EXAMENSARBETE - pure.ltu.se - Luleå tekniska universitet

EXAMENSARBETE
ADHD och missbruk
Vård vid samsjuklighet - en litteraturstudie
Tina Larsson
2015
Filosofie kandidatexamen
Psykologi
Luleå tekniska universitet
Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle
ADHD och missbruk
Vård vid samsjuklighet
En litteraturstudie
Tina Larsson
Psykologi C
Luleå tekniska universitet
Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle
Teknisk psykologi
Sammanfattning
Attention Deficit/Hyperactivity Disorder, ADHD, förekommer hos ca 3-5% av barn i
skolåldern och ca 2,5% hos vuxna. Forskning har visat på att personer med ADHD löper en
större risk att hamna i drogmissbruk och ungefär 20–35% av de som har något
missbruksproblem har ADHD. Syftet i detta examensarbete är att genom en litteraturstudie
undersöka om medicinsk behandling är en bra behandlingsmetod för individer med ADHD
och missbruksproblematik. Resultaten visar att ADHD-symptomen minskar. Dock visar inte
resultaten om minskade ADHD-symptom åtföljs av minskad missbruksrisk eller om individen
väljer medicinering som substitut för den substans som missbrukades. För ökad kunskap om
den indirekta effekten av medicinsk behandling av ADHD på missbruk behövs både fler studier
av den medicinska behandlingens direkta effekt på ADHD och långtidsstudier.
Nyckelord: ADHD, beroende, missbruk, samsjuklighet
Abstract
Attention Deficit/Hyperactivity Disorder, ADHD, occurs in approximately 3-5% of schoolage children and 2.5% of adults. Research has shown that people with ADHD have a higher
risk of drug abuse and about 20-35% of those with no substance abuse problems have ADHD.
The purpose of this thesis is to, through a literature review, investigate whether medical
therapy is a good treatment for individuals with ADHD and substance abuse problems. The
results show that ADHD symptoms are reduced. However, the results do not show if the
reduction of ADHD symptoms is accompanied by a reduced risk of continuing with the abuse
or if the individual chooses medication as a substitute for the substance that was abused. To
obtain more knowledge about the indirect effect of medical treatment of ADHD on addiction
more studies on the direct effect of ADHD and long-term studies are needed.
Keywords: ADHD, addiction, substance abuse, comorbidity
Innehållsförteckning
Inledning ................................................................................................................................1
ADHD – Attention Deficit/Hyperactivity Disorder .............................................................1
Att ställa diagnos ..................................................................................................................2
Beroende och missbruk .......................................................................................................3
Missbruksproblematik hos individer med ADHD.................................................................4
Vem har ansvaret för vård vid samsjuklighet i Sverige? .........................................................5
Behandling vid samsjuklighet ...............................................................................................5
Farmakologisk behandling ...................................................................................................6
Syfte och frågeställningar .....................................................................................................7
Metod.....................................................................................................................................7
Litteratursökning .................................................................................................................7
Avgränsningar .....................................................................................................................7
Resultat ..................................................................................................................................8
Studie 1. Methylphenidate for attention deficit hyperactivity disorder and drug relapse in
criminal offenders with substance dependence: a 24 week randomized placebo-controlled
trial (Konstantenius, Jayaram-Lindström, Guterstan, Beck, Philips, & Franck, 2014) .............8
Studie 2. Atomoxetine treatment of adults with ADHD and comorbid alcohol use disorders
(Wilens, Adler, Weiss, Michaleson, Ramsey, Moore, Renard, Brady, Trzepecz, Schuh,
Ahrbecker, & Levine, 2008) ................................................................................................8
Studie 3. Treatment of cocaine dependent treatment seekers with adult ADHD: DoubleBlind comparison of methylphenidate and placebo (Levin, Evans, Brooks, & Garawi, 2007) 9
Studie 4. Treatment of methadone-maintained patients with adult ADHD: Double-blind
comparison of methylphenidate, bupropion and placebo (Levin, Evans, Brooks, Kalbag,
Garawi, & Nunes, 2006).................................................................................................... 10
Studie 5. Double-blind placebo-controlled trial of methylphenidate in the treament of adult
ADHD patients with comorbid cocaine dependence (Schubiner, Saules, Arfken, Johanson,
Schuster, Lockhart, Edwards, Donlin, & Pihlgren, 2002) ................................................... 10
Studie 6. Bupropion treatment for cocaine abuse and adult attention-deficit/hyperactivity
disorder (Levin, Evans, McDowell, Brooks, & Nunes, 2002) ............................................. 11
Studie 7. A controlled trial of methylphenidate in adults with attention deficit/hyperactivity
disorder and substance use disorders (Carpentier, de Jong, Dijkstra, Verbrugge, & Krabbe,
2002)................................................................................................................................. 12
Studie 8. Sustained release methylphenidate for the treatment of ADHD in amphetamine
abusers: A pilot study (Konstenius, Jayaram-Lindström, Beck, & Franck, 2009) .................. 12
Slutsatser ........................................................................................................................... 13
Diskussion............................................................................................................................. 13
Resultatdiskussion ............................................................................................................. 13
Metoddiskussion ................................................................................................................ 14
Validitet och reliabilitet ..................................................................................................... 14
Förslag på vidare studier ....................................................................................................15
Referenser ............................................................................................................................ 16
Bilagor .....................................................................................................................................
1
Inledning
Individer med funktionshindret ADHD (Attention Deficit/Hyperactivity Disorder) löper en
förhöjd risk att börja röka, dricka alkohol och använda illegala droger (Glass & Flory, 2010).
Av barn i skolåldern har ungefär 3-5% diagnosen ADHD, medan det är en något lägre andel
för vuxna (Allgulander, 2008).
När det kommer till missbruk och drogberoende har det visats att mellan 20 och 35% av de
med missbruksproblem har diagnosen ADHD (Alborn & Fahlke, 2012). Prevalensen av
ADHD är alltså avsevärt högre bland missbrukare än bland normalbefolkningen. Detta
bekräftas också av Socialstyrelsens nationella riktlinjer i vilka anges att drygt 20% av de med
alkohol- och drogmissbruk också har ADHD (Socialstyrelsen, 2014).
Läkemedelsbehandling vid ADHD sker ofta med centralstimulerande läkemedel, där den aktiva
substansen utgörs av metylfenidat (Ritalin), amfetamin (Concerta) eller atomoxetin (Strattera).
Läkemedlen ökar mängden av signalsubstanserna dopamin och noradrenalin i hjärnan, precis
som droger som kokain och metaamfetamin gör. Vid mindre doser av dessa läkemedel är dock
risken för att hamna i ett missbruk av läkemedlen låg (Allgulander, 2008; Läkemedelsverket,
2009; Volkow & Swanson, 2003).
Eftersom samsjuklighet i ADHD och missbruk är så vanligt bör det finnas bra vård som passar
dessa individer så att både symptomen av ADHD och missbruksbeteendet behandlas samtidigt.
ADHD – Attention Deficit/Hyperactivity Disorder
ADHD är en förkortning av engelskans Attention Deficit/Hyperactivity Disorder och kan
översättas till uppmärksamhets- och hyperaktivitetsstörning. ADHD är en neuropsykiatrisk
utvecklingsstörning och en typ av funktionsnedsättning. Egentligen är ADHD ett
samlingsnamn för ADD (Attention Deficit Disorder) och DAMP (Dificit in Attention, Motor
control and Perception). ADD yttrar sig som ADHD, men utan hyperaktivitet och med
tydligare uppmärksamhetssvårigheter. DAMP är en kombination av ADHD och DCD
(Developmental Coordination Disorder), som karaktäriseras av motorikproblem och ibland
problem med perception. För att bli diagnostiserad med ADHD måste tecken på diagnosen
synas på flera olika sätt och i olika sammanhang, som till exempel i hemmet, på skolan eller
jobbet (Allgulander, 2008; American Psychiatric Association, 2013; Josephson & Olson, 2012;
Riksförbundet Attention, n.d.).
Redan i fyra- och femårsåldern går det att se om ett barn har ADHD och symptomen blir
särskilt tydliga i skolåldern. Av barn i skolåldern har 3-5% ADHD, varav majoriteten är pojkar.
Biederman (2003) hävdar att andelen skolbarn med ADHD uppgår till 6-9%. Andelen vuxna
med ADHD beräknas vara något lägre, ca 2.5%. (Allgulander, 2008; American Psychiatric
Association, 2013; Josephson & Olson, 2012).
ADHD brukar kännetecknas av koncentrations- och uppmärksamhetssvårigheter, fysisk
överaktivitet/hyperaktivitet och impulsivt beteende. Med koncentrations- och
uppmärksamhetsvårigheter menas svårighet att hålla koncentrationen och individerna är
oorganiserade och gör många saker samtidigt. Hyperaktivitet hos barn yttrar sig i högre fysisk
aktivitet, tendens att springa runt vid olämpliga tillfällen och att vara pratsam eller irriterad.
Vuxna med ADHD kan vara väldigt rastlösa och köra slut på andra som deltar vid deras
aktiviteter. Impulsivitet kan ta sig uttryck i att individen utför olika handlingar, utan att tänka
2
igenom konsekvenserna (Allgulander, 2008; American Psychiatric Association, 2013; Josephson
& Olson, 2012).
Vissa andra svårigheter kan förekomma hos individer som har ADHD. Exempelvis
förekommer inlärningssvårigheter, dyslexi och lägre akademisk förmåga. Individer med ADHD
uppvisar ofta även andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, som till exempel Asperger,
Tourettes syndrom, tvångssyndrom etc. (American Psychiatric Association, 2013;
Riksförbundet Attention, n.d.).
Arv anses vara den vanligaste orsaken till ADHD och familjemedlemmar uppvisar ofta ADHD
eller liknande problem. Exempelvis kan de gener som kontrollerar olika signalämnen, som
dopamin, serotonin och noradrenalin i hjärnan vara påverkade. Andra faktorer är moderns
alkoholintag under graviditeten och låg födelsevikt (Allgulander, 2008; Josephson & Olson,
2012).
Studier av hjärnan med hjälp av MRI (Magnetic Resonance Imaging) har visat att barn med
ADHD har mindre hjärnvolym än sina friska syskon. Prefrontala cortex som ansvarar för
uppmärksamhet, minne och problemlösning och cerebellum som kontrollerar motorik och
kognitiv planering är underutvecklade vid ADHD. Nedsatt funktion hos dessa delar av hjärnan
bör påverka de beteenden som är typiska vid ADHD (Crews & Boettiger, 2009; Krain
& Castellanos, 2006).
Att ställa diagnos
Om en individ har ett missbruk eller beroende kan detta försvåra diagnostisering av ADHD i
och med att flera av symptomen som uppkommer vid missbruk kan påminna om symptomen
vid ADHD. Symptomen kan även förändras eller försvinna, när individen minskar eller avslutar
sitt missbruk. Även andra tillstånd som depression kan påverka diagnostiseringen i och med att
depression kan ge upphov till symptom som koncentrationssvårigheter. Vid diagnostisering kan
information från anhöriga vara av vikt, eftersom de kände personen redan innan missbruket.
Vid diagnos av ADHD brukar två internationella diagnossystem användas, varav den ena är
världshälsoorganisationens, WHO:s, ICD-10, som använder begreppet hyperaktivitetsstörning
samt American Psyciatric Associations manual DSM-IV (Diagnostic and Statistical Manual of
Mental Disorder IV) (uppdaterad till DSM-V år 2013) som använder begreppet ADHD. Även
vissa undergrupper av ADHD beskrivs i dessa diagnossystem (Alborn & Fahlke, 2012;
American Psychiatric Association, 2013; Socialstyrelsen, 2002).
Det är på landstingets neuropsykiatriska mottagningar, boendemottagningar eller på så kallade
LVM – hem (LVM – Lag om Vård av Missbrukare i vissa fall), som neuropsykiatriska
utredningar brukar göras när det berör personer med missbruksproblem. På flera ställen är det
en förutsättning att individen ska ha varit drogfri i minst tre månader i och med att missbruket
kan ha resulterat i kortsiktiga eller långsiktiga kognitiva nedsättningar. Även abstinensen kan
påverka resultatet i utredningen och inte bara drogerna, i sig, vilket är ytterligare ett skäl till
tremånadersregeln. Utredningen kan dessutom äventyras i och med att risken för återfall är som
störst de första månaderna, vilket också är ett skäl till att individen ska ha varit drogfri i tre
månader (Alborn & Fahlke, 2012).
3
Beroende och missbruk
Det finns tio olika varianter av droger som ger upphov till beroendesjukdomar, allt från alkohol
och opiater till amfetamin. Även tobak och koffein brukar räknas till droger. Koffein kommer
dock inte att räknas som en beroendeframkallande drog i detta examensarbete. Drogerna har
den gemensamma egenskapen att de sätter igång hjärnans belöningssystem och missbruk av
droger öppnar vägar till belöningssystemet. Ofta gör drogen att individen känner sig ”hög” och
upplever ett välbehag (American Psychiatric Association, 2013).
Vid beroende påverkas hjärnans belöningssystem. Belöningssystemets funktion är att belöna
individen och skapa motivation till vardagliga aktiviteter som att äta, dricka, sova etc. Belöning
innebär att ett antal signalsubstanser som t.ex. dopamin frisätts i hjärnan, vilket leder till
upplevelse av njutning. Ett inlärt belönande beteende stannar kvar i minnet och ger upphov till
ett begär av fler sådana positiva upplevelser. Droger har samma effekt på hjärnans
belöningssystem som vardagliga beteenden, men är farliga därför att hjärnan kan lära sig föredra
njutningen av olika droger som alkohol, kokain, amfetamin och heroin framför de naturliga
belöningarna (Josephson & Olson, 2012).
Dopamin är en signalsubstans som påverkas av missbruk och dopamin frisätts i synapser i olika
områden i hjärnan, där nervtrådar innehållande dopamin går ut som från nucleus accumbens,
prefrontalcortex, amygdala och hippocampus. Missbrukaren får starka kopplingar till drogen,
vilket orsakar att han eller hon får starka positiva minnen av ruset och ger, i sin, tur en
emotionell koppling eller längtan att ta drogen igen. Droger med en snabb belöning är mer
beroendeframkallande än andra, vilket gör att till exempel kokain är mer beroendeframkallande
än vad alkohol är. Användning av till exempel kokain kan ge upphov till känslan av eufori.
Sårbarheten för missbruk påverkas även av genetiska faktorer och miljöfaktorer (Josephson &
Olson, 2012).
I DSM-V har beroende och missbruk slagits samman till en diagnos, beroende, medan de var
skilda diagnoser i DSM-IV. I DSM-V lades istället en beroendeframkallande omständighet till
dit exempelvis spelberoende hör. Dessutom anser många att beroende och missbruk är samma
fenomen trots att beroende kan vara en normal reaktion på en substans (American Psychiatric
Association, n.d.).
Enligt DSM-IV är beroende ett tillstånd där kognitiva, kroppsliga och beteendemässiga
symptom uppkommer därför att individen i fråga väljer att fortsätta använda någon form av
substans, trots att det ger upphov till en rad olika problem för individen. Bruket av substansen
ger upphov till så kallad tolerans, där individen måste ta en allt högre dos för att få en viss effekt
samt att individen får utsättningssymptom, abstinens, om personen tvärt skulle sluta ta
substansen. Många får även ett ”sug” eller ”craving” av att ta substansen, vilket är ett centralt
fenomen för en del forskare inom området (Allgulander, 2008).
Missbruk anses enligt DSM-IV vara ett återkommande användande av substanser, som
resulterar i att individen kan strunta i alldagliga sysslor såsom arbete, studier och hemmet och
exempelvis kör bil berusad. Individen ifråga kan fortsätta med drogerna, trots sociala problem
med familj och vänner och även dra sig undan från sådana aktiviteter som individen tidigare
var intresserad av. Vid missbruk behöver det inte nödvändigtvis finnas några tecken på
beroende (Allgulander, 2008; American Psychiatric Association, 2013).
4
Missbruksproblematik hos individer med ADHD
Forskning har visat att personer med ADHD löper en större risk att börja röka, dricka alkohol
och börja använda illegala droger. Hos personer med missbruksproblem är det så många som
mellan 20 och 35% som har diagnosen ADHD. Ljungberg beskriver i boken AD/HD i nytt ljus
från 2008 att personer med ADHD löper omkring en och en halv till fem gånger större risk att
hamna i någon form av missbruk (Alborn & Fahlke, 2012; Glass & Flory, 2010; Ljungberg,
2008).
Teorin om självmedicinering är den mest framträdande teorin, när det gäller droganvändning
och används för att förklara bland annat intag av nikotin hos personer som har ADHD. Droger
som nikotin har en påverkan på det centrala nervsystemet och leder till förbättringar i
uppmärksamhet och kognitiva funktioner, vilket skulle kunna förklara varför individer med
ADHD börjar röka (Alborn & Fahlke, 2012; Glass & Flory, 2010; Ljungberg, 2008).
Kognitiva funktioner, som minne och uppmärksamhet finns i prefrontala cortex och har också
en viktig funktion för personlighet, beslutsfattande och emotioner. Även riskvärdering sker här.
Problemen med kognitiva funktioner, riskvärdering, beslutsfattande och emotioner kan också
vara en anledning till att börja använda droger i och med förändring i prefrontala cortex hos
missbrukare (Allgulander, 2008; Crews & Boettiger, 2009; Josephson & Olson, 2012).
Sociala faktorer som påverkan från kompisar, olika normer och familjemedlemmar som röker
kan också förklara nikotinberoende och droganvändning. Exempelvis är medlemskap i
avvikande kompisgäng den vanligaste anledningen till att ungdomar hamnar i missbruk.
Dessutom har ungdomar med ADHD en större tendens att skaffa avvikande vänner. Dessa
ungdomar är också mer känsliga för att påverkas av sina vänner att börja använda droger.
Forskning har även kunnat koppla olika personlighetsdrag till ADHD, som bland annat
impulsivitet, extraversion och sensationssökande. Detta skulle också kunna förklara varför
personer med ADHD hamnar i missbruk när de vill prova något nytt (Glass & Flory, 2010;
Marshal, Molina, & Pelham, 2003; White, 2004).
En del forskare menar även på att samsjuklighet mellan ADHD och andra symptom spelar en
roll när ungdomar hamnar i beroende och/eller kriminalitet, där de vanligaste symptomen
skulle vara trotssyndrom (Oppositional Defiant Disorder (ODD)) och uppförandestörning
(Conduct Disorder (CD)). Ungefär 45-85% av alla barn och ungdomar med ADHD beräknas
uppvisa antingen ODD eller CD, medan 18-35% av alla vuxna med ADHD beräknas uppvisa
någon av dessa. Även andra typer av samsjuklighet förekommer, som t.ex. antisocial
personlighetsstörning, inlärningssvårigheter och ångestsjukdomar (Allgulander, 2008; Glass &
Flory, 2010).
Den internationella forskningsorganisationen International Collaboration on ADHD and
Substance Abuse, ICASA, har fokus på samsjuklighet mellan ADHD och missbruks- och
beroendeproblematik. Bland annat hoppas ICASA på att kunna öka livskvalitén hos individer
med samsjuklighet via forskning (International Collaboration on ADHD and Substance Abuse,
ICASA, n.d.). ICASA har låtit genomföra en studie i tio länder (Norge, Sverige,
Nederländerna, Belgien, Frankrike, Spanien, Schweiz, Ungern, Australien och USA) med
totalt 3558 deltagare. Olika screeningsmetoder användes för att ta reda på vilka som hade
missbruksproblematik och vilka som hade ADHD. Resultaten visade att 40,9% av deltagarna
uppvisade symptom på ADHD (van de Glind et al., 2013).
5
Vem har ansvaret för vård vid samsjuklighet i Sverige?
Enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer (2007) är det Hälso- och sjukvården samt
Socialtjänsten som ansvarar för vården av individer med samsjuklighet, alltså av de som både
har drabbats av en psykiatrisk eller somatisk sjukdom och missbruk. Av Norströms och
Thunveds (2011) kommentar till Socialtjänstlagen (SoL) framgår att även kommunen och
landstinget har ansvar för missbruks- och beroendevården. Enligt SoL 2 kap. 2 § (SFS
2001:453) har kommunen det yttersta ansvaret för att individer, som vistas i en kommun får
det stöd och hjälp som de behöver. Vård enligt SoL ska vara frivillig. Under 2014 har en
preliminär reviderad utgåva av Socialstyrelsens nationella riktlinjer utkommit, som utgår från de
nationella riktlinjerna från 2007 och som beräknas vara färdig under 2015 (Socialstyrelsen,
2014).
Ansvaret ligger hos Socialstyrelsen att på löpande uppdrag arbeta fram nationella riktlinjer för
en bra vård och omsorg, särskilt för vård och omsorg som kräver stora resurser. Dessa riktlinjer
ska vara till hjälp, när resurserna bland annat inom Hälso- och sjukvården och Socialtjänsten
ska användas effektivt och fördelas efter befolkningens behov. Riktlinjerna ska även kunna
påverka kvalitén hos Hälso- och sjukvården och Socialtjänsten så att rätt grupp får rätt sorts
vård och så att klienter, brukare och patienter ska kunna erbjudas en jämlik och god vård
(Socialstyrelsen, 2014).
Svenska kommuner och landsting (2010) anger ett antal centrala övergripande nationella
dokument, som berör den psykiska hälsan hos barn och ungdomar. Ett dokument är
slutrapporten Ambition och ansvar (SOU 2006:100), som berör till exempel samverkan,
samordning, resurser etc. inom vård, social omsorg och rehabilitering av psykiskt
funktionshindrade och psykiskt sjuka. Här framgår att det är kommuner och landsting som har
ansvaret för vård, stöd och service. Landstinget ska enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL)
(SFS 1982:763) utreda och behandla bl.a. psykisk sjukdom och kommunen ansvarar för bl.a. de
så kallade särskilda boendeformerna. Landstinget ska bl.a. enligt Hälso- och sjukvårdslagen
erbjuda en god hälso- och sjukvård åt de som är bosatta inom landstinget samt verka för en god
hälsa på lika villkor för hela befolkningen.
Det är landstinget som till största del ansvarar för Hälso- och sjukvården, men det är
kommunen som ansvarar för hemsjukvård för de individer som bor i särskilda boenden enligt
Socialtjänstlagen (SFS 2001:453) och Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade
(LSS) (SFS 1993:387). Landstinget ska även erbjuda beroendevård enligt HSL.
Landstinget ska enligt 8a§ och 8b§ HSL ingå överenskommelse med kommunen om samarbete
vid vård av personer med psykisk funktionsnedsättning och personer som missbrukar alkohol,
narkotika, andra beroendeframkallande medel, läkemedel eller dopningsmedel. Kommunen
och landstinget ska även enligt 2 kap. 7 § SoL kunna upprätta en individuell plan när den
enskilde har behov av insatser från både Socialtjänsten och Hälso- och sjukvårdsnämnden, så att
individen ska få sina behov tillgodosedda.
Behandling vid samsjuklighet
Enligt Socialstyrelsen (2014) är det viktigt att individer med samsjuklighet uppmärksammas så
att de kan få hjälp för båda tillstånden samtidigt. Socialstyrelsen (2014) konstaterar även att om
samsjuklighet är vanligt är det vetenskapliga underlaget för behandling begränsat och
fragmenterat genom att de studier som föreligger avser olika patientgrupper och olika
behandlingar under varierande tid. Dessutom kan individer med samsjuklighet ha andra
6
problem utöver samsjukligheten, som kräver ytterligare hjälpinsatser från andra myndigheter
och organisationer än de med direkt vårdansvar (Socialstyrelsen, 2014).
Vid samsjuklighet rekommenderar Socialstyrelsen (2014) flera olika former av insatser och
samordning av insatser. Socialstyrelsen (2014) föreslår bl.a. att psykiatriska team tillämpar
Assertive Community Treatment (ACT) och samordnar olika instansers insatser (case
management). Andra rekommendationer är psykosocial behandling i form av kognitiv
beteendeterapi (KBT) med eller utan motiverande samtal (MI). Ungdomar med alkohol- eller
narkotikaproblem föreslås behandlas med Adolescent Community Reinforcement Approach
(A-CRA) och Assertive Continuing Care (ACC). Fullständigare rekommendationer för
samordning kommer att inkluderas i de nya nationella riktlinjer som publiceras 2015
(Socialstyrelsen, 2014).
Socialstyrelsen (2014) presenterar, med hänvisning till kunskapsbrist inom området, inga
särskilda rekommendationer för farmakologisk behandling vid samsjuklighet, men anger ändå
att psykisk sjukdom bör behandlas även vid missbruk. Även Läkemedelsverket (2009)
framhåller att det vetenskapliga stödet för läkemedelsbehandling av individer med ADHD och
alkohol- och narkotikamissbruk är svagt och att det exempelvis saknas longitudinella studier
(Allgulander, 2008; Läkemedelsverket, 2013).
Farmakologisk behandling
Vid ADHD är dopaminomsättningen förändrad i hjärnan. Läkemedelsbehandling av ADHD
görs ofta med så kallade centralstimulerande läkemedel såsom metylfenidat som ingår i Ritalin,
amfetamin som ingår i Concerta eller atomoxetin som ingår i Strattera. Concerta var det första
godkända läkemedlet i Sverige vid behandling av ADHD. Dessa läkemedel gör att
signalsubstanserna dopamin och noradrenalin ökar i hjärnan, vilket även åstadkoms av droger
som kokain och metaamfetamin. Dock finns det risk för biverkningar. En högre dos av
metylfenidat minskar visserligen symptomen vid ADHD, men ger även biverkningar som
stereotypt beteende, sömnsvårigheter och ätstörningar. Läkemedelsbehandling kan förekomma
även när det gäller till exempel alkoholmissbruk, då läkemedel kan ges mot abstinens etc.
(Allgulander, 2008; Läkemedelsverket, 2009; Socialstyrelsen, 2014; Volkow & Swanson, 2003).
Läkemedlet bupropion används ibland vid behandling av ADHD. På marknaden finns två
produkter, där den verksamma beståndsdelen är bupropion; Voxra som främst används vid
behandling av depression genom påverkan av kemiska substanser i hjärnan som dopamin- och
noradrenalinhalter och Zyban som främst används vid rökavvänjning (FASS, 2014; FASS,
2013).
Vid mindre doser av dessa läkemedel minskar risken för att hamna i ett missbruk, snarare än
ökar, och det sker ingen toleransutveckling. Doserna skapar inte heller någon eufori. Dock
måste risken för missbruk bli värderad före och efter behandling. Dessutom ska behandling av
barn göras så att risken för substansmissbruk när de nått vuxen ålder minskas (Allgulander,
2008; Läkemedelsverket, 2009). Biederman, Wilens, Mick, Spencer och Faraone (1999) visade
i en longitudinell studie av pojkar i åldrarna sex till 17 år att fyra års farmakologisk behandling
minskar risken att hamna i missbruk med uppemot 85% i förhållande till kontrollgruppen.
Enligt Läkemedelsverket (2014) har forskningen kring ADHD-läkemedel ökat under senare år.
Det oftast använda läkemedlet har varit metylfenidat (ex. Ritalin). Under år 2013 behandlades
totalt 74 550 personer för ADHD i Sverige och detta år var metylfenidat det vanligaste
läkemedlet.
7
Läkemedelsbehandling vid ADHD är accepterat i Sverige och USA, men inställningen till detta
varierar mycket mellan andra nationer. Till exempel är mental ohälsa mycket stigmatiserande i
Kina och i Brasilien är acceptansen av medicinering mycket låg. I Norge har istället
medicinering mot ADHD ökat tjugofalt under en trettonårsperiod mellan 1996-2009
(Hinshaw et al., 2011; Volkow & Swanson, 2003).
Inte alla med diagnosen ADHD behöver farmakologisk behandling. Farmakologisk behandling
ska snarare ses som en del av ett behandlingsprogram när andra stödinsatser är otillräckliga.
Innan medicinering med exempelvis metylfenidat ska individen ha fått diagnosen ADHD och
en bedömning av om individen kommer att gynnas av behandlingen ska göras. Anhöriga måste
också informeras om behandlingens verkanssätt (Läkemedelsverket, 2009).
Syfte och frågeställningar
Syftet med detta examensarbete är att undersöka om behandling med centralstimulerande
läkemedel vid samsjuklighet mellan ADHD och missbruk minskar missbruksproblem.
De frågeställningar som kommer att sökas besvaras är:
x
x
Minskar medicinering risken för återfall i missbruk?
Föredrar individer med samsjuklighet medicinering framför substansen som de
missbrukat?
Metod
Litteratursökning
Sökning av vetenskapliga artiklar gjordes via databaserna PsycINFO, ProQuest och andra
databaser som finns att tillgå via Luleå tekniska universitet. Sökord var ADHD, behandling,
komorbiditet, missbruk, samsjuklikhet och vård. Sökord på engelska var ADHD, ADHD
treatment, addiction, treatment, comorbidity, medication, methylphenidate, substance abuse
och substance abuse treatment. Endast artiklar med peer-review inkluderades.
Sökning av information via de databaser som har använts startade med enklare ord i form av
ADHD, substance abuse etc. Sökningarna förfinades genom utökning av sökbegreppen med
fler villkor i syfte att uppnå tillräcklig avgränsning. Sekundära sökningar utfördes också genom
uppföljningar av referenser i de artiklar som bedömdes relevanta i de tidigare sökningarna.
Artiklarnas relevans bedömdes utifrån studiernas syfte, frågeställningar och metod.
I detta examensarbete kommer missbruk och beroende att användas synonymt med varandra.
Avgränsningar
Enbart källor som berör farmakologisk behandling av individer med samsjuklighet, i det här
fallet ADHD och missbruksproblematik, inkluderades.
8
Resultat
Studie 1. Methylphenidate for attention deficit hyperactivity disorder and
drug relapse in criminal offenders with substance dependence: a 24 week
randomized placebo-controlled trial (Konstantenius, Jayaram-Lindström,
Guterstan, Beck, Philips, & Franck, 2014)
I denna svenska studie presenteras en 24 veckor lång dubbelblindkontrollerad, placebokontrollerad och randomiserad studie av effekten av medicinering med metylfenidat på ADHD
och effekten på återfall hos personer med ADHD och amfetaminberoende.
Försökspersoner var 54 fängelsedömda män i åldern 18 till 65 år från tre olika anstalter som
deltog frivilligt i studien. Försökspersonerna hade diagnostiserats enligt DSM-IV med ADHD
och amfetaminmissbruk under de senaste 12 månaderna. Försökspersonerna fördelades
slumpmässigt på två grupper om 27 individer, där den ena gruppen fick metylfenidat och den
andra gruppen placebo.
Medicineringen inleddes två veckor innan de frigavs från fängelset och fortsatte under 24
veckor. Startdosen var 18 mg antingen metylfenidat eller placebo och ökades sedan var tredje
dag med 26 mg under 19 dagar till dosen 180 mg. Under de 12 första veckorna behandlades
försökspersonerna en gång i veckan med individuell kognitiv beteendeterapi för att motverka
återfall i missbruk.
ADHD-symptom mättes med Conners’ Adult ADHD Self-rating Scale (CAARS:SV) och
Clinical Global Impression Scale (CGA), samt med Outcome Questionnaire 45 (OQ45) för
övriga psykiatriska symptom. Halterna av bland annat drogerna amfetamin, kokain, cannabis
och opiater fastställdes genom urinprov.
Resultaten visade att gruppen som fick metylfenidat förbättrade sitt ADHD-symptom
hyperaktivitet via självskattningar i CAARS:SV signifikant mer än de som hade fått placebo.
Sjutton försökspersoner som fick metylfenidat uppvisade en minskning av symptomen
ouppmärksamhet och hyperaktivitet, som var minst 30% större än placebogruppens.
Förutom en förbättring av ADHD-symptomen enligt CAARS:SV hos metylfenidatgruppen
minskade deras risk för återfall och de fullföljde behandlingen i större utsträckning. Minskad
risk för återfall inkluderade även amfetamin, som majoriteten av försökspersonerna hade
missbrukat.
Studie 2. Atomoxetine treatment of adults with ADHD and comorbid
alcohol use disorders (Wilens, Adler, Weiss, Michaleson, Ramsey, Moore,
Renard, Brady, Trzepecz, Schuh, Ahrbecker, & Levine, 2008)
Studien var dubbelblindkontrollerad, randomiserad och placebokontrollerad och hade syftet att
undersöka om atomoxetin är verksamt för vuxna med ADHD och alkoholproblem.
Försökspersonerna uppvisade hög risk för återfall och hade slutat dricka alkohol mellan fyra till
30 dagar innan studien genomfördes, vilket orsakade abstinensbesvär.
Försökspersonerna var 18 år eller äldre och från USA eller Kanada. Alla hade diagnosen
ADHD och uppfyllde kriterierna för alkoholproblematik enligt DSM-IV-TR. ADHDdiagnosen bekräftades med hjälp av kliniska intervjuer med Adult ADHD Clinician Diagnostic
Scale, samt ADHD Investigator Symptom Rating Scale (AISRS). Även andra mått användes
9
som självskattningar och Clinical Global Impression ADHD-improvement Scale (CGIADHD-S).
Totalt 147 av 215 kandidater valdes ut till studien och fördelades slumpmässigt på en
kontrollgrupp som fick placebo och en behandlingsgrupp som fick atomoxetin.
Behandlingsgruppen fick en startdos på 25 mg den första veckan och under den kommande
månaden höjdes dosen till 100 mg. Medicineringen pågick under 12 veckor.
Med hjälp av Kaplan-Meierskattning uppskattades tiden för återfall.
ADHD-symptomen visade på en signifikant förbättring i behandlingsgruppen jämfört med
placebogruppen, även hos de som hamnade i återfall. Dock fanns det ingen skillnad mellan
grupperna när det gällde återfall enligt Kaplan-Meiers skattning. Atomoxetin minskade även
signifikant tung användning av alkohol med ca 26% hos behandlingsgruppen jämfört med
placebogruppen under en period på 12 veckor. Detta kan tänkas ha berott på att atomoxetin
minskar ADHD-symptom och att missbruksbeteendet förbättras över tid. Förbättring av tungt
drickande skedde trots att deltagarna inte deltog i något annat psykosocialt behandlingsprogram
för missbruk förutom 12-stegsprogram, vilket annars rekommenderas i samband med missbruk.
Studie 3. Treatment of cocaine dependent treatment seekers with adult
ADHD: Double-Blind comparison of methylphenidate and placebo (Levin,
Evans, Brooks, & Garawi, 2007)
Studien var en dubbelblindkontrollerad jämförelse mellan metylfenidat och placebo, som
behandling av ADHD-symptom hos kokainberoende individer som hade sökt vård.
Av de totalt 106 försökspersonerna var 88 män och alla hade sökt vård i öppenvården för
kokainmissbruk. Åldrarna var mellan 18 och 60 år. Alla var diagnostiserade med ADHD och
kokainberoende enligt DSM-IV. De som hade andra psykiatriska sjukdomar förutom ADHD
eller var beroende av andra substanser än kokain exkluderades. Alla försökspersoner fick
individuell kognitiv beteendeterapi varje vecka.
Deltagarna fick fylla i självskattningsformulären Wender Utah Rating Scale (WURS) och
Adult ADHD Rating Scale (AARS) för bedömning av ADHD-symptom i barndomen och i
vuxen ålder. Varje vecka utfördes en utvärdering med hjälp av AARS, the Clinical Global
Improvement Scale (CGI) och the Target Adult Attention Deficit Disorder Scale (TAADDS)
för att fastställa förändringar av ADHD-symptomen.
Tjugofyra försökspersoner från placebogruppen och 24 från metylfenidatgruppen genomförde
hela studien på 14 veckor. Enligt AARS uppvisade 54 försökspersoner minst 30% minskning av
ADHD-symptom och minskningen var lika stor hos bägge grupperna. Självskattningar på CGI
ADHD Improvement Scale visade att 16 deltagare ur placebogruppen och 18 ur
metylfenidatgruppen upplevde förbättringar. Även TAADS visade på lika stora minskningar av
ADHD-symptomen i bägge grupperna, ca 30%.
För kokainberoendet erhölls ingen signifikant skillnad mellan grupperna. Dock fick fler i
placebogruppen abstinens under behandlingsperioden. Ingen signifikant skillnad fanns heller
när det gällde ”sug” eller ”craving” efter drogerna.
10
Studie 4. Treatment of methadone-maintained patients with adult ADHD:
Double-blind comparison of methylphenidate, bupropion and placebo
(Levin, Evans, Brooks, Kalbag, Garawi, & Nunes, 2006)
Denna studie var en dubbelblindkontrollerad 12 veckor lång studie av effekterna av
metylfenidat och bupropion på ADHD-symptom hos vuxna. Nittioåtta försökspersoner
fördelades slumpmässigt på tre grupper; en grupp erhöll metylfenidat, en burpropion och en
placebo. Män utgjorde 57% av försökspersonerna och samtliga genomgick metadonbehandling.
Samtliga försökspersoner hade ADHD enligt DSM-IV. Dock uppfyllde endast 53% av
deltagarna kriterierna för kokainberoende eller missbruk. Försökspersonerna fick även genomgå
individuell kognitiv beteendeterapi varje vecka.
ADHD-symptomen mättes med Kaplan-Meier överlevnadskurva, Adult ADHD Rating Scale
(AARS), the Clinical Global Improvement Scale (CGI) m.fl. mått.
Alla grupper uppvisade efter några veckor minskat drogberoende, men grupperna skiljde sig
inte signifikant. Totalt tio försökspersoner från alla grupper uppvisade abstinens under de två
första veckorna av behandlingsfasen. Av de som missbrukade kokain var det bara sju som
upplevde abstinens vid något tillfälle under studien.
ADHD-symptomen visade sig minska med minst 30% enligt AARS med något lägre resultat i
gruppen som fick metylfenidat (34%) och något högre hos gruppen med bupropion (49%)
jämfört med placebogruppen (46%). Ingen grupp skiljde sig dock signifikant från någon annan.
Vad detta beror på framgår inte och behandling med metadon verkade inte ha någon effekt på
de tre grupperna, trots att 96% av försökspersonerna fullföljde denna behandling under studien.
Studie 5. Double-blind placebo-controlled trial of methylphenidate in the
treament of adult ADHD patients with comorbid cocaine dependence
(Schubiner, Saules, Arfken, Johanson, Schuster, Lockhart, Edwards, Donlin,
& Pihlgren, 2002)
Detta var en 12 veckor lång dubbelblindkontrollerad, placebokontrollerad, randomiserad studie
av effekten av metylfenidat på ADHD-symptom och kokainberoende. I studien deltog 48
kokainberoende vuxna i åldern 18 till 55 år, som mötte kriterier enligt DSM-IV för både
kokainberoende och ADHD. De fördelades jämnt på behandlingsgrupp och kontrollgrupp.
Försökspersonerna rekryterades genom lokala nyhetstidningar och genom radioprogram.
Personer med IQ lägre än 75 exkluderades.
Alla försökspersoner fick kognitiv beteendeterapi, KBT, två gånger i veckan för sitt
kokainberoende och en manual upprättades för totalt 24 gruppterapisessioner med två till sex
personer i varje grupp. Även individuella KBT-sessioner förekom varje vecka för att behandla
kombinationen av ADHD-symptom och missbruk.
Mätningar gjordes av både ADHD och missbruk. ADHD mättes av både psykiatrikern och
försökspersonerna enligt en självskattningslista samt med ADHD Symptom Checklist. Global
Improvement Scale, CGI, användes i slutet på varje månad för att bestämma förändringar av
ADHD-symptom. Droganvändning kontrollerades även med urinprov tre gånger i veckan
samt med hjälp av en strukturerad intervju kallad ASI (Addiction Severity Index), med Tiffany
Cocaine Craving Scale och med självrapportering.
11
Femtioåtta procent av placebogruppen och 45% av behandlingsgruppen fullföljde studien.
Resultatet visade inte på någon signifikant skillnad mellan grupperna vad gällde ADHDsymptom. Dock hade behandlingsgruppen något högre medelvärde enligt ASI jämfört med
placebogruppen. Behandlingsgruppen uppvisade något lägre antal symptom på hyperaktivitet
och skattade sig själv som signifikant friskare än placebogruppen. Även läkare kunde konstatera
en signifikant skillnad mellan grupperna. Grupperna skiljde sig inte åt på något av måtten på
kokainberoende, men placebogruppen hade spenderat mer pengar på droger än
behandlingsgruppen. I övrigt framkom inga större förändringar vad gällde missbruk.
Studie 6. Bupropion treatment for cocaine abuse and adult attentiondeficit/hyperactivity disorder (Levin, Evans, McDowell, Brooks, & Nunes,
2002)
I denna 12 veckor långa studie var syftet att ta reda på huruvida bupropion är effektivt för
individer med ADHD och kokainmissbruk. Studien är en replikering av en studie av effekten
av metylfenidat (Wilens, Biederman, Spencer, & Prince, 1995). Avsikten var att jämföra
effekten av burpropion med effekten av metylfenidat.
Av 134 intresserade försökspersoner infann sig 32 till screening. Av dessa valdes till slut 12
försökspersoner ut. Alla var män. Bortfallet begränsade sig till två försökspersoner.
Försökspersonerna behandlades i två till fyra veckor med en daglig dos på 250 – 400 mg
bupropion. Läkemedlet lämnades ut i mindre doser vid en behandlingsenhet vid tre tillfällen
under en vecka. Försökspersonerna behandlades också mot återfall i terapisessioner, där
kognitiva strategier och beteendestrategier för undvikande av droger tränades.
Varje vecka togs blodprov för att undersöka halterna av bupropion. ADHD-symptom mättes
med The ADHD Rating Scale och Attention Deficit Disorder Symptom scale (TADDS).
Droganvändning mättes med Addiction Severity Index (ASI), ett mått på suget efter kokain,
och med urinprov. Dataanalys gjordes sedan med oberoende t-test för kontinuerliga mått vid
jämförelse mellan grupper och beroende t-test för att ta pröva förändringar av ADHDsymptom och droganvändning inom gruppen.
Försökspersonerna rapporterade en del biverkningar av medicineringen som sömnproblem,
yrsel etc. Det gick att se signifikanta förbättringar i ADHD-symptomen mellan första veckan
och de sista veckorna, när det till exempel gällde uppmärksamhet, impulsivitet och
hyperaktivitet. Inga signifikanta skillnader erhölls mellan de två grupperna, när det gällde
förbättring av ADHD-symptomen. I båda grupperna hade försökspersonerna mindre sug efter
kokain vid slutet av studien. Vid jämförelse med effekten av metylfenidat (Wilens et al., 1995)
var effekten av bupropion lika stor vad gällde sug efter kokain.
Författarna menar att bupropion är ett effektivt läkemedel för behandlingen av ADHD och
missbruk, därför att ett fåtal försökspersoner rapporterade känsla av eufori under behandlingen.
Det framhålls även att bupropion är verksamt mot andra symptom, som till exempel depression
med få effekter på hjärtat (kardiotoxisk effekt). Det framgår dock inte hur vanligt det är med
effekter på hjärtat av andra läkemedel.
12
Studie 7. A controlled trial of methylphenidate in adults with attention
deficit/hyperactivity disorder and substance use disorders (Carpentier, de
Jong, Dijkstra, Verbrugge, & Krabbe, 2002)
Studien är en dubbelblindkontrollerad, multipel cross-over-studie med placebo-kontroll, där
effekten av metylfenidat jämfördes med placebo. Syftet var att undersöka korttidseffekterna av
metylfenidat på ADHD vid missbruk. Tjugofem försökspersoner, som samtliga uppvisade något
missbruk och också uppvisade ADHD enligt DSM-IV deltog. Försökspersonerna led i vissa fall
av ytterligare psykiatriska sjukdomstillstånd enligt intervjuer med försökspersonerna och deras
anhöriga.
ADHD-symptom undersöktes med en holländsk version av ADHD Rating Scale-IV, Clinical
Observation Scale och The Clinical Global Impression Scale. Försökspersonerna fick genomgå
två faser av placebo respektive medicinering och randomiserades på två grupper med varsin
crossover-sekvens av behandlingsbetingelser; placebo-behandling-placebo-behandling och
behandling-placebo-behandling-placebo.
Nitton av de 25 försökspersonerna slutförde studien. Både behandlingsbetingelsen och
placebobetingelsen gav signifikant minskade ADHD-symptom enligt alla tre måtten redan efter
en veckas behandling. Metylfenidat gav dock ett antal biverkningar, som inte uppträdde vid
placebo. En MANOVA med de tre beroendemåtten visade dock inte på större effekt av
behandling än av placebo. Fem försökspersoner reagerade inte alls på behandlingen vad gällde
ADHD-symptom.
Studie 8. Sustained release methylphenidate for the treatment of ADHD in
amphetamine abusers: A pilot study (Konstenius, Jayaram-Lindström, Beck, &
Franck, 2009)
I denna dubbelblindkontrollerade, randomiserade studie med placebokontroll undersöktes om
medicinering med metylfenidat är en möjlig behandling för vuxna med ADHD och
amfetaminberoende. Studien motiverades av att det fanns skäl att förvänta sig att metylfenidat
påverkar både ADHD-symptom och tendensen till återfall vid kroniskt amfetaminberoende.
Trettiofyra vårdsökande kvinnliga och manliga försökspersoner i åldrarna 18 – 65 år deltog.
Samtliga uppfyllde kriterier för amfetaminberoende enligt DSM-IV under de senaste 12
månaderna. Studien pågick under 13 veckor varav 12 veckor utgjorde behandlingsperioden.
Behandlingsgruppen fick en startdos på 18 mg metylfendiat. Dosen ökades till 72 mg under en
period av 10 dagar.
Med Conner´s adult ADGD Self and Observer scale (CAARS:SV och CAARS:O) värderades
ADHD-symptomen och Addiction Severity Index Scale (ASI) användes för bestämning av
psykisk hälsa och droganvändning. Med metoden Time-Line Follow-Back self-report
interview (TLFB) och en sjugradig visuell analog “craving”-skala mättes droganvändning en
gång i veckan. Även urinprov togs för att bland annat mäta halten amfetamin.
De statistiska analyserna kunde inte påvisa några effekter av metylfenidat på ADHDsymptomen. Både behandlings- och kontrollgrupp uppvisade dock förbättringar enligt de
självrapporterade måtten mot slutet av behandlingsperioden. Grupperna skiljde sig inte heller åt
vad gällande amfetaminmissbruk, fasthållande vid behandling och återfallsrisk.
13
Slutsatser
Av studierna framgår överlag att farmakologisk behandling av individer med ADHD och
missbruksproblematik ger förbättring av ADHD-symptomen. Även hos de försökspersoner,
som hamnade i återfall i studie två (Wilens et al., 2008) förbättrades ADHD-symptomen hos
de från behandlingsgruppen jämfört med de från placebogruppen. Förbättringarna av ADHDsymptomen var minst 30% i studierna ett (Konstenius et al., 2014) och fyra (Levin et al., 2006).
I studie ett (Konstenius et al., 2014) minskade även risken att hamna i återfall. Dock kan
tilläggas att i flertalet studier förekom även andra typer av behandling, som återfallsprevention,
kognitiv beteendeterapi, gruppterapi etc. I studie sex (Levin et al., 2008) minskade även risken
för ”sug” efter drogen i slutet av behandlingen.
Diskussion
Resultatdiskussion
Farmakologisk behandling verkar vara en bra metod för behandling av ADHD vid
samsjuklighet med missbruk, även om studierna inte visar på en entydig och tydlig effekt. Om
ADHD-symptom som impulsivitet och hyperaktivitet skulle kunna vara en bidragande faktor
till att individer hamnar i missbruk, som White (1999) föreslår, eller till att individer använder
droger som självmedicinering, vilket Glass och Flory (2010) hävdar, skulle resultaten kunna
tolkas som att förutsättningarna för minskat missbruk har förbättrats i och med att ADHDsymptomen har minskat.
Visserligen var det få studier som visade på något om risken att hamna i återfall i missbruk, men
minskad återfallsrisk skulle kunna förväntas åtminstone hos de som hade upplevt positiv verkan
av medicinering och själva hade rapporterat önskan om att fortsätta behandlingen.
Ingen av studierna tillämpar både kvalitativ och kvantitativ metod. Kanske hade studierna
kunnat genera mer information ifall försökspersonerna även hade blivit intervjuade med mer
öppna intervjuer om sina upplevelser och förbättringar än att enbart få skatta sina upplevelser
på skalor?
Inverkan av andra insatser som pågick under studierna är oklar. I flertalet studier påverkades
försökspersonerna av andra behandlingar, vilket kan ha stört resultaten. Studierna hade även
kunnat erbjuda fler jämförande resultat, som om det minskade missbruket kunde bero på
minskade ADHD-symptom i och med medicinering eller om det snarare kunde bero på
exempelvis den terapi de fick genomgå.
I studierna har den samtidiga effekten på både ADHD och missbruk studerats. Det kan dock
vara bättre att behandla tillstånden var för sig och under olika tidsperioder. Detta hävdas
exempelvis av Wilens (2004), som menar att missbruksproblematiken bör behandlas först och
att senare behandling av ADHD då blir effektivare. Andra sjukdomar, som till exempel
depression bör behandlas före behandlingen av ADHD om den andra sjukdomen har en större
negativ inverkan på individen än vad ADHD-symptomen har.
Huruvida medicinering upplevs som en bra behandlingsmetod är troligen individuellt. En del
kanske föredrar olika former av terapier framför medicinering, medan andra kanske föredrar
medicinering och eller en kombination av behandlingsmetoder. Enligt Kalbag och Levin
(2005) har individer med ADHD dock svårare att bearbeta information och har större svårighet
att sitta med på gruppmöten som till exempel Anonyma alkoholister erbjuder, vilket gör att
icke-medicinska behandlingar kan vara olämpliga. Individer med ADHD har också större
14
benägenhet att hoppa av sådan behandling på grund av sin impulsivitet (Kalberg & Levin,
2005).
Även om resultaten överlag påvisar förbättring av ADHD-symptom framgår det inte mycket
om hur missbruk upplevs eller om medicinering ger ett minskat missbruk hos individer med
ADHD. Detta påvisar ett behov av fler studier, där det exempelvis undersöks om förbättrade
ADHD-symptom och/eller förbättrade kognitiva funktioner minskar behovet av
självmedicinering med droger.
Ingen av studierna visar om försökspersonerna lyckas hålla sig ifrån missbruk och
droganvändning på sikt. Orsaken är att samtliga studier är kortidsstudier, där den längsta
studien var 24 veckor lång, vilket är för begränsat. Det finns ett uppenbart behov av kunskap
från långtidsstudier inom området.
Metoddiskussion
Det förekommer ett stort antal påståenden, även i vetenskapliga artiklar om samsjuklighet
mellan ADHD och missbruksproblematik och behandlingsmetoder som ska vara effektiva. Att
komma åt de vetenskapliga studierna bakom dessa påståenden var problematiskt. Ett antal
studier berör även andra former av samsjuklighet till exempel schizofreni och missbruk,
depression och beroende etc. och väldigt få studier berör just ADHD och beroende. Många
studier är även gjorda på vuxna och ett mindre antal berör barn och ungdomar, trots att
samsjuklighet mellan ADHD och missbruk även förekommer bland dessa. Det förekom även
artiklar som enbart kunde erhållas mot avgift, vilket också försvårade sökningen.
Även om varken Läkemedelsverket (2009) eller Socialstyrelsen (2014) har några särskilda
rekommendationer vad gällande medicinering kring samsjuklighet är medicinering vid enbart
ADHD vanligt. Läkemedel som metylfenidat ökar dessutom signalsubstanserna dopamin och
noradrenalin i hjärnan precis som till exempel kokain och metaamfetamin gör, vilket gör att
det kan vara svårt att urskilja medicinernas effekt på beteendet (Volkow & Swanson, 2003).
Validitet och reliabilitet
Även om studierna inte alltid ger bestämda besked om medicinering är en effektiv
behandlingsmetod vid samsjuklighet har studierna hög validitet och hög reliabilitet. Studierna
är experimentella och tillämpar och redovisar den kontrollmetodik som behövs i form av
randomisering, dubbelblindförfarande och placebobetingelser för att slutsatser om kausala
förhållanden ska kunna dras. I studierna tillämpas samma eller liknande mätmetodik och
statistiska testmetoder, vilket skapar förutsättningar för jämförbarhet på objektiva grunder.
Överlag är också resultaten likartade, vilket är ett tecken på god validitet.
Urvalet av försökspersoner är dock inte helt representativt. Majoriteten är män över 18 år. Det
skapar svårigheter med att generalisera resultaten till kvinnor och barn. Att barn är
underrepresenterade kan förklaras bl.a. av komplikationen att föräldrarnas samtycke krävs och
de speciella risker som kan finnas vid medicinering av individer som utvecklas. Att studierna är
korttidsstudier förhindrar slutsatser om långtidseffekter, vilka är avgörande för nyttan med en
behandling.
Vad gäller arbetet med litteraturstudien har den relativt hög validitet och reliabilitet, då flera
relevanta studier har påträffats och slutsatser har kunnat dras utifrån dessa. Några relevanta
15
studier har av praktiska och ekonomiska skäl inte kunnat tas med, vilket begränsat validiteten
något.
Förslag på vidare studier
Relativt få studier av behandling av ADHD och missbruksproblematik har publicerats. De
studier som finns har överlag varit korttidsstudier. Behovet av forskning inom området ter sig
stort. Samsjuklighet med missbruk är ett problem även vid andra sjukdomar än ADHD.
Motsvarande kunskapsbehov finns för kombinationen missbruk och depression, stress,
ångestattacker och ätstörningar.
Eftersom behandling av ADHD och missbruk ofta innehåller terapi finns ett behov av att
undersöka hur exempelvis KBT interagerar med effekter av medicinering. En sådan studie har
presenterats av Weiss et al. (2012), där effekten av KBT tillsammans med farmaka eller placebo
studerades och visade att sådana undersökningar är genomförbara.
Barn med ADHD är särskilt viktiga att studera eftersom de, åtminstone i lägre åldrar, ännu inte
har utvecklat missbruk och därför finns chansen att ingripa innan missbruk utvecklas. Tidig
medicinering kan kanske undanröja behovet av senare självmedicinering med droger?
En icke-medicinsk behandlingsmetod, som inte tas upp i Socialstyrelsens nationella riktlinjer
(2014) är neuro-feedback, i vilka individer med ADHD tränas vid olika EEG
(elektroencefalogram) frekvenser eller att kontrollera Slow Cortical Potentials (SCP) i
sensomotoriska cortex. Neuro-feedback har inte bara visat sig lovande vid ADHD, utan även
vid andra sjukdomar som missbruk, ADD, depression mm. Neuro-feedback skulle eventuellt
kunna vara en icke-medicinsk behandlingsform för behandlingen vid samsjuklighet mellan
ADHD och missbruk (Drechsler et al., 2007; EEG Education & Research Inc, n.d).
Förslag på vidare studier:
– Studier av samsjuklighet hos kvinnor.
– Långtidsstudier av effekter av behandling vid samsjuklighet, särskilt av huruvida läkemedel
föredras framför droger.
– Studier av samsjuklighet hos barn och ungdomar.
– Studier av effekten av icke-medicinska behandlingsformer vid samsjuklighet.
16
Referenser
Alborn, S., & Fahlke, C. (red.). (2012). Handbok i missbrukspsykologi: Teori och tillämpning.
Malmö: Liber.
Allgulander, C. (2008). Introduktion till klinisk psykiatri (2:a uppl.). Lund: Studentlitteratur.
American Psychiatric Association. (2013). Diagnostic and statistical manual of mental disorders:
DSM-5 (5th ed.). Arlington, VA: American Psychiatric Association.
American Psychiatric Association. (n.d.). Dsm-5. Hämtad från http://www.psychiatry.org/
Biederman, J. (2003). Pharmacotherapy for attention-deficit/hyperactivity disorder (ADHD)
decreases the risk for substance abuse: Findings from a longitudinal follow-up of youths
with and without ADHD. Journal of Clinical Psychiatry, 64(Suppl11), 3-8. Hämtad från
http://www.psychiatrist.com/
Biederman, J., Wilens, T. E., Mick, E., Spencer, T., & Faraone, S. V. (1999).
Pharmacotherapy of attention-deficit/Hyperactivity disorder reduces risk for substance
use disorder. Pediatrics, 104(2). Hämtad från http://pediatrics.aappublications.org/
Carpentier, P. J., de Jong, C. A. J., Dijkstra, B. A. G., Verbrugge, C. A. G., & Krabbe, P. F.
M. (2005). A controlled trial of methylphenidate in adults with attention
deficit/hyperactivity disorder and substance use disorders. Addiction, 100(12), 1868-1874.
doi:10.1111/j.1360-0443.2005.01272.x
Crews, F. T., & Boettiger, C. A. (2009). Impulsivity, frontal lobes and risk for
addiction. Pharmacology, Biochemistry and Behavior, 93(3), 237-247.
doi:10.1016/j.pbb.2009.04.018
Drechsler, R., Straub, M., Doehnert, M., Heinrich, H., Steinhausen, H., & Brandeis, D.
(2007). Controlled evaluation of a neurofeedback training of slow cortical potentials in
children with attention Deficit/Hyperactivity disorder (ADHD). Behavioral and Brain
Functions, 3. doi:10.1186/1744-9081-3-35
EEG Education & Research Inc. (n.d.). Frequently Asked Questions. Hämtad från
http://www.eegspectrum.com/
FASS. (2014). Zyban. Hämtad från http://www.fass.se/
FASS. (2013). Voxra. Hämtad från http://www.fass.se/
Glass, K., & Flory, K. (2010). Why does ADHD confer risk for cigarette smoking? A review of
psychosocial mechanisms. Clinical Child and Family Psychology Review, 13(3), 291-313.
doi:10.1007/s10567-010-0070-3
Hinshaw, S. P., Scheffler, R. M., Fulton, B. D., Aase, H., Banaschewski, T., Cheng, W., . . .
Weiss, M. (2011). International variation in treatment procedures for ADHD: Social
context and recent trends. Psychiatric Services, 62(5), 459-64. Hämtad
från http://ps.psychiatryonline.org/
17
International Collaboration on ADHD and Substance Abuse, (ICASA). (n.d.). About ICASA.
Hämtad från http://www.adhdandsubstanceabuse.org/
Josephson, A., & Olson, L. (red.). (2012). Hjärnan (2:a uppl.) Karolinska Institutet University
Press.
Kalbag, A. S., & Levin, F. R. (2005). Adult ADHD and substance abuse: Diagnostic and
treatment issues. Substance use & Misuse, 40(13-14), 1955-1981.
doi:10.1080/10826080500294858
Konstenius, M., Jayaram-Lindström, N., Beck, O., & Franck, J. (2009). Sustained release
methylphenidate for the treatment of ADHD in amphetamine abusers: A pilot study. Drug
and Alcohol Dependence, 108(1-2), 130-133. doi:10.1016/j.drugalcdep.2009.11.006
Konstenius, M., JayaramǦLindström, N., Guterstam, J., Beck, O., Philips, B., & Franck, J.
(2014). Methylphenidate for attention deficit hyperactivity disorder and drug relapse in
criminal offenders with substance dependence: A 24Ǧweek randomized placeboǦcontrolled
trial. Addiction, 109(3), 440-449. doi:10.1111/add.12369
Krain, A. L., & Castellanos, F. X. (2006). Brain development and ADHD. Clinical Psychology
Review, 26(4), 433-444. doi:10.1016/j.cpr.2006.01.005
Levin, F. R., Evans, S. M., McDowell, D. M., Brooks, D. J., & Nunes, E. (2002). Bupropion
treatment for cocaine abuse and adult attention-deficit/hyperactivity disorder. Journal of
Addictive Diseases, 21(2), 1-16. Hämtad från http://www.tandfonline.com/
Levin, F. R., Evans, S. M., Brooks, D. J., Kalbag, A. S., Garawi, F., & Nunes, E. V. (2006).
Treatment of methadone-maintained patients with adult ADHD: Double-blind
comparison of methylphenidate, bupropion and placebo. Drug and Alcohol
Dependence, 81(2), 137-148. doi:10.1016/j.drugalcdep.2005.06.012
Levin, F. R., Evans, S. M., Brooks, D. J., & Garawi, F. (2007). Treatment of cocaine
dependent treatment seekers with adult ADHD: Double-blind comparison of
methylphenidate and placebo. Drug and Alcohol Dependence, 87(1), 20-29.
doi:10.1016/j.drugalcdep.2006.07.004
Ljungberg, T. (2008). AD/HD i nytt ljus. Västra Frölunda: Exiris.
Läkemedelsverket. (2009). Läkemedelsbehandling av ADHD - ny rekommendation. Hämtad
från http://www.lakemedelsverket.se/
Läkemedelsverket. (2013). Läkemedelsverket följer upp behandlingen med centralstimulantia vid
ADHD. Hämtad från http://www.lakemedelsverket.se/
Läkemedelsverket. (2014). Användning av ADHD-läkemedel 2013 kartlagd. Hämtad från
http://www.lakemedelsverket.se/
Marshal, M. P., Molina, B. S. G., & Pelham, W. E., Jr. (2003). Childhood ADHD and
adolescent substance use: An examination of deviant peer group affiliation as a risk
factor. Psychology of Addictive Behaviors, 17(4), 293-302. doi:10.1037/0893-164X.17.4.293
18
Norström, C., & Thunved, A. (2011). Nya sociallagarna med kommentarer, lagar och förordningar
som de lyder den 1 januari 2011 (24:e uppl.). Vällingby: Norstedts juridik.
Riksförbundet Attention. (n.d.). Adhd. Hämtad från http://www.attention-riks.se/
Schubiner, H., Downey, K. K., Arfken, C. L., Johanson, C., Schuster, C. R., Lockhart, N., . .
. Pihlgren, E. (2002). Double-blind placebo-controlled trial of methylphenidate in the
treatment of adult ADHD patients with comorbid cocaine dependence. Experimental and
Clinical Psychopharmacology, 10(3), 286-294. doi:10.1037/1064-1297.10.3.286
SFS 1982:763. Hälso- och sjukvårdslag (1982:763). Stockholm: Socialdepartementet. Hämtad
från http://www.riksdagen.se/
SFS 1993:387. Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. Stockholm:
Socialdepartementet. Hämtad från http://www.riksdagen.se/
SFS 2001:453. Socialtjänstlagen (2001:453). Stockholm: Socialdepartementet. Hämtad från
http://www.riksdagen.se/
Socialstyrelsen. (2002). ADHD hos barn och vuxna. Hämtad från http://www.socialstyrelsen.se/
Socialstyrelsen. (2007). Nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevård. Hämtad
från http://www.socialstyrelsen.se/
Socialstyrelsen. (2014). Nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevård 2014. Hämtad från
http://www.socialstyrelsen.se/
SOU 2006:100. Ambition och ansvar: Nationell strategi för utveckling av samhällets insatser till personer
med psykiska sjukdomar och funktionshinder. Stockholm. Hämtad från
http://www.regeringen.se/content/1/c6/19/39/49/438e4a37.pdf
Svenska kommuner och landsting. (2010). Nationella dokument. Hämtad från
http://www.skl.se/
van de Glind, G., Van EmmerikǦvan Oortmerssen, K., Carpentier, P. J., Levin, F. R., Koeter,
M. W. J., Barta, C., . . . van den Brink, W. (2013). The international ADHD in substance
use disorders prevalence (IASP) study: Background, methods and study
population. International Journal of Methods in Psychiatric Research, 22(3), 232-244. Hämtad
från http://onlinelibrary.wiley.com/
Volkow, N. D., & Swanson, J. M. (2003). Variables that affect the clinical use and abuse of
methylphenidate in the treatment of ADHD. The American Journal of Psychiatry, 160(11),
1909-1918. doi:10.1176/appi.ajp.160.11.1909
Weiss, M., Murray, C., Wasdell, M., Greenfield, B., Giles, L., & Hechtman, L. (2012). A
randomized controlled trial of CBT therapy for adults with ADHD with and without
medication. BMC Psychiatry, 12. doi:10.1186/1471-244X-12-30
19
White, J. D. (1999). Personality, temperament, and ADHD: A review of the
literature. Personality and Individual Differences, 27(4), 589-598. doi:10.1016/S01918869(98)00273-6
Wilens, T. E. (2004). Impact of ADHD and its treatment on substance abuse in adults. Journal
of Clinical Psychiatry, 65(Suppl3), 38-45. Hämtad från http://www.psychiatrist.com/
Wilens, T. E., Adler, L. A., Weiss, M. D., Michelson, D., Ramsey, J. L., Moore, R. J., . . .
Levine, L. R. (2008). Atomoxetine treatment of adults with ADHD and comorbid
alcohol use disorders. Drug and Alcohol Dependence, 96(1-2), 145-154.
doi:10.1016/j.drugalcdep.2008.02.009
Wilens, T. E., Biederman, J., Spencer, T. J., & Prince, J. (1995). Pharmacotherapy of adult
attention deficit/hyperactivity disorder: A review. Journal of Clinical
Psychopharmacology, 15(4), 270-279. doi:10.1097/00004714-199508000-00006
Perspektiv
Utvärdering av
behandlingsmetod
för individer med
ADHD och
beroende som sitter
i och blir frisläppta
från svenska
fängelser.
Artikel
Titel: Methylphenidate
for attention deficit
hyperactivity disorder and
drug relapse in criminal
offenders with substance
dependence: a 24 week
randomized placebocontrolled trial
Författare:
Konstantenius, JayaramLindström, Guterstam,
Beck, Philips, & Franck
Tidsskrift: Addiction
Årtal: 2014
Översikt över analyserad litteratur
Att ta reda på
huruvida
medicinering av
metylfenidat är
effektiv för att
behandla individer
med ADHD och
minska risken för
återfall hos personer
med ADHD och
amfetaminberoende.
Problem/syfte
Experimentell studie.
Urval: Femtiofyra
fängelsedömda män i
åldern mellan 18 och 65
år från tre olika
anstalter, som hade
diagnostiserats med
ADHD enligt DSM-IV.
Analys: Conners’ Adult
ADHD self-rating scale
(CAARS:SV), Clinical
Global Impression Scale
(CGA), Outcome
Questionnare 45
(OQ45), urinprov m.fl.
Metod
Bilagor
Förbättring av
ADHD-symptom
enligt CAARS:SV
hos gruppen som
fick metylfenidat,
samt minskning av
risk för återfall
med bestående
effekt även efter
studien jämfört
med placebogruppen.
Resultat
Författarna belyser en
etisk utgångspunkt.
Dock framhålls att
studien har sina
begränsningar och är
relativt liten och
därför hade behövt
upprepas.
Diskussion
Titel: Atomoxetine
treatment of adults with
ADHD and comorbid
alcohol use disorders
Författare: Wilens,
Adler, Weiss, Michelson,
Ramsey, Moore, Renard,
Brady, Trzepecz, Schuh,
Ahrbecker, & Levine
Tidsskrift: Drug and
Alcohol Dependence
Årtal: 2008
Utvärdering av
behandlingsmetod
för individer med
eller utan ADHD
och alkoholproblem.
Huruvida
atomoxetin eller
placebo hos vuxna
med ADHD och
alkoholproblem och
som nyligen har
slutat dricka samt led
av abstinensbesvär
förbättrar ADHDsymptomen och
alkoholvanorna.
Experimentell studie.
Urval: Individer på 18
år eller äldre med
diagnosen ADHD och
som uppfyllde
kriterierna för
alkoholproblematik
enligt DSM-IV-TR.
Analys: Resultaten
analyserades med
kovariansanalys
(ANCOCA), ”last
observation carried
forward” (LOCF) och
Fischers test. Med hjälp
av Kaplan-Meier
uppskattades tiden för
återfall.
ADHDsymptomen visade
på en signifikant
förbättring i
gruppen som fick
atomoxetin
jämfört med
placebogruppen.
Dock ingen
skillnad mellan
grupperna när det
gällde återfall
enligt KaplanMeier.
Viktiga skillnader
framhålls mellan
denna studie jämfört
med tidigare studier i
och med att de
vuxna i denna studie
hade lättare abstinens
av alkohol, inga
andra missbruk än av
alkohol samt genom
skillnader i
mätmetoder. Studien
är så begränsad att
vidare studier bör
göras av
samsjuklighet med
ADHD och
beroende.
Titel: Treatment of
cocaine dependent
treatment seekers with
adult ADHD: DoubleBlind comparison of
methylphenidate and
placebo
Författare: Levin, Evans,
Brooks, & Garawi
Tidsskrift: Drug and
Alcohol Dependence
Årtal: 2006
Utvärdering av
behandlingsmetod
för individer med
ADHD och
kokainberoende.
En dubbelblindjämförelse mellan
placebo och
methylfenidat för
behandling av
ADHD och
kokainberoende hos
vuxna.
Experimentell studie.
Urval: Etthundrasex
deltagare varav 88 män
och alla i åldrarna 18-60
år med både ADHD
och kokainberoende
enligt DSM-IV.
Analys:
Signifikansprövningar
med t-test och Chi-2test.
Minst 30%
minskade
ADHD
symptom enligt
AARS, men
ingen signifikant
skillnad mellan
grupperna. Båda
grupperna hade
även en
förbättring enligt
självskattningar
med CGI
ADHD
Improvement
Scale.
En anledning till att
placebogruppen fick
höga resultat kunde
ha varit deras höga
förväntningar eller att
metylfenidatgruppen inte fick
nog robust
behandling
exempelvis p.g.a. för
låg dos.
Titel: Treatment of
methadone-maintained
patients with adult
ADHD: Double-blind
comparison of
methylphenidate,
bupropion and placebo
Författare: Levin, Evans,
Brooks, Kalbag, Garawi, &
Nunes
Tidsskrift: Drug and
Alcohol Dependence
Årtal: 2005
Utvärdering av
behandlingsmetod
för personer som tar
metadon.
Jämföra hur effektivt
metylfenidat och
bupropion är i
jämförelse med
placebo vid
behandlingen av
ADHD-symptom
hos vuxna.
Experimentell studie.
Urval: Samtliga
deltagare hade
diagnostiserats med
ADHD enligt DSM-IV.
Dock uppvisade endast
53% av deltagarna
kriterier för
kokainberoende eller
missbruk.
Analys: Signifikanstest
med t-test och Chi-2test på data från måtten
AARS, CGI m.fl.
Det fanns ingen
signifikant skillnad
mellan grupperna.
Tio av deltagarna
fick dessutom
abstinens under
behandlingen.
Under de första
tre veckorna av
behandlingen
ökade intaget av
droger i samtliga
grupper.
Frånvaron av effekter
kan ha berott på hög
AARS. Hög
placebo-effekt kunde
ha berott på att flera
individer i denna
grupp var arbetslösa
jämfört med i de
andra grupperna.
Studien visar ej på ett
klart stöd för
medicinering och vid
vidare studier bör
högre doser
användas.
Titel: Double-Blind
Placebo-Controlled Trial
of Methylphenidate in the
Treatment of Adult
ADHD Patients With
Comorbid Cocaine
Dependence
Författare: Schubiner,
Saules, Arfken, Johanson,
Schuster, Lockhart,
Edwards, Donlin, &
Pihlgren
Tidsskrift: Experimental
and Clinical
Psychopharmacology
Årtal: 2002
Utvärdering av
behandlingsmetod
för individer med
ADHD och
kokainberoende.
Prövning av om
metylfenidat
påverkar
kokainberoende och
ADHDsymptomen.
Experimentell studie.
Urval: I studien deltog
48 kokainberoende
vuxna i åldern 18 till 55
år som mötte kriterierna
enligt DSM-IV för såväl
kokainberoende och
ADHD. De
rekryterades genom
lokala nyhetstidningar
och radioprogram.
Analys: ADHD
Symptom Checklist,
Global Improvement
Scale, chi-två, t-test,
Kaplan-Meier kurvor,
Fishers exakta test,
Mann-Whitney test,
McNemars test, ASI,
Tiffany Cocanie
Craving Scale och
självrapportering.
Resultaten visade
inte på någon
signifikant skillnad
mellan grupperna.
Dock hade
gruppen som fick
meylfenidat något
högre ASI-poäng
jämfört med
placebogruppen.
Svag power p.g.a.
lågt deltagarantal och
därmed svårt att
påvisa signifikanta
effekter. Vidare
studier föreslås där
läkare inte beslutar
om medicinering.
Självskattningar
medförde risk att
försökspersonerna
över- eller
underskattade
huruvida missbruk
påverkades av
metylfenidat.
Utvärdering av
behandlingsmetod
för individer med
ADHD och
missbruk, vilka
söker vård för
samsjuklighet.
Utvärdering av
behandlingsmetod
för individer med
ADHD och
missbruksproblem.
Titel: Bupropion
Treatment for Cocaine
Abuse and Adult
AttentionDeficit/Hyperactivity
Disorder
Författare: Levin, Evans,
McDowell, Brooks, &
Nunes
Tidsskrift: Journal of
Addictive Diseases
Årtal: 2008
Titel: A controlled trial of
methylphenidate in adults
with attention
deficit/hyperactivity
disorder and substance use
disorders
Författare: Carpentier, de
Jong, Dijkstra, Verbrugge,
& Krabbe
Tidsskrift: Addiction
Årtal: 2004
Undersökning av
korttidseffekter av
metylfenidat som
behandling av
missbruk.
Prövning av effekten
av bupropion på
ADHD-symptom
och missbruk vid
samsjuklighet med
ADHD och
kokainmissbruk.
Experimentell studie.
Urval: Tjugofem
deltagare diagnostiserade
med ADHD, missbruk
och andra psykiatriska
diagnoser enligt DSMIV.
Analys: En holländsk
version av ADHD
Rating Scale-IV, the
Clinical Observation
Scale och the Clinical
Global Impression Scale,
t-est och MANOVA.
Experimentell studie.
Urval: Tolv manliga
deltagare som mötte
kriterierna för ADHD.
Analys: ADHD Rating
Scale och Attention
Deficit Disorder
Symptom Scale
(TADDS), Addiction
Severity Index (ASI),
oberoende och
beroende t-test.
Båda grupperna
uppvisade
signifikant lägre
ADHD- symptom
redan efter första
veckan av
behandlingen.
Fem deltagare
påverkades inte
alls av
behandlingen.
Signifikanta
förbättringar
beträffande
ADHD-symptom.
Biverkningar från
medicinen. Högre
”sug” av drogen i
början av studien
än i slutet.
Hög psykiatrisk
samsjuklighet kan ha
påverkat resultaten av
medicinering.
Studien misslyckas
med att visa på effekt
av metylfenidat,
utom för en mindre
del av deltagarna.
Långtidsstudier
föreslås.
Orsaker till minskat
kokainmissbruk
diskuteras liksom
anpassning av
medicinering efter
typ av ADHD.
Bupropion skulle
eventuellt kunna vara
lika effektivt som
metylfenidat, men
mer forskning
behövs.
Titel: Sustained release
methylphenidate for the
treatment of ADHD in
amphetamine abusers: A
pilot study
Författare: Konsenius,
Jayaram-Lindström, Beck,
& Franck
Tidsskrift: Drug and
Alcohol Dependence
Årtal: 2009
Utvärdering av
behandlingsmetod
för personer med
ADHD och
amfetaminberoende.
Undersöka huruvida
metylfenidat skulle
vara en möjlighet att
behandla vuxna med
ADHD och
amfetaminberoende.
Experimentell studie.
Urval: Trettiofyra
kvinnliga och manliga
deltagare i åldern 18-65
år som sökte
behandling. Samtliga
uppfyllde kriterierna för
amfetaminberoende
enligt DSM-IV under
de senaste 12
månaderna.
Analys: Conner´s adult
ADGD Self and
Observer Scale
(CAARS:SV och
CAARS:O), Addiction
Severity Index Scale,
ASI, Time-Line
Follow-Back self-report
interview, TLFB,
urinprov, Man–
Whitney-test och
Kaplan–Meier
överlevnadsskala.
Inga förändringar
i ADHDsymptom enligt
ITT hittades, men
i vecka 12 erhölls
signifikanta
förbättringar
enligt
självrapporter i
båda grupperna. I
övrigt inga
skillnader mellan
grupperna.
Studien hade sina
begräsningar bland
annat p.g.a. antalet
deltagare i studien,
samt att doserna var
ungefär lika höga
som i tidigare
studier. Fler studier
med högre
individuellt anpassade
doser under längre
tid föreslås.