Det konstiga är att jag är så positiv nu” Text: Ossian Grahn
Transcription
Det konstiga är att jag är så positiv nu” Text: Ossian Grahn
Barn i samhällsvård som är anställda hamnar på ungdomarnas nivå. Vi ställs ju inför samma utmaningar. De första ungdomarna som deltog är nu i 30-årsåldern och har egna familjer, men flera av dem upprätthåller en tät kontakt med Årstiderna. Att de äldre ska ges tillfälle att utveckla ett mentorskap ingår. Tre timmars ledarskapsutbildning varannan vecka under sex månader ger dem grunderna. – Om jag får nämna det själv är det smått genialt att de äldre skolar in de yngre. En bieffekt är att vår insats blir så långvarig, jag tror inte att det existerar något liknande, säger Terese Mersebak. Som svar på en fråga om hur verksamheten kan utvecklas hänvisar Stine Filholm till Sverige och den så kallade Boråsmodellen – tanken om att färre barn ska fosterhemsplaceras och fler bo kvar i sin ursprungliga miljö. – Det är vår generella plan, inte att växa men att utvecklas mer åt det hållet. Har det funnits något intresse i Sverige för att studera ert sätt att arbeta? – Väldigt lite faktiskt. Andra nordiska länder planerar liknande verksamheter, men från svenskt håll har vi bara fått en del frågor i samband med konferenser. De 4 Årstider • Drivs av Köpenhamns kommun. • Målgruppen är barn och unga som inte bor tillsammans med sin biologiska familj. • Pedagogiken är mycket aktivitetsorienterad och gruppbaserad. Den bygger på att de unga ska utveckla vänskapsband med varandra, band som i vissa fall ersätter vanliga familjekontakter. Alkohol & Narkotika Nr 5/2015 ”Det konstiga är att jag är så positiv nu” Hon har sporadisk kontakt med sin biologiska familj och är uppvuxen på barnhem. När Maja slutar skolan vill hon flytta till USA, men behålla banden till Årstiderna. Text Ossian Grahn Foto Joi Grinde Maja har precis fyllt 18 år och har två år kvar på gymnasiet. Hon bor med sin yngre syster på ett barnhem i centrala Köpenhamn. På många vis har hon en bakgrund som är typisk för ungdomarna på De 4 Årstider. Hon har ingen kontakt med sin pappa och varken hon eller systern kan bo hemma hos mamma som är alkoholist. Nu planerar Maja för att flytta till egen lägenhet när skolan är slut och drömmer om att resa till USA för att ägna sig åt skådespeleri eller utbilda sig i sociologi och statskunskap. Men, konstaterar hon, oavsett hur det blir vill hon behålla kontakten med De 4 Årstider som hon besökt återkommande i över ett decennium. – Det konstiga är att jag är så positiv nu. Först var det personalen på barnhemmet som föreslog att jag skulle gå hit men jag slog ifrån mig, det kändes som om de tvingade mig. Men så kom jag iväg på en utflykt och sedan var jag fast, säger hon. Maja visar en tavla som hon målade när hon var 14 år och inte mådde bra, bland annat rökte hon marijuana. Mycket färg i en explosiv kombination. Hon nämner att det nu, när det har gått några år, är som att titta in i hjärnan på en yngre upplaga av sig själv. – Det var skönt att komma hit, här har jag kunnat leva ett vanligt tonårsliv och det har varit enormt betydelsefullt för mig. Nu ser hon fram mot studenten, men gör det med delvis blandade känslor. Ingen på hennes mammas sida har tagit en examen. Hon fastslår att uppväxten på barnhem har gjort henne till sin egen värsta kritiker. – Men här respekterar vi varandra och har alla varit med om tuffa saker. Här finns mer av min familj än min riktiga familj kan erbjuda, trots att vi inte har blodsband. 19