Remissyttrande Södra Östersjön

LANTBRUKARNAS
RIKSFÖRBUND
REMISSYTTRANDE
2015-05-04
Vattenmyndigheten i Södra Östersjöns
vattendistrikt
Remissyttrande över Vattenmyndigheten i Södra
Östersjöns vattendistrikts förslag till åtgärdsprogram
Dnr 537-5346-2014
Inledning/sammanfattning
LRF ställer sig kritisk till flera grundläggande förutsättningar för
Vattenmyndighetens förslag. Föreslagna åtgärder och de kostnader som
åtgärdspaketet innebär är inte ställt i relation till samhällets andra mål. Det
betyder också att en bredare politisk grund behövs för beslut. Kostnader av den
omfattning som föreslås måste prövas mot andra samhällsmål som
sysselsättning, landsbygdsutveckling, livsmedelsproduktion och att undvika
export av miljöpåverkan mm.
Sverige som andra länder måste producera mat. Ett rimligt åtagande för
Sverige är minst självförsörjningsnivå, eftersom vi är ett glest befolkat land
med globalt sett goda odlingsförhållanden, vad gäller såväl jordar som
vattentillgång och klimat. Det betyder inte att vi måste odla kaffe eller sluta
dricka kaffe. Det betyder bara att nettoexporten av livsmedel måste vara lika
stor som nettoimporten. I Sverige ligger vi nu på en självförsörjandegrad
motsvarande drygt 50 %. Jordbruket behöver alltså fördubblas i landet. Detta
måste bl.a. avspeglas i miljökvalitetsnormerna för vatten!
Vårt samhälle måste alltså upprätthålla och öka livsmedelsproduktionen.
Därför måste värdet av att god åkermark tas ur produktion genom t.ex.
skyddszoner eller anläggande av våtmarker tas med i kostnadsberäkningen.
Värdet av att ta åkermark ur produktion måste ställas mot effekter av att annan
mark (äldre jordbruksmark) återtas i bruk och de effekter det ger, eller
intensifiering på befintlig jordbruksmark och dess påverkan på vatten. Den
sammantagna effekten på vattnet blir sannolikt mindre av att inte göra åtgärder
som tar odlingsmark ur produktion, eftersom kostnaden blir högre och mer
areal går åt då det är den bästa åkermarken som vi brukar nu och
ny/återupptagen mark ger därför lägre produktion. Detta är bara ett exempel på
H:\Dokument\Lars-Ove Johansson\Remissyttrande Södra Östersjön.docx
Enhet
Postadress
Postnr Ort
Besöksadress
adress
Tfn Tfn direkt
Växel Tfn växel
www.lrf.se
Lantbrukarnas Ekonomi AB
Säte Stockholm
Org.nr SE556032926901
REMISSYTTRANDE
Dnr 537-5346-2014
2015-05-04
den totala avsaknaden av konskevensanalys för samhället av
Vattenmyndighetens förslag.
LRF tolkar materialet som åtgärdsförslagen bygger på som att man i
miljökvalitetsnormerna utgår från ett landskap där det inte finns människor,
eller i varje fall betydligt färre människor än det finns idag. Man får intrycket
av att miljökvalitetsnormerna inte tar hänsyn till vad som är ekologiskt möjligt
att uppnå med nuvarande mänskliga population runt Östersjön givet att denna
ska vara netto-självförsörjande, och alltså inte exportera miljöpåverkan till
andra delar av världen. När en art (i det här fallet människan) ökar kraftigt i
antal i ett område påverkas andra arter och miljön, enligt grundläggande
ekologisk teori. Vi saknar helt bedömningar av vad ekosystemet kan prestera
med nuvarande mänskliga population och dess behov av mat, energi och vatten
från systemet. För att kunna sätta nåbara miljökvalitetsnormer måste detta
beaktas, annars stannar miljökvalitetsnormerna i en onåbar utopi. Det är inte
konstruktivt att blicka bakåt och se hur det har sett ut. Vi måste istället blicka
framåt och se hur det skulle kunna se ut i ett hållbart ekosystem med en ökande
mänsklig population.
LRF tolkar också slutsatserna i åtgärdspaketet som mycket märkliga när det
gäller bördefördelningen mellan land och stad. ”Miljökvalitetsnormen” för
staden och dess påverkan verkar vara satt efter vad den är – en kraftigt
modifierad miljö. Att landsbygden för att försörja staden är lika kraftigt
modifierad har inte beaktats.
Konstgjorda och kraftigt modifierade vatten
Sveriges tillämpning av klassningen när det gäller kraftigt modifierade vatten
är märklig. Även om man inte vill bedöma ett vatten som är dämt, dikat eller
delvis grävt som kraftigt modifierat måste miljökvalitetsnormerna sättas efter
vad som är uppnåeligt och lämpligt beroende på vattnets förutsättningar. Att
blicka tillbaka mot ett ”ursprungstillstånd” flera hundra år bakåt motsägs av all
annan tolkning av vattenverksamhet, där t.ex. ett dike anses ha ”uppnått ett
naturtillstånd” om det inte rensats på mer än 20 år.
I vissa fall nedklassas vatten till mycket dålig status pga en damm, medan
andra vatten med en damm kan klassas som ”naturliga” och dammen påverkar
knappt bedömningen. Tillexempel Orranäsasjön vid Orrefors, en helt
”konstgjord” sjö som knappast skulle funnits där utan dammen, är klassad som
naturlig. Samtidigt som åtgärdsförslag för dammen är ”utrivning eller fiskväg”.
Om utrivning skulle bli fallet skulle sjön i stort sett försvinna.
Vattenmyndigheten behöver således ta bättre vara på möjligheten att använda
2(17)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537-5346-2014
2015-05-04
klassning som kraftigt modifierat vatten, såväl för vatten som påverkas av
markavvattning och sjösänkning som vatten som för länge sedan dämts till ett
nytt naturtillstånd.
PPP- förorenaren betalar
Att förorenaren betalar är en av vattendirektivets grundprinciper. Tanken är
god. Om man har en likartad tillämpning av vattendirektivet i hela EU så
fungerar PPP där förorenaren klart kan definieras, åtminstone på föroreningar
som kan kopplas till en bestämd verksamhet. Då går det att lägga kostnader på
näringsidkare utan att konkurrensen snedvrids. Men om inte åtgärdsförslagen
är synkroniserade mellan länder/regioner så snedvrids konkurrensen.
Det är svårt att fördela bördan mellan olika verksamheter för diffusa utsläpp.
Olika situationer i olika länder bidrar till konkurrenssnedvridningar även om
tillämpningen av direktivet är lika. För jordbrukets del inom Södra Östersjöns
geografiska område är risken stor att konkurrensen skulle snedvridas även om
alla andra fick samma pålagor, eftersom här finns så mycket mera vatten än i
de flesta regioner i ett europeiskt perspektiv.
En möjlighet för fördelning av kostnader, som också har en grund i
vattendirektivet, är att ta ut den på konsumtionen av dricksvatten. På så vis
fördelas kostnadsbördan för ett rent vatten rättvist mellan land och stad. Ett
annat skäl till en sådan kostnadsfördelning är att stora delar av föroreningarna
kommer via nedfall, som ingen enskild kan belastas för och som dessutom ofta
kommer från andra länder. Därtill är en stor del av miljöproblemen orsakade av
”gamla synder” och härrör från ämnen eller metoder som inte längre är tillåtna.
Sammantaget betyder detta att bonden får ta ansvar för mycket som definitivt
inte hör till verksamheten enligt PPP. Genom att fördela kostnaden efter
befolkning/nyttjare av rent vatten av dricksvattenkvalitet får man en
”rättvisare” fördelning av kostnader för diffusa utsläpp än PPP ger.
Miljökvalitetsnormer
LRF anser att juridiskt bindande miljökvalitetsnormer som fastställs per
vattenförekomst ger fel grund att arbeta efter. Merparten av de länder som har
EU:s vattendirektiv att förhålla sig till arbetar istället mot mål för god
vattenkvalitet. Vår bedömning är att merparten av de problem som vi och andra
ser med vattendirektivsarbetet har sin grund i den svenska särlösningen
miljökvalitetsnormer per vattenförekomst.
3(17)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537-5346-2014
2015-05-04
Om miljökvalitetsnormer ska användas måste en helt annan grund för hur de
fastställs användas. Miljökvalitetsnormer måste sättas efter en situation där vi i
Sverige är nettosjälvförsörjande på livsmedel och andra råvaror. Om vi inte gör
det exporterar vi ”miljöproblem” till andra länder. Därför måste
miljökvalitetsnormer sättas utifrån bästa möjliga teknik att producera tillräcklig
mängd näring till vår befolkning och den oundvikliga påverkan på vatten och
mark som det leder till.
Sett i ett globalt rättviseperspektiv borde vi vara nettoproducenter på mat,
eftersom vi har en kombination av goda odlingsbetingelser som bl.a beror av
god tillgång på vatten, bördiga jordar och en jämförelsevis mycket låg
befolkningstäthet. Nedklassning av vatten pga ”för mycket jordbruksmark” kan
därför aldrig accepteras. Miljökvalitetsnormerna runt hela Östersjön måste
naturligtvis sättas med förutsättningen att regionen ska vara nettoproducenter
av mat och andra förnybara förnödenheter.
Ett fortsatt arbete i samma linje som nu kräver istället att en nedklassning av
merparten av våra vatten till måttlig status. Då kan man även med nuvarande
system ta hänsyn till människans oundvikliga påverkan på vattnet. Vår
bedömning är dock att en annan utgångspunkt för miljökvalitetsnormerna inte
bara är rimlig utan en mycket bättre och mera pedagogisk väg framåt, om vi
verkligen vill att alla ska förstå och vilja jobba mot ett bättre vatten.
Åtgärderna till Jordbruksverket
Vi anser att Jordbruksverkets, liksom övriga myndigheters, viktigaste verktyg
för att nå jord- och skogsbruket är rådgivning. Alla vill ha ett rent vatten, och
alla är beredda att bidra. Så länge kostnaderna ligger på verksamhetsutövaren
måste frivillighet råda. Lämpliga styrmedel förutom rådgivning är miljöstöd,
riktlinjer och mål för större områden.
Om man anser att rådgivning fungerat dåligt så betyder inte det att lagstiftning
är bättre. En förutsättning för ett lyckat resultat är att alla förstår vad som
behöver göras och varför. Information är svårt. Man måste alltid utgå från vad
mottagaren uppfattar, vilket inte alltid överensstämmer med vad avsändaren av
informationen/rådgivaren uppfattar som sitt budskap. En utvecklad rådgivning
och utveckling av t.ex Greppa näringen kräver en analys av vad som hittills
fungerat respektive inte fungerat. Utveckling förutsätter att man lär av vad man
gjort hittills. Framgångsfaktorer (och misslyckanden) kan utvärderas mycket
bättre än vad som gjort hittills. Innan man har en tydlig bild av detta känns
lagstiftning eller föreskrifter som ett synnerligen olämpligt förslag. Det har
4(17)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537-5346-2014
2015-05-04
också kommit utvärderingsresultat som visar väldigt goda effekter av Greppa
näringen.
Kostnaderna för rådgivning och tillsyn bör också ställas mot varandra och
utvärderas efter effektivitet. Vår bedömning är att rådgivning är en mycket
mera kostnadseffektiv åtgärd än tillsyn.
Åtgärder mot näringsläckage från jordbruket
De flesta åtgärder som berör jordbruket avser att minska övergödningen av
sjöar, vattendrag och hav. Av de åtgärder som genomförts, eller av andra skäl,
kan vi i vissa områden tydligt se minskad övergödning. Ett mycket stort
problem är brist på utvärdering av redan genomförda åtgärder.
Det går inte att odla livsmedel utan att tillsätta näring, och väldigt sällan kan
man odla utan att påverka vattenföringen. De flesta jordar måste dräneras, och
många av Sveriges goda jordar ligger på gammal havs- eller sjöbotten eller på
vad som varit översilnings- eller våtmark. Att inte beakta detta när man sätter
miljökvalitetsnormer är att sticka huvudet i sanden och låtsas som om vi skulle
kunna ha en natur som på 1800-talet. Istället måste vi ta höjd för ett
expanderande effektivt jordbruk. Det går att kombinera med bra vatten. Men
det går inte att kombinera med att man blickar bakåt vilket man uppenbarligen
har gjort när man bestämt miljökvalitetsnormerna. Dessa måste därför
omarbetas över hela linjen med blicken framåt och med en ökad
jordbruksproduktion i centrum.
Specifikt för Södra Östersjön är omfattningen och inriktningen på jordbruket. I
området finns landets djurtätaste områden. Här finns också delar av Sveriges
mest produktiva åkermark. Dessutom har vi stora potentiella ”punktutsläpp” av
näringsämnen i form av översvämningsområden som Emån.
I åtgärdsprogrammet för Södra Östersjön finns en källfördelning över läckaget
av kväve och fosfor på sid 82. Vi vill påpeka att detta för stora delar av Södra
Östersjöns avrinningsområde är siffror som räknats fram med modeller som
utgår från forskning och långsiktiga försök som gjorts i främst Halland. Öland,
Gotland och kust- och skärgårdsområdena i östra delen av distriktet har helt
andra förhållanden, bl.a nederbörd och på öarna även jordart. Mycket lite
forskning har genomförts i dessa områden.
Med detta menar vi inte att försöka friskriva jordbruket från ett ansvar. Men vi
menar att siffrorna måste betraktas för vad de är, nämligen antaganden. Vi har
t.ex. sett i de mätningar som görs att en kraftig minskning av fosfor och kväve
påvisas mitt i det synnerligen intensiva jordbruksområdet söder om Kalmar.
5(17)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537-5346-2014
2015-05-04
Samtidigt vet vi att många reningsverk ”bräddar” vid höga flöden och det finns
ingen möjlighet att kontrollera vad det betyder konkret. Andra ”punktutsläpp”
som inte kan kvantifieras är t.ex. Emåns sommaröversvämningar (och
sannolikt översvämningar även andra tider på året).
I åtgärdsprogrammet saknas den fördelning mellan antropogen påverkan och
bakgrundspåverkan som fanns i motsvarande diagram i underlagsmaterialet för
samrådet 2009. Även om också dessa siffror bygger på antaganden så är det
alltid viktigt att visa vad som är teoretiskt möjligt att åstadkomma, och vad vi
med dagens teknik och kunskap om ekosystemen aldrig kommer att kunna
uppnå. Det vore också intressant att ta del av en framtidsprognos som utgår
från de minskande flöden som hittills uppmätts från jordbruket.
På sid 83 konstateras att förutom fånggröda kan man inte belägga vilken effekt
många av de åtgärder som jordbruket vidtagit har. Då måste vän av ordning
ifrågasätta – varför ska dessa åtgärder genomföras om de kostar pengar? För
slutsatsen utgående från de antaganden som Vattenmyndigheten själv gör om
källfördelning med mera leder till att jordbrukets bidrag till N- och P-läckage i
det normala brukandet kraftigt minskat. Det behövs en mycket bättre
beskrivning av vad som uppnåtts med de åtgärder som genomförts hittills.
Innan vi har bättre stöd för att genomföra åtgärder bör särskilt åtgärder som
innebär att odlingsmark tas ur produktion undvikas, eftersom dessa ger en
dubbel kostnad – både kostnaden för åtgärden och kostnaden för att ersätta den
odlade arealen med annan areal eller intensifiering.
Generellt har för lite hänsyn tagits till trögheten i biologiska system. Det tar tid
från åtgärd till resultat. Utvärderingar är generellt eftersatta. Det är inte rimligt
att föreslå åtgärder med stora konsekvenser utan bättre underlag, och då
framför allt att ha bättre kontroll på effekten av det som redan gjorts.
LRF vill hänvisa till Rapport 6661 – mars 2015 från Naturvårdsverket om
uppföljning av Sveriges miljökvalitetsmål. Nedan citerade stycke ur rapporten
är från miljömålet Ingen övergödning.
Enligt preliminära resultat är Sverige nära att nå sina belastningsmål för kväve till
Östersjön, medan det kommer att ta längre tid att nå målen för fosfor. Trenden för
utsläpp av kväve och fosfor är nedåtgående och även utsläppen till luft visar på
nedåtgående trender. Det är viktigt att påpeka att övergödningssituationen förändras
mycket långsamt och att uppnådda utsläppsmål inte omedelbart innebär ett bra
miljötillstånd, speciellt inte i havet.
Vidare önskar LRF hänvisa till Åtgärdsprogram för havsmiljön Dnr 3563 – 14
från Havs och Vattenmyndigheten.
6(17)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537-5346-2014
2015-05-04
Bakgrundsbelastning innefattar näringsläckage i naturen så som från fjäll, myr och
skog, liksom läckage på grund av erosion. Även luftdeposition av näringsämnen på
inlandsvatten (oavsett hur eller var näringsämnen producerades) räknas som
bakgrundsbelastning. Bakgrundsbelastningen svarar för nästan 60 % av all näring som
når havet från Sverige.
Utöver påverkan från bakgrundsbelastning och mänsklig verksamhet blir näring
tillgänglig genom frisättning av näringsämnen som har varit bundna i sediment, så
kallad internbelastning. Den långa omsättningstiden för vatten i Östersjön tillsammans
med den upplagring av näringsämnen som skett i exempelvis bottensedimenten
innebär att det kommer att ta lång tid (ca 100 år) innan man ser signifikanta positiva
effekter av åtgärder trots att tillförseln har minskat.
Det tredje citatet om näringsläckage som LRF vill ta med är hämtat från
Jordbruksverket.
Från 1985 till 1995 minskade utlakningen av kväve från jordbruket, före retention,
med 25 procent och mellan 1995 och 2009 med ytterligare 12 procent. Jordbrukets
ammoniakutsläpp minskade med 22 procent 1995-2012, tack vare täckta
gödselbrunnar, större lagringskapacitet och förbättrad spridningsteknik för
stallgödseln, men även ett minskat djurantal. Effekten av tidigare fosforgödsling dras
vi fortfarande med, eftersom fosfor binds hårt i jorden och frigörs under lång tid.
Därför dröjer det innan vi ser resultaten av vidtagna åtgärder. Dock minskade
fosforläckaget från jordbruket med nio procent mellan 1995 och 2009. Minskad
djurproduktion, mindre gödsling och skyddszoner vid vattendrag påverkade
fosforutsläppen mycket. Både fosfor- och kväve utnyttjas också allt mer effektivt, så
att mer av näringen hamnar i de färdiga produkterna.
Sammantaget blir det väldigt tydligt att jordbruket gjort mycket för att minska
växtnäringsläckaget, men resultatet av ansträngningarna kan vi ännu bara
skönja. Det är viktigt att ha detta i åtanke när nya åtgärder föreslås.
Kostnadseffektiviteten i åtgärder måste prövas också mot redan vidtagna
åtgärder vars resultat vi inte ser än.
Strukturkalkning är en sådan åtgärd vars effekter debatteras, och som har olika
effekt på olika typer av jordar. Erfarenheten är att effekten varierar stort mellan
olika jordarter och att förutsättningarna för god kontakt mellan kalk och lera är
avgörande. Det är inte realistiskt att tro att sådana förutsättningar föreligger i
hela landet till nettokostnaden 0 kr. Den samhällsekonomiska analysen behöver
således justeras för att avvägningarna ska bli mera balanserade.
Lantbrukarens egen kunskap om sin mark nyttjas alldeles för lite vid åtgärder
som t.ex. anpassade skyddszoner. En markägare vet ofta var vattnet rinner och
kan bedöma hur t.ex. en anpassad skyddszon bäst skulle kunna anläggas.
Denna kunskap måste tas tillvara bättre. All platsspecifik kunskap behöver tas
tillvara, och förutom vattenkompetens behövs jordbrukskompetens hos
7(17)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537-5346-2014
2015-05-04
myndighetspersoner som är med i processen. Det är inte lämpligt att
kommunen får ansvar för att peka ut skyddszoner eller förelägga om åtgärd.
Vi vet att kunskapen om särskilt fosforläckage är dålig, och att vi ofta inte kan
bedöma när och hur fosfor läcker. Allmän kunskap från forskarkollektivet
säger att 90% av fosforn läcker från 10% av arealen under 1% av tiden. Om
detta stämmer borde mycket större fokus läggas på att försöka identifiera de
”punktutsläpp” av fosfor som sker och hitta åtgärder som fungerar mot detta.
Misstankar borde riktas mot tillfällen med mycket regn och kraftiga flöden,
översvämningar, men även tillfällen när åtgärder görs av andra än jordbruket,
t.ex. vägarbeten och dragning av ledningar. Det kanske inte är åtgärder som
berör stora delar av jordbruksmarken som är de mest effektiva.
LRF:s bedömning är att åtgärder mot bräddning av reningsverk torde höra till
de mera kostnadseffektiva åtgärder man kan genomföra.
Markavvattning
Markavvattning behandlas mer eller mindre i ett antal av åtgärdsförslagen, bl.a.
åtgärd 7 till Naturvårdsverket.
Vi delar synen att det råder oklarheter i regelverket kring markavvattning.
Ökad tydlighet är därför positivt. Vi anser dock att för stort fokus läggs vid
naturvårdsaspekter när markavvattning diskuteras. Mat/naturresursproduktion
borde jämställas med naturvärden vid bedömningar. Det är oundvikligt att
naturen påverkas när den brukas. Vi behöver bruka naturen för att överleva.
Markavvattning är nästan alltid en viktig del i jordbruksföretag, och ofta
nödvändigt för skogsproduktion.
Markavvattning liksom gödsling är oundviklig för nästan all odling. Vi känner
idag ingen väg att producera mat som inte kräver växtnäring eller innebär
någon form av vattenpåverkan. I vårt land med ett årligt nederbördsöverskott
består den påverkan oftast av markavvattning, i många andra länder oftast
bevattning.
LRF är bekymrade för hur Kammarkollegiets strategi för omprövning av
markavvattningsföretag och tillståndskrav för lagliga dikningar kommer att
utvecklas. Föreläggande om att söka nytt tillstånd för sekelgamla anläggningar
är ett helt orimligt förfarande, som inte är förenligt med våra gängse krav på
rättssäkerhet. Rättskraften i äldre tillstånd måste respekteras. LRF utgår från att
omprövningar av miljöskäl finansieras av samhället.
8(17)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537-5346-2014
2015-05-04
LRF föreslår att Skogsstyrelsen och Jordbruksverket får i uppdrag att ta fram
en vägledning om miljövänliga dikesåtgärder, som inkluderar ekologiskt
funktionella zoner.
Våtmarker/dammar
Åtgärdsförslagen för enskilda vattenförekomster inom Södra Östersjöns
område omfattar ofta två specifika åtgärder. Dels förslås på många platser
anläggning av våtmarker. Att anlägga en våtmark innebär i praktiken ofta att
man dämmer för någonstans. Dels föreslås på många platser utrivning av
dammar. Vår bedömning är att dessa åtgärder sammantaget leder till
inkonsekvenser om det övergripande syftet är att öka andelen våtmarker och
hålla vatten kvar längre, högre upp i systemen. Samma inkonsekvenser kan
utläsas om grävda/rensade diken. När är det positivt eller negativt för t.ex.
näringsläckaget?
Noteras bör i samband med våtmarker att jordbruksmark är ett väsentligt
samhällsintresse och det har nyligen uppmärksammats att kommuner inte
bejakar detta i tillräckligt stor utstäckning vid detaljplanering. LRF anser det
främmande att vattenmyndigheterna vill lägga 2% av hela landets areal under
vatten, och öka målet för våtmarksanläggning från 6000 till 50000 hektar.
Utrivning av dammar som funnits i 100-tals år innebär en stor påverkan på
såväl kultur- som naturmiljön. Vi anser att det är ett felaktigt synsätt att
”återställa” något som varit på ett sätt i 100-tals år. Om man jämför med
modern vattenlagstiftning så anses t.ex. ett dike som inte rensats ha återtagit sitt
naturtillstånd på dryga 20-talet år. En damm som har funnits mer än 100 år
måste vara det naturliga tillståndet. Fiskfauna och andra djur och växter har
sedan länge anpassat sig till rådande förhållanden.
Trots att kulturvärden poängteras i flera av åtgärdsförslagen verkar ingen
hänsyn ha tagits till detta i övriga åtgärdsförslag eller i miljökvalitetsnormerna.
Här krävs en konsekvens i materialet. Vi ser också en stor inkonsekvens i hur
olika det som människan byggt hanteras på land och i vatten. På land ska t.ex.
stenmurar bevaras i största möjliga utsträckning. I vatten ska samma murar
rivas.
Om dammen används eller inte anser LRF i grunden vara irrelevant. Den finns
där, den har ofta funnits där under lång tid och den skapar en vattenspegel som
inte skulle finnas utan dammen. Den vattenspegeln är en viktig del av många
människors vardag. Många badplatser skulle försvinna om alla åtgärdsförslag
som innebär utrivning av dammar skulle verkställas. Vår bedömning är att
9(17)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537-5346-2014
2015-05-04
merparten av åtgärdsförslagen som innebär utrivning av damm saknar
verklighetsförankrad konsekvensbeskrivning. Självklart är det dessutom
positivt om dammen används till produktion av förnybar el.
Åtgärder som fisktrappor eller omlöp för fri vandring är inte heller alltid
lämpliga. Innan sådana görs för dammar som funnits sedan lång tid bör
biologin uppströms noggrant utredas. Det är inte självklart att vandrande fisk
skulle utgöra ett positivt tillskott. De arter som finns har anpassat sig till
rådande förhållanden, och där finns kanske värden som skulle gå förlorade. På
många platser är det också oklart om det någonsin funnits vandrande fiskarter,
och man måste i varje fall ställa sig frågan om det är rätt använda pengar att se
till att möjligheten alltid ska finnas för fisken att vandra.
Värdet av en fisktrappa eller omlöp måste alltid ställas i relation till
kostnaderna, och kostnaden ska belastas den som vill ha upp fisken eller har
någon vinning av detta. Vi vill poängtera att tolkningen av vattendirektivet är
tämligen skev vad gäller fisk. Alla ställer upp på och vill ha rent vatten, men
fiskförekomst är inte samma sak. Fiskförekomst beror i alla insjövatten av
historiska faktorer, faktorer som orsakats av människan eller ”naturliga”
förändringar som skapat barriärer. Därför anser vi att man alltid måste utgå
från nuläget (och fastställa miljökvalitetsnormen från nuläget) och när åtgärder
diskuteras måste ekonomin ställas mot naturvärde eller värde för en enskild
näring, oavsett om det är sportfiske, turistnäring, bad, elproduktion eller
jordbruk.
Generellt anser vi att fisk utgör en alldeles för tung del i hur
miljökvalitetsnormerna är satta. Visst är sportfiske viktigt, men det måste
prioriteras i relation till andra värden, som t.ex. kulturmiljö, näringsverksamhet
(som vi menar normalt väger tyngre än sportfiske om inte dessa kan samverka),
arter som t.ex. vissa groddjur som inte kan samexistera med fisk, och ekonomi
för den som står med kostnaderna.
Kostnader för miljötillstånd
Omprövning av miljötillstånd ingår inte i detta samråd. LRF ser dock skäl att
påpeka att vi inte anser att det är rimligt att en enskild tvingas ta kostnader för
omprövning av tillstånd som härrör från urminnes hävd eller 1918 års
vattenlag. I de fall sådana miljötillstånd ska omprövas måste det ske på det
allmännas bekostnad. Undantaget om det är markägaren som önskar en
omprövning av tillståndet. Det är inte rimligt att någon som åläggs ompröva ett
tillstånd enligt äldre lagstiftning eller urminnes hävd ska betala för detta.
Kostnader kan inte heller åläggas markägaren om en damm av någon anledning
10(17)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537-5346-2014
2015-05-04
ska rivas ut, eller en fisktrappa anläggas, och detta är mot markägarens
önskemål.
Grundvatten med otillfredsställande status
Ett fåtal grundvattenförekomster bedöms ha otillfredsställande kemisk status.
För åtminstone någon av dessa anges ”höga halter av bekämpningsmedel” som
skäl. Eftersom det rör sig om så få punkter, men en så pass allvarlig
bedömning, skulle vi önska en utförlig redovisning av underlaget per
förekomst detta avser. Ofta har det visat sig att förekomst av växtskyddsmedel
i grundvatten härrör från ”gamla synder”, dvs. preparat som inte använts på
många år. Dessutom handlar det om åtminstone ett preparat som även används
vid bl.a väganläggning och följaktligen kan läcka från vägar. Om det är
pågående verksamheter som ger föroreningen så är det viktigt att få reda på
detta, annars går det inte att komma tillrätta med problemet genom åtgärder i
fält.
Riskbedömning – växtskydd
De växtskyddsmedel som visat sig ha negativa effekter på annat än det de är
avsedda att ha negativa effekter på har fasats ut. Det betyder att riskerna med
växtskyddsmedel generellt har minskat. Sannolikheten att det kommer att
uppstå problem med vatten pga växtskyddsmedel där medlet inte tidigare varit
ett problem är därmed små.
Riskerna med växtskydd i dagens jordbruk är därför relativt små.
Utbildning/rådgivning i säkert växtskydd är den mest kostnadseffektiva
åtgärden för att komma tillrätta med problemen. Odling utan växtskyddsmedel,
oftast ekologisk odling, är ibland ett alternativ när det är möjligt med hänsyn
till bl.a. brukarens möjligheter och de naturgivna förutsättningarna.
Dricksvatten - vattenskyddsområden
Dricksvattnet behöver skyddas mot allvarliga föroreningar och risker. Att
inrätta vattenskyddsområden är ett sätt för tillsynsmyndigheterna att arbeta
systematiskt med frågan. LRF vill poängtera att ett dricksvatten skyddas främst
genom de praktiska försiktighetsåtgärder som verksamma inom området
genomför varje dag året om. Detta praktiska arbete pågår, och har länge pågått,
trots att något formellt skydd inte finns på många platser. Det är inte tillsynen
som skyddar vattnet, utan tillsynsobjekten. Den beskrivning i tredje stycket
11(17)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537-5346-2014
2015-05-04
under ”Förbättringsbehov … – vattenskyddsområden”, som signalerar att
situationen är alarmerande stämmer inte. Föroreningsriskerna från jordbruket,
som är det som i första hand regleras i vattenskyddsföreskrifter, har inte ökat
sedan läget för 30-40 år sedan. Utvecklingen går åt rätt håll på alla plan. Här
behöver vattenmyndigheten förtydliga sin text. Vattenmyndigheten behöver
också förtydliga att tillsynsmyndigheterna också behöver arbeta med
vägledning till medborgare och verksamhetsutövare inom nya och redan
beslutade vattenskyddsområden.
Det finns anledning att, av resursskäl, ifrågasätta vattenmyndighetens
ambitionsnivå gällande åtgärd 6 e för kommunerna. LRF föreslår att denna
omformuleras till:
inrätta vattenskyddsområden med föreskrifter för allmänna nuvarande och
framtida dricksvattentäkter med ett uttag om minst 10 m3/dygn eller som
försörjer fler än 50 personer
Vattenmyndigheten har vidare en grov missuppfattning vad gäller kostnader
för inrättande av vattenskyddsområden. De siffror som ingår i den samhällsekonomiska bedömningen, totalt ca 500 tkr per objekt, för inrättande av
vattenskyddsområden måste ersättas av en mer korrekt siffra. Kommunförbundet i Skåne uppskattade, tillsammans med LRF Skåne, kostnaden bara i
Skåne län till cirka 3 miljarder, inklusive ersättning för mark som tas ur
produktion. Vattenmyndighetens misstag är flagrant och de siffror som
presenterats i samrådsunderlaget kan under inga omständigheter användas i det
fortsatta arbetet utan en långt bättre genomlysning.
Kostnaden för tillsyn är också underskattad, eftersom där inte ingår kostnader
för den omfattande tillståndshantering som följer av vattenskyddsområde. Det
behöver också framgå att tillsynskostnaden inte kommer att belasta
kommunerna utan verksamhetsutövarna genom motsvarande avgiftsuttag.
Tabell F53 i den samhällsekonomiska analysen behöver kompletteras. Det bör
också vara väl känt för vattenmyndigheten att PPP inte anses tillämplig när det
gäller bevarandelagstiftning av den karaktär som slås fast i MB 7 kap.
LRF saknar uppmärksamhet kring olycksriskerna på vägarna samt
kontinuerligt dagvattenläckage, om vattenmyndigheten menar allvar med att i
verkligheten skydda dricksvattentäkterna.
Skogsmark
Skogsmark eller trädbevuxen mark anses generellt vara positivt för
vattenkvaliteten. Det finns sannolikt ingen marktyp som har ett lägre
12(17)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537-5346-2014
2015-05-04
bakgrundsläckage till vatten än skog. Den i och för sig tämligen rudimentära
forskning som gjorts visar att läckage från skogsmark främst härrör från
deposition, dvs. nedfall från luften som sker över all mark. Att fastställa
miljökvalitetsnormer för vatten som påverkas av skogsmark så att dessa inte
nås, betyder därför antingen att det är deposition/nedfallet som måste åtgärdas
eller att miljökvalitetsnormen är fel satt.
Vissa enskilda skogsbruksåtgärder kan ibland öka läckaget, men dessa måste
ses i relation till hur ofta de förekommer. Den normala omloppstiden för skog i
området är ca 80 år, dvs. slutavverkning sker bara på en åttiondel av marken i
avrinningsområdet per år, utan hänsyn taget till de stora arealer skog som
aldrig avverkas. Utslaget under den tiden betyder det ökade läckaget väldigt
lite. Undantaget är dikesrensning som fel utförd kan ge större påverkan. Rätt
utförd dikesrensning är därför viktigt, och detta är en fråga som såväl LRF som
t.ex. Södra är väl medveten om och aktivt arbetar för att sprida kunskap om.
Vi anser med stöd av ovanstående att åtgärder riktade till skogsbruket inte är
prioriterade. Dessa har högst marginell betydelse för vattenkvaliteten. Däremot
skulle åtgärder mot nedfallet ha betydelse, men Sverige har ju i vattenarbetet
slagit fast att åtgärder mot till exempel kvicksilvernedfallet inte är aktuella
eftersom vi inte själva styr över dessa.
Enskilda avlopp
I Södra Östersjöns vattendistrikt är enskilda avlopp en prioriterad källa till
övergödning. Det torde vara helt klart att vissa enskilda avlopp riskerar att
bidra till övergödningen. Men knappast alla. Eftersom åtgärder riktade mot
enskilda avlopp dessutom är de åtgärd som kostar mest (utan jämförelse) per
renat kilo fosfor eller kväve är det viktigt att inte använda schablon ”alla
enskilda avlopp” utan verkligen betrakta varje enskilt avlopp för sig och
bedöma om det finns skäl att tro att åtgärden är värd sitt pris. Särskilt i inlandet
finns många enskilda avlopp där påverkan på vatten sannolikt är låg eller
obefintlig.
Eftersom kostnaden för att åtgärda ett enskilt avlopp normalt är den högsta
relativa kostnaden för att minska N/P-belastningen ställer det extra höga krav
på att kunna styrka nyttan av åtgärden i det enskilda fallet. Här finns också en
stad-land aspekt. Vi anser att så få ”straffskatter” som möjligt ska drabba
landsbygden. I områden där det finns många enskilda avlopp och där avloppen
bedöms behöva åtgärdas måste kommunen överväga gemensamma
avloppslösningar. En kostnadsberäkning bör ställas mot den samlade kostnaden
för gemensamt avlopp, så att detta kan jämföras. Det är inte rimligt att enskilda
13(17)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537-5346-2014
2015-05-04
ska betala för avlopp om den totala kostnaden blir lägre för en gemensam
lösning.
Kostnadsberäkningarna
Vi är medvetna om att Vattenmyndigheterna inte har något ansvar för andra
kostnader än myndigheternas. Det innebär att samrådsmaterialet inte heller ger
något underlag för beslut. Innan åtgärder kan beslutas måste en fullständig
konsekvensbeskrivning göras som tar hänsyn till alla kostnader, både direkta
och indirekta. Detta visar med all tydlighet att denna frågeställning måste lyftas
till politikernivå för att få en helhetssyn.
Landsbygdsprogrammets del i kostnaderna?
Landsbygdsprogrammet har hittills finansierat stora delar av de åtgärder för ett
bättre vatten som jordbruket genomfört. Till exempel har det mycket
lyckosamma projektet Greppa Näringen finansierats via
landsbygdsprogrammet. I det nya programmet minskar dock möjligheterna att
finansiera specifika miljöåtgärder, liksom budgeten för projektverksamhet i
vattenvårdande syfte. Det betyder att det framöver kommer att finnas mindre
pengar för åtgärder i jordbruket. Att då föreslå mer åtgärder utan att diskutera
finansieringen av dessa ter sig märkligt. Detta är ytterligare en anledning till att
frågeställningen måste lyftas till politikernivå.
De tjänstemän som arbetat med åtgärdsprogrammet torde vara medvetna om att
det svenska jordbrukets konkurrenskraft är så låg att nedläggning är ett starkt
alternativ om kostnaderna ökar ytterligare. Förslagen ger därför intrycket av att
det finns en önskan att lösa vattenproblematiken just på det sättet. Inget
jordbruk = renare vatten? I Sverige i så fall. Vi kan vara helt säkra på att då
exporterar vi miljöproblem till andra delar av världen, och kanske till delar som
har sämre förutsättningar än vi att lösa dem.
För det kostar att genomföra ett framgångsrikt vattenarbete. Det har hittills
gjorts på ett fåtal platser i landet i pilotprojektform och kostnaderna för dessa
projekt har varit mycket stora. Vår bedömning är att det inte finns någon
realism i att genomföra motsvarande projekt för alla vattenförekomster utan
sänkta kvalitetskrav, som är en av de ventiler konstruktörerna av
vattendirektivet försett oss med. Lösningen på vattendirektivets åtaganden
måste därför ses med utgångspunkten att människan är en del i ekosystemen,
14(17)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537-5346-2014
2015-05-04
och inte något som står utanför och påverkar. Så fungerar nämligen inte
världen. Människans behov och påverkan måste räknas in när
miljökvalitetsnormer sätts.
Vi vill därför avsluta vårt yttrande med att klippa in ett positivt exempel på
framgångsrikt vattenarbete. Projektet som beskrivs avser Gamlebyviken. Det
ger en bra bild av hur man skulle behöva arbeta överallt om intentionerna i
åtgärdsprogrammet ska gälla. Det bör poängteras att projekt som detta kostar
mycket arbetstid för alla inblandade, förutom kostnaderna för själva
åtgärderna.
Framgångsfaktor i miljöprojektet har varit att det har fokuserats på att integrera
lantbrukarens lokala kunskap om marken och att det har funnits en flexibilitet vid
utförande av åtgärder. Lantbrukarna har haft ett stort deltagande redan från början
med de individuella gårdsbesöken där de studerade kartor och tillsammans gjorde
SWOT-analyser över lantbrukarens ”problemområden” i fältet. Under projektets gång
har projektledaren haft en kontinuerlig kontakt med var och en där man tillsammans
har diskuterat fram val av miljöåtgärder och det har gjorts många besök ute i fält.
Tidskrävande pappersarbete, höga kostnader och samarbetssvårigheter med
myndigheter har varit några av de hinder de stött på då de tidigare försökt göra
miljöåtgärder. Nu har det istället haft en person att vända sig till som driver projektet
och är ansvarig för pappersarbete och delfinansiering, lantbrukarna kan istället lägga
fokus på genomförandet av åtgärderna och har inte behövt lägga tid till att ”jaga fram”
pengar som en lantbrukare uttryckte det- åtgärdsarbetet har kunnat påbörjas med en
gång.
Ytterligare en framgångsfaktor har varit att många åtgärder har kunnat fokuseras på
ett litet avrinningsområde med ett fåtal lantbrukare vilket har underlättat
åtgärdsarbetet. Genom att fokusera på ett litet område har de kunnat mäta effekten
och de har redan kunnat se en tydlig effekt av de åtgärder som gjorts; dels har
vattnet blivit klarare, dels har lantbrukarna fått jämnare skördar. Som en lantbrukare
uttryckte det ”det bästa är att sitta ute i fält och se att det blir bättre-jag har aldrig haft
så bra skördar som nu”. Att ta del av de mätserier som gjorts och visar på resultat ser
de också som positivt. Den kanske allra viktigaste framgångsfaktorn i projektet har
varit det goda samtalsklimatet-att det har funnits en bra grund att stå på med bra
grannsämja och kommunikationsförmåga.
Samtliga intervjuade lantbrukare framhåller en önskan om ett helhetsgrepp på miljön i
lantbruket där man arbetar mer lokalt- helst ser de att det finns någon på varje
kommun som är ansvarig för detta. Idag uppfattar de istället att myndigheter har ett
tunnelseende som lägger stort fokus på detaljer och att det används termer, begrepp,
modeller och kartor vars innebörd kan vara svår att förstå och koppla till den egna
marken. Då lantbrukare är praktiker och tänker och ser på vattnet annorlunda än en
teoretiker är det viktigt att ha förståelse för varandras perspektiv och att som en av de
intervjuade citerade ”prata med bönder på bönders vis och lärda män på latin”. De
efterfrågar istället ett lokalt tänk i vattenförvaltningen; det är för den enskilde
lantbrukaren svårt att relatera övergödningsproblematiken i Östersjön till den egna
marken och vill att lantbrukarens egna kunskap om marken, som inte finns med på
kartor, tas med i det framtida vattenvårdsarbetet. Slutligen påpekas det viktiga i att
det finns en långsiktighet i projekten och att de drivs tills de blir självgående, helst att
de pågår under en hel växtföljd.
Slutsatser
Sammanfattning av de framgångsfaktorer som lokala miljöprojekt ger genom
samverkar med lantbruket i miljöarbete:
15(17)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537-5346-2014
2015-05-04
-
-
Det måste finnas en konkret målbild där fokus ligger både på
produktionsnyttan och miljön.
Satsa på minimalt med byråkrati så det blir en smidig process från
planerande till genomförande av åtgärder.
Tillåt flexibilitet i utförandet och låt lantbrukaren själv komma med
åtgärdsförslag.
Fokusera många åtgärder i ett litet område med ett fåtal lantbrukare för att
möjliggöra en tydlig effekt både i vattnet och ute i fältet.
Det är viktigt med en god samarbetsförmåga och kommunikation mellan alla
parter och att det genomförs många besök ute i fält där man tillsammans
diskuterar fram utförandet av åtgärder.
Långsiktigheten i projekten är viktig och bör helst pågå under en hel växtföljd för att
optimera valet av rätt åtgärd på rätt plats vid rätt tidpunkt.
Nedtecknat av Dennis Wiström, projektledare,Västerviks kommun
För LRF:s regioner med verksamhet inom Södra Östersjöns avrinningsområde;
LRF Skåne, LRF Sydost, LRF Jönköping, LRF Östergötland och LRF Gotland.
Stig Lundström
Vice ordförande LRF Skåne
Lars-Ove Johansson
Ordförande LRF Sydost
Mikael Bäckström
Ordförande LRF Jönköping
Peter Borring
Ordförande LRF Östergötland
Erik Erjeby
Regionchef LRF Östergötland
Anna Törnfelt
Ordförande LRF Gotland
16(17)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537-5346-2014
2015-05-04
17(17)