Konstbilder. Sagolandskap


KONSTBILDER Sagolandskap
JLM−16
Kontrollera före och efter användandet att samtliga inramade
bilder finns i lådan. Kom ihåg att Du är ansvarig för lådan den
tid Du förfogar över den.
Om något saknas eller blir skadat: anmäl omgående till
Jönköpings läns museum,
Tel: 036-30 18 00 eller e-post: info@jkpglm.se
PACKORDNING
Packa de inramade bilderna såsom visas på bilden på insidan av
lådans lock.
Mycket nöje!
Studielådan innehåller en löst sammansatt grupp av bilder, som sinsemellan är
väldigt olika. De är från olika tider och konstnärerna har arbetat med olika
uttryckssätt i färg och form. Vi upplever att bilderna är lätta att tala om. De är
detaljrika, suggestiva eller illustrerar en saga eller en sägen.
Här nedan är exempel på ingångar till att se på och samtala om bilder:
Ge barnen tid att leva sig in i bilden och låt dem med hjälp av fantasin:
 berätta vad som händer, kanske har hänt och kommer att hända i bilden.
 lyssna efter vilka ljud som hörs i bilden. Hur barnen upplever till exempel
Näckens förtrollande musik kan de visa genom att sjunga eller spela egna
påhittade melodislingor.
 klä ut sig till John Bauers troll och dramatisera bilden.
 göra egna troll av trolldeg, stenar, tomma förpackningar med mera.
 hitta på en saga om trollen och prinsessan, eller läs sagan om
”Bortbytingarna” ur Bland tomtar och troll, 1913.
 hitta på en egen saga eller historia om vilken bild som helst.
 Låt en grupp av barnen välja ut en bild, som de ska beskriva för sina
kamrater. Dessa, i sin tur, får inte se bilden i förväg utan endast efter
kamraternas beskrivning ritar de nya bilder.
Att se på konstbilder handlar inte om konsthistorisk kunskap i första hand,
utan om att:




vara nyfiken
släppa loss fantasin
vara öppen för egna impulser och intryck
lita till sin egen förmåga, våga stå på sig och tala om vad man verkligen
känner inför en bild. Känslan är alltid personlig och kan aldrig bli ”fel”.
Det är viktigt att utgå från det som finns mitt framför ögonen. Glöm till att
börja med det som inte direkt framgår av bilden. Barn har till exempel inte de
blockeringar inför konstbilder som vuxna ofta har. Följande tips kan vara en
hjälp att komma igång med samtal kring bilderna. Välj själv bland de uppslag
som passar er.
Beskriv bilden tillsamman, enbart det som finns framför ögonen. Ett knep: Se
bilden, vänd sedan på den och beskriv motivet ur minnet. Titta därefter igen
och se vad som glömts bort.
Ett annat knep är att dela upp er i grupper. Grupp A väljer ut en bild och
beskriver den för de andra grupperna. Dessa får inte ha sett bilden innan, utan
ska med ledning av grupp A:s beskrivning rita nya bilder.
Vad är det för typ av bild? Målad, tecknad eller ett fotografi?
Beskriv färgerna. Är de varma, kalla, ljusa eller mörka? Är de grälla, finstämda,
naturliga eller påhittade?
Beskriv föremålen och motivets form. Är de runda, kantiga, små, stora, snälla,
elaka, runda, kantiga, lugna, rörliga, naturliga eller överdrivna?
Är bilden från äldre eller modern tid?
Berätta vad som händer, kanske har hänt eller kommer att hända i bilden/
bilderna.
Kan man se på vilket humör konstnären var på när bilden skapades?
Vilka känslor förmedlar den? Glädje, sorg, lycka, ensamhet, ilska?
Fundera över varför konstnären valde att skapa just en sådan bild. Vad tror ni
han eller hon vill berätta? (jämför gärna med handledningens bildbeskrivning).
Vad är det som gör att vi själva väljer att måla och rita våra motiv?
Är det någon bild som får er att tänka på något speciellt? Något kusligt,
konstigt, roligt, ledsamt, pinsamt eller lustfyllt minne från verkligheten,
drömmen eller fantasin.
Inspireras av bilden/bilderna. Rita, måla, gör ett bildcollage. Pröva skulptera,
klä ut er, dramatisera eller hitta på en saga.
Lyssna efter vilka ljud som hörs i bilden/bilderna. Hörs det musik, porlande
vatten, sorl från röster? Sjung, spela, dramatisera eller demonstrera med
kroppsrörelser de ljud som ni tycks höra.
Tillverka egna figurer efter inspiration från bilderna.
Kom till länsmuseet och titta på originalkonst.
Besök Jönköpings läns museum på egen hand eller boka en visning.
Kontakta Iréne Lindström, tel: 036–30 18 23 eller e-post:
irene.lindstrom@jkpglm.se
Information om länsmuseets öppettider för besök på egen hand:
http://www.jkpglm.se/Besok-oss/Oppettider/
Denna bild är en av konstnärens många varianter av Näcken, vid forsens
brant. Enligt myten gömde sig Näcken i vattendrag, men på kvällarna kom
han upp för att förtrolla människorna med sin fiol. På bilden ser vi hur han,
med uppbjudande av alla sina krafter, frammanar fiolens förtrollande toner,
som ackompanjeras av forsens brus. De som hörde Näckens musik kom i
hans våld och kunde inte sluta dansa förrän solen gick upp. Ibland ficka hans
toner dem att till och med hoppa ner i forsen. Det var inte bara människor
som lockades till dans, utan också bord, stolar och som på bilden, trånar
dessutom gräs och blommor i svängande rörelser mot hans kropp.
Ernst Josephson ville bli konstnär, och då han var 16 år började han som elev
vid Konstakademien i Stockholm. Under vandringar i Norge upptäckte han
att naturen där stämde överens med hans förkärlek för fantasin och
stämningar i legender och sagor. De brusande forsarna fick honom att
fängslas av sägnen om Näcken, som han fram till en psykisk sjukdom målade i
olika varianter. Driven av sina krav på natursanning i motivet, byggde han ett
litet hus alldeles intill en forsbrant i Norge. Här målade han Näcken efter
nakenmodell i blänkande solsken.
I samband med att Ernst Josephsson drabbades av psykisk sjukdom 1808
fördjupade han sig i religiösa problem och hans motiv blev alltmer groteska
och förvridna.
Vi är vana vid att bilder föreställer något, till exempel människor, djur och
natur, eller olika föremål. Men i den här akvarellmålningen, finns nästan bara
”onaturliga” föremål i olika färger. Det beror på att konstnären har målat sina
känslor och tankar med dessa färger och former. Med fantasins hjälp kan man
själv uppleva bilder på sitt eget sätt: Ge färgerna och formerna en inre
betydelse, som utgår från egna känslor och tankar!
Konstnären har målat med glödande färger, som får våra blickar att dras mot
mitten – till den runda och hetsigt röda färgfläcken. Här svävar en modig
ryttare fram på sin vita häst. Runtomkring rör sig spännande rundade former,
som ibland liknar slingrande ormar eller reptiler. De stora vilda färgfläckarna
längst ner är genomskinliga i sina röda, gröna och gula färger. De överlappar
varandra i sin envisa strävan uppåt.
För Kandinsky var färgfälten viktiga. De glädjefulla röda och nästan strålande
gula nyanserna känns lätta, varma och nära. De två lustiga små gula
krumelurerna till höger kan verka lite illmarigt busiga. Tillsammans har de
roligt och susar fram på väg mot nya upptåg!
De blåaktiga och gröna färgfälten har istället en dragning inåt i bilden –
kanske av rädsla eller osäkerhet.
Det är lätt att få en känsla av att bilden förmedlar rörelse och rymd – kanske i
en saga. Man ser dramatiken i färgernas inneboende krafter, som uttrycker
olika mått av rörelse, värme, lugn, glädje, sorg etcetera.
Vasily Kandinsky föddes i Moskva, där han också studerade juridik. Men vid
30 års ålder flyttade han till München för att utbilda sig till konstnär.
Tillsammans med några konstnärsvänner bildade han 1911 en konstnärsgrupp, som uppkallades efter titeln på en av hans målningar: Der Blaue Reiter
(Den blå ryttaren).
Med lysande färger målade Kandinsky dramatiska former, till exempel kantiga
figurer eller reptilslingrande linjer. Färgerna och formerna i hans målningar är
inga avbildningar. Istället har de vuxit fram ur konstnärens känslor, idéer och
fantasi. Kadinsky tyckt att det var en fördel om målningen bestod av figurkompositioner och färgmassor, som betraktaren tolkade med utgångspunkt
från sig själv, genom att ge fria tyglar åt sin fantasi och sina känslor. Hans
målningar har inspirerat många andra till abstrakt måleri.
Som på en teaterscen, helt nära oss, lunkar två troll och mellan dem, en
prinsessa – alla tre lika typiska för John Bauers sagovärld. De två trollen har
bytt bort sin egen trollunge mot en vacker prinsessa, som de fört till sin skog.
De stora ludna trollen är klumpiga med stora näsor. Med sin framåtlutande
lufsande gång ger de intryck av att vara väldigt gamla. De har drag från den
omgivande storskogen. Armar och ben liknar knotiga grenar och rötter. Även
deras färger är skogens egna: grått, brunt och grönt. Att trollen är vänliga
förstår vi, när vi möter det högra trollets plirande snälla ögon.
De klumpiga och mörka skogstrollen står i kontrast till den finlemmade
sagoprinsessan. Som ett högre väsen uttrycker hon renhet och godhet, där
hon skrider fram i sin långsträckta gestalt, vita klänning och långa gyllengula
hår i sirliga linjer.
I bakgrunden ser vi den djupa skogens höga raka trädstammar och
mossbevuxna stenar. Skymningsljuset gör färgerna dämpade och stämningen
mystisk. Med fantasins hjälp ser vi likheter mellan trollens hukande gestalter
och stenarnas sluttande konturer, och mellan prinsessans långsträckta figur
och de raka ståtliga trädstammarna.
John Bauer växte upp i Jönköping och redan som en liten älskade han att
ströva omkring i de djupa småländska skogarna, där fantasin sattes i rörelse av
mossiga stenar, rötter och knotiga trädgrenar. Kärleken till naturen skulle bli
en av de främsta källorna till hans sagobilder. Som artonåring antogs han vid
Konstakademien, där Carl Larssons linjerena bilder kom att inspirera honom.
Några år senare reste John Bauer till Lappland för att göra bokillustrationer
om samerna, vars natur och enkla livsföring fick stor betydelse för honom
som konstnär.
John Bauer gifte sig med akademikamraten Esther Ellquist, som blev förebild
för alla hans sagoprinsessor. Paret fick en son, och tillsammans bodde de
utanför Gränna. Men 1918 bestämde de sig för att flytta till Stockholm. En
mycket stormig höstkväll gick de ombord på den smala kanalbåten ”Per
Brahe”. Båten nådde aldrig sin hamn, utan förliste i stormen, och alla ombord
omkom.
I denna detaljrika och stora målning (3 x 4 meter) sammanfattar Hilding
Linnqvist sina upplevelser från den franska staden Chinon, där han bodde en
kortare tid. Allt finns med: det lilla torget med akaciorna och fontänen, de
omgivande stenhusen och de smala gränderna, trapporna som slingrar sig upp
till fikonträden och vingårdarna, omgivna av murar. Konstnären har inte ens
glömt höjden med den gamla borgruinen. Överallt frodas stadens folkliv.
Invånarna är upptagna av sina dagliga sysslor i vingården, på torget, i smedjan
eller i samspråk på kaféer. Färgerna är ljusa och man riktigt känner söderns
flödande ljus.
Hilding Linnqvist ägnade en stor del av sitt liv åt att resa och upptäcka nya
platser, vilket kom att bli en ständig inspirationskälla för hans konst. I
trettioårsåldern vistades han mycket i Frankrike och Italien, då han också kom
till den franska småstaden Chinon. Hans målningar härifrån är som detaljerade
berättelser om stadens rika folkliv.
På bilden ser vi tropisk regnskog, som fortfarande sjuder av spännande liv och
kraft. Mitt bland den djupa frodiga grönskan blottar en hungrig tiger sina
tänder. En sicksackrandig självlysande orm med spelande tunga ringlar fram
mellan bladen. Längre upp till höger skymtar vi de färgglada stjärtfjädrarna av
– kanske en påfågel på väg ut ur bilden. Regnskogen är så tät att vi endast kan
urskilja ett par stirrande ögon längst upp till vänster. Vem tillhör ögonen? Är
de snälla eller farliga? Hur hade bilden tett sig om ögonen inte hade varit med?
Här får fantasin fritt spelrum.
Bilden är gjord av Lynne Duncombe, en engelsk illustratör, och finns på
omslaget till boken I regnskogen av Catherine Caufield, (Heinemans förlag,
England). Bokens budskap är att värna om de tropiska regnskogarna, som har
utvecklats ostört under miljoner av år, men som nu är starkt utrotningshotade.
Engelsk illustratör.