Överklagande av en hovrättsdom – grovt rån

Rättsavdelningen
Överklagande
Sida 1 (9)
Datum
Dnr
2015-03-30
ÅM 2015/2145
Byråchefen Hedvig Trost
Högsta domstolen
Box 2066
103 12 Stockholm
Överklagande av en hovrättsdom – grovt rån
Klagande
Riksåklagaren
Box 5553
114 85 Stockholm
Motparter
AH
Ombud och offentlig försvarare:
Advokaten BE
LS
Ombud och offentlig försvarare:
Advokaten PS
Saken
Grovt rån
Överklagade avgörandet
Göta hovrätts, avd. 01, dom den 3 mars 2015 i mål nr B 3483-14
_________________
Postadress
Gatuadress
Telefon
E-post
Box 5553
114 85 STOCKHOLM
Östermalmsgatan 87 C
010-5625000
registrator@aklagare.se
Telefax
Webbadress
010-5625299
www.aklagare.se
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
Överklagande
Sida 2 (9)
Dnr
ÅM 2015/2145
Yrkande
Jag yrkar att Högsta domstolen, med ändring av hovrättens dom, dömer AH
och LS för grovt rån enligt 8 kap. 6 § brottsbalken och dömer dem till väsentlig
längre fängelsestraff än de av hovrätten utmätta.
Bakgrund
Åtalet
Åklagaren åtalade AH
gärningsbeskrivning.
och
LS
för
grovt
rån
enligt
följande
Målsäganden AB har den 21 augusti 2014 lagt ut en annons på internetsajten
Blocket om att hon har ett Rolexarmbandsur att sälja.
AH, LS och ytterligare en person har därefter den 25 augusti 2014 tagit sig till
målsägandens bostad på ---vägen i ---. I bostaden har de tillsammans och i
samförstånd medelst våld enligt vad som anges nedan och som för målsäganden
framstått som trängande fara, stulit två Rolexarmbandsur, en låda innehållande
smycken samt en bärbar dator till ett sammanlagt värde av omkring 200 000 kr
från AB.
Inne i hallen har LS och AH tagit ett grepp om målsägandens hals/mun. LS och
AH har därefter tejpat henne i ansiktet med silvertejp, varvid även munnen,
näsan och halsen tejpats för. De har vidare släpat in målsäganden i
vardagsrummet där de, med hjälp av silvertejp, bundit ihop hennes ben och
handleder, varvid målsäganden orsakats smärta och blånader. De har därefter
tillgripit ett armbandsur som målsäganden bar på sig, samt övrigt ovan angivet
gods.
Brottet bör bedömas som grovt eftersom gärningsmännen genom vad som
beskrivits ovan visat synnerlig råhet.
Tingsrättens dom
Tingsrätten dömde AH och LS för grovt rån enligt 8 kap. 6 § brottsbalken.
Påföljden för AH bestämdes till fängelse i fyra år. Påföljden för LS bestämdes
till fängelse i fyra år och sex månader. Påföljden avsåg även brottsligheten i tre
tidigare avgöranden.
När det gäller rånbrottets rubricering anförde tingsrätten följande.
I aktuellt fall har det inte varit frågan om ett impulsstyrt händelseförlopp.
Tvärtom har brottet utförts på ett metodiskt sätt och utredningen har visat att
brottet föregåtts av planering. AB är 72 år och brottet har genomförts mot henne
i hennes bostad. I bostaden bor även hennes handikappade dotter. Att dottern
bor i bostaden har AB upplyst AH och LS om kort tid efter att AH och LS
tillsammans kommit in i hennes bostad. Hon har då även bett dem att lämna
bostaden. Trots detta har AH och LS fortsatt att genomföra rånet. AB har
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
Överklagande
Sida 3 (9)
Dnr
ÅM 2015/2145
bundits på flera ställen med tejp. Tejpningen har suttit mycket hårt. Hon har haft
svårigheter att andas. Hon har då hon varit tejpad förflyttats från hallen till ett
annat rum. I det sistnämnda rummet har tejpningen av henne fortsatt och hon
har sedan lämnats där. Hon har då varit bunden mycket hårt på flera ställen med
tejp. Ovissheten om det fortsatta händelseförloppet har varit särskilt
skrämmande för henne, vilket AH och LS måste ha förstått. Ingen av AH och
LS har bidragit till att hon kunnat få undsättning. I stället har AH och LS tagit
med sig det tillgripna godset från bostaden och satt sig själva i säkerhet. På
grund av det anförda har AH och LS visat sådan råhet att de ska fällas till ansvar
för grovt rån.
I påföljdsdelen anförde tingsrätten följande.
AH förekommer under ett avsnitt i belastningsregistret. Han har den 20
november 2013 dömts för stöld och snatteri till villkorlig dom i kombination
med dagsböter, 40 x 50 kr.
För brottet grovt rån döms till fängelse i lägst fyra och högst tio år. AH har
medverkat i utredningen, vilket är hedersamt av honom, men den
omständigheten utgör inte särskilda skäl att döma till lindrigare straff än vad
som är föreskrivet för brottet. Att han medverkat i utredningen och att han haft
en underordnad roll vid utförandet av gärningen gör att straffmätningsvärdet
avseende honom motsvarar fängelse i fyra år. Med hänsyn till det höga
straffvärdet kan annan påföljd än fängelse inte komma i fråga. På grund av det
sagda bestäms påföljden för honom till fängelse i fyra år.
LS förekommer under 26 avsnitt i belastningsregistret. Den 6 februari 2013
dömdes han för narkotikabrott till skyddstillsyn. Den 21 oktober 2013 dömdes
han för 12 fall av bedrägeri. Vid det tillfället beslutades att den tidigare utdömda
skyddstillsynen även skulle omfatta de nya brotten. Den 20 augusti 2014
dömdes han för stöld. Även vid det tillfället beslutades om fortsatt
skyddstillsyn.
LS har vid brottets genomförande haft en mer drivande roll än AH. Bl.a. har det
varit LS som haft med sig den tejp som använts vid tillfället. Den uppgiften har
AH lämnat och tingsrätten finner ingen anledning att ifrågasätta den.
Tingsrätten finner att straffvärdet för det brott som LS gjort sig skyldig till
motsvarar mer än fyra års fängelse. Med hänsyn till det höga straffvärdet kan
annan påföljd än fängelse inte komma i fråga.
LS har begått aktuellt brott under pågående prövotid för skyddstillsyn. Den
påföljden ska undanröjas och påföljden för de brotten ska istället bestämmas till
fängelse.
På grund av det sagda och efter att skälig hänsyn tagits till vad LS genomgått
till följd av domen på skyddstillsyn bestäms påföljden till fängelse i fyra år och
sex månader.
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
Överklagande
Sida 4 (9)
Dnr
ÅM 2015/2145
Hovrättens dom
Såväl AH som LS överklagade tingsrättens dom och yrkade att brottet skulle
rubriceras som rån och att fängelsestraffet skulle sättas ned.
Hovrätten ändrade tingsrättens dom på så sätt att hovrätten dömde de tilltalade
för rån enligt 8 kap. 5 § första stycket brottsbalken och bestämde påföljden för
AH till fängelse i tre år och för LS till fängelse i tre år och fyra månader.
Hovrätten anförde följande när det gällde frågan om rubricering.
Åklagaren har gjort gällande att rånet ska bedömas som grovt rån med
påstående att de tilltalade visat synnerlig råhet. Det finns, som tingsrätten
angett, flera graverande omständigheter som talar för att så varit fallet, såsom
det sätt på vilket rånet planerats och genomförts. I praxis kan emellertid ses en
viss återhållsamhet i att rubricera ett rån som grovt rån, särskilt i fall som det
förevarande då vapen inte använts och det inte har varit fråga om ett alltför
utdraget händelseförlopp. Mot den bakgrunden finner hovrätten, även om det är
fråga om ett mycket allvarligt rånbrott, att det inte ska bedömas som grovt rån.
I påföljdsfrågan anförde hovrätten följande.
Med utgångspunkt i hovrättens rubricering bör när det gäller AH och LS
fängelsestraffets längd sättas lägre än vad tingsrätten gjort. Beträffande LS
beaktar hovrätten vid straffmätningen även straffvärdet av brottsligheten i de
undanröjda domarna samt vad LS undergått i fråga om verkställighet.
Grunderna för mitt överklagande
Den rättsliga regleringen
Enligt 8 kap. 5 § brottsbalken döms den som stjäl medelst våld å person eller
medelst hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara för
rån till fängelse i lägst ett och högst sex år. Är ett sådant brott grovt ska enligt 8
kap. 6 § samma balk dömas för grovt rån till fängelse i lägst fyra och högst tio
år.
Vid bedömningen av om ett rån är att bedöma som grovt ska, enligt den
aktuella bestämmelsen, särskilt beaktas om våldet var livsfarligt eller om
gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller om han
annars visat synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst sätt utnyttjat den rånades
skyddslösa eller utsatta ställning. Av ordalydelsen framgår att uppräkningen
inte är uttömmande. Det ska således vid bedömningen av om brottet är grovt
göras en helhetsbedömning av omständigheterna vid brottet. (Se bl.a. NJA
2011 s. 466 p. 3; jfr dock NJA 1999 s. 25.)
Rättstillämpningen har präglats av en viss återhållsamhet när det gäller att anse
rånbrott som grova (se NJA 1999 s. 25 med däri angivna rättsfall).
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
Överklagande
Sida 5 (9)
Dnr
ÅM 2015/2145
Med livsfarligt våld och svår kroppsskada avses samma saker som när det
gäller dessa uttryck i bestämmelsen om grov misshandel i 3 kap. 6 §
brottsbalken (se NJA II 1962 s. 207).
Högsta domstolen har i ett antal fall prövat hur rån som utförts med skjutvapen
ska bedömas (se bl.a. NJA 1972 s. 323, NJA 1981 s. 335, NJA 1989 s. 829,
NJA 1994 s. 732, NJA 1999 s. 25 och NJA 2002 s. 270). Om hot framställts
med hjälp av skarpladdade vapen vid rån mot banker eller andra
penninginrättningar eller mot taxiförare är utgångspunkten att rånet ska
bedömas som grovt rån (se bl.a. NJA 1972 s. 323 och NJA 2002 s. 270).
Exempel på att gärningsmannen visat synnerlig råhet är att den rånade utsätts
för långvarigt frihetsberövande (se NJA 1967 s. 93).
Vid bedömningen av den rånades skyddslösa eller utsatta ställning åsyftas bl.a.
ensamboende som pga. sjukdom, handikapp eller ålder har särskilt svårt att
värja sig. Rån under sådana omständigheter innefattar ofta även synnerlig
råhet. Både bankpersonal och taxichaufförer kan också sägas befinna sig i en
skyddslös eller utsatt ställning. (NJA II 1962 s. 208, Lena Holmqvist,
Brottsbalkskommentaren 8:6 s. 3 samt Nils Jareborg och Sandra Friberg,
Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2010, s. 156.)
I NJA 1988 s. 321 hade en person tryckt en sönderslagen Coca Cola-flaska
nedanför halsen på en kassörska, samtidigt som han tog en bunt sedlar i den
öppna kassalådan. Den sönderslagna flaskan utgjorde ett farligt tillhygge, som
hade kunnat förorsaka kassörskan allvarlig skada. Någon skada orsakades dock
inte. När kassörskan grep tag i flaskan, släppte rånaren den omedelbart och
sprang sin väg. Vid en samlad bedömning fann Högsta domstolen inte att
gärningsmannen visat synnerligen råhet eller att han på ett hänsynslöst sätt
utnyttjat annans skyddslösa ställning, varför rånet inte bedömdes som grovt
rån.
I NJA 1992 s. 357 fann Högsta domstolen att en av två gärningsmän som trängt
in i en blind mans bostad och bestulit denne på föremål till ett värde av 20 000
kr skulle dömas för grovt rån, då han bl.a. hotat att sticka en kniv i
målsäganden och strimla honom i ansiktet med kniven. Enligt Högsta
domstolen hade den tilltalade på ett hänsynslöst sätt utnyttjat målsägandens
skyddslöshet pga. blindheten.
I NJA 1999 s. 25 trängde ett antal personer sig in i en villafastighet där endast
en 18-årig pojke befann sig. De band ihop hans händer och fötter samt hotade
honom med en pistol, varefter de genomsökte huset. Den pistol som användes
var ett kombinerat gas, skrämsel- och signalvapen och enligt domstolarna var
inte annat visat än att vapnet var oladdat. Högsta domstolen uttalade att
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
Överklagande
Sida 6 (9)
Dnr
ÅM 2015/2145
situationen för målsäganden helt visst måste ha varit skrämmande. Våldet som
utövats mot honom var emellertid inte livsfarligt eller särskilt rått. Inte heller
hotet var särskilt kvalificerat. Högsta domstolen hänvisade till att viss
återhållsamhet gäller när det avser att rubricera rån som grovt och fann att rånet
inte var att anse som grovt.
I NJA 2011 s. 466 överfölls en person på gatan av tre personer och tvingades,
sedan hans fickor genomsökts, under hot att uppe sin adress, varefter han
fördes till sin bostad där han hölls frihetsberövad under hotfulla och
skrämmande former medan bostaden genomsöktes. Rånet utfördes på ett
metodiskt sätt och med likgiltighet för målsägandens situation. Ovissheten om
det fortsatta händelseförloppet ansågs ha varit särskilt skrämmande för
målsäganden. Vid en allsidig bedömning av samtliga omständigheter fann
Högsta domstolen att brottet skulle bedömas som grovt rån.
Min bedömning
Av betydelse för bedömningen av huruvida det här aktuella rånbrottet ska
bedömas som grovt är enligt min uppfattning i första hand huruvida AH och
LS har visat synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst sätt utnyttjat den rånades
skyddslösa ställning. Om så inte skulle vara fallet är fråga om gärningen vid en
allsidig bedömning av samtliga omständigheter ändå bör bedömas som grovt
rån.
Enligt min uppfattning har de bägge tilltalade, som är två unga, starka män,
genom att ge sig på AB, en äldre dam, och hennes svårt handikappade dotter i
deras bostad och därvid med kraft tejpa AB över ansiktet och på kroppen på ett
hänsynslöst sätt utnyttjat målsägandens skyddslösa ställning.
Rånet har också präglats av hänsynslöshet och råhet genom att gärningsmännen
med kraftig silvertejp har tejpat flera varv runt ABs hals, mun och näsa, vilket
fått till följd att hon haft mycket svårt att andas, samt tejpat ihop hennes armar,
lår och anklar, vilket fått till följd att hon haft mycket svårt att röra sig.
Gärningsmännen placerade också en påse över ABs huvud, vilken påse hon
dock lyckades få av sig. När gärningsmännen därefter lämnat AB tejpad,
liggande på golvet har de varit fullkomligt likgiltiga inför huruvida hon över
huvud taget skulle kunna få hjälp att ta sig loss. Att hon inte själv, eller med
hjälp av sin dotter, skulle kunna ta sig loss måste för gärningsmännen ha
framstått som uppenbart. Det får tillskrivas lyckliga omständigheter att AB
ändå förmådde hasa sig fram till sin telefon och därefter lyckades nå sin andra
dotter per telefon.
Det är givet att situationen för AB måste ha upplevts synnerligen skrämmande
och ångestfylld. AB har själv uppgett att hon inte trodde att hon skulle
överleva. Hon har efter händelsen mått mycket dåligt, framför allt psykiskt.
Hon har haft svårt att behålla maten och har gått ner sex kilo.
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
Överklagande
Sida 7 (9)
Dnr
ÅM 2015/2145
AH och LS har enligt min mening visat en råhet som vida går utöver den råhet
som ligger i att tillfoga någon sådana skador eller sådant lidande som alltid
uppstår när någon använder våld eller hot om våld för att stjäla.
Vid bedömningen ska också tas i beaktande att brottet var mycket väl planerat.
Före rånet kontaktades målsäganden per telefon flera gånger av de tilltalade för
att diskutera ett eventuellt köp av Rolexklockan, varvid falska namn uppgavs.
De tre gärningsmännen begav sig därefter från Linköping till Skövde, en
sträcka på cirka 13 mil, för att genomföra rånet. De hade med sig handskar och
silvertejp. Därefter besökte en av dem målsäganden, varvid han angav falskt
namn, under förespegling att han var intresserad av Rolexklockan. Vid besöket
måste de tilltalade ha fått klart för sig att målsäganden var en äldre dam. Efter
detta besök genomförde gärningsmännen rånet. Att beakta är också att
händelseförloppet, även om det inte var utdraget, inte heller var hastigt
övergående. Under rånet har de tilltalade tejpat AB, flyttat henne från hallen till
vardagsrummet, tejpat henne ännu mer och därefter genomsökt huset. Att
målsäganden så snabbt efter det att de tilltalade hade lämnat huset lyckades
kalla på hjälp och på så sätt komma loss är omständigheter som låg helt utom
gärningsmännens kontroll.
Enligt min uppfattning bör gärningen bedömas som grovt rån med särskild
hänsyn till att AH och LS vid rånet visat synnerlig råhet och på ett hänsynslöst
sätt utnyttjat målsägandens skyddslösa eller utsatta ställning. Om så inte
befinns vara fallet bör gärningen vid en allsidig bedömning av samtliga
omständigheter bedömas som grovt rån.
Vid rubriceringen bör också beaktas den ändring i 29 kap. 1 § andra stycket
brottsbalken som genomfördes den 1 juli 2010 och som syftar till en
straffskärpning för gärningar som inneburit allvarliga angrepp på någons liv
eller hälsa eller trygghet till person, däribland rån och grovt rån (prop.
2009/10:147 s. 41). Högsta domstolen har NJA 2011 s. 89 uttalat att det får
antas att avsikten med ovan nämnda lagändring inte endast varit att påverka
straffvärdebedömningen inom givna straffskalor utan också varit att
åstadkomma en förskjutning mellan de olika graderna av exempelvis
misshandelsbrott, så att något fler fall än tidigare kommer att bedömas som
grova brott. Martin Borgeke m.fl. har i en artikel anfört att rånbrott som
tidigare har legat på gränsen för att bedömas som grova, fortsättningsvis
normalt kommer att bli bedömda som grova rån (Martin Borgeke m.fl., SvJT
2011, Straffvärdebedömningen av allvarliga våldsbrott, s. 80).
Beaktande vad som ovan anförts anser jag att den gärning AH och LS har
begått ska bedömas som grovt rån enligt 8 kap. 6 § brottsbalken. Vid en sådan
utgång bör AH och LS dömas till väsentligt längre fängelsestraff än de av
hovrätten utmätta.
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
Överklagande
Sida 8 (9)
Dnr
ÅM 2015/2145
Skälen för prövningstillstånd
Enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken får prövningstillstånd
meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet
prövas av Högsta domstolen (prejudikatdispens). För att bevilja prövning enligt
denna punkt krävs alltså att ett avgörande av Högsta domstolen blir av generell
betydelse för bedömningen av framtida mål som innehåller liknande
frågeställningar. Den enskildes intresse av att få till stånd en prövning i Högsta
domstolen kan alltså inte föranleda prövningstillstånd på denna grund (Peter
Fitger, Rättegångsbalken, s. 54:26).
Som framgår ovan har Högsta domstolen tidigare prövat ett antal fall som
gäller gränsdragningen mellan rån av normalgraden och grovt rån. Dessa fall
har emellertid främst gällt rån som genomförts med hjälp av skjutvapen eller
fall där målsäganden utsatts för frihetsberövanden och där händelseförloppet
varit utdraget.
Högsta domstolens avgörande NJA 2011 s. 466 skiljer sig från detta fall bl.a.
genom att det i detta fall inte är fråga om ett utdraget händelseförlopp. Inte
heller har några hot uttalats. Däremot har gärningen varit mycket skrämmande
och hänsynslös samt begåtts mot en äldre person i hemmet.
Det är angeläget att Högsta domstolen preciserar och vidareutvecklar sin praxis
när det gäller under vilka omständigheter ett rån som inte genomförts med
hjälp av skjutvapen ska bedömas som grovt, särskilt då rånet, som i detta fall,
begås mot en äldre, försvarslös person i hemmet. Att osäkerhet råder i
rättstillämpningen när det gäller om fall som detta ska rubriceras som rån eller
som grovt rån illustreras av att tingsrätten och hovrätten på samma underlag
har kommit till skilda slutsatser i rubriceringsfrågan.
Sakomständigheterna i målet är väl utredda, varför målet är lämpligt för en
prövning i Högsta domstolen.
De nya kvalifikationsgrunder i 8 kap. 6 § andra stycket brottsbalken som
Utredningen om skärpta straffrättsliga åtgärder mot organiserad brottslighet har
föreslagit (SOU 2014:63) har enligt min uppfattning inte någon betydelse för
frågan om prövningstillstånd bör meddelas i detta mål. Utredningens förslag
bereds för närvarande inom Regeringskansliet.
Sammanfattningsvis skulle en prövning av överklagandet vara av stor vikt för
ledning av rättstillämpningen.
Om Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd kan det också bli aktuellt
att pröva tillämpligheten av 29 kap. 5 § första stycket 5 brottsbalken i den
lydelse som träder i kraft den 1 april 2015 och som innebär att rätten vid
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
Överklagande
Sida 9 (9)
Dnr
ÅM 2015/2145
straffmätningen utöver brottets straffvärde i skälig utsträckning ska beakta om
den tilltalade frivilligt angett sig eller lämnat uppgifter som är av väsentlig
betydelse för utredningen av brottet (SFS 2015:78, prop. 2014/15:37).
Jag delar hovrättens bedömning när det gäller vad som är utrett i målet.
Prövningstillståndet kan därför begränsas till att avse hur brottet ska bedömas
samt vilken påföljd som bör ådömas de tilltalade.
Bevisuppgift m.m.
Jag ber att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen
meddelar prövningstillstånd.
Anders Perklev
Hedvig Trost
Kopia till:
Utvecklingscentrum Stockholm
Åklagarkammaren i Skövde (AM-143594-14)