentlig depression med svår melankoli. Sociala fobier. Djupa eller långvariga
egentliga depressioner utan melankoli. Bipolärt syndrom med egentlig depression. CFS. Svåra smärtor och
inflammation vid allvarligare tillstånd. FMS. Parkinsonism. Insomningssvårigheter. Myopatier. Myasthenia
gravis. Vissa typer av angina pectoris eller hjärtsjukdomar.
Utvärtes: Kroniska eksem.
Dos: 1-2 tsk som infusion x 2-3. Vid depression eller som smärtstillande medel 0,1-1 mg harmalaalkaloider i
adekvata preparat, per kg kroppsvikt och dag (maxdos!). Medlet ska vid smärta ges vid ett flertal tillfällen
(pga den kortvariga durationen) och vid depression ska pat. övervakas i samband med insättande (och ev.
utsättande) av medicinering.
Dos utvärtes: 2-3 tsk som infusion med 200 ml i helbad.
TOXIKOLOGI:
Kontraindik. försiktighet m.m: Effekter vid graviditet och amning är okända. Drogen har varit känd som
ett emmenagogum/abortivum. Ej vid magsårssjukdom. Vasicin och vasicinon är kända uterusstimulerande
medel (oxytociska effekter). Alkaloiderna kan interagera direkt med DNA och vara mutagena. Nedsätter i
högre doser väsentligt reaktions- och koncentrations-förmågan. Ej vid bradykardi, lågt blodtryck eller till
personer under 12 år. Teoretiska farmakologiska överväganden indikerar att MAO-hämmare kan utlösa en
hypertensiv reaktion hos patienter med tyreotoxikos eller feo-kromocytom.
Har osteogena egenskaper, 10 mg harmin dagligen hämmar formeringen och differentieringen av
osteoklaster hos möss genom nedreglering av c-Fos och NFATc1.
Undviks hos personer med förvirringstendenser och schizofreni (kan framkalla latent sjukdom). Som antidepressivum i höga doser bör drogen insättas under översikt av pat. För låga doser kan initialt ge upphov
till en anxiogen verkan som dock är reversibel.
Biverkningar: Illamående, kräkningar, yrsel, svettningar, kroppsskakningar, bradykardi, takykardi, hypertension, tinnitus är relativt vanliga bieffekter vid höga doser. Intag av tyraminhaltiga livsmedel, ger efter 1224 timmar eller längre kan ge upphov till kraftigt förhöjt blodtryck, vilket är ett känt fenomen hos MAOhämmare.Till skillnad från imipraminliknande antidepressiva saknar harmalaalkaloiderna antikolinerga bieffekter.
Interaktioner: Intag av SSRIs och MAO-hämmare kan förorsaka serotinergt syndrom, som kan bli livshotande. CNS-depressiva medel, inklusive analgetika (ökade eff). β-karbolinalkaloider påverkar cytokrom
P450-enzymerna. Har signifikanta effekter på CYP1A2, 2C19 och 3A4 (ökning); CYP2B6, 2D6 och 2E1
(minskning). Harmaladeriverade betakarboliner interagerar med opioider, dopamin, GABA, serotonin,
bensodiazepiner och imidazolreceptorer i nervsystemet vilket ger en hel del olikartade farmakologiska
effekter.
Intoxination: Intag av 150 g frö oralt resulterade i kraftig G-I irritation med blodkräkningar, konvulsioner och
magsår. Vid eftersökta hallucinogena effekter, använder missbrukare vanligen uppemot 30 g frön, vilket
praktiskt taget medför en akut förgiftning. Intag av dekokt gjord på 100 till 150 mg frön gav toxiska bieffekter
i ett fall.
Akuttoxicitet, Wistarråttor LD50=2,70 ± 0,05 g/kg per os. Kronisk toxicitet, peroral adm. under 6 veckor med
1,00, 1,35 och 2,00 g/kg under 3 mån. höjde transaminas aktiviteten. Histologisk undersökning visade på
degeneration av lever och svampartade förändringar i det centrala nervsystemet vid den högre doserna,
men inte hos de som behandlades med 1 g/kg. Harmalin: LD sc råtta 120 mg/kg; harman LD sc kanin 200
mg/kg; harmine LD50 iv mus 38 mg/kg; harmmine MLD sc råtta 200 mg/kg.
WHO referenser:
1. Comarov VL, Shishkin BK, Bobrov EG, eds. Flora SSSR. Vol. 14. Pod red. Moscow-Leningrad, Izdatel’stvo Akademii
Nauk SSSR, 1949.
2. Yakovlev GP, Blinova GF, eds. Lekarstvennoje rastite’lnoje syr’yo. Farmakognozija. St Petersburg, SpetzLit, 2004.
3. Muravjova DA, Sam’lina IA, Yakovlev GP. Farmakognozija. Moscow,
Meditsina, 2002.
4. Bown D. Encyclopedia of herbs & their uses. London, Dorling Kindersley, 1996.
5. Chevallier A. The encyclopaedia of medicinal plants. London, Dorling Kindersley, 1996.
6. Hammerman AF, Kadaev GN, Jacenko-Khmelevski AA. Lekarstvennie rastenija. Moscow, Visshaja shkola, 1983.
7. Standardization of single drugs of Unani medicine. Part I. New Delhi, Central Council for Research in Unani Medicine
(CCRUM), Ministry of Health, Government of India, 1992.
8. Urkunbaev SD et al. Dikorastushitshie lekarstvenn’e rasteniya K’rg’zstana I ih primenenie. Uchkun, Bishkek, 2004.
9. Muravjova DA. Farmakognozija. Moscow, Meditsina, 1991.
10. Kerbabajev BB. Narodn’je I nautshn’je Turksmenskije nazvanija rasteni. Ashabat, ‘l’m, 1992.
11. Krall H et al. Eesti taimede määraja. Tartu, Eesti Loodusfoto, 1999.
12. Kirtikar KR, Basu BD. Indian medicinal plants. In 4 vols. Delhi, M/S Bishen Singh Mahendra Pal Singh, 1918.
13. Makaschvili A. Lexicon botanicum. Nomina plantarum. Tbilisi, Metsiniereba, 1991.
14. Braun R, ed. Standardzulassungen für Fertigarzneimittel, Stand: Dezember 2004. Stuttgart, Deutscher Apotheker
Verlag, 2005.
15. Nadkarni KM. Indian materia medica. Vol. 1. Bombay, Popular Prakashan, 2005.
16. Parsa A. Flore de l’iran. Vol. VIII. Tehran, University of Tehran, 1960.
17. Rätsch C. The encyclopedia of psychoactive plants: Ethnopharmacology and its applications (Translated by JR
Baker). Rochester, VT, Part Street Press, 1998.
18. Chopra RN, Badhwar RL, Ghosh S. Poisonous plants of India. Delhi, Indian Council of Agricultural Research, 1949.
19. Vvedensky AI. Flora Uzbekistanica. Tomus IV. Red. Tashkent, Editio Academiae scientiarum UzSSR, 1959.
20. Eestikeelsete taimenimede andmebaas [Index of Estonian plant names] (http://www.ut.ee/taimenimed/).
21. Pakalns D. Lexicon plantarum medicinalium polyglotum. Riga, Tevans, 2002.
22. Yakovlev GP, Blinova GF, ed. Rastenija dlja nas. St Petersburg, Utchebnaja kniga, 1996.
23. Mandaville J. Flora of Eastern Saudi Arabia. London, Kegan Paul International, 1990.
24. Batanouny KH. Wild medicinal plants in Egypt. An inventory to support conservation and sustainable use. Egypt,
Academy of Scientific Research and Technology/Switzerland, International Union for Conservation, 1999.
25. Gubanov IA, Krylova IL, Tihonova VL. Dikorastushcie poleznye rastenia SSSR. Izd. Moscow, Mysli, 1976.
26. Geideman TS. Opredeliteli vysshih pastenii Moldavskoi CCR. 3-ie izd. Kishinev, Shtiintsa, 1986.
27. Shishkin BK. Botaniceskii atlas [Botanical Atlas], pod red. Moscow-Leningrad, Izdatel’stvo sel’skokhoziaistvennoi
literatury, jurnalov i plakatov, 1963.
28. The provisional monograph of USSR pharmacopoiea. Moscow, 1979 (VFS 42-879-79).
29. Safi na LK. Garmala ob´knovennaya. Alma-Ata, Izd. Nauka Kazahskoi SSR, 1977.
30. Kartal M, Altun ML, Kurucu S. HPLC method for the analysis of harmol, harmalol, harmine and harmaline in the
seeds of Peganum harmala L. Journal of Pharmaceutical and Biomedical Analysis, 2003, 31:263–269.
31. Quality control methods for medicinal plant materials. Geneva, World Health Organization, 1998.
32. European pharmacopoeia, 5th ed. Strasbourg, Council of Europe, 2005.
33. Guidelines for predicting dietary intake of pesticide residues, 2nd rev. ed. Geneva, World Health Organization, 1997
(document WHO/FSF/FOS/97.7).
34. Rastogi RP, Mehrotra BN. A compendium of Indian medicinal plants. Vol. 4. New Delhi, Publications & Information
Directorate, 1995.
35. Zadorozhnyi AM et al. Spravotchnik po lekarstvennim rastenijam. Moscow, Lesnaja promyshlennost’, 1988.
36. Rastitel’nye resursy SSSR. Tsvetkovye rastenija, ih himitsheski sostav, ispolzovanije. Rutaceae-Elaegnaceae. Vol.
4. Leningrad, Nauka, 1988.
37. Zayed R, Wink M. ß-carboline and quinoline alkaloids in root cultures and intact plants of Peganum harmala.
Zeitschrift für Naturforschung, C, Journal of Biosciences, 2005, 60:451–458.
38. Degtyarev VA, Sadykov YD, Aksenov VS. Alkaloids of Peganum harmala. Khimiya Prirodnykh Soedinenii, 1984,
2:255–256.
39. Kurbanov D, Zharekeev B. Alkaloids of Biebersteinia multifi da and Peganum harmala from the Karakalpak ASSR.
Khimiya Prirodnykh Soedinenii, 1974, 5:685–686.
40. Faskhutdinov MF et al. Alkaloids of Peganum harmala. Chemistry of Natural Compounds, 2000, 6:602–605.
41. Sharaf M et al. Four fl avonoid glycosides from Peganum harmala. Phytochemistry, 1997, 3:533–536.
42. Alkofahi A, Masaadeh H, Al-Khalil S. Antimicrobial evaluation of some plant extracts of traditional medicine of
Jordan. Alexandria Journal of Pharmacological Sciences, 1966, 10:123–126.
43. Dastur JF. Medicinal plants of India and Pakistan. Bombay, DB Taraporevala, 1962.
44. Al-Khalil S. A survey of plants used in Jordanian traditional medicine. International Journal of Pharmacognosy, 1995,
33:317–323.
45. Rashan LJ, Adaay MH, Al-Khazraji ALT. In vitro antiviral activity of the aqueous extract from the seeds of Peganum
harmala. Fitoterapia, 1989, 60:365–367.
46. Dragendorff G. Die Heilpfl anzen der verschiedenen Volker und Zeiten [The healing plants of various peoples and
times]. Stuttgart, F Enke, 1898.
47. Navchoo IA, Buth GM. Ethnobotany of Ladakh, India: beverages, narcotics, foods. Economic Botany, 1990, 44:318–
321.
48. Leporatti M, Lattanzi E. Traditional phytotherapy on coastal areas of Makran (Southern Pakistan). Fitoterapia, 1994,
65:158–161.
49. Shah NC. Herbal folk medicines in Northern India. Journal of Ethnopharmacology, 1982, 6:293–301.
50. Singh V, Kapahi BK, Srivastava TN. Medicinal herbs of Ladakh especially used in home remedies. Fitoterapia,
1996, 67:38–48.
51. Schipper A, Volk O. The alkaloids of Peganum Harmala. Deutsche Apotheker Zeitung, 1960, 100:255.
52. Bellakhdar J et al. Repertory of standard herbal drugs in the Moroccan Pharmacopoeia. Journal of
Ethnopharmacology, 1991, 35:123–143.
53. Amirdowlat Amasyaci. Nenuzhnoe dlja neuczej [Needless for ignoramus]. Naucznoe nasledstvo. Moscow, Nauka,
1990.
54. Nayar SL. Vegetable insecticides. Bulletin of National Institute of Sciences of India, 1955, 4:137–145.
55. Berrougui H et al. Relaxant activity of methanolic extract from seeds of Peganum harmala on isolated rat aorta.
Therapie, 2002, 57:236–241.
56. Aqel M, Hadidi M. Direct relaxant effect of Peganum harmala seed extract on smooth muscles of rabbit and guinea
pig. International Journal of Pharmacognosy,
1991, 29:176–182.
57. Twaij HA, Elisha EE, Khalid RM. Analgesic studies on some Iraqi medicinal plants part II. International Journal of
Crude Drug Research, 1989, 27:109–112.
58. Abdel-Fattah et al. Hypothermic effect of harmala alkaloid in rats: involvement of serotonergic mechanism.
Pharmacology, Biochemistry and Behavior, 1995, 52:421–426.
59. Hussain H, Tobji RS. Antibacterial screening of some Libyan medicinal plants. Fitoterapia, 1997, 68:467–470.
60. Al-Shamma A, Mitscher LA. Comprehensive survey of indigenous Iraqi plants for potential economic value. I.
Screening results of 327 species for alkaloids and antimicrobial agents. Journal of Natural Products, 1979,
42:633–642.
61. Benoit PS et al. Biological and phytochemical evaluation of plants. XIV. Antiinflammatory evaluation of 163 species
of plants. Lloydia, 1976, 39:160–171.
62. Al-Zaid MM et al. Evaluation of blood glucose lowering activity of three plant diet additives. International Journal of
Pharmacognosy, 1991, 29:81–88.
63. Simonsen HT et al. In vitro screening of Indian medicinal plants for antiplasmodial activity. Journal of
Ethnopharmacology, 2001, 74:195–204.
64. Sathiyamoorthy P et al. Screening for cytotoxic and antimalarial activities in desert plants of the Negev and Bedouin
market plant products. Pharmaceutical Biology, 1999, 37:188–195.
65. Shapira Z et al. Abortifacient potential for the epigeal parts of Peganum harmala. Journal of Ethnopharmacology,
1989, 27:319–325.
66. Subhan F et al. Aphrodisiac potential of Peganum harmala seeds. Hamdard-Medicus, 1998, 41:69–72.
67. Lamchouri F et al. Experimental toxicity of Peganum harmala seeds. Annales Pharmaceutiques Francaises, 2002,
60:123–129.
68. Woo WS et al. Biological evaluation of some Saudi Arabian plants. Journal of Pharmaceutical Society of Korea,
1977, 21:141.
69. El-Bahri L, Chemli R. Peganum harmala L: a poisonous plant of North Africa. Veterinary and Human Toxicology,
1991, 33:276–277.
70. Hamouda C et al. Plant poisonings from herbal medication admitted to a Tunisian toxicologic intensive care unit,
1983-1998. Veterinary and Human Toxicology, 2000, 42:137–141.
Egna referenser
71. Cumming, P; Vincent SR. Inhibition of histamine-N-methyltransferase (HNMT) by fragments of 9-amino-1,2,3,4tetrahydroacridine (tacrine) and by beta-carbolines. Biochemical Pharm. Sep 1992;44(5):989–992.
72. DeKorne J, Aardvark D, Trout K. Ayahuasca Analogues and Plant-Based Tryptamines. The Entheogen Review.
2000.
73. Gracie & Zarkov. Three Beta-Carboline Containing Plants as Potentiators of Synthetic DMT and other Indole
Psychedelics. Notes from Underground, No. 7. Gracie and Zarkov Productions. 1985.
71. Massaro, Edward J. Handbook of Neurotoxicology. Humana Press. 2002; 237.
72. Moloudizargari M. Mikaili P. Aghajanshakeri S. Hossein Asghari M. Shayegh J. Pharmacological and therapeutic
effects of Peganum harmala and its main alkaloids. Pharmacogn Rev. 2013 Jul-Dec; 7(14): 199–212.
73. Ott J. Ayahuasca Analogues: Pangaean Entheogens. Natural Products Co. 1994.
74, Ott J. Pharmacotheon. Natural Products Co. 1996.
75. Shulgin A, Shulgin A. TIHKAL: The Continuation. Harmaline entry and Chapter 16: Hoasca vs. Ayahuasca.
Transform Press. 1997.