Öst och Väst, Nord och Syd

Malmö Högskola
Mänskliga rättigheter, MR 41-80
VT 2003
Handledare: Mikael Spång
Examinator: Björn Fryklund
Öst och Väst, Nord och Syd
En studie av diskussionen om mänskliga rättigheter i FN:s allmänna deklaration
och under världskonferensen i Wien.
Författad av
Hawraman Abdulrahman
Tack
Ett särskilt tack vill jag rikta till min handledare Mikael Spång, för kloka kommentarer
och ett gott engagemang under arbetets gång.
2
Abstract
I fokus för detta arbete står frågan om förhållandet mellan de medborgerliga och politiska
samt de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna i relation till diskussionen om
den allmänna förklaringen 1948 och världskonferensen om de mänskliga rättigheterna i
Wien 1993. Både de teoretiska och praktiska aspekterna av detta förhållande
uppmärksammas, till exempel med avseende på definition av rättigheter, deras funktion
och så vidare, samt de diskussioner som fördes under formuleringen av den allmänna
förklaringen och Wienkonferensen. Särskild vikt läggs vid att förstå dessa diskussioner i
det politiska sammanhanget av Öst-Väst konflikten samt Nord-Syd konflikten.
Abstract
In this work, I deal with the relation between civil and political rights on the one hand
and the economic, social, and cultural rights on the other hand in relation to the
formulation of the Universal Declaration on Human Rights (UDHR) from 1948 and the
Vienna Conference on Human Rights in 1993. Both theoretical and practical aspects of
the relation between the two sets of rights are discussed, for example with respect to
definition and function of rights, and with respect to the discussions taking place at the
adoption of the UDHR and the Vienna Conference. Special attention is directed to the
political context of the East-West conflict and the North-South conflict.
3
Innehållsförteckning
Tack
Abstract
Innehållsförteckning
II
III
IV
1. Inledning ..................................................................................................... 6
1.1. Syftet ......................................................................................................... 7
1.2.Frågeställningar.......................................................................................... 7
1.3. Metod och material ................................................................................... 7
1.4. Disposition ................................................................................................ 10
2. Rättigheter .................................................................................................. 12
2.1.Rättighetsbegreppet.................................................................................... 12
2.1.1.Definition av rättighetsbegreppet ............................................................ 12
2.2. Medborgerliga och politiska rättigheter
samt sociala och ekonomiska rättigheter ......................................................... 15
2.3.Staten och sociala rättigheter ..................................................................... 16
2.4. Basen för sociala rättigheter: behov och fattigdom .................................. 20
2.4.1.Grundläggande behov ............................................................................. 20
2.4.2. Fattigdom ............................................................................................... 23
2.5. Sociala rättigheters politiska karaktär ....................................................... 24
3. Medborgarskap ......................................................................................... 27
3.1.Medborgarskaps utveckling ....................................................................... 27
3.2.Diskussion kring olika definitioner och teorier kring medborgarskap ...... 28
3.3.Medborgerskapets element i relation till samhällets olika maktcentra ...... 32
3.4.Sociala rättigheter - en del av medborgarrätten ......................................... 34
3.5.Universalism, relativism och kritik från tredje världen
- de kulturella dimensionerna........................................................................... 36
3.6.Argument mot universalism i allmänhet .................................................... 38
3.7. Olika argumentationsnivåer i debatten ..................................................... 40
4. DEN ALLMÄNNA FÖRKLARINGEN 1948 ......................................... 43
4.1. De mänskliga rättigheternas idéhistoriska bakgrund ................................ 44
4.2. Atlantdeklarationen 1941 .......................................................................... 45
4.3. Strävande för FN:s deklaration 1948 ........................................................ 47
4.4. FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna ..................................... 49
4.5. Deklarationen via sju steg ......................................................................... 50
4.5.1. Kommissionen om mänskliga rättigheternas första session .................. 50
4.5.2. Författandekommissionens första session ............................................. 51
4.5.3. Kommissionen om de mänskliga rättigheternas andra session .............. 52
4.5.4. Författandekommitténs andra session .................................................... 52
4.5.5. Kommissionen om de mänskliga rättigheternas tredje session.............. 53
4
4.5.6. Generalförsamlingens tredje kommitté .................................................. 53
4.5.7. Generalförsamlingens session i 1948..................................................... 53
4.6. Deklarationens innehåll ............................................................................ 54
4.6.1. De övergripande artiklarna ................................................................... 54
4.6.2. Medborgerliga rättigheter ...................................................................... 56
4.6.3. Politiska rättigheter ................................................................................ 58
4.6.4.Ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ....................................... 59
4.7. Konflikten mellan Öst och väst i några kontroversiella frågor ................. 60
4.8. Allmängiltigheten av den allmänna deklarationen ................................... 65
4.9. Sydafrikas anmärkningar .......................................................................... 66
4.10. Rättigheter efter kalla kriget ................................................................... 67
5. VÄRLDSKONFERENSEN 1993 .............................................................. 69
5.1. Bakgrunden ............................................................................................... 69
5.2. En översikt på konferensen ....................................................................... 72
5.3. Frågor och diskussioner i konferensen ..................................................... 74
5.4.Konflikten mellan Nord och Syd ............................................................... 76
5.4.1.Universalism och relativism ................................................................... 78
5.4.2.Rätten till utveckling ............................................................................... 80
5.4.3.Individ och kollektiv ............................................................................... 82
5.4.4.Självbestämmande .................................................................................. 84
5.5.Andra frågor ............................................................................................... 85
5.6.Viktiga punkter i slutdokumentet............................................................... 86
6. SLUTORD .................................................................................................. 88
7. KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING ..................................... 94
5
Inledning
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som skapades 1948 är det
grundläggande dokumentet om de mänskliga rättigheterna. Den har stått som
utgångspunkt och förebild för arbetet med mänskliga rättigheter i FN. Samtidigt som den
allmänna förklaringen tas som en sådan utgångspunkt är det viktigt att påpeka att det
fanns en rad konflikter när den formulerades som fortfarande påverkar arbetet med
mänskliga rättigheter. Det är en av dessa konflikter som står i fokus i den här uppsatsen,
nämligen frågan om förhållandet mellan de medborgerliga och politiska rättigheterna
samt de sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna.
I uppsatsen kommer jag att diskutera denna konflikt sådan den såg ut i arbetet med den
allmänna förklaringen och jämföra detta med diskussionen under världskonferensen om
mänskliga rättigheter i Wien 1993. Av särskild vikt i en sådan jämförelse är att beakta
skillnaderna i det politiska sammanhanget. Den allmänna förklaringen formulerades i det
begynnande kalla krigets sammanhang och detta märks i processen liksom i konflikterna
kring relationen mellan de olika rättigheterna från 1950-talet till 1980-talet.
Wienkonferensen ägde rum när det kalla kriget tagit slut och på ett sätt kan man därför
säga att detta också markerar slutet på striden om de medborgerliga och politiska eller de
sociala och ekonomiska rättigheterna. Men det är en förhastad slutsats för konflikten
finns kvar men sammanhanget har ändrats. Idag går skiljelinjen istället mellan de rikare
länderna i Nord och de fattigare länderna i Syd. Inte minst är detta tydligt när det gäller
rätten till utveckling, som diskuterades mycket under Wienkonferensen.
Vid sidan av konflikten om de medborgerliga och politiska samt sociala och ekonomiska
rättigheterna finns ytterligare en konflikt, den om mänskliga rättigheters universalism,
som är av betydelse. Eftersom den senare konflikten hänger samman med den första
kommer jag också att säga lite om debatten om universalism, men enbart i den mån det är
relevant för diskussionen om medborgerliga och politiska samt sociala och ekonomiska
rättigheter.
6
1.1 Syftet
Syftet med studien är att undersöka förhållandet mellan de medborgerliga och politiska
samt ekonomiska och sociala rättigheterna i förhållande till diskussionen kring den
allmänna förklaringen 1948 och Wienkonferensen 1993. Syftet är att analysera dessa
diskussioner, både med avseende på de argument som framförs och det politiska
sammanhanget i vilket diskussionen äger rum. Av det skälet kommer det att bli viktigt att
uppmärksamma dels Öst-Västkonflikten och dels Nord-Sydkonfliktens betydelse för
skillnaden mellan de medborgerliga och politiska rättigheterna och de ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheterna.
1.2 Frågeställningar
•
Vilka är de teoretiska argumenten för de medborgerliga och politiska
rättigheterna samt de sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna?
•
Vilka argument har framförts för dessa rättigheter i samband med den allmänna
förklaringen och Wiendeklarationen?
•
Vilka likheter och skillnader finns mellan diskussionen kring den allmänna
förklaringen och Wiendeklarationen?
•
Hur kan uppdelningen mellan medborgerliga och sociala rättigheter förklaras i
relationen till konflikten mellan Öst och Väst respektive Nord och Syd?
1.3 Metod och material
Jag kommer själv från irakiska Kurdistan, och att komma till Sverige har varit en
omtumlande upplevelse. I mitt första hemland är människorättssituationen dålig, och de
mänskliga rättigheterna följs inte alltid. Att jämföra de två länderna har för mig varit
naturligt. Men under den långa tidsperiod jag levt i Sverige har jag ändå lagt märke till att
det även här finns många problem och orättvisor som innebär kränkningar av mänskliga
rättigheter. Utifrån mina tankar och jämförelser mellan mina båda hemländer, och mina
tankar om hur samhällen bättre skulle kunna organiseras, har jag känt ett stort intresse för
de mänskliga rättigheterna och deras olika funktion och genomförande i olika samhällen.
Denna uppsats är dock inte en jämförelse mellan vissa bestämda länder; istället ligger
7
fokus på diskussionen mellan olika politiska perspektiv i förhållande till olika kategorier
av rättigheter.
För att kunna besvara mina frågeställningar och uppnå syftet använder jag mig av
tillgänglig litteratur såsom kurslitteratur, facklitteratur, artiklar samt övrigt material. För
vissa av de behandlade ämnena, såsom FN:s allmänna deklaration om de mänskliga
rättigheterna, har det varit lätt att finna ett uttömmande material. För andra ämnen, såsom
Wien-konferensen, finns det mindre material att tillgå. Jag har därför varit tvungen att
sammanställa information från många källor, såsom artiklar och specialpublikationer.
De verk jag huvudsakligen använt mig av i diskussionen kring teorierna bakom och
definitionerna av rättighetsbegreppet är: Paul Spicker (”Principles Of Social Welfare”
1988), Dean Hartley (”Welfare, Law and Citizenship” 1996). I diskussionen om
universalism har mitt huvudverk varit Bonventura de Sousa Santos (”Toward a New
Common Sense”, 1995) samt Jack Donnelly (”International Human Rights”, 1998). I
frågor om den allmänna förklaringens uppkomst har jag använt Johannes Morsink (”The
Universal Declaration of Human Rights”, 1999). Genom att utgå från dessa författare har
jag kunnat utveckla den del av materialet som jag ansåg vara relevant för denna uppsats.
I detta arbete har jag samlat in och sammanställt det som representanter för olika politiska
system sagt om mänskliga rättigheter under offentliga debatter och i offentliga
publikationer mellan år 1948 och år 1993. Jag har utifrån denna textmängd sökt se
samband och upprätta en samlad bild av hur de olika blocken förhållit sig till olika
kategorier av rättigheter, och hur dessa olika prioriteringar lett till konflikter. Jag försöker
lägga fram olika teoretiska argument kring rättigheterna, för att erhålla en förståelse för
rättigheternas definition och funktion.
Jag har ansträngt mig att inte presentera mina egna åsikter och försökt undvika att mina
politiska övertygelser ska påverka mitt förhållande till de texter jag har läst. I denna
ansträngning har jag haft hjälp av hermeneutiken. Den objektiverande hermeneutiken
8
enligt Betti 1 betonar att man som läsare aldrig kan helt gå utanför sina egna
förståelseramar och sin förförståelse, och att detta kommer att prägla läsningen. Man kan
dock motverka denna påverkan genom att anstränga sig att söka förstå de avsikter
författaren hade vid skrivandet, samt genom att inse att texten ingår i en större helhet.
Man bör även låta sin läsning genomsyras av empati för författaren. På dessa sätt har jag
försökt uppnå största möjliga objektivitet i mitt förhållande till texterna. För att förstå
något måste man, enligt Bettis första kanon utgå från verket självt och författarens
intentioner med det. Man måste då som tolkare vara försiktig för att inte de egna
referensramarna ska påverka förståelsen. En del av min uppsats handlar om den allmänna
förklaringen om de mänskliga rättigheterna; det är viktigt att hålla i minnet att detta verk
redan har en lång historia av tolkningar, något som kan göra det svårare för en modern
läsare att se verket som det är i sig. Denna medvetenhet är en annan sak som Betti
poängterar.
Jag har slutligen i mitt arbete med texterna försökt vara källkritiskt medveten. Detta
innebär att man granskar texterna utifrån begrepp som äkthet, tendens, samtidighet och
beroende. Frågan om ett verks äkthet innebär huruvida källan är falsk eller inte. Vad det
gäller tendenskritik måste man fråga sig om källan har ett intresse av att ge en vinklad
bild av ett sakförhållande. Med samtidighet menas att en källa som är mer samtida med
händelseförloppet har större värde än en som är mindre samtida. Det sista begreppet inom
källkritiken är beroendebegreppet som ställer frågan om källan är beroende av andra
framställningar eller inte. Detta betyder ett inflytande av andra berättelser som den
rapporterade hört kan ha präglat struktur och innehåll i rapporten samt den efterföljande
analysen. Källkritiken är nödvändig när man studerar olika källor för att kunna bedöma
deras trovärdighet. I de texter jag har läst kunde jag visserligen i vissa fall kunde
upptäcka att texter bröt mot en eller flera av ovanstående kriterier, men jag anser ändå att
den information jag samlat på ett riktigt sätt återger de konflikter som förekommit mellan
de system jag nämnt ifråga om synen på mänskliga rättigheter.
1
Alvesson, Mats och Sköldberg, Kaj. 1998, Lund. Tolkning och reflektion. s. 115-122.
9
De källorna jag har i denna uppsats t. ex om Wienkonferensen 1993 är många och
samtidiga. Detta gör deras trovärdighet större, men innebär också att författarna inte haft
möjlighet att veta vilken historisk effekt Wienkonferensen kommer att ha. Vad det gäller
källorna till diskussionen om den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter, är
förhållandet det omvända: källorna är inte samtida. Detta innebär i sig en något mindre
trovärdighet, vilket dock neutraliseras av att Morsink på ett oberoende sätt sammanställt
olika källor. Dessutom har han tack vare avståndet i tid kunnat få en bra överblick över
hur diskussionen löpt.
1.4 Disposition
Studien inleds med att utreda rättighetsbegreppen. Därefter definieras sociala rättigheter
och en teoretisk diskussion förs kring deras funktioner. Sociala rättigheter anses motverka
de fattigas missförhållanden genom att utsatta människor erhåller rätten att kräva att vissa
elementära behov tillfredsställs. Fattigdom och grundläggande behov är liksom sociala
rättigheter omtvistade begrepp. En teoretisk diskussion förs även kring dessa begrepp i
syfte att ge läsaren en inblick i deras komplexitet. Avslutningsvis diskuteras olika
politiska ideologier i relation till de sociala rättigheterna. Jag har koncentrerat mig mer på
de sociala rättigheterna än på de medborgerliga och politiska rättigheterna. Detta är för att
sociala rättigheter kan anses vara avgörande då det gäller att säkerställa en förbättring av
svaga samhällsgruppers levnadssituation.
Efterföljande kapitel inleds med en resumé av medborgarskapets ursprung och olika
teorier kring dess utveckling. Därefter diskuteras olika definitioner och teorier kring
medborgarrätten. Medborgarskapets olika kategorier av rättigheter diskuteras och
relateras till samhällets olika maktcentra. Det finns två syften med denna analys. För det
första, att diskutera huruvida de sociala rättigheterna utgör en del av medborgarrätten
eller inte. För det andra, att diskutera huruvida de medborgerliga och politiska samt de
ekonomiska och sociala rättigheterna i teorin är universella eller ej.
Kapitlet därefter beskriver FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och
olika politiska perspektiv kring denna analyseras. Jag kommer att spåra den allmänna
10
förklaringens författandeprocess och presentera den politiska diskussion som fördes av
det kalla krigets två block kring de medborgerliga och politiska rättigheterna samt
sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna.
Efterföljande kapitel behandlar den internationella konferensen om de mänskliga
rättigheterna i Wien 1993, vilken värderar vad som uppnåtts under de fyra decennierna
sedan den universella deklarationen om mänskliga rättigheters tillkomst och analyserar
vad som i det nya politiska klimatet kan göras för att stärka mänskliga rättighets
verksamheten inom FN. Studien avslutas med ett slutord.
11
2. RÄTTIGHETER
2.1 Rättighetsbegreppet
I detta kapitel utreds rättighetsbegreppets teoretiska innebörd. Centrala teorier kring
rättigheters ursprung och funktion presenteras liksom vissa rättigheter. I följande avsnitt
definieras de sociala rättigheterna och en teoretisk diskussion förs kring deras funktion.
Sociala rättigheter anses motverka de fattigas missförhållanden genom att utsatta
människor erhåller rätten att kräva att vissa elementära behov tillfredställs. Fattigdom och
grundläggande behov är liksom sociala rättigheter omtvistade begrepp. En teoretisk
diskussion förs även kring dessa begrepp i syftet att ge läsaren en inblick i deras
komplexitet. Avslutningsvis diskuteras olika politiska ideologier i relation till sociala
rättigheter.
2.1.1 Definitioner av rättighetsbegreppet
Rättigheter är ideologiska konstruktioner som skapas inom den politiska sfären genom
lagstiftande församlingar eller utarbetandet av deklarationer och konventioner. De är i
praktiken socialt definierade, vilket innebär att de exempelvis tolkas olika om individen
som innehar rättigheten är barn eller vuxen. Rättigheter reglerar förhållandet dels mellan
individer och dels mellan individ och stat, både som skydd för individuell frihet mot
staten och statens intervention i individuella förhållanden. De kan vara av generell
karaktär eller enbart omfatta specifika grupper. 2
Det finns i huvudsak två alternativa sätt att beskriva rättigheters ursprung och
funktionssätt. Det ena alternativet (”the power theory”) innebär att rättigheter kopplas till
självbestämmande och till individers förmåga att välja, dvs. förmågan att fatta rationella
beslut. Att ha rättigheter gentemot en annan person innebär enligt ”the power theory” att
på ett rättmätigt sätt kunna påverka hur denna andra person handlar. Spicker menar dock
inte barn och mentalt handikappade, som inte äger förmågan att välja, därför blir
rättslösa, men kanske att de inte utnyttjar sin rätt. 3 En invändning mot denna teori är att
2
3
Spicker, Paul. 1988, Principles of social welfare., s, 58.
Ibid, s, 59.
12
vissa rättigheter inte innebär en valmöjlighet: så är till exempel grundläggande utbildning
(en rättighet) obligatorisk i många länder.
Det andra alternativet (the benefit/interest theory) beskriver rättigheter som intressen
vilka skyddas genom juridiska eller moraliska regler. Istället för att fokusera på
rättighetsinnehavarens förmåga att välja, är denna teori inriktad på det intresse som
skyddas genom rättigheten. Att rättigheter också medför skyldigheter och plikter betonas
noga i teorin. 4 Rättigheter och skyldigheter är därför ofta starkt förknippade med
varandra, eftersom någons rätt medför att andra blir förpliktade att respektera denna
rättighet. 5 Den sistnämnda teorin fokuserar främst på varför rättigheter upprättas, medan
den förstnämnda teorin i huvudsak är inriktad på hur rättigheter utövas. Spicker menar
dock att sanningen kan ligga mellan de två teorierna, eller till och med att ingen teori är
tillräcklig eftersom rättighetstanken är uppbyggd av så många skilda delar. 6
Förutom uppdelningen mellan power-theory och interest theory när det gäller förståelsen
och definitionen av rättigheter, är ett par andra distinktioner viktiga, bland annat mellan
negativa och positiva rättigheter (positiv och negativ frihet) samt moraliska och positiva
rättigheter. Med negativa rättigheter menas vanligen de rättigheter som skyddar individen
gentemot staten. Positiva rättigheter innebär istället att staten har en skyldighet gentemot
individen att ingripa. I boken ”Welfare, law and citizenship” 1996 delar Dean in
rättigheter i negativa och positiva rättigheter. De negativa rättigheterna skyddar
individens frihet gentemot staten, dvs. förhindrar statlig intervention t ex att häkta folk
godtyckligt, medan de positiva rättigheterna har en motsatt funktion, nämligen att
garantera statlig intervention. Denna åtskillnad mellan positivt och negativt handlande är
dock enklare på ett teoretiskt plan än i praktiken. I praktiken är det inte entydigt om
bestämda rättigheter är positiva eller negativa, t.ex. innebär en negativ rättighet som
rättssäkerhet positiva insatser av det offentliga i form av ett domstolsystem, ett
rättshjälpsystem etc. 7
4
Ibid, s, 60.
Lindberg, Bo. 1988, I samhället för politisk filosofi, s, 27.
6
Spicker, Paul. 1988, Principles of social Welfare. s, 60.
7
Dunér, Bertil. 1992, fria och lika i värde. s, 41.
5
13
Negativa rättigheter är sådana som ger frihet från någonting, som t ex frihet från
godtycklig behandling. Positiva rättigheter innebär istället att staten har en skyldighet att
se till att alla medborgare garanteras vissa sociala rättigheter som t ex en viss
levnadsstandard. De negativa rättigheterna innebär alltså en begränsning av statens
agerande gentemot individen, medan de positiva rättigheterna innebär att staten har vissa
skyldigheter gentemot individen. Shue däremot problematiserar både meningsfullheten i
en uppdelning mellan positiva och negativa rättigheter, och uppdelningens korrekthet
som sådan. Han hävdar nämligen att uppdelningen bara är meningsfull med den
underförstådda inställningen att det finns en moralisk skillnad mellan att handla och att
låta bli att göra det. Men enligt Shue finns ingen sådan moralisk skillnad. Därför kan det
vara lika viktigt med positiva rättigheter (som kräver att någon handlar) som med
negativa rättigheter (som kräver att någon låter bli att handla). Dessutom ger han exempel
på rättigheter som kombinerar positiva och negativa drag, vilket innebär att uppdelningen
är en inkorrekt förenkling 8.
Om man ändå kan tala om positiva och negativa rättigheter, kan de relateras till politiska
ideologier. Negativa rättigheter förespråkas främst av högerinriktade politiker medan
positiva rättigheter mer förknippas med vänsterinriktade partier. Detta är ett generellt
påstående, och det finns undantag. Exempelvis finns det vänsterliberaler som betonar
sådana negativa rättigheter som rätten till privatliv och sekretess. 9 Rättigheters politiska
karaktär kommer att diskuteras vidare längre fram i studien.
En annan indelning av olika rättigheter har t.ex. Spicker gjort. Han delar in rättigheter i
moraliska och positiva rättigheter. Moraliska rättigheter, så som Spicker definierar dem,
innebär att en person har rättigheter i kraft av att vara en person (moraliskt
personbegrepp) vilket innebär förmågan att handla på ett rättvist sätt och förmågan att
bilda sig en uppfattning om hur man vill leva. Dessa rättigheter kan vara specifika för en
individ, t.ex. att hålla ett löfte, eller kan de vara allmänna, dvs. gälla alla eller åtminstone
8
9
Henry Shue. 1997, “Basic Rights” i Contemporary political philosofhy.s 342.
Dean,Hartley . 1996, Welfare, law and citizinship.s, 13.
14
alla i en viss kategori, som t.ex. föräldrar eller barn. De allmänna rättigheterna kan även
kallas naturliga rättigheter då de grundar sig på föreställning om att man ur själva naturen
eller det mänskliga förnuftet kan härleda vissa grundläggande, generellt förpliktande,
rättigheter. De mänskliga rättigheterna innebär att alla människor har vissa moraliska
rättigheter i egenskap av att vara människa. 10
De positiva rättigheterna utgörs av rättigheter som är juridiskt kodifierade i lagstiftning
och konventioner och därför tillämpbara. Dessa rättigheter kan, men behöver inte, baseras
på moraliska rättigheter. Skiljelinjen mellan de positiva och moraliska rättigheterna kan
ibland vara vag, framförallt då det förekommer en avsaknad av effektiva medel för att
genomdriva de positiva rättigheterna. 11 Positiva rättigheter kräver något slags
rättssystem.
I det här avsnittet har jag behandlat olika sätt att kategorisera rättigheter. Vid sidan av
dessa finns den vanliga uppdelningen mellan medborgerliga och politiska rättigheter samt
sociala, ekonomiska rättigheter, som ingående diskuterats av T H Marshall. Därför
kommer jag att börja med att diskutera dessa rättigheters historiska utveckling utifrån
Marshalls resonemang.
2.2 Medborgerliga och politiska rättigheter samt sociala, ekonomiska rättigheter
Marshall delar upp rättigheterna i tre olika grupper: medborgerliga, politiska och sociala
rättigheter. De medborgerliga rättigheterna utgörs av negativa rättigheter som skyddar
den individuella friheten gentemot statlig intervention. Medborgerliga rättigheter utgörs
bl.a. av rätten till yttrandefrihet, rätten att förvärva och inneha egendom, rätten att sluta
kontrakt samt ett rättssystem som säkerställer rättssäkerhet. Ett utvecklat lagsystem och
ett opartiskt domstolsväsende är förutsättningar som krävs för en utveckling av de
medborgerliga rättigheterna. 12 Marshall menar att de medborgerliga rättigheternas
10
Ibid,s,61.
Ibid,s,61.
12
Bo, lindberg. 1988, I sällskapet för politisk filosofi, s, 9.
11
15
utökade omfattning underlättade utvecklingen av 1800-talets kapitalistiska samhällen
bl.a. eftersom de möjliggjorde för den enskilde att agera som enskild ekonomisk aktör. 13
De politiska rättigheterna inkluderar framförallt rätten att räknas som medborgare och att
därmed ha möjlighet att delta i det politiska beslutsfattandet, antingen genom aktiv
politisk verksamhet (valbarhet) eller genom att rösta (rösträtt). Institutioner som berörs av
dessa rättigheter är folkvalda församlingar på lokal, regional, nationell samt överstatlig
nivå. 14 De medborgerliga rättigheterna konstituerar rättigheter för den enskilda
människan som enskild aktör, medan politiska rättigheter (vilka även kan benämnas som
aktiva rättigheter) berättigar människor att agera kollektivt som politiska aktörer i
grupper, partier, organisationer eller fackföreningar. Marshall hävdar att det var genom
att de politiska rättigheterna blev tillgängliga för allt fler grupper i samhället som
genomförandet och utvecklingen av de sociala rättigheterna möjliggjordes. 15
Marshall ansåg att det var genom utvecklingen av de sociala rättigheterna som det
moderna medborgarskapet fullbordades. De sociala rättigheterna garanterar nämligen
medborgarna
en
viss
social
status
och
denna
säkerställs
genom
bl.a.
socialförsäkringssystemet och utbildningsväsendet. Dean är inne på Marshalls linje då
han hävdar att den moderna staten har utvecklats genom en utökning av den sociala
lagstiftningen, dvs. medborgarskapets positiva rättigheter. Den offentliga sociala
servicens omfattning har därigenom utökas och den har gjorts mer tillgänglig för
medborgarna. 16.
Det har argumenterats för att sociala rättigheter växte fram för att reducera spänningen
mellan medborgarnas jämlika status angående deltagandet i den samhälleliga
gemenskapen och ojämlika status ifråga om ekonomisk säkerhet. Marshall menar också
13
T.H. Marshall. 1963, Sociology at the crossroad. s, 90.
Bo, lindberg. 1988, I sällskapet för politisk filosofi, s,11
15
T.H. Marshall. 1963, Sociology at the crossroad. s, 97.
16
Ibid, s, 82-85
14
16
att de sociala rättigheterna fyller funktionen att garantera alla människor social och
ekonomisk trygghet, vilket marknadsekonomin själv inte klarar av. 17
Marshall menar att social ojämlikhet, grundat på klasskillnader, reducerades genom att ett
fullt medborgarskap utvecklades, dvs. utvidgades till att bestå av ovanstående tre
element. Medan medborgarskapets civila element gynnade utvecklingen av det
kapitalistiska samhället, innebar utvecklingen av de sociala rättigheterna (som garanterar
medborgaren en viss social status och välfärd oberoende individuell förmåga att delta i
den kapitalistiska konkurrensen) istället en konflikt med detta. Marshall går så långt som
att hävda att det sociala medborgarskapet står i ett motsatsförhållande till kapitalismen. 18
2.3 Staten och sociala rättigheter
Anledningen till att jag kommer att diskutera de sociala rättigheterna mer än de
medborgerliga och politiska rättigheterna är för att kunna bedöma huruvida de sociala
rättigheterna utgör en del av de medborgerliga och politiska rättigheterna eller inte. Att
kränka en av de mänskliga rättigheterna är att kränka andra rättigheter, eftersom de
hänger samman. Anledningen till att det finns socialt utslagna i världen är att dessas
sociala och ekonomiska rättigheter har kränkts. Med detta menar jag att de medborgerliga
och politiska rättigheterna samt de sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna går
parallellt med varandra. När en stat som Sudan avsiktligt och systematiskt svälter ut
befolkningen i södra Sudan, är detta i första hand är en kränkning av en ekonomisk
rättighet - rätten till mat. Detta kan jämställas med utomrättsliga avrättningar eller
urskillningslöst dödande, och detta i sin tur är grova kränkningar av den fysiska
integriteten - rätten till liv. Effekten blir densamma och det enda som skiljer förfarandena
åt är sättet att ta död på befolkningen.
De sociala rättigheterna är ett grundbehov för individen, och att garantera dem är en
statlig förpliktelse. Eftersom de sociala och ekonomiska rättigheterna innebär att staten
17
18
Marshall I ;J.M. Barbalet. 1988, Citizenship, s, 59.
T.H.Marshall. 1963, Sociology at the crossroad, s, 19.
17
intervenerar i samhället, kommer de att bli omtvistade, och mer kontroversiella än andra
medborgerliga och politiska rättigheter. Därför kommer jag att diskutera de ekonomiska
och sociala rättigheternas funktion i ett samhälle noggrannare än de medborgerliga och
politiska rättigheternas.
Sociala rättigheter utgörs av positiva rättigheter som förpliktar staten att hjälpa samhällets
svagare grupper och att förse befolkningen med olika sociala tjänster (se definition av
positiva rättigheter). Spicker menar att social service omfattar sjukvård, socialförsäkring,
utbildning och social arbete 19. Marshall (1963) anser att sociala rättigheter innehåller allt
från de minsta beståndsdelarna av ekonomiskt välmående och trygghet till rätten att fullt
delta i samhällets sociala liv och leva enligt den standard som råder i det samhället. 20
De sociala rättigheterna reglerar statens skyldigheter gentemot befolkningen genom att
garantera tillfredställandet av vissa grundläggande mänskliga behov. Vilka dessa
grundläggande behov är har visat sig vara problematiskt att definiera och kontroversen
kring begreppet kommer att diskuteras i nästa avsnitt.
De sociala rättigheterna är resultaten av en lång historisk process. De uppkommer och
utformas genom olika politiska diskussioner och beslut och har därmed ett ideologiskt
ursprung. De är resultat av framförhandlade kompromisser mellan olika intressegrupper
och ideologiska ståndpunkter. Så har de sociala rättigheterna utvecklats genom politisk
handling över lång tid, och samhället har gått från att låta tiggare gå med tiggarskål till att
ge de fattiga socialbidrag; från att bestraffa brottslingar fysiskt till ekonomiska straff eller
frihetsberövande; och från att förtrycka invånarna till att lita till deras egen disciplin.
Rättigheterna implementeras genom administrativa processer, som har skapats för att
fördela de resurser som de sociala rättigheterna involverar. Den administrativa (statliga)
makten har av poststrukturalister kritiserats för att bestå av olika disciplinära tekniker
som klassificerar och kontrollerar människor. De har också kritiserats för att vara
odemokratiska
19
20
och
för
att
försöka
påtvinga
Spicker,Paul. 1988. Principles of social welfare, s. 73-75.
T. H Marshall. 1963, Sociology at the crossroads. s. 8.
18
befolkningen
olika
former
av
likformighetskrav. Sociala rättigheter i västerländska välfärdsstater är i lika hög
utsträckning förknippade med att kontrollera mänskligt beteende som att möta mänskliga
behov 21.
Det förekommer olika ideologiska föreställningar om sociala rättigheter och vilka
praktiska konsekvenser sociallagstiftning medför. Sociala rättigheter är omgivna av djup
skepticism och diverse frågeställningar, som t.ex. om de skall anses vara en
grundläggande del av individers rättigheter eller inte och om de kan anses vara förenliga
med medborgerliga och politiska rättigheter eller inte. Deras egentliga funktion är
omdiskuterad, skall de utgöra ett socialt och ekonomiskt säkerhetsnät eller skall de
istället vara ett uttryck för en generell omfördelningsprincip som tillskriver var och en
den del av den allmänna produktionen som personen ifråga anses vara berättigad till. 22
Campbell T, argumenterar i ”The Left and Rights” att det kan vara högst destruktivt att
betona en persons sociala rättigheter. Till att börja med hävdar han att det ökar de
sökandes känsla av beroende. Det kan leda till stigmatisering, dels av de människor som
inte omfattas av rättigheterna, dels av de som ”belastar” förvaltning och juridiska
systemet. Systemets komplexitet skapar problem och orättvisor och det juridiska systemet
belastas med rättigheter som ofta är problematiska att driva igenom i domstolar. De
sociala rättigheterna kan även ha oförutsedda sidoeffekter, t.ex. har rätten till
föräldraledighet resulterat i diskriminering av yngre kvinnor vid anställningar. 23
Det finns många motargument till Campbells kritik av de sociala rättigheterna. Det finns
inga klara bevis som tyder på att sociala rättigheter ökar beroende. Sociala rättigheter har
bl.a. bidragit till att uppmärksamma de områden som i praktiken understiger den
generella standard som välfärdsstaten ifråga gör anspråk på 24.
21
Dean, Hartley. 1996, Welfare, Law and Citizenship. s, 78.
Espada, Joao, Carlos. 1996, Social Citizenship Rights. s,2.
23
Spicker, Paul. 1988, Principles of social welfare. S, 69.
24
Ibid.s, 69.
22
19
Angående systemets komplexitet krävs det att medborgaren har faktiska rättigheter för att
hon/han skall kunna driva igenom sina anspråk gentemot administratörer och
professionella. Man kan mot Campbell anföra att de negativa konsekvenser han
uppmärksammar kanske snarare visar att de sociala rättigheternas omfattning bör ökas. 25
En stark betoning av allmänna sociala rättigheter underminerar Campbells invändningar
mot dessa rättigheter, t.ex. kan införandet av pappaledighet motverka risken för
diskriminering av kvinnor p.g.a. sin rätt till mammaledighet. Även om det är oklart om
rättigheter faktiskt kan lösa problem som stigma och social utstötning är det ett sätt att
motverka de missförhållanden som fattiga människor utsätts för genom att de erhåller
rätten att kräva ett tillfredställande av vissa grundläggande behov. Det kan alltså, i
motsats till Campbell , argumenteras för att befintliga rättigheter istället skall utökas. 26
Raymond Plant argumenterar för att sociala rättigheter är oumbärliga och att de är en
förutsättning för medborgerliga och politiska rättigheter (se fortsatt diskussion kring detta
i kommande kapitel). Han anser att det är samhällets moraliska ansvar att tillgodose
medborgarnas elementära behov. Detta möjliggörs genom ett beskattningssystem där
staten agerar som mellanhand mellan skattebetalare, som har en klart definierad
skyldighet, och rättighetsinnehavaren. Plant påstår också att grundläggande behov, vilket
är ett centralt koncept i hans resonemang kring sociala rättigheter, är definierbara. 27
Begreppet behov och fattigdom kommer behandlas senare.
2.4 Basen för sociala rättigheter: behov och fattigdom
De sociala rättigheterna är till för att garantera individen en viss levnadsstandard och
tillfredsställa de mest grundläggande behoven, som till exempel att slippa leva i
fattigdom. De sociala rättigheterna är således hårt knutna till begreppen behov och
fattigdom. Dessa kommer jag att beskriva nedan.
2.4.1 Grundläggande behov
25
Ibid, s. 69.
Ibid, s, 70.
27
Espada, Joao Carlos, 1996, s, 102.
26
20
Det teoretiska försök som har gjorts för att fastställa innebörden av behovsbegreppet
tenderar att polariseras mellan absoluta och relativa definitioner. Absoluta definitioner
strävar efter att identifiera de grundläggande behov som krävs för biologisk överlevnad
och skydd mot fysisk skada. Relativa definitioner förklarar behov som kulturellt och
socialt betingade förväntningar. 28 Olika försök har gjorts för att identifiera vilka behov
som är medfödda behov och vilka behov som är socialt konstruerade.
En av de teoretiker som försöker identifiera människans grundläggande och medfödda
behov är Maslow. I hans teori förklaras behoven vara hierarkiskt ordnade.
Tillfredställandet av grundläggande behov är en förutsättning för att andra behov skall
kunna tillgodoses. För att illustrera detta har han utformat en behovstrappa som baseras
på denna hierarkiska ordning och den består av; fysiologiska behov (1), trygghet (2),
uppskattning och samhörighet (3), självförtroende (4) och slutligen självförverkligande
(5). 29 Spicker anser att prioritering av behov är situationsbetingat och han ifrågasätter
därmed om det överhuvudtaget går att inordna behov efter en fast hierarkiska ordning.
Bedömningen av vilka behov som anses vara primära bör istället göras utifrån rådande
situation. 30
En annan teoretiker, Bradshaw, har urskiljt fyra olika grupper av behov utifrån hur de
definieras; normativa behov, som definieras av professionella/experter på ”vår
bekostnad”, behov som vi själva känner, de behov vi identifierar om vi blir tillfrågade,
uttryckta behov, politiska krav på innehållet i erhållen service. Hans teori har dock
kritiserats för att inte klargöra vilket eller vilka behov som ska vara grundläggande för
social lagstiftning, dvs sociala rättigheter. Bradshaws teorier väcker bl.a. frågeställningen
om människor själva ska få avgöra vilka deras behov och intressen är eller om det är
professionella som i vissa situationer kan anses vara mer lämpade att identifiera och
bevaka deras intressen. 31
28
Dean, Hartely. 1996, Welfare, law and Citizenship. S, 31.
Barbro Lenner- Axelson Thylefors,I. 1991. Psykosocialt behandlingsarbete, s, 34.
30
Spicker Paul. 1988, Principles of social Welfare.s, 5.
31
Dean, Hartley. 1996, Welfare, law and Citizenship. s, 31.
29
21
Plant, Doyal och Gough kommer i sina arbeten fram till att det finns en föreställning om
mänskliga behov inbegripen i de flesta ideologiska utgångspunkter. De söker en absolut
definition av behov som kan appliceras i olika kulturer och samhällen. Doyal och Gough
identifierar universella förutsättningar för mänsklig handling och interaktion i termer av
fysisk hälsa och personligt självbestämmande (autonomi). Fysisk hälsa innebär att
människorna skyddas från skador och att de förse med medel till livsuppehälle, säkerhet
och sjukvård. Personligt självbestämmande medför att människor bör ha kunskap,
förmåga och möjligheter, vilket bl.a. kan tänkas innebära ett tillfredställande arbete 32. I
denna universalistiska tanke ingår också idén om att detta självbestämmande ska komma
så många människor som möjligt till godo, vilket i sig kan användas som ett argument för
ett välfärdssamhälle 33.
Plant definierar behov på ett liknande sätt. Utifrån Alan Gewirths arbeten om moralisk
filosofi och mänskliga rättigheter, konkluderade Plant att överlevnad och autonomi är
grundläggande förutsättningar för förmågan att agera moraliskt, vilket är det
grundläggande mänskliga ändamålet. En död person kan inte agera moraliskt. Överlevnad
är dock inte tillräckligt för moralisk aktivitet, utan det krävs även ”freedom to act
morally” 34 På ett liknande sätt talar Henry Shue om ”grundläggande rättigheter” som
måste vara uppfyllda för att andra rättigheter ska kunna träda i kraft. Enligt Shue existerar
det tre sådana basala rättigheter, nämligen rätten till säkerhet, överlevnad och frihet. Om,
och endast om, dessa tre är uppfyllda kan individen ha tillgång till ytterligare rättigheter.
Shue menar också att de tre grundläggande rättigheterna är beroende av varandra: de kan
endast fungera samtidigt. En invändning mot detta är att många människor i världen kan
anses åtnjuta en eller två av dessa utan att ha alla tre, vilket enligt Shues modell skulle
vara omöjligt. 35
George och Howard menar att det finns olika kvalitativa krav på mänsklig autonomi;
fysisk överlevnad, en acceptabel social existens samt befintliga förutsättningar för att
32
Ibid, s, 33.
Ibid., s. 33-34.
34
Espada J.C. 1996, Social Citizenship Rights, s, 103.
35
Donnelly, Jack. 1989, Universal Human Rights in Theory and Practise. S, 32.
33
22
kunna trivas och frodas. För att dessa krav skall uppfyllas måste vissa grundläggande
behov tillgodoses. Den grundläggande förutsättningen för mänskliga överlevnad är
undvikande av svält, vilket kräver dagligt uppehälle i form av adekvat diet, kläder,
bostad, bränsle etc. för att människor kunna föra en acceptabel social existens höjs de
kvantitativa och kvalitativa kraven och för att människor skall kunna trivas och frodas
måste de ha möjlighet att delta i det samhälle som de är en del av 36
2.4.2 Fattigdom
Den moderna välfärdsstaten kan anses ha skapats för att avhjälpa fattigdom och
tillförsäkra tillfredställandet av medborgarnas behov genom att skapa sociala rättigheter.
Utifrån detta kan fattigdom ses som en måttstock på den sociala lagstiftningens effekter.
Om fattigdom kvarstår i en kapitalistisk välfärdsstat påvisar detta ett misslyckande ifråga
om att garantera medborgarna deras sociala rättigheter. Sociala rättigheter är dock inte
något direkt resultat av kapitalistisk utveckling eller ekonomisk tillväxt, utan istället
uppkommer de genom politiska processer. Esping-Andersens studier visar att det
förekommer stora skillnader ifråga om olika välfärdsstaters intentioner med att angripa
fattigdomsproblemet 37( se nästa avsnitt angående sociala rättigheters politiska karaktär).
Fattigdom är ett socialt konstruerat begrepp och det genereras genom socialpolitiska
diskurser där olika kriterier fastställer vilka som skall räknas som fattiga. Konceptet är
både tvetydigt och flyktigt, vilket medför svårigheter att precisera dess egentliga
innebörd. Kontroverser kring fattigdomsbegreppet är främst av teknisk, förklarande och
politisk natur. Den tekniska kontroversen handlar om hur fattigdom skall mättas. Än finns
det
ingen
överenskommen
måttstock
för
fattigdom 38.
Ibland
används
bruttonationalprodukt per capita (BNP/capita) för att mäta fattigdomen i ett land, men
detta mått säger dock ingenting om hur resurserna i landet är fördelade. Det kan t.ex.
finnas en väldigt rik minoritet, medan majoriteten lever i fattigdom. Ett annat sätt att mäta
fattigdom är genom Human Development Index (HDI), som på många sätt ger en mer
36
Dean Hartley. 1996, Welfare, Law and Citizenship.s. 229.
Esping Endersen. G. 1990, The Three World of welfare Capitalism, s, 26-28.
38
Dean Hartley. 1996, Welfare, Law and Citizenship.s. 25.
37
23
tillförlitlig bild över välståndet i landet, eftersom det visar på faktorer som t.ex.
spädbarnsdöd, förväntad livslängd etc.
Den förklarande kontroversen handlar om hur begreppet skall definieras; om en absolut
eller en relativ definition är att föredra. Den absoluta definitionen av fattigdomsbegreppet
är att de människor som anses vara fattiga inte har tillräckliga resurser för sin fysiska
överlevnad. Absolut definitioner fastslår olika kriterier för fattigdom. Dessa kriterier är
oberoende av tid och rum. Relativa definitioner av fattigdomsbegreppet sätter in
fattigdom i sitt samhälleliga sammanhang och inkluderar människor som har otillräckliga
resurser för ett normalt socialt deltagande i samhället. Detta innebär bl. a att fattiga i
Sverige jämförs med andra svenskar och inte med exempelvis somalier. Relativisterna
menar att fattigdom leder till ett uteslutande från medborgarskapet, eller i alla fall till att
man blir en typ av andra klassens medborgare 39. Man kan t ex se att personer som saknar
ekonomiska resurser inte utnyttjar sina politiska rättigheter i lika stor utsträckning som
mer resursrika personer. Detta kan kopplas till tanken om att social, ekonomisk och
politisk ojämlikhet är sammankopplade och dessutom ofta förstärker varandra. 40
Den politiska kontroversen berör vilken roll staten skall ha då det gäller att bekämpa
fattigdom och vilken målsättning statens socialpolitik skall anta. Högern förespråkar
oftast att staten skall ha en minimal roll och därigenom sträva efter att lindra fattigdomen,
medan vänstern främst argumenterar för att staten aktivt skall arbeta för att förhindra och
eliminera fattigdom. 41
2.5 Sociala rättigheters politiska karaktär
I denna studie har det tidigare konstaterats att sociala rättigheter uppkommer genom
politiska processer och att de därmed i hög utsträckning påverkas av staternas
socialpolitiska traditioner. Esping-Andersen som diskuterat detta, skiljer mellan tre
välfärdsstatliga synsätt; de liberala, konservativa och socialdemokratiska. Med en liberal
välfärdsstat menar Esping-Andersen liberala regimer som består av länder med minimal
39
Ibid, s, 27.
Hedlund Thulin. 1996, Lika I värde och rättigheter. S, 203.
41
Ibid, s, 27.
40
24
välfärdsstat. Offentlig välfärd grundas på ”fattighjälp” och präglas av selektiva och
behovsprövade förmåner, som ofta förknippas med stigma. Regelverket kring förmånerna
är strikt. Staten uppmuntrar marknaden dels genom att bara garantera minimala förmåner
(passivt) och dels genom att understödja privata välfärdsarrangemang (aktiv). Exempel
på stater som tillhör denna kategori är USA, Kanada samt Australien. 42
Esping-Andersen har förstått den liberala ansatsen så, att den innebär att sociala
rättigheter garanterar en viss miniminivå i fråga om levnadsstandard. Staten är förpliktad
att förse de behövande med elementär hjälp genom selektiva åtgärder. Detta är en mer
socialliberal ansats. Den nyliberala skolan menar däremot att sociala rättigheter är
oförenliga med marknadsekonomi, eftersom de involverar ett generellt system för
omfördelning. De gör intrång på egendomsrättigheterna, vilka anses vara de främsta och
viktigaste rättigheterna. Hayek menar att om sociala rättigheter drivs igenom förstörs den
liberala ordningen som traditionella (medborgerliga och politiska) rättigheter strävar efter
att bibehålla. Nyliberalernas slutsats utifrån ovanstående argument är att de sociala
rättigheterna bör uteslutas. 43
Med konservativ välfärdsstat avses enligt Esping-Andersen de konservativa regimer vilka
består av stater där välfärdssystemet har utformats efter dess korporativa traditioner av
politiska förhandlingar mellan olika framträdande intressegrupper i samhället. Det är
framförallt socialförsäkringar som förespråkas, vilka ofta är relativt frikostiga, medan
bidragssystemen för de som står utanför arbetsmarknaden är selektivt utformade och
bidrag som utgår är låga. Då det anses vara viktigt att bevara statusskillnader i samhället
har de sociala rättigheterna kopplats till klass och status. Välfärdssystemet bygger på
subsidiaritetsprincipen, vilket innebär att familjens förmågor skall vara uttömda innan
staten tar vid. Länder som tillhör denna kategori är bl.a. Österrike, Tyskland, Italien och
Frankrike. 44
42
Esping-Andersen. 1990, The three world of welfare Capitalism. s, 27.
Ibid,s, 13 & Dean, Hartley,s, 87.
44
Esping-Andersen. 1990, The three Worlds of Welfare Capitalism.s, 27.
43
25
Den sista typen av välfärdsstat kallar Esping-Andersen ”socialdemokratisk”, och han
nämner som exempel Sverige, Danmark och Norge. 45 I den socialdemokratiska regimen
finns en social struktur som är till för hela befolkningen, och genom inkomstrelaterade
socialförsäkringar och transfereringssystem strävar man efter att bygga ett jämlikt
samhälle. Sociala tjänster är i stor utsträckning offentliga. Full sysselsättning är en del av
systemet. Alla medborgare är skyldiga att genom skatter bidra till upprätthållandet av den
offentliga servicen, t.ex. sjukvård och betald föräldraledighet. Idealet är att maximera
möjligheterna
för
individuellt
oberoende
och
avkommodifiering.
Begreppet
kommodifiering syftar på den process som gör att individers huvudsakliga ”värde” ligger
i att vara arbetskraft och de processer som gör att individer tvingas sälja sin arbetskraft på
arbetsmarknaden. Därmed förlorar individer en del av sitt oberoende och de ses också
mindre som individer med många slags behov, intressen och föreställningar om hur de
vill leva sina liv. Den socialdemokratiska statens avkommodifiering syftar istället till att
individerna blir mindre beroende av den makt som t.ex. arbetsgivare utövar och allmänt
mindre beroende av att sälja sin arbetskraft på arbetsmarknaden. 46
Plant, som kan anses inta en socialistisk ansats, argumenterar för att sociala rättigheternas
funktion inte enbart är att tillgodose människans grundläggande behov, vilket han själv
hävdade i sina tidigare teorier. Sociala rättigheter bör även inkludera en mer jämlik
fördelning av grundläggande resurser. Kriterier för att tillgodose elementära behov
understödjas av ett generellt system för omfördelning och då sociala rättigheter utgår från
ett tillfredställande av de elementära behoven bör det sociala rättighetskonceptet
accepteras som en del av ett allmänt system för omfördelningen eller social rättvisa,
vilket Plant kallar demokratisk jämlikhet. 47
Espada hävdar att den huvudsakliga skillnaden mellan liberal och socialistisk inställning
till sociala rättigheter inte är motsättningen mellan statlig intervention och ickeintervention. Fokus bör istället vara på målet med den politiska interventionen. Det är
45
Ibid,s,27-28.
Ibid, s 35-41
47
Espada,J, C. 1996, Social Citizenship Rights. S,100-101.
46
26
målsättningen med statlig intervention som skiljer de olika politiska ideologierna åt och
som sedan i sin tur styr dess utformning.
27
3. Medborgarskap
I detta kapitel presenteras olika utvecklingsteorier kring medborgarskapet med
utgångspunkt i T. H. Marshalls välciterade föreläsning. Sedan diskuteras olika
definitioner och teorier kring medborgarrätten samt om sociala rättigheter kan anses vara
en del av medborgarrätten eller inte. Vidare kommer jag att diskutera medborgarskapet i
relation till olika maktcentra i samhället. Det handlar om att ha lika tillgång till dessa
maktcentra och om att regelverket i samhället ska göra medborgarna lika autonoma.
Syftet med detta kapitel är att undersöka hur medborgarskapet möjliggör för
medborgarna att äga rättigheter i ett samhälle. När man analyserat begreppet
medborgarskap som grund för människors rätt förstår man också hur människor
därigenom kan komma i åtnjutande av rättigheter. I följande avsnitt kommer jag att
undersöka huruvida mänskliga rättigheter är universella eller, som vissa röster bland
annat från tredje världen hävdat, kulturrelativa.
3.1 Medborgarskaps utveckling
Flertalet av de teoretiker som har diskuterat medborgarrätten under de senaste
decennierna har utgått från T.H. Marshalls berömda föreläsningar i Cambridge 1948.
Denna föreläsning, som publicerades året därpå i ”Citizenship and Social Class”, hade sin
utgångspunkt i Alfred Marshalls avhandling ”The Future of the Working Class”. T. H.
Marshall konstruerar inte någon sammanhängande teori kring medborgarskapet, utan
redovisar snarare olika idéer kring det. Han reflekterar bl.a. kring medborgarskapets
utveckling utifrån den engelska samhällsutvecklingen och problematiserar dess
förhållande till marknadsekonomin samt sociala ojämlikheter 48 Barbalet betonar vikten
av att Marshalls föreläsning sätts in i sitt sammanhang, dvs 1948 då den engelska
välfärdsstaten expanderade och social lagstiftning utvecklades.
Marshall hävdar att medborgarskapet i viss utsträckning existerade redan i de medeltida
städerna, vilka fungerade på ett liknande sätt som dagens nationalstater. Det fanns dock
inga institutioner som ansvarade för de medborgerliga rättigheterna. I dess utveckling
mot ett fullständigt medborgarskap skedde två centrala förändringar. Den första
48
Espada. J. C. 1996, Social Citizenship Rights..s, 4.
28
förändringsprocessen bestod av en geografisk sammanslagning av lokala maktcentra till
en stärkt kungamakt. Genom att staten fick en tydligare roll kunde också det nationella
medborgarskapet utvecklas. Under denna andra process särskildes medborgarskaps olika
funktioner, vilka sedan utvecklades separat från 1500- och 1600-talet och framåt. De
medborgerliga rättigheterna utvecklades främst under 1600- och 1700-talen, då allt fler
kom att omfattas av dem. Under 1800-talet utökades de politiska rättigheternas
omfattning. Utvecklingen av dessa element möjliggjorde en utveckling av de sociala
rättigheterna på 1900-talet då olika sociala reformer genomfördes. Genom att dessa tre
rättighetskategorier utvecklades och kom att omfatta alltfler grupper i samhället skapades
det moderna medborgarskapet.
Flera kritiker har uppmärksammat att Marshalls teori om medborgarskapets utveckling,
vilken enbart baseras på utvecklingen i Storbritannien, ofta har presenterats som ett
utvecklingsschema gällande för alla välfärdsstater. Mann kritiserar Marshall för att inte
problematisera olika länders historia och därigenom identifiera möjliga variabler som kan
ha påverkat uppkomsten av ett modernt medborgarskap. 49
Det finns flera olika utvecklingsteorier kring det moderna medborgarskapet. Vissa
betonar att industrialiseringens utveckling har varit en avgörande faktor, medan andra
teoretiker istället betonar kampen mellan olika intressen och samhällsklasser. Marshall
har kritiserats för att beskriva medborgarskapets utveckling i termer av att nya rättigheter
skapas genom tillämpandet av redan existerande rättigheter och att han ej har påpekat de
faktorer som har underlättat och drivit på denna utveckling. Turner betonar vikten att
beakta olika sociala dimensioner av betydelse då medborgarskapets uppkomst analyseras.
Han menar bl.a. att det är viktigt att ta hänsyn till klassrelationer, men att om man
koncentrerar sig för mycket på social klass finns det en risk att man bortser från andra
klyftor i samhället, som t ex den mellan kvinnor och män eller svarta och vita. I detta
sammanhang kan man nämna t ex kvinnorörelsen som föregick inrättandet av kvinnlig
rösträtt t.ex. i Sverige, och som vidgade det politiska medborgarskapet. Det kulturella och
religiösa inflytandet, samt utvecklingen av iden om att skilja mellan individens privata
49
Dean Hartley. 1996, Welfare Law and Citizenship, s,55.
29
sfär och det civila samhällets offentliga sfär har också varit av betydelse för utvecklingen
av det moderna medborgarbegreppet. 50
3.2 Diskussion kring olika definitioner och teorier kring medborgarskapet
Aristoteles menade att medborgarskapet kan beskrivas som delaktighet eller medlemskap
i ett samhälle. Olika typer av politiska samhällen ger upphov till olika former av
medborgarskap. Denna definition är fortfarande aktuell, även om en vidareutveckling kan
vara befogad. Spicker menar att medborgarskapet är grunden för en persons rätt i ett
samhälle. Warren beskriver medborgarskapet som ”a man’s basic right, for it is nothing
less than the right to have rights” och att det är ett formellt erkännande av de anspråk och
ansvar som individer har som medlemmar i ett samhälle 51. Detta gör alltså att det är
medborgarskapet som ligger till grund för att en individ ska kunna ha rättigheter. Denna
diskussion kan problematiseras i relation till de mänskliga rättigheterna, eftersom dessa är
tänkta att vara universella, medan medborgarskapet än så länge befinner sig på statsnivå.
Detta relaterar till diskussionen kring ett globalt medborgarskap.
Scott beskriver medborgarskapet som ett fullt medlemskap i ett samhällets offentliga
värld. Han menar att det är genom normer och praktik som det definieras vilka det är som
innehar de rättigheter, och motsvarande skyldigheter, som tillåter ett fullt deltagande i det
offentliga livet. 52
Listers krav på medborgarskapet och dess rättigheter är mer vittomfattande än T. H.
Marshalls. Lister fokuserar nämligen på att ojämlikheter i ett samhälle gör att vissa
människor inte kan ta del av rättigheterna på grund av sin fattigdom, eller faktorer som
ras eller kön. Detta måste tas med i beräkningen vid ett upprättande av mänskliga
rättigheter. 53
50
Ibid,s,56.
Spicker Paul. 1988. Principles of social welfare, s, 65.
52
Dean, Hartley. 1996, Welfare Law and Citizenship, s. 29.
53
Ibid. s, 40.
51
30
Turner förespråkar ett aktivt medborgarskap, som kan beskrivas som ett revolutionärt
medborgarskap där rättigheter och skyldigheter bestäms underifrån. Dess grundprinciper
påminner om Lockes teorier kring ett samhälleligt socialt kontrakt. Turner ser ett flertal
risker som ett aktivt medborgarskap kan medföra, bl.a. betonar han faran med att skapa
förväntningar som inte kan förverkligas, vilket kan medföra social instabilitet. 54
Marshall beskriver medborgarskapet som beroende av de rättigheter som tillkännages en
människa i ett samhälle. Medborgarens rättigheter måste relateras till de institutioner
genom vilka de garanteras. Samhällets lagar har en viktig funktion i samspelet mellan
rättigheter och institutioner, eftersom de uttrycker och skyddar medborgarrätten. Marshall
definierar medborgarskapet som delaktighet i det sociala arvet och ett fullt medlemskap i
samhället. Detta innebär rätten till att kunna vara delaktig socialt och politiskt.
Medborgarskapet definierar vilka som tillåts vara delaktiga i samhället och det skapar
därigenom en gräns mellan medborgare och icke-medborgare. Medborgarskapet kan
därför på ett sätt sägas vara exkluderande, i den meningen att staten garanterar rättigheter
till sina medborgare, men inte till icke-medborgare. Medborgare är man alltså inte bara i
förhållande till staten, utan även i förhållande till icke-medborgare. Detta relaterar till
diskussionen kring den politiska gemenskapen och vilka som tillåts vara med i den. Detta
är aktuellt i flera länder där olika etniska minoriteter inte har medborgarskap, t.ex.
kurderna i Syrien som t.ex. inte får ha pass.
Marshall menar att medborgarskap är en status som tillfaller alla fulla medlemmar i ett
samhälle. Alla som är medborgare är jämlika i fråga om medborgarskapets rättigheter och
skyldigheter. 55 Marshall delar in medborgarskapets rättigheter i tre olika kategorier;
medborgerliga (civila), politiska och sociala rättigheter (se 2.2). Medborgarens
skyldigheter är t.ex. värnplikt, att skaffa sig en grundutbildning och att betala skatt.
Marshall ansåg att eftersom rättigheterna gäller för alla medborgare, oberoende klass och
socialgrupp, genererar de en mer stabil grund för ett jämlikare samhälle. Han betonar
54
55
Ibid. s,41.
T.H. Marshall. 1963, Sociology at the Crossroads. s. 87.
31
också att det är viktigare med jämlikhet ifråga om medborgarstatus än inkomster.
Marshall anser att ett icke jämlikhet socialt klassystem kan vara acceptabelt om det råder
jämlikhet ifråga om de medborgerliga rättigheterna. Espada, som har en liberal syn på
medborgarskapet, menar att det jämlika medborgarskapet endast är eftersträvansvärt om
social ojämlikhet accepteras. Dahrendorf delar denna åsikt och han menar att målet med
medborgarskap är att förse medborgarna med möjligheter och inte att främja ekonomisk
jämlikhet i samhället. Han menar att eftersom människor är fria och lika som
medborgare, kan de vara fria och ojämlika som individer. En socialistisk syn på
medborgarskapet innebär emellertid att både jämlikhet ifråga om medborgarrätt och
ekonomisk säkerhet eftersträvas. En utjämning av sociala klasskillnader förespråkas
eftersom det inte räcker med bara ett jämlikt medborgarskap: detta är tomt så länge inte
samhället också är ekonomiskt och socialt rättvist. 56
Marshall
har
kritiserats
för
att
inte
problematisera
social
uteslutning
från
medborgarskapet 57. Kritiker har krävt en tydligare definition av olika värden som
medborgarskapets gemenskap består av och olika grupper som inte är integrerade i
medborgerskapsvisionen har identifierats. Lesbiska och etniska minoriteter är några av de
grupper som har identifierats.
Medborgarskapet kan både innesluta och utesluta människor. Det kan exempelvis
tillskrivas enbart vissa grupper, som t.ex. utgörs av vuxna, män eller människor med en
viss etnisk tillhörighet. Medborgarskapet kan även vara villkorat. Exempel på detta är
vissa gamla fattigdomslagar som innebar att de medborgerliga rättigheterna upphörde då
fattighjälp mottogs. Ett annat exempel på villkorat medborgarskap är då människor
förnekas sina rättigheter p.g.a. ”inkompetens”, som t.ex. när psykiskt sjuka
omyndigförklaras och därigenom bl.a. går miste om sin rösträtt. Det finns olika argument
och förklaringar till varför människor skall förnekas att utöva sina rättigheter p.g.a. sin
”inkompetens”. En förklaring utgår ifrån att rättigheter grundas på individers förmåga att
välja och därför kan människor som är oförmögna att välja inte anses vara medborgare.
56
57
Barbalet. J.M. Citizenship. 1988.s. 1.
Spicker Paul. 1988, Principles of social welfare s. 65
32
Ackerman hävdar att grunden för ett politiskt samhälle är att människorna kan delta i
dialog med varandra och då mentalt handikappade ej anses kunna uppfylla detta kriterium
bör de heller inte räknas som medborgare. 58 Harris hävdar istället att rättigheterna avgör
hur människor behandlas till detta p.g.a. att de inte kan eller har möjlighet att utöva sin
rätt. 59 Spicker hävdar att mentalt handikappades kompetens inte skall underskattas och
genom att uteslutna dem från medborgarskapet blir de inkompetensförklarade. 60
3.3 Medborgarskapets element i relation till samhällets olika maktcentra
Marshalls indelning av medborgarskapets olika rättigheter kan sammanfattas med Helds
kategorisering av samhällets olika maktcentra och rättigheter. Held hävdar att grunden för
ett medborgarskap är att det råder jämställd autonomi för dess medlemmar. Ett
demokratiskt samhälle kräver ett regelverk som är lika båda tillåtande och hämmande för
alla sina medborgare. 61
Held använder sig av begreppet “nautonomi”, vilket är en negation av begreppet
autonomi. Nautonomi kan anses råda då samhällets maktrelationer systematiskt genererar
ojämlika förutsättningar för olika medborgare. I begreppet nautonomi uppmärksammas
medborgarnas sårbarhet i förhållande till olika maktcentra i samhället. Hans teori kring
nautonomi bygger bl.a. på Doyal och Goughs idéer kring nödvändiga förutsättningar för
mänskligt handlande och interaktion (deras teori presenteras kortfattat i avsnittet om
grundläggande behov, se under rubriken grundläggande behov). Held urskiljer sju olika
”maktcentra” i samhället och han relaterar sedan dessa till sju olika rättigheterskategorier.
I förhållande till varje maktkälla finns det vissa villkor som måste uppfyllas för att
autonomi skall kunna uppnås. 62
58
Spicker, Paul. 1988.Principles of social welfare. s, 66.
Ibid. s, 67.
60
Ibid. s, 66.
61
Held I Dean, Hartley. 1996, Welfare Law and citizenship. s. 229.
62
Ibid.s .227
59
33
Held’s
‘Sites of power’
Held’s corresponding
Categories
Body
Health
(rights to physical and emotional well-bing, including
control
over fertility)
Social
(rights to social security, childcare
and eduation provision)
Economic
(right to garanteed minimum
income-and to work)
Welfare
Economy
Coercive relations
Culture
Civil associations
Regulation and
Legal institution
Marshall’s
Categories of rights
Social
Pacific and organised violence
Civil
(right to due process, physical security, peaceful
coexistence)
Cultural
(freedom of thought and expression)
Civil
(freedom of association)
Political
Political
(right to vote and to participation
in debate/electorial politics, etc.)
(Ibid,s.228) 63
I figuren ovan relateras Helds och Marshalls indelningar av olika rättighetskategorier i
samhället samt Helds indelning av samhällets olika maktcentra. Liksom Marshall, menar
Held att de olika rättighetskategorierna är nödvändiga, och att alla rättighetskategorier
krävs för att ett samhälle ska vara en riktig demokrati. 64 Vidare hävdar Held att varje
maktsfär måste
motsvaras av olika typer av rättigheter. Det relaterar till
autonomibegreppet på så sätt att olika grupper i samhället har makt och rättigheter i
förhållande till varandra. Varje maktcentrum måste hämmas något, för att människor ska
kunna vara autonoma i förhållande till dem. Därför måste till exempel ekonomisk makt
ha en motmakt i form av sociala rättigheter, för att alla individer ska ha så lika
möjligheter i samhället som möjligt. På samma sätt kan de kulturella rättigheterna
användas som ett redskap för att ge en etnisk minoritet en viss autonomi i förhållande till
majoritetssamhället. Där är det istället normerna i majoritetskulturen som behöver en
motmakt i form av kulturella rättigheter.
63
64
Ibid. s.228.
Ibid. s. 227.
34
3.4 Sociala rättigheter - en del av medborgarrätten?
Marshalls beskrivning av medborgarskapets olika element och deras respektive historiska
utveckling har kritiserats för att vara alltför progressiv och linjär. Barbalet (1988) menar
bl.a. att Marshall förbiser de motsättningar och konflikter som kan finnas mellan
medborgarskapets olika element. I en kritisk analys granskar Barbalet om de sociala
rättigheterna är berättigade att utgöra en del av de medborgerliga rättigheterna eller inte.
Detta gör han utifrån tre grundantaganden;
1. Medborgerliga rättigheter innebär rätten att delta i den allmänna nationella
gemenskapen. Barbalet menar att rättigheter som lagstadgar ett lika deltagande i den
nationella gemenskapen har ett ändamål i sig. Han ifrågasätter berättigande av sociala
rättigheter som en del av medborgerliga rättigheterna. Även om den försörjning som
erhålls genom sociala rättigheter kan anses ha ett ändamål i sig, anser Barbalet att sociala
rättigheter ej är ändamålsenliga i relation till övriga medborgerliga rättigheter. Sociala
rättigheter är istället ett medel som möjliggör medborgarnas deltagande i det sociala
arvet, vilket bl.a. innebär att de har möjlighet att utöva civila och politiska rättigheter.
Barbalet förespråkar en skiljelinje mellan politiska och civila rättigheter, vilka Barbalet
anser utgöra de medborgerliga rättigheterna, och de rättigheter som möjliggör utövandet
av ett medborgerskap, dvs sociala rättigheter. 65
Utifrån samma grundandantagande hävdar Plant det motsatta. Han menar att de fri- och
rättigheter som garanteras genom civila och politiska rättigheter kommer att förbli
abstrakta idéer om inte medborgarna innehar de sociala och ekonomiska resurser och
förutsättningar som krävs för att de skall kunna vara oberoende och självständiga
medborgare. Plant menar att det är meningslöst att inneha friheten att göra något som
man inte också har möjlighet att göra. 66 Plant hävdar att de sociala rättigheterna är
oumbärliga och därmed är deras status jämställd med den status som de civila och
politiska rättigheterna innehar. 67 Marshall argumenterar för att det är av lika stor vikt att
65
Barbalet. J. M. 1988. citizenship, s.68.
Plant (1992) I Dean Hartley. 1996,Welfare Law and Citizenship.s.25.
67
Dean Hartley. 1996,Welfare Law and Citizenship.s.218.
66
35
få vissa grundläggande behov tillfredställda som det är att få delta i politiken och att bli
garanterad rättssäkerhet.
2. Medborgerliga rättigheter är universella. När Marshall diskuterar sociala rättigheter i
generella termer, beskriver han dem som universella, men då han beskriver dem mer
detaljerat visar de sig vara långt ifrån universella. När sociala rättigheter relateras till
individernas olika behov, blir det uppenbart att det krävs olika typer av sociala tjänster. 68
Weber menar att genomdrivande av de sociala rättigheterna skiljer sig från de civila och
de politiska rättigheterna p.g.a. att socialtjänsten måste skräddarsys efter den sociala
och/eller ekonomiska oförmågan. 69 Marshall hävdar dock att sociala rättigheter kan vara
universella om rätten till social service är generell. Barbalet anser att det är tveksamt om
sociala rättigheter kan anses vara universella, framförallt då det ställs specifika krav på de
som önskar att nyttja sin rätt till olika sociala tjänster 70. Spicker påpekar dock att sociala
tjänster inte enbart består av selektiva åtgärder som riktas mot de mest behövande, utan
det finns även ett flertal sociala tjänster som är av generell karaktär, t.ex. sjukvård och
utbildning. Sociala tjänster av detta slag nyttjas av så gott som alla i samhället vid något
tillfälle. 71
3. Sociala rättigheter är alltid villkorliga. Sociala rättigheter refererar till individer som
konsumenter istället för aktörer och de kräver att staten skall agera genom att tillförsäkra
individen vissa sociala tjänster. Detta kräver i sin tur ett omfattande system av
transfereringar, administration och professionalism och detta medför höga kostnader.
Även om civila och politiska rättigheter kräver vissa resurser för att förverkligas är det
inte i lika hög utsträckning som det krävs vid tillförsäkrandet av de sociala rättigheterna.
Barbalet menar att de finansiella förutsättningar som de sociala rättigheterna är beroende
av, gör att de präglas av instabilitet och de kan därmed snarare beskrivas som villkorade
möjligheter istället för villkorade rättigheter 72
68
Marshall I Barbalet.J.M. 1988.Citizenship. s.69.
Ibid.s.70.
70
Ibid.s.70.
71
Spicker Paul. 1988, Principles of Social Welfare.s.74.
72
Barbalet J. M. 1988, Citizenship..s.71.
69
36
3.5 Universalism, relativism och kritik från tredje världens –de kulturella
dimensionerna
En viktig del av debatten kring de mänskliga rättigheterna har handlat om huruvida de är
universellt användbara eller inte. När konflikten mellan Öst och Väst avklingande, och
istället konflikten mellan Nord och Syd blev tydligare aktualiserades ännu en gång
kritiken mot universalismen. (Diskussion av själva konflikterna mellan öst och väst och
mellan nord och syd kommer senare i studien.) Just eftersom universalismen är en av
huvudfrågorna när det gäller mänskliga rättigheter finner jag det nödvändigt att ha en
teoretisk diskussion kring den och kritiken mot den. Jag kommer att fokusera på några
olika synsätt. De författare jag kommer att använda är framför allt Jack Donnelly, Issa G.
Shivij och Bounaventura dos Santos. Jag kommer även att ta upp de förslag som
framförts av American Anthropological Association (AAA).
Den nya globala regimen av mänskliga rättigheter började som en ganska svag regim när
det gäller genomförande, vilket den är än i dag. Starka deklarationer och befordrande
aktiviteter har inte förvandlats till starka genomdrivande villkor. Att implementera de
mänskliga rättigheterna var helt enkelt något som skulle skötas av den nationella staten.
Den odiskuterade överhögheten av den nationella suveränitetsprincipen räddade staterna
från hoten och förlägenheten som kan komma från en alltför effektiv internationell
granskning av de mänskliga rättigheternas praxis. 73 Svårigheterna med att genomdriva de
mänskliga rättigheterna har bl.a. förklarats med relativistiska argument.
Enligt Donnelly förstärks de realistiska argumenten om internationell politik ofta av
relativistiska argument att moraliska värden är historiskt eller kulturellt betingade snarare
än universella. Det hävdas ofta att det finns en tydlig variation när det gäller uppfattning
av mänskliga rättigheter som får vår respekt och tolerans även om vi inte håller med dem.
Ett standardargument, som var särskilt populärt under 1980-talet var att det fanns tre
världar av mänskliga rättigheter. I den västerländska, första världen betonades
medborgerliga och politiska rättigheter samt rätten till privat egendom medan de
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna betonades i den andra, socialistiska
73
Bonaventura de Sousa Santos. 1995, Toward a New Common Sense. s, 330.
37
världen. Tredje världens närmande till mänskliga rättigheter innebar betonandet av
självbestämmande och ekonomisk utveckling. Både den socialistiska och tredje världens
uppfattningar ansågs vara gruppstyrda medan det västerländska närmandet betonade
individen. 74
Den politiska bakgrunden, det kulturella arvet, ekonomins situation och problemen med
de mänskliga rättigheterna skiljer sig från varandra i dessa tre världar. Dessutom finns det
skillnader inom världarna, särskilt i tredje världen. Kulturell relativitet är ett faktum,
menar Donnelly. Sociala institutioner och värden varierar och fortsätter att variera med
tiden och platsen. Ändå säger Donnelly att tillfälliga internationella mänskliga
rättighetsnormer har nästan universell användbarhet, och att det behövs enbart smärre
justeringar i de kulturella skillnadernas namn. 75
Den kommissionen som skrev deklaration om mänskliga rättigheterna 1948 mottog år
1947 en lång skrivelse från AAA. Denna organisation uttryckte farhågan att
deklarationen skulle komma att ge uttryck för ”etnocentrism”, d v s synen att de egna
värderingarna är överlägsna värderingar från andra kulturer. AAA poängterade att alla
människor är så formade av den kultur och de värderingar de har växt upp med att det är
svårt att på ett opartiskt sätt uttala omdömen i värdefrågor. Det krävs ett mycket stort
mått av självdistans och självanalys för att komma undan detta problem. 76 Den centrala
frågan var enligt AAA hur deklarationen om mänskliga rättigheter kunde skrivs så att den
blir tillämpbar på alla människor, i alla kulturer och inte bara utgör ett uttryck för den
västerländska kultursfärens värderingar. AAA framhöll tre viktiga utgångspunkter;
1.Varje individ uttrycker sin personlighet genom den egna kulturen och därför innebär
respekten för individernas egenart också respekt för alla kulturers egenart.
2.Det finns ingen vetenskaplig metod för att kvalitativt jämföra olika kulturer (eller olika
värden överhuvudtaget).
3. Alla värden är relativa till den kultur där de uppstått. Detta innebär att det är ytterst
tveksamt om värden som uttrycks utifrån en kultursfär överhuvudtaget kan ha vidare
74
Jack Donnelly. 1998, International Human Rights, s, 32.
Ibid. S, 33.
76
Morsink Johannes. 1999, The Universal Declaration of Human Rights. S. IX.
75
38
giltighet för andra kulturer och mänskligheten som helhet. Det som i en viss kultur vid en
viss tid anses vara en mänsklig rättighet kan av andra kulturer eller av samma kultur vid
en annan tid betraktas som ovidkommande eller felaktigt beteende. 77
AAA:s utgångspunkter, förslag och frågor i relation till arbetet med den allmänna
förklaringen om de mänskliga rättigheterna har sedan dess återkommit i flera debatter om
rättigheternas universalism. Generellt menar jag att FN borde ha uppmärksammat dessa
punkter på ett bättre sätt än vad som gjordes, något som kunde ha bidragit till att de
nuvarande konflikterna kring mänskliga rättigheters universalism hade undvikits. Det
hade också inneburit att de lättare kunde implementeras i olika kulturella och religiösa
samhällen, framför allt i tredje världen.
3.6 Argument mot universalism i allmänhet
Argumenten från AAA är fortfarande i allra högsta grad aktuella. Framför allt den tredje
punkten kommer här att utvecklas baserat på ett resonemang av Bonaventura de Sousa
Santos. Santos inleder med att säga att i en värld som styrs av förhållandet mellan
politiken, militären och marknaden, kan det vara svårt och förstå hur en internationell
regim om de mänskliga rättigheterna kan växa fram 78. Santos förklarar att under nästan
ett århundrade, mellan bildandet av liberala stater och andra världskriget, ansågs de
mänskliga rättigheterna vara statens egen angelägenhet och att denna situation bara kunde
ändras av en överdrivet dramatisk och ohygglig överträdelse av de mänskliga
rättigheterna, såsom förintelsen under andra världskriget. Här visade sig de demokratiska
staterna vara inkompetenta. Dessutom har, trots stark moral och känsliga krav, praxis
kring de mänskliga rättigheterna förvandlats till ett extremt känsligt område där
nationella överträdelser, blir internationella bekymmer. 79
Enligt Santos handlar en av de mer uppmärksammade debatterna inom mänskliga
rättigheter om de är universella eller snarare ett västerländskt koncept och om de är
universellt gällande eller inte. Även om dessa två frågor är besläktade med varandra berör
de olika delar av debatten. De första berör den historiska och kulturella bakgrunden av
77
Ibid.
Bonaventura De Sousa Santos. 1995,Toward a New Common Sense. S, 329-330.
79
Ibid, s, 330.
78
39
konceptet mänskliga rättigheter, den andra berör dess värde vid en speciell punkt i
historien. Det västerländska ursprunget av de mänskliga rättigheterna kan stämma
överens med deras universalitet om, hypotetiskt sett, de vid en given tid i historien
accepteras universellt som idealiska politiska och moraliska normer. De två frågorna är,
trots det, sammanlänkande. 80 Är då mänskliga rättigheter universella, d.v.s. en del av den
globala kulturen?
Santos säger att den enda ”sanning” som finns om kulturer är att alla kulturer är relativa
till varandra. Detta innebär också att acceptera att alla kulturer är olika varandra, samt att
de är lika ”bra” eller lika ”dåliga”. Att se på kulturer utifrån relativismens synvinkel
innebär alltså att vara mycket medveten om skillnaderna mellan dessa, men att inte se
skillnaderna som hierarkiskt ordnande. Kulturell relativitet betyder därför att inse att alla
kulturer tenderar att definiera sina ultimata värden som universella. Det som värderas
högst sprids mest. Men frågan om universaliteten i en kultur betyder inte att kulturen i sig
själv är universell. Frågan om universaliteten hos de mänskliga rättigheterna är alltså den
västerländska kulturens fråga. Alltså är de mänskliga rättigheterna bara universella om
man ser på dem ur den västerländska synvinkeln. Hur detta faktum kan delas mellan
andra kulturer beror på de korskulturella dialogerna. 81 För att undgå relativismen måste
man utveckla en tvär-kulturell värdegrund för att kunna skilja mellan progressiv politik
och regressiv politik. Genom att räkna med att alla kulturer är i en eller annan mening
”omogna” förstår man enligt Santos att de alla har problem med de mänskliga
rättigheterna. Alla kulturer lider av en svaghet när det gäller de mänskliga rättigheterna;
det kan gälla en religion som förhindrar rättigheternas funktion eller tillämpning i
landet. 82
När man diskuterar mänskliga rättigheters universalism och kritiken mot denna kan man
skilja mellan olika grader av universalism och relativism. Den mest extrema
ståndpunkten utgörs av den radikala relativismen som ser kultur (eller historia eller
ekonomin) som en källa för alla värden. En sådan ståndpunkt tar avstånd från idén om de
80
Ibid. S 337.
Ibid. S, 337.
82
Ibid. S,338.
81
40
mänskliga rättigheterna, eftersom den säger att det inte finns några rättigheter som alla
måste följa bara för att de är människor. Donnelly menar därför att ställningstagandet att
det finns mänskliga rättigheter som alla människor har, oberoende av kultur, historia och
samhälle, inte går att kombinera med radikal relativism. 83 En andra form av relativism,
den starka relativismen hävdar att mänskliga rättigheter och andra värden är principiellt,
men inte helt, dominerade av kulturella eller andra omständigheter. Betoningen ligger på
variation och relativitet. Det återkommer också i en tredje relativistisk position, svag
relativism, men där betonas att mänskliga rättigheter är universella men sedan kan
omsättas och tolkas olika beroende av den kulturella kontexten. 84
På andra sidan finner vi radikal universalism, ett synsätt som säger att alla värden,
inklusive mänskliga rättigheter, är helt universella och inte kan modifieras av kulturen
eller historien. Den radikala universalismen hävdar att det bara finns en uppsättning av
mänskliga rättigheter som gäller överallt när som helst. Men att föreslå att alla mänskliga
rättigheter skulle implementeras på exakt samma sätt i alla länder i världen är orealistiskt
och de flesta människorna skulle finna ett sådant krav moraliskt och politiskt förkastligt
menar Donnelly. 85 Donnelly förespråkar därför en svag universalism som ligger mycket
nära den svaga relativismen. Då betonas att de mänskliga rättigheterna är universella men
att deras tolkning och implementering kan skilja sig åt beroende på det kulturella och
religiösa sammanhanget.
3.7 Olika argumentationsnivåer i debatten
Även Issa G. Shivji tar upp debatten om huruvida de mänskliga rättigheterna är
universella eller kulturellt relativa. Argumenten kommer vanligtvis ifrån de olika
internationella institutionerna, som arbetar med mänskliga rättigheter, som hävdar att de
mänskliga rättigheterna är universella. Det huvudsakliga instrumentet är naturligtvis FN:s
universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna från 1948. 86 Hur bör man då
förstå diskussionerna kring universalism och partikularism? Shivji säger att själva
83
Jack Donnelly. 1998, International human Rights. S, 33.
Ibid. S, 33.
85
Ibid. S, 33.
86
Issa G. Shivij. 1989, The Concept of Human Rights in Africa. S, 10.
84
41
diskursen är ganska förvirrad och laddad med alla sorters fördomar. Argumenten
framförs på olika nivåer något som sällan skiljs åt i litteraturen. Shivji undersöker fyra
sådana argumentationsnivåer;
1. Den första nivån har att göra med de mänskliga rättigheternas historiska och filosofiska
bakgrund. Många menar att uppfattningen om de mänskliga rättigheterna har en
västerländsk härkomst. Även deras filosofiska bas kommer från västvärlden. Även om
det finns mycket konsensus i den historiska delen av mänskliga rättigheter finns det inte
alls så mycket när det gäller deras filosofiska bas. Många författare från Afrika och tredje
världen hävdar att mänskliga rättigheternas filosofi och uppfattning existerade i andra
kulturer. Men å andra sidan finns det de som hävdar att det inte fanns några mänskliga
rättigheter i Afrika före kolonisationen. 87
2. Den andra argumentationsnivån talar om värdet och användbarheten hos uppfattningen
om mänskliga rättigheter. Har de universellt värde och är de universellt användbara
fastän de har sitt ursprung i västvärlden? Howard och Donnelly besvarar detta med ja. 88
Även om de har sitt ursprung i västvärlden kan de tillämpas i hela världen. Motståndarna
hävdar att eftersom de mänskliga rättigheterna tillkommit i västvärlden är de av
begränsad giltighet och användbarhet i andra kulturer och på andra håll i världen. Inte
minst gäller denna kritik den individualism som man säger att de mänskliga rättigheterna
innebär, ett tänkande som är främmande för samhällen där plikter istället är dominerande
för att bestämma vad som är moraliskt riktigt. 89
3. Den tredje nivån identifierar och katalogiserar rättigheter i det traditionella afrikanska
samhället som sägs vara likvärdiga dem som finns i västvärldens uppfattning av
mänskliga rättigheterna. 90 En afrikansk författare, Keba M. Baye säger att det
87
Ibid. S, 10.
Ibid. S, 11.
89
Ibid. S, 11-12.
90
Ibid. S, 12-13.
88
42
förkoloniala Afrika hade ett passande system av fri- och rättigheter, även om de aldrig
skrevs ner på samma sätt som idag. 91
4. Den fjärde och sista argumentsnivån har till uppgift att placera mänskliga rättigheter
speciellt inom ett kulturrelativistiskt paradigm. Detta argument hävdar att afrikanska
samhällen hade en uppfattning om mänskliga rättigheter som skiljde sig från västvärldens
och att västvärlden kunde lära sig en hel del från den afrikanska uppfattningen. 92
Vanligtvis ligger då tyngdpunkten på social harmoni, plikter och tjänster inom samhället
m.m. En författare, Cobbah, har kritiserat det eurocentriska synsättet och perspektivet på
de mänskliga rättigheterna och säger att det borde finnas ett afrocentriskt perspektiv. Det
borde finnas förståelse mellan kulturerna som kunde bidra till utvecklingen av de
internationella mänskliga rättigheternas normer. 93
91
Ibid. S, 13.
Ibid. S, 13.
93
Ibid. S, 13.
92
43
4. DEN ALLMÄNNA FÖRKLARINGEN 1948
Kapitlets inledande avsnitt som behandlar de mänskliga rättigheternas historik ämnar ge
läsaren en allmän introduktion till de tankar, som ligger till grund för FN:s allmänna
förklaring om de mänskliga rättigheterna 1948. Efter en kortfattad presentation av de
mänskliga rättigheterna tar jag upp föregångaren till FN:s deklaration om de mänskliga
rättigheterna 1948, nämligen Atlantdeklarationen. Atlantdeklarationen kom till mitt under
andra världskriget efter Danmarks ockupation men före Pearl Habour, nämligen 1941.
Syftet med att ta upp den är att den har stora likheter med FN:s deklaration från 1948, och
den har setts som en förutsättning för denna. Kapitlet kommer även att behandla FN:s
kommission för de mänskliga rättigheterna som kom till redan 1946, alltså två år före
FN:s deklaration. En diskussion av kommissionen är viktig eftersom den var det organ
som utarbetade deklarationen 1948.
Vid formuleringen av deklarationen kom ett flertal frågor upp till diskussion, bland annat
synen på medborgerliga och politiska samt sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter,
förhållandet mellan stat och individ, individ och kollektiv, uppdelningen i stat och
samhälle samt frågor om de mänskliga rättigheterna var universella. Jag kommer
framförallt att ta upp de aspekter som rör förhållandet mellan medborgerliga och politiska
rättigheter samt sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter. Detta gäller till exempel
diskussionen om vilken av dessa slags rättigheter som är grundläggande eller om de är
lika viktiga. Jag kommer också att beröra hur det hänger samman med frågorna om
förhållandet mellan individ och kollektiv, stat och samhälle samt allmängiltigheten av
rättigheterna. Det eftersom dessa frågor och kontroverser utgör en del av diskussionen
om förhållandet mellan medborgerliga och politiska rättigheter samt sociala, ekonomiska
och kulturella rättigheter. De är också viktiga för att förstå diskussionen under
Wienkonferensen om mänskliga rättigheter och för att jämföra denna med diskussion om
den allmänna förklaringen.
44
4.1 De mänskliga rättigheternas idéhistoriska bakgrund
De mänskliga rättigheternas idéhistoriska ursprung kan förläggas till antikens läror om
naturrätten. De hävdade bl.a. att människan har vissa givna moralprinciper som är tidlösa
och genom att efterleva dessa förverkligar hon sin natur. Dunér berättar att dessa
principer ansågs kunna uppdagas genom empiriska studier. Åke Malmström påpekar att
detta är orealistiskt och han hävdar att det är omöjligt att på vetenskaplig grund härleda
vissa grundläggande, generellt förpliktande, principer ur själva naturen eller ur det
mänskliga förnuftet. 94
Danelius urskiljer två olika tidsperioder då dessa tankar från antiken har vunnit gehör och
påverkat det politiska skeendet och rättsutvecklingen i skilda delar av världen. Den första
perioden var under upplysningstiden. Utifrån en filosofisk grund utvecklades en ideologi
om naturrätten, som förklarade att människan har vissa inneboende rättigheter som måste
respekteras av överheten. Ideologin avspeglades i olika samtida dokument, bl. a. i den
amerikanska självständighetsförklaringen, 1776 och i deklarationen om människans och
medborgarnas rättigheter som utfärdades i Frankrike 1789. 95
Naturrättsläran utsattes dock för hård kritik. En av dess kritiker var Jeremy Bentham,
utilitarismens grundare, som proklamerade att naturrätten enbart var nonsens och att
”…rättigheter emanerar ur lag, verkliga rättigheter ur verklig lag, men ur ’naturens lag’
imaginära rättigheter”. 96 Hägerström var inne på samma spår och menade att ”naturliga
rättigheter är en form av vidskepelse, eftersom det innebär att man kräver något som man
faktiskt inte har makt över”. 97
Den andra period som identifieras av Danelius var den renässans för naturrätten som
uppstod efter andra världskriget. De traumatiska händelserna under kriget övertygade
många att individen måste skyddas mot makthavarnas förtryck på ett mer effektivt och
målmedvetet sätt. Man började åter tala om naturrätten, som nu istället kom att kallas
94
Malmström, Å; Agell, A. 1994, Civilrätt, S. 2.
Hans, Danelius. 1993,Mänskliga rättigheter. S. 15.
96
Bentham i Duner , Bertil. 1992. Fria och lika i värde, S. 13.
97
Hägerström 1988, I sällskapet för politisk filosofi S, 30.
95
45
mänskliga rättigheter. I den nya internationella ordningen som eftersträvades efter kriget
blev arbetet för de mänskliga rättigheterna en viktig del. FN anförtroddes den viktiga
uppgiften att främja respekten för de mänskliga rättigheterna och syftet var att genom ett
internationellt samarbete stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna: 98
”Andra världskriget blev vattendelaren mellan den tidigare inriktningen på nationella mänskliga
rättigheterna och en internationalisering av dessa rättigheter. Reaktionerna mot nazisternas
övergrepp ledde till att FN fick en tydlig roll i utvecklingen av de mänskliga rättigheterna. I FN:s
stadga. Som är bindande för alla FN:s medlemsstater, nämns mänskliga rättigheter vid ett flertal
tillfällen, framför allt kopplat till fred och frihet.” 99
4.2 Atlantdeklarationen 1941
1941 manade USA:s president Franklin D. Roosevelt till försvar för fyra väsentliga
friheter: ”att fritt få yttra sig, att fritt få tillbe vilken religion som helst, frihet från nöd och
frihet från rädsla”. Med tiden utvecklades dessa fyra friheter, och de kom senare även att
ligga till grund för Atlantdeklarationen. Tankarna om de fyra friheterna ses som en grund
för arbetet med FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. 100
Atlantdeklarationen var en gemensam överenskommelse av USA och Storbritannien som
skrevs under den 14 augusti 1941 av president Franklin D. Roosevelt och premiärminister
Sir Winston Churchill, efter ett flertal konferenser ombord på ett krigsfartyg i
Nordatlanten. Orsaken till mötet mellan de två representanterna var att Roosevelt ville ha
en snabb lösning på USA:s ekonomiska problem, vilka han efter debatter inför
kongressen hade förstått inte gick att lösa på det nationella planet. Därför tog Roosevelt
med ekonomin som en av de viktigaste punkterna i Atlantdeklarationen. För att kunna
binda ihop Atlantdeklarationen med mänskliga rättigheter tog de med en punkt där alla
människor garanterades frihet från nöd och fruktan. Atlantdeklarationen kom, i enlighet
med Roosevelts tankegångar, att bygga på de fyra olika friheter som nämnts ovan. Dessa
kom sedan att påverka den allmänna deklarationen. Detta är en modern omskrivning av
det klassiska uttrycket att alla människor har rätt till liv, frihet och lycka. Även
98
Hans, Danelius. 1993. Mänskliga rättigheter. s, 15-16.
Hudlund, Thulin. 1996,Lika I värde och rättigheter.s, 17.
100
Morsink Johannes. 1999, The Universal Declaration of Human Rights. S.1.
99
46
fördömandet av användningen av våld och nedrustningspunkten anknyter till de
mänskliga rättigheternas princip. 101 Både Roosevelt och Churchill var övertygade om att
de skulle vinna kriget och Atlantdeklarationen drogs upp som ett slags fredsavtal, som
bland annat skulle garantera de båda staterna en god situation efter kriget. 102 I
Atlantdeklarationen fastslogs vissa grundlinjer:
”1.Deras stater eftersträvar icke några utvidgningar i vare sig territoriella eller andra avseenden.
2. De önskar icke se någon territoriell förändring förverkligade, vilken icke överensstämmer med de
berörda folkens fritt uttryckta önskningar.
3. De respekterar alla folks rätt att välja den form av regering under vilken de vill leva, och de önskar se
suveräna rättigheter och självstyrelse återställda i de stater, som med våld berövats dessa.
4. Med vederbörlig hänsyn till sina existerande förpliktelser skall de eftersträva att alla stater, stora eller
små, segrare eller besegrade, på samma villkor skall komma i åtnjutande av möjlighet till handel och
tillgång till de råvaror i världen, vilka de behöver för sitt ekonomiska välstånd.
5. De önskar åstadkomma det mesta fullständiga samarbete mellan alla nationer på det ekonomiska området
i syfte att åt alla tillförsäkra förbättrade arbetsvillkor, ekonomiskt uppsving och social säkerhet.
6. Sedan det nazistiska tyranniet slutgiltigt utplånats, hoppas de få se en fred, vilken ger alla nationer
möjlighet att leva i säkerhet inom sina egna gränser och som skall vara en garanti för att alla världens
människor får leva sitt liv befriade från nöd och fruktan.
7. En sådan fred bör ge alla människor möjlighet att utan hinder färdas över de öppna haven och oceanerna.
8. De tror, att alla nationer i världen av såväl realistiska som moraliska skäl måste komma fram till ett
avståndstagande från bruket av våld. Eftersom ingen framtida fred kan upprätthållas, så länge rustningar till
lands, vatten och luften fortsätter inom nationer, vilka hotar eller kan hota dem som befinner sig på andra
sidan deras gränser med angrepp, tror de, att en avrustning av sådana nationer är nödvändig för
upprättandet av ett större, bestående system för den allmänna säkerheten. Likaså vill de med alla till buds
stående medel lätta den förkrossade rustningsbördan för alla fredsälskande folk.” 103
Vid en konferens i Washington D.C. den 1 januari 1942, förklarade 26 regeringar som
befann sig i krig mot Axelmakterna att de ”underkastar sig liknande program med
avsikter och principer beskrivna i den gemensamma deklarationen…känd som
Atlantdeklaration”. Senare undertecknades ett dokument, som härstammar från
Atlantdeklarationen, av de flesta fria nationer i världen, nämligen Deklarationen om de
101
Strzelewicz Willy. 2001, De mänskliga rättigheternas historia, från den amerikanska
oavhängighetsförklaringen till våra dagar.s234-235.
102
Ibid.s.231.
103
Ibid.s.232-233.
47
Förenta Nationerna som i sin tur utgjorde grunden för FN som grundades i San Francisco
i april- juni 1945. 104
4.3 Strävande för FN:s deklaration 1948
Johannes Morsink, som är professor i politisk filosofi vid institutionen för statsvetenskap
vid Drew University i USA, har skrivit om de argument och diskussioner som ledde till
födelsen av den allmänna deklarationen 1948. Han menar i likhet med Jack Donnelly att
de mänskliga rättigheterna aldrig hade fått en plats i världens politik om det inte hade
varit för förintelsen av miljontals civila genomförd av Tyskland under andra världskriget.
Danelius menar att de traumatiska upplevelserna och övergreppet mot mänskligheten
skapade övertygelse hos många människorättighetsaktivister om att individen skall
skyddas mot makthavarnas förtryck. Arbetet för ett utsträckt skydd för mänskliga
rättigheterna blev ett viktigt element i det nya världspolitiska klimatet. De mänskliga
rättigheterna skulle stärkas och respekteras genom ett internationellt samarbete. 105
Före kriget gjorde de allierade länderna väldigt lite för att hjälpa de människor som
drabbades av kriget, t ex. judarna som försökte fly från Tyskland och de närliggande
länderna. Några till och med nekades uppehållstillstånd av de allierade, inklusive USA.
Under kriget gjordes ingenting för att komma till rätta med koncentrationslägren, och
världen vände bort blicken från morden på 6 miljoner judar, 500 000 zigenare och
tiotusentals kommunister, socialdemokrater, homosexuella, kyrkligt aktiva och vanligt
folk som vägrade låta sig hunsas 106.
Roosevelts tal om de fyra rättigheter som nämndes ovan banade vägen för att länder,
organisationer och många andra att erkänna att ett mänskorättsinstrument är nödvändigt
att förhindra förintelse av människor. Fram till 1943 blev kravet på en
människorättsklausul starkare i framtida fredsförhandlingar bl. a genom att judar,
katoliker och protestanter förenades i en gemensam appell för fred och mänskliga
rättigheter. I februari 1943 hade American Institute of Law (AIL), i ett samarbete med
104
Ibid.s.245.
Danelius, Hans. 1993, Mänskliga rättigheter. S, 15.
106
Dnelly, Jack. 1998, International Human Rights. s, 4.
105
48
jurister från 12 stater, skrivit en egen katalog, ”A statement of Essential Human
Rights” 107 över mänskliga rättigheter. Denna text presenterades vid mötet i San Fransisco
av Panama, och i april skrev ILO en liknande lista över mänskliga rättigheter i
Philadelphia. AILs och ILOs (International Labour Organization) listor ägnades mycket
uppmärksamhet av en av de grupper som skrev deklarationen 1948. 108
1945 skrev ”The American Jewish Committee” en egen lista över internationella
mänskliga rättigheter. Representanter från den judiska kommittén var senare närvarande
på nästan alla FN:s möten om deklarationen, och deras bidrag var särskilt viktigt när man
skrev artikel 26 om utbildning och artikel 29:3 om förbudet att utöva de rättigheter som
nämns i deklarationen på ett sätt som strider mot FN:s avsikter. Liksom flera andra
juridiska organisationer och privatpersoner skrev ”The American Bar Association” egen
lista över mänskliga rättigheter. 109
Det var inte bara inom USA som trycket på en förteckning över mänskliga rättigheter
hade ökat. Vid den inter-amerikanska konferensen om krig och fred i Mexico City under
februari och mars 1943, uttryckte 21 amerikanska länder sin önskan att FN:s
generalförsamling skulle börja arbeta med en katalog över mänskliga rättigheter. Tre av
dessa nationer Cuba, Chile och Panama var dessutom de första som sände FN utkast till
deklarationen. Det nationella och internationella trycket fick till sist effekt. För att arbetet
för en deklaration skulle sättas igång tillsatte Ekonomiska och Sociala Rådet (ECOSOC)
en kommission för att utarbeta en rättighetskatalog. Kommittén tillsattes i enlighet med
artikel 68 i FN-stadgan. Kommissionens mandat var att etablera en rättighetskatalog. 110
4.4. FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna
107
www.law.upenn.edu/bll/specoll/ali/findaid1.htm
Morsink, Johannes. 1999, The universal Declaration of human rights. s.1.
109
Ibid.s.2.
110
Bertil Dunér. 1995, FN och de mänskliga rättigheterna. S. 13.
108
49
Kommissionen för de mänskliga rättigheterna kom att bli det viktigaste organet inom FN
som arbetar med de mänskliga rättigheterna. Kommissionen tillsattes redan 1946 av
(ECOSOC) med 18 nationer som medlemmar vilka ombads att medverka i den
människorättskommissionen som skulle skriva deklarationen. 111. Medlemmar i
kommissionen var Australien, Belgien, Vitryska SSR, Chile, Kina, Egypten, Frankrike,
Indien, Iran, Libanon, Panama, Filippinerna, Storbritannien, USA, Sovjetunionen,
Uruguay, Ukraina och Jugoslavien. Eleanor Roosevelt från USA blev kommissionens
första ordförande
Ursprungligen hade kommissionen 18 medlemmar men i takt med att nya stater blivit
medlemmar av FN, har kommissionens medlemsantal utökats till 53. Kommissionen
samlas till ordinarie session en gång varje år under sex veckor. Kommissionen kan kallas
till speciella sessioner under akuta tider vilket har skett 1993 och 1994 med anledning av
konflikten i det forna Jugoslavien. 112 Vad kommissionen ska arbeta med fastställs av
Ekonomiska och Sociala Rådet (ECOSOC). För närvarande arbetar kommissionen med
att utarbeta förslag till mänskliga rättigheter bland annat med att skydda minoriteter, att
förhindra diskriminering på grund av ras, kön, språk och religion m.m. De arbetar också
med övervakningen av mänskliga rättigheter 113
Mandatet till kommissionens angav att denna skulle utarbeta en rättighetskatalog.
Kommissionen bildade därför initialt en kommitté som skulle utarbeta ett utkast till
rättighetsdeklarationen. Under april och maj 1946 utarbetade förberedande kommittén
förslaget till hur arbetet med deklarationen skulle organiseras. Denna förberedande
kommittén läste de första utkasten till lista över mänskliga rättigheterna som skrivits av
flera länder. De samlade in olika åsikter om mänskliga rättigheter och friheter från en
mångfald icke-statliga organisationer (NGO). 114
4.5. Deklarationen via sju steg
111
Johnson M.Glen And Janusz Symonides. 1998, The universal Declaration of Human Rights. S.33.
Dunér Bertil. 1995, FN och de mänskliga rättighetera.s.13.
113
Ibid.s.13.
114
Johannes Morsink. 1999, The universal Declaration of Human Rights.s.4.
112
50
ECOSOC önskade av kommissionen en rättighetskatalog. Kommissionen började sitt
arbete i januari 1947. Det är från denna tid som Johannes Morsink börjar räkna
författandeprocessens sju steg. Dessa är:
4.5.1. Kommissionen om människliga rättigheternas första session:
Kommissionens första session som kan kallas författandeprocessens steg 1, ägde rum
under januari och februari 1947. När man började diskutera hur man skulle skriva en
internationell uppsättning mänskliga rättigheter uppstod frågan om man skulle låta
sekretariatet eller en särskild kommitté skriva denna förklaring. Man beslöt att bilda en
verkställande grupp som bestod av Eleanor Roosevelt från USA (ordförande), Peng-Chun
Chang från Kina (viceordförande) och Charles Habib Malik från Libanon (rapportör). 115
Författandekommissionen (verkställandegruppen) hade ett möte tillsammans med John P.
Humphrey, den då nyligen utnämnde chefen för sekretariatets avdelning för mänskliga
rättigheter. Genom ett förslag från Humphrey skulle arbetet börja så snart som möjligt.
Gruppen samlades vid ett möte som ägde rum den 17 februari 1947. 116 Deras
utgångspunkt var att de skulle studera mänskliga rättigheter ur ett filosofiskt och
historiskt perspektiv. Under tiden tyckte Chang att de västerländska influenserna till
deklarationen var för stora. Därför bad han sin kollega Malik från Libanon att han skulle
studera andra kulturers filosofi, bl. a kinesisk filosofi. Humphrey blev ombedd av
Roosevelt att han skulle skriva kort ett utkast till deklarationen. Vid denna tid kom
Sovjetunionens representant med en invändning mot utkastet. Han menade att
deklarationen skulle författas av fler än tre experter. Han fick stöd av andra länders
representanter bl. a. Chile, Kina, Frankrike, Canada och flera andra. Utökning av den
verkställande gruppen från tre till åtta medlemmar gjorde att författandeprocessen blev
mer inkluderande och ökade deklarationens allmängiltighet. 117
I juni 1947 utarbetade Humphrey det första utkastet till deklarationen på redan
existerande material och på de instruktioner som han fått av människorättskommissionens
första möte samt från ECOSOC. Han hade tillgång till en samling utkast, och från dessa
115
Ibid.s.5.
Ibid.
117
Ibid. 5.
116
51
lånade han mycket. Han plockade det bästa ur flera av dem, bl. a AILs text. 118 Han
skriver att ”av de texter som jag arbetade utifrån, var AILs text den bästa, och från denna
lånade jag mycket” (e.ö.). Han lånade hela meningar från AILs text till sitt utkast för
artiklarna 2, 3, 6,7, 11, 15, 20, 22, 26, 30, 36, 41, 42. Deklarationens innehåll kommer att
beskrivas artikel efter artikel i nästa avsnitt.
Humphrey hävdade att inget av utkasten som han läst igenom inkluderade rätten att vara
en individ i lagens mening, och att denna rättighet var helt hans egen ”uppfinning”. 119
Man kan dra slutsatsen att Humphreys utkast är både det första och det grundläggande
utkastet till deklarationen. Det är det första eftersom det kom först i tiden, och det är
grundläggande eftersom det låg till grund för att senare versioner av deklarationen, med
strykningar och tillägg.
4.5.2. Författandekommissionens första session
Den åttonde april 1947 utökades författandekommittén från tre till åtta personer av
ordföranden (Roosevelt). Denna kommitténs första session i juni kallas steg två för
deklarationen. Humphreys utkast och några viktiga översikter till utkast till katalogen
över mänskliga rättigheterna studerades vid detta tillfälle och arbetades in i katalogen.
Bland de texter som diskuterades var de dokument som innehöll synpunkter från
delegaterna
vilket
under
kommissionens
första
session
diskuterades
samt
”provdeklarationer” och föreslag från olika länder och NGO. Det andra viktiga dokument
som författandegruppen arbetade med och diskuterade var Storbritanniens förslag, vilket
liknade mer ett lagligt bindande dokument, medan Humphreys text snarare hade formen
av en deklaration över grundsatser. Efter en het diskussion om Humphreys text och
Storbritanniens dokument vägde man Humphreys dokument mot Storbritanniens och
beslöt sig för att utgå från Humphreys text. 120
4.5.3. Kommissionen om de mänskliga rättigheternas andra session:
118
Denna text, ursprungligen skriven av American Law Institute, presenterades av Panama vid mötet i San
Fransisco .
119
Ibid.s.6.
120
Ibid. S. 7-9.
52
Processens tredje steg utgjordes av hela kommissionens andra session som ägde rum i
december 1947. Trots att hela kommissionen (arton medlemmar) var betydligt större än
författandekommittén (åtta medlemmar), strävade man efter att skapa en ytterligare bredd
i arbetet. Under denna session var representanter från icke-statliga organisationer
(NGO:s) t.ex. “International Union of Catholic Women’s League”, “Co-ordinating Board
of Jewish Organisations”, “International Council of Women” m fl närvarande. Vissa av
dessa organisationer lämnade även in egna utkast till kommissionen för deklarationen.
Många av dessa utkast var av allmän natur, andra var mer specifika. T.ex. önskade den
palestinska avdelningen av ”War Resistors International” att ”en särskild hänsyn skulle
tas till de som av moraliska skäl vägrar delta i krig”. Även grupper som inte hade
konsultativ status i kommissionen kunde ändå lämna in sina åsikter. Till och med åsikter
från enskilda individer noterades och skickades vidare. Under denna session skedde en
lång diskussion från olika håll av världen angående människorättsdeklarationen. Till
exempel är den första meningen i artikel 12 baserad på ett förslag från den kinesiska
delegationen. 121 Artikel 12 handlar om att individen ska skyddas från godtyckliga
ingripanden i sitt privatliv.
4.5.4.Författandekommittens andra session
Processens steg fyra ägde rum i maj 1948, då författandekommitténs åtta medlemmar höll
sin andra session. Det mest av denna session gick åt till att diskutera frågan om en
”konvention”.
Vid
denna
tid
ansåg
många
ännu
att
den
internationella
människorättsdeklarationen skulle innehålla både en deklaration och en konvention. Valet
mellan bara en deklaration eller en deklaration och en konvention orsakade enorma
stridigheter både inom författandekommittén och hela människorättskommissionen. 122
Jag kommer senare beskriva de kontroversiella frågorna som diskuterades.
4.5.5. Kommissionen om de mänskliga rättigheternas tredje session
Författandeprocessens femte steg innefattar de möten som hölls under kommissionens
tredje session. Dessa inleddes direkt efter det att författandekommissionens maj-möten
121
122
Ibid. S. 9-10.
Ibid. S. 10.
53
hade upphört och gick vidare till slutet av juni 1948. Det var vid detta tillfälle som
kommissionen beslöt att den skulle färdigställa en deklaration inför den tredje
generalförsamlingens möte. Man sköt alltså upp färdigställandet av både konventionen
och riktlinjerna för deklarationens genomförande. 123
4.5.6. Generalförsamlingens tredje kommitté
Detta steg utgörs av de möten som generalförsamlingens tredje kommitté höll mellan
september och december 1948. Vid sidan av Humphreys genomgång av de olika
nationernas grundlagar och de åsikter man fick in då utkastet gick på remiss till
regeringarna, var detta det tredje tillfälle då de nationer som inte var representerade i
människorättskommissionen hade chans att göra sin stämma hörd. Trots att
kommissionens andra och tredje session hade röstat igenom deklarationen med
imponerande röstetal, gicks hela dokumentet igenom en gång till av denna kommitté. Den
tredje kommittén antog deklarationen med 29 ja röster för och 0 nej röster mot samt med
sju röstnedläggningar. 124 Länderna som lade ner sina röster var Jugoslavien, Polen,
Saudiarabien, Sovjetunionen, Sydafrika, Tjeckoslovakien, Ukraina och Vitryssland. 125
4.5.7. Generalförsamlingens session i 1948
Morsink delar in processens sista steg i två delar. Den första handlar om den debatt som
hölls i den tredje generalförsamlingens plenarsession den 10 december 1948, där heta
diskussioner om rättigheterna ägde rum mellan olika länder, framför allt mellan östländer
och västländer, vilket jag återkommer till senare. Debatten avslutades med att man antog
deklarationen om de mänskliga rättigheterna samma dag. Den andra delen består av
delegaternas firande av det de åstadkommit. Efter viss överarbetning kunde så FN:s
generalförsamling den 10 december 1948 antaga den allmänna deklarationen om de
mänskliga rättigheterna några minuter efter midnatt.
Det fanns många skillnader i politiska perspektiv mellan de inblandade länderna.
Skiljelinjer gick dels mellan öst och väst, och dels mellan muslimska länder och de
123
Ibid. S. 11.
Ibid. S. 11.
125
Fakta om världen. Nr, 1. 1998.
124
54
övriga. En stridsfråga var relationen mellan individen och samhället, som sågs olika av de
liberala i väst och de socialistiska länderna i öst. Detta gjorde att många länder kände sig
tvungna att göra anmärkningar och invändningar mot deklarationens innehåll. Jag
kommer att ta upp de kontroversiella artiklarna i deklarationen nedan, och diskutera hur
kontroverserna lade en grund för konflikter mellan de dåvarande två blocken.
4.6. Deklarationens innehåll
Efter en lång tids process med hårt arbete och diskussioner mellan företrädare för olika
ideologier föddes FN:s allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna 1948.
Deklarationen innehåller två kategorier av rättigheter: å ena sidan medborgerliga
rättigheter (artikel 4-18) och politiska rättigheter (artikel 19-21), och å andra sidan
ekonomiska, sociala rättigheter i artikel 22-26 och kulturella rättigheter i artikel 27.
Tillsammans med de övergripande artiklarna (artikel 1-3 och 28-30), utgör de ovan
diskuterade två kategoriernas rättigheter de 30 internationella artiklar som ingår i FN;s
allmänna förklaring.
4.6.1 De övergripande artiklarna
I artikel 1 proklamerades att ” alla människor äro födda fria ock lika i värde och rättigheter” och att
” de äro utrustade med förnuft och samvete och böra handla gentemot varandra i en anda av broderskap”.
Dessa idéer har sin bakgrund i 1700-talets upplysningstid och i de franska och
amerikanska revolutionerna; ett välkänt exempel är slagorden från den franska
revolutionen ”frihet, jämlikhet och broderskap”. Efter Naziperiodens förintelse uppstod
en ny diskussion om dessa ideals giltighet. Vissa ansåg att de totalt förlorat sin aktualitet
efter krigets vansinne, men andra tog dem som utgångspunkt för en diskussion om
mänskliga rättigheter. Rene Cassin, Frankrikes delegat, refererade tillbaka till franska
revolutionen i det att han under arbetet med deklarationen sade att den vilar på tre viktiga
element; jämlikhet, frihet och broderskap. 126
Artikel 2 förbjuder alla former av diskriminering i fråga om de fri- och rättigheter som
behandlas i deklarationen. Efter kriget och nazisternas rasförföljelser sågs detta som en
126
Johannes Morsink. 1999, The Universal Declaration of Human Rights. S, 38.
55
synnerligen viktig princip. 127 Därför handlar artikel 2 om deklarationens tillämpning på
alla människor utan åtskillnad i fråga om ras, hudfärg, kön, språk, religion, politik etc.
Artikel 3 beskriver rätten till liv, rätten till frihet och rätten till personlig säkerhet. I
arbetet med dessa refererades bland annat till nazityskarnas regler från sommaren 1940
som påbjöd frihetsberövande för s.k. ”onyttiga ätare”. 128 Med dessa hemskheter i minnet
blev rätten till liv, frihet och personlig säkerhet en viktigt fras i artikel 3 i deklarationen.
Den fjärde övergripande artikeln, nämligen artikel 28, ger envar rätten till social och
internationell ordning i vilken de fri- och rättigheterna som nedskrevs i deklarationen
skall förverkligas. Under antagande av artikel 28 i tredje sessionen formulerades denna
artikel som följer; ”alla har rätt till ett gott socialt och internationellt regelverk där de
rättigheter och friheter som slås fast i denna deklaration kan uppfyllas”. 129 Sovjetunionens
delegat föreslog att ordet “god” borde strykas ut. Han menade att även om alla rättigheter
och friheter i deklarationen skulle realiseras, skulle det inte finnas någon grund för att tro
att den sociala och internationella ordning som skulle följa på detta realiserade skulle
vara en god sådan. Syriens delegat föreslog att termen “god” inte var nödvändig,
eftersom den typen av social och internationell ordning som åsyftades i artikeln, inte
nödvändigtvis skulle vara ”god”. 130 Slutligen röstades ordet ”god” bort med 34 röster mot
2 och 2 nedlagda.
4.6.2 Medborgerliga rättigheter
Den andra delen i deklarationen består av medborgerliga rättigheter och dessa står att
finna i artikel 4-18. Artikel 4 och 5 talar om förbud mot slaveri och träldom. Förbud mot
tortyr samt grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning finns i artikel
5. Artikel 6 i deklarationen säger att ”envar har rätt att allestädes erkännas som person i lagens
mening”. Humphreys utkast till artikel 6 innehöll frasen ”legal personality”, en
formulering som sedan diskuterades av delegaterna. Man menade att detta kan vara
127
Ibid, S. 39.
Ibid,S. 40.
129
Ibid,S. 231.
130
Ibid.S.232.
128
56
betyda en rättighetsbärare, förpliktelse och ansvarighet. Eftersom Sovjetunions delegat
tyckte att tanken om en ”legal personality” introducerar ett komplicerat juridiskt koncept,
ändrades det till den nuvarande artikelns ”person before the law”. 131.
Artikel 7 handlar om jämlikhet inför lagen som en grundläggande rättighet, och under
författandeprocessen relaterades artikel 7 till den första nuvarande frasen i artikel 2. Det
är rimligt, eftersom icke-diskriminering och jämlikhet är två sidor av samma mynt. Under
författandet av artikel 2 och 7 hängde de ihop i en artikel. De två grundlinjerna
separerades med stora svårigheter och blev då den nuvarande starka artikel 2 och en
svagare och mindre artikel 7. 132
Rätten till opartisk domstolsprövning proklamerades i artiklarna 8 och 10 Artikel 9
förbjuder godtyckligt frihetsberövande och godtycklig landsförvisning. Angående artikel
10 skrev Humphrey i sitt första utkast att ”det ska finnas tillgång till oberoende och
opartiska domstolar som kan bedöma vilka rättigheter och skyldigheter som lagen kräver.
Alla har rätt att rådfråga och bli representerade av en advokat” (e.ö.). 133 USSR:s delegat
Koretsky kritiserade Humphreys ordval “independent” och “impartial”. Han menade att
det kunde ge möjlighet för länder att kritisera varandras rättssystem, vilket vore
olämpligt. Istället föreslog han frasen ”öppna tribunaler”. Artikel 11 handlar också om att
envar har rätt att betraktas som oskyldig fram till fällande dom. Båda paragrafer av artikel
11 går direkt tillbaka till Humphreys artikel 26 där det står att ”Ingen ska dömas för brott
annat än efter en lagenlig och rättvis dom i domstol. Vid denna domstol ska den
anklagade ges möjlighet till ett fullödigt, offentligt förhör. Ingen ska heller kunna dömas
för brott som inte begått handling som var brottslig då den utövades, och inte heller
kunna utsättas för ett straff som är högre än det som gällde då handlingen gjordes”
(e.ö). 134 Genom Frankrikes delegat, Cassin, blev denna artikel i två separata artiklar i
vilka det står att; 1. Envar, som blivit anklagad för straffbar gärning, har rätt att betraktas som oskyldig,
till dess hans skuld blivit lagligen fastställd vid offentlig rättegång, under vilken han åtnjutit alla för sitt
försvar nödiga garantier.” ”2. Ingen må dömas för handling eller underlåtenhet, som vid tidpunkten för dess
131
Ibid.S. 44.
Ibid.S. 45.
133
Ibid. S.51.
134
Ibid. S.52.
132
57
begående icke var straffbar enligt inhemsk eller internationell rätt. Ej heller må högre straff utmätas än vad
som var tillämpligt vid tidpunkten för den straffbara gärningens begående.”
I artikel 12 proklameras rätten till skydd för privatliv, familj, hem, korrespondens, heder,
och anseende vilket envar måste skyddas av lagen mot ovannämnda ingripande eller
angrepp. Att envar vara fritt att röra sig genom varje stats gränser och välja sin vistelseort
skrevs i artikel 13, paragraf 1, samt envars rätt till att lämna varje land, inbegripet sitt
eget, och återvända till sitt eget land, står tydligt i artikelns andra paragraf. Alltså rätten
till personlig rörelsefrihet i ”inrikes” och ”internationellt” skrevs i artikel 13. Humphreys
artikel 9 är en föregångare till nuvarande artikel 13:s första paragraf därför står att ”Subject
to any general law adopted in the interest of national welfare or security, there shall be liberty of movement
and free choice of residence within the borders of each stat”
Artikel 14 ger envar rätten till att söka politisk asyl. I sitt första utkast räknade Humphrey
med två relaterade artiklar. Den ena är behandling av icke-medborgare eller utlänning
och den andra politisk asyl som skrevs i Humphreys utkast artikel 33 att ”Ingen utländsk
person som har blivit legalt insläppt i en stats territorium kan bli utvisad därifrån utom
som ett resultat av ett juridiskt beslut som straff för brott som lagen håller för tillräckliga
för att motivera utvisning.” Artikeln stöddes av många länder och godkändes sedan
Humphrey gjort ett tillägg: “Varje stat ska ha rätt att ge politiska flyktingar asyl.” 135
Artikel 15 handlar om att envar har rätt till en nationalitet, att denna inte får ändras
godtyckligt och att ingen får berövas sin rättighet. Denna artikel refererar till de processer
i Nazityskland då judar fråntog sin tyska nationalitet, samt mördades i miljontal. I minnet
av detta upplevdes det som viktigt att ge respekt åt varje människas nationalitet.
Humphrey skrev lite komplicerat och långt när det gäller denna artikel som ursprungligen
kommer från det chilenska utkastet. Det slutgiltiga resultatet blev Cassins från Frankrikes
förkortade variant ”Envar har rätten till en nationalitet”.
135
Johannes Morsink. 1999, The Universal Declaration of Human Rights.S.75.
58
Artikel 16 handlar om rätten att ingå äktenskap och bilda familj. Starka invändningar mot
artikel 16 dök upp från de muslimiska länderna när det gäller jämlika rättigheter i
äktenskap, eftersom det inte är tillåtet inom islam att gifta sig med någon av en annan tro.
Denna artikel tillsammans med artikel 18 kommer att behandlas i nästa avsnitt,
tillsammans med de andra kontroversiella artiklar som i deklarationens slutliga
omröstning orsakade stora diskussioner.
Artikel 17 i den universella deklarationen behandlar i första paragrafen rätten till
egendom. Egendom kan vara sådant som bostad och personliga tillhörigheter. Dessa
egendomar skall försäkras. Efter en rad diskussioner av olika länder framför allt de
delegater som representerade mer eller mindre kapitalistiska länder under utarbetning av
detta kapitel, tog de upp andra paragrafen för att förstärka mer paragraf 1, att ingen skall
godtyckligt berövas sin egendom.
Artikel 18 i deklarationen ger envar rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och
religionsfrihet. De två första friheterna är i stort sett överlappande medan
religionsfriheten är närbesläktad men framförallt annorlunda till sitt praktiserande.
Artikel 18 och 16 var de artiklarna som muslimska länderna i slutlig omröstningen på den
allmänna förklaringen lade ner sina röster för. De kommer att behandlas i nästa avsnitt.
4.6.3 Politiska rättigheter
De politiska rättigheterna som beskrivs i detta avsnitt tar framför allt fasta på demokratin
som det ideala styrelseskicket. Dessa rättigheter, i kombination med de medborgerliga
rättigheterna, som redogjordes i föregående avsnitt, prioriterades mest av västländerna
och innebär ett fokus på individen. Rätten till åsiktsfrihet och yttrandefrihet samt rätten
till församlings- och föreningsfrihet är de rättigheter som inskrevs i artiklarna 19 och 20.
Artikel 19 innebär att den ger rätten att fritt hysa en åsikt och att uttrycka den i tal, skrift
eller bild. Lika viktigt för demokratiprocessen som yttrandefrihet - med rättigheten att
sprida och ta emot information genom alla tänkbara uttrycksmedel - är rätten att mötas
för att höra och diskutera andras och egna idéer. Därför utarbetade gruppen en artikel 20 i
vilken mötes- och föreningsfrihet slås fast. För att ett demokratiskt samhällsskick ska
59
fungera, krävs vissa politiska grundvalar. De grundvalarna är nedskrivna i artikel 21 i
deklarationen. I artikeln fastslås att ”folkets vilja skall utgöra grundvalen för statsmakternas
myndighet” och att ” denna vilja skall uttryckas i periodiska och verkliga val, vilka skola äga rum med
tillämpning av allmän och lika rösträtt samt hemlig röstning eller likvärdiga fria röstningsförfarande”
4.6.4 Ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
Det följande avsnittet av deklarationen innehåller bestämmelser om ekonomiska och
sociala rättigheter, nämligen artikel 22-26. Dessa rättigheter favoriserades av Öst och uländerna eftersom de genom implementeringen av dessa rättigheter utvecklas
ekonomiskt. De sociala och ekonomiska rättigheterna är en avspegling av socialistiska
ideologier. De latinamerikanska länderna förde fram betydelsen av Humphreys utkast.
Latinamerikansk lobbying dominerade mycket av processen kring författandet av de
sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna. Humphrey som skrev det första utkastet
till deklarationen var själv socialist och tog därför starkt intryck av de latinamerikanska
förslag som hade en socialistisk inriktning. Dessutom var de latinamerikanska länderna
eniga i sina uttalanden. Ofta var det den inflytelserike chilenske delegatens röst som
gjorde sig hörd, och som bidrog till att Humphreys utkast behölls. 136
I många latinamerikanska länder fanns uppfattning att en persons arbete utgör ett bidrag
till staten och välfärden, en idé som ledde till att omfatta skyldigheten till arbete som
sammanhängande med rätten till arbete. Humphrey var med på samma linje och ville ha
med en klausul som handlade om både rätt och skyldighet att utföra socialt nyttigt arbete,
vilket var inspirerat av författningarna i Brasilien, Colombia, Ecuador, Paraguay och
Uruguay.
Den här delen av deklarationen förpliktar staterna att garantera individerna social
trygghet. De rättigheterna som handlar om social trygghet, rätten till arbete, till fritt val
av sysselsättning, till rättvisa och tillfredställande arbetsförhållanden och till skydd mot
arbetslöshet, rätten till lika lön för lika arbete, rätten till rättvis och tillfredställande lön
136
Johannes Morsink, 1999.The Universal Declaration of Human Rights. S, 157.
60
för arbete, rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar, står tydligt i artiklarna 22
och 23. Rättigheternas grundidéer härstammar från socialistiska tankar. Rätten till vila,
fritid och semester, som förstås gäller individens arbetssituation fastslås i artikel 24. I
denna artikel ingår även rätten till en tillfredställande levnadsstandard och mödrars och
barns rätt till särskild omvårdnad och hjälp. Rätten till undervisning och rätten till
deltagande i kulturell verksamhet samlades i artiklarna 25, 26 och 27. Artikel 27 betonar
också upphovsmannarätten till kulturella eller vetenskapliga verk.
Den allmänna deklarationen avslutar sitt innehåll med artikel 29 och 30 som kan räknas
som andra allmänna bestämmelser. Enligt artikel 29 får de angivna rättigheterna i
deklarationen underkastas inskränkningar, dock endast sådana ”som blivit fastställda i lag i
uteslutande syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras fri- och ättigheter samt att tillgodose
det demokratiska samhällets rättmätiga krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd”. Den första
paragrafen i artikel 29 har sina rötter i Humphreys och Cassins utkast som ledde till en
het diskussion under den slutliga omröstningen mellan länderna framför allt
kommunistiska länder. Jag kommer att behandla artikel 29 vidare i nästa avsnitt.
Slutligen anges i artikel 30 att deklarationen inte får tolkas så, att den ger någon stat,
grupp eller person rätt att ägna sig åt verksamhet som syftar till att omintetgöra någon av
de genom deklarationen garanterade rättigheterna.
4.7. Konflikten mellan Öst och Väst i några kontroversiella frågor
Artiklarna 1 till 20 kan räknas som den första halvan av deklarationen om de mänskliga
rättigheterna, och artikel 21 till 30 kan ses som den andra. Denna uppdelning motiveras
av författandegruppens diskussion kring förverkligandet av de nya rättigheterna, de s.k.
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Diskussionen tog sin början när artikel
22 skrevs, och fortsatte fram till samtalen om realisationen av alla rättigheterna på global
nivå i artikel 28. Under diskussionerna framkom att många i författandegruppen inte
ansåg att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna hade samma status och vikt
som de gamla och mer etablerade rättigheterna: medborgerliga och politiska rättigheter.
61
Diskussionen om de olika rättigheterna var omfattande. Under hela författandeprocessen
framkom upprepade uppmaningar att man skulle skriva en deklaration som kunde
accepteras av alla deltagande stater. Detta var ingen oviktig önskan, eftersom enligt
Philippe De La Chapelles beräkningar tillhörde trettiosju av medlemsstaterna den judisk kristna traditionen, elva den muslimiska, sex den marxistiska och fyra den buddhistiska
traditionen. Det är inte så viktigt huruvida denna beräkning är helt riktig, för den visar
ändå tillsammans med diskussionernas hetta - att de olika medförfattarna representerade
olika kulturella, religiösa, ekonomiska och politiska system. Alla var medvetna om att de
var tvungna att övervinna dessa skillnader för att överhuvudtaget kunna genomföra det
uppdrag blivit ålagda. Nästan alla representanter försökte genom sina förslag få
deklarationen att gälla för alla samt den skulle ta hänsyn till jordens alla kulturella
system. Bland de länder som föreslog detta var Chiles representant som sade att ”de olika
ideologierna behöver finna en gemensam värdegrund”. 137
När deklarationen antagits av FN:s medlemsstater började arbetet med att utveckla
deklarationen till en konvention för att få ett juridiskt bindande dokument och mer
effektivt skydd av de mänskliga rättigheterna. Det som diskuterades, särskilt mellan Öst
och Väst, var bl a huruvida alla rättigheterna hade samma status, och hur de skulle
fungera, implementeras och övervakas. Den starka konflikten mellan dåvarande
Sovjetunionen och USA förlamade arbetets gång om deklarationens utveckling till en
enda konvention. Väst hade speciella resonemang kring deklarationens rättigheter. USA
var emot om att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna skulle ha samma
status
som
medborgerliga
och
politiska
rättigheterna.
Det
amerikanska
advokatsamfundet, The ”American Bar Association”, var speciellt motståndare till detta
eftersom amerikanerna var rädda att marxismen skulle spridas i hela världen på grund av
de ekonomiska rättigheterna. 138 Samtidigt menade USA att det var omöjligt att använda
samma implementeringsförfarande för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som
för politiska och medborgerliga rättigheter. De medborgerliga och politiska rättigheterna
övervakas bäst genom att inrätta en kommitté som skulle svara på klagomål från
137
138
Johannes Morsink. 1999.The universal Declaration of Human Rights. s.21.
Bertil Duner.1995, FN och de mänskliga rättigheterna, s, 27.
62
allmänheten, medan de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna skulle övervakas
genom regelbunden rapportering av staterna. 139 Å andra sidan hävdade Sovjetunionen att
individen inte kan utnyttja de medborgerliga och politiska rättigheterna utan de
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Sovjetunionen hävdade att i ett
socialistiskt samhälle finns det inte någon skillnad mellan individ och stat eftersom
samhället är en enhet av individer. 140
Östblocket under Sovjetunionens ledning vilken Andreis Vyshinsky representerade
Sovjetunionen presenterade sin invändning som lade tonvikten på de ekonomiska, sociala
och kulturella rättigheterna. Hans tal var ideologiskt baserat och närmast ett
ifrågasättande av hela projektet. Han började med att göra en vältalig och pregnant
utläggning om förhållandet mellan individ och stat. Han sade att mänskliga rättigheter
inte kan tänkas utanför staten: hela begreppet rätt och lag är alltför intimt förknippat med
staten. Han poängterade att många delegationer hade hävdat att individen i Sovjetunionen
hade underordnats staten, och gjorts till någon sorts kugghjul i den allsmäktiga statens
maskineri på ett sätt som liknar Hobbes ”Leviathan”. 141 Han menade att dessa
delegationer hade glömt att mottsättningen mellan individ och stat tillhörde en historisk
fas då samhället uppdelades i mot varandra stående klasser där de styrande förtryckte de
styrda. I den fasen, som utgjort största delen av historien, hade det verkligen funnits en
konflikt mellan individer och en förtryckande stat. Hela Sovjetunionens resonemang gick
ut på att politiska och medborgerliga rättigheter inte kunde ges till medborgarna utan att
de också fick ekonomiska och sociala rättigheter 142.
Sovjetunionen hävdade att omständigheterna är helt annorlunda i ett samhälle där det inte
existerar rivaliserande klasser, därför att i ett sådant samhälle kan det inte finnas någon
motsättning mellan de styrande och individerna, eftersom allt styrande sköttes av
individerna kollektivt. Sovjetunionens representant menade att det historiska problemet
med stat mot individ hade lösts i Sovjetunionen där stat och individ är i harmoni med
139
. Ibid,s 28.
Ibid.
141
Johannes Morsink. 1999. The universal Declaration of Human Rights. s,22.
142
Dunner Bertil. 1995, FN och de mänskliga rättigheterna.s,28.
140
63
varandra och deras intressen sammanfaller. 143 Ett exempel på detta kan vi se kring
diskussionen om artikel 29. I artikelns andra punkt sägs att en individs rättighet och frihet
kan inskränkas om syftet är att möta rättvisa krav på moral, samhällsordning och allmän
välfärd i ett demokratiskt samhälle. Detta står tydligt i artikel 29:2 att ”vid utövandet av sina
fri- och rättigheter må envar underkastas endast sådana inskränkningar, som blivit fastställda i lag i
uteslutande syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras fri- och rättigheter samt för att
tillgodose det demokratiska samhällets rättmätiga krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd”.
Kommunisterna, framförallt Sovjetunionens delegation, ville tillägga att ”individens
frihet och rättigheter också kan inskränkas” när den demokratiska statens behov kräver
det. Det hävdades från sovjetisk sida att ”rättigheterna i denna deklaration kommer att
upprätthållas av demokratiska stater i demokratiska samhällen. Lagarna är ingenting utan
det system som genomför dem, och detta system är staten – därför kan man inte bortse
från den demokratiska statens intressen”. 144 Vyshinskys tal visade samma ambivalens
mellan tal om genomförande och anklagelser om meningslöshet. Om det enda viktiga
varit kravet på genomförande, så skulle Sovjetunionens förslag på tillägg ha kunnat
diskuteras som en del av, konvention, eller de riktlinjer för genomförandet som
kommissionen överlade vid den tidpunkten. Sovjetunionens förslag på tillägg till artikel
29 röstades ned med 23 mot 8, med 9 nedlagda röster.
Kommunisterna ville också fördöma nazisterna mer än andra stater. Vladimir Koretsky
sade under ett av författandekommitténs första möten att FN måste bekämpa det som
återstår av fascismen. När nu är fascismen är slagen måste FN upprätta ett lagförslag om
mänskliga rättigheter som förhindrar att fascistiska system och ideologier återuppstår.
Denna diskussion om marxisternas jämlikhet och nazisternas rasism resulterade i artikel
19 och 20 som innebar att fascister och nazister inte skulle ha rätt till yttrandefrihet eller
organisationsfrihet. 145
143
Johannes Morsink. 1999. The universal Declaration of Human Rights, s.22
Ibid. S. 22.
145
Ibid,S,23.
144
64
Det är klart att ett omfattande dokument som den allmänna deklarationen om de
mänskliga rättigheterna som en konsekvens av olika ideologier, åsikter och synsätt gör att
vissa frågor dyker upp. Det handlar t.ex. om huruvida det finns någonting sådant som
allmängiltighet för dess värden och rättigheterna för alla. Dessa frågor började ställas
redan innan deklarationen var färdigskriven, och har sedan dess ställts på nytt. De
frågorna kommer förmodligen alltid att vara aktuella kring de mänskliga rättigheterna,
framför allt förhållandet mellan individ och stat.
Vissa av deklarationens artiklar hänger inte ihop med alla länders politiska intresse eller
kulturella måttstockar. En del av de rättigheterna som nedskrivna i deklarationen
baserades på västerländsk influensen som härstammar från upplysningstids filosofiska
tankegångar som fokuserar mest på individen före kollektivet, nämligen politiska och
medborgerliga rättigheterna. Dessa rättigheter skyddar individens frihet gentemot staten
vilka kallas för negativa rättigheter (se definitionen av rättighetsbegreppet). Medan resten
av rättigheterna nämligen sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna garanterar
statliga interventioner. Dessa rättigheter kan relateras till den socialistiska idén att
samhället är summan av alla individer vilken under deklarationens utarbetning var
mycket populärt hos öststaterna. Man gjorde helt enkelt ingen skillnad mellan staten och
samhället, en skillnad som dock uppehölls kraftigt av västländerna.
Sammanfattningsvis
kan
sägas
att
deklarationen
är
en
kompromiss
mellan
västerländernas individualism och öststaternas kollektivism. Vid deklarationens slutliga
omröstning avslöjades detta genom några länders anmärkningar. Dessa länder var:
Jugoslavien, Polen, Saudiarabien, Sydafrika, Tjeckoslovakien, Ukraina och Vitryssland,
som lade ner sina röster. De här länderna som lade ner sina röster kan inte innebära att de
var emot uppgiften, utan de lade ner sina röster därför att de upplevde att kommissionen
hade gått för långt eller inte gått tillräckligt långt.
4.8. Allmängiltigheten av den allmänna deklarationen
Invändningar mot allmängiltigheten hos deklarationen kom ofta ur ett religiöst
perspektiv. De muslimska länderna hade på många sätt en radikalt annorlunda syn på
rättigheterna än de andra länderna, och denna skillnad var förankrad i deras religion. Här
65
kommer jag att ta upp dessa muslimiska anmärkningar mot delar av deklarationen. Den
saudiarabiska delegationen lade ner sin röst i den slutliga omröstningen främst eftersom
man hade två starka invändningar: mot formuleringen av artikel 16 om jämlika rättigheter
i äktenskapet, och mot artikel 18:s andra stycke som säger att alla har rätt att byta religion
eller tro. Den saudiarabiska delegationens förslag till artikel 16 var att ”kvinnor och män i
laglig giftasålder i varje land äger rätt att gifta sig och bilda en familj”. Denna text
utelämnar deklarationens icke-diskrimineringsklausul, enligt vilken denna rättighet inte
kan inskränkas av en persons religiösa tro, något som strider mot islams förbud för en
muslim att gifta sig med någon av en annan tro. Flera av andra muslimska och ickemuslimska länder, t ex de latinamerikanska, stödde Saudiarabiens förslag till förändring
av artikel 16. Bland dessa var Irak, Syrien, Libanon, Bolivia och Cuba m fl. 146
De invändningar från olika asiatiska och islamska länder, som är idag aktuella vad gäller
allmängiltigheten hos de mänskliga rättigheterna, har sina rötter i Jamil Barody,
Saudiarabiens delegats förslag till förändring av artikel 16 och 18. Han menade att
författarna till utkasten till deklarationen framförallt hade baserat dessa på de värden som
rådde i de västerländska samhällena och i den västerländska idétraditionen. Detta var
problematiskt eftersom kommittén inte borde ta ställning för en samhällstyp över andra,
och inte borde försöka skapa en enhetlig mall för alla länder. 147
Ett annat förslag som är ganska intressant var från Libanons delegation som sade att
Saudiarabiens tillägg är viktigt eftersom deklarationen också skulle skydda varje
människas ”inre karaktär” och ”varje människas möjlighet att bestämma sitt eget öde.
Detta är anledningen att särskilt nämna... individens rätt att ändra sin tro, eftersom en
sådan förändring kan utgöra grunden till en ny religiös inriktning för individen.
148
Under
en het diskussion mellan länderna blev artikel 16 så som de sedan ser ut i den allmänna
förklaringen: ”fullvuxna män och kvinnor har rätt att utan någon inskränkning på grund
av sin ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj…” I artikel 18 står
också tydligt att ”envar har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna
146
Ibid, S.24.
Ibid. S, 24.
148
Ibid. S,25.
147
66
rätt innefattar frihet att byta religion eller tro. Artikel 16 och 18 är svåra för många
muslimska länder att acceptera p.g.a. kulturella och religiösa traditioner. Därför ser man i
praktiken att det är svårt för dessa länder att närma sig de mänskliga rättigheterna som
helhet.
4.9. Sydafrikas anmärkningar
Utöver dessa länder som var och en prioriterade eller motsatte sig en del av
deklarationens artiklar, hade även Sydafrika invändningar mot deklarationen. Den
sydafrikanska unionen valde att inte stödja deklarationen, eftersom man insåg att den
skulle användas av FN för att fördöma Sydafrikas politik. Redan 1946 hade den första
generalförsamlingen trätt in i en konflikt mellan Indien och Sydafrika som gällde
behandlingen av indier i Sydafrika. Två tredjedelar av församlingen hade uppmanat de
två länderna att inleda förhandlingar och man hade uttryckt en önskan att indier i
Sydafrika skulle behandlas på ett sätt som överensstämmer med de tillämpbara delarna av
FN:s stadgar. Sydafrika valde att inte samarbeta i denna fråga.
När NF upplöstes i april 1946 ombads de nationer som efter första världskriget erhållit
landområden att styra över, att med ett mandat från NF överlämna detta mandat till det
nya ”United Nations Trusteeship System”. Sydafrika var då det enda land som vägrade
att överlämna sitt mandatområde (Sydvästra Afrika) till den nya organisationen. P.g.a.
dessa båda ohörsamheter var Sydafrika den första nation som blev tillrättavisad av FN.
Vid första anblick förefaller Sydafrikas inställning till deklarationen okomplicerad.
Medan kommunisterna ansåg att deklarationen inte tog tillräckligt mycket ställning mot
nazism och rasism, ansåg den sydafrikanska regeringen att deklarationen om de
mänskliga rättigheterna gick alldeles för långt. Just innan den sista omröstningen
framförde Harry Andrews den sydafrikanska synen i generalförsamlingen att utkastet
som inlämnats till generalförsamlingen gått vida utöver de friheter som nämnts i
stadgarna. Han menade att stadgarna gör tydligt att etiska, kulturella och ekonomiska
rättigheter aldrig varit avsedda att inkluderas i utkastet till deklaration. 149
149
Ibid. S, 27.
67
Det som man kan förstå av Sydafrikas delegation är att den sydafrikanska hållningen
bestod i en kortfattad och konservativ lista över vad de ansåg vara grundläggande
rättigheter. Dessa var rättigheter såsom yttrande- och religionsfrihet, personens frihet och
äganderätt samt fri tillgång till opartisk domstol. Om man granskar den sydafrikanska
saken närmare, ser man att Sydafrikas regering inte valt denna ståndpunkt p.g.a. dess
filosofiska värde, utan för att den var förenlig med landets apartheidpolitik, vilken helt
klart strider mot flera av deklarationens artiklar. Artikel 13, som handlar om rätten att fritt
förflytta sig inom det egna landet och mellan olika länder, hade uppkommit för att
förhindra regeringar från att placera människor i getton och på så sätt dela upp människor
i bättre och sämre, såsom Hitler hade gjort och såsom den sydafrikanska regeringen
gjorde när man skapade olika ”Homelands” 150.
I skriftliga kommentarer till deklarationen förklarar Sydafrikas regering att behovet för
vad som senare kom att kallas ”Homelands” uppstår ur viljan till ”fred och ett gott styre”.
Denna vilja krävde också att regeringen begränsade inflödet till städerna av outbildad
arbetskraft, samt att dessa individer istället dirigerades till bestämda industrier. 151 Denna
förklaring till inskränkningen av flera grundläggande mänskliga rättigheter tar bort
skillnaden mellan regeringsingrepp av sociala hänsyn och av strävan efter rättvisa. Om
rättigheter kommer ur tolkningar av begreppet rättvisa borde de tillmätas större vikt än
den sydafrikanska regeringens politik, som ansågs bra för landet. Ingen annan regering
hade gjort anmärkningar om rätten till fri rörlighet och att den sydafrikanska regeringen
gjorde det beror inte på att de hade en konservativ filosofisk inriktning, utan kanske var
anledningen bara att man behövde kunna flytta människor för att upprätthålla
apartheidssystem. 152
4.10. Rättigheter efter kalla kriget
Under lång tid lamslogs arbetet med mänskliga rättigheter av kalla kriget. I och med
slutet på detta i och med Berlinmurens fall ökade optimismen om att kunna arbeta mer
150
Ibid.S, 27.
Ibid,S.27.
152
Ibid. S.27.
151
68
aktivt med mänskliga rättigheter. Men i och med slutet på Öst- Väst konflikten har en
annan konflikt, den mellan Nord och Syd blivit allt mer tydlig. Tack vara upphörandet av
kalla kriget mellan väst och öst minskade motsättningarna mellan de två blocken. Då
upphörde också den långa tvist som funnits mellan väst och östblocket vad det gäller
mänskliga rättigheter, och man kunde diskutera dessa frågor på ett friare sätt. Men
problemen kring dem har inte tagit slut. När motsättningarna mellan Väst och Öst
minskade och den bipolära säkerhetsordningen upplöstes, framträdde desto tydligare
andra mönster av intressekonflikter. Dessa hade visserligen funnits ända sedan 1960- och
70-talen i och med de före detta koloniernas frigörelse, men de har ytterligare förstärkts
efter kalla krigets slut. Nu syns spänningarna mellan rika och fattiga länder, mellan Nord
och Syd. Särskilt viktigt under 1990-talet har varit de sydostasiatiska ländernas
invändningar mot mänskliga rättigheters universalism, ofta diskuterad som frågan om
”asiatiska värden”.
69
5.VÄRLDSKONFERENSEN 1993
De flesta av de aspekter som redan diskuterats kom också upp vid världskonferensen om
mänskliga rättigheter i Wien 1993. Generalförsamlingen beslutade i samband med de
händelser som ofta sägs markera slutet på kalla kriget att en konferens skulle
sammankallas för att utvärdera utvecklingen på mänskliga rättighetsområdet sedan 1948
samt identifiera hindren för dess fortsätta utveckling. Under Wienkonferensen blev det
tydligt att diskussionerna om förhållandet mellan de ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheterna samt medborgerliga och politiska rättigheterna antog en annan karaktär än
den tidigare diskussionen mellan Öst och Väst. Istället för denna intressekonflikt kom
diskussionen att handla om förhållandet mellan Nord och Syd, en intressekonflikt som
kommer till uttryck på flera plan, inte minst i förhållande till rätten till utveckling. Med
detta följer också flera andra dimensioner såsom konflikten om universalism, synen på
individ och kollektiv osv. Detta kapitel inleder med en bakgrund för denna konferens,
från kalla kriget fram till Wienkonferensen 1993. Därefter går jag in på de diskussioner
som fördes under Wienkonferensen och hur de frågor som kom upp kan förstås.
5.1 Bakgrund
Sovjetunionens ideologiska och politiska sönderfall, och Berlinmurens fall innebär
förhoppningar om en ny tidsperiod för de mänskliga rättigheterna. Samtidigt har den
inneburit förföljelse av minoriteter, oppositionella och demokrati och mänskliga
rättighetsförespråkare. Frågorna om mänskliga rättigheter har fått stor uppmärksamhet.
Till detta ska naturligtvis läggas en rad regionala konflikter med internationella
dimensioner t ex i Persiska viken, Israel/Palestina, f d Jugoslavien, Somalia med fler
platser. 153 Även det allt större ömsesidiga beroendet mellan samhällen, som innebär att
brott mot mänskliga rättigheter i en del av världen kan få allvarliga återverkningar i en
annan del, understryker behovet av ett effektivt förverkligande av mänskliga rättigheter.
Trots existensen av den allmänna deklarationen från 1948, internationella konventioner
och andra människorättsinstrument har många människor drabbats av förföljelse. Grova
brott mot de grundläggande fri- och rättigheterna har begåtts i världens alla hörn. Enormt
153
Strzelewicz Willy. 2001,De mänskliga rättigheternas historia.s. 293.
70
dramatiska händelser från olika håll har inträffat. FN:s mandat och de mänskliga
rättigheternas funktion förlamades dels genom det kalla kriget mellan ”öst” och ”väst”
och dels genom vetorättsanvändning i supermakternas intresse. En del av FN:s
medlemsstater ratificerade konventionerna, om mänskliga rättigheter men utan att
verkställa dem. Omfattande diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet och
religion har pågått och pågår i många länder, medan extrem fattigdom och
marginalisering ifrån samhället var och är många människors öde i både
utvecklingsländer och industriländer. Enligt en FN-rapport från 1998, finns det femtio år
efter den allmänna förklaringen utvecklades 48 länder i vilka mer än en femtedel av
befolkningen lever i ”absolut fattigdom”. 154 Företrädare för utvecklingsländerna kräver
en riktig implementering av de sociala och ekonomiska rättigheterna i sina länder med
hjälp från de rika länderna.
En annan anledning som spelade stor roll för diskussionen om en reformation av
människorättssystemet var trycket från olika icke-statliga organisationer. Dessa kunde
avslöja tortyr, försvinnanden och dödstraff verkställda utan rättegång. 155 Ingrid
Segerstedt Wiberg skriver i Göteborgs-Posten om frivilliga organisationers försök att få
till en världskonferens. En av dessa organisationer är Amnesty International som, i
förtvivlan över att så lite skett sedan deklarationen 1948, har arbetat hårt för att få till
stånd en konferens som skulle leda till att de vackra orden omsattes i handling. 156
Amnesty påminde i ett upprop om de som kämpat för de mänskliga rättigheterna i
världen, och att denna kamp ibland också kostat dem livet. Där för var det dags att
reformera och förverkliga de principer som är nedskrivna i FN-stadgan och i den
allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. De mänskliga rättigheterna
behövde en ny chans för att blomma upp på nytt och uppmärksammas. Kraven från
frivilligorganisationer över hela världen var stora på att mer effektiva åtgärder borde
vidtas.
154
Eriksson, Lars & Granath. 1998, FN-rapporten om mänskliga rättigheter. Läget I världen.s.3.
Segerstedt Wiberg, Ingrid. Göteborgs-Posten(GP), 1993-06-14. I Rätten till ett värdigt liv.
156
Ibid.
155
71
Den förändrade världsbilden gjorde det möjligt för den svenske förre detta under –
generalsekreterare för mänskliga rättigheterna, Jan Mårtensson, att gå dessa krav till
mötes. Hösten 1989 föreslog Mårtensson i FN att generalförsamlingen borde
sammankalla en världskonferens för mänskliga rättigheter. Mårtensson påpekade att
genom kalla krigets slut hade de ideologiska motsättningarna minskat och ett tillfälle att
komma framåt på mänskliga rättighetsområdet öppnats. Grova brott mot mänskliga
rättigheter begicks i hela världen i skydd av den nationella suveräniteten och ickeinblandningsprincipen. Mårtensson fortsatte med sitt förslag att världskonferens skulle
hållas eftersom staterna ratificerat konventionerna men att dessa ändå inte efterlevdes. 157
Även Finland och Österrike hörde till de som yrkade på att en sådan konferens skulle
hållas. 1992 beslöt generalförsamlingen att sammankalla världskonferensen 1993 som
hölls i Wien från den 14 till den 25 juni samma år. Det viktigaste syftet med
världskonferensen var att utreda sambandet mellan mänskliga rättigheter, demokrati och
utveckling. 158
I konferensens slutdokument ”Vienna Declaration and Programme for Action” betonas
alla rättigheternas universalitet, odelbarhet samt lika vikt. Inför denna sammankomst
hade olika regionala deklarationer lags fram vilka ifrågasatte de universella rättigheterna.
Wienkonferensen kan ses i ljuset av dessa andra deklarationer, bl a Tunis- (1991), San
Jose- (1993), Bangkok- (1993) och Kairodeklarationen (1993). Deklarationerna uttalar
visserligen stöd för de mänskliga rättigheternas universalitet men uttrycker samtidigt
vikten av den kulturella kontexten. Innan världskonferensen hölls drev flera asiatiska
stater linjen att de mänskliga rättigheterna måste tolkas utifrån varje lands förutsättningar.
Bangkokdeklarationen räknas som en syntes av dessa länders uppfattning om mänskliga
rättigheter, där den kulturella kontexten framhävs när det gäller tolkningen av de
mänskliga rättigheterna.
När generalförsamlingen beslutade om att hålla en världskonferens, började man att
förbereda sig för konferensen. En speciell kommitté fick i uppgift att förbereda
157
Mårtensson Jan. I svenska Dagbladet. Torsdagen den 8 juli 1993. Wienkonferensen led i dynamisk MRprocess.
158
Amnesty International. 1994. .Årsrapport s. 39.
72
konferensen. Men redan när denna skulle besluta sig för Världskonferensens dagordning
stötte man på hinder. Gamla motsättningar om mänskliga rättigheterna mellan olika
grupper blossade upp. Framför allt märktes oenigheterna mellan u-länder och i-länder i
relation till ekonomiska och sociala samt medborgerliga och politiska rättigheter. 159
Efter varje avslutat möte i den förberedande kommittén förefaller klyftan mellan u-länder
och i-länder ha blivit allt djupare. Efter tre veckolånga möten hade medlemmarna ännu
inte kunnat enas om en dagordning. Den stora frågan var om denna skulle vara allmänt
utformad och inte peka ut några rättigheter framför andra, vilket länderna i västblocket
ville, eller om man skulle fästa särskild vikt vid rasism, främmande ockupation,
rasdiskriminering, apartheid och rätten till utveckling som flera u-länder förespråkade. 160
U-ländernas prioritering av kollektiva rättigheter märktes enligt Martin Roos tidigt,
liksom deras tendens att prioritera andra politiska ämnen som ligger dem nära med tanke
på koloniala erfarenheter osv. I-länderna, däremot, koncentrerade sig på de klassiska
motsättningarna mellan stat och individer, dvs. staters kränkningar av individers
rättigheter. Frågan om dagordningen fick till slut hänvisas till FN:s generalförsamlingen,
eftersom den förberedande kommittén inte klarade av att jämka samman sina
ståndpunkter. Generalförsamlingen kom överens om dagordningen hösten 1992. Man
beslutade att konferensen skulle uppmärksamma de mänskliga rättigheterna och leda till
enighet bland staterna om dessa. Diskussionen skulle också avpolitiseras i ett försök att
nå en gemensam värdegrund. 161
5.2 En översikt på konferensen
Kritiker tycker att förväntningarna inför konferensen var för höga. En del såg fram emot
Världskonferensen och hoppades att den skulle skapa en större enighet om mänskliga
rättigheter, föda fram nya fruktbara idéer för implementeringen av mänskliga rättigheter
och övertyga de stater som deltog i konferensen om att mänskliga rättigheter måste
respekteras. Andra var mer skeptiska och hyste inga större förhoppningar, allra helst inte
159
Roos Martina. 1993, Mänskliga Rättigheterna en fråga i tiden,s,29.
Ibid.
161
Ibid.30.
160
73
efter de motsättningar som diskussionen om en agenda gett upphov till. Några har till och
med gått så långt som att säga det inte borde ha blivit någon världskonferens
överhuvudtaget, därför att tiden ännu inte var mogen. Enligt dem kunde en konferens i
detta läge resultera i att arbetet för mänskliga rättigheter gick bakåt istället för framåt. 162
Den 14 juni 1993 öppnades konferensen av dåvarande generalsekretare Boutros BoutrosGhali med uttalandet ”a new vision for global action for human rights into the next century”. Det
som skulle diskuteras i konferens kallades av Ghali för ”the irreducible human
element” 163 Med det menade han att mänskliga rättigheter är ett element som inte går att
urskilja från själva människan. Människan och hennes rättigheter är hårt sammanbundna.
Ghali hävdade att mänskliga rättigheter härstammar från människans djupaste punkt i sitt
”inre jag”. Därför måste människan delta aktivt för att känna igen sina rättigheter.
Deltagarna i konferensen måste känna sig ansvariga för att mänskliga rättigheterna
främjas och respekteras. 164
Inför konferensen lade FN-experter och andra FN-organ, specialorganen, andra
internationella organisationer, nationella institutioner och tusentals NGO från alla delar
av världen fram studier, dokument och förslag. De officiella förberedelserna präglades av
komplicerade diskussioner mellan regeringar som ofta var mycket oense. Frågor som togs
upp var t.ex. mänskliga rättigheters allmängiltighet, den nationella suveräniteten, rätten
till utveckling, ekonomiska och sociala rättigheter, individens ställning i förhållande till
statsmakten samt bistånd och villkor för bistånd. Vidare handlade världskonferensen om
att utvärdera FN:s arbete med att fastställa människorättsnormer och övervaka deras
efterlevnad genom olika organ. Ett klart uttalat mål var att förbättra verksamheten och
säkerställa de nödvändiga resurserna för människorättsarbete.
162
Ibid.s.29.
World conference on human rights.1993.s.7.
164
Ibid.s.8.
163
74
5.3 Frågor och diskussioner i konferensen
I detta avsnitt kommer jag att gå igenom några kontroversiella teman. Det gäller bland
annat diskussionen om universalism, rätten till utveckling och förhållandet mellan individ
och kollektiv. Dessa frågor togs upp i Wien och diskuterades av medlemsstaterna.
Antalet medlemmar i FN som deltog i Wienkonferensen var mer än dubbelt så stort som
de som deltog i FN vid arbetet med den allmänna förklaringen om de mänskliga
rättigheterna. Under förberedelsearbetet blev det klart att det inte existerade någon
starkare enighet mellan länderna. Konflikten gick i huvudsak mellan de rika staterna i
norr och de fattiga i syd. Den viktigaste debatten i Wien handlade om mänskliga
rättigheternas universalitet. Detta betyder att rättigheterna måste vara giltiga i alla länder,
oavsett kultur, ekonomisk utvecklingsnivå och politiskt system. Mot detta fanns en grupp
i konferensen som hävdade att det måste tas hänsyn till de speciella förutsättningarna i
varje land. Olika kulturella traditioner, religiösa påbud, och lokala sedvänjor måste vägas
in i varje lands bedömning av hur de mänskliga rättigheterna skall prioriteras, menade
de. 165
Rätten till utveckling var en annan fråga som diskuterades mycket och är särskilt
intressant eftersom den har beröringspunkter både med diskussionen om medborgerliga
och politiska rättigheter samt ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och
diskussionen om universalism. I Wien fastslogs att demokrati, utveckling och respekt för
mänskliga rättigheter är beroende av och förstärker varandra ömsesidigt. Rätten till
utveckling betraktades som en mänsklig rättighet, samtidigt som konferensen ansåg att
frånvaron av utveckling inte berättigar till att inskränka mänskliga rättigheter. Fattigdom
är alltså inte ett tillstånd som berättigar myndigheter att t. ex hålla politiska fångar,
bedriva tortyr eller förfölja minoriteter. 166
165
166
Hedlund Thulin. 1996, Lika i värde och rättigheter. S, 201.
Peter Stenlund. 5/7/1993. Huvudstadsbladet. Balansgång I Wien.
75
Under 1960- och 70-talen ansåg många ekonomer och utvecklingsteoretiker att fattiga,
utvecklande länder var tvungna att göra en. ”trade-off” mellan mänskliga rättigheter och
ekonomisk utveckling där mänskliga rättigheter sattes tillfälligt ur spel, för att garantera
ekonomisk utveckling i landet. Man talade om bland annat om en ”needs trade-off” vilket
innebar att man i ett tidigt skede inte borde anstränga sig för att tillfredsställa ens de mest
grundläggande behoven för en fattig nations fattigaste invånare eftersom detta skulle
lamslå statens ekonomi. Vidare talade man om ”equality trade-off” som innebar att man
tillfälligt måste acceptera en stor ekonomisk ojämlikhet i landet, och att ojämlikheten
skulle beskriva en uppochnervänd U-kurva, dvs öka för att sedan minska igen. Slutligen
diskuterades ”liberty trade-off”, nämligen att ett visst mått av förtryck kan vara
nödvändigt under en utvecklingsfas för att politisk stabilitet ska kunna uppnås. På senare
tid, däremot, har uppfattningen radikalt förändrats, och man ser mer kritiskt på även
tillfälliga inskränkningar i de mänskliga rättigheterna. 167 Detta reflekterades också i
diskussionerna under Wienkonferensen.
Peter Stenlund var ordförande för utrikesministeriets delegation för internationella frågor
om mänskliga rättigheter samt medlem i Finlands delegation vid världskonferensen i
Wien. Enligt honom hänvisades i Wienkonferensen återkommande till alla mänskliga
rättigheter. Ordet alla var ett uttryck för u-ländernas oro för att i-länderna skulle
försumma deras rätt till utveckling. Stenlund förklarade att inget entydigt svar ges på
frågan om ekonomisk utveckling skapar förutsättning för demokrati och mänskliga
rättigheter, eller om förhållandet är det motsatta och att demokrati och människorätt
förbättrar ett lands ekonomiska utveckling. 168
Diskussionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och hur man skulle se på
var också en annan fråga i Wien. Fattiga länder krävde att dessa rättigheter
uppmärksammades och gav de större vikt än de andra klassiska rättigheterna. En av FN:s
officiella ståndpunkter var att rättigheterna skall vara ömsesidigt samverkande och delar
av samma helhet. Strzelewicz säger att den tvekan som fanns hos några av europeiska
167
168
Jack Donnelly. 1989, Universal Human Rights in theory and practise. s. 163-166.
Peter Stenlund. 5/7/1993, Huvudstadsbladet. Balansgång I Wien.
76
länder angående ekonomiska och sociala rättigheter beror på att det inte är så lätt att
definiera tydliga förpliktelser för staterna när det gäller just dessa rättigheter. Men om
man blickar tillbaka förstår man att denna fråga redan avgjorts. Sådana rättigheter som
rätten till utbildning, hälsovård och rimliga arbetsförhållanden hade införts i den
allmänna förklaringen 1948 och dessutom fått en egen internationell konvention år
1966. 169 Presentationen av rättigheterna i kategorier skulle därför inte tolkas som en
gradering av dem.
Stenlund berättar om några frågor som godkändes i Wienkonferensen utan problem; detta
rörde frågor om barns rättigheter och kvinnornas rättigheter. Dunér menar att den
allmänna bekräftelsen av mänskliga rättigheters universalitet var den viktigaste delen av
konferensen som fick ett betydelsefullt resultat. Det öppnade vägen för en precisering i
fråga om lika rättigheter för kvinnor i handlingsprogrammet. Där uppmanas staterna att
vidta åtgärder för att motverka åtgärder som är diskriminerande mot kvinnor vilka tar sig
uttryck i ”intolerans och åtföljande våld baserat på religion eller tro”, ”i enlighet med
deras internationella skyldigheter och med hänsyn tagen till deras respektive
rättsystem”. 170
5.4 Konflikten mellan Nord och Syd
Efter kalla krigets slut har det oftast talats om en Nord-Syd motsättning i
människorättsfrågor. Grovt sett skulle nord prioritera klassiska politiska och
medborgerliga rättigheter, medan syd ensidigt skulle betona rätten till utveckling vilken
man uppnår genom realiserandet av de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna.
Det var många skilda synsätt och önskemål som ställdes mot varandra i konferensen. De
fattiga länderna i syd lade tonvikten på nödvändigheten av ökad social och ekonomisk
rättvisa innan man alls kan tala om mänskliga rättigheter i deras regioner. De hävdade att
fattigdom är ett sätt att beröva individerna deras mänskliga värdighet. Jan Mårtensson ger
i Svenska Dagbladet den 8 juli 1993 en drastisk sammanfattning från de fattiga länderna
som hävdade att ”Vilken glädje har du av rätten till yttrandefrihet om du håller på att
169
170
Willy Strzelewicz. 2001. De mänskliga rättigheternas historia. S, 297.
Dunér Bertil, 1995, FN och de mänskliga rättigheterna, s. 51.
77
svälta ihjäl”? för att kunna förverkliga mänskliga rättigheter behöver vi i syd ekonomisk
stöd från nord” 171.
Peter Stenlund berättar att betonandet och polariseringen mellan Syd och Nord om
rättigheterna inte är ett helt rättvis sätt att beskriva diskussionen om rättigheterna. Han
återberättar att ett stort antal afrikanska och latinamerikanska delegationer gav uttryck för
uppfattningen att fattigdom inte befriar ett land från skyldigheten att respektera politiska
och medborgerliga rättigheter, medan många i-länder visade en större förståelse för uländernas betoning av ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter 172.
Under Wienkonferensen existerade några grupper som var för sig prioriterade en del av
rättigheter eller drev fram frågor för diskussion. Den synliga gruppen som bör nämnas
var den asiatiska hårdlinjegruppen, som egentligen anser att mänskliga rättigheter är
västmakternas verktyg för att sprida ensidigt västliga värderingar. Synliga företrädare för
denna grupp var bl.a. Kina Indonesien, Malaysia och Iran. I vissa frågor utgjorde de
islamiska länderna ett block som drev fram ett särskilt ställningstagande angående läget i
Bosnien- Hercegovina med ett innehåll som enligt Stenlund gick långt ut över
konferensens uppdrag. Men den hetaste diskussion ägde rum mellan de fattiga asiatiska
länderna i Syd och västerländerna framför allt i-länderna i Nord. 173 Diskussioner mellan
de två blocken handlade om följande konfliktområden.
5.4.1 Universalism och relativism
Den centrala punkten av den första konflikten handlar om relationen mellan universalism
och relativism. Under konferensen hävdade u-länderna att mänskliga rättighetsfrågornas
hantering måste vara beroende av de sociala, ekonomiska, religiösa och kulturella
traditionerna och betingelserna i ett enskilt land. Länderna i Nord hävdade att Syds,
framför allt de asiatiska staters, uppfattning om och betonandet av de ekonomiska och
171
Mårtensson Jan, Svenska Dagbladet. den 8 juli 1993. Wienkonferensen led i dynamisk MR-process.
Peter stenlund. Huvudstadsbladet, 5/7/1993.Balansgång i Wien.
173
Ibid.
172
78
sociala rätigheterna tjänar till att legitimera auktoritet styre och kränkningar av mänskliga
rättigheter för egen vinnings skull. Som svar på detta hävdade förespråkare för de
asiatiska länder att deras auktoritära regimer är i linje med deras traditioner, samtidigt
hävdade de att Nord försöker tvinga fram respekt för mänskliga rättigheter i framför allt
fattiga länder bland annat genom ekonomiska sanktioner. Bland de länder som hävdade
dessa stångpunkter märks Singapore och Malaysia 174.
De asiatiska länderna drev linjen att de mänskliga rättigheterna måste tolkas utifrån varje
lands förutsättningar. Angående detta resonemang kan man knyta det till diskussionen i
Bangkokdeklarationens synsätt på de mänskliga rättigheterna. I Bangkokdeklarationen
som antogs av de asiatiska staterna före Wienkonferensen erkänner de asiatiska staterna
att de mänskliga rättigheterna är universella till sin natur, men att dessa rättigheter alltid
tolkas utifrån nationella förutsättningar liksom diverse historiska, kulturella och religiösa
bakgrundsförhållanden. 175 Där står det att ” [W]hile human rights are universal in nature, they
must be considered in the context of a dynamic and evolving process of international norm- setting, bearing
in mind the significance and national and regional particularities and various historical, cultural and
regional backgrounds” (Bangkokdeklaration punkt 8). Man tar alltså fasta på att de mänskliga
rättigheterna visserligen är universella, men huvudsakliga poängen är att de måste
anpassas till den historiska och kulturella kontexten i de olika länderna.
Förespråkarna från västerländerna betonar att rättigheterna ska gälla världen över med
samma intensitet oavsett historia, kultur och religion. Detta betyder att Nord förespråkade
universalitet, medan delegationer från Syd ville anpassa rättigheterna till kultur,
traditioner och religion. De mänskliga rättigheterna känner inte de nationella gränserna
när det gäller deras universalitets funktion. Stenlund säger att frågan om de mänskliga
rättigheternas universella karaktär och det internationella samfundets rätt och skyldighet
att försvara och främja mänskliga rättigheter oberoende av nationella gränser är en
vattendelare mellan den västdominerade opinionen och andra kulturella grupper. 176
174
Jönsson Kristina. 1998, ”Demokratiska värderingar- universella eller kontextuella” i Hydén (red),
Demokratisering i tredje världen.
175
Thulin Hedlund. 1996, Lika I värde och rättigheter. s. 130.
176
Peter Stenlund. 5/7/1993, Huvudstadsbladet. Balansgång i Wien.
79
Diskussionens substans mellan de två blocken handlade från början till slut om att
universalism ställdes mot rätten till utveckling. De stater som ville det ena, ville sällan det
andra. Kompromissen blev att slutdokumentet från konferensen nu innehåller såväl
principen om de mänskliga rättigheternas allmängiltighet som rätten till utveckling, dock
i en vagare och svagare form än de olika förespråkarna från början önskat. 177
Denna diskussion ledde slutligen till att konferensen deklarerade att alla mänskliga
rättigheterna är universella, odelbara och av lika vikt, beroende av varandra samt giltiga i
alla länder, oavsett kultur, ekonomi utvecklingsnivå och politiskt system. Detta bekräftas
i artikel 5 i slutdokumentet att ” All human rights are universal, indivisible and interdependent and
interrelated. The international community must treat human rights globally in a fair and equal manner, on
the same footing, and with the same emphasis. While the significance of the national and regional
particularities and various historical, cultural, and religious backgrounds must be born in mind, it is the
duty of states, regardless of their political, economic and cultural systems, to promote and protect all human
rights and fundamental freedoms”. 178 Här menar man att fast man måste ha de historiska,
kulturella och religiösa skillnaderna mellan de olika länderna i åtanke, måste betoningen
ligga på de mänskliga rättigheternas universella natur. Skillnaden mellan detta
slutdokument och Bangkokdeklarationen är alltså att betoningen mellan det partikulära
och det universella är olika.
De muslimska grupperna höll en låg profil under Wienkonferensen. Irans talesman
betygade att FN:s mänskliga rättigheter var universella, men att Islam kunde ”erbjuda en
bättre bakgrund för att fullt ut realisera mänskliga rättigheter”. 179 Anledningen till den
muslimska kritiken av de mänskliga rättigheterna är att dessa är skapade av människor
och inte av Gud eller Koranen, till vilka en muslim sätter sin högsta tro.
180
Länder som
Egypten, Saudiarabien, Syrien, Kuwait, Irak har skrivit på FN-konventioner men
reserverat sig och sagt att de är bundna till konventionen bara så länge den inte strider
mot den islamiska lagen, Al-sharia. Så här reserverar sig exempelvis Saudiarabien till
konventionen om avskaffande av diskriminering av kvinnor: ”Skulle någon del av
177
Thulin Hedlund.1996, Lika I värde och rättigheter. S. 202.
Vienna Declaration. Art. 5.(Red.), World Conference on Human Rights.s.30.
179
http://www.2.amnesty.se/ap.nsf/reportage/261c4567D55EB6A9c
180
Ibid.
178
80
konventionen stå i motsättning till den islamiska lagens normer, så är Kungariket inte
förpliktigat att följa de motsägande delarna av konventionen”. 181
Men å andra sidan har också västländer som USA kritiserat att alla rättigheter skulle vara
lika mycket värda, vilket Wienkonferensen slagit fast. Under arbetet av FN:s allmänna
förklaringen stod USA alltid bakom de politiska rättigheterna. Betoningen på
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna var dock svagare, och i vissa fall var
amerikanerna till och med mot dem. De sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna
kräver en stark statsmakt för att omfördela resurser. Detta betyder att staten har det
högsta ansvaret vilket inte är förenligt med USA:s syn på statens ansvar. T ex är i USA
ofta sjukvård och annan välfärd bekostad genom privata försäkringar. 182
5.4.2 Rätten till utveckling
Det andra konfliktområdet utgjordes av relationen mellan ekonomisk utveckling (rätten
till utveckling) och respekt för mänskliga rättigheter. Nord har kritiserat de asiatiska
länderna för att prioritera ekonomisk utveckling före skydd för mänskliga rättigheter.
Kritiken berör främst avsaknaden av medborgerliga och politiska rättigheter, d v s
yttrandefrihet och rösträtt etc. 183 De asiatiska förespråkarna anser å sin sida att en
begränsning av mänskliga rättigheter är nödvändig för att uppnå ekonomiska
utveckling 184. Samtidigt misstänker framför allt ASEAN-staterna 185 att Nord i själva
verket vill bibehålla sin position som ekonomisk hegemon. Krav på demokrati och
mänskliga rättigheter ses som en ny typ av protektionism. Även många f d kolonier är
kritiska mot västs kritik som ibland ses som en ny sorts imperialism eller en slags
försättningen på kolonialmakternas tidigare kontroll av kolonierna. 186
181
Ibid.
Ibid.
183
Karvonen Lauri. 1997. Demokratisering. s. 43.
184
Freeman Michael.1996.Human Rights, democracy and Asia values. The pacific Review,Vol, 9. No 3, s.
356.
185
Association of Souteast Asian Nations: Indonesien, Malaysia, Singapore, Thailand, Filippinerna, Bruei,
Vietnam, Laos och Myanmar.
186
Jönsson Kristina. ”Demokratiska värderingar - universella eller kontextuella?” i Hydén (red.), 1998,
Demokratisering i tredje världen.
182
81
Debatten mellan asiatiska länder framförallt tigerekonomierna och västvärlden angående
rätten till utveckling och vikten av dess betydelse för världens befolkning var en
kontroversiell fråga som tidigare nämnts. Redan i den allmänna förklaringen om
mänskliga rättigheter från 1948 finns en beskrivning av rätten till utveckling: ”Envar har
rätt till en social och internationell ordning, i vilken de fri- och rättigheter, som uttalas i denna förklaring,
till fullo kunna förverkligas” (art.28). Rätten till utveckling gäller egentligen individers rättighet
att kunna ställa krav på en internationell och nationell politik som gör det möjligt att
förverkliga de mänskliga rättigheterna. Begreppet rätt till utveckling var ett mycket
kontroversiellt sådant. Thomas Hammarberg säger att försök att milda begreppet rätten
till utveckling har gjorts genom långa diskussioner. Det resulterade i en definition av
denna rättighet som innebär att den enskilde bör ha möjlighet att delta i
utvecklingsarbete; motsvarande skyldighet för staten är emellertid ännu inte klart
definierad. 187 Denna rätt förespråkades mest av tigerekonomierna i Asien under
Wienkonferensen. Tvistefrågan har slutligen kommit till en lösning i konferensens
slutdokument där det slås fast att rätten till utveckling är universell och oförytterlig och
en integrerad del av de grundläggande mänskliga rättigheterna 188.
Under konferensen uttalades att denna rätt var en viktig och integrerad del av mänskliga
rättigheterna. Enligt Wiendeklarationen att är det den enskilda individen som är det
väsentliga subjektet i all utveckling. Detta står tydligt i artikel 10 att ” The world conference
on human rights reaffirms the rights to development, as established in the declaration on the Right to
Development, as a universal and inalienable right and an integral part of fundamental human rights. As
stated in the declaration on Development, the human person is the central subject of development. While
development facilitates the enjoyment of all human rights, the lack of development may not be invoked to
justify the abridgement of internationally recognized human rights…. art.10. Detta är en utveckling
och vidarearbetning av den allmänna förklaringens artikel 28, och här har tillkommit ett
förbud mot trade-off-tankar: brist på utveckling kan aldrig vara grund för att inskränka
mänskliga rättigheter.
187
Willy Strzelewicz. 2001, De mänskliga rättigheternas historia. s, 300.
Mårtenson Jan. Svenska Dagbladet, den 8 juli 1993, Wienkonferensen led i dynamisk mänskliga
rättigheters process.
188
82
Rätten till utveckling relaterar också till frågor om miljö och naturresurser samt det
utvecklingsbistånd som ges från rika länder. Företrädare för u-länderna har kritiserat
västvärlden och den internationella ekonomiska marknaden för att påverka de fattiga
länderna negativt. Detta eftersom möjligheterna att genomföra de mänskliga rättigheterna
därmed undermineras eller i varje fall minskar. Vissa menar att ekonomisk tillväxt och
respekt för de mänskliga rättigheterna i många fall gynnar länders utveckling. En
långsam utveckling å andra sida innebär dock att inte att samfundet accepterar
kränkningar mot de grundläggande mänskliga rättigheterna utan alla länder i världen har
rätt att utveckla sig, men utan begränsningar av medborgerliga och politiska rättigheter.
5.4.3 Individ och kollektiv
Det tredje konfliktområdet är relationen mellan individen och kollektivet (samhället).
Länderna i Nord menar att det inte tas hänsyn till individens rätt i ett samhälle där
kollektivet sätts före individen, medan förespråkare från Syd anser att i-länderna är
överdrivet individualistiska. Man pekar på sönderfallet av familjen, hög kriminalitet etc.
Den demokrati som förespråkas i Nord anses vara utan substans och ej eftersträvansvärd.
Det finns ett visst mått av kritik bland asiater mot Nords uppfattning av demokrati. Man
menar att synen på demokrati är fyrkantig och att införandet av vissa formella strukturer i
sig inte skulle innebära en förändring på djupt. Normativt innebär det att man inte anser
att den demokratiska modellen kan skapa ett rättvist och bra samhälle. Kärnan i denna
kritik är synen på individ och samhälle. Under konferensen förde några östasiatiska
länder fram kritik mot de mänskliga rättigheternas betoning på individen. Bland
kritikerna var Singapores utrikesminister som hävdade att ”universellt erkännande av de
mänskliga rättigheternas ideal kan vara skadlig om universalism används för att förneka
eller dölja verklighetens mångfald”. 189 Alltså: de värden som är bäst i ett västerländskt
land behöver inte vara bäst i Singapore.
189
http://www.2.amnesty.se/ap.nsf/reportage/261c4567D55EB6A9c De mänskliga rättigheternas
universella giltighet, En för alla-alla för en.
83
Man kan säga att västvärlden och Asien har skilda historiska traditioner. Den mest
utmärkande skillnaden är, som tidigare nämnts, västvärldens betoning på individens
rättigheter, medan Östasien ser individen i ett familjärt och samhälleligt sammanhang
som bygger på ansvar och skyldigheter. Asiatisk kritik riktar sig mot individualism som
de ser i västvärlden i allmänhet och i USA i synnerhet. 190 De asiatiska kritikerna ser
samhället som en familj. I en traditionell familj finns förpliktelser, t ex att unga ska ta
hand om äldre människor, framför allt föräldrar och släktingar. Dessutom är mannen
familjens huvudperson och ska försörja familjen. Istället för att sätta individen i centrum,
som i väst, ses gruppen som det viktiga. Rättigheterna är ingen självklarhet i sig, utan
beror av att individen fullgjort sina skyldigheter. 191
Som beskrevs tidigare att de mänskliga rättigheterna är odelbara, besläktade och
beroende av varandra enligt Wienkonferensens slutdokument. De medborgerliga och
politiska rättigheterna samt ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna är lika
mycket värda, och ingen rättighet ska därför prioriteras framför någon annan. Under
Wienkonferensen prioriterades mest de först nämnda av Nord för att genom de
demokratiska rättigheterna få människor möjligheter att välja sitt styrelseskick och delta i
utformandet av landets politiska framtid. 192
Thulin menar att de traditionella mänskliga rättigheterna är individuella rättigheter och
har till övervägande del utvecklats i västerländska länder. De bygger på västerländska
kulturer och betydelsen av individen. Detta innebär att det är individen som är
utgångspunkten enligt den västerländska kulturen. Andra kulturer med annan bakgrund
och andra förutsättningar lägger större vikt vid kollektivet, gruppen, än vid individen.
Individens vilja måste underordnas gruppens väl. 193 De individuella rättigheterna finner
man i de politiska och medborgerliga rättigheterna.
190
Mauzy, Diane K. 1997, “The Human Rights and, Asian Values, Debate in southeast Asia: Trying to
clarify The Key Issues” , The Pacific Reaview. Vol. 10 NO. 2, S, 215. S, 215.
191
http://www.2.amnesty.se/ap.nsf/reportage/261c4567D55EB6A9c
192
Hedlund Thulin. Kristina, 1996, Lika i värde och rättigheter. S, 203.
193
Ibid.S. 20.
84
Det är vanligt att man kämpar för kollektiva rättigheter i tredje världens länder. De menar
att utöver de individuella rättigheterna finns det också gemensamma rättigheter. Dessa
kollektiva rättigheter kan hävdas gemensamt av flera människor och det finns också en
gemensam skyldighet att förverkliga dessa rättigheter. Dessa rättigheter innehåller till
exempel rätten till självbestämmande, rätten till fred och rätten till utveckling vilken i
Wienkonferensens slutdokument finns tydligt inskrivna. 194
5.4.4 Självbestämmande
Bland kollektiva rättigheter var självbestämmande också en viktig fråga i
Wienkonferensen. Det fastslås i Wiendokumentet att alla människor har rätt till
självbestämmande, dock med inskränkningen att denna rätt inte berättigar till att
ifrågasätta den territoriella integriteten hos suveräna stater, så länge staten har en
demokratisk regering. I denna kontext avses en stat som följer principen om lika
rättigheter och självbestämmande för folken och sålunda har en regering, som
representerar hela befolkningen på sitt område utan distinktioner av något slag. 195
Hedlund Thulin menar att de kollektiva rättigheterna inte tar sin utgångspunkt i
individens rättighet gentemot staten utan utgår ifrån gruppen, eller kollektivet, som bärare
av rättigheterna. Att rättigheter tillhör grupper snarare än individer är i sig ingen
orimlighet. Svårigheten ligger i att avgöra vem som är legitim talesperson för gruppen.
Vem har rätt att hävda gruppens rättigheter? Principen om folkens självbestämmanderätt
finner man i FN-stadgans artikel 1 och i artikel 55 men är i stadgan snarare en politisk
princip än en juridisk rättighet. Om man tolkar de principer som skulle mena med förbud
mot kolonialt styre så har de mycket liten relevans idag, men om de hänvisas till ”folk” i
bemärkelsen nationell eller etnisk folkgrupp och innebär att dessa grupper skulle ha rätt
att frigöra sig och bilda egna stater, så kan principerna i artiklarna ha mycket långtgående
konsekvenser under de närmaste decennierna. Ett exempel på detta kurdernas kamp för
sitt Kurdistan, Tjetjenien etc. 196
194
Ibid, S. 21.
Stenlund, Peter,5/7/1993, Balansgång i Wien. Huvudstadsbladet.
196
Hedlund Thulin, Kristina. 1996,.Lika i värde och rättigheter .s, 86-87.
195
85
Frågan om självbestämmande har också att göra med diskussionen om humanitära
interventioner, om det är rätt att intervenera för att skydda mänskliga rättigheter och hur
detta förhåller sig till staters suveränitet. 197 Flera länder i Syd betonade statens
suveränitet och icke-inblandning i interna angelägenheter i det avseendet. De fattiga
ländernas uttalande om icke-inblandning i deras angelägenheter är nära sammanbunden
med frågan om olika minoriteters och folkgruppers kamp mot centralmakten. Bland de
länder som mest motsatte sig tankegången om humanitära interventioner återfinns bland
annat Kina (Tibetfrågan), Indonesien (Östtimor) liksom Israel, Irak (kurderna) och
Sudan. 198
5.5 Andra frågor
Under Wienkonferensen togs också en rad andra viktiga frågor upp, t ex. om barn,
kvinnor, minoriteter och ursprungsfolk. Även ett ställningstagande angående de
handikappades rättigheter godkändes utan problem. Att kvinnors rättigheter skall
respekteras och skyddas universellt var något som många NGOs påpekade. 199 Bland
dessa var Amnesty International som kämpade för att föra upp kvinnors rättigheter på
dagordningen. Även Finland gjorde samma sak. 200 I fråga om kvinnovåld uppmanar
deklarationen i artikel 38 att man måste arbeta mot att upphäva allt våld mot kvinnor
såväl i det privata som offentliga livet. Sexuella övergrepp, utnyttjande och könshandel
ska motarbetas, liksom könsojämlikheter i juridiska processer. Likaså ska man förhindra
att konflikter uppstår mellan kvinnors rättigheter och vissa skadliga traditionella
kulturmönster eller vanor, samt religiös extremism. 201 Deklarationen uppmanar också i
artikel 49 staterna att upphäva existerande lagar och bestämmelser och avlägsna
sedvänjor och praxis som diskriminerar och förorsakar flickebarn skada.
Stenlund berättar om ursprungsfolkens rättigheter att det var betydande problem om det
skulle heta indiginous people eller indiginous peoples. Det var frågan om ursprungsfolk
197
Strzelewicz Willy. 2001, De mänskliga rättigheternas historia. S. 295.
Stenlund Peter. 5/7/1993.Balansgång i Wien. Huvudstadsbladet
199
Dunér Bertil. 1995, FN och de mänskliga rättigheterna, s. 50.
200
Segerstedt Winberg Ingrid. Göteborgs-Posten(GP), 1993-06-14 Rätten till ett värdigt liv & Stenlund
Peter 5/7/1993, Balansgång i Wien Huvudstadsbladet.
201
Wiendeklaration. Artikel 38.
198
86
skulle talas om i plural eller i singular som markerade om dessa rättigheter skulle ses som
kollektiva eller inte. Stenlund skriver att till ursprungsfolkens besvikelse föll s:et bort
trots att i synnerhet Australien, Nya Zeeland och de nordiska länderna gjorde en aktiv
insats för det omstridda s:et. I andra avseende kom konferensen ursprungsfolken till
mötes bl.a. uppmanades FN att överväga att inom sina ramar inrätta ett permanent forum
för ursprungsfolken. Det markerades i artikel 29 att ”the world conference on human rights
recommends that the commission on human rights consider the renewal and updating of the mandate of the
working group on indigenous populatins upon completion of the drafting of a declaration on the rights of
indigenous people” Art.29. Wiendeklaration.
Ovannämnda
diskussioner
som
fördes
kring
olika
teman
resulterade
i
att
Wiendeklarationen antogs, och nedan nämns något av dess viktigaste innehåll.
5.6 Viktiga punkter i slutdokumentet
Under några veckor talade hela världen med ofta diametralt motsatta utgångspunkter.
Trots motsättningarna och de politiska utspelen mellan nord och syd om de mänskliga
rättigheterna, lyckades man ena sig kring en slutprodukt som var acceptabel för alla
parter. I slutdokumentet bekräftades några viktiga beslut bland annat rättigheternas
universalitet. Medlemsstaterna var överens om att de mänskliga rättigheterna är
universella och att staterna har ett ansvar för att dessa respekteras. Att de respekteras är
dessutom en legitim angelägenhet för det internationella samfundet. Det sistnämnda var
en viktig markering.
Den gamla tvistefrågan om utveckling som en mänsklig rättighet har kommit närmare en
lösning, inte minst som ett resultat av USA:s omsvängning i frågan. Wiendeklaration slår
fast att rätten till utveckling är universell och oförytterlig och en integrerad del av de
grundläggande mänskliga rättigheterna. Man är eniga om att den enskilda individen är det
väsentliga subjektet i all utveckling och att utveckling underlättar åtnjutandet av
rättigheterna samtidigt som bristen på utveckling inte kan rättfärdiga kränkningar.
Kvinnors och barns rättigheter erkändes som en integrerad och oskiljbar del av de
universella
rättigheterna.
De
handikappades,
ursprungsbefolkningarnas
och
minoriteternas rättigheter bekräftades. Dessa gruppers rättigheter var en del av de viktiga
87
framsteg som gjordes under Wienkonferensen. Betydelsen av de ekonomiska och sociala
rättigheterna underströks liksom att alla rättigheter är ömsesidigt beroende och del av
samma helhet.
Under Wienkonferensen slogs fast att demokrati, utveckling och respekt för de mänskliga
rättigheterna är inbördes beroende och förstärker varandra. FN-systemet uppmanades att
öka resurserna väsentligt för program som syftar till att stärka rättsstaterna, demokratin
och de mänskliga rättigheterna. Vidare beslöts att pröva förutsättningarna för att skapa en
post som Högkommissarie för mänskliga rättigheter. En sådan post har också upprättats:
redan
våren
1994
installerades irländskan
Mary Robinson
Högkommissarien i Geneve. 202
202
Strzelewicz Willy. 2001, De mänskliga rättigheternas historia. S. 301.
88
som den
första
6. SLUTORD
I detta avslutande kapitel tänker jag besvara de frågeställningar som jag ställde mig i
början av uppsatsen. Utgångspunkten för uppsatsen var för det första att visa på och
närmare undersöka de teoretiska argument som finns vad det gäller förståelsen av
medborgerliga och politiska samt sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter. För det
andra var jag intresserad av hur dessa argument användes under arbetet med den
allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna 1948 och Wienkonferensen om
mänskliga rättigheter 1993. Mitt tredje intresse var att relatera dessa argument till det
politiska sammanhang som diskussionen om mänskliga rättigheter ägt rum i, särskilt hur
relationen mellan de olika typerna av rättigheter har hängt samman med Öst/Väst
konflikten och Nord/Syd konflikten.
Det äldre naturrättsliga synsättet, att människan har vissa oförytterliga rättigheter på
grund av sin natur eller för att Gud givit människan förnuft och tankekraft, spelade en
viss roll i diskussionen om mänskliga rättigheter under andra världskrigets slutskede. Det
var mindre synen på Gud som garant för rättigheterna eller människans natur som stod i
fokus, och mer tanken om att människor äger rättigheter enbart i kraft av att vara
människa. Man ansåg att dessa rättigheter var en självklar del av vad det betyder att vara
människa. Dessa tankar återkommer i den allmänna förklaringens första artikels
formulering att varje människa ”är född fri och jämlik i värdighet och rättigheter”.
I ett historiskt perspektiv kan man se hur rättigheterna utvecklats i takt framväxten av
moderna stater och ändrade samhälleliga förhållanden. Det går naturligtvis inte att enkelt
sammanfatta dessa förändringar men framväxten av den moderna staten är av särskild
betydelse i två avseenden. För det första handlar de medborgerliga och politiska
rättigheterna i hög grad om förhållandet mellan individ och stat, skyddet mot statliga
övergrepp och skyddet för den personliga integriteten liksom om medborgarnas
möjligheter att påverka staten, lagstiftning, policy och så vidare. Även för de sociala och
ekonomiska rättigheterna är förhållandet mellan stat och individ viktig eftersom det
åligger staterna att tillgodose människors sociala och ekonomiska rättigheter. Detta
kräver en aktiv statlig politik och intervention i samhället. Förklaringen om de mänskliga
89
rättigheterna kungjorde de grundläggande tanke- åsikts-, yttrande- och tros friheterna och
fastställde den centrala rätten till delaktighet i ett lands styrelse genom valda
representanter d v s medborgerliga och politiska rättigheter. Med samma eftertryck, och
lika bestämt, bekräftade den allmänna förklaringen de ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheterna, liksom rätten till jämställdhet.
Funktionssättet samt beskrivningen om rättigheters ursprung varierar. Olika argument
fördes kring dem. I denna studie har jag diskuterat hur rättigheterna uppfattas på olika
sätt utifrån olika politiska ideologier. De ideologiska ståndpunkterna tenderar att
genomsyra synen på rättigheternas funktioner. Liberala politiker betonar i allmänhet
människans valfrihet. Denna politiska inriktning kan därför antas utgå ifrån den teori som
kopplar rättigheter till individens förmåga att välja och fatta egna beslut (will/power
theory). Vänsterinriktad politik tenderar istället att förespråka den teori som beskriver
rättigheter som moraliskt eller juridiskt skydd av olika intressen som behöver skyddas
(benefit/interest theory). Ideologisk och teoretisk förankring genomsyrar sedan
ställningstagandet i olika frågor som berör studerade begrepp.
Ett argument för medborgarrätten och de mänskliga rättigheterna är att de grundas på
rättighetsinnehavarens egenskaper, antingen i egenskap av att vara medborgare eller
människa, och de är därigenom universella i sin utformning. Detta är ett av de kriterier
som de sociala rättigheterna har kritiserats för att inte uppfylla, eftersom det ställs
specifika krav på de som önskar att nyttja sin rätt. Mot detta kan det dock argumenteras
att det istället handlar om att alla ska ha samma rättigheter då de försätts i vissa
situationer. Ett välfärdssystem som grundas på en universell utformning av sociala
förmåner garanterar hela befolkningen vissa rättigheter och ålägger samtidigt att alla är
skyldiga att bidra till systemet. Detta är dock enbart en av många ideologiska
ståndpunkten.
Det finns många argument kring mänskliga rättigheterna från olika politiska aspekter. De
argumentationerna ledde till uppdelningen på rättigheterna i olika kategorier d v s
medborgerliga och politiska samt sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna. När
90
rättigheterna diskuterades för att skrivas på papper tog de upp en del konflikter mellan
länderna. Under flera sammankomster om de mänskliga rättigheterna fördes diskussioner
kring rättigheterna från olika hål i världen. Under deklarationens författandeprocess
framfördes olika politiska aspekter, argument från då varande två supermaktsblocken
nämligen Väst och Öst. Dessa argumentationer medförde konflikter mellan länderna som
inte hade samma ideologiska ståndpunkt.
Konflikten berörde de medborgerliga och politiska rättigheterna som betonades av Väst,
något som har sin grund i den liberala ideologin vilken fokuserar på individen, samt
socialistiska tankar framförda av både Östblocket och fler latinamerikanska länder under
arbetet med den allmänna förklaringen. Under kalla kriget var Väst under USA: s ledning
oroliga för att stärkandet av de ekonomiska och sociala rättigheterna skulle innebära att
socialismens ideologi kunna sprida sig över världen. En liknande rädsla fast med
omvända förtecken fanns från sovjetisk sida. I kampen om inflytande över världen drogs
de mänskliga rättigheterna också in och konflikten yttrade sig där i principiella skillnader
i synen på vad som var de viktigaste mänskliga rättigheterna.
Denna konflikt var aktuellt tills östblocket föll sönder. I och med kalla krigets
upphörande väcktes förhoppningen att de mänskliga rättigheterna skulle kunna
förverkligas. FN var inte längre blockerat och Öst – Väst konfliktens avtryck i betoningen
av olika rättigheter hade fallit bort. Det beslutades därför i FN att en världskonferens om
de mänskliga rättigheterna skulle hållas. Men härvidlag dök en annan konflikt upp,
mellan Nord och Syd, som under Wienkonferensen spelade en viktig roll i de
diskussioner som fördes. Det var en intressekonflikt som framförallt kom till uttryck i
förhållande till rättigheternas universalism och rätten till utveckling. Genom
komplexiteten av dessa frågor dök också andra frågor upp, bland annat om relationen
mellan individ och kollektiv, om mänskliga rättigheter innebar en ”import” av
individualistiska tankegångar. Detta sågs som ett hot mot religiösa och kulturella
sedvänjor och sätt att leva. Fattiga länder hävdade att en begränsning av rättigheterna är
nödvändigt för att man ska kunna uppnå ekonomisk och social utveckling. De hävdade att
det var meningslöst att man har frihet samtidigt håller man på att svältas ihjäl. Betonandet
91
av de sociala och ekonomiska rättigheterna ensamt av fattiga länder tolkas ofta så att det
tjänar till att legitimera auktoritet styre och kränkningar av andra rättigheter, dvs.
medborgerliga och politiska rättigheterna.
Det finns likheter mellan de dokument som jag har tagit upp i denna uppsats. Inte minst
gäller detta det faktum att flertalet rättigheter som senare betonats, bland annat under
Wienkonferensen, återfinns i både i Atlantdeklarationen från 1941 och FN:s allmänna
förklaringen från 1948. När man läser dessa dokument verkar ganska litet av förändrats. I
alla dokumenten återfinns medborgerliga och politiska rättigheter liksom sociala,
ekonomiska och kulturella rättigheter. Betydelsen av en internationell ordning som
möjliggör förverkligandet av rättigheterna betonas också. Även frågan om utveckling,
som ju var en viktig fråga under Wienkonferensen, är inte ny utan återfinns i den
allmänna förklaringen. Samtidigt kan man också se flera skillnader mellan dokumenten,
skillnader som i hög grad har att göra med det politiska sammanhanget.
Wienkonferensen planerades och genomfördes när förhoppningarna på en ny era av
internationellt samarbete efter kalla krigets slut fortfarande var stora. I en mening
återspeglas i Wienkonferensens betoning av rättigheternas odelbarhet och sammanhang.
Skillnaderna när det gäller vilka slags rättigheter som är viktiga eller ”egentligen” utgör
mänskliga rättigheter vara mindre än tidigare. Detta i sin tur skapade förutsättningar för
att betrakta mänskliga rättigheter som en viktig del av inrikes- och utrikespolitik, något
som FN:s dåvarande generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali uttryckte på följande sätt:
”Human rights, by definition, is the ultimate norm of all poltics”. Denna norm, och
härvidlag håller jag med den förre generalsekreteraren, är en måttstock för staters
statskick men ger också en specifik inriktning på politiska beslut och lagstiftning, att det
handlar om att implementera mänskliga rättigheter. Samtidigt är ju detta långt ifrån
verkligheten idag. Lite drygt 54 år efter den allmänna förklaringens antagande finns en
utbredd fattigdom i världen generellt, brist på demokrati och skydd för mänskliga
rättigheter i många länder.
92
En av de konflikter som kan blev tydlig under Wienkonferensen rör Nord-Syd
dimensionerna av dessa missförhållanden, till exempel i diskussionen om rätten till
utveckling och konflikterna kring de mänskliga rättigheternas universalism. Med
avseende på de senare kontroverserna handlar diskussionen bland annat om betydelsen av
religiösa, kulturella och regionala skillnader mellan länder och kulturer när det gäller
implementeringen av mänskliga rättigheter, betoningen av vissa rättigheter istället för
andra och så vidare. Diskussionen handlar också om mänskliga rättigheter har en
innehållslig snedvridning på grund av att de formulerats i ett västligt kulturellt och
politiskt sammanhang, huruvida detta ”enbart” är ett historiskt faktum eller något som
påverkar också dagens betydelse av de mänskliga rättigheterna och så vidare.
Dessa diskussioner om universalism har också gjort att frågan om förhållandet mellan de
medborgerliga och politiska samt de sociala och ekonomiska rättigheterna återigen blivit
aktuellt, fast nu på ett annorlunda sätt eller i ett nytt sammanhang än under det kalla
kriget. Diskussionen om rätten till utveckling visar på detta liksom diskussionen om
individ och kollektiv, där flera länder i Nord menat att det enbart är individer som har
rättigheter, inte kollektiv medan länder i Syd betonat kollektiva rättigheter eftersom
social och ekonomisk utveckling erfordrar ett kollektivt samarbete.
Min åsikt är att de mänskliga rättigheterna är universella, om man ser på dem genom
västerländska ögon. Men jag förstår kritiken från tredje världen. Jag tycker att det är
viktigt att ta hänsyn till fattiga länder i Syd, antingen genom att skriva en
tilläggsdeklaration som behandlar de kollektiva rättigheterna eller genom att skriva in
dem i den nuvarande deklarationen. För att kunna lägga till de kollektiva rättigheterna
måste de individualistiska antagandena i den allmänna förklaringen tonas ned. Men då
finns det samtidigt en risk att den historiska erfarenhet som ligger bakom formuleringen
av den allmänna förklaringen, föraktet för individers rättigheter under andra världskriget
och dess upptakt, nedvärderas och riskerar att försvinna.
Samhällena har emellertid förändrats under de senaste dryga 50 åren och nya rättigheter
har tillkommit, något som kräver en diskussion om hur systemet av mänskliga rättigheter
93
inom FN:s ram kan anpassas till dessa nya förhållanden. En anan sak som har slagit mig
under arbetets gång är hur lite man egentligen vet om de mänskliga rättigheterna. Varför
inte satsa på en stor kampanj för att lära människor mer om sina mänskliga rättigheter
och då menar jag inte bara i tredje världen. Jag tror att de mänskliga rättigheterna borde
göras mer flexibla för att kunna passa in i vårt ständigt förändrande samhälle, annars
riskerar vi att förlora våra mänskliga rättigheter. Vi måste lära oss att ta hänsyn till
varandras historiska och kulturella rättigheter. Det är upp till oss, mänskligheten, att
värna om våra mänskliga rättigheter.
94
7. KÄLL -OCH LITTERATURFÖRTECKNING
Källor
Amnesty International. Amnesty international Årsrapport 1994.
Fakta om världen, faktablad från Svenska FN-förbundet nr 1 1998.
United Nations The Vienna Declaration and Programme of Action June, 1993.
Litteratur
Alvesson, Mats/Sköldberg, Kaj, Tolkning och reflektion, Lund: Studentlitteratur, 1998.
Barbalet, J.M. Citizenship. Arrowsmith Ltd, Bristol, 1988.
Campbell, Tom.The left and rights A Conceptual Analysis of the Idea of Socialist Rights,
Routledge & Kegan Paul, London, 1988.
Danelius, Hans Mänskliga rättigheter Norstedts Juridik, Stockholm, 1993 (5:e upplagan)
Dean, Hartley. Welfare, Law and citizenship, Biddles Ltd., Great Britain. 1996.
Dunér, Bertil Fria och lika i värde, Stockholm, Natur och kultur, 1992.
Dunér, Bertil FN och de mänskliga rättigheterna. Scandbook, Falun, 1995.
Donnelly, Jack, International human Rights, Denver, Westview press, Bulder, 1998.
Donnelly, Jack. Universal Human Rights in the theory and Practice, Cornell University
Press, London, 1989.
Eriksson, Lars & Brith Granath. FN rapporten om mänskliga rättigheter. Läget i världen.
Bulls Tryckeriaktiebolag, Halmstad 1998.
Espada, J.C. Social Citizenship Rights, Anthony Rowes Ltd, Wiltshire, 1996.
Esping-Andersen, G. The three worlds of welfare capitalism, Polity Press, Great Britain,
1990.
Hedlund-Thulin, Kristina. Lika i värde och i rättigheter. Nordstedts Juridik, Stockholm,
1996.
Freeman, Michael. 1996, ”Human Rights, Democracy, and Asian values” The
PacificReview, Vol. 9, No 3, s, 352-366.
Johanson, Glen M. The universal declaration of human rights: a history of its creation
and implementation. UNESCO Publishing, Paris, 1998.
95
Jönsson, Kristina. Demokratiska värderingar- universella eller kontextuella? I Hydén
(red.), Demokratisering i tredje världen Lund: Studentlitteratur 1998.
Karvonen, Lauri. Demokratisering, Lund: Studentlitteratur, 1997.
Lenner-Axelson B & Thylefors, Ingela, Psykosocialt Behandlingsarbete, Natur och
kultur, Malmö,1991.
Malmström, Åke & Agell, Anders. Civilrätt, Liber-Hermods, Malmö 1994, (14:e
upplagan)
Marshall, T.H. Sociology at the crossroads, Heinemann, London, 1963.
Mauzy, Diane K. 1997, ”The Human Rights and the Asian Values Debate in Southeast
Asia: Trying to Clarify the Key Issues”,The PacificReaview.vol.10 No. 2, s, 210-236.
Morsink, Johannes The Universal Declaration of Human Rights origins, drafting and
intent, University of Pennsylvania Press, Philadeliphia, 1999.
Roos, Martina. Mänskliga rättigheterna - en fråga i tiden. Stockholm,1993.
Santos, Bonventura de Sousa. Toward a New Common Sense, Ront Ledge. NewYork.1995.
Shivji, Issa G. The concept of human rights in Africa, consuitants foster & Phillips,
London, 1989
Shue, Henry “Basic Rights”, i R Goodin & P. Pettit (red) Contemporary Political
Philosophy Blackwell, Canberra, 1997.
Spicker, Paul. Principels of social welfare. Richard Clay Ltd, Bungay, 1988.
Strzelewicz, Willy De mänskliga rättigheternas Historia- från den amerikanska
oavhängighetsförklaringen till våra dagar, Ordfront förlag, Stockholm, 2001
Sällskapet för politisk filosofi (red,) Rättigheter, Symposion Bokförlag, Stehag, 1988
Tidningar
Mårtenson, Jan ’Wienkonferensen led i dynamisk MR-process’ Svenska Dagbladet, 8 juli
1993.
Segerstedt ,Wiberg Ingrid ’Rätten till ett värdigt liv’ Göteborg Posten, 6 juni 1993
Stenlund, Peter ’Balansgång i Wien’ Huvudstadsbladet, 5 juli 1993.
Internet
96
•
www.law.upenn.edu/bll/specoll/ali/findaid1.htm
The American Law Institute “Statement of essential Human Rights Drafts”
•
http://www.2.amnesty.se/ap.nsf/reportage/261c4567D55EB6A9c
Amnesty press ”En för alla- alla för en? De mänskliga rättigheternas universella
giltighet”
97