Olof Sundqvist. Scripta Islandica 66/2015

Transcription

Olof Sundqvist. Scripta Islandica 66/2015
SCRIPTA ISLANDICA
ISLÄNDSKA SÄLLSKAPETS
ÅRSBOK 66/2015
REDIGERAD AV
LASSE MÅRTENSSON OCH VETURLIÐI ÓSKARSSON
under medverkan av
Pernille Hermann (Århus)
Else Mundal (Bergen)
Guðrún Nordal (Reykjavík)
Heimir Pálsson (Uppsala)
Henrik Williams (Uppsala)
UPPSALA, SWEDEN
Publicerad med stöd från Vetenskapsrådet.
© Författarna och Scripta Islandica 2015
ISSN 0582-3234
Sättning: Ord och sats Marco Bianchi
urn:nbn:se:uu:diva-260648
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-260648
Innehåll
Lise Gjedssø Bertelsen, Sigurd Fafnersbane sagnet som fortalt på
Ramsundsristningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5
Anne-Sofie Gräslund, Kvinnorepresentationen på de sen­vikinga­
tida runstenarna med utgångspunkt i Sigurdsristningarna . . . . . . . 33
Terry Gunnell, Pantheon? What Pantheon? Concepts of a Family
of Gods in Pre-Christian Scandinavian Religions . . . . . . . . . . . . . 55
Tommy Kuusela, ”Den som rider på Freyfaxi ska dö”. Freyfaxis
död och rituell nedstörtning av hästar för stup . . . . . . . . . . . . . . . . 77
Lars Lönnroth, Sigurður Nordals brev till Nanna . . . . . . . . . . . . . . 101
Jan Alexander van Nahl, The Skilled Narrator. Myth and Scholar­
ship in the Prose Edda . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 123
William Sayers, Generational Models for the Friendship of Egill
and Arinbjǫrn (Egils saga Skallagrímssonar) . . . . . . . . . . . . . . . . 143
Olof Sundqvist, The Pre-Christian Cult of Dead Royalty in Old
Norse Sources: Medieval Speculations or Ancient Traditions? . . . 177
Recensioner
Lars Lönnroth, rec. av Minni and Muninn: Memory in Medieval
Nordic Culture, red. Pernille Herrmann, Stephen A. Mitchell &
Agnes S. Arnórsdóttir . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 213
Olof Sundqvist, rec. av Mikael Males: Mytologi i skaldedikt,
skaldedikt i prosa. En synkron analys av mytologiska referenser
i medeltida norröna handskrifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 219
Per-Axel Wiktorsson, rec. av The Power of the Book. Medial
Approaches to Medieval Nordic Legal Manuscripts, red. Lena
Rohrbach . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 225
Kirsten Wolf, rev. of Lasse Mårtensson. Skrivaren och förlagan:
Norm och normbrott i Codex Upsaliensis av Snorra Edda . . . . . . 234
Isländska sällskapet
Agneta Ney & Marco Bianchi, Berättelse om verksamheten under
2014 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 241
Författarna i denna årgång . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 243
Mikael Males: Mytologi i skaldedikt, skaldedikt i prosa. En synkron
ana­lys av mytologiska referenser i medeltida norröna handskrifter. Det
huma­nis­tiske fakultet. Universitetet i Oslo. 2010.
För de flesta forskare som studerar fornskandinavisk kultur och religion
är det bekant att man kan anlägga olika perspektiv på den norröna myt­
tradi­tionen. Religionshistoriker anlägger ofta ett diakront perspektiv
på myterna och försöker att rekonstruera och förstå dem i ett förkristet
samman­hang, medan filologer och litteraturvetare ofta studerar dem ur ett
syn­kront perspektiv och utgår då i regel från de myter som bevarats i Snorri
Sturlu­sons Edda. Syftet i det senare fallet är att undersöka vilken funktion
den norröna mytologin hade för samtiden, det vill säga det högmedeltida
sam­hället. Myterna har då i forskningen ofta ställts samman med olika
teo­logiskt färgade historiska förklarings­modeller och diskussionen har då
även berört källkritik i förhållande till de diakrona rekonstruk­tionerna.
Framträdande forskare inom detta forsknings­paradigm är till exempel
Walter Baetke, Anne Holtsmark och Gerd Wolfgang Weber. I en av­
handling, Mytologi i skaldedikt, skaldedikt i prosa. En synkron analys av
mytologiska referenser i medeltida norröna handskrifter, framlagd vid
Uni­ver­sitetet i Oslo år 2010, anlägger Mikael Males det senare synkrona
per­spek­tivet på myterna. Men till skillnad från tidigare forskare inom detta
para­digm har han valt en metod där han undersöker mytiska referenser i
skalde­dikter och tolkar dem i ljuset av den omgivande prosan. I stället
för att utgå från Finnur Jónssons tolkning av skaldedikterna vänder sig
Males direkt till de oredigerade handskrifterna (se vidare nedan). Males
sammanfattar sitt syfte och sin övergripande hypotes på sidan 13 på
följande sätt: ”Avhandlingens syfte är att utföra en funktionell analys
av myto­logiska referenser i skaldedikt ur ett synkront och kontextuellt
per­spektiv. Den bakomliggande hypotesen är att ett sådant perspektiv
kan ådaga­lägga andra funktioner i bruket av mytologin än dem som
rekonstrueras i diakrona studier.”
Avhandlingen omfattar 11 kapitel, inklusive ”Summary”, ”Appendix”
och ”Litteratur” (totalt 288 sidor). Efter en kortfattad ”Inledning” kommer
ett kapitel som kallas ”Bakgrund”, där läsaren under 21 rubriker bland
annat får ta del av en mycket kort forsknings­översikt med egen positio­
nering (kanske för kort), avgräns­ningar och presentation av avhand­
lingens mest centrala begrepp och analys­redskap, som till exempel ”typo­
logi”, ”strukturell typologi”, ”demonologi” och ”euhemerism”. Dessa
begrepp syftar på de strategier som de medel­tida skrivarna tillämpade
220
Recensioner
då de tolkade heden­dom1 och de mytiska referenserna i skalde­dikterna.
Syftet var bland annat att få de mytiska traditionerna att harmonisera
med den kristna världs­bilden. I kapitel 2 diskuteras också det för avhand­
lingen viktiga begreppet ”avsändare”, som i detta fall inte är tänkt att upp­
fattas indi­viduellt (se s. 32 f. och 217). Termen syftar således inte på den
enskilda skrivaren eller redaktören. Den faktiska skrivaren är den sista
länken i en kedja av reception och förmedling och Males tar inte ställning
till vilken länk i denna kedja slutsatserna gäller. De slutsatser som Males
gör i sina ana­lyser avser att vara giltiga för hela den tidsperiod då verken
kan ha traderats i skriftlig form, det vill säga 1200- och 1300-talet.
Kapitel 3 ”Metodiskt grundlag: skrivarens förståelse av skaldedikt”
syftar till att etablera ”en empiriskt försvarbar metod för ett synkront
studium av skalde­dikt” (s. 53). Males vill med sin nyfilologiskt inspi­rerade
metod frigöra sig från Finnur Jónssons utgåva av skaldedikter som legat
till grund för senare tiders studier av denna poesi. Finnur Jónssons val av
läsarter, emendationer och tolkningar har här i det närmaste blivit kano­
ni­serade, bland annat genom tolkningsredskapet Lexicon Poeticum, som
ursprung­ligen skrevs av Sveinbjörn Egilsson, men som reviderades för att
anpassas till Finnur Jónssons tolkningar. I motsats till tidigare forskning
har Mikael Males valt att studera ett antal handskrifter i oredigerad form.
Det är avsändarnas (dvs. skrivarnas) förståelse av de mytiska referenserna
i skalde­dikter som står i centrum för undersökningen. Males betonar här
att skrivarna hade en betydligt mindre logisk förståelse av skaldedikt
än Finnur Jónsson. Den syntaktiska stringensen verkar för skrivarna ha
varit mindre viktig i skaldedikt än i prosa. Skrivarna tycks ha tillämpat
en associativ metod för att förstå poesin, där ordens semantik tycks ha
spelat en avgörande roll. Enskilda segment har varit viktigare än den
syntak­tiska samman­flätningen. Delar av stroferna kan i princip vara helt
obegripliga, så länge de fyller den funktion som den omgivande prosan
till­skriver dem. Males kallar sin metod för en ”minimal läsning” av poesin.
”Utgångspunkten för den minimala läsningen har varit att varje ord inte
måste ge en logisk mening och att ord i vissa fall endast fyller en stilistisk
eller metrisk funktion” (s. 54). För att beskriva denna metod under­söker
Males poesi i två typer av texter, nämligen Olavs­sagan, som kan betraktas
som historiskt narrativ, och Skáld­skapar­mál, som är en beskrivning av
Jag använder begreppet ”hedendom” i denna recension eftersom Males tillämpar detta
begrepp. I andra sammanhang använder jag begrepp som fornskandinavisk religion eller
för­kristen nordisk religion.
1
Mytologi i skaldedikt, skaldedikt i prosa
221
skaldepoesins bildspråk. Texterna omfattar vardera fem handskrifter. Här
studeras poesin och dess varianter i varje enskild handskrift. Denna under­
sökning utgör nästan en fjärdedel av hela avhandlingen (s. 55–118) och
har egentligen inget med undersökningens huvudsyfte att göra, nämligen
att studera mytiska referenser i skaldedikter och deras funktioner i för­
hål­lande till prosan. Kanske kunde detta kapitel ha begränsats till en mer
teo­retisk genomgång av metoden.
I kapitlen 4 till 7 kommer Males in på sin egentliga empiriska under­
sökning (s. 119–216), där han inleder med mytologiska referenser som
finns i Kunga­sagornas skaldedikter. Han begränsar sig här till hand­
skrifterna till Morkin­skinna och Fagrskinna. Därefter tar han upp poesin
i Islänninga­sagorna och utgår då från de sagor som finns i den stora
handskriften Möðru­vallabók (t.ex. Njáls saga, Egils saga och Kormáks
saga). Sedan tar han upp mytologiska referenser i den poesi som finns
i samtiden, nämligen i handskriften AM 122 a fol. till Sturlunga saga.
Males avslutar sedan med en kronologisk kontextualisering genom att
studera den kristna andliga diktningen från 1100- till 1300-talet baserad
på den nya text­editionen Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages
(= SkP), till exempel Geisli, Jónsdrápa, Líknarbraut, Sólarljóð och Lilja.
Dessa dikter omfattar förvånansvärt många mytiska referenser, troligen
av traditions­mässiga och stilistiska skäl.
Kapitel 8 (”Sammanfattande analys”) utgör avhandlingens hjärta och
är för den mer allmänt intresserade ”fornnordisten” det mest intres­santa
avsnittet. Här presenteras hela undersökningens resultat i mer samman­
fattande form. De mytiska referensernas funktion tycks framförallt ha
varit ”sekulär”, särskilt då de uppträder i kenningar och heiti. Syftet
tycks ofta ha varit att med stöd av dessa referenser i kenningarna placera
dikterna i en poetisk tradition. I vissa fall kan referenserna också ha
fungerat som olycks­bådande markörer. Då det feminina mytiska väsendet
Rán uppträder, till exempel, kan detta signalera drunkningsolycka.
Ett metodologiskt viktigt ställningstagande som Males gör i sin
avhand­ling är att det går att rekonstruera underliggande medel­tida tolk­
nings­strategier i de norröna texterna (se Inledning, kap. 2 och s. 217).
Detta antagande baseras på kontextuella grunder. Den medel­tida lärda
kulturen och den kristna teologin genomsyrades generellt av dylika
tolknings­strategier, det vill säga det överordnade sättet att förstå och
strukturera tillvaron och historien. I den världsliga norröna litte­ra­turen
redovisas dessa strategier i regel inte, men enskilda passager och åter­
kommande topoi visar att de förekom rikligt där. I den norröna litte­
222
Recensioner
raturen anlades dock dessa strategier inte på ett så teologiskt stringent
sätt som till exempel Gerd Wolfgang Weber velat påskina, menar Males.
Analysen av skaldedikterna i handskrifterna (och SkP VII) visar att man
til­lämpade tolkningsstrategierna relativt fritt, till exempel demonologi och
euhe­merism (s. 232). En av de viktigaste strategierna som de medeltida
skrivarna använde då de tolkade de mytiska referenserna i det norröna
samman­hanget var det som Males kallar ”strukturell typologi” (ej att för­
växla med begreppet ”typologi” som används i bibelvetenskapen och exe­
getiken). Den utgick från att skrivaren på ett ganska positivt och sym­patiskt
sätt uppfattade hedendomen som en ofulländad föregångare till kristen­
domen. Denna strategi visar sig, enligt Males, genom att det i materialet
finns övergripande likheter mellan hednisk och kristen tros­utövning, till
exempel ”hedniskt dop”, ”hednisk tionde” och ”hednisk hädelse” (s. 154 ff.
och 219 ff.). I Njáls saga i Möðru­valla­bók finns exempel där hed­ningar
beter sig som kristna. Steinunn, till exempel, missio­nerar ”hedendom” i
diktform för den kristne missionären Þangbrandr. Rent retoriskt segrar
Steinunn, även om hon inte lyckas att omvända den senare. När skalden
Hjalti Skeggjason framför en nidstrof mot Óðinn och Freyja på tinget
blir han dömd skyldig till goðgá ’hädelse’. Detta ord finns bara i olika
åter­givningar av denna tilldragelse och tycks vara bildat efter mönster
av vanliga kristna termer som guðlast, guðlastan, guðlast och goðrifi.
Be­greppet goðgá är framställt som den förkristna motsvarigheten till de
kristna begreppen. I det första fallet är Males tolkning övertygande. Det
finns inget som talar för att man i den förkristna religionen ägnade sig
åt missionerande verksamhet. Här kan således en ”strukturell typologi”
före­ligga, eftersom även ett diakront perspektiv på hedendomen stödjer
reso­ne­manget. De medeltida skrivarna tänkte sig att hedningarnas religion
inte var fullgången, men att man hade föreställningar och reli­giösa
aktiviteter som liknade de kristnas. Det är väl mycket som talar för att det
också rent terminologiskt finns ett kristet inflytande på be­greppet goðgá
’gudhæding, gudspotting’ (Norrøn ordbok, red. Heggstad et al., 2008) och
att ett visst mått av ”strukturell typologi” även föreligger där. Huruvida
man som Males ska betrakta domen mot Hjalti som religiös intolerans och
som ett typiskt kristet drag kan man väl däremot diskutera (s. 155 ff. och
219). I den förkristna religionen var det, till exempel, förbjudet att kränka
heliga platser (och troligen indirekt också gudarna), något som kommer
fram, till exempel, i en av Egills strofer: leiðiz lofða styri/ landass þann er
vé grandar ’Landguden må bli trött på folkets styrare [kung Eiríkr], som
skadar helgedomar’ (citerad och översatt av Males på s. 163). Jag kan inte
Mytologi i skaldedikt, skaldedikt i prosa
223
heller hålla med Males om att man nöd­vändigt­vis måste se ”det hedniska
dopet” ausa vatni ’vattenösa’ som strukturell typologi och utgående från
det kristna skírn ’dop’ (jfr lat. purgatio). Övergångs- och reningsriter
med vatten­symbolism förekommer inte uteslutande i det kristna dopet,
utan är kända i många andra religioner (se t.ex. M. Eliade, Patterns in
Comparative Religion. New York: New American Library, 1974, 188–
215). Dessutom finns uttrycken verpa vatni á och ausa vatni i förkristna
rites de passage-sammanhang i flera eddadikter, till exempel Hávamál
158 och Rígsþula 7, 21 och 34, liksom i Landnámabók H 314. Troligen
omtalas ett ”hedniska dop” (paganis baptizatio) i ett brev skrivet år 732
av påven Gregorius III till Bonifatius: […] quos a paganis baptizatos esse
asseruisti […] (MGH, E III, Merowingici et Karolini Aev I, s. 279). Jag
kan heller inte se det hedniska altaret, stallr (stalli), som en nyskapelse
baserad på det kristna altari (s. 157 ff. och 220). Förekomsten av altare
är bekant från många religiösa traditioner och är inget exklusivt rituellt
redskap för kristendomen. Sammansättningen véstallr ’helgedomsaltare’,
som är belagd i Kringlas version av Ynglingatal, talar också för att
termen stallr kan ha varit en benämning för det förkristna altaret i den
äldre muntliga traditionen. Kult vid offeraltare kallat (vé)stallr är enligt
min mening inte en topos som har sin bakgrund i den hagiografiska litte­
raturen. Referensen till Óðinn som stalla vinr ’altarnas vän’ i Egils saga
(Möðru­vallabók) måste således inte som Males hävdar (på s. 164) ses som
”en frukt av litterära influenser som gjort sig gällande sedan 1100-talet”.
Trots dessa invändningar gällande tolkningar måste Mikael Males
av­handling betraktas som ett viktigt bidrag till utforskningen av den
norröna mytologin och de medeltida handskrifterna. Avhandlingens
metod är innovativ, också inom den synkrona mytforskningen, och
många gånger är argumentationen övertygande. Även för en diakront in­
riktad mytforskare (som Males kategoriserar undertecknad på s. 15) är
denna studie av yttersta vikt då den kan bidra till att religionshistoriker
til­lämpar en säkrare källkritik. Males påpekar explicit att hans syfte inte
är att kullkasta diakrona analyser som tar sin utgångspunkt i medeltida
för­ståelser av hedendomen (s. 222). Snarare vill han understryka att dessa
skildringar av hedendomen omfattar en medeltida förståelse av den, som
bland annat utgår från ovan nämnda tolkningsstrategier. Jag kan inte
annat än hålla med Males om att religionshistoriker och andra diakront
inriktade mytforskare borde ta större del av dessa medeltida tolk­nings­
strategier och den synkrona mytforskningen som helhet, just av käll­
kritiska skäl då man vill rekonstruera förkristen religion med stöd av
224
Recensioner
medel­tida handskrifter. Allra bäst vore det om mytforskare med diakrona
och synkrona perspektiv till större grad samarbetade ömsesidigt.
Olof Sundqvist
Stockholms universitet
Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap (ERG)
SE-106 91 Stockholm
Olof.Sundqvist@rel.su.se