Avtalstolkning, juridik eller sunt förnuft?

Transcription

Sofie Salander och Eric Soroosh Parsa
Avtalstolkning,
juridik eller sunt förnuft?
- en studie i svensk tolkningslära i ljuset av DCFR
Contract interpretation,
jurisprudence or common sense?
-
a study about Swedish contract interpretation in the light of DCFR
Rättsvetenskap
C-uppsats
Termin:
VT 2015
Handledare:
Germaine
Hillerström
Innehåll
SAMMANFATTNING .................................................................................................................. IV
FÖRORD ......................................................................................................................................... V
FÖRKORTNINGAR ..................................................................................................................... VI
1.
2.
3.
INLEDNING ............................................................................................................................ 1
1.1
INTRODUKTION ............................................................................................................................................ 1
1.2
PROBLEMFORMULERING ............................................................................................................................. 2
1.3
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR .............................................................................................................. 2
1.4
AVGRÄNSNINGAR ......................................................................................................................................... 3
1.5
METOD OCH MATERIAL ............................................................................................................................... 3
1.5.1
Rättsdogmatisk metod ................................................................................................................................ 3
1.5.2
Material..................................................................................................................................................... 4
1.6
OBJEKTIVITET ............................................................................................................................................... 5
1.7
DISPOSITION .................................................................................................................................................. 6
ALLMÄNT OM AVTAL OCH OGILTIGHET ....................................................................... 6
2.1
ALLMÄN AVTALSRÄTT .................................................................................................................................. 6
2.2
PRINCIPEN OM AVTALSFRIHET OCH AVTALSBUNDENHET ................................................................... 7
2.3
OGILTIGHETSGRUNDER.............................................................................................................................. 8
2.4
OSKÄLIGHETSGRUNDER ............................................................................................................................. 9
2.5
FÖRUTSÄTTNINGSLÄRAN ..........................................................................................................................10
TOLKNING AV AVTAL ......................................................................................................... 11
3.1
BAKGRUND ..................................................................................................................................................11
3.2
SUBJEKTIV TOLKNING ...............................................................................................................................12
3.2.1
Den gemensamma partsviljan ...................................................................................................................12
3.2.2
Förklaringsmisstagsmodellen ....................................................................................................................14
3.2.3
Dolusmodellen..........................................................................................................................................15
3.2.4
Culpamodellen .........................................................................................................................................16
3.3
OBJEKTIV TOLKNING ................................................................................................................................18
3.3.1
3.4
4.
Tydning ...................................................................................................................................................18
SÄRSKILDA TOLKNINGSPRINCIPER .........................................................................................................20
3.4.1
Oklarhetsregeln ........................................................................................................................................20
3.4.2
Minimiregeln............................................................................................................................................22
DCFR – EN GEMENSAM REFERENSRAM FÖR EUROPEISK CIVILRÄTT................. 24
II
5.
6.
4.1
DCFR:S TILLKOMST OCH SYFTE ..............................................................................................................24
4.2
DCFR:S INNEHÅLL .....................................................................................................................................25
4.2.1
Principer ..................................................................................................................................................25
4.2.2
Definitioner..............................................................................................................................................27
4.2.3
Modellregler .............................................................................................................................................28
ANALYS................................................................................................................................... 32
5.1
MÖNSTER I DEN SVENSKA TOLKNINGSLÄRANS RÄTTSTILLÄMPNING .............................................32
5.2
SVENSK TOLKNINGSLÄRA KONTRA DCFR – KOHERENS I RÄTTSTILLÄMPNINGEN? ...................34
5.2.1
Tolkningsregler eller tolkningsmetoder? .....................................................................................................34
5.2.2
Bakomliggande principer och definitioner ..................................................................................................35
5.2.3
Modellregler kontra tolkningsmetoder .......................................................................................................36
SLUTSATSER ......................................................................................................................... 38
KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING ............................................................................ 40
III
Sammanfattning
Syftet med uppsatsen är att identifiera hur avtal tolkas enligt svensk rätt och om det går att
identifiera några mönster i tolkningsverksamheten. Det undersöks hur den svenska
tolkningsläran överensstämmer med tolkningsreglerna i Draft Common Frame of Reference
(DCFR). Europeiska unionen (EU) publicerade år 2009 DCFR – en akademisk text vars syfte
bland annat var att förmedla kunskap om den gemensamma civilrätten inom unionen.
Förhoppningen är att det i längden leder till en harmoniserad europeisk civilrätt. DCFR
betraktas i dag som en icke bindande rättsakt – innehållande icke bindande regler som är
ämnade att användas som hjälpmedel. DCFR innehåller ett kapitel om avtalstolkning som är
tillämplig på oklara avtal, vilket är centralt för uppsatsen. Trots att DCFR inte är bindande har
det ändå juridisk betydelse då innehållet kan bli föremål för jämförelser och belysa vad som
anses gälla i svensk rätt.
För att komma fram till resultatet arbetar vi utifrån den rättsdogmatiska metoden. Kärnan
i utredningen och analysen ligger i en genomgång av en förhållandevis omfattande mängd
rättspraxis från Högsta domstolen och Arbetsdomstolen.
Dagligen ingås ett stort antal avtal. Vanligtvis sker det utan att problem uppstår; parterna
fullgör vad de åtagit sig och avtalsförhållandet avvecklas. Problem kan uppstå när parterna
har olika avsikter, avtalet är otydligt utformat eller när den ena parten inte fullgör sina
förpliktelser. I svensk rätt finns inga lagregler för avtalstolkning, utan ledning får hämtas i
rättspraxis. Domarna är ofta svårtolkade vilket gör att doktrin inom avtalsrättens område
tillmäts stor betydelse. I doktrin råder det delade meningar om tolkningsläran eftersom
författarna ställer upp tolkningsmodeller med olika benämningar. Hänsyn tas framförallt till
Adlercreutz och Lehrbergs framställningar då de är framstående rättsvetenskapsmän inom
området. Modellerna presenteras och belyses med rättsfall från högsta instans.
Tolkningsverksamheten i svensk rätt utmärks av vissa huvudsakliga drag. De subjektiva
tolkningsmetoderna, i synnerhet den gemensamma partsviljan, har tolkningsföreträde framför
andra tolkningsmetoder. I rättstillämpningen är tolkningsföremålet avtalet i förening med
samtliga omständigheter vid och efter avtalsslutet. Resultatet för handen är att varje enskilt
fall prövas utefter individuella omständigheter vilka i sin tur också kräver individuellt
anpassade lösningar.
Tolkningsverksamheten i DCFR utövas genom regler. Generella regler kan antas
resultera i större grad förutsebarhet samtidigt som svensk tolkningslära möjligtvis tar större
hänsyn till parternas avtal och därtill parternas verkliga viljor. DCFR kan ge rättstillämparen
större utrymme för tolkning än vad reglerna föranleder på grund av normativt formulerade
rekvisit.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att gemensamma drag kan urskiljas i utpekade
delar av tolkningsverksamheten och att reglerna i DCFR påvisar många likheter i
uppbyggnaden i jämförelse med den svenska tolkningsläran.
IV
Förord
Under vårterminen 2014 har vi författat den här C-uppsatsen inom ämnet rättsvetenskap vid
Handelshögskolan, Karlstads universitet. Vi vill rikta ett stort tack till vår handledare
Germaine Hillerström för god handledning och värdefulla råd.
Karlstad den 26 maj
Sofie Salander
Eric Soroosh Parsa
V
Förkortningar
AD
Arbetsdomstolen
AVLK
Lag (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden
AvtL
Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på
förmögenhetsrättens område (avtalslagen)
CFR
Common Frame of Reference
CISG
Convention on Contracts for the International Sale of Goods
DCFR
Draft Common Frame of Reference
EU
Europeiska unionen
FB
Föräldrabalk (1949:381)
FPM
Faktapromemoria
HD
Högsta domstolen
HovR
Hovrätt
JFT
Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland
JT
Juridisk tidskrift
COM
Commission
NJA
Nytt juridiskt arkiv
PECL
Principles of European Contract Law
Prop
Proposition
SOU
Statens offentliga utredningar
SvJT
Svensk juristtidning
TfR
Tidsskrift for Rettsvitenskap
UNIDROIT
The International Institute for the Unification of Private Law
VI
1. Inledning
1.1 Introduktion
Två eller flera parter ingår avtal, men vad betyder det? Avtal är ett instrument som frekvent
förekommer i vardagen. Dess främsta funktion är att binda parterna till det avtalsinnehåll som
har överenskommits och kan förekomma i en mängd variationer; vissa skriftliga, andra
muntliga.1 Människan sluter genom sitt uppträdande och handlande många gånger avtal utan
att alltid vara medveten om det; allt från när han eller hon handlar ett paket mjölk i affären till
att köpa en färdbiljett på bussen.2 Avtalsparternas rättigheter och skyldigheter skiljer sig åt.
Ena parten bär ansvar för att exempelvis leverera mjölken och den andra för att prestera
betalningen.
I händelse av att avtalet är oklart eller ofullständigt och tvist uppstår om avtalsinnehållet,
får domstolen i uppgift att försöka fastställa parternas avsikter vid avtalsslutet enligt olika
tolkningsmetoder. 3 Avtalsinnehåll kan exempelvis vara tvetydigt eller vagt; ‖bilen skall
avlämnas inom skälig tid‖ är ett exempel på en vag och oklar text där det är oklart hur den ska
tolkas. Inom ramen för avtalstolkning finns inga rättsregler i svensk rätt, utan ledning får
hämtas i rättspraxis. Rättsfall om tolkningsmetoderna ger sällan generella och preciserade
slutsatser. Domarna är ofta svårtolkade vilket gör att doktrinen på avtalsrättens område har
fått stor betydelse.4 Av denna anledning är många rättsfall på området i hög grad osäkra.5
Det finns få juridiska ämnen i Europa som för tillfället diskuteras med samma intensitet
som utvecklingen av den framtida europeiska kontraktsrätten. 6 Europeiska unionen (EU)
publicerade år 2009 Draft Common Frame of Reference (DCFR) – en akademisk text vars
syfte bland annat är att förmedla kunskap om den gemensamma civilrätten inom EU. 7
Förhoppningen är att det i längden leder till en harmoniserad europeisk civilrätt.8 DCFR är ett
utkast till vad som i framtiden kan bli ett politiskt Common Frame of Reference (CFR). 9
DCFR betraktas i dag som en icke bindande rättsakt, innehållande icke bindande regler som är
ämnade att användas som hjälpmedel,10 varför den betecknas som soft law.11 Vanligtvis avses
med soft law rekommendationer och yttranden som förklarar hur situationer bör bedömas.12 I
den juridiska argumentationen betraktas soft law som en rättskälla som får åberopas.13 DCFR
är 4 795 sidor lång och innehåller ett kapitel om avtalstolkning som är tillämpligt på bland
annat oklara och ofullständiga avtal, vilket är centralt för framställningen. Trots att DCFR inte
1
Adlercreutz & Mulder, Avtal, s. 11 ff.
Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I, s. 24.
3
Adlercreutz & Mulder, Avtal, s. 105.
4
Lehrberg, Avtalstolkning, s. 32.
5
6
Herre, SvJT 2012 s. 933. Jfr Samuelsson, utdrag ur Tolkningslärans gåta, s. 8.
7
DCFR, Introduction p. 7.
8
9
10
Faktapromemoria 2009/10:FPM 118, Grönbok om alternativ för europeisk avtalsrätt, punkt 2.3.
11
Bernitz & Kjellgren, Introduktion till EU, s. 50.
12
Bernitz & Kjellgren, Europarättens grunder, s. 34 och Peczenik, Vad är rätt? s. 215.
13
Peczenik, Vad är rätt? s. 215.
2
1
är bindande har det ändå juridisk betydelse, då innehållet kan bli föremål för jämförelser och
belysa vad som anses gälla i svensk rätt.14
1.2 Problemformulering
I svensk rätt saknas rättsregler om avtalstolkning, varför avtal tolkas efter framarbetade
tolkningsmetoder. 15 I den svenska tolkningsläran framträder värdeladdade uttryck såsom
‖skäligen‖ och ‖rimligt att anta‖. Det medför en flexibel rättstillämpning, men till priset av att
tolkningsmetoderna förlorar den klarhet och precision som är nödvändig för att ett resultat ska
vara förutsebart.16 Alla som har analyserat hur avtalsinnehåll fastställs, torde vara mer eller
mindre överens om att det inte går att ge en rättvisande bild av hur avtalstolkningen går till i
verkligheten.17 Samuelsson delar uppfattningen och menar att juristen vid avtalstolkning inte
alltid vet hur han eller hon ska bära sig åt.18 I och med att metoderna har tillkommit genom
rättspraxis finns inga generella lösningar för alla situationer, varför ledning kan komma att
hämtas utanför svensk rätt.19
I svensk rätt kan problemen på avtalstolkningens område bestå i att det saknas enhetliga
och abstrakta lösningar som täcker alla avtalssituationer,20 vilket kan bero på komplicerad och
svårtolkad rättspraxis i kombination med avsaknaden av generella rättsregler.
1.3 Syfte och frågeställningar
Den problematik som framförts ovan ligger till grund för syftet med uppsatsen. Det finns ett
intresse av att utreda problemet, dels med tanke på att DCFR är relativt ny, och dels för att det
i svensk rätt inte finns några heltäckande och generella regler för avtalstolkning. Uppsatsens
innehåll i förening med frågeställningarna har enligt vår kännedom ett nyhetsvärde eftersom
ingen liknande framställning har gjorts.21
Syftet med undersökningen är att undersöka hur avtal tolkas i svensk rätt och att för
läsaren belysa om mönster kan identifieras i rättstillämpningen samt att undersöka om den
svenska tolkningsläran överensstämmer med DCFR. De frågeställningar som väcks och som
kommer att behandlas i uppsatsen är därmed enligt följande:
 Hur tolkas avtal av svenska domstolar? Kan mönster identifieras i rättstillämpningen?
 Överensstämmer den svenska tolkningsläran med DCFR:s tolkningsregler?
14
Bernitz & Kjellgren, Europarättens grunder, s. 43. Exempel på rättsfall där DCFR har belyst rättsläget i
svensk rätt: NJA 2009 s. 672, NJA 2010 s. 629 och NJA 2011 s. 600.
15
Lehrberg, Avtalstolkning, s. 32 och Adlercreutz-Gorton, Avtalsrätt II, s. 14 f.
16
Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 14 f.
17
Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 143. Jfr Samuelsson, utdrag ur Tolkningslärans gåta, s. 5 och
Hellner, Festskrift till Bertil Bengtsson, s. 205.
18
Samuelsson, utdrag ur Tolkningslärans gåta, s. 6 ff.
19
Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 14.
20
21
Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 17.
2
1.4 Avgränsningar
Vi har valt att avgränsa oss från utfyllningsverksamheten eftersom ingen jämförelse kan göras
med DCFR på området då verket inte innehållet specifika regler om utfyllning av avtal.
1.5 Metod och material
1.5.1
Rättsdogmatisk metod
Rättsdogmatikerns mål är att framställa rättsordningen som ett koherent nätverk av
huvudregler och undantag. 22 Målet uppnås genom att beskriva, tolka och systematisera
gällande rätt genom användande av auktoritativa rättskällor. Undersökningens resultat får
därmed antas spegla vad som utgör gällande rätt. Metoden väcker två frågor, dels vad som
utgör gällande rätt och dels vad som utgör auktoritativa rättskällor.23
Frågan ‖vad är gällande rätt?‖ eller vad som kännetecknar gällande rätt är en av de mest
uppmärksammade frågorna i modern rättsteoretisk litteratur.24 Svaret torde vara att gällande
rätt inte går att definiera i en mening eller i en karakteristik, utan att rättsdogmatikern får nöja
sig med en allsidig beskrivning bestående av flera karakteristiker, vilka tillsammans kan ge en
tillfredsställande bild av vad rätten är.25 Det torde råda enighet om att gällande rätt består av
ett system av sammanhängande rättsregler.26
Peczenik menar att rättskällor ska delas in utefter om de ska, bör, eller får, beaktas i den
juridiska argumentationen. 27 Rättskällor ska användas i enlighet med rättskälleläran för att
åstadkomma vad som anses vara godkänd juridisk argumentation.28 Lag och föreskrifter ska
följas, förarbeten och rättspraxis bör följas medan övriga rättskällor såsom doktrin, utländsk
rätt samt yttranden och rekommendationer får följas. 29 Kleineman framför att det numera
finns vissa som till och med menar att doktrin inte kan anses utgöra en rättskälla, utan att
betydelsen endast ligger i de argument som framställs.30
Olsen menar att den starka bundenheten kan orsaka problem när nya rättsområden
undersöks där det saknas påtagligt auktoritativt material eftersom det inte finns något att
beskriva, tolka eller systematisera. 31 Det faktum att rättsdogmatikern intresserar sig för
normerna, men inte hur de tillämpas, kan ses som en svaghet.32 Holm framför att författare
bör lyfta blicken från den traditionella rättsdogmatiska metoden för att framställa en bredare
undersökning.33 Agell menar att det inte finns goda skäl till att begränsa rättsvetenskapen till
fastställande av gällande rätt. Rättsvetarens centrala uppgift bör, i enlighet med Holms
22
Peczenik, SvJT 2005 s. 249.
Peczenik, SvJT 2005 s. 249 och Olsen, SvJT 2004 s. 111.
24
Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, s. 25.
25
Peczenik, Juridikens teori och metod, s. 17 och Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, s. 306.
26
Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, s. 185.
27
Peczenik, Vad är rätt? s. 214 ff.
28
Sandgren, TfR 2005 s. 649.
29
Bernitz m.fl. Finna rätt, s. 29; Peczenik, Vad är rätt? s. 214 ff. och Sandgren, JT 1999/00 s. 868.
30
Kleineman, JT 1994/95 s. 621.
31
Olsen, SvJT 2004, s. 120.
32
Korling & Zamboni, Juridisk metodlära, s. 24.
33
Holm, Den avtalsgrundande lojalitetsplikten, s. 5 f.
23
3
uppfattning, vara att analysera sambandet mellan reglerna och deras samhälleliga funktion,
utifrån ett juridiskt perspektiv.34
Rättsdogmatiken har ansetts inte utgöra en riktig vetenskap eftersom juridikens allmänna
läror är oklara och innefattar normativa komponenter.35 Rättsdogmatiken har blivit alldeles
för snäv och försiktig, knuten till detaljfrågor och allt mindre benägen att utveckla omfattande
intellektuella strukturer.36 Sandgren är av åsikten att ordet ‖dogmatisk‖ har blivit synonymt
med fördomsfull och ovetenskaplig. Vidare framför han att det vore rättsvetenskapen
välgörande om termen ‖rättsdogmatik‖ mönstrades ut ur det rättsvetenskapliga idiomet. 37
Hellner menar däremot att det positiva med metoden är att den särskiljer rättsvetenskapen från
andra vetenskaper.38
1.5.2
Material
Vi har använt oss av svensk rättspraxis, doktrin och EU-rättslig soft law. I DCFR-avsnittet
används artiklar från andra länder i Europa i brist på svenska källor i ämnet. Materialet har till
en början beskrivits, därefter tolkats, systematiserats och slutligen analyserats i ett försök att
besvara frågeställningarna. Motiveringen bakom valet att studera EU-rätt är dess betydelse
inom ramen för avtalstolkning då DCFR mer eller mindre syftar till enhetlighet bland EU:s
medlemsländer.39
Uppsatsen utgår från den rättsdogmatiska metoden för att undersöka och besvara
frågeställningen. Metodvalet har skett genom beaktande av material och lämpligheten till
ämnet. Den rättsdogmatiska metoden kan även traditionellt sett anses vara den främsta
vetenskapliga metoden inom rättsvetenskapen. 40 Många rättsvetenskapliga framställningar
betecknas idag som rättsdogmatiska.41
Den svenska tolkningsläran grundas inte på rättsregler. De principer och metoder som
ligger till grund för tolkningsverksamhetens arbete har utformats i domstolarnas
rättstillämpning och den rättsvetenskapliga litteraturen. 42 I tredje kapitlet kommer inte alla
avtalstolkningsmodeller i svensk rätt att redogöras för. Genom att skriva om avtalstolkning
och därtill tolkningsmodeller, utesluts samtidigt vissa modeller då de är utvecklade i doktrin;
författare har olika synpunkter och uppfattningar om hur avtal ska eller bör tolkas, varför även
olika tolkningsmodeller presenteras. Det framförda ska dock inte sammanblandas med det
faktum att författare på området benämner olika tolkningsmodeller med olika namn. Ett
exempel är att vi redogör för subjektiv respektive objektiv tolkning, vilka även kan framgå
som partsorienterad respektive uttrycksorienterad tolkning.
Det är orimligt att grunda undersökningen endast på rättspraxis, trots att det finns i
omfattande mängder. Anledningen är att det finns få domar med generella och preciserade
34
Agell, Festskrift till Strömholm, s. 42 ff.
Peczenik, SvJT 2005 s. 252 f.
36
Peczenik, SvJT 2005 s. 254.
37
Sandgren, TfR 2005 s. 655 f.
38
Hellner, Metodproblem i rättsvetenskapen, s. 23.
39
Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 51, jfr DCFR, Introduction, p. 7.
40
Hellner, Metodproblem i rättsvetenskapen, s. 23 och Korling & Zamboni, Juridisk metodlära, s. 24.
41
Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 53.
42
35
4
slutsatser grundade på tolkningsmetoderna samt för att de ofta är svårtolkade. 43 I
undersökningen kommer hänvisningar i stor utsträckning att göras till rättspraxis och doktrin.
Det senare på grund av att den juridiska litteraturens praktiska betydelse inte kan
underskattas. De olika tolkningsmetoderna och principerna som är föremål för avgöranden i
domstol formuleras ofta i doktrinen. Avtalstolkningens inriktning och ändamål samt
metodernas närmare innebörd diskuteras i första hand i doktrinen.44
Doktrin tillmäts större betydelse när rättsläget är osäkert, eftersom rättsvetaren kan bidra
med normativa synpunkter för vad som bör gälla. 45 Författarens synpunkter eller
rekommendationer kan bidra till vad som bör gälla eftersom Högsta domstolen (HD) ofta
hänvisar till doktrin när ett osäkert rättsläge är för handen, förutsatt att författaren uppnår viss
kompetens inom området.46 Vidare presenteras i doktrinen lösningar på komplicerade frågor,
där också den rättsliga vidareutvecklingen sker.47 Det kan vara nödvändigt att vända sig till
doktrin för detaljer och vissa samband, eftersom rättspraxis inte redogör för alla detaljer.48
I uppsatsen kommer det att redogöras för en mängd rättspraxis, vilka är resultatet av urval
med vissa utgångspunkter. Rättspraxis på avtalstolkningens område har ett brett omfång,
varför vi inom uppsatsens begränsade ramar inte kan redogöra för allt. De rättsfall vi har
citerat är från HD och Arbetsdomstolen (AD), eftersom de i egenskap av högsta instans
normalt tillmäts störst betydelse.49 Vi har valt rättsfall som belyser de tolkningsmetoder som
är aktuella vid tolkning av avtal. Vi har i första hand beaktat den genomslagskraft som
rättsfallen har haft på avtalstolkningens område. Den beaktande faktorn har varit rättsfallens
omtalande i den juridiska litteraturen och artiklar där störst betydelse har tillmätts de ledande
figurerna på avtalstolkningens område: Adlercreutz och Lehrberg. Rättsfallen har också
redogjorts för i syfte att belysa rättsläget med praktiska exempel, eftersom samspelet mellan
tolkningsläran i teorin och praktiken kan te sig svårbegriplig.50
Vi kommer i den mån som det är möjligt, att hänvisa till primärmaterial eller autentiskt
material eftersom uttalanden i doktrin inte sällan utgör andrahandsinformation, vilket genom
okritiskt användande kan öka risken för felaktigheter och minskad reliabilitet.51
1.6 Objektivitet
Rättsvetenskapen är nästan helt uteslutande en värdeladdad vetenskap där etik och moral
spelar en stor roll, främst på lagstiftande nivå.52 Vi har troligtvis förkunskaper och värderingar
om ämnet som vi skriver om, vilket påverkar de beslut som vi fattar i uppsatsarbetet. Utifrån
denna ståndpunkt kan framställningen i princip inte bli värdeneutral, utan det får ses som ett
önsketänkande, där vår ambition är att försöka vara objektiva i de val vi ställs inför.
43
45
Agell, SvJT 2002 s. 245.
46
Lind, JT 1995/96 s. 240 och Agell, SvJT 2002 s. 245.
47
Bernitz m.fl. Finna rätt, s. 30.
48
Bernitz m.fl. Finna rätt, s. 202.
49
Heuman, Rättspraxis, s. 117, Bernitz, m.fl. Finna rätt, s. 129. Jfr Samuelsson, Tolkning och tillämpning, s. 39.
50
Samuelsson, utdrag ur Tolkningslärans gåta, s. 5 f.
51
Strömholm, SvJT 1971 s. 255 och Bernitz, m.fl. Finna rätt, s. 216.
52
Votinius, Varandra som vänner och fiender, s. 49.
44
5
En rättsvetenskaplig framställning ska enligt neutralitetsidealitet inte spegla författarnas
egna värderingar. Vi strävar efter att redovisa alternativa och motsägande tolkningar av det
som redogörs, samt klargöra på vilket sätt som det kan finna stöd i rättskällorna. Med detta
följer att vi utifrån våra egna uppfattningar inte kommer att redogöra för den tolkning som vi
anser är i linje med rättskällorna, med undantag för i den värderande delen av uppsatsen.53
1.7 Disposition
I första kapitlet har ämnet introducerats, där även vårt syfte med undersökningen har
framförts samt vilken metod som genomsyrar framställningen. I andra kapitlet redogörs
allmänt om avtal och ogiltighet. Inledningsvis redogörs allmänt om avtalsbundenhet och
därefter om avtals ogiltighet. Motiveringen bakom redogörelsen om avtalsrätt är att viss
kunskap på området är en förutsättning för att begripa avtalstolkning. 54 Vi har valt att
inkludera Rambergs framställning ‖Avtalslagen 2010‖ för att påvisa avtalslagens gamla
språkbruk och enligt henne, otydlighet. I tredje kapitlet framförs tolkningsmetoderna i den
svenska tolkningsläran i syfte att för läsaren klargöra vilka metoder som används i svensk
rättstillämpning förtydligas eventuella mönster i den svenska tolkningsverksamheten, följt av
den svenska tolkningslärans koherens med DCFR:s tolkningsregler i andra delen. I sjätte
kapitlet kommer vi att dra slutsatser av undersökning.
2. Allmänt om avtal och ogiltighet
2.1 Allmän avtalsrätt
Den allmänna avtalsrätten behandlar i huvudsak frågor som sammanhänger med hur avtal
kommer till stånd, direkt eller genom mellanman. Den främsta lagen på området är lagen
(1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (AvtL). 55
Bestämmelserna om avtals ingående är dispositiva, vilket medför att avtalsparter kan välja att
53
Dahlman, Neutralitet i juridisk forskning, s. 44.
Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 13 och Lehrberg, Avtalstolkning, s. 13.
55
54
6
avvika från stor del av avtalslagens innehåll, jfr 1 § tredje stycket AvtL. Detta gäller dock inte
ogiltighetsreglerna i tredje kapitlet som är indispositiva.56
Ett bindande avtal kommer oftast till stånd genom anbud-accept-modellen, vilken
uttrycker utväxlingen av anbud och accept med överensstämmande innehåll, jfr 1 § första
stycket AvtL. 57 Partens avsikt ska komma motparten till uppfattbart uttryck. 58 Om ingen
bestämd tidsfrist för accept avtalats i enlighet med 2 § AvtL, måste accepten enligt 3 §
sammanfalla under acceptfristen för att avtalet ska anses bindande i avtalslagens mening.59
Den legala acceptfristen innefattar den tid som krävs för anbudet att komma mottagaren till
handa, mottagarens betänketid för att överväga anbudet, och den tid som krävs för svaret att
komma anbudsgivaren till handa.60
I avtalslagen definieras inte begreppet avtal. Enligt den juridiska litteraturen är avtalet ett
instrument i den ekonomiska omsättningen för utbyte av varor, tjänster och andra
prestationer,61 och kan sägas vara grunden i all handel.62 De kan vara av skiftande slag, såsom
att en byggnad ska uppföras, något som ska repareras eller en produkt som ska
marknadsföras. 63 Avtalslagen saknar vidare heltäckande reglering av allmän avtalsrätt då
många frågor lämnas obesvarade inom avtalsrätten. 64 Av denna anledning publicerade
Ramberg 2011 ‖Avtalslagen 2010‖, en framställning som ska ge jurister avtalsrättsligs
vägledning. Framställningen behandlar bland annat avtalstolkning, rättshandlingars ogiltighet,
oskälighet, vad som utgör avtalsbrott och rättsföljder. I framställningen lyfts fram att
avtalslagen en gång i tiden fyllde sin funktion, men att dagens affärsvärld inte är lika
okomplicerad som vid lagens tillkomst. 65 Avtalslagen från 1915 tillkom i ett helt annat
samhälle än dagens, med ett annorlunda livsmönster och situationer, än de som präglar 2000talet.66 Vidare anser hon att lagen täcker in för få områden och att språkbruket är svårt att
begripa och därmed svårtillämpad, då jurister tvingas söka gällande rätt i rättspraxis,
analogier, allmänna avtalsrättsliga principer och juridisk litteratur.67
2.2 Principen om avtalsfrihet och avtalsbundenhet
Principen om avtalsfrihet och principen om avtalsbundenhet är grundläggande på
avtalsrättens område. 68 På området råder som grundprincip avtalsfrihet, vilket innebär att
enskilda själva bestämmer om de vill sluta avtal, med vem det ska slutas samt bestämma
innehållet. 69 Avtalsfriheten fyller enligt Taxell två funktioner, dels är det ett uttryck för
individens frihet enligt demokratins mönster, dels är det ett nödvändigt element i en
56
NJA 1985 s. 717 och Adlercreutz & Mulder, Avtal, s. 25.
58
59
Adlercreutz & Mulder, Avtal, s. 28 och Ahlgren & Yxklinten, Avtalsrätt, s. 16.
60
NJA 2004 s. 862.
61
62
Ahlgren & Yxklinten, Avtalsrätt, s. 7.
63
Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 17.
64
Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 21, jfr Lehrberg, Avtalstolkning, s. 13.
65
Ramberg, SvJT 2011 s. 35.
66
Motion 2011/12:C406.
67
Ramberg, SvJT 2011 s. 35. Jfr för liknande uppfattning, motion 2011/12:C406. Jfr också lagutskottets
betänkande 2005/06:LU12 där en språklig modernisering av avtalslagen har föreslagits.
68
Prop. 1975/76:81 s. 10, NJA 2004 s. 682 och Taxell, Avtalsrätt, s. 34 ff.
69
Adlercreutz & Mulder, Avtal, s. 12 och Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 27.
57
7
fungerande marknadsekonomi.70 Alla parter har inte frihet att välja vem de vill sluta avtal med
om de har kontraheringsplikt, exempelvis statliga och kommunala serviceverksamheter. 71
Inskränkningar i avtalsfriheten kan motiveras med att svagare avtalsparter behöver skyddas
eller för att vissa typer av avtal inte accepteras av samhället.72
Avtalsbundenhet inträder när ett avtal har kommit till stånd och gäller fram till dess att
avtalet har fullgjorts i alla delar. Principen om avtalsbundenhet är dock inte absolut, utan
avtalsparter kan välja att avvika från principerna om löfte och bundenhet genom villkor,
eftersom avtalsfriheten har företräde. 73 Ett anbud och en accept är var för sig enligt
löftesprincipen bindande för den som avger det, 1 § första stycket AvtL. Den som har avgivit
ett löfte är underkastad rättsliga sanktioner, om vederbörande inte uppfyller löftet. En säljare
är exempelvis bunden av att leverera en avtalad produkt i enlighet med vad som har utfästs i
köpeavtalet. Om säljaren inte fullgör sina förpliktelser, kan köparen göra rättsliga påföljder
gällande, exempelvis att begära handräckning hos kronofogdemyndigheten för att kräva
fullgörelse, häva avtalet eller kräva skadestånd.74
2.3 Ogiltighetsgrunder
Parterna binder sig i samband med avtalsingående vid sina viljor om det sker av fri vilja. Går
processen till på ett lagenligt sett blir avtalsinnehållet automatiskt skäligt eftersom avtalet
antas spegla parternas gemensamma viljor.75 Finns det omständigheter som talar för att en
parts möjlighet till att uttrycka sin verkliga vilja att binda sig vid ett visst löfte har inskränkts,
kan avtalet ogiltigförklaras, jämkas eller lämnas utan avseende, 3 kap. AvtL.
För en rättshandlings ogiltighet krävs det att en ogiltighetsgrund föreligger, 28-33 §§
AvtL. 76 Utgångspunkten i 28-31 §§ är att ett otillbörligt förfarande ska ha föranlett den
rättshandlande att företa handlingen och påverkat rättshandlingens innehåll. Bestämmelserna
kan inte göras gällande även om motparten är i god tro. 77 Ogiltighetsgrunderna är i den
ordning de förekommer i 3 kapitlet grovt råntvång, lindrigt tvång, svek genom oriktiga
uppgifter och förtigande, ocker, förklaringsmisstag och förfarande i strid mot tro och heder.78
Av avtalslagen framgår inte vad ogiltighet innebär.79 Rättsföljden av att ett anbud eller en
accept förklaras ogiltig är att bundenheten faller bort. Om ett avtal har kommit till stånd och
prestationer ännu inte har påbörjats, befrias parterna från att prestera.80 Har parterna däremot
påbörjat sina prestationer kan den ogiltiga rättshandlingen inte göras gällande och parternas
prestationer ska återgå.81 Förutom återgången ska respektive part utge ersättning för den nytta
vederbörande har dragit av motpartens prestation samt ha rätt till ersättning för nedlagda
70
Taxell, Avtalsrätt, s. 36.
72
Prop. 1975/76:81 s. 10.
73
Taxell, Avtalsrätt, s. 39.
74
75
76
77
78
Alla ogiltighetsgrunder är inte av relevans för avtalstolkningen. Ogiltighet på grund av förklaringsmisstag
kommer att redogöras för mer ingående under kapitlet om tolkning av avtal.
79
Adlercreutz, Festskrift till Anders Agell, s. 1.
80
81
NJA 2008 s. 392.
71
8
kostnader. Återgången bör innebära att förmögenhetsläget återställs till de omständigheter
som rådde innan parterna ingick avtalet så att ingen av parterna ska ha dragit vinning på en
ogiltig transaktion. 82 Klandervärt beteende som ger upphov till ekonomisk förlust för
motparten kan möjligtvis föranleda skadeståndsskyldighet i förening med att prestationerna
återgår, men rättsläget är oklart i svensk rätt.83
2.4 Oskälighetsgrunder
Generalklausulen i 36 § AvtL infördes 1976 på grund av uppfattningen att ogiltighets- och
jämkningsgrunderna var otillräckliga. Domstolarna ansågs behöva ha utvidgade möjligheter
till att ingripa vid oskäliga avtalsvillkor, särskilt vad gäller avtal där den ena parten intar en
underlägsen ställning.84 I motiven till bestämmelsen framhölls att ‖domstolarna bör ha full
frihet att välja de lösningar som är de mest praktiska och bäst tillgodoser parts yrkanden‖.85
Grönfors betecknade 36 § som avtalslagens kanske mest betydelsefulla bestämmelse.86
En vanlig orsak till oskälighet är parternas skiftande styrkeförhållanden, varför 36 § generellt
tillämpas till förmån för den svagare parten. 87 Generalklausulen syftar till stor del till att
komplettera konsumentskyddet, men jämnstarka parter har också möjlighet att få avtalsvillkor
prövade enligt 36 §. Generalklausulen har dock tillämpats restriktivt vid sådana förhållanden,
vilket enligt Bernitz kan bero på att näringsidkare presumeras ha möjlighet att själva ta till
vara sina intressen. 88 Enligt Ramberg kan möjligheten att få avtalsvillkor prövade som
näringsidkare bero på att advokater numera förstått hur argumentation ska läggas fram för att
påvisa oskälighet.89
Generalklausulen tillämpas på ett eller flera avtalsvillkor som är oskäliga, vilket innebär
en för rättstillämparen flexibel ställning, varför det på förhand kan vara svårt att avgöra vilka
konkreta fall som medför att avtal kan jämkas eller lämnas utan avseende. Termen
‖oskälighet‖ kan te sig svårdefinierat, men bör exempelvis innehålla ‖en etiskt icke godtagbar
obalans, som har sin grund i att avtalsfriheten missbrukats på något sätt‖ 90 .
Oskälighetsbedömningen tar sikte på avtalsinnehållet, omständigheterna vid avtalets
tillkomst, senare inträffade förhållanden, och omständigheterna i övrigt. Huruvida det är
möjligt att bedöma enskilda avtalsvillkor utan att ta hänsyn till avtalet i sin helhet
diskuterades i utredningen innan införandet av generalklausulen. 91 I propositionen kom
departementschefen fram till att prövningen i första hand bör inriktas på ett visst avtalsvillkor,
som i så fall skulle jämkas eller lämnas utan avseende.92
82
NJA 1987 s. 845. Herre anser det vara en allmän princip för ogiltiga avtal, Herre i SvJT 2005 s. 754.
Det finns särskilda regler om ersättningsskyldighet vid ogiltighet på vissa områden. Jfr 2 kap. 4 §
skadeståndslagen för den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott och 9 kap. 7 § FB om ogiltighet på
grund av omyndighet samt 1924 års lag om avtal som slutits under inverkan av en psykisk störning. RambergRamberg, Allmän avtalsrätt, s. 125 och Adlercreutz-Mulder, Avtal, s. 66 ff.
84
Bernitz, Standardavtalsrätt, s. 138.
85
Prop. 1975/76:81 s. 109.
86
Grönfors & Dotevall, Avtalslagen, s. 237.
87
Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 120 och Bernitz, Standardavtalsrätt, s. 143.
88
Bernitz, Standardavtalsrätt, s. 143 f.
89
90
Jansohn & Kjellin, Vad är oskäligt? En analys av 36 § AvtL, s. 40 f.
91
SOU 1974:83.
92
Prop. 1975/76:81 s.106.
83
9
Rättsföljderna av jämkning syftar till att återställa eller åtminstone närma sig den
ursprungliga ekonomiska avtalsbalansen. 93 Domstolar har enligt 36 § möjlighet att främst
jämka ett oskäligt avtalsvillkor så att det blir skäligt, exempelvis genom att en avtalspart
befrias från en betungande förpliktelse eller att förpliktelsens omfång reduceras så att det inte
längre anses oskäligt, samtidigt som avtalet i övrigt förblir gällande. 94 Möjligheten finns även
att lämna ett avtalsvillkor utan avseende, vilket i praktiken är att jämställa med ogiltighet. 95
Det kan även förekomma att avtalet i dess helhet måste ges ett justerat innehåll för att skapa
en rimlig balans mellan parterna, där parternas ursprungliga riskfördelning vid avtalets
träffande ska eftersträvas.96
2.5 Förutsättningsläran
Förutsättningsläran utgör i praktiken ett komplement till ogiltighetsgrunderna i avtalslagen.97
Efter införandet av generalklausulen har förutsättningsläran fått en mer begränsad betydelse i
då HD har uttryckt sin restriktivitet i frågan. 98 Det råder delade meningar om
förutsättningslärans betydelse på avtalsrättens område då vissa vill se den som en överordnad
princip och andra som en reservutväg när andra ogiltighetsgrunder inte är tillämpliga.99
Förutsättningslärans syfte är att befria en avtalspart från avtalsförpliktelserna på grund av
okända eller oförutsedda omständigheter, felaktiga förutsättningar, i större utsträckning än vid
tillämpning av ogiltighetsreglerna.100 Med förutsättning avses främst en egentlig förutsättning,
ett medvetet antagande om förhållanden som är av betydelse för rättshandlingen.
Förutsättningsläran behandlar även typförutsättningar, objektiva förutsättningar, som inte
behöver vara medvetna för den rättshandlande men som ändå kan få betydelse. 101 Den
rättshandlande har då omedvetet utgått från förutsättningar som senare visar sig vara
felaktiga.102 Det avgörande för att en förutsättning ska vara för handen är att det har förelegat
eller inträffat en omständighet som angivaren inte känt till eller förutsett.103 Läran har främst
utvecklats i den rättsvetenskapliga teorin, men har även tillämpats i rättspraxis, åtminstone
före generalklausulens tillkomst.104
För ogiltighet eller annan påföljd enligt förutsättningsläran brukar följande krav
uppställas:105
93
Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 125 f. och Adlercreutz, Avtalsrätt I, s. 242.
Bernitz, Standardavtalsrätt, s. 145.
95
Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 126 och Bernitz, Standardavtalsrätt, s. 145.
96
Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 126 och prop. 1975/76:81 s. 88.
97
NJA 1996 s. 410.
98
SOU 1974:83 s. 157; prop. 1975/76:81 s. 128 och Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 190.
99
Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I s. 294.
100
Lehrberg, Avtalstolkning, s. 189 f. och Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 190.
101
Adlercreutz, Avtalsrätt I s. 291 och Lehrberg, Avtalstolkning, s. 189 f.
102
Lehrberg, Förutsättningsläran s. 83 ff.
103
104
Se exempelvis NJA 1985 s. 178, 1996 s. 410, 1997 s. 5 och NJA 1999 s. 575. Adlercreutz & Mulder, Avtal, s.
90.
105
Lehrberg, Avtalstolkning, s. 190 och Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I, s. 292 f. Bernitz och Ramberg ställer
dock upp fyra rekvisit för förutsättningslärans tillämpning, men med samma innehåll, Bernitz,
Standardavtalsrätt, s. 135 f. och Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 190 f.
94
10
(1) Väsentlighetsrekvisitet: Förutsättningen måste ha förelegat vid avtalets ingående och ha
varit tillräckligt väsentlig att den inverkat bestämmande på den rättshandlandes vilja att ingå
avtalet på överenskomna villkor.106
(2) Synbarhetsrekvisitet: Förutsättningen och dess väsentlighet ska ha varit synbart för
rättshandlingens mottagare.107 Det innebär att mottagaren ska ha insett eller borde ha insett att
den rättshandlande utgick från en viss förutsättning som var av avgörande betydelse. 108 Det är
inte nödvändigt att medkontrahenten insett eller borde ha insett förutsättningens oriktighet.109
(3) Riskrekvisitet: Det sista rekvisitet som måste vara uppfyllt är riskrekvisitet eller
relevansbedömningen, huruvida risken för den bristande förutsättningen kan läggas på
motparten.110 Huvudregeln är att parterna själva står för risken för sina egna förutsättningar,
men att det i särskilda fall kan vara motiverat att lägga risken på medkontrahenten.
Förutsättningsläran syftar till att utreda vilken avtalspart som ska bära risken och vad
påföljden ska vara.111
3. Tolkning av avtal
3.1 Bakgrund
Vid tolkning av avtal tas ställning till vad avtalet betyder. Tolkningsverksamheten tar sikte på
material som är specifikt för den föreliggande avtalssituationen: avtalets lydelse och andra
tolkningsdata, som är uttryck för parternas avsikter och uppfattningar. 112 Avtalstolkning
grundas som bekant inte på rättsregler, men vägledning kan sökas i motiven till avtalslagen:
‖vad som skall anses utgöra innehållet av en avgiven viljeförklaring hava domstolarna att
fastställa genom tolkning av förklaringen, varvid hänsyn naturligtvis bör tagas icke blott till
dennas ordalydelse utan till samtliga omständigheter, som kunna vara av betydelse för ett
riktigt bedömande av dess innebörd‖ 113 . Samuelsson definierar avtalstolkning som ‖en
verksamhet inriktad på att komma till rätta med oklarheter i de individuella viljeuttrycken‖114.
106
Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I s. 292, Lehrberg, Avtalstolkning, s. 190 och Ramberg & Ramberg, Allmän
avtalsrätt, s. 190-191.
107
Lehrberg, Avtalstolkning, s. 191 och Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I s. 292.
108
109
110
Lehrberg, Avtalstolkning, s. 191 och Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I s. 292.
111
112
113
NJA II 1915 s. 251.
114
Samuelsson, SvJT 2012 s. 984.
11
Det material som tolkningsverksamheten grundas på brukar benämnas tolkningsdata,
vilket innebär en avgränsning gällande vilka omständigheter och fakta som kan få betydelse
för bedömningen av vad som ska gälla mellan parterna. 115 Tolkningsverksamheten ska
inriktas på läget vid avtalets tillkomst, partsbruk och händelser under avtalsförhandlingarna.
Fakta efter avtalsslut har i princip ingen betydelse, men däremot kan det användas som
bevisfakta för det som har förekommit vid avtalsslutet eller det som parterna har avsett. För
att en omständighet ska kunna beaktas måste den vid avtalstillfället ha varit synbar för
medkontrahenten och hänförlig till avtalet. 116
I doktrinen råder det delade meningar om tolkningsläran då författarna ställer upp olika
tolkningsmodeller med olika benämningar.117 De modeller som vi har valt att presentera och
undersöka är utvalda baserat på den gemensamma hållningen mellan främst Adlercreutz,
Lehrberg samt Ramberg och dess praktiska tillämpning av domstolarna. Nedan kommer en
indelning av avtalstolkning att göras: Subjektiv och objektiv tolkning samt särskilda
tolkningsprinciper.118 Den subjektiva tolkningen tar sikte på parternas viljor och avsikter. Den
objektiva tolkningen går ut på att finna en oberoende innebörd av avtalet utan någon
anknytning till parterna, exempelvis språkbruk i en bransch. De särskilda tolkningsprinciperna
är inte ett direkt uttryck för fastställande av avtalsinnehåll, men kan tillämpas för att i vissa
fall korrigera avtalets tillämpning.119 De kan tillämpas på alla avtal där endast den ena parten
har författat eller lagt fram avtalet, men de tillämpas främst på standardavtal. De anses inte
lika viktiga i praktiken eftersom det i första hand tas ställning till all annan tolkningsdata.120
3.2 Subjektiv tolkning
3.2.1
Den gemensamma partsviljan
Parternas viljeförklaringar, genom vilka avtal har slutits, representerar vilja eller avsikt. 121 I
svensk rätt har avtalstolkning traditionellt sett haft som utgångspunkt att försöka fastställa den
gemensamma partsavsikten genom att utröna subjektiva uppfattningar om avtalets
innebörd.122 Det finns ett direkt samband mellan ändamålet med den gemensamma partsviljan
och den del av parternas avtalsfrihet som kallas dispositionsfrihet, friheten att bestämma
avtalsinnehållet. 123 Avtalet symboliserar parternas viljor, där en viktig målsättning bakom
tolkningsmodellerna måste vara att löftesprincipen i 1 § AvtL ska främjas. Parternas syfte
med avtalet eller ett visst avtalsinnehåll ska i största möjliga utsträckning realiseras. 124 Avtalet
kan ses som lag mellan parterna, vilket rättstillämparen så långt som möjligt måste respektera.
Avtalsfrihetens ramar följer av parternas överenskommelse där lagstiftaren per definition inte
har någon talan. Här går gränsen mellan avtalstolkning och rättstillämpning.125
115
117
Jfr exempelvis Adlercreutz & Gorton, Lehrberg och Ramberg & Ramberg.
118
De kan även benämnas tolkningsmaximer eller tumregler.
119
Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 115, jfr Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 166 f.
120
NJA 2010 s. 416 och Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 163.
121
122
Rosengren, SvJT 2010 s. 3.
123
124
125
116
12
Avtalsinnehållet ska i första hand fastställas med ledning av vad parterna åsyftat.
Skriftliga formuleringar i ett avtal kan t.ex. tala emot parternas avsikter, varför gemensam
avsikt eller vilja ofta kan vara svårt att bevisa. 126 Parternas syfte kan emellertid vara
vägledande för att fastställa vilken innebörd de tillägnat avtalet. Resultatet behöver
nödvändigtvis inte reflektera parternas gemensamma avsikter, varför en viss försiktighet kan
vara motiverad.
NJA 1959 s. 590. Tvisten gällde giltigheten av ägarförbehåll till grisar som köpts på kredit.
Enligt köpeavtalet hade köparen inte befogenhet att sälja grisarna före full betalning.
Köparens sida hävdade att han inte kunde betala förrän han fått in pengar genom försäljning
och att förbehållet därmed var ogiltigt.
NJA 1974 s. 526. Målet gäller ett handpenningavtal vid ett planerat fastighetsköp. Avtalet
reglerade inte frågan om handpenningen ska anses förverkad om köpet ej fullföljdes.
En fråga av sakrättslig natur blev föremål för bedömning i rättsfallet från 1959. En sakrättslig
regel säger att om ett äganderättsförbehåll ska vara sakrättsligt giltigt får inte köparen medges
rätt att förfoga över den förvärvade egendomen. HD tolkade avtalet mot bakgrund av denna
regel och ansåg att ett giltigt äganderättsförbehåll hade avtalats mellan parterna. HD fäste
även vikt vid den gemensamma partsviljan och menade att en sådan gemensam partsavsikt
måste kunna styrkas. Även om köparen har utgått från att han kunde sälja grisarna före
betalning, kan det inte visas att säljaren har godtagit detta. Den gemensamma partsavsikten
måste framgå tydligt för att avtalets lydelse ska ge vika. I det andra målet var HD inte lika
restriktiv i sin bedömning. Domstolen fann att syftet med handpenningavtalet enligt båda
parternas uppfattningar var att ge säljaren en viss säkerhet mot att köparen skulle fullfölja
avtalet. Syftet med avtalet kunde inte uppnås om inte avtalet också medförde förverkande av
handpenningen. HD uttalade att säljaren hade rätt till ersättning från handpenningen för
faktiska kostnader som föranletts av avtalet, samt eventuellt för förlust genom att säljaren
hade avböjt att träffa avtal med annan spekulant. Lehrberg menar att ett sådant antagande om
parternas avsikter lätt kan anses som en efterhandskonstruktion och att viss försiktighet kan
vara motiverad. Vidare anser han det är allmänt vedertaget att handpenning vid fastighetsköp
förverkas om köpet inte fullföljs.127
NJA 1941 s. 563. Enligt bytesavtal överlät A och B till varandra vissa uppräknade
fastigheter. Efter närmare 20 år hävdade A bättre rätt till vissa fastigheter, som inte
nämndes i byteshandlingarna. Det var enligt A avsett att även dem skulle ingå i bytet. De
omtvistade fastigheterna var omgivna av fastigheter som sedan tidigare ägdes eller genom
bytet förvärvades av A.
HD noterade att den gemensamma partsavsikten varit att för båda parter erhålla en bättre
arrondering. Till A:s stöd fanns kartor som tydde på att fastigheterna ingick i bytet. Det
faktum att A har haft fastigheterna i sin besittning så länge, samt att B inte har kunnat styrka
att de velat undanta fastigheterna från bytet, medförde enligt HD att parterna hade avsett att
fastigheterna skulle omfattas av bytet. Den gemensamma partsavsikten är nära knuten till
126
127
Lehrberg, Avtalstolkning, s. 41 och Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 57 f.
13
parternas dispositionsfrihet. Om någon av misstag eller uppsåt skrivit något avvikande saknar
det relevans för avtalet.128 Den gemensamma partsavsikten ansågs vara avgörande, trots att
dispositionsfriheten är i strid med köpehandlingar avseende fastighetsköp då det råder
skriftlighetskrav på området.
3.2.2
Förklaringsmisstagsmodellen
Modellen bygger på en tillämpning av 32 § första stycket AvtL motsatsvis. Den part som har
avgivit en viljeförklaring och på grund av en felskrivning eller annat misstag som fått annat
innehåll än vederbörande har syftat på, blir bunden av viljeförklaringens innehåll, om den
viljeförklaringen är riktad mot, inte insåg eller borde ha insett misstaget. Rättsföljden blir
således att viljeförklaringen anses bindande i de fall mottagaren är i god tro. Kan ond tro
styrkas inträder ogiltighet. Modellen bör endast användas i klara fall av förklaringsmisstag.129
NJA 1921 s. 511. Tvist uppstod om innebörden av termen ‖torrmjölk‖. Köparen hade
accepterat ett anbud om ett parti ‖prima holländsk torrmjölk‖ av ‖ypperlig och jämförlig
med bästa svensk‖ kvalitet, med uppfattningen om annan fetthalt än vad som levererats.
Utgångspunkten för HD:s avgörande var den objektiva innebörden av ordet ‖torrmjölk‖ i den
allmänna handeln: skummad mjölk motsvarande den fetthalt som hade levererats. Säljarens
anbud om ett parti torrmjölk ansågs ha en objektiv innebörd: det avsåg torrmjölk vilket
faktiskt levererades. Köparen förväntade sig torrmjölk av oskummad mjölk, vilket emellertid
inte påverkade utgången i fallet, eftersom det inte kunde visas att säljaren insett eller borde ha
insett detta eller att han hade framkallat missuppfattningen. HD har således slagit fast att
principen om förklaringsmisstag är tillämpningsbar i en sådan situation. Köparen blev bunden
av sitt förklaringsmisstag i kombination med säljarens goda tro.
NJA 1957 s. 69. Fråga om ett köp av stormfälld skogs omfattning i ett köpeavtal. Köpets
omfattning angavs med orden ‖stormfälld skog på fäbodskifte‖. Tvist uppstod om den
geografiska omfattningen. Köparen var av uppfattningen att hela området ‖Käftas backar‖
omfattades av avtalet, vilket var i strid med säljarens uppfattning. Omständigheterna var
speciella med tanke på att köparen rusat in i förhandlingar som säljaren hade med andra
spekulanter.
HD konstaterade att försäljningen skulle omfatta det parti stormskadad skog som avsågs vid
förhandlingarna med de andra spekulanterna, innan köparen inträdde i förhandlingarna.
Köparen hade inte klargjort för säljaren att han utgick från att anbudet gällde något annat. Det
faktum att köpet avsåg ‖stormskadad skog på fäbodskifte‖ talade för en viss geografisk
begränsning. Domstolen menade att säljaren inte insåg eller borde ha insett köparens misstag i
att lägga en bredare uppfattning i avtalets omfattning. Då uppgörelsen kom till stånd under
speciella omständigheter kunde det inte krävas av säljaren att han inte hade uppmärksammat
hur köparen uppfattade avtalsinnehållet. Det kan inte heller krävas att säljaren skulle upplysa
köparen om missförståndet. Vid tolkningen utgick HD från en viss innebörd av avtalet och
prövade om det därefter fanns skäl att avvika från tolkningen. Avtalet förklarades gälla med
128
129
Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 131 ff. och Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 115 f.
14
den objektiva innebörden som överensstämde med säljarens uppfattning. Därmed ogillades
köparens talan.
NJA 1986 s. 495. Kommunen föreslog genom en skriftlig handling för tomträttshavare att
ändra tomträttsavgälden. Tomträttshavarna (Makarna L) tillställde kommunen ett skriftligt
förslag om halvering av kommunens föreslagna avgäld. Kommunen undertecknade och
därmed godkände Makarna L:s förslag – av misstag. Tvist uppstod om ett bindande avtal
om ändring av tomträttsavgälden hade träffats.
Frågan som HD prövade var om makarna kunde anses vara i god tro. Kommunen hade gjort
gällande att makarna hade försökt förleda kommunen att underteckna handlingen och att de
insett att kommunen skrivit under handlingen av misstag. Makarna borde inte ha förbisett
möjligheten att kommunen inte hade observerat orden "eget förslag" i makarna L:s förslag till
ändrad tomträttsavgäld utan utgått från att förslaget innefattade en ren accept av kommunens
eget förslag. Domstolen kom fram till att Makarna borde ha insett kommunens
förklaringsmisstag då deras förslag innebar en halvering av kommunens föreslagna avgäld.
Anledning var att Makarna L var medvetna om grunderna för kommunens ursprungliga
förslag och att de borde ha insett att kommunen knappast – utan någon diskussion – skulle
frångå deras föreslagna beräkning av tomträttsavgälden. Kommunen ansågs inte vara bundna
enligt principen om förklaringsmisstag.
3.2.3
Dolusmodellen
I 6 § AvtL regleras det som kallas för oren accept – förhållandet när accept och anbud inte
stämmer överens med varandra. Det kan enligt första stycket bero på att accept gjorts med
tillägg, inskränkning eller förbehåll, varpå det är att anse som avslag i förening med nytt
anbud. I andra stycket regleras förhållandet när acceptgivaren tror att accepten är ren och
omständigheterna är sådana att anbudsgivaren måste inse detta, varvid anbudsgivaren utan
oskäligt uppehåll måste kontakta acceptgivaren för att accepten inte ska anses giltig.
Dolusmodellen bygger på 6 § andra stycket AvtL.130 Part A inser eller måste inse att part B
utgår från att avtal har slutits, eftersom B tror att dennes accept är ren. Den är i själva verket
oren och skulle enligt huvudregeln inte leda till ett bindande avtal. Ett avtal anses slutet med
den orena acceptens innehåll om A inte reklamerar i tid. Kriteriet ‖måste inse‖ innebär en
sannolikhet på nära 100 procent. Dolusmodellen bör endast användas i klara dolus-fall,
framförallt när motpartens misstag och insikt kan styrkas, oavsett om den är felaktig eller
inte.131
AD 1933 nr. 144. I ett kollektivavtal för ett bussföretag föreskrevs en lön för bussförare på
70 kr per vecka och 55 kr för tvättare. Målet gällde en tvättare vilken även tjänstgjorde som
förare och huruvida denne hade rätt till förarlönen.
AD 1942 nr. 86. Ett kollektivavtal rörande utövning av restaurangmusik har efterträtt ett
äldre avtal. Tvist uppstod om tolkning av en identisk bestämmelse som införts i det nya
avtalet.
130
131
15
AD 1971 nr. 21. Tvisten rörde tolkning av en kollektivavtalsbestämmelse rörande flygtid,
tjänstgöringstid och fritid för flygande personal hos SAS. Parterna var oense om tolkning
och tillämpning av bestämmelsen.
I målet om tvättaren uttryckte AD att det var uppenbart att arbetsgivaren utgått från att lönen
för tvättare skulle gälla med hänsyn till vad som förekommit under tidigare års förhandlingar.
Arbetstagarsidan måste ha insett detta men underlåtit att tillkännage sin motsatta uppfattning.
AD fann att avtalet skulle tolkas såsom arbetsgivarsidan hävdat. Tvättarlönen skulle därmed
gälla för arbetstagaren. De senare målen bedömde AD med utgångspunkt i vad arbetsgivaren
tidigare tillkännagivit vid förhandlingar samt att arbetstagarparten inte gett uttryck åt någon
avvikande uppfattning. Därmed tolkade AD målen såsom arbetsgivarparten gjort gällande.
Samtliga fall visar att AD har tagit hänsyn till tidigare förhandlingar och tolkningar. Ett
genomsyrande skäl för detta kan ha varit att den ena parten utgått från vad som tidigare
framgått i avtalsförbindelser eller förhandlingar, i kombination med att motparten ålagts en
klargörandeplikt att tillkännage sin motsatta uppfattning i frågan. Målen visar att motparten
blir bunden av vad som har gällt under tidigare avtal eller förhandlingar om vederbörande inte
klargör sin avvikande uppfattning.
NJA 1948 s. 620. Fallet gällde sågningsarbete vari tvisten avsåg avtalspriset. Parterna N och
G hade tidigare avtalat om sågning till ett pris om åtta öre per kubikfot. Inget pris hade
uttryckligen avtalats parterna emellan i förevarande fall. Sågägaren G begärde tio öre per
kubikfot för ifrågavarande arbete.
Domstolen betonade vikten av partsbruk och den klargörandeplikt som åligger den som har
annan uppfattning än vad som har framgått i tidigare avtalsförbindelser. Partsbruk kan därmed
utgöra en grund för att den ena parten måste inse att motparten utgår från att avtalsvillkor ska
gälla och tolkas i likhet med tidigare förhållanden.132 G måste således ha insett att N räknade
med åtta öre per kubikfot. Domen innehåller samma rekvisit som i 6 § andra stycket AvtL,
måste ha insett, och innebörden kan enligt Adlercreutz tolkas på följande sätt. Part blir bunden
av motpartens uppfattning, om han eller hon har insett eller måste ha insett det utan att ge sin
ståndpunkt tydligt tillkänna. En klargörandeplikt åläggs den part som vill få till stånd en
ändring i tidigare förhållanden. Adlercreutz menar dock att någon stabiliserad rättspraxis
grundad på denna regel inte kan anses föreligga.133
3.2.4
Culpamodellen
Culpamodellen är särskilt användbar vid oklara avtal då ingen av tolkningsversionerna visas
vara mer befogad än en andra. Modellen bygger på en culpabedömning av parternas beteende
vid avtalsslutet. Den stora skillnaden mellan denna modell och den föregående är att
culpamodellen innehåller ett förmildrande subjektivt rekvisit. Det räcker med skäl att
misstänka att motparten har uppfattat viljeförklaringen annorlunda. 134 Enligt Schmidt är
culparegelns syfte att ange på vilket sätt parterna bör handla vid avtalsingåendet. 135 För
modellens tillämpning måste det finnas underlag för att kunna bedöma vem som har skuld
132
134
Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 134 ff.
135
Schmidt, SvJT 1959 s. 497 ff.
133
16
eller mest skuld till oklarheten. Därefter ska avtalsinnehållet fastställas till den andra partens
fördel.136 Culpamodellen kan betecknas som en regel om klargörandeplikt, till skillnad från
förklaringsmisstags- och dolusmodellen som enligt Adlercreutz enbart borde begränsas till
klara misstags- respektive dolusfall.137
NJA 1986 s. 596. Tvisten gällde huruvida ett avtal om köp av ett monteringsfärdigt hus
avsåg, förutom material, också monteringen. Köparen hade begärt ett totalpris för huset,
och det ansågs åligga säljaren att för köparen klargöra, att det givna priset ej omfattade
montering.
HD menade att stränga krav, mot bakgrund av rådande värderingar på konsumentskyddets
område, måste ställas på näringsidkare så att avtalets innebörd står klart för konsumenten. Det
gällde särskilt när näringsidkaren tillhandahöll kontraktshandlingar och när det var fråga om
priset. HD anförde att en affär av denna art normalt är en engångsföreteelse för konsumenten
och därför är av stor ekonomisk betydelse. Säljaren ansågs inte ha fullgjort sin
klargörandeplikt då vederbörande enligt HD borde ha insett risken för att konsumenten hade
kunnat uppfatta att även monteringen omfattades av avtalet. Avtalet tolkades till
konsumentens fördel. NJA 1979 s. 401 handlade också om ett monteringsfärdigt hus. HD
menade att stränga krav måste ställas på näringsidkaren i konsumentförhållanden. Domstolen
konstaterade att konsumenten inte kunde bli bunden av en bestämmelse som inte var känt för
denne vid avtalets ingående. Villkoret ansågs för betungande och överraskande. Då köparen
inte hade uppmärksammats om villkoret, ansågs det inte införlivat med det individuella
avtalet. Domstolen underströk återigen, liksom senare i NJA 1982 s. 800, att en affär av
förevarande slag för konsumenten normalt är en engångsföreteelse av stor ekonomisk
räckvidd.
NJA 1969 A 39. Tvist uppstod om hyresgästen B haft tillstånd att använda lägenheten som
rumshotell. Lägenheten uthyrdes som bostad, men det var ostridigt att hon enligt
uppgörelse med SPP vid tillträdet skulle, liksom den tidigare hyresgästen, få använda
lägenheten som pensionatsrörelse. Det rådde delade meningar om arten och omfattningen
av den rörelse som ansågs tillåten enligt avtalet.
HD ansåg att ‖det får antagas att ingendera parten vid avtalsslutet insåg att motparten hade
annan uppfattning om avtalets innebörd än den som parten själv utgick från‖. Däremot förelåg
omständigheter som borde gett SPP anledning misstänka att parternas uppfattningar inte
stämde överens. Bland annat kände SPP väl till att det för hyresgästen del var fråga om att
förvärva en rörelse mot avsevärd kapitalinsats. Parterna hade som tidigare nämnt kommit
överens om att hyresgästen skulle få använda lägenheten till pensionatsrörelse. Det ligger
enligt HD i sakens natur, att en yrkesmässigt driven rörelse av aktuella slag kan komma att
utvecklas och ändras. SPP var även medveten om att B inte ville driva rörelsen helt på samma
sätt som den föregående hyresgästen. Därmed hade SPP skäl att tydligt ange för B vad som
skulle gälla och får på grund av sin underlåtenhet bära den huvudsakliga skulden till det
136
137
Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 134, jfr delad uppfattning, Lehrberg, Avtalstolkning, s. 157.
17
missförstånd som uppkommit. Hyresgästen var därmed inte skyldig att begränsa rörelsen så
som SPP gjort gällande.
NJA 1969 s. 409. Journalisten E, medlem i arbetarekommun, erhöll uppdraget att göra en
valbroschyr. Tvist uppstod om det vid uppdragets slutförande skulle utgå ersättning.
Arbetarekommunen hävdade att det var praxis att arbete i samband med valrörelse utförs
vederlagsfritt av medlemmarna. Ersättning hade exempelvis inte utgått för sådant arbete
som utdelande av valsedlar, distribution av valbroschyrer och tjänstgöring på valbyrå.
HD konstaterade att arbetet var av kvalificerad art och krävt en ‖icke obetydlig arbetsinsats‖.
Det arbete som E utförde krävde vissa fackkunskaper som alla medlemmar i
arbetarekommunen inte hade. Med hänsyn till dessa omständigheter får E anses ha haft fog
för sin uppfattning, att uppdraget var av sådan art att det föll utom sådant valarbete som enligt
arbetarekommunens nämnda praxis skulle utföras vederlagsfritt. E har inte haft anledning att
misstänka att arbetarekommunen haft annan uppfattning än den att ersättning ska utgå och att
det därmed inte ålegat E någon klargörandeplikt om ersättning.
Adlercreutz har utformat en särskild tvåstegsmodell som han betecknar
kombinationsmodellen. Den är, liksom culpamodellen, mest lämplig att använda vid oklara
avtal när tillräckligt underlag för dess användning finns. Han delar in modellen i två steg. Det
första steget är att fastställa vilken parts tolkningsversion som har mest stöd vid vägning av de
olika omständigheterna. Det andra är att bedöma om den part som haft mest stöd för sin
tolkning, haft anledning att misstänka en annan uppfattning hos motparten: en slags omvänd
culpabedömning. Till skillnad från andra modeller har kombinationsmodellen inget krav på
insikt. Den mindre befogade versionen får inte vara alltför ogrundad, utan måste ha visst stöd
i omständigheterna, varför motparten annars inte skulle haft anledning att misstänka annan
tolkning. Dolusmodellen ställer t.ex. inget krav på en grundad version, utan bindande avtal
kan komma till stånd vid en motparts helt felaktiga version, under förutsättning att han varit i
god tro.138
3.3 Objektiv tolkning
3.3.1
Tydning
Avtalets eller viljeförklaringarnas uttryckta förklaring är en central del av tolkningsdata.139
Ordalydelsen är uttryck för parternas viljor och utgångspunkten vid avtalsinnehållets
fastställande, varför det ska mycket till för att det ska göras sannolikt att de avsett något
annat.140 Syftet är att fastställa tanke- eller föreställningsinnehållet i de använda uttrycken.141
Andra symboler än ord som exempelvis formler, specifikationer, ritningar eller kartor, kan
också utgöra underlag för tydning. 142 Huvudregeln är som bekant att den gemensamma
partsviljan ligger till grund för avtalets innehåll. Avtalstexten är av stor praktisk betydelse
138
Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 139 ff.
140
141
142
NJA 1959 A 41, NJA 1940 s. 179 och NJA 1986 s. 366.
139
18
eftersom den presumeras reflektera parternas viljor.143 Avtalet utgör bevismedlet för vad som
avses avtalat. 144 Finns det inget material som styrker parternas gemensamma avsikter, kan
domstolen vara helt hänvisad till lydelsen.145
NJA 1959 s. 590. I sammanhanget kan nämnas fallet om giltigheten av ett ägarförbehåll till
grisar som köpt på kredit (ovan 3.2.1.1). HD menade att en partsavsikt måste kunna styrkas
för att ett avtals ordalydelse ska ge vika.
Vid en analys avseende skriftliga avtal, undersöks meningsuppbyggnaden och ordens
tänkbara betydelse i förhållande till allmänt språkbruk. Lehrberg menar att rättstillämparens
utgångspunkt språkligt sett är sunt förnuft där domaren vanligtvis tolkar orden och
meningarna utefter den betydelse de har enligt allmänt språkbruk.146 Enligt Ramberg ska oklar
text tolkas såsom det framträder för en utomstående betraktare och som med fog kan förstås
av adressaten. Ett klassiskt exempel på språkets vaghet är ordet ‖skog‖. Om träden står glest
och är få till antalet kan det röra sig om en ‖trädhage‖ eller ‖dunge‖.147
NJA 1949 s. 664. En lantbrukare betecknade i ett köpeavtal ett antal kor som
‖kastningsfria‖. Kort tid efter köpet utbröt kastsjuka hos korna och köparen krävde
skadestånd eftersom säljaren enligt hans uppfattning garanterat att korna vid tillfället ej led
av kastsjuka. Säljaren hävdade att han under avtalsförhandlingarna endast garanterat att
korna ej var kastsjuka under tiden han innehaft dem. Tvist uppstod om omfattningen av den
givna garantin.
HD anförde att ordet ‖kastningsfria‖ inte kunde tolkas på annat sätt än som en garanti om att
korna var friska. Hänsyn måste även tas till att köparen för sin del eftersträvat en garanti av
det mer vidsträckta och med ordalagen överensstämmande innehåll, samt att han inte skulle
ingått avtal om han inte erhållit en sådan garanti. HD menade att det inte fanns tillräckligt stöd
för att köparen uppfattat eller med hänsyn till omständigheterna borde uppfattat säljarens
uttalanden som en inskränkning av den ansvarighet som uttrycket ‖kastningsfria‖ ger för
handen. Då köparen inte insåg eller borde ha insett säljarens misstag gavs avtalet det innehåll
köparen gjorde gällande.
Om ett avtal är oklart eller svårt att tolka beaktar domstolen omständigheterna vid
avtalets ingående eller det händelseförlopp som förflutit fram till avtalets tillkomst. De
omständigheter som beaktas är i princip endast sådana omständigheter som varit synbara för
medkontrahenten vid avtalsslut eller dessförinnan. 148 Vid tolkningen hör inte endast de
omständigheter som förelåg vid själva avtalsslutet, utan även tidigare åtgärder eller händelser
kan ha betydelse om de ingår i en kontext med avtalssituationen. Innebörden av en
avtalsklausul kan framgå av primärer såsom föravtal, tidigare utkast till avtal eller ett
gemensamt författat avsiktsförklaring i form av ett letter of intent.149
143
Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 59, Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 144 och NJA 1959 s.
590.
144
145
Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 60 och NJA 1961 s. 695.
146
Lehrberg, Avtalstolkning, s. 78 f. och Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 58.
147
Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 146 f.
148
Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 45 f. och Lehrberg, Avtalstolkning s. 91.
149
19
NJA 1991 s. 319. Ett avtal mellan en fastighetsmäklare och fastighetsägare stadgade att
mäklaren har rätt till provision om försäljning uteblir på grund av att ägaren valt att inte
genomföra den. Provisionen skulle beräknas med utgångspunkt i ‖det högsta skriftliga
anbudet‖.
Avgörande för bedömningen skulle enligt HD vara den språkliga utformningen av
klausulerna, dessas rättsliga bakgrund och allmänna syfte samt det sammanhang i vilket de
förekommer. Fokus hamnade på ordet ‖anbud‖ som inte kan jämställas med ett rättsligt
bindande anbud i avtalslagens mening, eftersom ett sådant anbud inte är tillämpligt i fråga om
köp av fast egendom. Det fick antas att parterna med ‖anbud‖ menat ett erbjudande som
kännetecknats av ett visst mått av precision och stadga. Därefter prövades ett bud, som enligt
båda parter förelegat med ostridigt belopp, som enligt HD låg i linje med ordet ‖anbud‖ och
vad som skulle anses som en rimlig tolkning. Rättsfallet belyser domstolens strävan att nå ett
rimligt avtalsinnehåll. Om inte mäklaren inte hade någon typ av försäkring mot utebliven
affär hade det inneburit en obalans i avtalet. Mäklarens arbete fram till affär kan vara av
avsevärd omfattning och innebära stora kostnader. Därmed skulle fastighetsägarens restriktiva
tolkning av avtalet skulle lett till ett oskäligt resultat. Anbudet var seriöst och allvarligt menat,
om avtalet skulle exkludera budet skulle skyddet för mäklaren vara betydelselöst.
Avtalets innehåll kan fastställas i strid med en viss ordalydelse när omständigheter talar
för att parterna i realiteten avsett något annat än vad som faktiskt kommit till uttryck genom
ordalydelsen. Detta betecknar J. Ramberg och C. Ramberg som korrigering.150
3.4 Särskilda tolkningsprinciper
3.4.1
Oklarhetsregeln
Oklarhetsregeln innebär att avtalets innehåll vid otydlighet ska tolkas till nackdel för den part
som formulerat den otydliga texten. 151 Avtalstext bör författas klart och tydligt, annars
riskerar avtalsförfattaren att hamna i en tvist om avtalets innebörd. Regeln tillämpas om
vederbörande part författat den otydliga avtalsbestämmelsen eller om han inte själv författat
den men åberopat den. 152 Regeln drabbar den som haft störst möjlighet att avvärja
otydligheten. Den kan endast aktualiseras vid skriftliga avtal och har sitt största
användningsområde vid standardiserade avtalsvillkor.153
Genom EU-direktivet 93/13/EEG har regeln införts i 10 § lag (1994:1512) om
avtalsvillkor i konsumentförhållanden (AVLK) som innebär att oklara villkor i standardavtal
ska tolkas till förmån för konsumenten. Lagregeln gäller endast när villkoret inte varit föremål
för individuell förhandling, som är lagens uttryck för standardavtal. 154 Det råder delade
meningar om vilken roll oklarhetsregeln har i svensk rätt. I motiven till generalklausulen i 36
§ AvtL anses oklarhetsregeln vara en vedertagen tolkningsprincip. 155 Samma uppfattning
150
Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt s. 146.
Adlercreutz & Gorton och Avtalsrätt II, s. 111 och Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 166.
152
153
154
155
SOU 1974:83 s. 115 och prop. 1975/76:81 s. 116.
151
20
torde råda i doktrinen,156 dock inte helt onyanserat, då J. Ramberg & C. Ramberg intar en mer
skeptiskt ställning till oklarhetsregelns betydelse och menar att regeln inbjuder till en slarvig
och ofullständig avtalstolkning.157
Tidigare tillämpades oklarhetsregeln i HD i relativt få fall. Adlercreutz menar att regeln
haft karaktären av en tumregel att tillämpa när andra utvägar saknats, men numera i vissa fall
fått större betydelse, främst beroende på att konsumentsynpunkten alltmer vunnit insteg samt
även med lagstöd genom 10 § AVLK.158 Ramberg framför att HD i äldre rättsfall anser sig
tillämpat oklarhetsregeln, men att senare rättsfall, exempelvis NJA 2010 s. 416, bekräftat att
regeln inte är viktig i praktiken då domstolen först måste ta ställning till all annan
tolkningsdata.159
NJA 1963 s. 683. I försäkringsvillkoren framgick att ersättning ej utges när skada
framkallats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Försäkringstagaren satte uppsåtligen
eld på egendom som omfattades av försäkringen. Mannen var i sådant sinnestillstånd som
avses i 33 kap. 2 § Brottsbalken. Förhållandet reglerades inte i försäkringsvillkoren.
NJA 1988 s. 408. Ett försäkringsbolag hade ett villkor följande lydelse: ‖Du får inte
ersättning för mynt, sedlar, värdehandlingar, frimärken eller stöldbegärlig egendom som Du
lämnat kvar eller glömt i tältet, bilen, båten, husvagnen eller i släpfordonet.
Försäkringstagaren stannade för att hjälpa en vän med att bära dennes utrustning. Under
tiden (ca 15-20 min) låg försäkringstagarens musikinstrument i bilen, då den också blev
stulen. Därefter uppstod tvist om ordet ‖lämna kvar‖ i försäkringsvillkoret.
NJA 2006 s. 53. Målet gällde tolkning av försäkringsvillkor för olycksfallsskada. Villkoret
som ansågs oklart enligt försäkringstagaren var uttrycket att skadan, för att utgöra ett
olycksfall, ska ha drabbat vederbörande ‖ofrivilligt genom plötslig yttre händelse‖.
HD fäste avgörande vikt i första fallet vid att försäkringsvillkoren utformats ensidigt av
försäkringsbolaget samt att försäkringsgivaren inte hade reglerat förhållandet i
försäkringsvillkoren. Bolagen ansågs vara närmare än försäkringshavarna att bära följderna av
den otydlighet som uppkommit i villkoren.
De lägre instanserna ansåg i rättsfallet från 1988 att uttrycket var klart och innebär att
föremål har lämnats kvar när försäkringstagaren inte har omedelbar uppsikt över egendomen.
Försäkringsbolaget har gjort gällande att uttrycket "lämna kvar" innebar att egendomen anses
kvarlämnad, så snart försäkringstagaren avlägsnat sig så långt att han inte längre har
omedelbar uppsikt över egendomen. HD menade däremot att uttrycket var oklart och det inte
avsåg fall när föremål lämnats i bilen under en kort period i ett naturligt samband med färden.
En för snäv tolkning av ‖lämna kvar‖ medför en ‖ingripande begränsning‖ av
försäkringsskyddet; t.ex. vid korta uppehåll i färden med tyngre föremål i bilen. Det kan i
sådana situationer inte – av praktiska skäl – krävas att försäkringstagaren tar med sig
egendomen. HD anförde även att särskild hänsyn måste tas till att det gällde en
konsumentförsäkring och det måste anses ålegat bolaget att uttryckligen ange en sådan
156
Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 111; Bernitz, Standardavtalsrätt, s. 89 f. och Lehrberg, Avtalstolkning,
s. 142 f.
157
Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 166 f. och Ramberg, Festskrift till Gösta Walin, s. 500 f.
158
159
21
begränsning i villkoren. HD tolkade försäkringsvillkoret i enlighet med vad som vore en
‖rimlig och förnuftig innebörd‖. Försäkringstagaren hade därmed rätt till ersättning.
Det är ingen slump att ensidigt upprättade standardavtal är överrepresenterade i fall där
oklarhetsregeln tillämpats. Det finns ett särskilt starkt rättspolitiskt intresse av att skydda den
svagare parten. 160 I de två första försäkringsfallen var HD tydlig med att betona
försäkringsbolagens ansvar att med omsorg och tydlighet införa undantagsbestämmelser i
försäkringsvillkoren. En situation som inte innefattas av försäkringsskyddet ska uttryckligen
regleras i villkoren. Försäkringsgivaren får i annat fall stå för oklarheten.
HD förtydligade i det tredje fallet att oklarhetsregeln i första hand inte kan tillämpas.
Allmänt gäller vid tolkning av försäkringsvillkor att ledning först ska hämtas i den språkliga
utformningen. Därefter kan hänsyn tas till andra förhållanden såsom klausulens syfte,
försäkringens och kundkretsens art, traditioner i fråga om formulering m.m. Vidare får prövas
vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering. I domskälet framgår att endast om
detta inte ger utslag finns anledning att pröva andra tolkningsprinciper såsom
oklarhetsregeln. 161 Försäkringsvillkorets formulering har länge tillämpats i en rad olika
försäkringar. Försäkringsvillkor av denna typ lämnar ett ganska vitt utrymme för tolkning.
Enbart det förhållandet att det inte direkt kan bestämmas huruvida en viss händelse berättigar
till ersättning enligt villkoret och att frågan t.o.m. blir föremål för tvist innebär emellertid inte
att villkoret är oklart. Avgörande blev således ordalydelsen, eftersom villkoret – i förhållande
till övriga bestämmelser – inte kunde anses oklart. Försäkringstagaren ansågs inte ha rätt till
ersättning då skadan inte ansågs vara en ‖plötslig‖ händelse. Det hade funnits möjligheter för
honom att avbryta skadeförloppet och kraven i villkoren för att ersättning skall utgå för
olycksfallsskada är således inte uppfyllda. Försäkringsbolaget förklarades därmed fritt från
ansvar.
3.4.2
Minimiregeln
En annan närliggande princip till oklarhetsregeln är den s.k. minimiregeln. Den innebär att
avtalets innehåll vid otydlighet bör tolkas på det sätt som innebär det minst betungande
resultatet för den förpliktigade i förhållande till vad som gäller enligt dispositiv rätt. 162 Den
torde främst ha betydelse vid ensidiga förpliktelser, t.ex. borgensförbindelser, immateriella
rättigheter eller konkurrensklausuler. 163 Regeln ger uttryck för att den som vill ålägga
motparten en tyngre förpliktelse än vad som annars gäller enligt dispositiv rätt, ska göra det
på ett tydligt sätt.164 Regeln har enligt Adlercreutz endast fått klart uttryck i följande mål.165
NJA 1981 s. 552. Målet rörde en bestämmelse i en bostadsrättsförenings stadgar om
hembuds- och skiljedomsförfarande vid överlåtelse av andel i föreningen. Den omtvistade
bestämmelsen ansågs på vissa punkter vara oklar, och på grund härav ej grunda skyldighet
för hembjudaren att överlåta andelen för det fastställda priset genom skiljedom.
160
Lehrberg, Avtalstolkning, s. 143; Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 113 och Vahlén, Avtal och tolkning,
s. 273.
161
Jfr Hellner, Försäkringsrätt, s. 487.
162
Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 151; Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 114 och Bernitz,
Standardavtalsrätt, s. 93.
163
Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 114 och Bernitz, Standardavtalsrätt, s. 93.
164
Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 151 och Bernitz, Standardavtalsrätt, s. 93 f.
165
22
HD menade att det med beaktande av oklarheten måste anses rimligt att välja den tolkning
som föranleder den minst långtgående förpliktelsen för hembjudaren. Anledningen var att det
vore orimligt, om hembjudaren skulle vara bunden vid skiljedomens pris, då skiljedomen får
den betydelse att den hembjudande medlemmen inte har rätt att överlåta andelen till någon
annan, om någon av föreningens medlemmar erbjuder sig att överta andelen till det pris som
har fastställs genom skiljedomen. HD ansåg härom att det inte förelåg skyldighet att
hembjuda andelen.
NJA 1949 s. 87. Målet rörde hyra av lös egendom där föremålet blev förstört. Hyrestagaren
var enligt standardvillkoret skyldig att ‖ansvara för varje under hyrestiden inträffad
händelse‖ [...]. Det skulle ta fyra månader för uthyrningsföretaget att nyanskaffa
egendomen, varvid tvist uppstod om hyrestagaren enligt standardvillkoren var skyldig att,
utöver egendomen, även utge ersättning för utebliven vinst.
NJA 1961 s. 315. Två personer hade tecknat borgen på ett skuldebrev ställt till en
namngiven sparbank eller order. Gäldenären upptog emellertid lånet hos en annan
sparbank. Gäldenären gick senare i konkurs och sparbanken krävde borgenärerna på
betalning. Tvist uppstod huruvida borgensåtagandet var gällande.
Även om regeln av ordalydelsen inte framkommer i domskälen, så har den kommit till uttryck
i en rad domstolsavgöranden, varför den kan betraktas som en tolkningsprincip. 166
Hyrestagaren motsatte sig ansvar i målet från 1949 med motiveringen att avtalsvillkoren inte
varit utformade på ett sådant sätt att han kunde vara ansvarig för skada utan eget vållande.
Hyrestagaren ansåg sig inte vara ersättningsskyldig för uthyrarens uteblivna hyresintäkter. HD
ansåg att standardvillkoren var tillämpliga men det strikta ansvaret för våda kunde endast
omfatta skadorna på pråmarna. HD prioriterade den tolkning som för hyrestagaren medförde
den minst långtgående förpliktelsen. Utgången i fallet kan anses vara förenlig med både
oklarhetsregeln och minimumregeln.167 HD ansåg i målet från 1961 att borgenärerna inte var
betalningsskyldiga då det inte kunde anses styrkt att borgenärerna skulle svara för lånet hos
den andra sparbanken. De kunde inte anses vara bundna av borgensåtagandet då de inte klart
accepterat det. HD:s bedömning kan anses ge uttryck åt minimiregeln, 168 då domstolen
menade att ett åtagande, utan klart stöd, inte får tolkas utöver ordalydelsen.
166
Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 114 f. Lehrberg, Avtalstolkning, s. 163 ff. och Rodhe, SvJT 1968 s.
187 f.
167
168
Rodhe, SvJT 1968 s. 187 f.
23
4. DCFR – en gemensam referensram för europeisk
civilrätt
4.1 DCFR:s tillkomst och syfte
DCFR är ett utkast till en gemensam referensram och är slutresultatet av drygt 30 års arbete
präglat av politiska och akademiska ansträngningar i syfte att harmonisera den europeiska
kontraktsrätten.169 För ungefär 30 år sen påbörjade Lando ett akademiskt projekt som syftade
till att utarbeta gemensamma principer för den europeiska kontraktsrätten. Han bildade en
grupp som han kallade för ‖the Commission on European Contract Law‖; en grupp bestående
av akademiker från EU:s medlemsländer. Arbetet resulterade år 1995 i ‖Principles of
European Contract Law‖ (PECL) del I och följdes av del II år 2000 och del III år 2003. Under
arbetets gång bildade von Bar år 1998 ‖the Study Group on a European Civil Code‖ (Study
Group). 170 Ambitionen var att framarbeta ett underlag genom komparativa analyser för en
möjlig gemensam europeisk civillagskodifikation.171
Study Group kom från år 1998 att ha varit ett rent akademiskt projekt till att bli ett EUprojekt genom kommissionens meddelande till det europeiska rådet och Europaparlamentet
angående en europeisk kontraktsrätt. 172 Meddelandet följdes upp av en handlingsplan där
kommissionen uttryckte att en gemensam referensram på det kontraktsrättsliga området – en
CFR – som fastställer gemensamma principer och terminologi, är ett viktigt steg mot en
förbättring av regelverket. 173 Kommissionen publicerade 2004 ett meddelande som
specificerade hur arbetet skulle fortgå, vari en rad grupper, bland annat medlemmar från
169
Dufwa, JT 2010/11 nr 2 s. 358 f.
Herre, SvJT 2012 s. 933.
171
Twigg-Flesner, The Europeanisation of Contract Law, s. 14 och Herre, SvJT 2012 s. 933.
172
2001/C 255/01. Communication from the Comission to the Council and the European parliament on European
Contract Law.
173
2003/C 63/01. Communication from the Comission to the European Parliament and the Council – A more
coherent European contract law – An action plan.
170
24
Study Group och Acquis Group, fick i uppgift att utarbeta ett utkast till en gemensam
referensram.174 Arbetet resulterade år 2009 i vad vi i dag kallar DCFR.175
Det finns tre syften bakom tillkomsten av DCFR:
(1) DCFR är ett utkast och en möjlig modell till vad som är tänkt att utvecklas till en politisk
CFR. 176
(2) Oavsett om DCFR utvecklas till en CFR kommer den att bevara sin betydelse. DCFR är en
akademisk text med tanken om att förmedla kunskap om den gemensamma civilrätten inom
EU. I synnerhet är DCFR ämnad att framhäva likheterna mellan medlemsstaternas nationella
civilrätt. Vidare ska DCFR förse den europeiska civilrätten med ett nytt fundament
innefattande ökad ömsesidig förståelse och en kollektiv överläggning av rättsområdet.177
(3) DCFR ska utanför den akademiska världen ses som en inspirationskälla som kan ge
passande lösningar i civilrättsliga frågor. Om DCFR:s innehåll är övertygande är
förhoppningen att det i längden leder till en harmoniserad europeisk civilrätt.178
4.2 DCFR:s innehåll
4.2.1
Principer
DCFR innehåller principer, definitioner och modellregler. Ordet ‖princip‖ är öppen för
många tolkningar.179 I DCFR har ordet princip ordalydelsen en regel av mer generell karaktär,
såsom avtalsfrihet och att handla i god tro.180 I den intermistiska versionen av DCFR fanns 15
grundläggande principer181 som blev kritiserade av den anledningen att de oundvikligen skulle
stå i strid med varandra. De grundläggande principerna kan sägas vara viktiga för en
välbalanserad europeisk civilrätt och en form av mellanhand mellan samhälleliga och
individuella intressen.182 Vidare fanns även övriga principer som nu ses som övergripande
principer. Principerna var skydd för mänskliga rättigheter, främjande av solidaritet och
samhällsansvar, bevarande av kulturella och språkliga skillnader och därutöver främjande av
välfärd och den inre marknaden. 183 I den slutliga versionen av DCFR begränsades de
174
COM(2004) 651 final. Communication from the Commission to the European Parliament and the Council –
European Contract Law and the revision of the acquis: the way forward.
175
176
177
178
179
180
Innebörden av ordet ska, liksom i PECL art. 1.101 (1) och UNIDROIT Principles of International
Commercial Contracts 2004, preambel 1§, vara synonymt med regler som inte har vunnit laga kraft. DCFR,
Introduction, p. 10.
181
Principerna var: rättvisa, frihet, skydd för mänskliga rättigheter, ekonomisk välfärd, solidaritet och
samhällsansvar, fastställande av ett frihetsområde, säkerhet och rättvisa, främjande av den inre marknaden,
skydd för konsumenter och för andra i behov av skydd, bevarande av kultur och språkliga skillnader, rationalitet,
rättssäkerhet, förutsebarhet, effektivitet, befogad tillit och tillbörlig ansvarsfördelning. (Egen översättning från
engelska). Interim Outline Edition (IOE) 22 och 35 §§.
182
Hesselink, Mak & Rutgers, Centre for the Study of European Contract Law Working Paper Series nr 5 2009
s. 107 och Cherednychenko, European Review of Contract Law nr 1 2010 s. 39.
183
25
grundläggande principerna till fyra bakomliggande principer som representerar värden som
modellreglerna bygger på; frihet, säkerhet, rättvisa samt effektivitet.184
a) Frihet185
På avtalsrättens område syftar frihet i första hand på avtalsfrihet. 186 Avtalsfriheten är ett
grundvärde som kommer till uttryck i de inledande bestämmelserna i DCFR II.-1:102 (1):
”Parties are free to make a contract or other juridical act and to determine its contents,
subject to any applicable mandatory rules” 187 . Inledningsvis uttrycks i partsautonomin
friheten att ingå avtal, och att rättshandla i övrigt, följt av friheten att förse rättshandlingarna
med önskat innehåll. Syftet med avtalstolkning är att fastställa parternas gemensamma avsikt
vid avtalsingåendet, varför avtalsfriheten – den subjektiva inriktningen – är av särskild vikt
för tolkningen.188
b) Säkerhet189
Partsautonomin är meningslös om parternas gemensamma vilja inte erhåller rättsordningens
skydd, varför frihet kan sägas förutsätter säkerhet.190 I begreppet säkerhet inbegrips ett krav
på balans mellan förutsebarhet och rimlighet. Avtalstrygghet innebär inte att avtal bör
upprätthållas under alla omständigheter, utan kan innebära det motsatta, under förutsättning
att upprätthållandet t.ex. kan anses oskäligt.191 Införandet av principen pacta sunt servanda,
d.v.s. att avtal ska hållas, är ett exempel på att säkerhet särskilt främjas på avtalsrättens
område.192
c) Rättvisa193
Rättvisa är en genomsyrande princip i DCFR. Rättvisa är enligt skaparna av DCFR
svårdefinierat, omätbart och ofta subjektivt, men att fall av orättvisa är ―universally
recognised and universally abhorred‖ 194 . 195 Grundtanken bakom principen om rättvisa kan
sägas vara ett krav på ekvivalens, med en abstrakt formel: 196 ‖treating like alike‖ 197 . På
avtalsrättens område syftar detta till balansen i partsförhållandet och ömsesidig lojalitet
184
‖Freedom‖, se DCFR, Principles p. 2-15.
186
187
Parter har frihet att ingå avtal eller andra rättshandlingar, bestämma dess innehåll, med förbehåll för
eventuella tvingande bestämmelser (egen översättning).
188
Samuelsson, SvJT 2012 s. 975, Adlercreutz-Gorton, Avtalsrätt II, s. 42, Canaris-Grigoleit, Interpretation of
Contracts, Hartjamp m. fl., (eds.) s. 595. Den gemensamma partsviljan kommer även till uttryck i DCFR II –
8:101 (1): ‖A contract is to be interpreted according to the common intention of the parties even if this differs
from the literal meaning of the words‖.
189
―Security‖, se DCFR, Principles p. 16-39.
190
191
DCFR, Principles p. 21-22. Detta blir särskilt tydligt I långvariga relationer. Samuelsson, SvJT 2012 s. 976.
192
Se DCFR, Principles p. 19.
193
―Justice‖, se DCFR, Principles p. 40-53.
194
―Universellt igenkännbara och universellt avskyvärda‖ (egen översättning).
195
DCFR, Principles p.40.
196
Samuelsson, SvJT 2012 s. 976. Se DCFR, Principle p. 41.
197
‖Lika för lika‖ (egen översättning).
185
26
parterna emellan – ‖good faith and fair dealing‖ 198 som det uttrycks i DCFR. 199
Rättviseprincipen ställer också krav på tydlighet och konsekvens på avtalsrättens område.200
Principen om rättvisa kan motsätta sig andra principer, men ger sig sällan vika. 201 Om en
avtalspart är väldigt underlägsen, har fått missvisande information eller där motparten brustit i
sin upplysningsplikt, har principen om rättvisa företräde framför den legala friheten.202
d) Effektivitet203
Effektivitet på marknaden är ämnat att öka välfärden. 204 Skaparna till DCFR har genom
principen strävat efter effektivitet för dels parter som använder reglerna och dels effektivitet
för bredare allmänna ändamål. På avtalsrättens område syftar principen till att effektivisera
och underlätta för parterna genom att exempelvis minimera formaliteter och eliminera
processuella hinder. Det finns exempelvis för avtal eller andra rättshandlingar varken krav på
skriftlighet eller andra formaliteter.205
De presenterade principerna verkar enligt Samuelsson gå in i varandra, varför skaparna av
DCFR menar att det i varje fall inte är givet huruvida en viss aspekt ska anses falla innanför
den ena eller andra principens ramar.206 Horst Eidenmüller har riktat kritik mot att principerna
rättvisa och effektivitet står i strid med varandra.207 Syftet med en referensram är som bekant
ett försök till harmonisering. Eidenmüller menar att detta kan resultera i att domarkåren
politiseras när grundläggande värderingar står i strid med varandra. Risken finns att domarnas
tolkning sker i enlighet med det nationella rättssystemets syn.208 Principen om rättvisa är dock
i de flesta fall överordnad andra principer.209
4.2.2
Definitioner
Termer i EU:s olika direktiv definieras inte konformt210, varför det i DCFR ansågs finnas ett
behov av att i den fullständiga versionen införa en terminologilista för europeisk civilrätt. En
gemensam lista med tydliga definitioner ansågs vara ett viktigt bidrag till harmonisering.211
Definitionernas roll i DCFR var inledningsvis att hjälpa skaparna uppnå konsekvens i deras
198
‖God tro och god sed‖ (egen översättning). Begreppet förekommer i DCFR många gånger och definieras i
DCFR I. – 1:103.
199
200
Samuelsson, SvJT 2012 s. 977. Inkonsekvens är ett exempel på handlande I strid med ―good faith and fair
dealing‖, se DCFR I.-1:103 (2).
201
DCFR, Principles p. 40.
202
203
Se DCFR, Principles p. 54-61.
204
205
206
Samuelsson, SvJT 2012 s. 977. Se exempelvis DCFR, Principles p. 1,3 och 23.
207
Eidenmüller m. fl. Oxford Journal of Legal Studies 2008 nr 4 s. 672.
208
Eidenmüller m. fl. Oxford Journal of Legal Studies 2008 nr 4 s. 677.
209
210
Konform tolkning innebär att medlemsländernas offentliga organ är skyldiga att i sin tillämpning av den
nationella rätten i så stor utsträckning som möjligt ge den en tolkning som överensstämmer med EU-rätten.
Bergström-Hettne, Introduktion till EU-rätten, s. 100.
211
Twigg-Flesner, The Europeanisation of Contract Law, s. 145 f.
27
arbete att skriva utkastet. 212 Terminologilistan och reglerna har ett nära samband då en
definition ofta hänvisar till en regel.213 Anledningen är att läsaren kan acceptera listan utan att
reflektera vilken regel den härrör från.214
Kritik har riktats mot bl.a. definitionen på ‖good faith and fair dealing in the DCFR‖ då
begreppet enligt Mustapha Mekki och Martine Kloepfer-Pelèse förändras över tid och är likt
en kameleont, vars mening knappast kan fångas upp i en homogen definition.215 Anledningen
är att begreppet riskerar att urholkas, eftersom det är en allmän princip – en öppen norm –
som har sitt värde i sin generella hållning. Definitionen i fråga måste anses peka ut
terminologilistans svagheter.216
Eidenmüller menar att det är tydligt att skaparna till DCFR strävat efter tydlighet genom
definitioner av juridiska begrepp. Sådant förhållningssätt kan vara lämpligt för regler som ska
tolkas och tillämpas i olika rättsordningar och mot bakgrund av olika juridiska traditioner,
som ju är fallet; EU-rättsliga regler som är ämnade att appliceras av medlemsländernas
offentliga organ. Samtidigt blir resultatet oundvikligen minskad flexibilitet, varför definitioner
bör göras restriktivt och endast när rättssäkerheten kräver det. DCFR:s många definitioner
leder enligt Eidenmüller med flera till ett större hot mot rättssäkerheten snarare än om inga
definitioner hade formulerats i första hand.217
Vidare kan ett exempel på avtalsrättens område presenteras. Eidenmüller framhåller
problematiken med att definiera juridiska begrepp.218 I DCFR II.-1:101 (1) redogörs det för
begreppet avtal: ―A contract is an agreement which is intended to give rise to a binding legal
relationship or to have some other legal effect‖ 219. Definitionen väcker fler frågor än den
besvarar, så som vad en överenskommelse är för något. Ytterligare problem med definitionen
är att den implicerar att ett avtal kan vara bindande utan att överenskommelsen är avsedd att
rättsligt binda parterna. Eidenmüller är tveksam på om skaparnas avsikt var att definitionen
skulle öppna för andra tolkningar, och att det därmed är bättre att låta rättsvetenskapliga
analyser besvara sådana frågor.220
4.2.3
Modellregler
Av DCFR:s nästan 5 000 sidor består ca 4 700 sidor av modellregler. DCFR är uppdelad i tio
böcker, som i sin tur är uppdelade i kapitel enligt följande:221


Bok I
Bok II
allmänna bestämmelser
allmänna regler för avtal
212
Von Bar, Electronic Journal of Comparative Law vol. 12.1 2008 s. 7.
Exempel: ‖Good faith and fair dealing‖ is a standard of conduct characterized by honesty, openness and
consideration for the interests of the other party to the transaction of relationship in question. (I.-1:103). Se
DCFR, Definitions.
214
Von Bar, Electronic Journal of Comparative Law vol. 12.1 2008 s. 7.
215
Mekki-Kloepfer-Pelèse, European Review of Contract Law nr 3 2008 s. 342.
216
Mekki-Kloepfer-Pelèse, European Review of Contract Law nr 3 2008 s. 342.
217
Eidenmüller m. fl., Oxford Journal of Legal Studies nr 4 2008 s. 701 f.
218
Eidenmüller, European Review of Contract Law nr 2 2009 s. 111 ff.
219
‖Ett avtal är en överenskommelse vilken är eller är avsedd att vara ett bindande rättsförhållande eller vilken
har eller är avsedd att ha någon annan rättslig effekt‖ (egen översättning).
220
Eidenmüller, European Review of Contract Law nr 2 2009 s. 111 f.
221
Herres översättning från engelska, i SvJT 2012 s. 934.
213
28








Bok III
Bok IV
Bok V
Bok VI
Bok VII
Bok VIII
Bok IX
Bok X
avtalsrättigheter och förpliktelser
regler om särskilda avtalstyper
negotiorum gestio
regler rörande utomobligatorisk skadeståndsrätt
om obehörig vinst
om äganderättsövergång avseende varor
om säkerhet i varor mm.
om truster.
Nästan alla regler i den andra boken återfinns i motsvarande avsnitt i PECL, CISG 222 och
UNIDROIT 223 . 224 Med tanke på DCFR:s specifika terminologi gjordes dock redaktionella
ändringar vid införandet av reglerna i DCFR. 225 Anledningen till införandet av redan
befintliga regler är dess djupa förankring i den västerländska juridiska traditionen.226 Nedan
redogörs mer ingående för bok II och därom kapitel åtta som innehåller regler om avtal och
andra rättshandlingar, däribland avtalsslut, tolknings- och ogiltighetsregler.227
Reglerna i bok II, kapitel 8 (II.-8) delas in i två avdelningar, varvid den första behandlar
tolkning av avtal och den andra tolkning av andra rättshandlingar. Den första avdelningen
innehåller sju artiklar som enligt Samuelsson kan delas in i: i) generellt tillämpliga regler och
ii) tolkningsmaximer – ‖varianter på klassiska tumregler, som kommer i spel i specifika
typsituationer‖.228 I de inledande artiklarna – II.-8:101-102 – behandlas teoretiska frågor:229
a) relationen mellan tolkningens subjektiva och objektiva element (II.-8:101),
b) kontextens omfång (II-8:102).
Den centrala bestämmelsen i DCFR II.-8 är portalartikeln, alltså II.-8:101, som stadgar
textens ställningstagande i tolkningslärans kärnfråga; frågan om förhållandet mellan subjektiv
och objektiv tolkning och har följande lydelse:
(1) A contract is to be interpreted according to the common intention of the parties even if
this differs from the literal meaning of the words.
(2) If one party intended the contract, or a term or expression used in it, to have a
particular meaning, and at the time of the conclusion of the contract the other party was
aware, or could reasonably be expected to have been aware, of the first party’s intention,
the contract is to be interpreted in the way intended by the first party.
(3) The contract is, however, to be interpreted according to the meaning which a reasonable
person would give to it:
(a) if an intention cannot be established under the preceding paragraphs; or
(b) if the question arises with a person, not being a party to the contract or a person who
by law has no better rights than such a party, who has reasonably and in good faith
222
Convention on Contracts for the International Sale of Goods. Även införlivad i svensk rätt: lag (1987:822) om
internationella köp.
223
The International Institute for the Unification of Private Law.
224
DCFR, Introduction p. 44 och Samuelsson, SvJT s. 987.
225
Jfr DCFR, Introduction p. 40-41.
226
Samuelsson, SvJT s. 987.
227
228
229
29
relied on the contract’s apparent meaning.
Den subjektiva tolkningen tar enligt (1) sikte på parternas gemensamma partsavsikt. Enligt
kommentarerna till II.-8:101 hänvisas rättstillämparen till parternas avsikter, uttryckliga så
som underförstådda, även om deras gemensamma vilja var uttryckt oklart eller tvetydigt.230
Vid avsaknad av sådan gemensam avsikt ska enligt (2) tolkningen ta sikte på eventuell ensidig
partsavsikt, förutsatt att motparten rimligen kunde förväntas ha varit medveten om sådan
avsikt.231 Denna regel har sin motsvarighet i svensk rätt i vad som kallas för dolusmodellen.232
DCFR, Comments, C, Illustration 2. I exemplet förekommer till följd av en felskrivning ett
pris som är sex gånger lägre än vad som vanligtvis förekommer inom den aktuella
branschen. Priset är absurt lågt. Accepttagaren har insett eller kan rimligen förväntas ha
insett A:s verkliga avsikt, men accepterar anbudet – utan att upplysa säljaren om
felskrivningen – varför avtal kommer till stånd enligt A:s verkliga avsikt.
I (3) framkommer den objektiva tolkningen; att avtalet ska tolkas utifrån ett
tredjemansperspektiv i enlighet med hur ‖a reasonable person‖233 skulle betrakta avtalet.234 I
kommentarerna framgår att en förnuftig person tar hänsyn till partsförhållandet och de
objektiva omständigheterna i samband med avtalsslut. Enligt (3a) ska denna metod endast
komma i bruk när parternas gemensamma avsikt eller ensidiga uppfattning inte kan fastställas
enligt (1) och (2). DCFR-II.-8 inleds alltså med en bestämmelse som balanserar tolkningens
subjektiva sida mot dess objektiva sida.235 I DCFR, liksom i CISG, UNIDROIT och PECL,
ges den subjektiva tolkningen företräde framför den objektiva tolkningen genom den inbördes
rangordningen i II.-8:101 (1), (2) och (3).
De omständigheter som är av relevans för tolkningen enligt II.-8:101 är reglerade i
regelform i II.-8:102:
(a) the circumstances in which it was concluded, including the preliminary negotiations;
(b) the conduct of the parties, even subsequent to the conclusion of the contract;
(c) the interpretation which has already been given by the parties to terms or expressions
which are the same as, or similar to, those used in the contract and the practices they
have established between themselves;
(d) the meaning commonly given to such terms or expressions in the branch of activity
concerned and the interpretation such terms or expressions may already have received;
(e) the nature and purpose of the contract;
(f) usages; and
(g) good faith and fair dealing.
De listade omständigheterna är sådana som får och i synnerhet ska beaktas. 236
Avgränsningslistan är alltså inte uttömmande. I regeln uttrycks indirekt att alla
omständigheter av relevans får beaktas, eftersom listan enbart anger de omständigheter som
230
DCFR II.-8:101, Comments, B.
Jfr dolusregeln i svensk tolkningslära.
232
233
―Hur en förnuftig person‖ (egen översättning).
234
Egen översättning från ‖how a reasonable person would give to it ‖.
235
Jfr motsvarande avsnitt i CISG, UNIDROIT och PECL som också inleds med sådan bestämmelse.
236
Det framgår även i kommentarerna: ‖non-exhaustive list‖, på svenska ‖icke uttömmande‖ (egen
översättning). DCFR II.-8:102, Comments, A.
231
30
får och i synnerhet ska beaktas. Tanken kan vara att ge rättstillämparen någon ledning till vad
som i första hand ska beaktas vid tolkning.237 Det råder delade meningar om huruvida denna
ledning i regelform gör mer nytta än skada.238
Tolkningsmaximerna återfinns i II.-8:103-107 och består av följande:239
II.-8:103
II.-8:104
II.-8:105
II.-8:106
II.-8:107
oklarhetsregeln,
principen att individuellt framförhandlade villkor har företräde
framför standardvillkor,
principen att avtalet ska betraktas som en sammanhängande
helhet,
giltighetsregeln,
principen att avtalets ursprungliga språkdräkt har företräde vid en
konflikt med versioner på andra språk.
Till skillnad från de andra tumreglerna, kan oklarhetsregeln i II.-8:103 betraktas som en
rättsregel i och med att det är en tvingande regel.240 Regeln säger inte att ett villkors oklara
innebörd ska tolkas till nackdel för den som tillhandahållit det eller under vars bestämmande
inflytande de intagits i avtalet, utan att ett sådant tillvägagångssätt ‖is to be preferred‖. Detta
innebär att regeln inte får tillämpas mekaniskt, utan endast när tidigare tolkningsregler inte
givit något resultat.241 I kommentarerna betonas just att en sådan läsning är att föredra –alltså
ingen definitiv infallsvinkel – och att rättstillämparen även, under lämpliga omständigheter,
kan tolka villkoret till fördel för den part som föreslagit det. 242 Det tydliggörs också i
kommentarerna att reglerna endast ska tillämpas när de föregående reglerna i DCFR – II.8:101-102 inte bidrar till en klar bild av hur avtalsinnehållet ska fastställas.
I kommentarerna till II.-8:104 anges att individuellt förhandlade villkor har företräde
framför standardvillkor; muntliga, handskrivna, stämplade o.s.v.243 Vidare ska avtalet enligt
kommentarerna till II.-8:105 betraktas som en sammanhängande helhet eftersom terminologin
i avtalet presumeras vara koherent. Avtalet ska tolkas på ett sätt som ger det grundläggande
samstämmighet, så att klausulerna inte motsäger varandra.244 Enligt II.-8:106 ges företräde för
tolkning som ger ett villkor lagenlig betydelse framför en tolkning som inte gör det. 245 Om det
finns två möjliga avtalstolkningar, där den ena leder till ett absurt resultat, ska den andra
237
Samuelsson, SvJT 2012 s. 1005 f.
Grzegorz Panek är positivt inställd till uppräkningen då den tillförsäkrar organisering och struktur. Panek,
Heiderhoff & Żmij (eds.), Interpretation in Polish, German and European Private Law s. 74. Samuelsson menar
däremot att huruvida en omständighet är att anse som relevant eller ej för tolkningen, inte kan besvaras med
hänvisning till sådana strukturer, i SvJT 2012 s. 1005 f.
239
Översättning av Samuelsson, SvJT 2012 s. 1006.
240
COM(2011) 635 final art. 64.2.
241
Samuelsson, SvJT 2012 s. 1010. Det framgår av kommentarerna att regelns tillämpning är begränsad till
endast när rättsläget är ‖doubtful‖ (osäkert).
242
DCFR II.-8:103, Comments.
243
Detsamma gäller i svensk rätt då det anses reflektera parternas egentliga viljor. Bernitz, Standardavtalsrätt, s.
85; Wilhelmsson, Standardavtal och oskäliga avtalsvillkor, s. 85 och NJA 1964 s. 152.
244
Har även uttryckligen framkommit i HD: se t.ex. NJA 1990 s. 24 och NJA 1992 s. 403.
245
Jfr giltighetsregeln i svensk rätt. För liknande resonemang i svensk rätt: Lehrberg, Avtalstolkning, s. 131 och
Fohlin, Avtalstolkning, s. 99.
238
31
tolkningen ges företräde.246 I internationella avtalsförbindelser är avtal ibland upprättade på
mer än ett språk vari risken ligger i att motsättningar kan uppstå mellan versionerna. Kan
ingen visas vara den officiella versionen så har den första språkversionen enligt II.-8:107
företräde framför andra versioner eftersom den antas spegla parternas gemensamma vilja.
5. Analys
5.1 Mönster i den svenska tolkningslärans rättstillämpning
Med stöd av tidigare presenterad rättspraxis kommer det i analysen att redogöras för
tolkningsmetodernas hierarki samt om rättstillämparen har bildat mönster avseende tolkning
av avtal. Det kan konstateras att ståndpunkten inom doktrinen är att avtalslagen sällan anger
lösningar för hur avtal ska tolkas. Resultatet för handen är att lösningarna har tillkommit
genom rättspraxis, varför det av den anledningen inte finns några generella lösningar för alla
situationer. I rättspraxis har det uppkommit ett antal avtalsrättsliga principer som har till syfte
att ge vägledning för hur avtal ska tolkas.
Tolkningsverksamheten utmärks av vissa huvudsakliga drag. De subjektiva
tolkningsmetoderna, i synnerhet den gemensamma partsviljan, har tolkningsföreträde framför
andra tolkningsmetoder. Rättspraxis visar att avtalsinnehållet i första hand ska fastställas med
ledning av vad parterna åsyftat. I rättstillämpningen är tolkningsföremålet avtalet i sig och
omständigheter därikring – bl.a. avtalets innehåll, tillkomst och parternas beteende i samband
med och efter avtalsslut – och därmed inte rättskälleläran. Detta medför att varje enskilt fall
prövas enligt individuella omständigheter vilka i sin tur också kräver individuellt anpassade
lösningar. I rättsfallen NJA 1941 s. 563 och 1959 s. 590 uttrycker HD tydligt att den
gemensamma partsavsikten är avgörande för tolkningen, om sådan kan visas. I NJA 1941 s.
563 gick HD så långt att den gemensamma partsavsikten blev avgörande i strid med ett
lagstadgat skriftlighetskrav. Detta på grund att den gemensamma partsviljan gick att bevisa
och att ett avtals innehåll ska fastställas mot bakgrund av parternas gemensamma partsvilja
även om den står i strid mot avtalets ordalydelse. I NJA 1974 s. 526 var parternas syfte och
därmed deras gemensamma partsavsikt med avtalet avgörande för bedömningen. HD fann att
syftet med handpenningsavtalet var, enligt båda parternas uppfattningar, att ge säljaren en viss
säkerhet att köparen skulle fullfölja avtalet. Syftet med avtalet kunde inte uppnås om inte
avtalet också medförde förverkande av handpenningen. Ett mönster kan urskiljas på så sätt att
den gemensamma avsikten representerar parternas verkliga viljor och därmed har
tolkningsföreträde. Den gemensamma partsviljan med avtalet kan dock vara svår att bevisa,
då den i princip endast finns i parternas egna huvuden. Därmed har regeln begränsad
betydelse då partsviljan är svår att fastställa och tvisten ofta handlar om hur parterna har
uppfattat avtalet.
Mönstret måste även utläsas mot bakgrund av HD:s objektiva tolkning – avtalets
ordalydelse. Regeln kan anses ha stor praktisk betydelse för domstolen då, som tidigare
nämnts, den gemensamma partsviljan har företräde, men att domstolen i vissa fall kan vara
helt hänvisad till avtalets lydelse om den gemensamma partsviljan inte går att bevisa. I NJA
246
DCFR II.-8:106, Comments. Regelns motsvarighet i svensk rätt är den s.k. giltighetsregeln som innebär att
utgångspunkten är att ett avtal är giltigt. Ramberg-Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 105 och 128 f.
32
1959 s. 590 framgår att klart stöd är nödvändigt för att en subjektiv tolkning ska kunna
övervinna en objektiv tolkning av ordalydelsen. Vidare framgår i NJA 1981 s. 552, 1949 s. 87
och 1961 s. 315 att domstolen prioriterar den tolkning som medför den minst långtgående
förpliktelsen för den förpliktade. Ett åtagande kan utan klart stöd inte tolkas utöver
ordalydelsen. Den gemensamma partsviljan har givetvis företräde här, men domstolen
framhåller att klart stöd är nödvändigt för en sådan tolkning.
Ett annat gemensamt drag är vikten av partsbruk i sammanhanget. Vid tolkning av avtal
mellan två parter, vilka efter flera affärsförbindelser skapat viss praxis emellan dem, finns
grund för att part måste inse att motpart räknat med att samma villkor ska gälla för det nya
avtalet. I rättsfallen AD 1933 nr 144, 1942 nr 86 och 1971 nr 21 visar sig ett tydligt mönster
vad gäller framarbetad partsbruk i arbetsförhållanden; dolusregelns tillämpning bekräftas.
Partsviktens betydelse har också framhävts i HD: NJA 1948 s. 620, där inget uttryckligt pris
framgick av avtalet. Budskapet eller mönstret kan sägas vara att parter, efter att ha träffat avtal
på vissa villkor tidigare, måste inse att medkontrahenten avser partsbruket vara normerande
för framtida överenskommelser. Motparten blir bunden av vad som gällt under tidigare avtal
eller förhandlingar om han inte klargör sin avvikande uppfattning.
En gemensam och genomsyrande nämnare inom tolkningsverksamheten torde vara den
konsumentskyddande synen i konsumentförhållanden. Detta på grund av att det finns, som
tidigare konstaterat, styrkeskillnader mellan parterna samt att konsumenter behöver ett
starkare skydd än näringsidkare i samband med avtalsingående. En avgörande faktor vid
tolkning av avtal som torde finnas i rättspraxis är hur konsumenten har uppfattat och förstått
avtalet. Domstolen uttalade i NJA 1986 s. 596 och 1979 s. 401, vilka handlade om de
monteringsfärdiga husen, att stränga krav måste ställas på näringsidkare i
konsumentförhållanden. HD anförde att näringsidkarna inte hade fullgjort sin
klargörandeplikt vid avtalsutformandet. Det måste stå klart för näringsidkaren att det är
svårare för en konsument att förstå avtalets innebörd än om avtal har ingåtts med en annan
näringsidkare. Även i NJA 1963 s. 683, och 1988 s. 408 framgår enhetliga uttalanden av HD
om att stort ansvar vilar på näringsidkarens axlar när denne avtalar med en konsument. Den
fortsatt utvecklande konsumentskyddande aspekten inom avtalsrätten är troligtvis orsaken till
att en konsekvent ställning intas av domstolar i konsumentrelaterade fall. Gemensamt för
avgörandena torde vara att näringsidkaren har en klargöringsplikt gentemot konsumenten.
Ett annat sätt att angripa oskäliga avtalsvillkor mot konsumenter är genom att tillämpa
generalklausulen i 36 § AvtL. Generalklausulens syfte kan anses vara att skydda
konsumenter. Den talar för att konsumenter behöver ett starkare skydd än näringsidkare då de
intar en underlägsen ställning. Konsumenter har en större framgång att åberopa bestämmelsen
och hävda oskälighet. Näringsidkare anses kunna ta tillvara på sina egna intressen och hävda
sin rätt.
Det är ingen slump att oklarhetsregeln oftast tillämpas på standardavtal, och därmed vid
försäkringsavtal, eftersom syftet kan antas vara att ge försäkringsgivarna ett incitament att
utforma avtalstexter med större omsorg. Inte desto mindre förstärktes denna synvinkel då
oklarhetsregeln lagstadgades i svensk rätt av konsumentskyddande skäl. Det råder dock
delade meningar i doktrinen rörande i vilka fall oklarhetsregeln bör tillämpas. Vissa menar att
regeln fått alltmer betydelse i takt med att konsumentskyddet ökat, medan andra förkastar
regeln och anser den först tillämplig när ingen annan tolkningsmetod finns att tillgå. HD har i
33
äldre rättsfall ansett sig tillämpat oklarhetsregeln. I senare rättsfall från HD har det klargjorts
att regeln inte är viktig i praktiken då domstolen först måste ta ställning till all annan
tolkningsdata. Detta förstärks ytterligare i NJA 2006 s. 53 då HD uttalade att ledning i första
hand ska hämtas i den språkliga utformningen samt att i domskälet framgår att endast om
detta inte ger utslag finns anledning att pröva andra tolkningsprinciper såsom oklarhetsregeln.
Oklarhetsregeln är därmed inte en särskilt viktig tolkningsmetod för HD vid avtalstolkning, då
de i allra flesta fall tar hänsyn till andra tolkningsmetoder i första hand. Regeln har dock
tillämpats i ett antal försäkringsfall när försäkringsbolagen har ansetts vara närmare än
försäkringshavarna att bära följderna av den otydlighet som uppkommit i villkoren.
I den del av verksamheten som är inriktad på tydning ter sig mönster svårare att urskilja. I
NJA 1949 s. 664 tolkades avtalet med beaktande av ‖den språkliga utformningen av
klausulerna, dessas rättsliga bakgrund och allmänna syfte samt det sammanhang i vilket det
förekommer‖. I NJA 1988 s. 408 tolkade HD ett försäkringsvillkor enligt vad som vore en
‖rimlig och förnuftig innebörd‖. I NJA 1991 s. 319 tolkades ordet ‖anbud‖ mot bakgrund av
vad som skulle anses vara en ‖rimlig tolkning‖. En restriktiv tolkning av avtalet skulle lett till
ett oskäligt resultat. Dessa avgöranden ger för handen olika bilder, där det råder både
konsument- och näringsidkarförhållanden. Ordet ‖rimlig‖ ger dessutom rättstillämparen en
såpass normativ ställning att resultatet troligtvis är oförutsebart. Hänsyn tas till avtalet och
många andra omständigheter därom, vilket får den objektiva tolkningen att vara individuellt
anpassad efter bl.a. avtalet, dess innehåll, parternas beteende och andra omständigheter. Det
avgörande för bedömningen inom tydningsverksamheten skulle kunna anses vara den
språkliga utformningen av klausulerna, den rättsliga bakgrunden och allmänna syftet samt det
sammanhang de förekommer. Avtalets innehåll kan fastställas i strid med en viss ordalydelse
när omständigheter talar för att parterna i realiteten avsett något annat än vad som kommit till
uttryck genom ordalydelsen, det vill säga om en subjektiv tolkning är möjlig.
Tolkningsmodellen visar sig i rättspraxis vara väldigt generell och standardiserad, varför inga
mönster gör sig påminda.
Det finns som bekant många former av tolkning och likaså diskussioner rörande tolkning
av avtal. Gemensamt för avtalstolkning är det förutsätter oklarhet; oklarhet som många gånger
inte går att tolka entydigt. Det vore ingen underdrift att påstå att gemensamma drag kan
urskiljas i utpekade delar av tolkningsverksamheten, men att den i sin helhet knappast ger en
bild av enhetlighet eller förutsebarhet.
5.2 Svensk tolkningslära kontra DCFR – koherens i
rättstillämpningen?
5.2.1
Tolkningsregler eller tolkningsmetoder?
Tolkningsreglerna i DCFR är inte unika, utan nästintill motsvarande innehåll återfinns i
CISG, UNIDROIT Principles och PECL, vilket kan antas bero på tolkningslösningarnas djupa
förankring i den västerländska juridiska traditionen. Av samma anledning är reglernas
innehåll inte helt olikt den svenska tolkningsläran och därtill hörande tolkningsmodeller. Den
svenska traditionen är dock avvikande i förhållande till tolkningsregler, eftersom
avtalstolkning i svensk rätt betraktas som en form av rättstillämpning. Tolkning i regelform
34
innebär att tolkningsverksamhetens utgångspunkt är rättskälleläran, och att det därmed är
denna lära som analyseras, och inte parternas avtal i sig. Tolkning i form av rättstillämpning
innebär dock hänvisning till ‖parternas rättskälla‖ – avtalet. Slutsatsen kan dras att
tolkningsregler sätter rättskälleläran i fokus, medan tolkningsmetoderna är helt hängivna
parternas avtal. Generella regler kan antas resultera i en större grad förutsägbarhet samtidigt
som svensk tolkningslära möjligtvis tar större hänsyn till parternas avtal och därtill parternas
verkliga viljor.
5.2.2
Bakomliggande principer och definitioner
Enligt skaparna av DCFR ska avtalstolkning ske mot bakgrund av de bakomliggande
principerna: frihet, säkerhet, rättvisa och effektivitet. Det är oklart hur principerna förhåller
sig till varandra. Kommentarerna ger viss ledning om att rättviseprincipen har företräde
framför frihets-, säkerhets- och effektivitetsprincipen och att den sistnämnda inte är lika viktig
i förhållande till de andra principerna. I kommentarerna till frihetsprincipen anges att få
tvingande regler ska resultera i större frihet för avtalsparterna och att ett rimlighetstest är att
föredra framför formalkrav för att bedöma ett avtals giltighet. Rättviseprincipen är minst lika
aktuellt i avtalssammanhang då god tro och god sed ska genomsyra ett avtalsförhållande.
I och med att principerna verkar gå in i varandra blir det domstolens uppgift att tolka och
avgöra vilken princip som ska ta överhanden. Det innebär att domstolarna i EU:s
medlemsstater får i uppgift att inta en normativ ställning för att tolka principerna,
definitionerna och modellreglerna. Frågan är hur referensramen ska leda till en harmonisering
när vaga formulerade rekvisit öppnar dörrar för tolkningar i olika stater med olika juridiska
traditioner.
I rakt motsatt riktning går skaparna i frågan om definitionerna. I stället för abstrakta
rekvisit har de valt att definiera juridiska begrepp, vilket får anses vara ett steg i rätt riktning
mot bakgrund av att medlemsstaternas domstolar möjligtvis hindras från att tolka begrepp i
enlighet med nationell syn. Faran ligger dock i att en definition kan väcka frågor och därmed
ändå tolkas, eller att en definition riskerar att urholkas p.g.a. att begreppet förändras över
tid.247
Principernas innehåll gör sig även påminda i svensk rätt. Avtalsfriheten kan hänföras till
frihetsprincipen, som i svensk rätt också består i någon form av rimlighetstest, då vi tidigare i
uppsatsen framfört att HD – om den finner det rimligt – kan tolka ett avtal i strid med
gällande formkrav, såtillvida det ligger i linje med parternas gemensamma avsikt vid
avtalsslutet. I kommentarerna till rättviseprincipen framgår diskrimineringsförbud och
likabehandling, vilket kan antas vara en företeelse, eller snarare rådande bakomliggande
värden i svensk rätt som inte uttryckligen framgår på avtalsrättens område. Upplysningsplikt
och näringsidkarens stränga krav i konsumentförhållanden är ytterligare gemensamma
ståndpunkter i DCFR och svensk rätt. Den generella skillnaden består egentligen av att
principerna uttryckligen är reglerade i DCFR, medan rättstillämparen i svensk rätt intar en
mer flexibel ställning. Å andra sidan är principernas innehåll formulerade på ett såpass svagt
sätt i DCFR att de kan vara att anse som lika flexibla. Definitionerna i DCFR är troligtvis vad
som skiljer sig från svensk rätt i allra största grad. Uttryckligt framtagna definitioner kan
247
Exempelvis begreppet god sed och god tro (good faith and fair dealing).
35
framstå som ett förutsebart system, men ett obundet och flexibelt ställningstagande, såsom i
svensk rätt, kan resultera i större grad rättssäkerhet. Det vore förutsebart om alla domstolar
tolkade begrepp i enlighet med en i förväg bestämd definition, men det vore samtidigt mindre
rättssäkert eftersom tolkning av begrepp kan variera över tid.
5.2.3
Modellregler kontra tolkningsmetoder
Inte heller modellreglerna är tillräckligt preciserade för att kunna tillmötesgå en
harmonisering inom EU. Modellreglerna, som tolkas mot bakgrund av principerna, borde
också vara beroende av medlemsländernas individuella syn på frågan. Reglerna är inte heller
så konkreta i förhållande till den harmonisering som är målet; domstolarna ges ett alltför stort
utrymme i och med normativt formulerade rekvisit.
Gemensamt för både DCFR och svensk tolkningslära är de subjektiva omständigheternas
företräde framför objektiva sådana. Det individuella tillmäts i första hand störst betydelse,
vilken är den generella princip som genomsyrar DCFR och den svenska tolkningsläran. 248 En
annan gemensam punkt är den svenska dolusmodellens motsvarighet i DCFR. Regeln eller
modellen bör dock i rättstillämpningen ge olika resultat eftersom ondtros-rekvisitet är olika
formulerade. Notera att detta inte är ett faktum eftersom DCFR:s tolkningsregler inte
tillämpats i praktiken. I svensk rätt är rekvisitet som bekant formulerat ‖inse eller måste inse‖,
medan det i DCFR är ‖inse eller rimligen kan förväntas inse‖. Till synes verkar det råda en
gradskillnad i rekvisiten, där dolusmodellen lättare torde kunna tillämpas enligt DCFR:s
version. Det går dock inte att konstatera att så är fallet i och med att ordet ‖rimligen‖ är en
rimlighetsstandard som är högst normativt och därmed upp till rättstillämparen att tolka. I och
med att regeln inte tillämpats, går det inte att ge ett säkert besked härom.
När inte tillräckligt med tolkningsdata är för handen för en subjektiv tolkning, ska
rättstillämparen både enligt svensk tolkningslära och DCFR gå vidare till en objektiv tolkning.
Det råder koherens i att rättstillämparen enligt både DCFR och svensk tolkningslära vid
subjektiv respektive objektiv tolkning är fri att beakta alla omständigheter som varit synbara
för medkontrahenten vid eller innan avtalsslut; allt kan vara relevant. 249 Vidare borde det
enligt båda tolkningslärorna i första hand vara aktuellt med en språklig analys av avtalet.250 I
och med att rättstillämparen enligt båda tolkningslärorna i princip ska ta hänsyn till all data av
relevans i sammanhanget, så kan ingen vidare slutsats dras förrän rättspraxis har skapats på
området.
I och med oklarhetsregelns ursprung i ett EU-direktiv och dess tvingande karaktär så är
den en ofrånkomlig företeelse i båda tolkningslärorna. Gemensamt är också att
oklarhetsregeln har ett begränsat tillämpningsområde, inte bara konsumentförhållandet, utan
även att den normalt tillämpas när rättstillämparen efter den subjektiva respektive objektiva
tolkningen fortfarande är oklar på hur avtalet ska tolkas. Regeln får m.a.o. tillämpas när
rättstillämparen finner det lämpligt, med ett visst mått av restriktivitet. Vidare kan konstateras
248
Parternas gemensamma vilja prioriteras över nästintill allt annat. I DCFR synes detta uttryckligen i regelform.
I svensk rätt framgår det främst i praxis, och det uttryckligen i rättsfallen där lagstadgat formkrav åsidosattes,
med undantag för Grönfors försök att nedtona partsviljans betydelse.
249
I DCFR anges visserligen i regelform vissa avgränsande omständigheter. Dock är dessa inte uttömmande,
varför rättstillämparen egentligen inte är bunden av listan.
250
I DCFR: ‖the meaning‖ en förnuftig person skulle ha givit avtalet. Kommentaren tyder på en utröning av
parternas uttryckta viljor eftersom en gemensam partsvilja vid det här laget inte går att fastställa.
36
att resterande tumregler kan anses representera sunt förnuft. Det råder koherens i
tolkningslärorna att samtliga tolkningsmaximer måste ge vika i förhållande till den subjektiva
och objektiva tolkningen. Att en för hand skriven klausul på ett ensidigt upprättat avtal har
företräde framför det i förväg tryckta måste anses spegla parternas gemensamma vilja. Det
torde m.a.o. innefattas redan av den subjektiva tolkningen. DCFR II.-105-106 har även
kommit till uttryck i svensk rättspraxis, t.ex. att avtalet ska ses som en sammanhängande
helhet. I dessa regler ges inte mycket utrymme att påvisa skillnader i rättstillämpningen
eftersom de är såpass generella; de kan antas överensstämma i rättstillämpningen, ty vi inte
kan veta det med säkerhet förrän DCFR har blivit föremål för prövning.
37
6. Slutsatser
I svensk rätt råder det inga delade meningar om att parternas avtal i huvudsak är föremål för
avtalsinnehållets fastställande; avtalet, och inte rättskälleläran, analyseras. Utgångspunkten
inom ramen för avtalstolkning har traditionellt sett varit att försöka fastställa den
gemensamma partsavsikten, varigenom avtalet kan ses som lag parterna emellan. På ett
övergripande plan kan det, utifrån den genomförda analysen, slutsatsen dras att det i svensk
tolkningslära knappast föreligger något enhetligt eller påtagligt mönster. I analysen framkom
visst underlag för att mönster kan identifieras i utpekade verksamhetsområden. På vissa
områden rör sig mönstret främst om uppställda kriterier som utgångspunkt i vägen för att
fastställa avtalsinnehållet. Tolkningsverksamheten präglas dock i sin helhet av individualitet
avseende beteende, omständigheter, språkbruk och avtalet som en sammanhängande helhet.
Det måste anses vara svårt att tolka motstående parters avsikter när de inte uttryckligen
framgår av deras avtal. Vi anser att en förutsättning för att fastställa parternas verkliga
avsikter, måste vara att låta göra en enskild bedömning av samtliga omständigheter i varje
fall. Varje avtal måste ses som ett nytt utredningsunderlag som kan komma att kräva
anpassade tolkningsmetoder då olika människor sannolikt uttrycker sina avsikter på ett
egenartat sätt.
Den svenska tolkningsläran är starkt präglad av en icke-systematiserad verksamhet.
Tolkningsreglerna i DCFR, som till sin natur är uppfångade i en systematiserad samling, visar
många likheter i uppbyggnaden: De subjektiva omständigheternas företräde framför de
objektiva, följt av tolkningsmaximerna. Utgångspunkten i båda verken är alltid att de
individuella omständigheterna tillmäts störst betydelse, vilket kan anses vara en generell
princip som genomsyrar både tolkningsreglerna i DCFR, men likväl tolkningsverksamheten i
svensk rätt. Det kan inte dras en skarp gräns mellan verksamheterna eftersom båda, trots den
uppenbara motsatsen i sättet att systematisera innehållet, ändock syftar till att åstadkomma
resultat enligt liknande kriterier eller underlag. Vi kan, liksom i svensk tolkningslära, också
identifiera fördelar med regelverket i DCFR. Rättssäkerhet måste ses som en viktig byggsten
inom ramen för juridiken och demokratins värde i ett samhälle och därtill förutsebarheten i
rättstillämparens handlande. DCFR bidrar med avtalstolkning i form av ett icke-uttömmande,
men förutsebart regelverk, då både rättstillämpare och medborgare på förhand enkelt kan
navigera sig igenom reglerna och bilda sig en uppfattning om vilka omständigheter som
kommer att ligga till grund för den juridiska bedömningen, istället för att söka kunskap i ett
inte föga underlag av rättspraxis. Denna uppfattning anser vi dock måste ställas mot det
faktum att ett sådant tillvägagångssätt begränsar tolkningsunderlaget på så sätt att
utgångspunkten för tolkning blir rättsreglerna, snarare än det faktiska tolkningsunderlaget –
avtalsparterna och avtalet i fråga.
DCFR:s regler på avtalstolkningens område har hittills inte prövats av domstol, varför
vårt undersökningsunderlag är regelverket och medföljande kommentarer. Undersökningen
visar att tolkningsverksamheterna i sin helhet är lika i teorin, men att de troligtvis – dock inte
38
nödvändigtvis – tillämpas olika på grund av olika formulerade rekvisit och olika
rättstillämpande domstolar med olika juridiska traditioner. Inte minst heller på grund av den
bundenhet som ett regelverk medför, i förhållande till den fria ställning rättstillämparen kan
inta i svensk rätt. Vi anser att en friare ställning medför en för rättstillämparen bättre position
att faktiskt utreda frågan, utifrån parternas viljor och inte lagstiftarens, eftersom ett bundet
system kan medföra orättvisa om frågan inte utreds med utgångspunkt i de enskilda
omständigheter som ligger till grund för bedömningen. Vi förbigår dock inte det faktum att en
friare ställning samtidigt innebär minskad förutsebarhet, men att denna kostnad inte överstiger
rättvisan som skipas.
Avtalstolkning kan för många vara svårt att begripa sig på dels på grund den av den
oklarhet som råder mellan parterna, men också dels på grund av den stora mängd
omständigheter som ligger till grund för den juridiska bedömningen. Härmed kan det till och
med påstås att avtalstolkning är ett område styrt av sunt förnuft snarare än juridik.
39
Käll- och litteraturförteckning
Offentligt tryck
Svenskt
NJA II 1915
Lagstiftning om avtal och andra rättshandlingar på
förmögenhetsrättens område.
SOU 1974:83
Generalklausul i förmögenhetsrätten.
Prop. 1975/76:81 s. 10
Med förslag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, m.m.
Bet. 2005/06:LU12
Associationsrättsliga frågor, m.m.
Faktapromemoria 2009/10:
FPM 118
Grönbok om alternativ för europeisk avtalsrätt.
Motion 2011/12:C406
En modern avtalslag.
EU-rättsligt
EU-direktivet 93/13/EEG
Om oskäliga villkor i konsumentavtal.
2001/C 255/01. Communication from the Commission to the Council and the European
Parliament on European Contract law.
2003/C 63/01. Communication from the Commission to the European Parliament and the
Council — A more coherent European contract law — An action plan.
COM (2004) 651 final. Communication from the Commission to the European Parliament and
the Council – European Contract Law and the revision of the acquis: the way forward.
COM (2011) 635 final. Proposal for a regulation of the European parliament and of the
council on a Common European Sales Law.
Litteratur
Böcker
Adlercreutz, Axel & Gorton, Lars, Avtalsrätt I, 13:e uppl., Studentlitteratur, Lund 2011.
Adlercreutz, Axel & Gorton, Lars, Avtalsrätt II, 6:e uppl., Studentlitteratur, Lund 2010.
Adlercreutz, Axel & Mulder, Bernard Johann, Avtal. Lärobok i allmän avtalsrätt, 13:e uppl.,
Nordstedts juridik, Stockholm 2013.
40
Adlercreutz, Axel, Om nullitet och kompetensogiltighet, Festskrift till Anders Agell, s. 1-18,
Lustus, Uppsala 1994.
Agell, Anders, Rättsdogmatik eller konstruktiv rättsvetenskap, Festskrift till Strömholm, s.
35-62, Lustus, Göteborg 1997.
Bergström, Carl Fredrik & Hettne, Jörgen, Introduktion till EU-rätten, Studnetlitteratur, Lund
2014.
Bernitz, Ulf & Kjellgren, Anders, Europarättens grunder, 4:e uppl., Nordstedts juridik,
Stockholm 2010.
Bernitz, Ulf, Heuman, Lars, Leijonhufvud, Madeleine, Seipel, Peter, Warnling-Nerep,
Wiweka, Vogel, Hans-Heinrich, Finna rätt, 11:e uppl., Nordstedts juridik, Stockholm 2010.
Bernitz, Ulf & Kjellgren, Anders, Introduktion till EU, 3.e uppl., Nordstedts juridik,
Stockholm 2010.
Bernitz, Ulf, Standardavtalsrätt, 7:e uppl., Nordstedts juridik, Stockholm 2008.
Dahlman, Christian, Neutralitet i juridisk forskning, Studentlitteratur, Lund 2006.
Fohlin, Paulo, Avtalstolkning, Lustus, Uppsala 1989.
Grönfors, Kurt & Dotevall, Rolf, Avtalslagen, 3:e uppl., Nordstedts juridik, Stockholm 1995.
Hellner, Jan, The parol evidence rule, Festskrift till Bertil Bengtsson, s. 185-206, Libris,
Stockholm 1993.
Hellner, Jan, Försäkringsrätt, 2:e uppl., Jure, Stockholm 1965.
Hellner, Jan, Metodproblem i rättsvetenskapen – studier i förmögenhetsrätt, Jure, Stockholm
2001.
Holm, Anders, Den avtalsgrundande lojalitetsplikten, Linköpings universitet, Linköping
2004.
Jansohn, Åsa och Kjellin, Henrik, Vad är oskäligt? En analys av 36 §, volym 2, Juristförlaget
Stockholm, Lund, 1990.
Korling, Fredric & Zamboni, Mauro, Juridisk metodlära, Studentlitteratur, Lund 2013.
Lehrberg, Bert, Avtalstolkning, I.B.A, 3:e uppl., Uppsala 2003.
Lehrberg, Bert, Förutsättningsläran: allmänna betingelser för möjligheten att frånträda
rättshandlingar på grund av okända eller oförutsedda omständigheter, Lustus, Uppsala 1989.
41
Peczenik, Aleksander, Juridikens teori och metod, Fritze, Stockholm 1995.
Peczenik, Aleksander, Vad är rätt?, Fritze, Stockholm 1995.
Ramberg, Christina, En ny avtalslag, SvJT 2011s. 32-45.
Ramberg, Jan, Avtalstolkningsmetoder, Festskrift till Gösta Walin, Nordstedts juridik,
Stockholm 2002 s. 499-511.
Ramberg, Jan & Ramberg, Christina, Allmän avtalsrätt, 9:e uppl., Nordstedts juridik,
Stockholm 2014.
Samuelsson, Joel, Utdrag ur ”Tolkningslärans gåta. En studie i avtalsrätt”, Uppsala Working
Paper 2010:11.
Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, 2:a uppl., Nordstedts juridik,
Stockholm 2007.
Schulze, Reiner, Common Frame of Reference and Existing EC Contract Law, 2:a uppl.,
München 2009.
Somma, Alessandro (red.), The Politics of the Draft Common Frame of Reference, 2009
Alphen aan den Rijn: Kluwer Law International.
Strömholm, Stig, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 5:e uppl., Nordstedts juridik,
Stockholm 1996.
Taxell, Lars Erik, Avtalsrätt – bakgrund, sammanfattning, utblick, Nordsteds juridik,
Stockholm 1997.
Twigg-Flesner, Christian, The Europeanisation of Contract Law, London 2008.
Vahlén, Lennart, Avtal och tolkning, Nordstedts juridik, Stockholm 1960.
Votinius, Sacharias, Varandra som vänner och fiender, Stockholm 2004.
Wilhelmsson, Thomas, Standardavtal och oskäliga avtalsvillkor, Helsingfors 2008.
Yxklinten, Ahlgren, Ulf, Karin, Avtalsrätten en inledning, 11:e uppl., Malmö 2000.
Artiklar
Agell, Anders, Rationalitet och värderingar i rättsvetenskapen, SvJT 2002 s. 243-260.
Collins, Hugh, Reviews on Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law:
Draft Common Frame of Reference (DCFR) Interim Outline Edition, prepared by the Study
Group on a European Civil Code and the Research group on EC Private Law (Acquis group),
42
The Modern Law Review nr. 5 2008, s. 840-844.
Cherednychenko, Olha O., Fundamental Rights, Policy Issues and the Draft Common Frame
of Reference for European Private Law, European Review of Contract Law nr. 1 2010, s. 3965.
Dufwa, Principer för europeisk försäkringsavtalsrätt (PEICL), JT 2010-2011 nr. 2, s. 358359.
Eidenmüller, Horst, Faust, Florian, Grigoleit, Hans Christoph, Jansen, Nils, Wagner, Gerhard
och Zimmermann, Reinhard, The common Frame of Reference for European Private Law –
Policy choices and Codification Problems, Oxford Journal of Legal Studies nr. 4 2008, s.
659-708.
Eidenmüller, Horst, Party Autonomy, Distributive Justice and the Conclusion of Contracts in
the DCFR, European Review of Contract Law nr. 2 2009, s. 109-130.
Grigoleit, Hans Christoph & Canaris, Claus-Wilhelm, Interpretation of Contracts, ed.
Hartkamp, Arthur m. fl., Towards a European Civil Code, Kluwer Law International 2011, s.
586-618.
Herre, Johnny, DCFR och svensk rätt, SvJT 2012 s. 933-940.
Herre, Johnny, Svensk rättspraxis, SvJT 2005 s. 754-800.
Hesselink, Martijn W., Mak, Chantal & Rutgers, Jacobien W., Constitutional Aspects of
European Private Law: Freedoms, Rights and Social Justice in the Draft Common Frame of
Reference, Centre for the Study of European Contract Law Working Paper Series nr. 5 2009.
Heuman, Lars, Hjälpvetenskapernas betydelse för rättstillämpningen och rättsvetenskapen, JT
2005/06 s. 768 -790.
Kleineman, Jan, Till frågan om rättsvetenskapen som omedelbart verkande rättskälla, JT
1994/95 s. 621-646.
Lind, Johan, Rättsfallsanalyser – recension eller analys?, JT 1995/96 s. 232-240.
Mekki, Mustapha & Kloepfer-Pelèse, Martine, Good faith and fair dealing in the DCFR,
European Review of Contract Law nr. 3 2008, s. 338-374.
Munukka, Jori, Transnationella principer – rättskälla vid bestämning av återförsäljares rätt
till uppsägningstid, Ny juridik 1:10 s. 21-31.
Olsen, Lena, Rättsvetenskapliga perspektiv, SvJT 2004 s. 105-145.
Panek, Grzegorz, Relevance of circumstances in which the contract was concluded to contract
interpretation under the DCFR (II. - 8:102), Heiderhoff, Bettina & Żmij, Grzegorz (eds.),
Interpretation in Polish, German and European Private Law s. 61-75.
43
Peczenik, Aleksander, Juridikens allmänna läror, SvJT 2005 s. 249-272.
Rodhe, Knut, Svensk rättspraxis, Förmögenhetsrätt: Förpliktelsers uppkomst och
obligationsrätt 1960-1965, SvJT 1968 s. 177-225.
Rosengren, Jonas, Engelsk avtalstolkning i ett svenskt perspektiv, SvJT 2010 s. 1-22.
Samuelsson, Joel, Avtalstolkning på europeiska. Del I: Systemet, SvJT 2012 s. 962-985.
Samuelsson, Joel, Avtalstolkning på europeiska. Del II: Reglerna, SvJT 2012 s. 986-1012.
Sandgren, Claes, Vad gör juristen? Och hur? – del II, JT 1990/00 s. 867-893.
Sandgren, Claes, Är rättsdogmatiken dogmatisk?, TfR 2005 s. 648-656.
Schmidt, Folke, Typfall, partsavsikt och partsculpa. Riktlinjer för avtalstolkning, SvJT 1959
s. 497-520.
Schultz, Mårten, Europeiska civilrättsprinciper, JFT nr. 6 2009 s.762-793.
Schultz, Mårten, Värden, värderingar och juridik, JT 1999/00 s. 986-1001.
Strömholm, Stig, Användning av utländskt material i juridiska monografier, SvJT 1971 s.
251-263.
Troiano, Stefano, To What Extent Can the Notion of “Reasonableness” Help to Harmonize
European Contract Law? Problems and Prospects from a Civil Law Perspective, European
Review of Private Law nr. 5 2009, s. 749-787.
Von Bar, Christian, Common Frame of Reference for European Private Law – Academic
Efforts and Political Realities, Eletronic Journal of Comparative Law vol. 12.1 2008 s. 1-10.
44
Rättsfallsförteckning
Arbetsdomstolen
AD 1933 nr 144
AD 1942 nr 86
AD 1971 nr 21
Högsta domstolen
NJA 1921 s. 511
NJA 1940 s. 179
NJA 1941 s. 563
NJA 1948 s. 620
NJA 1949 s. 87
NJA 1949 s. 664
NJA 1957 s. 69
NJA 1959 A 41
NJA 1959 s. 590
NJA 1961 s. 315
NJA 1961 s. 695
NJA 1963 s. 683
NJA 1964 s. 152
NJA 1968 s. 570
NJA 1969 A 39
NJA 1969 s. 409
NJA 1974 s. 526
NJA 1979 s. 401
NJA 1981 s. 552
NJA 1982 s. 800
NJA 1985 s. 178
NJA 1985 s. 717
NJA 1986 s. 366
NJA 1986 s. 495
NJA 1986 s. 596
NJA 1987 s. 845
NJA 1988 s. 408
NJA 1990 s. 24
NJA 1991 s. 319
NJA 1992 s. 403
NJA 1996 s. 410
NJA 1997 s. 5
NJA 1999 s. 575
NJA 2004 s. 682
NJA 2004 s. 862
NJA 2006 s. 53
NJA 2008 s. 392
NJA 2009 s. 672
NJA 2010 s. 416
NJA 2010 s. 629
NJA 2011 s. 600
45

Avtalstolkning, juridik eller sunt förnuft?

Transcription

Similar documents

Entreprenadavtalet i en allmän avtalsrättslig kontext – särskilt om

Finns det en omförhandlingsplikt?

Grundläggande krav på rent spel

Överklagande av en hovrättsdom – grovt rån

Ö 4586-14 - Högsta domstolen

Open Access - LUP - Lunds universitet

Open Access

Högsta domstolen Sida 1 av 13 Högsta domstolen målnummer

Påföljdbestämning i narkotikamål 2

Ställt utom rimligt tvivel