S:t Olofsskolan

Tidningsbilaga
S:t Olofsskolan
16.12.2003
SOS mätte pulsen på kulturella kändisar.
Sid 4
Egen konst guld värd? Sid 28
Sossen blickar framåt, bakåt och in i nuet
■ Blickar i båda riktningarna på tidsaxeln
och åt alla väderstreck
blev resultatet av Sossens
tidningsbilaga.
Illustrationerna
låter
bl.a. förstå att om ca 50 år
tar sig eleverna till skolan utan att bli körda av
sina föräldrar -de kommer i egna farkoster.
Utrymmesfrågan
är
också löst, eftersom
snabbflyttade baracker
står till förfogande!
Undervisning har alltid bjudits . Redan för
mycket länge sedan
”slog” man in kunskap
och under början av
förra seklet var det helt
annat att gå i skola,
berättar bl.a. Birgit
Mannström (infälld i
övre bildens vänstra
hörn) för intervjuarna.
Undervisningen just nu
baserar mycket på att eleven själv skall hämta
fram fakta och sedan
behandla det. (Här ovan
är inlärningsprocessen i
full gång i skolans bibliotek). Denna process har
nu kulminerat i den bilaga vi här har som slutprodukt. Titta gärna in och
läs mera. De små vinkarna i ramen är bara en
bråkdel av vad som finns
till hands.
Titta in hos några av de stora
religionerna!
Sid 27
Signerad bok till SOS. Sid 23
Guld
och
modeshow.
glitter
på
Sid 15
Sjöfartsinstitutet presenterade sina simulatorer.
Sid 16
Politik för unga - Hur få den
attraktiv?
Sid 18
Skolformerna är många. Läs
om svenska alternativ. Sid 7
Åbos kulturutbud fungerar.
Sid 10
Befolkningsskyddet gömmer
mycket intressant.
Sid 13
Inte lätt få jobb som invandrare!
Sid 19
Inaktiva vänorter men ändå
utlandskontakt.
Sid 21
2
Tisdag 16 december 2003
Sossens bakgrund
S:t Olofsskolan - ett resultat av tre skolor
■ S:t Olofsskolan är en kombination av
tre helt olika skolor.
Dessa är Svenska Klassiska Lyceum
(Classicum), Åbo Svenska Flicklyceum
(Flickis) och Åbo Svenska Samskola
(Samsis). Dessa tre var alla läroverk på
1900-talet som eleverna fick välja mellan. De två förstnämnda var statliga
skolor. Den ena för pojkar och den
andra för flickor. Den sistnämnda var
istället en privat skola för båda könen.
CLASSICUM
(Svenska
Klassiska
Lyceum) har existerat ända sedan 1200talet. På 1600-talet blev skolan ett gymnasium vid namn Åbo Gymnasium.
År 1640 omvandlades Åbo Gymnasium till Åbo Akademi. Men Åbo Akademi försvann sorgligt nog vid Åbo
brand 1827 och flyttade efter branden
till Gamla Stortorget. Nu hette skolan
Åbo Gymnasium igen.
År 1869, då skolorna i Finland skildes från kyrkan, fick skolan namnet
Svenska Klassiska Lyceum. Efter det
minskade skolans elevantal och i slutet
av 1930-talet hade skolan bara 130 elever kvar att undervisa.
Då tänkte man att det inte fanns tillräckligt med elever i Åbo för att fylla
fem olika läroverk, så man beslöt att
stänga ett av läroverken. Då uppstod
någonting som man kan kalla för
talet sammanslogs de tre läroverken,
Classicum, Samsis och Flickis till en
enda skola.
Flygfotografi över SOS.
"skolstrid" i Åbo. År 1938 fattade Skolstyrelsen ett beslut att Svenska
Lyceum skall upphöra och slås samman med Classicum. Så blev det, och
det var ett hårt slag för skolans vänner.
SAMSIS (Åbo Svenska Samskola) grundades år 1888. Det var ett åttaårigt läroverk som hade uppstått på grund av
"qvinnofrågan".
Man ville ändra på regeln att bara
pojkar fick bli studenter. Som en protest mott detta grundades samskoleidén. År 1896 skrevs de första studenterna ut. År 1910 flyttade Samsis till sitt
nybyggda skolhus på Torngatan 4. När
grundskolelagen trädde i kraft på 1970-
FLICKIS (Åbo Svenska Flicklyceum)
var en blandning av två flickskolor.
Dessa var Svenska Flickskolan och
Heurlinska Skolan.
Flickskolan uppstod år 1844 för att
man i Finland, såsom i Ryssland, ville
ha ett statligt flickläroverk och kallades då för Svenska Fruntimmersskolan.
År 1888 flyttade skolan till ett nytt
hus som låg vid Eriksgatan 18. Skolan
bytte år 1919 namn till Svenska Flickskolan. Som det redan har nämnts,
fanns det en flickskola till. Den grundades av Augusta Heurlin år 1861 och
kallades Heurlinska Skolan.
Heurlinska Skolan kallades också
för "Hörran". Skolan uppfattades som
en lite finare skola för lärarna besökte
hemmen för att kolla elevernas "sedliga
standard". Hörran lyckades år 1891 få
tillstånd att ge gymnasieutbildning.
Hörran arbetade på Västra Strandgatan 5.
Svenska Flickskolan och Heurlinska
Skolan smmanslogs år 1955 till en enda
skola, Åbo Svenska Flicklyceum, även
kallad "Flickis". Skolan låg på Eriksgatan 18 ända till år 1967. Sedan flyttade
Greenpeace vill förändra världen
■ Mikael Sjövall är informatör för
organisationen Greenpeace. Då vi talar
med honom i vår skola märks det tydligt att han har ett brinnande intresse
för det han gör.
Han berättar ivrigt att han redan
som ung ville göra något som stod
honom nära. Innan han gick med i Greenpeace skrev han studenten i Katedralskolan, studerade statskunskap
samt utbildade sig till bland annat
journalist och diplomat.
Greenpeace är en organisation som
försöker åstadkomma en förändring i
världen, utan våld! De har enbart
enskilda stödmedlemmar, eftersom de
har ett förbud mot att ta emot pengar
av företag eller staten.
I DAG HAR Greenpeace flera tusen
medlemmar, och 90 procent av dem stöder organisationen med direktdebitering. Man kan även få syn på medlemsvärvare som går runt i Helsingfors och försöker värva flera medlemmar.
Greenpeace är en organisation som
vill bevara de sista skogarna levande,
få slut på valfångst och genmanipulation, utrotning av flygekorrar osv.
De har haft många kampanjer, bland
annat "Oceans in crisis" för att rädda
hotade hav. Greenpeace fick en fin fjä-
der i hatten i Amazonas efter 18 års
"demarkationsarbete" då Deni-indianerna äntligen i augusti fick rätten till
sitt landområde i den sydvästliga delen
av Amazonas. Detta är ett ypperligt
exempel på vad man kan göra om viljan finns.
MIKAEL SJÖVALL EFTERLYSER ett
ännu större engagemang för människor, djur och natur, och hoppas på
många nya medlemmar i Greenpeace
VANESSA VEROMAA
GABRIEL KIVILOHKARE
skolan till Klostergatan 11, nuvarande
S:t Olofsskolan.
ÅR 1971 sammanslogs Flickis och Classicum till ett samlyceum. Ett år senare
tog staten över Samsis och de tre skolorna blev sakta men säkert ett enda
gymnasium. Skolan arbetade år 1977 i
flera olika hus men kunde redan på
hösten samma år flytta in i en ny
grundrenoverad skolbyggnad. Skolan
delades upp i ett gymnasium och ett
högstadium, S:t Olofsskolan.
S:t Olofsskolan heter högstadiet på
grund av sin plats vid Klostergatan. De
som går uppför Kaskisbacken går på
asfalt som under sig har ruinerna till
Finlands första kloster. Klostret hette
Sankt Olofs konvent och byggdes på
1200-talet.
Skolans elevantal har i genomsnitt
varit ganska högt. I genomsnitt ca 297
elever. År 1976–77 hade S:t Olofsskolan
405 elever varav pojkar var 208 och
flickor 197 st.. Elevantalet var lägst år
1986–87. Då fanns det bara 242 elever i
skolan, 117 flickor och resten pojkar.
Det högsta antalet elever räknas bli år
2005–06.
MAN TROR ATT det kommer att bli ca
409 elever detta läsår. Elevantalet sjönk
kraftigt ända till år 1987 och började
Nina åt kritor för att se snygg ut
■ Nina Björkfelts (före detta suomen-neito) barndom var en väldigt fri
och lycklig uppväxttid. Hennes pappa
är från Åland där de också hade en
stuga.
– Där tillbringade jag, mina två syskon och föräldrar somrarna. På stugan lekte vi med fåren vi hade, simmade och hade det trevligt.
HENNES SKOLMINNEN är väldigt
trevliga. Hon hade mycket vänner och
trivdes bra. Skolgången gick verkligen bra för henne.
Det bästa minnet från S:t Olofskolan är på 1980-talet då neonfärgade
strumpor var mode. Hon och hennes
kompisar tuggade neonfärgade kritor
i tuggummit så att tuggummit och
strumporna fick samma färg.
– De smakade äckligt men det såg
snyggt ut!
ETT PAR ÅR senare tog hon kontakt
med en modellskola där hon mötte
Marjo Sjöroos, som sade att hon
skulle gå med i Miss Turku tävlingen.
Nina Björkfelt vann tävlingen.
Sedan deltog hon i Miss Finlandtävlingen, där hon blev andra
arvprinsessa. Därefter deltog hon i
Miss Skandinavien tävlingen som
hon vann.
Greenpeace i
aktion.
FÖR TILLFÄLLET jobbar Nina Björkfelt för Åbo Stads informationscentral
Stefan Lindfors känner ingen hemlängtan
■ När vi intervjuade den kända finlandssvenska artitekten och designern
Stefan Lindfors måste vi göra det per
e-post, så bråttom har han.
Nuförtiden jobbar han också mycket
som regissör för reklamfilmer, musikvideon, med mera. Han reser mycket
men känner dock inte någon riktig
hemlängtan.
Hur var din skolgång i St:Olofsskolan? Var du skötsam eller satt
du ofta på kvarsittning? Kom du
överens med lärarna?
– Min skolgång var helt okej. Det var
litet jobbigt att orka med läxorna och
provläsning men jag struntade nog ald-
rig i det. Jag tyckte alltid att det var
viktigt att få ett hyfsat betyg och hade
nog redan då tänkt skriva studenten.
Jag kommer inte ihåg några kvarsittningar, bråk dock ibland. Det var jobbigt med tobaken eftersom man måste
smygröka. Ja, visst kom jag överens
med lärarna.
Vad gjorde du efter grundskolan?
– Jag skrev studenten i Katedralskolan 1982. Jag började studera till inredningsarkitekt och möbeldesigner vid
Konstindustriella Högskolan i Helsingfors samma höst och blev färdig till
julen 1988. Jag hade dock ett mellanår i
Västberlin 84–85 som teaterscenograf.
Framtidsplaner? Har du tid för
familj?
– Jag jobbar på ett manus för långfilm som jag kommer att producera i
London eller alternativt Los Angeles
nästa år om allt går enligt planerna.
– Fokus ligger nu på att skriva och
regissera kortfilmer, reklamfilmer,
musikvideon (bland annat HIM "Funeral of Hearts") och mikrofilmer för telefoner. Jag jobbar nu i Helsingfors och
London. Visst har jag tid för min familj:
en före detta fru, en ny fru, två barn och
två hundar på lite olika håll.
När och hur visste du att du skulle bli designer?
stiga redan följande läsår. Det steg
ända till år 2004.
Det beräknas nog stiga ännu mera
till år 2006 men efter det sjunka igen.
Läsåren 2009–10 och 2010–11 beräknas
det finnas 400 och 407 elever.
Skolan har länge haft stora problem
med undervisningsutrymme i skolhuset. Skolan är anpassad för 325 elever
men den gränsen är överskriden sedan
länge. På grund av detta måste undervisningen bredas ut till Arbis där det
finns lediga klassrum.
S:t Olofsskolan skulle behöva fyra
nya klassrum plus ännu utvidgat bibliotek och större lärarrum. Skolans matsal är däremot hela 21 kvadratmeter för
litet enligt reglerna. Bibliotekskrisen
skulle man kunna lösa om man gjorde
om ett vanligt klassrum till ett tilläggsutrymme för biblioteket.
Visserligen skulle man då få ett
klassrum färre och det finns för lite
utrymme för undervisningen ändå. Det
finns förslag på att man skulle försöka
få rum i Högre Svenska Lantbruksläroverket på Klostergatan 5.
Trots vissa problem har skolan överlag klarat sig utmärkt och skolans rektor Elvi Johansson försöker få problemen utredda. Men vi får se hur det blir
i framtiden.....
JOHAN SANGDER
– Efter att ha kommit tillbaka till
avdelningen för inredningsarktitektur
och möbeldesigner vid Taik/H:fors
från Västberlin 1985 var jag övertygad.
– Min stol XY blev antagen till Suomi
Muotoilee 5 våren 1985, och tidningen
Muoto gjorde en fyra sidors artikel om
mig och den följande höst.
Gör du ännu skulpturer?
– Jepp. Största projektet just nu är
ett beställningsarbete för London Contemporary Art till en stor kryssare
som kommer att gå Oslo-Kiel från och
med våren 2005.
Hur har det att du är svenskspråkig påverkat ditt arbetsliv?
Familjen viktigast. Före detta SOSeleven Nina Björkfelt ser fram emot att
få fira julen tillsammans med sin
familj.
där hon sköter om internationella
ärenden för Åbo Stad. Hon är gift och
har två barn, Frans och Elliot. Hennes allra bästa minne är när hon gifte
sig och fick sina barn
Hennes framtidsplaner är att försöka hålla sig och sin familj frisk och
lycklig, och att hela familjen skall lära
sig bli glad och tacksam för det man
har.
IDA SJÖDAHL
SOFIA YLINEN
NATALIE EKLUND
Reser
mycket.
Före detta
SOS-eleven
Stefan Lindfors.
Nytta eller nackdelar? Du reser
säkert mycket, känner du dig ändå
som en typisk finländare?
– Att växa upp som svenskspråkig i
ett finskspråkigt land har gjort att jag
aldrig har haft hemlängtan, aldrig lidit
av onödig patriotism, och framförallt
att jag känt mig hemma överallt och
med alla nationaliteter och språk.
SIRI RENLUND
HENRI SAVIOJA
PETER UKKONEN
Tisdag 16 december 2003
3
En politiker med många järn i elden
■ Janina Andersson är en känd grön
politiker som gått i S:t Olofsskolan.
Hennes bästa minne från S:t Olofsskolan var rasterna under hennes
första skolår när det fanns så många
intressanta äldre pojkar att titta på.
Det bästa hon fick med i bagaget var
en brinnande lust att förbättra världen
och nyfikenhet för vad som händer
både nära och fjärran. Hon var också
speciellt ivrig att lära sig franska, då
hon drömde om att flytta till Paris. Helt
konkret fick hon många viktiga människorelationer som har påverkat hennes liv.
– DEN LÄRARE JAG minns bäst är Elvi
Johansson, för att hon var bestämd
och rättvis och för att hon gav eleverna
en lättbegriplig helhetsbild av det samhälle vi lever i.
Hon minns även Elvis sexualundervisning, när hela hennes klass fick 10 i
provet. Elvi gav eleverna följande goda
råd: ”Ni skall inte ha för bråttom med
att uppleva allt, utan sug länge på karamellen innan ni äter upp den”.
– Elvi gav eleverna en mycket viktig
allmänbildning, som man behöver för
att klara sig i denna vår hektiska värld.
JANINA ANDERSSON HAR varit riksdagsman i snart nio år. Redan i S:t Olofsskolan visste hon att hennes dröm var
att påverka det samhälle vi lever i. Hon
tänkte att det bästa sättet att göra det
var som journalist, och hon tillbringade en mycket givande prao-tid vid Åbo
Underrättelser och Radio Åboland.
Under hennes studietid vid Åbo Akademi frågade Samuel Reuter en dag i
Gadolinias matkö om hon ville ställa
upp i riksdagsvalet för det Gröna Förbundet och på den vägen är hon ännu,
och hon säger att hon är mycket nöjd
över sitt öde.
FÖR ATT BLI riksdagsledamot bör man
ha ett äkta intresse för olika människor
och deras åsikter. Det är även bra med
social skicklighet och språkkunskaper.
Beroende på vilka uppgifter man har
så kan man bli tvungen att resa utomlands ganska mycket. Janina själv har
rest ganska mycket i Norden, då hon
var medlem i Nordiska Rådet och dessutom har hon representerat Finlands
riksdag på många parlamentariska
kongresser om Östersjö-samarbete.
Vidare har hon representerat Finland i New York på FN:s möte om
befolkningspolitiken i världen, dvs.
kvinnornas rätt till bland annat pre-
ventivmedel och abort. De flesta av
resorna går ut på utbyte av information
internationellt.
HON ÄR MEDLEM i finansutskottets
delegationer för utbildning och vetenskap, socialpolitik och arbete, trafikoch bostads- och miljöfrågor.
Vidare är hon medlem i Finlands
banks fullmäktige och kanslistkomissionen, vars uppgift är att sköta riksdagens personalpolitik med mera. Tidigare var hon den gröna riksdagsgruppens
ordförande, vilket hon inte är längre.
Janina Andersson berättar om hur
en normal arbetsdag kan se ut. Onsdagen den 3 december tog hon 5.40 tåget
från Åbo till Helsingfors. Klockan
8–9.30 deltog hon i Sitras förvaltningsråds möte, sedan hade hon finansutskottets social- och arbetsdelegation
Ut i det blå!
■ Simmaren Vesa Hanski började
simma som nioåring vid sommarstugan i Dragsfjärd, där familjen hade en
lång strand.
Vesa Hanskis mamma var orolig för
hans simkunskaper och satte honom
därför i en tävlingssimskola. Han fortsatte simningen och tänkte att detta
kunde vara en möjlig framtida karriär.
Han tränade två gånger om dagen en
lång tid framåt.
Han har vunnit över 100 medaljer
bland annat en mängd FM-medaljer.
Vesa Hanski avslutade sin simkarriär
år 2000. Han tröttnade på den ständiga
träningen.
Han simmar dock ännu men tar det
inte lika allvarligt som förr. Han gör
det bara för skojs skull och bara för att
hålla konditionen uppe.
JUST NU JOBBAR Vesa Hanski som
polis i Ekenäs trots att han bor i Åbo
med sin familj, som består av sonen
Emil 4 år, Iris 8 månader och hans fru.
Under hans lågstadietid gick han i
Sirkkala skola.
– Jag kommer fortfarande ihåg det
gamla skolhuset.
Därefter följde tre år i S:t Olofsskolan.
– Den stora uppstoppade hajen i
andra våningen och den inte så goda
skolmaten är saker jag minns från S:t
Olofsskolan.
Skolmaten har såklart förbättrats
väldigt mycket.
HAN KOMMER IHÅG tiden i gymnasiet
som en ganska bra tid, då skolarbetet
löpte smidigt. Han skrev studenten och
lämnade gymnasiet bakom sig.
Efter detta sökte han till Handelshögskolan men upptäckte snart att
KIM ENGBLOM GICK i S:t Olofsskolan
1977–1979. Engblom berättade att de
hade ungefär samma klasser under hela
grundskolan och att klasserna hade
långt över trettio elever vilket gjorde att
det blev väldigt stökigt på lektionerna.
– Vi hade väldigt mycket mobbning i
skolan. Särskilt om man var en flitig
elev kunde man ha svårigheter.
Enligt Engblom kunde han sällan gå
ostörd i korridoren. Det fanns inte
mycket friheter i skolan, så eleverna
fick inte välja tillvalsämnen efter att de
gått ut årskurs sju.
– De enda ämnen man fick välja mellan var det obligatoriska musik- och
teckningsämnet. Kim Engblom valde
häpnadsväckande nog teckning.
– Musiklektionerna var tråkiga. Man
spelade litet och sjöng mest i kör.
I DEN KLASS som Engblom gick i var
det mycket stökigt, det fanns bara en
lärare som fick kontroll över klassen,
det var Elvi Johansson som är S:t Olofsskolans nuvarande rektor. Engblom
tyckte att Elvi Johansson var den bästa
läraren i skolan.
I dag är Kim Engblom gift med Janina Andersson, som är riksdagsledamot
för De Gröna. De har två söner, varav
Engbloms yngsta son, Aron, var med
under intervjun.
Familjen bor i Raunistula, Åbo. Hans
fru åker varje dag med tåg till Helsingfors för att jobba, vilket låter en aning
stressigt.
– Men vi lider inte av det jobbet,
VI ÄR STOLTA över att gå i samma
skola som en så driftig politiker som
Janina Andersson gått i.
JONATHAN KAJANDER,
EMIL ÅGREN
JONAS HANNUS
”Då var man tyst”
■ Ragni Höglund är en pigg och
glad dam, som gärna berättar om
hur skolan var förr.
Hon har bott i Åbo hela sitt liv,
och det var också här hon gick i
skola. Hon gick i folkskolan tre år
och i Åbo Svenska Samskola i åtta
år.
Under krigsåren evakuerades hon
till landet tillsammans med andra
barn och mammor från Åbo. Därför
blev det en paus på ett år i skolgången. Efter kriget måste hon fara hem
till lärarna och skriva prov för att få
flytta upp till nästa klass.
Hon berättar ivrigt om skolan på
den tiden, och det låter inte så
annorlunda än skolan i dag.
Jobbar som polis. Vesa Hanski med
sonen Emil.
han inte hade så stort intresse för handelsämnen så han inledde sin polisutbildning och blev färdigutbildad polis
förra året. Vi frågar
Känner folk igen dig på stan?
– Det är inte många som känner igen
mig förutom inom vissa finlandssvenska områden.
Vad har du för framtidsplaner?
– Jag har kommit i den åldern när
jag har ganska mycket bakom mig.
RICHARD PALKÉN
KEVIN HUSELL
OSKAR WIKSTRÖM.
– KLASSERNA VAR större än nu,
ibland till och med upp till 40 elever i
en klass. Det var hårdare disciplin,
men man använde aldrig fysiskt
våld, och eleverna måste inte stå i
skamvrån.
– Ämnena var ungefär desamma
som nu, beroende på vilken linje
man hade valt. Skolmaterialet
bestod av endast skolböcker, som
man betalade själv. Man kunde
också köpa begagnade böcker från
till exempel antikvariat.
– Rasterna var 15 minuter långa,
förutom lunchrasten, som var längre
för att många elever åt hemma. På
rasterna gjorde man samma saker
som nu. De yngre barnen lekte eller
hoppade hopprep, medan de äldre
mest gick omkring och pratade.
Skoldagarna började kl. 8 och slutade ibland så sent som kl. 16.
Ragni Höglund minns sin skoltid
som en lycklig tid.
Från S:t Olofsskolan till schlagerfinalen
■ Kim Engblom kan beskrivas som en
pratsam musiker. Redan i skolan var
Engblom mycket intresserad av musik.
Han och hans klasskamrater samt
hans bror grundade ett eget band, då de
gick i högstadiet, vid namnet Beat. Beat
hade flera höjdpunkter, trots sin unga
ålder. Till exempel andra plats i Syksyn
Sävel -tävlingen som var en av de största musiktävlingarna i Finland på 1980talet.
Engblom deltog också i Eurovisionen
år 1990 i Jugoslavien med bandet. Det
var en stor ära att de besegrade alla
andra finländska band i uttagningen till
Eurovisionen - Europas musiktävling,
och fick representera Finland i den. De
blev mycket populära då de vann kvalificeringen, men då bandet inte hade
någon stor framgång i Eurovisionen
sjönk deras popularitet.
och efter det boende- och miljödelegations möten. Efter en snabb lunch deltog hon 12–13.50 i finansutskottets
voteringar om bland annat försvarsmaktens budget, där hon föreslog
inbesparingar. Under en paus i mötet,
som socialdemokraterna bett om, hann
hon med nöd och näppe skriva en pressinbjudan tillsammans med sin medhjälpare. Sedan fortsatte finansutskottets möte. De blev tvungna att avbryta
mötet då plenum började kl. 15. Sedan
försökte hon hinna med ett tåg som
skulle vara i Åbo kl. 18.
säger Kim Engblom.
– Tvärtom har Janina tagit mera
hand om sönerna än vad jag har gjort.
– Det är så hård tävling mellan artisterna i musikvärlden, att man måste
satsa nästan 100 procent på musiken för
att bli riktigt bra. Då är det svårt att fördela tiden mellan familjen och jobbet.
Han tycker att det borde vara mera
som förr, då hela släkten hjälptes åt
med att passa barnen.
ENGBLOMS BAND är ännu igång men
inte under samma namn som förr. Han
tyckte att det förra bandet var för
"smalspårigt" dvs. att de inriktade sig
bara på en sorts musik, men nu har de
blivit vidsyntare.
De spelar bakgrunds- och dansmusik.
För tillfället är de med i en cabaretteater i Helsingfors. Engblom tycker att
cabareten är till och med en större grej
än Eurovisionen.
Kim Engblom spelar kompgitarr,
keyboard och sjunger. Hans starkaste
sida är ändå mixning och han har förr
ägt en professionell mixningsstudio.
MARIA JENSEN
KATARINA KOSONEN
PASI AALTO
ELIN ENGFELT HAR många minnen
från sin tid som lärare, och hon
berättar gärna för oss om några av
dem.
Hon arbetade som lärare i 40 år.
Hon hade alltid tyckt om skolan, och
ville därför gärna bli lärare. När hon
hade tagit studenten arbetade hon
ett år som vikarie innan hon började
studera till lärare. Elin Engfelt ser
sig själv som en ganska sträng men
rättvis lärare. Hon tycker ändå inte
att man borde straffa eleverna för
mycket, utan istället prata med dem.
Hennes relation till eleverna var
mycket bra, och hennes elever tyckte om henne.
– Trots vissa gräl med mina elever, var åren i skolan med barnen
mina bästa år.
BIRGIT MANNSTRÖM ÄR en mycket
pigg och vital 99-årig dam, men det
kan man förstå om man tänker på att
hon alltid har varit intresserad av
gymnastik och att hon jobbade som
gymnastiklärare.
För att bli gymnastiklärare studerade hon tre år vid Helsingfors Universitet, och blev fysioterapeut samtidigt. Då hon skrev studenten var
hon för ung för att börja vid universitetet genast, så hon studerade att
år för att bli lärare.
– På gymnastiklektionerna gjorde
man samma saker som nu, till exempel bollspel, gymnastiska rörelser
och friidrott. Vi var ute så mycket
som möjligt. Flickorna och pojkarna
hade gymnastiklektioner skilt. I
stort sett var gymnastiken liknande
förr i tiden.
Ragni Höglund: lektionerna förr
gick helt annorlunda till.
"TV-jobbet spännande men stressigt"
■ – Det är ett oerhört spännande och
omväxlande, men ganska stressigt
jobb, säger Jonas Jungar som är Brysselkorrespondent för TV-Nytt.
Han tycker att jobbet är speciellt
spännande just nu eftersom EU är mitt
uppe i en stor förvandling med utvidgningen österut och frågan om hurdant
försvar unionen skall ha.
Jonas intresse för reporterjobbet
vaknade på allvar när han sommarjobbade på Radio Åboland för ca 15 år
sedan. Han är egentligen från första
början utbildad till statsvetare, även
om man nog kan utbilda sig till journalist.
– INOM JOURNALISTIK är det egentligen inget speciellt ämne man borde
satsa på, för i det ämnet har man nytta
av nästan all kunskap. Men framför allt
skall man vara utrustad med en stor
portion nyfikenhet, säger han.
Jonas Jungar blev TV-reporter för
att det ger en möjlighet att lära sig så
oändligt mycket om hur världen och
vårt samhälle fungerar. Dessutom tycker han om att berätta nyheterna för
lyssnarna och tittarna med hjälp av till
exempel bilder.
Jonas började först jobba med ett
FST- program som heter X-tra, men
ganska snart flyttade han till nyheterna, TV-Nytt.
– Min främsta hobby är tidningsläsning vilket förstås har med jobbet att
göra. Men musik i olika former och segling i Åbolands skärgård tycker jag
också om.
JONAS JUNGAR ÄR före detta elev i S:t
Olofsskolan och han tyckte tiden i S:t
Olof var rolig, även om man som
tonåring var irriterad på en massa
saker.
– Jag minns skolan för den familjära
och trevliga stämningen. Jag tycker
faktiskt att lärare och elever kom ganska bra överens.
Hans favoritlärare var Elvi Johansson, skolans nuvarande rektor.
– Hon hade bra hand med oss elever
för vi kunde vara nog så bångstyriga
ibland. Men de allra flesta var nog väldigt duktiga och alla var måna om att
det skulle gå bra för oss elever, vilket är
något man tyvärr kanske inser först i
efterhand.
Hans trevligaste minne från S:t Olof
är när han uppträdde med sitt lilla källarband som hette "Popcorn".
– Vi uppträdde på någon skolfest i
andra våningen med hjälp av en gammal elorgel och en skruttig gitarrförstärkare, berättar han.
Jonas Jungar funderar på att återvända till Finland om ca två år och
fortsätta som nyhetsjournalist här.
CAMILLA ADOLFSSON
CECILIA ACHRÉN
4
Tisdag 16 december 2003
Ledarsynvinkel
etta är enastående! Nåja, en
Washington Post, en The Times
eller en Frankfurter Allgemeine
kanske, men i så fall är vi i gott sällskap. Hurså? Jo, över 350 journalister står också bakom denna tidning! Och gott
sällskap har det verkligen varit av alla dessa
skötsamma elevjournalister från S:t Olofsskolan, som med entusiasm sökt sig till sina källor
för att skaffa artikelmaterial. Och förträffligt
sällskap har vi dessutom haft av alla dem som
ställt upp för intervju eller arrangerat för referat. Ett stort tack till dem. Så var så goda bästa
läsare och tag för er, välj eller helst, läs allt!
”Hur kunde man bättre förena skolämnen
än genom att göra en
gemensam tidningsbilaga!”
D
SAMARBETE och ännu till gärna i form av integrering är en arbetsmetod jag uppskattar mycket och lägger stor tillit till. Hur kunde man bättre förena skolämnen än genom att göra en
gemensam tidningsbilaga!
Idrotten kan bjuda på matchreferat och intervjuer med Åboproffs, som berättar om vägen till
framgång; samhällsläran och historian kan
forska i vårt (gamla) Åbo och låta äkta Åbobor
berätta, men man kan också få sig en vision av
vad som komma skall i den egna staden; i biologin/geografin kan man följa med väderleksförhållanden och presentera statistiskt eller varför
inte t.ex. ha glädje av den lokala floran och faunan; i hushållsläran kan man såhär års gärna
beskriva jultraditioner av olika slag; bildkonsten kan bidra med både illustrationer, serier och modern kamerateknik.
I Åbos rätt så finska förhållanden stöter vi
givetvis också lätt på översättningsbehovet!
Allt det här och mera förenas naturligtvis med
de modersmålsövningar som aktualiseras då
man gör en artikel. Möjligheterna blir snabbt så
många att man kan få svårt att välja.
Heidi Henriksson, Ludde Achrén.
Kenneth Nygrén.
Elevkommentar
Då vi elever för första gången fick höra om
projektet att göra en helt egen tidning, så var
vår reaktion nog lite tudelad: först tänkte vi
bara på hur mycket extra arbete, energi och
satsning det skulle kräva, men när det presenterades noggrannare verkade det bli helt
intressant. Ämnet skulle alltså vara Åbo, och
vi skulle själva vara med och fundera närmare
på vad i Åbo. Snart hittade vi på allt från mat
till sport, dvs. allt mellan himmel och jord.
EN ÖVERRASKNING var att vi skulle jobba i
grupper, som var blandade med sjuor, åttor
och nior. Samarbetet visade sig dock vara den
enklare delen. Det som vi var tvungna att lära
oss var att ställa de rätta frågorna till s.a.s. rätt
person och senare skapa en vettig artikel av
det. Så det skulle bära iväg "ut på stan".
En del satt i Fontana vid ett kaffebord och
utfrågade kändisar, medan andra träffade t.ex.
politiker på deras arbetsplatser. Många fick
också se matcher eller rent av gå på bio. Vad
man än gjorde så var det roligt att komma bort
från skolan och göra någonting praktiskt och
annorlunda. Det var också roligt att se att man
fick så många unga intresserade av skrivarbetet. Och månne vi själva någonsin tidigare har
läst en "dagstidning" så grundligt som denna
gång!
HEIDI HENRIKSSON
LUDDE ACHRÉN
MEN DET ÄR INTE bara fråga om samarbete
över läroämnesgränserna. Det blir ett gemensamt uppdrag också över årskursgränserna, då
ofta tre elever, en från respektive årskurs, i
samråd åstadkommit en artikel.
Och inte nog med det: Vi går ytterligare utanför skolan i vårt samarbete, då främst ÅU ställt
upp med kunnande, tid och redskap. Tidningen
till klassen-projektet, som har fortgått redan i
ett par år får på detta sätt en ypperlig utvidgning. Allt detta har möjliggjorts tack vare att
Svenska kulturfonden gått in för att stöda projektet. Både lärare och elever är tacksamma. Vi
har fått ha glädjen att i praktiken lära oss något
om journalistens vardag men kanske helg också
-för nog har det varit roligt!
KENNETH NYGRÉN
Kulturella kändisar
Drömmen är ett bladhus
Serietidningar, skumma faktaböcker och skönlitteratur ger Jan-Erik Andersson idéer.
■ Konstnären, Åbobon Jan-Erik
Andersson är för tillfället aktuell med
en utställning i Wäinö Aaltonen-museet.
Är det här faktiskt bara din
andra egna utställning i Åbo?
– Jo det kan stämma men jag är inte
helt säker… Jag har nog haft flera grupputställningar och en stor egen utställning på Åbo Konstmuseum 1990.
Varför har du inte haft flera i
Åbo?
– Efter att jag kom ut ur konstskolan
1982 tyckte jag att Åbo var en för liten
stad. Jag ville komma till större städer
såsom Helsingfors och städer utomlands. Jag gjorde dock min första egna
utställning i Ekenäs på grund av att jag
vill pröva en lite mindre stad innan jag
for till Helsingfors.
Varför gjorde du en "Äppelkonsert"?
– Jag blev inbjuden till Chicago Art
Institute 1996. Där testade jag hurdana
ljud det kommer när man äter olika livsmedel. Ljudspecialisten Shawn Decker blev intresserad av vad jag gjorde
och började banda de ljud som kom när
Namn: Jan-Erik Andersson.
Född:1954 i Åbo.
Bor: i Åbo.
Familj: flickvän och dotter.
Yrke: konstnär.
jag åt ett äpple och de ljud som kom när
äpplet var i min mage.
– Senare när jag var i Italien såg jag
en skitig damm och fick idén att kasta
ett äppel dit och filma när det simmar
där med sköldpaddor och olika fiskar.
Konserten är en kombination av ljuden
och videon.
Var kan man se din konst i Åbo?
– Ornamenten på Teaterbron som
går över Aura Å, ljustavla vid bron,
regnbågsfärgade lyktstolpar i Biodalen
och förstås i Wäinö Aaltonen ända till
den 11 januari 2004.
Håller du på med något projekt
just nu?
– Jag har redan länge planerat att
bygga ett eget hus i form av ett blad.
Jag har redan i princip fått lov att
bygga det i Hirvensalo, mitt emot Åbo
Slott men det finns alltid svårigheter
med att bygga ett bladformat hus.
– Dessutom håller jag på med en
räddningsflotte-skulptur som eleverna
kan sitta i till en skola på Åland och så
har jag förstås små projekt på gång hela
tiden.
Berätta mera om ditt hus.
– Huset kommer att uppifrån se ut
som ett blad med en blåklocka på.
Blåklockan hade jag tänkt att skulle
upplysas så att huset skulle fungera
som en fyr på samma gång. Jag kommer att ha konstgjorda husljud till
exempel olika "knirr" och "knarr" som
ändras då temperaturen ändrar utomhus.
– Många andra konstnärer gör en
egen detalj till huset, till exempel ett
dörrhandtag och man kommer att
kunna se byggnadsprocessen live på
Internet.
Varför blev du konstnär?
– Jag försökte göra något normalt
och studerade länge kemi. Men jag
kunde aldrig riktigt koncentrera mig
utan hade alltid mina tankar någon
annanstans. Och det var inte så bra för
när jag gjorde kemiska experiment
blandade jag ofta fel när jag var i mina
egna tankar.
– Så jag tänkte att kanske kemi inte
är något för mig. Och sedan for jag på
ett konstläger och bara blev på den
vägen efter det.
Varifrån får du dina idéer?
– Jag läste mycket serietidningar
som ung och brukar nuförtiden läsa
skumma faktaböcker och skönlitteratur. Bland annat därifrån får jag mina
idéer som jag sedan kopplar ihop med
gamla idéer som sedan blir till konstverk.
Betyder Steinerläran något för
dig?
– Jag brukar ibland fara till Steinercentrum utanför Stockholm var jag
brukar titta mig omkring. Deras tankesätt stöder Art Nouveau och "tillbaka
till naturen". Därifrån har jag tagit
idéer till några av mina konstverk.
Kan man se Art Nouveau i Kyssarnas Bro eller i Det Hjärtformade
Huset?
– Ja, man kan se mjuka, organiska
former i både Kyssarnas bro och Det
Äter ibland sitt material. Jannes
favoritmaterial är choklad: för man
får äta det medan man jobbar.
Hjärtformade Huset.
Vad är ditt favorit material att
jobba med och finns det något material som du inte skulle kunna
använda?
– Choklad är roligt att jobba med för
man får äta det på samma gång som
man jobbar. Jag har använt nästan alla
material från brons till sockerbitar,
oftast sådant som finns omkring mig.
Jan-Erik Andersson säger till slut att
han är mycket lycklig för han fått jobba
i över 20 år med det han mest tycker
om.
TEXT & FOTO:
NIKLAS LINDBERG
LAURA LIND
KAROLINA PYÖLI
Zinaida Lindén skriver sagor för vuxna
Från S:t Petersburg till Åbo. Zinaida
med sina två böcker, varav ena har blivit
översatt till ryska.
■ Zinaida Lindén föddes år 1963 i
dåvarande Leningrad. Redan som liten
var hon intresserad av att skriva, och
hon ville bli en barnbokförfattare.
Som 17-åring började hon läsa svenska på universitetet i Leningrad (numera S:t Petersburg), och läste svenska i
nästan 10 år. Hon studerade även film
på teaterhögskolan i Leningrad. År
1991 flyttade Zinaida till Finland, för att
hon gifte sig med en finlandsvensk
man.
Zinaidas första bok, "Överstinnan
och syntetisatorn", gavs ut 1996. Zinai-
da har skrivit två böcker, båda är samlingar av noveller. Hon har även översatt böcker från svenska till ryska.
– När jag var liten ville jag bli barnboksförfattare. Istället för att skriva
sagor till barn, skriver jag noveller,
som är sagor för vuxna, säger Zinaida.
Zinaida skriver förutom noveller
även filmrecensioner i ÅU, som hon
har hållit på med i cirka två och ett
halvt år.
– DEN FÖRSTA FILMEN jag skrev om
hette "The Wedding Planner", men jag
tyckte inte om den, säger Zinaida
Zinaida avslöjar även att hon just
blivit klar med en ny bok, som inte
ännu kommit ut.
– Jag hoppas att boken skall heta "I
väntan på en jordbävning", säger Zinaida.
TEXT & FOTO:
OSCAR
SONJA
ERICA
Namn: Zinaida Lindén
Yrke: Författare
Födelsedatum: 29.12 1963
Födelseort: Leningrad, Sovjet Unionen
Bosättningsort: Åbo sedan 1995
Familj: Gift, två barn
Bildningsväg: Filosofi magister vid
Leningrads universitet 1986 (Svenska
och svensk litteratur)
Böcker: Överstinnan och syntetisatorn
(noveller), 1996, Scheherazades sanna
historier (noveller), 2000
Tisdag 16 december 2003
5
Christian Forss satsar på sången
■ Var tillbringar flera generationer
finländare sina fredagskvällar? Jo,
framför TV:n och tittar på TV-programmet Idols.
Idols är ett internationellt TV-program som går ut på att tittarna och
domarna röstar fram en popidol för landet. Idols har blivit mycket populärt
och i England är man redan på sitt
andra år. Finland började med Idols
hösten 2003 och är det 14:de landet som
ordnar Idols.
Intagningarna ordnades i Åbo, Tammerfors och Helsingfors, flera hundra
personer mellan 16 och 28 år kom för
att pröva sin lycka. Domarna Asko
Kallonen, Hannu Korkeamäki,
Nanna Mikkonen och Jone Nikula
valde ut de 75 bästa.
Nu har programmet gått så långt att
det är dags för final, en av de lyckliga
finalisterna är Christian Forss i Kimito.
MED KAMERAN PACKAD och frågorna
nerskrivna tog vi bussen till Kimito för
att intervjua Christian, så som vi hade
kommit överens om. När bussen stannade möttes vi av en glad men trött
Christian som hälsade oss välkomna
och bjöd oss in till busskaféet.
Varför deltog du i Idols?
– Jag deltog helt på skoj, jag och
mina vänner såg annonserna om att
man kunde anmäla sig och de tyckte att
Namn: Christian Forss
Ålder: 22 år, född 14.10.1981
Bor: Kimito
Utbildning: kock
Familj: mamma, pappa och lillebror
Hobbies: musik, film, vänner
Bästa bok: Den Sabeltandade tigern
Bästa mat: hemlagad mat
Bästa TV-serie: Idols, nää inte vet ja…
Musik: Westlife, Backstreets Boys,
Blue
Motto: var alltid er själva och lev livet
så länge det går
kokuu. Christian valde Backstreets
Boys.
Popidol. Christian Forss ser framemot finalen i tv programmet Idols.
jag skulle försöka. Först trodde jag att
jag aldrig skulle orka fara till Åbo, men
numera är jag bara glad att jag deltog.
Christian åkte till Åbo för intagningarna och gick genast vidare.
– Jag trodde ärligt sagt att jag aldrig
skulle komma vidare i Idols.
Museer ger
ut dataspel
■ Li Näse är museichef för Sagalund museum i Kimito. Tillsammans
med Anne Bergström-Stenbäck
som är amanuens för Pargas hembygdsmuseum, skall de ge ut datorspelet "En mus fiser inte som en
häst" som behandlar gammalt folkliv
och folktro.
Varför ville ni ge ut ett spel?
Li skrattar och börjar berätta.
– Vi vill rikta oss till unga med den
nya tekniken, att på ett roligt sätt
lära ungdomar om gammal folktro
och folkliv. Vi får den nya tekniken
med in i museibranschen på det här
sättet.
Varför gav ni spelet just det
namnet?
– Det bygger på ett gammalt
danskt ordspråk, det råkade bara bli
det namnet. Spelet handlar ju om
gamla tider.
Vad går spelet ut på?
– Det går ut på att man vandrar
igenom olika århundraden och svarar på frågor, antingen folktro eller
folkliv. Du får veta om hur bra kunskap du har. I slutet får du ett diplom
som säger hur många rätt du fick.
Nytt dataspel. Sagalunds museum
och Pargas hembygdsmuseum ger
ut det här spelet.
Kostade det inte mycket att tillverka det?
– Vi har fått finansierande bidrag
från Leader +, Nordiskt Nätverk för
folkloristik samt stöd från Letterstedska föreningen.
Hur länge tog det att göra spelet?
– Vi höll nog på i ett par år... Men
mest av allt har vi jobbat nu det här
sista året.
Var det roligt att göra det?
– Det var nog lite av både och.. Det
var ett roligt projekt som drog ut på
tiden.
Var det svårt då?
– Det var jobbigt att få pengar och
någon som kunde förverkliga våra
drömmar.
Vem kom på idén att göra ett
spel?
– Ja hördu, säger Anne.
– Det var så att vi satt och funderade på ett nytt sätt att få ungdomar
mera intresserade av gammalt folkliv och folktro.
Var det roligt att genomföra
projektet?
– Det var nog jätteroligt att göra,
det var någonting helt nytt för mig,
det här med datorspel.
Hur gjorde ni för att tillverka
det?
– Det var ett långt projekt och det
tog länge att skriva alla 4 000 frågor.
Jag själv lärde mig mycket under
projektet.
Till vem riktar sig spelet?
– Först och främst ungdomar, studerande, ja, alla möjliga som pysslar
med datorer.
Blev spelet som ni hade tänkt
er?
– Ja, egentligen blev det ganska så
som vi hade tänkt oss. Den grafiska
delen blev annorlunda men också
roligare. Det var alltid lika roligt att
se varje ny bild tecknarna gav.
Spelet kommer ut omkring den 19
december och kommer först att säljas i Sagalund och Pargas hembygdsmuseum. Det kostar 10 euro.
TEXT & FOTO:
NANÓ WALLENIUS 7B
I nästa sångprov gällde det att välja
mellan tre olika sånger: Robbie Williams Angel, Backstreets Boys Everybody och Anssi Kelas Milla.
Flickorna kunde välja mellan Britney Spears Stronger, Madonnas Like
a Virgin och Aikakones Keltainen tou-
– NATTEN INNAN uppträdandet sov jag
två timmar, det var en av de jobbigaste
upplevelserna jag varit med om, men
det gick väldigt bra och jag var nöjd
med prestationen.
Han kom vidare till semifinal där
han sjöng Westlifes " Flying Without
Wings". Eftersom Christian hade haft
en veckas sångförbud på grund av larynit blev prestationen en besvikelse.
– Det var synd att jag inte kom vidare, men Sonja Nurmela var en värdig
vinnare.
Domarna valde ytterligare sju semifinalister till omröstning till de två
sista finalplatserna, Christian och Victoria Shuudiforya kom vidare.
– Det var en stor överraskning, jag
blev jätteglad!
Domarna har fått mycket negativ
kritik och det har skrivits mycket om
det i tidningarna.
– De skall vara ganska stränga, men
de har ändå en av de mildaste bedömningarna i Idols- tävlingarna; de är
ändå utbildade och kan sin sak.
Christian har varit intresserad av
musik och sång sedan liten.
– Jag kunde spela tango på trummor
som treåring och som äldre spelade jag
piano i två år. Jag har alltid tyckt om
att uppträda och spela teater i skolan,
jag och mina kompisar hade ett band
men utan något namn.
CHRISTIAN FÖREDRAR att sjunga på
engelska, men finska och svenska går
också, han följer Westlifes och Backstreets Boys style genom musik- och
klädsmak.
– Efter att jag sjöng Flying Without
Wings blev jag jämförd med den engelska popidolen Gareth Gates, det kändes
som en stor ära för mig.
Vad önskar du dig i julklapp?
– Att få skivkontrakt, sälja musik
och leva i egna drömmar.
TEXT & FOTO:
SARA RAMBERG
MIA EKLUND
REBECKA ASIKAINEN
Namn: Monica Nyman
Ålder: 48
Födelseort: Helsingfors
Bor: Åbo
Yrke: skådespelare
Familj: mor, far, syster, särbo
Fritid: trädgård, djur, min
"gudhund", lagar mat, läser
Förebild/Idol: Ida Kyrklund
Pjäser: bl.a. Drottningmötet,
Hello Dolly, Mot Vintergatan,
Dogs,dogs,dogs
Skådespelare Monica
Nyman. Kvinnan bakom
många ansikten
”En gång blev jag utanför ridån”
Åbo Svenska Teaters skådespelare Monica Nyman
berättar om sina roller.
■ Monica Nyman är ett känt ansikte
för dem som har besökt Åbo Svenska
Teater under de senaste 20 åren. Man
har sett henne i olika roller det här året
bl.a. som taxen Krabban i Dogs, Dogs,
Dogs och som Drottning i Drottningmötet.
Vi träffade Monica Nyman på ÅST:s
kansli, sedan följde vi henne ner till
hennes loge. Det var ett litet rum, lite
råddigt men hemtrevligt.
Monica ville redan som liten bli skådespelare för att hon trodde att det
skulle vara roligt. Första gången hon
försökte komma in i teaterhögskolan
lyckades hon inte, men andra gången
lyckades hon.
SOM LITEN VILLE hon också bli bonde
eller veterinär, men hon hade ingen
gård så hon kunde inte bli bonde och
hon kunde inte heller bli veterinär för
att hon var dålig i matte och för att bli
veterinär måste man vara bra i matte.
Monica blev utbildad till skådespelare våren 1981, dvs. 22 år sedan. Hon
tycker att hon har varit skådespelare
väldigt länge.
Monica ville komma till ÅST för att
turnéverksamheten
intresserade
henne. Hon har även medverkat i filmer, litet i radio och gjort inhopp i lilla
teaterns föreställningar.
– Jag tycker inte att man själv kan
avgöra hur bra skådespelare man är,
det är publiken som bestämmer, säger
Monica.
Monica tycker att det bästa med att
vara skådespelare är att föreställningarna aldrig är likadana.
Det sämsta däremot med att vara
skådespelare är att man alltid är bunden till det.
HON BESKRIVER sin roll som Krabban i
Dogs, Dogs, Dogs som en glad, hjälpsam
och sorglös hund, som tycker om alla.
Kläderna, som hon har på sig är toppen
enligt hennes åsikt. Hon var med och
planerade hur kläderna skulle se ut.
– Jag kan nog jämföra mig själv med
rollen för att det är jag som gör den och
man måste utgå från sig själv, säger
Monica glatt.
Monica tycker om att skådespela allt
från dramatik till musikal.
– Den bästa föreställningen jag varit
med i är Rocky Horror Show. Den var
unik och speciell och publiken fick
vara med och bland annat skrika. Jag
är jätteglad för att jag fått vara med i
pjäsen, säger Monica.
UNDER PREMIÄREN brukar Monica
vara nervös, annars är hon inte. Innan
ridån går upp koncentrerar hon sig och
väntar på att få börja.
Hon har en gång för längesen glömt
sina repliker på scenen, men då hade
de sufflör som hjälpte till med replikerna. Men annars brukar de inte ha sufflör under föreställningarna, bara
under premiären.
– En gång blev jag utanför ridån vid
applåderna, det var inte så pinsamt för
att alla skrattade, det var mest roligt.
TEXT & FOTO:
DANIELA MATTSSON
LINDA NYGÅRD
SINIANNA SORVARI
6
Tisdag 16 december 2003
Från Fazerreklam till stjärna
Ressu har fått sitt smeknamn efter Robert Redford.
Namn: Esa Pentti Juhani Mäkelä
Ålder: 42
Yrke: sångare, producent och musiker
Familj: fru och två söner
Äter: thailändsk mat, själv gjord
Hobbies: fotboll, musik, bara vara
med vänner.
Favoritfärg: Svart när det gäller kläder, annars gul.
Bäst i Åbo: absolut det att en å rinner genom vår stad. Och att det
finns något för alla att göra.
Något man kan förbättra i Åbo:
salutorget kunde se bättre ut. Vi
kunde ta modell av Kungsträdgårdgården i Sverige.
Vackraste i världen: kärlek.
Motto: varje dag då jag sätter på
telefonen kommer det en text "Taistelu jatkuu" (kampen fortsätter).
■ En blåsig måndag förmiddag rusar
tre flickor runt Åbo stad letande efter
Ressu Redfords studio. Emmy, Sofia
och Anna-Marie är redan sena.
Äntligen hittar vi den svarta dörren
med den gröna postlådan till Ressus
studio. Vi går in och skakar hand med
Ressu. Vi går in till ett litet mysigt rum.
Ressus studio. Vi sätter oss ner på en
mjuk soffa. Ressu sätter sig på den röda
stolen och frågar ifall vi ska prata
svenska eller finska. Vi väljer finska
och intervjun börjar.
Hur började din karriär?
– Jag har ända sedan ja var liten spelat trummor och senare börjat sjunga.
Min mamma tog mig till en sångtävling
när jag var liten. Jag var jättenervös
och ville inte komma till finalen. Jag
var lättad då ja inte kom vidare. Senare
då jag blev äldre grundade jag och mina
vänner bandet Bogart.
Hur började din solistkarriär?
– Man frågade om jag ville sjunga i
en reklam om Fazer. Jag sjöng en 30
sekunders snutt men sedan märkte producenten att de lät så bra att vi gjorde
en hel låt av det. Så började det.
Ressu snurrar på den röda stolen och
börjar knäppa på en massa knappar
och snart hör vi en låt av två flickor
från Åbo. Han producerar flickornas
musik.
Varifrån har du fått ditt artistnamn?
– Det var en flicka som någon gång
sade att jag liknar Robert Redford.
Efter det kallade alla mig så. Med tiden
har det bara blivit Ressu.
Du var med i Guinnes world
record som kom på tv. Berätta lite
om det.
– Det var en fin upplevelse och jag
gillade det. Jag skulle kunna ta emot
ett liknande erbjudande.
Men helst sitter Ressu i studion och
gör musik.
Hur ser din vardag ut?
– Då jag vaknat och gjort mig klar,
kör vi via dagiset för att föra pojkarna
Niklas Winter - en modern jazzgitarrist
Niklas Winter
Ålder: 34 år
Född: 1969 i Åbo
Familj: mamma, bror, syster, fru, dotter
Yrke: musiker
Instrument: Gitarr (m.m.)
Skivor: Piae Cantiones, Saknad, Silent
knowledge med mera.
Band: Scandinavian jazz quartet, Winters Jazz workshop.
■ En solig fredagseftermiddag träffar
vi en före detta elev från S:t Olofskolan
på café Fontana. Nu är han 34 år och
känd musiker.
Niklas Winter är en mångsidig
musiker som spelar både trummor, bas
och förstås gitarr, som han är mest
känd för. Han började spela gitarr som
7-åring och han grundade sitt första
band som 11-åring. När han valde
musik som yrke var det helt hans eget
beslut, för hans föräldrar hade inget
med musik att göra, förutom att hans
mamma jobbar på Sibeliusmuseet.
Han började studera musik vid Åbo
konservatorium, men han for också till
USA, till Berklee college of music som
är världskänt. Nu undervisar han
gitarr i Jakobstads konservatorium
och i Lappfjärds folkskola, men håller
också workshops (t.ex. Winters jazz
workshop), där han lär jazzmusik till
andra musiker.
NIKLAS ÄR ÄGAREN av skivbolaget
Abovoice, som han grundade för fem år
TEXT & FOTO:
EMMY WELIN
SOFIA RAJALA
ANNA-MARIE ÖSTERLUND
Trogen beundrare. Emmy Welin med
Ressu.
Spexning med
små detaljer
I konsten och filosofins värld
med Göran Torrkulla.
Diggar julen. Niklas Winter (höger) och Kennet Solin bredvid julgranen. Julen är
Niklas favorithelg,vilken han firar med sin familj.
sedan. Abovoice har gett ut 11 skivor,
av vilka 5 är hans egna. Niklas har spelat i stora och framgångsrika band
sedan 1992. Hans mest framgångsrika
band Scandinavian Jazz Quartets medlemmar kommer från olika nordiska
länder. Han har så många keikkan
(uppdrag) att han bara kan vara halva
året i Åbo.
– Om jag är ledig leker jag helst med
sin dotter.
Han komponerar mycket musik,
mest till sina egna skivor. Han spelar
ofta med kända band som t.ex. Don
Johnson Big Band, som han spelade
med för cirka en månad sedan.
– Ingenting skulle få mig att sluta
spela musik.
TEXT OCH FOTO:
MAX ZENGER
KENNET SOLIN
LOTTA AHLBECK
Ett träningscentrum för unga band
■ Vi besöker en kväll ungdomslokalen
Aurabryggeriet. När vi kommer in ser
vi ett fint biljardbord och i bakgrunden
hörs musik av de tränande banden. Vi
får tag på en av ungdomsledarna, Jussi
Perhonen, och ställer några frågor till
honom.
Hur länge har denna lokal varit
ett ungdomscentrum?
– År 1984 tog punkarna över lokalen.
Då var lokalen en enda röra men år
1988 renoverades lokalen och den gjordes till ungdomscentrum
Hurudan verksamhet har ni?
– Vi har två träningslokaler för närmast unga band, där vi har all utrustning och så har vi också en träningslokal för teatergrupper. Från och med
nästa år införs det en avgift på 20 euro
per halvt år för at få öva i Aurabryggeriets utrymmen.
– Vi har också en modern inspelningsstudio där unga band kan spel in
t.ex. sina demon, inspelningstiden i
studion kostar 13 euro/h.
dit, och sedan fortsätter jag till studion.
Jag gör musik och sedan kör jag hem
via dagiset igen.
Hurudan är en bra beundrare?
– En bra beundrare…man skall vara
lycklig om man har sådana för de är
väldigt viktigt för då vet man att man
är omtyckt. Fast helt i början hade vi
hela trappuppgången full med tonåriga
flickor som knackade på dörren. Men
med tiden har det blivit lungnare och
jag tror att de som lyssnar på min
musik är lite äldre än då.
Vår halvtimmes tid har blivit till en
timme och det är dags att åka. Emmy,
Sofia och Anna-Marie är glada för att
de fått träffa Ressu, en snäll, rolig och
mycket trevlig människa.
Om vi lånar Ressus ord "Se on purkissa".
■ En blåsig eftermiddag stiger vi in i
filosofen, konstnären Göran Torrkullas ateljé vid åstranden. Där inne
ser det ut som man tänkt att en
konstnärsverkstad ska se ut.
Bordet är översållat med alster,
pennor, färgtuber och böcker. Torrkulla sätter sig på en stol och intervjun kan börja. Vi som är ovana journalister börjar rätt trögt med att ställa frågor, men tack vare Torrkullas
vänliga sätt blir intervjun trevlig
och avslappnad.
På bordet i mitten av rummet
finns kuvert av olika slag. Ett av de
vackraste kuverten har silvertråd
sydd över hela papperet så att det liknar rimfrost.
– En människa som aldrig upplevt
vintern kan ändå få litet vinter i ett
brev på det här viset, säger Torrkulla.
EN INTRESSANT detalj i Torrkullas
rum är en hylla på ena väggen. Där
finns små ikoner, lerföremål, levande ljus och andra små saker. Torrkulla berättar att det är hans minneshylla, för vad är det för idé att ha
minnen om man inte ser dem? Minneshyllan hänger bredvid Torrkullas arbetspunkt, som han är mycket
noggrann med. Han förklarar att det
inte ta in flera band.
Hur många personer leder denna
verksamhet?
– Fyra personer som är ungdomsledare.
Vem startade denna verksamhet?
– Åbo stad.
Som avslutning visar Jussi lokalens
fina julgran med självgjord stjärna på
toppen. Han visar också en träningslokal där ett flickband just håller på att
värma upp inför träning.
Aurabryggeriet. En plats där unga
orkestrar kan öva.
AURABRYGGERIET ORDNAR också
olika konserter, där cirka 60 olika band
får uppträda per år. Några av dem är
Puolalanpuiston konsertti (konserten i
Puolalaparken), tävlingen Turku bandstand och olika musikevenemang i
Palatsi.
Hur många band får öva hos er?
– Just nu har vi plats och tid för 17
band. Det är fullsatt och tyvärr kan vi
TEXT & FOTO:
KLAUS BJÖRKGREN
JAKOB OLIN
JOAKIM NORDLING
TOMMI HIRVONEN.
Fakta/Aurabryggeriet
Plats: Västra Långgatan 47 i Åbo
Öppet : må–fre 16–22, lör 12–18.
Mera uppgifter:
www.turku.fi/nuoriso/panimo
Manillakonstnär. Göran Torrkulla
kallar sin konst meditativa objekt.
första han gör när han får en ny ateljé är att han väljer var han vill sitta.
– Det är viktigt, säger Torrkulla.
Ovanför hyllan hänger det tre
stycken fågelholkar i olika material.
Torrkulla berättar då en historia om
hur han hittat en planka han gjorde
en miniatyrfågelholk av. De holkar
som finns i ateljén ska visas på en
utställning i Helsingfors.
TORRKULLAS EGENTLIGA yrke är
filosofilärare. Det var inte lätt att
svara på vem som är hans favoritfilosof. Efter en stunds tvekan svarar
Torrkulla: Platon.
Filosofisnacket leder oss in på
poeter. Det visar sig att Torrkulla
gjort ett konstverk tillägnat en av
hans favoritpoeter, Gunnar Ekelöv.
Det som man snabbt märker är att
Torrkulla gillar att spexa med små
detaljer, som man nästan måste veta
om att finns för att se dem. Han visar
en text som man inte kan läsa, för
han har med tunna linjer ritat över
texten. Då berättar han att linjerna
inte var linjer, utan han hade skrivit
ordet "amen" över hela sidan. Nu kan
man ju undra hur Torrkulla kommer
på originella idéer.
– JAG BLIR HELT ENKELT inspirerad
av vardagshändelser och jag vill att
min konst bejakar livet. Det är viktigt att den som tittar på verket ser
på det med egna ögon och inte funderar vad jag tänkt på när ja gjort det.
Under intervjun har Torrkulla
visat många fina tavlor och berättat
om teknikerna han använt. Med en
road glimt i ögat säger han att konstkritikerna haft problem med att placera hans konst i någon genre. Själv
vill han kalla sitt verk för meditativa
objekt.
Tiden börjar ta slut och de sista
frågorna ställs. Det är med ett visst
vemod vi tar avsked av Göran Torrkulla, hans fantastiska konst och
filosofins värld.
TEXT & FOTO:
KAJSA KULLBERG
KADI HENELL
MICHAELA LÖFQUIST
Tisdag 16 december 2003
7
Kunskap för framtiden
Svensk undervisning i Åbo
■ Varje dag får nästan 9 000 elever och studerande undervisning på svenska i Åbo. Det
finns många olika former av utbildning i
staden, men även i grannkommunerna
erbjuds möjlighet till svenskspråkig undervisning.
Ordförande i undervisningsnämndens
svenskspråkiga sektion är Christel von
Frenckell-Ramberg. Hon är en viktig del
ÅU–arkiv
Christel von Frenckell-Ramberg. Ordförande för Undervisningsnämndens Svenska sektion.
av ett fungerande system, där man gemensamt försöker besluta om frågor gällande
skolorna i Åbo. Bland annat anställer man
lärare, bestämmer timfördelningen, godkänner läroplanen och fastställer antalet
elever som tas in i gymnasiet.
Just nu jobbar de med utrymmesbristen i
skolorna, som har blivit ett stort problem
nu när årskurserna bara blir större. Som
vision har undervisningsnämnden att få de
före detta hög- och lågstadierna att samarbeta mera med varandra, det vill säga att gränsen mellan stadierna skulle vara mera flexibel.
Mångsidig
utbildning
på Åland
”Lilla Hanken mer
praktiskt än gymnasiet”
■ I den mysiga staden Mariehamn på Åland finner man en
liten ljusgul skolbyggnad utanför centrum. Ålands hotell- och
restaurangskola kan man läsa på en skylt ovanför ingången.
Inne möts man av en varm och vänlig atmosfär. Här går ca
120 elever som studerar olika ämnen inom hotell- och restaurangbranschen. Av dem går 73 på gymnasiedelen.
Jenny Vidjeskog, 20 år från Åbo, är en av de 50 som går
högskoleutbildningen i Ålands hotell- och restaurangskola.
Jenny är nybliven ålänning och går sitt första år på servicelinjen.
■ Åbo Yrkesinstitut är andra stadiets största skola i Åbo. Den har ca 3 000 elever. Lilla
Hanken är den enda enheten som har
svensk undervisning. Det finns omkring 500
elever i Lilla Hanken varav 120 är svenskspråkiga.
Lilla Hanken är ett yrkesinstitut där man
kan studera till merkonom eller datanom.
Man kan också välja kombilinjen (dubbelexamen) dvs. merkonom/datanom och studentexamen på 4 år.
VARFÖR VALDE du att börja studera hotell och restaurang på Åland?
– Jag ville prova på det fastän jag inte visste mycket mer
om det än att både praktik och teori skulle ingå.
Och då såg jag Mariehamn som det lämpligaste alternativet, eftersom det är nära till och svenskspråkigt förstås. Mariehamn skiljer sig självklart från Åbo rätt mycket, men jag har
trivats här på Åland.
– Det är lätt att få kontakt här på grund av att det är så litet.
Men å andra sidan kan man inte ha många hemligheter, småler Jenny. Det som också är annorlunda här är att det finns
begränsad service och butikerna har höga priser och stänger
tidigt.
När du flyttade hit och började studera, var det svårt
att hitta bostad i Mariehamn?
– Ja, det var det. Men jag hade tur och fick en studiebostad.
Om man inte har kontakter gäller det att vara tidigt framme.
Vissa är i bostadskö i flera år för att få ett ställe att bo på.
TINA GRANLUND är utbildningsansvarig
och har inte lektioner för tillfället. Hon
tycker att Lilla Hanken passar bra för dem
som vill studera praktiskt.
– Det är viktigt att studera det som intresserar mest.
Medeltalet behöver inte vara så högt för
att komma in till skolan, det är viktigare att
man är intresserad.
Om undervisningen är intressant, skolkar man inte och blir inte efter i skolarbetet.
Man får äta godis på timmen men inte
skicka textmeddelanden eftersom man inte
då kan följa med på lektionen och dessutom
stör det andra elever och läraren. Skolan
har ett eget kök och alla gillar maten. Dessutom har de en mycket bra vegetarians sida.
MINNA LINDELL och Petra Salminen är två
studerande vid Lilla Hanken.
De är på sitt fjärde år på kombilinjen.
Enligt dem är det inte lika mycket teori som
i Katedralskolan, utan mera praktiskt arbete, grupparbeten, projekt och temadagar.
Man får kontakt till arbetslivet och inlärning i arbetet (ca. 5 månader under 3 år).
– Ämnena är intressantare än i Katedralskolan, man lär sig nyttiga saker, som
Mångsidig skola. Hotell- och restaurangskolan på Åland.
Trivs på Lilla Hanken. Minna Lindell och Petra Salminen.
har med arbetslivet att göra. Man lär sig bra
här för att det är en mindre enhet, mindre
klasser. Man lär sin känna lärarna bättre än
i Katedralskolan.
– Man får inte mycket läxor eftersom det
inte är så mycket teori. Det är lätt och roligt
att studera i Lilla Hanken och maten är jättegod!
TEXT &FOTO:
AXEL LINDELL
AXEL FOGEL
JOHANNA FORSMAN
Förskolan ger en bra grund för skolan
■ Nina Rosenberg jobbar på daghemmet
Rosen och har hand om förskolan i Åbo.
– Hela idén med förskolan är att alla barn
skall ha samma grund när de börjar skolan,
till exempel ha samma sociala färdigheter,
om de vill får de lära sig läsa, skriva och
räkna.
Men det är mera skolans uppgift. Till
svenskspråkiga förskolan tas endast
svenskspråkiga och tvåspråkiga barn. Man
försöker stärka de tvåspråkigas svenska.
Det varierar från år till år hur många
tvåspråkiga det finns, i år är det ungefär
90%.
Förskoleelever. Alma Bäckman och Erik
Westerstråhle trivs bra i förskolan.
JAKOBSTAD ÄR DEN enda platsen man kan
studera till pedagogie kandidat på svenska
med inriktning på förskola. Det brukar finnas många sökande till ordinarie jobb, men
det är svårare att få vikarier.
Utrymmesbristen är alltid ett problem,
t.ex. i Cygnaeus har ena gruppen bara ett
litet grupprum, som är alldeles för litet för
en förskola.
Sirkkala har en barack på gården, men de
kommer att få flytta till ett nyrenoverat hus
på Observatoriegatans daghems gård nästa
höst. I daghemmen har förskolan tillräckligt med utrymmen.
Förskoleeleverna Erik Westerstråhle
och Alma Bäckman är förväntansfulla
inför skolan nästa höst. Mest ser de fram
emot att lära sig alfabetet och att lära sig
läsa. Barnen trivs i förskolan och har mycket vänner.
TEXT & FOTO:
ANNA METHER
HEIDI ÖSTERBERG
SOPHIE HELLSTEN
ÄR DET SVÅRT att komma in på högskolan inom hotelloch restaurangbranschen på Åland?
– Det är visserligen många som söker men få kommer in. Så
kraven är ganska höga, men nästa höst tar de in en klass till.
– Man måste inte nödvändigtvis ha gått gymnasiet för att
komma in på högskolan, utan man kan även ha gått en
yrkesinriktad utbildning, till exempel kock. De tittar också på
avgångsbetyget från till exempel gymnasiet och på tidigare
arbetserfarenhet inom området. Ett frivilligt lämplighetstest
ingår också.
Vad siktar du på i framtiden?
– Mitt mål är att arbeta mig upp till chef i någon större
hotellkedja.
Är det här en mångsidig utbildning?
– Ja, förutom all teori får vi pröva på mycket praktik. Vi får
servera i skolans egen restaurang Hjorten; och så är det vi elever som serverar skollunchen här på skolan.
– Så får vi stå i köket, och i framtiden ska vi servera drinkar i baren. Och på hotell Savoy i Mariehamn får vi stå i
receptionen. I teoridelen ingår hotellinriktade ämnen som
t.ex. marknadsföring och andra vanliga ämnen som språk.
Hur länge räcker studierna?
-– Fyra år. Och det andra året är ett praktikår då man ska
vara på ett kryssningsfartyg, någonstans i Norden och utomlands.
KAN DU TILL SIST ge ros och ris till din skola?
– En ros ger jag skolan för att utbildningen är så mångsidig
och man får prova på många olika saker. Ris ger jag däremot
de långa dagarna och allt jobb på helgerna. Och för mig som
siktar på hotellbranschen är undervisningen lite väl restaurangbetonad.
TEXT & FOTO:
JOSEFIN VIDJESKOG
MARIA GRANHOLM
8
Tisdag 16 december 2003
I Björneborg får eleverna två huvudrätter
■ När vi kom in på skolgården såg vi
upp på en stor byggnad som påminde
mycket om vår egen skola, men skillnaden var att vi befann oss i Björneborg.
I den nästan helt finsktalande staden Björneborg finns en svensk skola
som heter Björneborg Svenska Samskola, eller BSS som den officiellt kallas.
Den är en av de äldre svenska skolorna
i Finland, i år har den verkat i 111 år.
Lågstadiet, högstadiet och gymnasiet
hör till samma skola och sammanlagt
går där ca 300 elever. Gymnasiet är i en
skild byggnad alldeles bredvid.
REKTORN ULRIKA HOLLSTEN berättar
att en renovering har pågått en längre
tid i skolan. Man har bl.a. renoverat
några klassrum och en festsal och Ulrika är nöjd med resultatet.
Det har också byggts en 50 meter
lång underjordisk tunnel, som leder till
den nya lunchrestaurangen på andra
sidan vägen.
Det utomstående företaget Amica
sköter skolmaten och gör mångsidig
mat som eleverna verkar tycka om.
Och vem skulle inte göra det när det
serveras två huvudrätter, många olika
sallader, mjukt bröd och dessutom ofta
efterrätt…
En stor del av eleverna kommer från
helt finska hem medan resten har
tvåspråkiga föräldrar. Ytterst få är helt
svenskspråkiga, och det hörs mycket
finska på rasterna.
I nians årskurs finns det två klasser
med ganska få elever. Vi träffade Ninja
och Joona från klass 9b. Båda säger att
de trivs i skolan, men önskar att det
skulle finnas fler elever… Därför vill
vissa elever fortsätta sina studier i Åbo
efter grundskolan. Vi frågade Joona
vad han tycker om att lågstadiet och
högstadiet är i samma byggnad.
– Emellanåt kan det vara jobbigt för
oss att ha småsyskon i samma skola i
nio år, konstaterar han.
– I LÅGSTADIET pratas det ännu relativt mycket svenska medan finska är
vanligare bland högstadieeleverna och
därför har de flesta eleverna gott vitsord i finska, säger Ulrika.
Eftersom skolan har god ekonomi
ordnas det ofta utflykter och flera
dagars exkursioner.
– Båda niorna skall nästa år på klassresa till Bulgarien, säger Ninja som
går i klass 9b.
TILL SKILLNAD FRÅN vår skola har eleverna 45 minuters lektioner medan vi
har 70 minuter.
Till åttan kan de välja utöver de vanliga tillvalen avslappning och mentalträning, foto och drama, vilket vi inte
kan.
Det förvånade oss att varje klass har
egna klassrum och inga skolskåp och
att eleverna stiger upp när läraren
kommer in i klassrummet.
Elever i Björneborg. Ninja och Joona från klass 9b
Efter en trevlig pratstund med Ulrika, Ninja och Joona och efter allt vi
sett i skolan tycker vi att Björneborg
Svenska Samskola är en väldigt triv-
sam skola.
TEXT & FOTO:
SOFIA NORDSTRÖM
CARIN RAMBERG
”Det är kul att lära sig svenska”
Eleverna i Kerttulis språkbad i Åbo stortrivs.
■ I Kerttuli skola har man haft språkbad i cirka elva år. De första eleverna
skriver nu studenten och flera blir det.
Enligt lärarna är det viktigt att man
inte enbart lär sig finska eftersom
svenskan är minoritetsspråk i Finland.
Det hör till allmänbildningen att
kunna svenska. De finsktalande visar
allt större intresse för svenskan och
dess betydelse blir allt viktigare.
Lär sig svenska i Kerttuli skola. Eleverna på bilden är Leija, Karolina och Saana.
Lärarna är Johanna, Marina och Liisa.
SPRÅKBAD GÅR UT på att de som talar
ett lands majoritetsspråk badar i minoritetsspråket. I Finland finns det språkbadsskolor i de större städerna.
Här i Åbo har vi språkbad på svenska i Kerttulin ala-aste och i Luostarivuoren koulu. I Jakobstad har de språkbad på finska, där är majoritetsspråket
svenska.
”I Sirkkalabacken
blir man vän med alla”
■ Jag heter Joel Karlsson och jag vill
berätta om Sirkkalabackens skola.
Jag har intervjuat Marita Waris
som är föreståndare för Sirkkalabackens skola.
Vilken är din uppgift här i skolan?
– Jag är specialklasslärare och
föreståndare för Sirkkalabackens
skola.
Hur många lärare och elever
finns det här i skolan?
– Nu, för närvarande är vi tre lärare,
fem skolgångsbiträden och sen har vi
22 elever.
På vilka olika sätt kan man
jobba i den här skolan?
– Nå, vi jobbar väldigt varierat här
eftersom vi har förskola, lågstadium,
högstadium och en
påbyggnadsundervisning och så har vi ännu en så
kallad träningsundervisning.
– Vi har en väldigt individuell
undervisning och dessutom integrerar
vi alla elever i allmänundervisningen
så det är en mycket skräddarsydd
undervisning.
Vad är det roligaste i Sirkkalabackens skola?
– Det är nog det att man blir så god
vän med alla. Man blir som en stor
familj.
Har skolan alltid funnits i den
här byggnaden?
– Nej, vi har nu varit fem år i den
här byggnaden. Före det var vi i gamla
vaktmästar- bostaden och den var
mycket liten och då var det bara en
lärare.
Har skolan mycket kontakt med
andra skolor?
I en del skolor i huvudstadsregionen
har man varit tvungen att förkasta tanken på språkbad p.g.a lärarbrist.
Eftersom det inte finns så många
lärare som kan både svenska och finska kan det vara svårt att grunda nya
språkbadsskolor.
INSTÄLLNINGEN TILL svenskan är
positiv i Kerttulin ala-aste. Enligt
lärarna är det föräldrarna som är orsaken till den ökande mängden barn som
är intresserade av språkbad.
De kanske någon gång i sitt liv
behövt svenska, men inte kunnat
språket tillräckligt bra. Tidigare har
man "skyfflat" undan svenskan och
ignorerat den, men nu har språkets
betydelse ökat. Det är dessutom en fördel i de fortsatta studierna att kunna
ELEVERNA TRIVS i Kerttuli skola. De
tycker om att gå i språkbadsskolan och
att lära sig svenska. Men de pratar finska på fritiden och de pratar finska även
med föräldrarna. På första och andra
klassen använder man bara svenska i
undervisningen, men så småningom
ökar användningen av finskan.
Föräldrarna lät eleverna börja i
språkbadsskola för att de skulle lära sig
flytande finska och svenska. Största
delen av eleverna skulle gärna fortsätta
studierna på svenska.
TEXT & FOTO:
SANDRA SANDHOLM
JONAS SAARI
MATHIAS ANDERSSON
ANDREAS
Åbo Akademi ger
många möjligheter
■ Åbo Akademi är ett universitet
där man kan utbilda sig inom många
olika områden. Psykologi är det
mest populära ämnet, man tar in
bara 14 studeranden per år.
Ekonomi- och lärarutbildningarna är också populära. Totalt finns det
1 700–1 800 sökande till hela Akademin, men bara 938 skrevs in det här
året. Det finns ca 8 000 studeranden
vid Akademin. Man behöver inte
köpa böcker till kurserna, man kan
låna dem från kursbiblioteket. Det
lönar sig att ha en standard bok som
man köpt själv.
PROREKTOR är Olle Anckar. Olle
Anckar har börjat jobba i Åbo Aka-
Sirkkalabackens skola. Såsom författaren ser den.
– Ja. Vi har mycket samarbete med
Sirkkalaskolan och med S:t Olofsskolan.
Varifrån har skolbyggnaderna
fått sitt namn?
– De kommer ifrån det här kvarteret
Pomona. Det är en gammal äppelträdgård och Pomona betyder äppel (från
latinet.) Sirkkalabackens byggnad kallas nu för äppelbacken.
Hur är det annars med utrymmena i skolan?
– Utrymmen har vi brist, på vi har
det trångt rysligt trångt så vi har redan
nu sprängt väggarna och invaderat en
del av Sirkkala skolans bibliotek.
Hur har skolan förändrats under
de senaste 20 åren?
– Den har vuxit, Vi har blivit flera
svenska.
och flera varje år.
Vad skulle du vilja ändra i skolan?
– Nå, vi skulle nog behöva mera
utrymmen.
Kan du ännu berätta om skolans
framtid?
– Nå, vi hoppas mycket på en egen
grupp i högstadiet. Föräldrarna i synnerhet kör hårt på att dom vill ha en
liten egen grupp där. Så att inte våra
elever behöver springa av och an i skolorna.
Skulle vi i sådana fall ha alla timmar i högstadiet?
– Precis.
TEXT & TECKNING:
JOEL KARLSSON
ÅU-arkiv
Olle
Anckar.
Prorektor
vid Åbo
Akademi.
demi år 1962. Då var han bara 20 år
gammal.
– Personalen består av 1 200
anställda, vilket innebär att Åbo
Akademi är den största finlandssvenska arbetsplatsen. Studietiden är
sex till sex och ett halvt år i medeltal,
magisterutbildningen tar ca fem år.
Åbo Akademi samarbetar med
universiten i hela Europa och i USA,
Kina, Japan och Australien. De har
verksamhet i Helsingfors, Åland,
Jakobstad och över hela Svenskfinland.
TEXT & FOTO:
THOMAS WECKSTRÖM
ALEXANDER JANSSON
Tisdag 16 december 2003
9
Ett hus bland de andra
Liten skola har både för- och nackdelar tycker elever i Iniö.
■ Det var ett modigt drag av Iniö kommun att börja med ett högstadium, men
det ser ut att ha lyckats bra.
Men det har uppstått små problem
t.ex. lärarbrist. Periodiseringen är mer
planerad än i Åbo vilket är viktigt, speciellt i kemiundervisningen. Skolan
har ingen egen kemisal och därför
måste eleverna resa till Töfsala för att
utföra experiment.
Skolan har tillämpat ett system där
man har tre timmar i sträck på morgo-
nen p.g.a. färjornas tidtabeller. De flesta elever tycker om sin korta skolväg,
men det finns även undantag. I skolan
råder en hemtrevlig känsla och alla
känner varandra. Det gör omgivningen
tryggare. På rasterna umgås både högoch lågstadieeleverna med varandra.
P.g.a. det låga elevantalet arbetar man
vissa timmar med sammanslagna klasser.
De små klasserna ger lärarna en
möjlighet att koncentrera sig enskilt på
varje elev. Även om det känns hemtrevligt med få elever, tycker en del av eleverna att det skulle passa med några
elever till.
Smälter in. Den vardagliga skolbyggnaden på Iniö smälter in i omgivningen bra.
När man tar en titt in i huset finner man
en skola på 17 elever.
Gymnasiet friare än högstadiet
■ Jakob Boström går sitt andra år i
Katedralskolan, han är elevkårens ordförande och elevrepresentant i skolans
direktion.
Han tycker att det går bra att få fram
Elevkårens
ordförande.
Jakob
Boström i Katedralskolan. Här tillsammans med Ina Juslin och Malin Alakahri.
elevernas åsikter både via elevkåren
och via direktionen.
– Det är mycket friare i gymnasiet än
i högstadiet, men läxorna och proven
tar mera tid. Det betyder att eleverna
har mindre fritid. De flesta går Katedralskolan på tre år, men en del, ca 20
procent går det på fyra år.
Man väljer sina egna kurser. Under
en period skall man ha avlagt 6 kurser,
perioderna är årligen fem. Om man
inte kommer till kattan kan man gå till
t.ex. Pargas gymnasium.
Hur trivs då eleverna i Katedralskolan?
– Eleverna trivs bra, det är väldigt få
som avslutar sina studier i mitten. Elevkåren är till för att få eleverna att trivas. Elevkåren förmedlar elevernas
åsikter till lärarna.
Skolan har bl.a. ett trivselrum med
TV och DVD, och ett cafè. Elevkåren
ordnar också olika tävlingar och andra
evenemang. Jakob tycker att fördelen
med svenska gymnasier är tvåspråkigheten.
TEXT:
INA JUSLIN
MALIN ALAKAHRI
Sossen goes culture
Spännande men rå film
■ Filmen som är regisserad av Peter
Weir, som har lyckats med att göra
Master and Commander till en snygg
actionfilm där dramat också fungerar.
Filmen utspelas i Sydamerika och
Galapagosöarna i början av 1800- talet
när Napoleon härskade världen.
Peter Weir har gjort en film där man
följer med den brittiska flottans fregatt
HMS Surprise, som under kriget skickades för att förstöra fransmännens
stolthet, Acheron.
Peter Weir har regisserat många andra
kända filmer som t.ex Gallipoli och
The Truman Show. Master and Commander:Far Side Of The World baserar
sig på Patrick O´Brians kända sjöromaner. Det finns 20 O´Brian-sjöromaner men till filmen har Peter Weir och
hans skottländska vän, som har hjälpt
honom skriva manuset, valt bara två
böcker.
HUVUDROLLERNA spelas av Russell Crowe, Paul Bettany och Billy
Boyd. Russell Crowe spelar HMS Surprise:s kapten, Jack Aubrey. Han är
ingen tyrann som nästan alla andra
kända kaptener och hans besättning
klagar inte. Många medlemmar i
besättningen är under 20 år gamla. Russell Crowe har skådespelat också i
många kända filmer t.ex: The Insider,
The Gladiator och A Beautiful Mind.
Han har också vunnit en Oscar för sin
roll i The Gladiator.
Paul Bettany spelar Doktor Stephen
närma sig Acheron för att kanonerna
skulle ha någon effekt. Men Acheron
sköt sönder HMS Surprises akter. Då
förlorade HMS Surprise kontroll över
båten och man kunde inte styra mera.
Kapten Aubrey gav order åt sin besättning att försöka få skeppet in i dimman
och skaka av Acheron. Trots allt lyckades det och HMS Surprise kom undan
nästan helt förstörd och med 19 döda
män.
Master and Commander. En välgjord,
intressant och spännande film. Men
otäck också.
Maturin. Dr. Maturin är en mycket god
vän med Kapten Aubrey.
Billy Boyd , som är känd för sin roll
som Pippin i Sagan Om Ringen trilogin,
spelar rollen av Barrett Bonden. Billy
Boyds andra filmer förutom Sagan Om
Ringen trilogin är An Urban Ghost
Story.
FILMEN BÖRJAR med att det är natt och
alla sover utom vakterna.
Det var tjock dimma när en sjöman
hörde ljud. Sjöman Hollom tittade med
sitt teleskop och såg en svart skugga i
dimman. Sedan kom den 13 årige Lord
Blakeney och frågade Hollom om han
skulle slå larm. Hollom svarade inte,
och Blakeney slog larm. Sedan blev det
tyst och efter en stund såg och hörde
man Acherons kanoner skjuta. Och
Acheron var mycket större än HMS
Surprise. HMS Surprise försökte
HMS SURPRISE LYCKADES komma
iland på en ö där snälla indianer bodde.
Indianerna hjälpte Aubreys män att
reparera skeppet.
Efter några dagar kunde man segla
med HMS Surprise igen. Då gav Kapten
Aubrey order att börja jaga Acheron.
Nu började ett spännande äventyr och
till sist tog HMS Surprise fast Acheron
men slutet säger vi inte!
VÅRA EGNA ÅSIKTER är att filmen är
intressant och spännande. Filmen var
också mycket bra gjord. Men den var
ganska rå och äcklig för att man till
exempel amputerade Lord Blakeneys
arm.
Stjärnorna:
Axo: * * * *
Jan: * * *
Tome: * * * *
TEXT:
AXO REHNBERG
JAN-ERIK KARLUND
TOME ALANKO
En tavla just för dig
■ Vi stiger in i artoteket och den
varma konstnärsluften slår emot oss.
Artoteket ligger i Brinkkala, bredvid
Katedralskolan.
Den lilla lokalen är varm och mycket
mysig. Vad är då ett artotek? Jo, ett
ställe där hyr man eller köper konst.
Att
hyra
konst
kostar
10-90
euro/månad. Man kan också köpa
konst genom att betala i rater eller hela
summan på en gång. Vem som helst
kan gå dit och hyra konst. Artoteket
har öppet ti- fre 12-18 och på lö 11-15.
VI HITTADE MÅNGA intressanta och
fina tavlor och en av dem var den fina
tavlan av ett vinterlandskap. Den
föreställer en rinnande å med träd
omkring. Marken är täckt av snö. Den
tavlan rörde våra sinnen särskilt
mycket.
I artoteket finns oljemålningar,
akvareller, foton m.m. Det finns tavlor
med landskap, djur, människor, växter
och fantasimotiv, så det finns säkert
åtminstone en tavla som skulle passa
var och en. Men där finns inte bara tav-
lor, utan också statyer och andra små
föremål som till exempel den lilla trädgårdstomten som vi blev extra förtjusta
i.
Månadens konstnär är Aarno Hiltunen (1.12.–31.12). Han har många fina
tavlor, men den som vi tyckte om mest
var tavlan "Leikkipaikka".
TEXT:
DANIELA SÖDERMAN
Sibelius - en film
med konstig handling
■ Filmen om Jean Sibelius berättade
hans livshistoria och på samma gång
var det en kärlekshistoria.
Han blev kär i Aino, men sedan reste
han till Berlin för att bli kompositör,
men han drack bara där med sina kompisar. Efter ett år kom han till Finland
och han gifte sig med Aino Järnefelt
och de fick ett barn. Han drack hela
tiden och hans syster och fru Aino var
bekymrade över hans hälsa. De fick
också flera barn, i alla fall sju. Och ett
av dem dog i tyfus. Efter det for de till
Italien, där ett annat av deras barn fick
en sjukdom, men hon dog inte. De önskade hela tiden en pojke men de fick
bara flickor. De hade också hela tiden
skulder eftersom han drack så mycket.
Familjen Sibelius byggde ett hus
någonstans utanför Helsingfors i Järvenpää, huset fick namn efter hans fru
Aino. Men sen kom det krigsvakter
som sade att de skulle ha det tryggare i
Helsingfors. Sibelius försökte hela
tiden arbeta på den åttonde symfonin,
men sen när han blev gammal brände
han upp allting han hade åstadkommit.
FILMEN HADE en konstig handling,
någon gång kunde den hoppa tre år
framåt och då hade de redan fyra barn.
Vi antar att den var tänkt för äldre
människor, eftersom den hade en historisk bakgrund.
TEXT:
JENNI HAGLUND,
RONJA EDFELT
MATILDA STRÖMMAN
Rövarhistoria på Åbo Stadsteater
■ I den lilla staden Kardemumma, händer det mycket konstiga saker,som
ingen kan förutspå.
I staden finns en feg polismästare
som heter Paavali.
Det finns också en "hemsk" tant
Sohvi. Tommi och lilla Kamomilla är
de yngsta i staden. Där finns också en
akrobatisk kamel, ett lejon, en katt, en
hund och en åsna och de tre tjuvarna
Kasper, Jesper och Jonatan.
De kom för att stjäla mat och andra
saker de behövde. Sedan under dagen
samlades alla i staden och pratade om
saker till exempel om Tobias födelse-
dag som snart skulle firas. Tobias är
den äldsta i staden. Han förutspådde
vädret. Tommi i staden ville själv ta
fast tjuvarna för polismästaren var
rädd.
Kläderna passade på alla. De var randiga och ganska fina och fantasifulla.
Musiken var också bra.
Om du vill veta mera så gå och se
den.
TEXT:
JOCKE MÄKINEN
WILLY HOLMBERG
IBADETE IBRAHIMI
EMIL EKLUND
10
Tisdag 16 december 2003
Julnatt med Nötknäpparen
■ När man kommer in på Manilla får
man en härlig julkänsla. I taket hänger
stora och små röda julbollar och ett rött
ljus sprider sig i rummet från några
röda lampor.
Väggarna är täckta av slitna
fanerskivor som får utrymmet att se en
aning gammalt ut. När man sedan kommer in i själva salen så finns det bänkar
och stolar placerade för publiken.
Framme på scenen står fyra små sängar.
Sedan börjar Tjajkovskijs vackra
musik spela och skådespelarna rör sig
vackert och lätt till musikens toner.
Ljusen ändras ofta och visar barnhemsbarnens känslor. Dansarna talar ganska lite, men det gör inte baletten sämre.
Tjajkovskijs musik är så vacker.
DEN FÖRSTA DELEN av pjäsen är ganska sorlig. Den berättar om flickan Claras sorgliga drömmar om brevbäraren
som hämtade julklappar till barnhemmets flickor. Clara får en soldat som är
en nötknäppare.
Men brevbäraren och de andra flickorna och den stränga barnhemsföreståndaren ger sig iväg i hopp om att
hitta ett bättre skydd för kriget. Clara
kommer inte med för hon är i sitt hemliga gömställe och dagdrömmer om
brevbäraren. Eller som man kanske
kunde redan lista ut, nötknäpparen, i
denna saga.
Danmark och i Estland. Den längsta
resan har burit ända till Hong Kong.
Det här året åker de till Italien.
DEN ANDRA DELEN är däremot gladare
och mer fartfylld. Clara får nya vänner
och Claras drömmar blir uppfyllda.
Soldaten som hon fick till julklapp förvandlas till en riktig prins. Men däremot undrar man kanske på om detta
igen är en av Claras drömmar eller om
allt detta verkligen var sant.
VI TYCKER ATT Nötknäpparen var
ganska tråkig, eftersom man inte förstod så mycket vad det handlade om.
Man förstod inte detaljerna. För barn
under fem år lämpar den sig inte så
bra. Man borde läsa boken före man går
och ser på baletten, för annars kan det
vara svårt att hänga med i händelserna.
Det var mycket dans och musik. Den
var mycket lik en teater, men man talade inte så mycket som i en teater. Första akten var bättre än den andra. I första delen var det mera ide´. Det handlade
om fyra flickor i ett barnhem.
Men i andra delen var det bara dans
så man visste inte riktigt hur allt gick
till. Men musiken var vacker och dansarna duktiga så man kan nog säga att
den trots att den var lite tråkig, var
ganska bra.
SOLBALETTEN MANILLA ligger på
Östra strandgatan 64 i ett fabrikshus
som byggts år 1860. Solbaletten är grundad år 1987. Idag är Solbaletten känd
som en nutidsdansgrupp, vars program
passar för både vuxna och barn. Ända
sedan den grundats har Raija Lehmussaari varit ansvarig för koreografin.
Men just nu gör även danskoreografen Urmas Poolamets (från Estland)
ständigt olika verk på Manilla. Ända
från början har Solbaletten friskat upp
och utvidgat Åbos och hela Finlands
kulturliv genom att bjuda in koreografer från olika länder.
DESSUTOM UPPTRÄDER de t. ex i
Tyskland, Sverige, Ryssland, i Polen,
Gripande om
krigsbarn
■ Krigsbarnen är Erja Dammerts första långa dokumentär. Den är hälften svartvit och hälften färg.
Dokumentär filmen berättar om finländska barn
som flyttade till Norge, Danmark och huvudsakligen
Sverige. Till Sverige for ca 70 000 barn och några
tusen både till Norge och Danmark.
ALLTING BÖRJADE år 1939 då Sovjetunionen anföll
Finland och vinterkriget bröt ut.
I filmen berättade sex äldre människor om hur de
upplevt tågresan, ankomsten till Stockholm, hälsokontrollen på hotell Anglais, hur föräldrar kom för att
välja barn och den nya familjen.
Efter en tid då barnen lärt sig känna familjen och
att kommunicera med dem så började de yngsta barnen småningom glömma Finland, det ledde till att
barnen fäste sig allt mera vid fosterfamiljen.
Sedan när tiden kom för att resa tillbaka till Finland måste barnen gå igenom samma tragedi på nytt,
de måste lämna sin familj och bekanta sig med människor som de redan glömt. De flesta kom tillbaka till
sitt hemland men p.g.a. att många familjer dött under
kriget stannade barn kvar hos sina fosterfamiljer i
t.ex. Sverige och växte upp hos dem helt som vanliga
barn.
FILMEN HANDLADE om en ganska allvarlig sak, barnets behov av kärlek. Det måste helt säkert ha varit
hemskt för både barnen och föräldrarna när små barn
under tio år åker till ett främmande land, helt utan att
veta om man någonsin kommer att träffas igen.
Många av barnen sattes på tåget utan att veta vart
de var på väg, ingen berättade för de yngsta att de
skulle till ett nytt land, med nya människor som pratade ett främmande språk. Vi tycker att det var till
slut ändå bra att de inte fick veta det, då skulle farvälet ha varit ännu svårare. Sorgligaste i filmen var när
gråtande barn var i tågfönstren och såg när mammor
stod och bara såg när deras barn åkte iväg.
VI TYCKER ATT det var hemskt att små barn som
behövde sin mamma som mest just då blev skickade
bort, men ännu hemskare skulle det ha varit om de
skulle ha stannat i ett land med lite mat och fara att
bli dödade av bomber som Sovjetunionen fällde rakt
över städerna. I denna situation tror vi att det allra
bästa var att skicka de minsta barnen till en säkrare
plats var det fick ett säkert hem med mat och trygghet
även om de kunnat klara sig här.
Filmens svartvita snuttar var äkta och visade därför en sann bild på vad som hände och hjälpte tittaren
som inte levt under den tiden att förstå vad som verkligen hände. När de sex äldre människorna berättade
om hur de levt blev det en sann berättelse från barnets
synvinkel vilket var jätte fint!
TEXT:
IDA NIEMINEN
MIKAEL LEINO
VEEA INGBERG
RITVA BERGSTRÖM, som har rollen
som barnhemsföreståndaren, hur
länge har du hållit på med dans?
– Jag har nog hållit på med dans så
länge jag kommer ihåg men det börjar
väl närma sig 50 år.
Välkommen till Solbaletten. Såhär roligt har de på Solbaletten Manilla! Den
andra från vänster är Ritva Bergström (Speedys fru!) och längst till höger står koreografen Urmas Poolamets.
Jag har varit med i en privat dansskola i 20 år och dit kommer många
unga dansare. Den heter Tanssitiimi
och där man undervisas i allt från
steppdans till balett.
Vad tyckte du själv om Nötknäpparen?
– Jag gillade den verkligen! Koreografin är underbar och musiken vacker. Vi har en bra gruppanda här så det
är alltid roligt att jobba med alla på tea-
tern.
Tänker du gå med i några andra
pjäser?
– Om jag får en inbjudan så kan man
ju inte säga nej. Jag hoppas att så
många som möjligt kommer och ser på
baletten.
TEXT & FOTO:
MATILDA PERÄLÄ
HEIDI PELLOPERÄ
ANTON HASSEL
Musiken bäst i Dogs, Dogs, Dogs
■ Vår grupp var den 4 december kl. 19.00 och
tittade på musikalen "Dogs dogs dogs".
Världs premiären var den 20 september 2003.
Pjäsen handlade om hundar av olika raser
som bodde på en hundgård.
Scenografin och dräkterna hade lyckats bra
av Pekka Ojamaa. Scenen var gjord som en
hundgård med olika "rum" där hundarna
bodde. Det var fint gjort med olika stilar i varje
"rum" där hundarna bodde. Dräkterna är gjorda som pälsar och på pälsarna bar hundarna
kläder.
DE OLIKA HUNDARNA hade mänskliga egenskaper som att dom kunde gå med två ben och
prata. Hundarna ville bort från hundgården för
att bli familjehundar. Dom lyckades rymma
och hade en fest ute i de fria. Sedan skildes
hundarna åt och gick sina egna vägar. I andra
akten var scenen som i en grönskande trädgård.
Vi tyckte att pjäsen var ganska trist emellanåt, men skådespelarna spelade sina roller
mycket bra och de hade bra sångröster. Vem
skulle inte bli charmad av Rikis hesa röst. De
sjöng lite all sorts musik från rock till lugna
låtar de flesta låtar handlade om kärlek och
vänskap. Den sång som vår grupp tyckte mest
om var "Joensuu". "Dogs Dogs Dogs" är ett finländskt svar på "Cats". Riki Sorsa och Kristi-
na Vahvaselkä var bra i sina roller.
DEN BRA MUSIKEN och skådespelarna räddade
pjäsen.
Musiken är komponerad av Jussi Vahvaselkä och är skriven av Harriet Nylund-Donner. Pjäsen är redigerad av Patrik Drake.
Gå och se på den, ni som tycker om musikaler.
TEXT:
NINNA ABRAHAMSSON
JOHANNA KAJANDER
THEO HASSELBLATT
NIKLAS PAJU
Inaris första konstutställning
■ Silja Inari Krohn är en känd konstnär.
Hon föddes den 8 september 1945 i Helsingfors
och bor nu i Vihdis. Efter att hon tagit studenten började hon studera vid Finlands Konstakademi. Sedan blev hon konstnär och börja
använda namnet Inari.
Redan som ung var hon mycket intresserad
av att måla och teckna. I skolan vann hon t.o.m.
en konsttävling. År 1968 blev hon känd i den
finländska konstvärlden och sen dess har hon
fått många pris som t.ex. Finska kulturfondens
pris år 1998. Hon gifte sig med litteraturforskaren Pertti Lassila år 1977.
HON MÅLADE SIN första tavla år 1966. Helst
målar hon med akvarell och oljefärger, men
ibland använder hon sig också av litografitek-
niken. Alla tavlor som hon har målat har hon
också upplevt själv. Oftast när hon var utomlands fick hon sina inspirationer till sina tavlor från de olika områdena bland annat från
Afrika och Asien speciellt Indien.
Till sina verk har hon också fått inspiration
från floran och faunan. De flesta tavlorna är
porträtt av hennes vänner. Ett av hennes kändaste porträtt är det av hennes syster Leena
Krohn, författare.
När Inari var yngre målade hon med väldigt
starka och väckande färger, kanske ibland lite
naivistiska. Men nu när hon har blivit äldre så
målar hon med ljusa och svaga färger som ljusgrå. De nyaste tavlorna hon målat är Klocktornen och Tornet.
Den värdefullaste tavlan som hon målat är
Konstgrafikern år 1981 och den är nu värd 7000
€.
PÅ WÄINÖ AALTONENS museum pågår Inari
Krohns utställning Natur och Fantasi. Det är
konstnärens första utställning och där finns
cirka 150 verk. Utställningen håller på här i
Åbo ända till den 11 januari 2004 och därifrån
fortsätter den till Uleåborg.
Vi tycker att utställningen är väldigt mångsidig och de flesta tavlorna är vackra för att de
ser väldigt färggranna och glada ut.
TEXT & FOTO:
DANIEL PERNELL
IDA-MARIA AHOLA
MIKAELA GYLLENBÖGEL
NICLAS ANDERSSON
Jättefina men för få änglar
■ Den 8 december var vi med vår temagrupp
och se på Minna Komulainens änglautställning, på den internationella träffpunkten på
Gamla Stortorget. Det fanns 31 stycken olika
sorters keramikänglar, som föreställdes
komma från olika kulturer. De var gjorda av
olika färgers stengodsleror som brändes i hög
temperatur. Efter att de var gjorda måste man
låta dem torka i en vecka, och sedan glacerades
de, och brändes i 1200 grader.
längre. Minna hade ett arbetsrum i Aura i Koskipirttis gamla meijeri, där hon arbetade. Hon
har inte haft någon medhjälpare med sitt arbete, hennes granne har bara hållit henne sällskap när hon har arbetat. De flesta änglar har
fått sina namn efter Minnas bekanta. Det berättas att en skulptur som heter "Piruenkeli mieheksi" skall föreställa Minnas ex-pojkvän.
Änglarna är till salu, priserna varierar mellan 60-190 euro.
ÄNGLARNA HADE olika hudfärger och de var
cirka 20-30 cm höga. De saknade händer och fötter och hade ögonen slutna för att de såg med
sitt hjärta. Deras färger var inte så färggranna,
det var mest beige, vitt, grått osv.
Minna, som har gjort änglarna berättade att
hon arbetat med dem i cirka 3 månader; september, oktober och november. En ängel räcker cirka 2-3 timmar att göra men ibland tar det
ÅSIKTER OM utställningen:
vi var besvikna över antalet änglar, vi tänkte att det skulle ha funnits mera av änglarna
och mer olika sorter. Änglarna var ändå jättefina och gjorda i en bra teknik.
Änglar i olika former.
TEXT & FOTO:
MIA ÖBLOM
LASSE KORPI
JANNE RAMSTEDT
CHRISTIAN BOGEL
Tisdag 16 december 2003
11
Aboa vetus et nova
Fotografi från Berggatshörnet mot
Klosterbacken. Till vänster byggdes S:t Olofsskolan. Alla gamla trähus är numera rivna.
Fotograferad av B. Carpelan 1967. Åbo Landskapsmuseum.
Domkyrkan med Akademihuset och Per Brahe staty för cirka 100 år sedan. C.
Kasvis bild.
Salutorget i Åbo cirka år 1910. Åbo Landskapsmuseum.
Det gamla Åbo…
■ Uttrycket "det gamla Åbo" kan väcka
många olika associationer. Någon
kanske tänker på det medeltida Åbo
medan någon annan kanske tänker på
staden som den såg ut före branden
1827. Vi försöker i all korthet ge några
exempel på hur staden kunde se ut för
ungefär hundra år sedan. I det följande
visar vi några exempel på gamla stadsbilder och hur staden vuxit.
SCHEMAT VISAR hur mycket Åbo stads
bebyggelse har vuxit under ca. 350 år.
För 350 år sedan bredde Åbo stad ut sig
med en radie på 1 km från stadskärnan.
Stadens centrum var då det gamla Stortorget bredvid domkyrkan.
Då följde staden en stadsplan gjord
av Per Brahe. Denna stadsplan blev
ganska långt förverkligad fram till
stora branden 1827. Efter branden byggdes staden om enligt ett rutsystem planerad av C. L. Engel.
Denna stadsplan med breda gator
och kvadratiska kvarter för att förhindra att elden snabbt spred sig har bevarats ända till våra dagar.
TEXT & FOTO:
CASIMIR KASVI
NIKLAS NÄSE
AXEL WARIS
…och i framtiden
■ Att göra befolkningsprognoser om
framtiden är som att backa med
hjälp av backspegeln.
Man gör dessa prognoser för att
kunna planera utveckling av skolor,
vägar och bostäder efter behov.
När man gör befolkningsdiagram
beaktar man ökningen av befolkningen förr i tiden och utgår
därifrån. Naturligtvis är det omöjligt att veta hur framtiden kommer
att se ut men ändå kan man få fram
prognoser som stämmer till en viss
grad.
VI BESÖKTE STADSKANSLIET och
intervjuade Stig Blomqvist, chef
för informationsbyrån i Åbo.
När man gör befolkningsprognoser beaktar man tre faktorer: nativitet, antalet döda och inflyttning.
Under de senaste åren har livslängden ökat och detta har då lett till att
barn har fötts och antalet döda har
sjunkit betydligt.
Det har mellan år 1990-2002 fötts
cirka 2 000 barn per år. I Åbo har
man ett mål på att uppnå en befolkningsmängd på 200 000 tills år 2010.
För att uppnå detta mål måste en
inflyttning från grankommuner och
utlandet ske. Ett tecken på att Åbos
befolkning inte räcker till är att det
år 2001 föddes 1 767 personer och
samma år dog 1 807 personer. Det
här betyder att antalet Åbobor sjönk
med 40 personer. Den största
utländska folkgruppen som finns i
Åbo är ryssar (2 066 personer).
Om befolkningsmängden ökar allt
för mycket kan det synas i att skolornas utrymmen inte räcker till.
Utgående från befolkningsprognosen år 1975 trodde man att befolkningsantalet i Åbo år 2000 skulle
vara ca 222 000, man bommade alltså
med cirka 50 000.
TEXT:
JONATHAN GRANDELL
HANS HELLSTRÖM
Åbobefolkningen förut
■ Den här artikeln handlar om folkmängden i Åbo under de senaste 200
åren.
Olika källor visar olika statistik. Om
man skulle följa de gamla kyrkböckerna skulle siffrorna bli högre, eftersom
folk utanför städerna ansåg att det
fanns en viss fördel att registrera sig i
stadens kyrkobokföring fastän man
bodde utanför stadens gränser.
Emigranter kunde även länge följa
med i kyrkobokföringen fastän de inte
på länge bott i staden. I diagrammet
ovan har vi konsekvent följt siffrorna
som man fått ur mantalsböckerna (Åbo
stads historia) samt den senaste offent-
liga statistiken som staden publicerat.
Diagrammet visar befolkningsutvecklingen i staden under de 200 senaste
åren och en prognos fram till år 2010.
UNDER 1700-TALET steg befolkningen
endast från cirka 5 000 till cirka 10 000.
Under 1800-talets början steg befolkningsantalet huvudsakligen jämt men
under hungersnöden 1867 ser man att
befolkningsantalet sjönk i någon mån.
När Finland industrialiserades kort
därefter, märker man också en jämn
stigning när folk flyttade till städerna
för att få arbete. Man märker att befolkningsantalet sjönk obetydligt under
inbördeskriget 1918 och en aning under
andra världskriget.
Efter andra
världskriget steg befolkningen kraftigt
i 30 år. Förutom den naturliga ökningen, beror tillskottet också på att nya
områden inkorporerats med staden,
t.ex. Hirvensalo och de norra stadsdelarna (Åbo generalplan 1976).
DÄREFTER
STANNADE
befolkningstillväxten i allmänhet i hela landet, så även i Åbo. På 1980-talet minskade befolkningen t.o.m för att i början av
1990-talet igen öka. I början av den
undersökta perioden och även till mitten av 1800-talet, när den passerades av
Helsingfors, var Åbo landets största
stad. I dag är Åbo bara den femte i ordningen. Den streckade delen av kurvan
visar en prognos ända fram till år 2010.
TEXT:
FRANS BERGMAN
OSCAR EKHOLM.
Arkitekt : Aura å central
■ För att få en uppfattning om hur
Åbo kanske ser ut i framtiden har vi
besökt arkitekten Benito Casagrande.
Vi hittar honom på arkitektbyrån
på Slottsgatan 3 som också inrymmer
det italienska konsulatet. Han har sin
vision om hur Åbo kommer att se ut
inom den närmaste framtiden. Han
har jobbat med arkitektur i 40 år.
Han har bland annat varit med och
planerat Hansakvarteret och gamla
Stortorget. Vi bad honom förklara vad
som är den största skillnaden när det
gäller att jobba som arkitekt idag jämfört med för 40 år sedan.
På den frågan svarade han att det
nuförtiden är det svårare att rita och
planera byggnaderna för man måst ta
mer hänsyn till miljön i dag.
Vilket är det största stadsplaneeller byggnadsprojektet för tillfället i Åbo?
– Det största eller det andligt största projektet för honom är Kakolabackens framtid. Man tänker göra
bostadsområde istället för det gamla
fängelset.
Enligt Benito Casagrande kommer
de största förändringarna i framtiden
att ske vid hamn- och Åboslottsområdet.
Vad skulle du göra om du fick
fria händer att förändra Åbo?
– Jag skulle gärna förändra området runt Aura å.
Han skulle förbättra de gamla byggnaderna, stadsbiblioteket och det
gamla hamnområdet.
TEXT:
FREDRIK SLOTTE
NIKLAS EKBLAD
12
Tisdag 16 december 2003
Allt mellan himmel och jord
Ollis passion är att uppfinna
■ Vi på redaktionsgruppen beslöt oss
för att hälsa på uppfinnare Olli Kuusisto i hans verkstad i S:t Karins. Verkstaden är full av ombyggda cyklar.
Han berättar att han startat sin verkstad för ca 3 år sedan, men att han har
byggt lättviktsfordon som går på förnybar energi i över 20 år.
– Egentligen jobbar jag som rektor
för medborgarinstitutet, vilket betyder
att verkstaden är en hobby verksamhet.
Vilka framsteg har du gjort som
uppfinnare?
– Jag har hittat på luftfyllda möbler
som är ämnade för folk som vill ha det
enklare att flytta, och en solhatt som
har en inmonterad solpanel, som man
till exempel kan ladda mobiltelefonen
Forum
Marinum inte bara
ett museum
■ Jag träffar Seppo Sarelius,
verkställande direktör vid Åbos
sjöfartsmuseum, i Forum Marinum.
Först tar vi en runda i slottsbommen
(museiavdelning).
Seppo berättar intressant fakta
om sevärdheterna. Det finns
verkligen mycket att beundra
som t.ex. miniatyrer av fina fartyg, modell på lyxkabinett, tävlingssegelbåtar samt mindre
segelbåtar och mycket mera.
Utanför byggnaden i Aura å ligger de större fartygen: Suomen
Joutsen, Sigyn, Keihässalmi minfartyget och krigsfartyget Karjala korvetten. Dessa kan man
endast besöka under sommaren.
Vad är Forum Marinum?
– Forum Marinum grundades
för fyra år sedan som Finlands
sjöfartsmuseum, men inte bara
som ett museum utan också ett
levande centrum för sjömansliv
och sjöfart. Där du själv kan ta
kurser inom det maritima.
VEM BESÖKER Forum Marinum?
– Människor i alla åldrar,
oftast de som är intresserade av
sjöfarten. Ibland besöker också
dagisgrupper och elever från
olika skolor museet. Det här året
har vi haft cirka 52 000 besökare.
Besökarmängden växer med 5-10
procent varje år.
Hur ser framtiden ut?
– År 2005 startar vi ett renoveringsprojekt. Meningen är att
bygga mera muséi- och restaurang-utrymmen.
Hur har du hamnat i den
här branschen?
– Förr arbetade jag för sjöstridskrafterna i marinen. Det gjorde
jag i 35 år.
Efter att han blev pensionerad
började han arbeta på museet.
TEXT :
PETRA TOIVONEN
Namn: Olli Kuusisto
Född: 30.11.1945 i Helsingfors
Familj: fru Kristiina + två fullvuxna barn
Favoritmat: bärgröt, marinerad surkål
Idol: vänner med samma intresse
Dröm: att kunna resa med sin solcellsdrivna båt till Vita havet
med.
Han påpekar han att han inte kallar
sig uppfinnare utan hellre en synergiater, en person som kombinerar människor och idéer.
SIN FÖRSTA INSPIRATION att börja
med verksamheten fick han ur en amerikansk tidningsartikel som han läste
för länge sedan.
Till sin utbildning är Olli magister.
Han har jobbat inom grundskolan och
gymnasiet som språklärare. Till hans
fritidsintresse hör att varje sommar
göra en "ekotrip" .
"Ekotrip" är en rundtur genom skärgården där människor med sina
ombyggda cyklar och solcells drivna
båtar och fordon får delta. Ända från
Australien har det kommit deltagare.
Idén har använts också i England .
OLLIS NUVARANDE projekt är en linnebåt som med sina tolv 24 volts ackumulatorer klarar av en resa på 12 timmar i totalt mörker.
Vid solljus laddas ackumulatorerna
upp av ett flertal solceller som täcker
Uppfinnare. Olli Kuusisto vid en halvfärdig velomobil
TEXT & FOTO:
ARTHUR HALME
MIKAEL HULDÉN
halva båten. Propellern har Olli bytt ut
till en mindre flygplanspropeller, för
att få mera kraft i båten.
Jörgen bevakar landets gränser
Allt från passkontroll till förhindrande av smuggling hör till gränsbevakningens uppgifter.
■ Gränsbevakningen i Finland består
av tre stycken sektioner inom kustområden och fyra sektioner vid mark- och
sjögränser.
De tre sektionerna är:
■ Bottniska Vikens Sjöbevakningssektion som sträcker sig från Kemi till lite
över Björneborg.
■ Skärgårdshavets Sjöbevakningssektion som sträcker sig lite över Björneborg till ungefär Hangö (Åland hör
också dit).
■ Finska Vikens Sjöbekvakningssektion som sträcker sig från Hangö
ända till Rysslands gräns.
På landgränserna övervakar gränsbevakningen med kameror, helikoptrar, olika motorfordon (t.ex motorkälkar) och gående med hundar.
MAN FÖRHINDRAR smuggling och att
människor som inte har tillstånd att
komma till landet gör det.
Också passkontroll vid flygplatsen
och andra ställen där man kommer in i
landet hör till gränsbevakningen. På
kustområdet patrullerar man med fartyg och mindre båtar. Också sjöräddning hör till deras arbete. Hela verksamheten började i Finland 1919. Latokaris station kom 1994.
JÖRGEN BLOMQVIST ÄR en 33 år gammal patrull-/vaktman född i Iniö. Han
har en Ford. Han trivs bra med sitt
jobb. Vi fick interjuva honom och besöka en del båtar.
Till en vanlig patrullmans utrust-
var ett tämligen stort jobb.
VI FÅR BESÖKA också staben. Den
finns i samma byggnad som polisstationen.
Jörgen kör oss dit med gränsbevakningens diesel Ford Focus. Vi sitter i
baksätet och när vi stiger ut står två
fina gubbar med cigarr framför oss.
Dom tittar på oss som om vi är kriminella… Inte undra på när vi går med två
män i uniform in i polishuset. Där inne
kommer vi till ett rum med många
monitorer.
Gränsbevakare. Vaktman Jörgen Blomqvist i en båt med vilken man bevakar Finlands gränser.
ning hör pistol, OC-gas (tårgas),
teleskopbatong (inte ätbar), handbojor,
vid kustsektionerna dessutom flytrock
och skyddsjacka. Räddningsdräkt kan
också andvändas.
I Latokari finns det ungefär 10
anställda, Skärgårdshavets Sjöbevakningssektion har totalt ungefär 250
anställda.
Till en vanlig patrullmans utbild-
ning hör en militär grundkurs . Till den
hör mest arbetspraktik på fältet. Befälet skall ha gymnasie- eller grundexamen och fullgöra sin värnplikt. Sen
kommer grundkurs 1 och någon befälhavarkurs. Också andra kurser kan
ingå.
Till exempel var Tall Ship Race en
stor händelse för gränsbevakningen
den här sommaren. Att kolla allas pass
I STABEN JOBBAR alltid två män eller
fler. De jobbar 12 timmars dagar. Där
ser dom alla fartyg och båtar på Finlands vatten. Också en liten del av flygtrafiken syns på skärmen. Också t.ex.
Mediheli, Superpuma, gränsbevakningen m.m. när dom far på utryckningsuppdrag.
På det sättet vet man om det behövs
mer hjälp. I staben kan de avlyssna all
VHF-trafik och dessutom finns det en
hemlig linje som t.ex. gränsbevakningen använder.
Alltså om du är i fara ute på havet tar
dom här emot ditt meddelande via VHF
och sänder hjälp till dig. Vi fick lyckligtvis komma in och titta, men man tar
inte gärna in folk dit, så vi hade tur….!
TEXT & FOTO:
MIKKO HONGELL
KALLE EKSTRÖM
ALEXANDER HARMS
Snabbt på plats
När olyckan är framme kommer
Medi-Heli med hjälpen.
■ Bredvid Åbo flygstation finns ambulanshelikotern Medi-Helis högkvarter.
Här jobbar bland annat Teijo Saari,
läkaren på Medi-Heli.
Han guidar oss runt i hallen där
Medi-Heli förvaras. Vid helikoptern
berättar han om utrustningen i koptern. Koptern ser bra ut men den är
ganska trång.
Berätta mera om Medi-Heli
– Medi-Helis verksamhet började i
Helsingfors år 1992 och i Åbo 1998.
Medi-Heli i Åbo förvaras bredvid
flygstationen i en hall.
– Medi Helis besättning består av en
flygare, hjälpflygare och en läkare.
Oftast sköts patienterna på olyckplat-
sen men om det är ett måste kan en
patient få rum i helikoptern. – Helikoptern har all den utrustning som en
förstahjälpstation har. Men de har
förstås också olika telefoner, radion
och GPS.
– Medi Heli har många ansvarspersoner bland annat Pro Medi-Heli ry.
Årsbudgeten för en helikopter är ca 2
miljoner euro varav tvåtredjedelar
kommer från offentliga medel.
För att bli en flygare på Medi-Heli
krävs det mycket arbetserfarenhet. För
att bli en flyghjälpare på Medi-Heli
behöver man brandchaufförsutbildning.
– En "flygande" läkare behöver
Teijo Saari. Läkare i Medi-Heli ambulanshelikopter.
läkarutbildning. Medi-Heli har över
1 400 uppdrag per år och på en dag cirka
10, varav 4-5 är sådana att man måste
ha helikopter till hjälp.
Arbetspassen är långa, upp till 2
dygn.
TEXT & FOTO:
JANI MÄKELÄ 8B
ALEXANDRA ÖSTERÅS 7B
LINDA DEGERMAN 8C
Tisdag 16 december 2003
13
Hålan är till för ungdomar
■ Vi stiger in i Hålan där Mia Bäck
och Anders Lundström tar emot oss
glatt skrattande.
Det finns ca 9 200 medlemmar och
fyra präster i Åbo Svenska Församling.
Åbo Svenska Församling bildades år
1921, då Åbos församling delades i två
delar, den finska och svenska.
HÅLAN BILDADES för att ungdomar
skulle ha ett ställe dit de kunde komma
och "slappa".
– Hålan är ett ställe dit ungdomar
kan komma, där de kan känna sig viktiga, och där de vet att vi accepterar dem
som de är, säger Mia.
Man ordnar olika program i Hålan,
man har t.ex. en kockgrupp. Man ordnar också olika sorts weekender.
– På hösten hade vi höstdagar och i
januari 2004 skall vi ha kyrkodagar,
berättar Anders. Man kan även gå på
stan tillsammans eller bowla, istället
för att vara i Hålan.
I Hålan finns bl.a. TV, biljardbord,
spel och mycket mera.
Hålan är till för ungdomar mellan 12
och 20.
– Förut släppte inte vaktmästaren in
ungdomar som inte blivit konfirmera-
de, men numera får även ungdomar
som inte blivit konfirmerade komma
till Hålan, berättar Mia.
ÅR 2001 BÖRJADE Anders jobba i församlingen. I Hålan började han jobba
eftersom han tycker att ungdomarna är
viktiga och han tycker att det finns alldeles för få ställen där tonåringar kan
samlas. Mia började studera teologi,
eftersom hon ville bli religionslärare,
men numera studerar hon till präst.
Mia har jobbat i ÅSF i tre år. Sedan september (2003) har Mia jobbat som ungdomsledare i Hålan.
Hesabor känner till Aura å
Invånarna i huvudstaden blev utfrågade om Åbo.
■ Vi åkte till Helsingfors för att testa
människornas kunskaper om Åbo. De
ställdes fyra mer eller mindre svåra
frågor som de flesta klarade nöjaktigt.
Av 20 intervjuade svarade endast en
rätt på alla frågor.
Vi frågade:
1. Vilket är invånarantalet i Åbo?
2. På vilken arena spelar TPS sina
hemmamatcher i ishockey?
3. Vad heter ån som rinner genom
Åbo?
4. Vilken finlandssvensk dagstidning
utkommer i Åbotrakten (inte
Hufvudstadsbladet)?
DET FRAMKOM STORA skillnader i
människornas kunskaper om Åbo. De
flesta visste namnet på ån som rinner
genom Åbo, medan nästan ingen visste
vad den finlandssvenska dagstidningen
heter.
Flertalet kunde åtminstone svara på
en fråga, på grund av intresse för till
exempel ishockey. Många kunde gissa
sig till det ungefärliga invånarantalet i
Åbo, men det förekom vilda gissningar
som var allt mellan 100 000 –900 000
invånare.
RAIJA KOROLAINEN, 69 var en lite
äldre dam som var ett av våra "intervjuoffer".
Hennes goda kunskaper om Åbo
förklarades med att hennes barn bor
och jobbar i Åbo. Hon besöker staden
ofta och trivs där. Det enda hon inte
visste svaret på var var TPS spelar sina
hemmamatcher.
DAGENS ABSOLUTA VINNARE var
Matti Mäkelä, 60 som kunde absolut
mest av alla tillfrågade. Först ville han
inte säga sitt namn, men eftersom han
visste svaret på alla frågor gick han till
slut med på att bli fotograferad.
Ett stort plus för denna man som
verkligen kan säga sig vara allmänbildad. Vi frågade en man som ursprungligen var från Åbo och inte ens han
kunde namnet på den finlandssvenska
dagstidningen, vilket Matti Mäkelä
gjorde.
UNGAS KUNSKAPER var emellanåt
mycket deprimerande.
Till exempel Aino Karhinen 17 år
kunde endast svara på ishockeyfrågan.
Annars var hennes kunskaper om Åbo
beklagliga.
TEXT & FOTO:
TAIKA LAPINTIE
AIMI HAMBERG
Sami Äijälä. Flottofficer på ett Rauma
klass robotfartyg
flottstationen där vi såg många fartyg.
Vi träffade också kommendör Pennala som är chef över hela skärgådshavets sjöförsvarsområde. Karila berättade att det på flottstationen fanns 700
anställda varav 192 i civila befattningar
och 500 värnpliktiga alltså 1 200 personer sammanlagt.
Det är inte vem som helst som släpps
in till flottstationen i Pansio och vi kom
inte in så enkelt heller. På rundturen
åkte vi till sjätte flottiljen för att söka
efter en officer att intervjua, till sist hittade vi Sami Äijälä, 26 år gammal
artilleriofficer på ett robotfartyg av
Rauma-klass.
Vi intervjuade honom i styrhytten
på fartyget. Vi var också inne på ett fartyg av Helsingfors-klass, de såg ungefär
lika ut. Han berättade att han kom till
Pansio flottstation för ett halvt år
sedan. Han hade studerat 4 år i kadettskolan för att få grundutbildning som
officer.
FLOTTSTATIONEN I PANSIO grundades
1939 efter att flottan och kustartilleriet
förenats. År 1998 förenades Åbo kustartilleri och skärgårdshavets flottilj och
blev skärgårdshavets försvar. Flottstationen har fartyg utrustade med : missiler, minor, luftförsvarskanoner och
minröjningsutrustning. Det finns två
stycken
Rauma-klass
robotfartyg
(byggda 1980), fyra Helsingfors-klass
robotfartyg (byggda 1990), två klass
Hämeenmaa fartyg utrustade med
minor, fyra minsvepare.
TEXT & FOTO:
NIKLAS LINDBLAD
TIM LINDHOLM
OSKAR TEIR
Här finns Åbos befolkningsskydd
■ Under Idrottsparken finns en stor
befolkningskyddscentral som största
delen av människorna inte känner till,
därifrån skulle hela Åbo ledas i en krissituation.
Vi fick chansen att besöka den fina
ledningscentralen alldeles i närheten
av Åbo centrum. Redan under 70- talet
började man planera en modern befolkningskyddscentral till Åbo stads förfogande.
PLANERARNA KOM fram till att detta
ställe hade bra förutsättningar för ett
befolkningsskydd på grund av stenmassans unika konsistens.
Dessutom behövde man inte ens
gräva djupt för att få tillräckligt med
hållbarhet för eventuella bombattacker. Skyddet byggdes för att hålla en
det under ca 2 månaders tid, utan att
besöka yttre världen. När skyddet hade
blivit färdigt testade man det med en
övning på en krissituation. Nuförtiden
används Centralen till olika skolningar
och kurser.
Ingången till befolkningsskyddet.
Finns under Idrottsparken.
bomb i klass med atombomben som
sprängdes ovanför Hiroshima.
Det byggdes ovanligt snabbt upp med
tanke på hur komplicerad konstruktionen var. Det är möjligt att "bo" i skyd-
NÄSTA VÅR ÄGER en stor övning rum i
Centralen, med alla som ska vara där
under en krissituation. Det vill säga
stadsstyrelsen, räddningsverksamheten, informationen, servicepersonal
och övrigt. Detta blir tillsammans ca 80
personer vilket är lite för ett så stort
utrymme.
TEXT & FOTO:
MARK LINDHOLM
ALEXANDER SALVESEN
PETER CEDERQVIST
ALEX OLJEMARK
Jobbar på Hålan. Anders och Mia
berättar gärna om Hålans verksamhet.
TEXT & FOTO:
DAVINA GUMPLER
SAMUEL SUOMINEN
MERI SAARIKALLIO
■ Hålans öppettider är: tisdag–onsdag
14.30–16.30. Torsdagar 15.30-–18.
Hellre skidtränare än polis
Kvarterspolis Johan Ramstedt säger att
det finns för få poliser i Finland.
DEN FINSKA BLYGHETEN kom återigen
tydligt fram. Människor gick t.o.m. så
långt som att vända om och springa
iväg när vi närmade oss med kamera
och blocket i högsta hugg. Men det
fanns även personer som var öppna och
intresserade av vad vi höll på med.
En äldre dam som vi skulle intervjua
undvek oss först, men efter att vi framfört vårt ärende beklagade hon verkligen att hon inte kunde delta i gallupen
för att hon hade så bråttom. Men hon
hann ändå kommentera våra bara
huvuden i den kalla blåsten.
Att jobba inom marinen
■ Det var en solig dag då vi åkte till
flottstationen i Pansio.
Vi träffade kaptenlöjtnant Keijo
Karila som tog oss på en rundtur runt
MAN HÅLLER PÅ att bygga ett nytt församlingshem på Auragatan. Enligt planerna skall ÅSF flytta dit hösten 2005.
Även Hålan skall flytta dit.
Till Hålan kommer det mellan 5–50
ungdomar per vecka, beroende på om
det finns något planerat program eller
inte.
– Ungdomarna kommer hellre ifall
det finns nåt planerat program.
– Det som är synd är att många tror
att Hålan är bara till för konfirmander.
Detta är inte sant, alla ungdomar är
välkomna till Hålan.
tyvärr tror han att han ändå kommer
att pensionera sig som polis.
Det roligaste minnet från Ramstedts tid som polis var då han var nybliven polis.
Kvarterspolis i Kråkkärret. Johan
Ramstedt arbetar också i Åboskolorna.
■ Kvarterpolisens mottagning är
helt annorlunda än vad vi föreställt
oss.
Det finns hemtrevliga soffor med
mjuka dynor och en mysig inredning.
På väggen hänger även några teckningar som barn ritat.
Kvarterspolis Johan Ramstedt
berättar att i Finland fungerar polisarbetet inte på samma sätt som i de
amerikanska TV-serierna.
– Det är många som lever i den
föreställningen att det även i Finland
krävs ett lov för att man ska få söka
igenom en bostad, men det behövs
inte.
– Det räcker med en god orsak.
– OM POLISEN FINNER det nödvändigt att leta i skåp och lådor borde ett
husgranskningslov finnas, men lovet
gäller även i efterhand. Ändå finns
det många som försöker stoppa polisen vid dörren med att fråga efter
lovet, berättar Ramstedt.
Ju fler frågor vi ställer desto öppnare blir han. Emellanåt lockar vi till
och med fram ett skratt eller leende
från den annars så allvarliga polisen.
– Lönen är nog allt för låg i Finland. Nu talar jag inte bara om poliser utan hela vårdspersonalen som
har för låg lön i Finland.
– Bördan, riskerna och ansvaret
motsvarar inte alls lönen.
VI MÄRKER TYDLIGT att vi kommer
in på ett ämne som får Ramstedt att
hetta till.
Bland annat glöden i ögonen och
talets tempo förändras. Ramstedt
tycker också det finns för få poliser i
Åbo och Finland.
– Poliserna har det mycket bättre
ställt i Sverige och Danmark där dom
är fler.
– Mitt drömyrke är inte polis
utan skidtränare, säger Ramstedt
överraskande.
– På fritiden brukar jag hålla på
med att träna skidåkare.
Han har även utbildat sig inom
området. Det framtida yrket skulle
gärna få vara skidtränare, men
– JAG KÖRDE EN polisbil för nästan
första gången då det blev utryckning.
Poliserna var kallade till skogsbrand.
– Jag körde alldeles för fort vilket
ledde till att jag missade korsningen
där jag borde ha tagit av. Som tur
märkte jag felet ganska fort men
måste ändå köra tillbaka. Då jag äntligen anlände fanns det ingen kvar på
platsen.
– Det hade varit falskt alarm, ingen
skogsbrand hade skett.
Efter den händelsen kände han sig
snopen och tog sig en funderare; lönade det sig verkligen att köra så fort
och riskera livet istället för att köra
lugnt och rätt.
– Vad skulle jag ens ha gjort om jag
kommit fram en halv minut tidigare?
Inte skulle jag ha kunnat börja släcka
elden själv.
Nuförtiden har han lugnat ner sig
och kör med mera eftertanke.
RAMSTEDT HAR JOBBAT som polis i
18 år varav 12 år som kvarterspolis.
Han har jobbat både i Laustis och i
Kråkkärret, där han jobbar nu. Till
en kvarterspolis uppgifter hör att gå
runt i skolorna i området och utreda
speciellt de brott som begåtts av ungdomarna som bor där.
Man jobbar i tre veckors perioder
då man skall få ihop 114 timmar sammanlagt.
Johan Ramstedt har genomgått en
polisutbildning som räckte ca 1½-2
år. Utbildningen består av såväl praktiska och teoretiska arbetsuppgifter.
– Det var inte så svårt att komma
in på utbildningen eftersom de flesta
inte ens kom till intervjuerna på
grund av till exempel snatteri.
– Redan några småstölder i det förflutna sätter stopp för drömmarna att
bli polis .
Det finns möjligheter att utbilda
sig på svenska, men de kurserna går
endast med ett till två års mellanrum.
Därför gick Ramstedt sin utbildning
på finska.
TEXT & FOTO:
TAIKA LAPINTIE
AIMI HAMBERG
PHOUC MAI
Fakta/ Polisen
Poliser i Finland: 8 500
Poliser i Åbo: 300
Kvarterspoliser i Åbo: Laustis, Kråkkärret, Pansio och Runosbacken.
Utbildning: 1½ - 2 år i Tammerfors.
Utryckningstid : de mest brådskande
fallen 6-7 minuter.
Mord per år i Åbo: 5-10 stycken, nästan 100% löses.
Mindre stölder: 20-25 % löses.
14
Tisdag 16 december 2003
15
Mode
Mode
delar
folk
Det visar SOS
minigallup.
Klädproblem? -Inga problem!
■ Ibland kan det kännas svårt att klä
sig rätt för rätt tillfälle, eller helt
enkelt att hitta tid för att shoppa. Det
är inte alla som vet exakt hurdana kläder man borde ha när man går på t.ex.
opera, disputation eller arbetsintervju. Ännu färre vet att det faktiskt
finns en expert inom området som kan
hjälpa oss med dessa problem.
Vi gick till Stockmann och besökte
modekonsult Helena Nikkanen för
att få veta mer om vad hon sysslar
med.
man ringer till henne och bokar tid
och sedan träffas man för att diskutera och planera. På träffen tar modekonsulten reda på kundens storlek,
stil och behov, och även vad som finns
i garderoben från tidigare.
Sedan bestämmer man en ny träff
dit Nikkanen färdigt har hämtat ett
urval kläder som kunden får prova
och välja bland. Man måste förstås
inte köpa någonting om man inte är
nöjd!
Hon hjälper också välja skor,
strumpbyxor, underkläder, väskor
och andra eventuella accessoarer.
Med andra ord ordnar hon en fullständig helhet där stil och etikett är på sin
■ Några Åbobor fick svara
på följande frågor i en liten
modegallup:
1. Är modet viktigt för dig?
2. Vad tycker du om
dagens mode?
3. Använder du mycket
pengar till mode?
MODETJÄNSTEN ÄR huvudsakligen
till för Stockmanns stamkunder och
den är helt gratis! Det fungerar så att
SARI, 27:
– Någorlunda viktigt.
– Annars
bra,
men
ungdomarnas byxor
är för låga
– Mest pengar går åt till
barnens kläder
■ Den finlandssvenska modellen Nina
Björkfelt (35) modellkarriär började ganska
sent, ungefär i 20 års åldern.
Hennes vänner hade sagt till henne att
modelljobb skulle kunna vara något för
henne.
Hon låg en gång sjuk hemma och bläddrade i en tidning när hon såg en annons i vilken
man sökte modeller. Nina blev intresserad
och tog kontakt med Marjo Sjöroos vid
modellagenturen Fasion Team.
HELENA
– Inte så
viktigt,
huvudsaken
är att kläderna är färggranna och
vackra
– Byxorna är alltför låga!
– Har inte tänkt på saken,
köper när det behövs
– NÄR HON SÅG MIG första gången frågade
hon mig om jag ville delta i Miss Turku tävlingen-1989. Jag ställde upp och vann den,
säger Nina leende och fortsätter:
– Tack vare den tävlingen fick jag andra
modelljobb och blev bjuden till några TV-program, som t. ex. "Speden spelit".
Nästa år, 1990, deltog Nina i Miss Finlandtävlingen och kom på andra plats. Som en
följd av detta fick hon äran att delta i Miss
Universum-tävlingen i London, där hon kom
på fjärde plats.
AKI, 26
– Nå, ja
– Helt okej
– Det som
finns i plånboken
NÄR NINA BÖRJADE göra modelljobb så gick
hon i kosmetologskola. Sedan började hon
GRETEL
– Mycket
viktigt
–
H a r
ingen speciell åsikt
– Väldigt
mycket
MARIA, 25
– No ja, på
ett sätt
– Åsikterna går kors
och tvärs
– Cirka
100– 200 euro
i månaden
SANNA,19
– Nå
jo,
nog är det
väl viktigt
– Tycker
om det
TEXT & FOTO:
ELISABETH KIVILOHKARE
SAIJA BJÖRKMAN
plats.
Tjänsten är till för båmän och kvinnor, men det finns helt klart flera
kvinnokunder.
Den yngsta kunden som Nikkanen
haft var 15 år gammal och den äldsta
t.o.m. 81 år. Det står alltså klart att
hennes kunder är väldigt varierande
och därför måste hon fördjupa sig
enskilt i varje persons stil. Nikkanen
beskriver jobbet som kreativt och
människonära. Hennes mål med arbetet är att få långvariga kunder som så
småningom får en hel garderob av stiliga kläder som passar med varandra.
tiden veta vad som är det nyaste i
modevärlden. Hon ser på modet som
en ström bland människorna. Just nu
heter det att "allt är mode", och man
blandar alla möjliga olika stilar, textiler och färger. Men Nikkanen är inte
på något vis bunden av trenderna.
Människor föredrar ändå oftast en
enklare, klassisk stil. Och när man
blandar konsultens idéer med kundens önskemål så blir slutresultatet
oftast jättbra.
TEXT & FOTO:
HEIDI HENRIKSSON
LAURA KALLIO
SOM MODEKONSULT måste hon hela
Nina Björkfelt - Åbos stolthet
Elina Vartama har varit vid YH Sydväst i 14 år.
Sköter folks klädsel. Helena Nikkanen, här med Heidi Henriksson och Laura
Kallio, har jobbat på Stockmann i 15 år.
1980-talet- det fria årtiondet
studera språk vid Åbo Akademi. Nina jobbade år 1993 i Tokyo som modell. Det var en
modellagentur från Helsingfors, Modelboom,
som skickade henne dit på tre månader. Det
var mycket mer annorlunda än i Finland.
Dagarna började tidigt och slutade sent, så
ibland var det tungt. Hon var på många castings där det kunde vara 100 andra snygga
modeller som visade upp sig och sina portfolion med sina bilder. Trots detta arbetade
hon ganska mycket. I sin helhet var perioden
i Tokyo en fantastisk upplevelse.
■ Efter 1970-talets hippa klädstil
och människornas starka intresse
för politik följde 80-talet med en "friare tanke".
Speciellt när det gäller intresset
för politik, men också i modevärlden. Tanken att allt var möjligt syntes i 80-talets klädstil. Glitter, glans,
tjocka bälten och enorma smycken
är alla bra exempel på den extrema
klädstilen.
Man var inte rädd för överdrifter. Nu ville man skaffa sig pengar
och klä sig snyggt. Punken uppstod
som en motreaktion till allt "slöseri" och den starka modemedventenheten.
NUFÖRTIDEN JOBBAR Nina med kontakter
mellan Åbo och andra länder, framför allt
Ryssland, eftersom hon studerat ryska och
franska vid Åbo Akademi.
Nina ser sin f.d. modellkarriär som en
rolig upplevelse och är tacksam för alla erfarenheter hon fått under årens lopp.
TEXT:
MINNI GRÅHN
CAROLINA DAHLA
ANN-MARIE EKBLOM
VIVI LINDBERG
”Man måste kunna
jobba med unga”
Populärt igen. 1980-talsmodet.
POP-IDOLEN MADONNA var en
viktig "trendsättare" under 80-talet
med sin personliga klädstil. Man
kan kalla 80-talet för "det galna
modets årtionde" med sina kort-
korta kjolar, randiga tröjor, extrema plastörhängen i granna färger
och sotiga ögon.
Det som var extra populärt var
att rita och sy sina egna kläder.
Man skulle sy stora tröjor med
enorma urringningar som hängde
långt över axlarna. Man skulle ha
klippta strumpbyxor och plastarmband i granna färger.
Prickiga kläder, speciellt skjortor, var också "inne". Till det passade det bra med en kraftig smink i
t.ex. svart eller blått med en gnutta
lila eller rosa. Grönt och gult var
också färger som användes mycket
då. Frisyren kunde variera, men
huvudsaken var att den var vild,
provocerande och sexig.
SNEAKERS BLEV POPULÄRA när
hiphopare började använda dem,
egenskaperna som lyfte fram dem
Arto Elovirta - modekungen från Åbo
■ På Slottsgatan 3 finns en liten butik
som heter Donatello. De flesta åbobor går
förbi den varje dag utan att egentligen
lägga märke till den, trots att den har funnits där i redan 21 år. Många vet heller
inte att det är en av Finlands bästa märkesklädesbutiker och att grundaren är en
berömd kläddesigner, Arto "Artsi" Elovirta.
ÄNDA SEDAN liten pojke har Arto designat kläder och intresset för mode har bara
ökat sedan dess. Gåvan att designa har
gått i arv från föräldrarna som ägde en
klädfabrik.
Arto är en av få kläddesigner idag som
fortfarande designar för hand. Själv säger
han:
– Jag har lovat mig själv att designa för
hand så länge som mina händer tillåter
det, om jag skulle bli tvungen att börja
arbeta med dator så låter jag de yngre ta
över.
Arto har heller aldrig studerat för att
bli designer. Han hör till dem, som vågar
först och märker sedan om han lyckats…eller misslyckats.
DET TOG ARTO 15 ÅR att få sitt namn
känt över världen.
På 80-talet var Arto som mest känd,
han sålde sina kollektioner till bl.a.
Frankrike (där han hade 100 uppköpare),
Tyskland (också 100), Italien, Japan och
branschen. Man gör ofta s.k. PR-turnéer i
modevärlden, det innebär att man åker
runt på olika modemässor och visar sina
senaste kollektioner, ju större och rikare
modehus det är frågan om desto bättre.
Arto har visat sina kollektioner på
modemässor bl.a. i Paris, Milano, Stockholm (Modeveckan), Düsseldorf (Kollektion Premier), men också i Finland på
Helsingin Fashion Fair.
SINA IDÉER FÅR han från naturen, resor,
tyger, och bara av att följa med modet,
men också från tygmässor, själv tycker
han om den som ordnas i Prato Espo, Italien.
Nuförtiden designar han inte till den
internationella marknaden, men nog i
Finland. I Åbo säljs största delen av hans
design, men även i Helsingfors, Uleåborg,
Joensuu och Björneborg.
Modekändis.
Här visar Arto
Elovirta stolt
upp en av
hans nydesignade jackor
förstås USA. Speciellt viktigt för Arto var
det världsberömda varuhuset Barney´s,
där han fick ett helt skyltfönster till sitt
förfogande, vilket är en verklig ära.
ARTO ÄR SPECIELL så till vida att han har
designat allt från underkläder till dunjackor. Hans största grej under sina bästa
år var att designa männens kollektioner.
En av hans mest kända kollektioner
genom tiderna är Big L som var en kollektion speciellt för ungdomar. Idag däremot
designar han helst jackor för kvinnor,
hans märke Mondo Di Archie (MDA) har
blivit väl känt inte enbart här i Finland.
Arto var den första med att få Gloria priset och det fick han år 1988.
De mannekänger som slutligen får visa
Artsis kollektioner är ofta vänner och
bekanta men ibland även professionella.
ENLIGT ARTO ÄR publicitet och all annan
uppmärksamhet från medierna mycket
viktigt om man vill lyckas inom design
I DAG JOBBAR Artsi mest i sin butik,
Donatello, som han har sagt att är för
honom som ett fjärde barn och andra
delen av hans hjärta. I Donatello jobbar
hans fru Terttu Elovirta, som var med och
grunda butiken, samt döttrarna Karoliina
och Elena. Sonen Artturi är än så länge
inte engagerad i pappans företag.
TEXT & FOTO:
SOFIA TAXELL
PAULINA ERIKSSON
SUSANNA PYÖLI
var en fjädrande studs till breakdans och moonwalk.
Men också knähöga stövlar med
höga klackar, korta linnen utan
axelband, minikjolar med leggins
eller nätstrumpbyxor. Populära
klädmaterial var sammet, denim,
latex och konstfiber. Kända märken
som hade succé var bland annat
Calvin Klein, Giorgi Armani och
Gucci.
När man går omkring i Åbos klädaffärer i dag märker man att 80talet nu igen håller på att resa sig
som en gammal nykomling i dagens
modevärld.
TEXT & TECKNING:
SARA STENMAN
ARLANA EKLUND
AROMESKE ABRASHI
JEHONA SLAMNIKU
■ Vi ville veta mera om Yrkeshögskolan
Sydväst så vi ringde upp läraren Elina
Vartama, och via henne fick vi också tag
på eleven Charlotta Erickson.
Lärare, Elina Vartama. Hur gammal
är du?
– 44.
Hur länge har du jobbat här?
– Jobbat som lärare i 15 år.
Vad går ditt jobb ut på och vad
undervisar ni?
– En tredje del går till att undervisa i
tygtryck och sen håller jag också på med
pappersarbete och organiserar verksamheten. Jag är också ledare inom pedagogik.
Hur mycket följer du modet?
– Jag följer delvis modet men till största
delen mitt eget mode.
Vad krävs för att bli lärare här?
– Man skall kunna jobba med unga och
man skall också vara social och kunna
hjälpa.
Hur populär är YH sydväst?
– YH sydväst är rätt så populär.
Hur många elever går det i skolan?
– Det finns cirka 30 elever perårskurs.
Sammanlagt finns det cirka 120 elever.
Hur går undervisningen till?
– Det finns fyra olika inriktningar;
beklädnad, textil, trä och sysselsättningshandel. Man jobbar i sin egen bransch och
där är man i mindre grupper, men vissa
kurser måste alla studeranden gå på.
Väskor gjorda vid Sydväst.
Hur länge har skolan funnits till?
– 181 år, YH sydväst fyllde 180 år hösten
2002. Det är den nästäldsta skolan i Finland.
Hur stor del av de studerande är pojkar?
– På trälinjen är det 50/50 men annars
cirka 15-20 pojkar.
ELEV, CHARLOTTA ERICKSON, hur gammal är du?
– 22 år gammal.
Hur länge har du studerat här?
– Det här är mitt andra år. Jag började
år 2002.
Vad håller du just nu på med?
– Jag håller på med en kurs i vävning
och läser om handicap service.
Hur kom du på att du ville just hit?
– Efter gymnasiet visste jag inte vart
jag skulle men sedan, efter några mellanår, sökte jag till två ställen och nu har
jag börjat studera här och jag är nöjd.
Tror du att du kommer att jobba
med mode senare i ditt liv?
– Nej, eftersom mina studier inte går ut
på mode utan 70% på hantverk och 30%
på social pedagogik.
Har du något speciellt mål för framtiden?
– Främst att arbeta med barn och senare möjligen studera pedagogik och bli
handarbetslärare.
Hur mycket påverkar modet dig?
– Modet påverkar inte mig, jag har min
egen stil som nog kan förändras varje
vecka, men jag använder det jag trivs i.
Är 80-talet det senaste modet?
– Man märker det speciellt när man går
in på H&M.
TEXT & FOTO:
ANKI LAHTINEN
ANNIKA MÄKELÄ
JANNIKA ARTAMA
SOFIA SILVÉN
LIISA KEINONEN
Marjo Sjöroos - Åbos ”modellmamma”
■ Marjo Sjöroos, 51 år, har berättat åt
oss om sitt liv som modell och som ägare
av modellagenturen Fashion Team i Åbo
och Helsingfors.
Marjo beskriver sig själv som en svag
elev under skoltiden.
Hon var speciellt ointresserad av
språk, vilket hon på senare tid har kommit att ångra.
Hon började sin modellkarriär som 17åring, samma år som hon gifte sig med sin
idag avlidne man.
HON JOBBADE som modell i 18 år, varefter hon grundade sin egen modellagentur,
Fashion Team.
I början var det svårt och ingen trodde på
att hon skulle klara kampen mot de andra
tävlande modellagenturerna, men i dag är
Fashion Team den ledande modellagenturen i Åbo och Helsingfors.
MARJO UTBILDAR unga flickor och pojkar till att bli modeller och hjälper dem
att få ett bra självförtroende. Via Fashion
Team erbjuder Marjo också män och
kvinnor i yrkeslivet tjänster som hjälper
dem att framträda vid officiella sammanhang och att klä sig rätt vid olika tillfällen.
– Det bästa med detta jobb är att se sina
modeller göra framgång runt om i världen, säger Marjo.
Arbetet blir ofta stressigt men på något
sätt reder det alltid upp sig..
FÖR SJU ÅR SEDAN var hon alvarligt sjuk
och var nära på att dö. Hon var så trött att
hon tänkte avsluta jobbet för Fashion
Team.
Men då började hon studera bibeln och
kom till tro, vilket har hjälp henne att
orka med stressen i hennes arbete .
Framstående modeller och missar som
har kommit från Fashion Team är t.ex.
Lola Odusoga, Tanja Karpela, Saija
Palin, Nina Björkfelt, Jenni Dahlman.
En modell i Finland måste ha god
yrkeskunskap och vara representativ.
Längden spelar också en stor roll. Man
måste vara minst 168 cm lång.
Marjo poängterar att man inte skall
uppmuntra modellerna att banta.
– Man får inte leka med sin hälsa, säger
hon allvarligt. Marjo vill att alla pojkar
och flickor som är intresserade av modelljobbet, tar kontakt med henne. En ny kurs
börjar den 19 januari 2004.
– Vi söker hela tiden nya ansikten,
säger Marjo Sjöroos avslutningsvis.
TEXT:
MINNI GRÅHN,
CAROLINA DAHLA
ANN-MARIE EKBLOM
Julklappsidéer på
modevisning
■ Den 7 december ordnades det en modeshow vid Myllyntori.
Modevisningen arrangerades av Coco Models Managements
grundare, Henrik Kahlberg och hans fru Kia.
Privatföretaget är en modellbyrå som startades föregående
sommar. Modevisningen var Coco Models Managements första uppvisning. I modevisningen deltog nio kvinnliga och tre
manliga modeller, de flesta i 15- 16-års åldern. Nio butiker
samarbetade med modevisningen för att visa upp sina
julklappsalternativ.
TEXT & FOTO:
SONJA JÄRVINEN
SARA STENVIK
EMMI NYLUND
Mode just nu. Ylletröjor med stora kragar och ljusa färger. Färgerna man såg var för det mesta lila, pink och rosa med stor påverkan
från 80-talet.
16
Tisdag 16 december 2003
Inglasat liv - påverkar livet?
Kurt mäter vindens hastighet
■ När de fyra sjundeklassisterna kommer fram till Kemisk Tekniska Fakulteten (KTF) vid Åbo Akademi, möter de
Kurt Lundqvist, mannen de skall
intervjua.
Kurts titel i jobbet är laboratorieingenjör. Han berättar att han inte har
någonting med vädret att göra utan
han sysslar med datorer, sensorer, teknik och ser till att allt är automatiserat.
Statistik är också något som han jobbar
med på fritiden.
Han har väderstatistik från år 1996
framåt. Kurt är en man som trivs med
sitt jobb. Han säger också att jobbet
inte är speciellt krävande p.g.a. att nästan allt är automatiserat.
Han tycker att det han gör är roligt
och intressant. Jobbet varierar mycket
och är mycket mångsidigt.
I Runsala botaniska trivs
2 000 tropiska växter
■ Botaniska trädgården ute på Runsala är igång året om. Vi besöker trädgården en dag i december och intervjuar Aarno Kasvi. Han berättar
med glädje om trädgården.
Vad har ni för titel?
– Jag är överträdgårdsmästare. Jag
bestämmer över alla stora arbeten
och arbetsfördelningar, men det är
inte diktatoriskt.
Varför håller ni på med botanik
och vad var er inspiration när ni
började med det?
– För mig var det väldigt klart
redan i 13-14 års åldern att jag skall
börja med botanik. Jag planterade
nämligen redan då olika växter som
alla byns kvinnor hade i sina gårdar.
– Ibland gick jag till någon och bad
att få skära en bit av en planta på dennes gård med kniv, men här i trädgården får man absolut inte göra det.
Hur länge har Botaniska trädgården varit öppen (aktiv)?
– Här på Runsala har vi varit ända
från 1956 när trädgården flyttades
från Stor-Heikkilä. Jag är trädgårdens
andra överträdgårdsmästare sedan
1956, jag har varit här sedan 1987. Jag
blev tillkallad hit från Sverige 1987 för
att bli överträdgårdsmästare.
När grundades Botaniska trädgården här i Åbo och vem grundade den?
– Trädgården grundades i början av
1600-talet bakom domkyrkan då första
botanisten (och läkaren) Elias Tillan
kom hit.
– På 1700-talet var det en av hans
lärjungar, Peter Kalm, som anlade
trädgården där vi har Sibeliusmuseet
i dag. På 1800-talet brann ju Åbo och
hela rasket flyttades till Helsingfors
1830. Växterna transporterades dit
med oxvagnar och när det inte fanns
någon trädgård alls i Helsingfors fick
Helsingfors universit dem.
– Det gick kanske cirka 100 år före
man grundade den i Åbo igen och då
flyttades den hit till Runsala.
Hur många besökare har ni årligen?
– Vi har cirka 50 000 besökare per
år vilket är ganska mycket. Det kommer människor som är mellan 3 och
90 år på vår växthusrunda.
Är trädgården öppet året om?
– Ja, men några delar är stängda
över vintern.
Hur stor personal jobbar här?
– Det är cirka tio stycken som jobbar här som fast personal, men så
finns det ju också tillfälliga skolungdomar.
– Ibland har vi också arbetslösa
som får arbetsmarknadsysselsättning. Det finns också botaniska studerande som gör små jobb här.
Hur många tropiska växter har
ni i trädgården?
– Jag skulle säga att det finns cirka
1 500-2 000 tropiska växter. Det varierar lite.
Hurdana växter har ni här?
– Vi har bland annat sockerrör,
köttätande växter, olika sorts palmer
och otaligt många andra växter.
Hur många zoner har ni delat in
växthuset i?
– Vi har delat det i olika klimat, till
exempel finns det ett torrt kallt klimat
där vi har fönster öppet på vintern
och så finns det ett regnskogsklimat
där det finns enorma näckrosblad.
– Det finns också en zon för köttätande växter och en del orkidéer och
ormbunkar. Det finns också en avdelning för medelhavsväxter som
citrusfrukter och en del palmer som
klarar kallare jord.
– Vi har också ökenväxter här. Alla
växters klimat är inte det rätta, men
vi har försökt plantera växterna på en
liknande plats som i naturen.
Vilka är de mest sällsynta växter ni har här?
– En del orkidéer som trädgårdsmästaren har hämtat från Sibirien
där vi har varit som akademigäster,
samt en del speciella liljor från Kina
som jag fått därifrån.
– Vi brukar byta växter med andra
trädgårdar.
Vilken växt tror ni växer snabbast här i växthuset?
– Jag är ganska säker på att det är
den stora jättenäckrosen. Den dödar
nämligen andra växter och fastän vi
dagligen slänger stora blad av den i
komposthögen fortsätter den växa
hela tiden. – Temperaturen är 50 grader i luften och vattnet är 27 grader
varmt. Den är också den snabbast
nedbrytbara växten.
Har ni några tropiska fiskar
eller djur här?
– Ja, vi har en del blåa och röda fiskar som det finns tre olika arter av i
vårt stora bassäng och så har vi några
undulater i en bur i växthuset.
Hur och varifrån transporteras
dessa växter som finns här?
– När jag åker utomlands tar jag alltid med mig sticklingar av plantor
med på flyget hem eller med i bagaget.
Vi korresponderar runt världen och
så får vi växter från trädgårdar med
posten som man tidigare alltid använde .
Vem bekostar utrustningen och
växterna?
– Universitet och sedan betalar staten universitetets kostnader. Vi tjänar själv på att sälja frön och plantor
och liknande saker.
Har ni någon favoritväxt bland
dessa?
– Nej, det har jag inte just nu , jag är
ganska så förtjust i alla dessa växter.
Man säger ibland på lek att de blir
svartsjuka då.
TEXT:
DITTE
MARCO
MIKAEL
VIKTOR
HAN VISAR OSS vägen till taket.
Där står en ca 6 meter hög VPS-10
digital väderstation. På den långa
stången finns det massor av sensorer.
På den finns bland annat en vindsensor
som mäter vindens hastighet, en temperatur/fuktighetssensor som mäter
temperaturen och luftfuktigheten.
Där finns också en regnmätare som
samlar regnet för att man ska få veta
hur mycket det regnat. All information
som Åbo akademis väderstation mäter
kan användas av studerande.
TEXT & FOTO:
RASMUS
JAN
VICTOR
JONAS
ROBERT
Jobbar med vädret. Kurt uppe på taket
tillsammans med sin väderstation.
Magnus simulerar stormar
Sjökapten Magnus Winberg lär blivande sjömän navigera.
■ Magnus Winberg, lektor och
sjökapten, arbetar som ansvarslärare
för navigation. Tillsammans med
honom får vi följa med en simulatorövning.
Vi befinner oss i ett kontrollrum
medan de som utför simulatorövningen
befinner sig på en kommandobrygga.
Under tiden eleverna kör sitter läraren i kontrollrummet och sätter en
storm framför båten. Läraren kan även
skicka ett meddelande till eleverna att
de måste fara till en helt annan stad än
de borde ha farit till när de startade.
Detta betyder att de måste planera om
rutten.
EN SIMULATOR är en apparat som är
avsedd att efterlikna verkligheten. Sjöfartsinstitutets simulatorer har 1– 5
skärmar och stämmer överens med
verkligheten till 90 - 95 procent.
Med hjälp av den här simulatorövningen skall sjömän navigera rätt
genom att köra från en stad till en
annan.
DET TRYGGA MED simulatorer är att
fast man kör på land händer ingenting.
Manskapet och kontrollrumsmannen
kan enkelt flytta båten tillbaka på sjön
igen. Simulatorövningar tar mellan ett
par minuter till flera timmar beroende
på övningen.
Efter grundskolan kan man utbilda
sig under 3 år till styrman i yrkesinstitutet. Två av de veckorna innehåller
meteorologi. Efter det kan man fortsätta i yrkeshögskolan ett och ett halvt år
och sedan bli sjökapten. Man måste
vara student för att direkt börja på
sjökaptensutbildningen. För att bli
kapten måste man också ha fullgjort
sin värnplikt.
Lär navigation. Magnus Winberg visar
proffsigt hur en simulatorövning går
till.
I SKOLAN FINNS det 400 elever men
bara 350 av dem är aktiva. De har 15
lärare som var och en undervisar i sin
egen bransch. Skolan har inga egna
båtar utan eleverna praktiserar på
olika båtar runt om världen.
Att segla i dåligt väder är inte svåra-
re än att segla i vackert väder. Förstås
blir det ju lite svårare att styra ett fartyg om det blåser 30 meter i sekunden.
Man hör på väderleksrapporter i radion eller så har man datorer som man
får information om vädret.
Med hjälp av rapporten kan man
undvika att råka ut för det dåliga vädret. Man kan också ha nytta av vindar
och tidvatten. Vattennivån kan variera
med tiotals meter under en dag, det kallas för tidvatten.
Som mest kan strömmarna vara så
starka att man trots att båten kör bara 5
knop åker 15 knop. Av vinden kan man
också ha nytta. Man kan t.ex. åka medvinds och då går det också snabbare. In
i en orkan lönar sig det ändå inte att
fara för det kan gå dåligt.
OM MAN ÄNDÅ inte kan undvika stormen kan man förbereda sig genom att
sätta fast de lösa "sakerna" ombord,
båtarna är oftast byggda så att "sakerna" inte skall flyga omkring.
När det är hård vind eller tät dimma
så är det svårt eller ibland omöjligt att
komma iland.
TEXT & FOTO:
VICTOR WIKSTRÖM
TOBIAS BERGMAN,
MATS ÅKERBLOM
NIKLAS MATTSON
Varm men dyster november
■ Vi har gått till Aura Å och mätt temperaturen i
tre veckor varje dag, utom på lördag och söndag.
På vägen dit har vi mätt temperaturen i luften.
De tre veckorna som vi har mätt temperaturen
i Åbo har det varit ganska mulet och solen har
inte vågat sig fram utom på en dag av de dagar
som vi har mätt temperaturen. Temperaturen har
varit över det normala för årstiden.
TEXT & DIAGRAM
THOMAS
CHRISTIAN
Cirkeldiagram. Diagrammet
som visar antalet dagar med
olika väder under veckorna
46-48.
Temperaturdiagram. Visar
temperaturen i Aura Å och i
luften under veckorna
46–48.
Tisdag 16 december 2003
17
Politik för ungdomen
"Unga har det för bra i dag"
Antton Rönnholm, ung politiker, anser att Tony Halme är en sorglig typ.
■ – Det är roligt att kunna vara med
och bestämma och kunna påverka.
Det säger den unga politikern Antton Rönnholm. Den endast 23-årige
SDP-medlemmen blev politiskt engagerad som 17-åring och har redan hunnit
ställa upp i ett riksdagsval, där han fick
över 2000 röster.
Men politik är inte nödvändigtvis
det som den unge statsvetenskapsstuderanden vill jobba med i framtiden.
När vi frågade vad man kan bli när
man studerar statsvetenskap svarade
han:
– ARBETSLÖS. HAHAHA! Nå nej, men
man kan bli statsanställd, jobba på
reklambyråer etc. Jag blir säkert en
gråhårig man i grå kostym.
Antton hade en mycket bestämd
åsikt om demonstrationer. Han tyckte
att det är positivt att mänskor kan
uttrycka sina åsikter på det sättet, men
han har ingen förståelse för till exem-
pel anarkister som använder våld mot
poliser.
– Att använda våld funkar ändå inte.
Anarkismen är överhuvudtaget ett
dåligt system. Ett samhälle utan lagar
och ordning är dömt att misslyckas.
Han tycker att det är synd att mänskor överhuvudtaget inte är särskilt
intresserade av politik idag.
– ANLEDNINGEN TILL ATT politik inte
intresserar unga är att vi har det för
bra idag. Människor klagar över att de
inte har någon chans att påverka politikerna, och så orkar de inte ens gå och
rösta.
– Det är ändå val bara med något års
mellanrum och de få gångerna borde
man orka gå och rösta. I samband med
valkampanjen inför riksdagsvalet i år
hade SDP en tävling, där den som kom
på den bästa orsaken för att inte gå och
rösta vann en resa till Nordkorea (där
det råder diktatur). Det borde ha fått
människor att tänka efter och vara
tacksamma för att vi har ett fungerande demokratiskt system och är det
minst korrumperade landet i världen.
Från valet byter vi samtalsämne till
Tony Halme eftersom vi vill höra Anttons personliga åsikt.
– Tony Halme är en sorglig typ, svarar Antton enkelt. Halme vet inte riktigt vad han tycker. Under valkampanjen sade han en massa fina saker, och
sedan efteråt har han kommit med en
massa rasistiska uttalanden, fast han
vet att han har fel.
VAD TYCKER DU om att valen blir
mer och mer som en misstävling?
– Den senaste tiden har allt mer kändisar ställt upp i valen, och blir sedan
valda bara för
att de är kända. Men
sedan kan de kanske ändå ingenting
om politik. Till exempel Toni från
Apulanta kommer kanske att ställa upp
i europarlamentsvalet och Pertti Salo-
Ung påverkare med unga journalister. Niko, Antton Rönnholm och Sonja.
vaara från Radio Nova blev nyligen
riksdagsman. Och förstås Tony Halme.
Till sist --- vad skulle du vilja
ändra i Åbo?
Antton funderar en stund innan han
svarar.
– Jag skulle vilja utveckla Åbos
transportmöjligheter,
t.ex.
flera
cykelvägar i centrum. Inom till exempel stadsförvaltningen går det inte att
demokratiskt avskeda tjänstemän, som
exempelvis har misskött sin tjänst. Det
skulle jag se till att blev möjligt. Sedan
skulle jag också se till att de inte inför
det borgmästarsystem som de nu planerar att införa.
TEXT & FOTO:
SONJA SUNDE
MATHIAS LÜBCHOW
NIKO KIVIMÄKI
Marianne vill att fler röstar
Folk för omedvetna om politik, säger Marianne Luojola.
Rösta mera. Det anser politiker Marianne Luojola.
■ Fredagen den femte december fick vi
besök av den 23-åriga politikintresserade Marianne Luojola som är studerande vid Åbo Akademi.
Vi satte oss vid ett bord och drack
kaffe, och så började den intressanta
diskussionen. Marianne studerar
nationalekonomi vid Hanken vid Åbo
Akademi. Hon har gått skolan den vanliga vägen: lågstadiet i Cygnaeus,
högstadiet i S:t. Olofsskolan och gymnasiet i Katedralskolan. Hon blev
intresserad av politik redan som 14åring och bestämde sig för att studera
det också efter gymnasiet. Även om
hon var intresserad av politik redan
som ung vet hon att ungdomen, men
också vuxna, inte är tillräckligt medvetna om politiken.
– POLITIKEN BERÖR ALLA och därför
borde alla som har rösträtt rösta och
låta sin röst komma fram och inte bara
strunta i det, säger Marianne.
Hon påpekade också att om någon är
intresserad skall man kontakta t.ex.
skolnämnden ifall man har frågor gällande skolan. Även om hon studerar
politik är hennes mål inte riksdagen,
hon vill hellre satsa på Åbo och ekonomin som hon nu studerar.
Vi var väldigt intresserade om hur
hon tycker att skolorna fungerar och
om hon skulle ändra på något inom det
nuvarande skolsystemet. Hon tycker
systemet fungerar bra men hon skulle
nog ändra på bl.a. matematiken. Det
borde enligt henne finnas mera olika
nivåer redan i grundskolorna såsom i
gymnasiet.
– Mindre klasser borde det också finnas, klasser med 30 elever är nog lite
för många.
EFTERSOM HON VAR så intresserad av
hur Åbo mår frågade vi henne också
om hur hon skulle utveckla den mot ett
bättre håll:
– Jag hoppas att bioteknologin
utvecklas mera, Biocity är ett steg åt
rätt håll. Åbo skulle också behöva mera
företag. Samarbete med Stockholm
skulle vara ett bra alternativ, tycker
hon.
TEXT & FOTO:
ALEXANDER SKOG
ANNA PIRTTIKANGAS
TONI HAGSTEN
Slår ett slag för svenskan
Tytti Seppänen, ungdomspolitiker i Åbo: svenskan ska vara obligatorisk i finska skolor.
■ Vi träffade Tytti Seppänen på ett
café i Åbo. Hon är en 23-årig ung och
trevlig dam som har studerat statsve-
tenskap, närmare bestämt politisk
historia i 4 år vid Åbo Universitet.
Förutom att hon studerar sitter hon i
studentkåren.
Hon gick med i politiken för att ungdomarna på hennes hemort inte hade
något ungdomsställe. Hon kämpade
tappert för att ungdomarna skulle få ett
ungdomsställe och till slut fick dom
det. – När jag var 18 beslöt jag mig för
att bli medlem i centern.
fritid, under sin fritid träffar hon sina
kompisar eller går på bio. Hon gillar
även att gå på gym.
– Mitt favoritprogram är Salatut
Elämät och jag följer även med nyheterna, på detta sätt slappnar jag av. I
tidningen läser hon mest politik- och
sportsidor.
– Jag är också en väldigt stor ishockeyfan, avslutar Tytti och rusar iväg på
nästa möte.
TEXT & FOTO:
MAX JAAKKOLA
LINDA KYLKIS
NUFÖRTIDEN ÄR hon även viceordförande för Unga Centern i Finland och
för Unga Centern i Norden. Hon valde
centern för att centern vill ha regional
jämlikhet, vilket betyder att var man
än lever så skall man ha lika rättigheter. När vi frågade henne om hennes
framtidsplaner sade hon att hon är kandidat i Europaparlamentsvalet nästa
sommar.
– Jag vill kanske även i framtiden
jobba inom politiken.
TYTTI TYCKER ATT svenskan ska vara
obligatorisk i finska skolor och att den
svenska undervisningen borde förbättras, man borde inte bara läsa grammatik. Hon har inte alltid tyckt så här. När
hon var yngre var hon med i protestmarscher mot obligatorisk svenska i
finska skolor.
Tytti Seppänen har inte så mycket
Slår ett slag för svenskan. På sin fritid träffar Tytti sina kompisar och går på bio.
18
Tisdag 16 december 2003
Lasse är en chokladvän ”Svenska språket måste höras”
■ Vi träffar Lasse Miettinen vid
läskautomaten i aulan. Därifrån söker
vi oss till skolans översta våning och
hittar till slut ett litet, men lugnt klassrum. Vi öppnar en Jaffa-flaska och
påbörjar intervjun.
Lasse var redan som ung intresserad
av politik. Som tonåring läste han om
politik i tidningen och följde annars
också med ämnet. Han trodde sig ändå
inte kunna göra något för sin åsikt.
Samma problem har flera ungdomar
säkert nu för tiden.
Lasse är i dag 27 år gammal och studerar vid Åbo Universitet för nionde
året. Under den tiden har han varit ett
år i armén och jobbat två år. Han vill bli
lärare i historia och har varit vikarie
några gånger.
HUR SKALL MAN då få ungdomarna
att bli intresserade av politik?
– Man borde få folk att förstå att politik är viktigt och även berör dem.
För omkring ett år sedan anslöt han
sig till de Gröna. Han ser politiken som
en hobby vid sidan om studerandet.
Dåliga sidor med politik är att största
delen av människorna inte riktigt gör
något för att förbättra världen men bra
är att det även finns människor som vill
handla.
– Om det smäller någonstans i världen påverkar det oss också.
Men varför de Gröna?
– De Gröna skiljer sig från de större
partierna genom att de har en gemensam åsikt medan vissa andra partier
har flera olika åsikter inom själva par-
tiet. De Gröna försöker verka även
utanför landets gränser. De Gröna har
en klar vision om hur världen borde se
ut.
Vad kräver det att vara politiker?
– Politiken kräver just inget annat
än intresse och viljan att påverka. Politik är ju att sköta gemensamma saker.
LASSE SKULLE GÄRNA vilja spela teater men han insåg redan tidigt att det
skulle ta för mycket tid av studierna.
Han tycker om rollspel och är gärna
med i dem. Han läser också mycket på
fritiden.
Vad tycker du om minkfarmare?
– Det är ett yrke som baserar sig på
djurplågeri. Men det kan inte förbjudas
så där bara, eftersom då skulle många
människor bli arbetslösa. Man borde
fastslå att det till exempel 2007 blir olagligt att vara djurfarmare.
Då vi ställer frågan om det är okej
att släppa ut minkar från farmerna skakar han på huvudet.
– Om man vill föra fram sin åsikt är
det bättre att säga det genom till exempel demonstrationer än att maskera sig
och förstöra för andra. Minkarna gör
skada i naturen.
Vilken är din favoritchoklad?
– Fazers mörka hushållschoklad är
bäst. Förövrigt tycker jag mer om mörk
än ljus choklad.
TEXT:
MIKAEL PIIPPO
SIMON SMEDS
EMILIA TIKKA
■ Vi hälsar på Markus Ginman på
hans rätt så stökiga kontor i SU:s
kansli. Ginman är en 25- årig politisk
sekreterare i SFP, och han arbetar
inom SU (Svensk Ungdom), som är
SFP:s ungdomssektion. Just nu samlar de ihop barnböcker etcetera till
julklappar för småbarn på sjukhus
och hälsocentraler.
En av orsakerna till att Ginman
valde att gå med i SFP var förstås
språket, men han hade också andra
orsaker - till exempel gillade han vad
de stod för. Lönen är inte något att
vara stolt över, men han trivs bra på
sin arbetsplats och den är ändå bättre
än studiebidraget som han annars
skulle få.
MARKUS GINMAN VILL påverka samhället. Han önskar att unga människor skulle intressera sig mera för
politik, och tror att ungas ointresse
beror på att ungdomar inte får fatta
några beslut. Han tror att de unga
ibland skulle kunna ha bättre idéer
än de äldre människorna som varit
med i flera år.
Vi diskuterar mest saker som berör
oss själva, som skolornas ställning i
Åbo. Fakta är ju att det finns ett tjugotal mögelskolor och utrymmelsebristen är stor. Han har några förslag till
förbättringar, till exempel kombiskolor och saneringar av mögelskolor.
Barackerna har fungerat som tillfäl-
Prata svenska på stan. Det uppmanar SU:s Markus Ginman, här på sin
arbetsplats.
lig lösning i till exempel Sirkkala,
men det räcker inte för att lösa problemet på lång sikt.
GINMAN LÅTER MYCKET intresserad
av sitt yrke, han pratar mycket och
förklarar gärna när man frågar något.
Hans inställning till olika politiska
saker verkar vara mycket positiv.
Ginman tycker att kultur är mycket viktigt och att det är en viktig del
av Finland. Han tycker att modern
konst skall få behålla sin relativt
stora andel av budgeten. Han berät-
tar vad han tycker om svenskans situation i Åbo.
– Det är inte så illa som många tror,
tycker han.
– Finlandssvenskarna måste visa
att de finns, och inte glömma att
kräva service på svenska. Att det
svenska språket hörs på gatorna är
viktigt.
TEXT & FOTO:
SUVIANNA JALONEN
DANIEL ASIKAINEN
MATHIAS LANDOR
Med utländsk bakgrund
I Åbo bor
över 7 000
utlänningar
■ I början av år 2003 bodde det i Åbo
7 388 utlänningar, varav 3 800 var män
och 3 588 kvinnor. I dessa uträkningar
förekommer inte de människor som fått
finländskt medborgarskap, turister
eller sådana som tillbringar endast en
kort tid med uppehållstillstånd i landet.
Så egentligen är siffran mycket högre
om man noterar alla dessa faktorer.
Antalet har ökat mycket och en ökning
sker hela tiden. Om man går tio år
bakåt i tiden, har antalet ökat med hela
5 000. De flesta utlänningar i Åbo bor i
Kråkkärret och i Laustis. På sista tiden
har Reso också varit populärt.
I Åbo finns det invandrare från allt
som allt 83 olika länder. Mest ryssar
(1 331 st), ester (701 st) och irakier (679
st). Orsakerna till att utlänningarna
kommer till Finland varierar mycket
från individ till individ.
Många har flyttat från sitt hemland
av familjeskäl, förälskelse eller jobb.
Men många har även varit tvungna att
flytta på grund av politiska kriser inom
landet eller pågående krig.
MEN DET ÄR INTE så bara att flytta till
ett helt nytt land. Det kräver mycket
vilja och man måste vara förberedd på
att kämpa. Mest problem har utlänningarna med att lära sig det finska
språket (speciellt för de äldre människorna är det mycket svårt). Arbetsplatser är också svåra att få tag på.
Invandrarna, det må sedan var flyktingar, asylsökanden eller återflyttare,
har hämtat mycket nytt till Åbo. Till
exempel nya språk, nya seder och bruk
och nya kulturer.
TEXT:
MARIA KARLSSON
HANNA FRIMAN,
SORAN MOHAMMADI
Yasmin forskar och trivs i Åbo
"Ett öppet sinne, god utbildning och en hyfsad ekonomi underlättar integrering".
■ Yasmin El-Tahir kom till Finland
från Sudan i juli 1992 på grund av hennes man, Ahmed. Hon hade aldrig
besökt vårt land tidigare men Ahmed
hade bott här redan i två år. Hon hade
inget jobb när hon kom, men hennes
man som jobbade vid universitet kände
professor Paavo Toivonen som kunde
ordna henne ett jobb.
Yasmin var verkligen överraskad
eftersom hon fick ett bra jobb så
snabbt.
Hon gick gymnasiet i Sudan och studerade till veterinär i Egypten. Det
Egyptiska universitetet hade kontakt
med Åbo Universitet (TY) och hennes
Egyptiska examen dög också i Finland.
Hon har arbetat sedan 1992, mest har
hon studerat och forskat i reumatism.
Hon blev klar med sin doktorsavhandling i augusti 2001.
Efter det började hon arbeta vid
Institutionen för anatomi vid Turun
Yliopisto. Nu forskar hon tillsammans
med professor Kalervo Väänänen.
DET SOM KANSKE förvånar, är att Yasmin inte har mött mycket rasism.
Själv gissar hon att det beror på att
hon inte är så ung och inte brukar gå på
stan sent på kvällarna. Den enda gången situationen blev ganska allvarlig,
var en nyårsnatt när hon och Ahmed
gick till Domkyrkan. Ett gäng finska
män kom och började skuffa Ahmed
och ropade "Vi hatar dig!".
Yasmin tycker att folket respekterar
dem, deras livsstil och religion. Yasmin
är muslim och fastar under en månads
tid en gång i året. Då får hon varken äta
eller dricka medan solen är uppe. Det
har många människor förstått och om
hon är på besök någonstans så respekterar de hennes religion och hämtar
maten först då hon också får äta.
Finland har också en annorlunda
matkultur än Sudan. Yasmin tyckte att
att flytta tillbaka till Sudan fastän hon
skulle vilja jobba någon annanstans.
Hon vill lära sig mera om den finska
kulturen, nu när hon har bestämt att
hon vill stanna i Finland.
Trivs i Finland. Yasmin El-Tahir från Sudan säger att man kan känna sig hemma i
Finland bara man har den rätta viljan.
maten i Finland var mycket söt i början
eftersom man använder mycket starka
kryddor i Sudan. Men nu har hon vant
sig.
Eftersom Yasmin kom till Finland på
sommaren blev hon ganska överraskad
när vintern kom. Hon hade inga erfarenheter av ett så kallt klimat och hon
hade inga varma kläder. Hennes skor
var inte lämpade för is och snö och därför halkade hon omkull ganska ofta.
Men Yasmin fick också tips av sina
vänner hur hon skulle klä sig och då
kunde hon gå ut utan att frysa.
SIN FÖRSTA JUL i Finland firade Yasmin och Ahmed hos sina vänner. De
firade jul också i Sudan, nästan på
samma sätt som här i Finland.
Den härligaste komplimangen Yasmin av misstag har hört var när hon
och några andra utlänningar en dag
hade blivit bjudna till en finsk arbetskompis. Nästa dag pratade en arg flicka
med arbetskompisen om varför inte
hon hade fått komma utan "bara utlänningarna och Yasmin". Yasmin tyckte
att det var ganska roligt att de inte såg
henne som en utlänning.
Yasmins första tankar om Finland
var att det var ett mycket tyst och lugnt
land. I Sudan är det alltid en massa liv
och rörelse. Hon tycker också att Finland är ett vackert land på sommaren,
men vintrarna kan vara rätt så deprimerande. Yasmin har ändå inga planer
YASMIN TYCKTE OCKSÅ att det var lätt
att få vänner, dessutom har hon skaffat
största delen av sina vänner utanför
arbetsplatsen.
Hon tror att det kan bero på hennes
utbildning att hon hade så lätt att få
vänner.
– Personligheten spelar också en stor
roll, anser hon.
– Det viktigaste är ändå att få ett
jobb, sedan är det ganska lätt med allt
annat.
Hon avslöjar till sist att det är ganska omöjligt att bli integrerad om man
inte är beredd att satsa ekonomiskt.
– Det är rätt enkelt att känna sig
hemma här bara man själv har viljan.
TEXT & FOTO:
HEIDI LEHTONEN
PIA-MARIA AIRO
MIKAELA JUVONEN
Fakta/utlänningar i Åbo 2002
Hela befolkningen: 174 618
Nationalitet: Finland 167 166
Övrig: 7 452
Ryssland: 1 331
Estland: 701
Ukraina:135
Irak: 679
F.d. Jugoslavien: 417
Jugoslavien: 357
Bosnien-Hercegovina: 204
Iran: 515
Sverige: 395
Somalien: 323
Kina: 203
Vietnam: 144
Övrig och okänd: 2 048
Källa: Befolkningsregistercentralen,
Statistikcentralen.
Tisdag 16 december 2003
19
Han hjälper unga utlänningar
■ Hasan Habib kom från Bangladesh
för 14 år sedan. Han är 36 år gammal
och kom till Åbo på grund av att han
hade en fru här och för att han ville se
mera av världen.
Dessutom fanns det bättre utbildningsmöjligheter här än i Bangladesh.
Han ville ha en bra utbildning för att
kunna försörja sin familj (mamma,
pappa, syster och bror).
Det tog åtta år för Hasan att få ett
heltidsjobb i Åbo. Dessförinnan arbetade han till exempel som jordgubbsplockare och städare. Nuförtiden jobbar han på Åbo ungdomscentral som
ungdomsledare, och även som freelance-lärare.
Han är nöjd med sitt yrke som ger
honom många olika möjligheter. Hasan
har rest mycket med ungdomar som är
intresserade av olika kulturer. Till
hans arbete hör även att patrullera på
stan med en arbetskamrat under fredagskvällarna.
FÖR HASAN HAR flyttningen till ett
nytt land gått mycket bra, men så har
det inte gått för alla.
– Många utlänningar känner sig
utfrysta ur samhället.
Han tycker att det är bra att tala om
integration.
– Utlänningarna måste dock själva
vilja bli integrerade för att det skall
lyckas. Ingen kan ju tvingas till det.
Hassan tycker att det är en enbart
positiv sak att det kommer flera utlänningar hit. Det kan dock förorsaka
vissa problem. För att systemet skall
fungera måste majoritetsbefolkningen
ha fattat ett beslut om att de verkligen
är beredda att ta emot nya människor.
Då ett beslut blivit fattat kan hela
befolkningen, oberoende av kulturskillnader, sträva till att utveckla
samhället.
HASAN HAR VERKLIGEN blivit hemmastadd i Finland. Han har finska
intressen och både finska och utländska vänner. Hassan talar en verkligen
bra finska, som han lärde sig på en tre
månaders intensivkurs, och anser nu
Finland som sitt hemland trots att han
fortfarande har starka känslomässiga
band till Bangladesh. Familjen är något
han är stolt över i Bangladesh, alla
hans syskon är högutbildade, vilket är
ovanligt i hans hemland. Föräldrarna
hade också ovanligt bra jobb.
Hasan Habib tycker att barnarbete
har både sina bra och sina dåliga sidor.
Många barn ser det som en stor ära att
Roda Hassan vill hjälpa
människor och miljön
■ Roda Hassan, flykting från Somalien, sitter framför oss med ett vänligt
leende på läpparna. Vi frågar henne
hur hennes namn skrivs. Leende skriver hon gärna upp det på ett papper och
sedan började vi fråga om hennes liv.
Som flykting har hon kommit väldigt
långt. Hon tvingades flytta från Somalien år 1990, där hon tvingades lämna
sin familj och sina bekanta.
Hon flögs till Moskva och därifrån
skulle hon vidare med tåg till Sverige
genom Finland för att söka asyl. På väg
till Sverige informerade Finlands
gränsbevakning Roda att hon gärna
kunde stanna i Finland och söka asyl
här.
Största chocken när hon kom till landet i juni 1990, var att även om det var
30 grader varmt frös hon. Hon förklar
skrattande att det var på grund av att
det hade varit 40 grader varmt i Somalien.
NÄR HON VÄNTADE på asyltillståndet
kom hon till mottagningscentralen i
Helsingfors, därifrån blev hon flyttad
till Bjärnå. Hon fick sitt tillstånd på ett
halvt år, oftast räcker det 1-2 år att få
asyl. Den tiden var svår nog för henne,
för det enda hon egentligen kunde göra
var vänta.
Efter att hon fått asyl flyttades hon
till Åbo, där man ordande en lägenhet
åt henne. Hon deltog genast i en finsk
språkkurs, hon ville så snabbt som möjligt bli integrerad i vårt samhälle.
Efter att ha gått kursen fick hon år
1992 ett jobb som tolk för Åbo stad. Hon
tolkar från somaliska till finska och
VIA SITT JOBB ser hon de problem flyktingsfamiljerna möter och vet därför
vad som behövs förbättras.
Att få jobb är inte så enkelt, men nu
när de stora finska åldergrupperna
snart går i pension kommer det antagligen att bli enklare för utlänningar att få
jobb. Hon är mycket glad att hon fått
sitt jobb relativt enkelt, och hon tycker
att kommunerna gör ett bra jobb för
utlänningarna men det finns alltid
plats för förbättring.
Hasan Habib kom till Finland från
Bangladesh för 14 år sedan, och han
har trivts mycket bra.
speciellt knackkorvar, snö, fyra årstider (i Bangladesh finns det sex stycken)
och sauna.
Överlag tycker Hasan Habib att Finland är ett bra land och är nöjd med
valet att bosätta sig just här.
TEXT OCH FOTO:
ANNA SUKSI
JOAKIM JOKISALO
KATRI ELIANDER
Utländsk bakgrund
ett hinder?
Keno Abaya från Etiopien har sökt tiotals jobb men aldrig fått något svar.
tvärtom, för flyktingar som inte än lärt
sig språket. Hon tolkar på daghem, skolor, polis och för socialbyrån.
RODA MÖTER olyckligtvist ofta rasism
via jobbet som tolk, men om någon
ropar något efter henne på stan så går
hon bara förbi och försöker glömma det
som blivit sagt.
Hon förstår sig inte riktigt på de finnar som varken accepterar utlänningar eller finlandssvenskar. De som
tvingats lämna sina hem har haft det
tillräckligt svårt utan deras elaka kommentarer. Men annars känner hon sig
integrerad och väldigt välkommen i
Finland.
Eftersom hon var aktiv i politiken i
Somalien, ställde hon upp i kommunalvalet år 2000. Hon vill förbättra kvinnornas och flyktingarnas ställning, och
samtidigt tänka på miljön, det är därför
hon är med i de "gröna". Hon trodde
först att hon inte skulle få några röster
alls, men sedan valdes hon in och hon
tror att hon fick röster av både finnar
och utlänningar.
kunna hjälpa till med att föra hem
pengar åt familjen, och i många familjer är man helt enkelt ekonomiskt beroende av att ha ett barn som jobbar.
Själv började Hassan arbeta som 13åring medan han studerade vid sidanom. Ändå tycker han att alla barn
borde ha samma rättigheter oberoende
av var de bor.
Enligt Hasan finns det många skillnader mellan Bangladesh och Finland.
Bangladesh är t.ex. mycket underutvecklat, rinnande vatten och elektricitet i hemmen är sällsynt. Det han saknar mest från Bangladesh är de glada
människorna. Trots att förhållandena
där kanske inte alltid är så bra är folket
oftast sällskapliga och lätta till sinnes,
vilket kanske är av ovanligare natur i
Finland. Här hos oss finns det dock
många andra bra saker: Hasan nämner
Viljestark kvinna. Roda Hassan sitter
med i Åbo fullmäktige där hon representerar de gröna.
VI SOM GÖR intervjun ser en mäktig
viljestyrka hos denna kvinna och hon
har redan efter denna korta pratstund
vunnit vår beundran.
Roda Hassan försöker vänja sin
familj vid Finlands matkultur och serverar vanlig, finländsk mat under vardagarna men på veckosluten gör hon
somaliskt mat bestående av ris,
spaghetti, grönsaker och kött.
Vi kan uppriktigt säga att Roda Hassan är en människa vi alla kan beundra.
TEXT & FOTO:
CARIN BOGEL
NINA WESTER
MEHMET RUUSUVIRTA
■ Keno Mesfin Abaya är född i Etiopiens huvudstad. Han hade en vanlig lycklig barndom och gick i skola.
Till Finland kom han i början av
1990-talet för att studera. Först utbildade han sig till agrolog men när han
inte fick jobb, började han studera
inom databranschen. Han sökte tiotals jobb inom databranschen men
det kom aldrig något svar. Sammanlagt har han haft tre jobb under de tio
åren han har bott i Finland.
Han har haft jobb på YLE, där han
jobbade ett halvt år, på S:t Olofskolan
ett halvt år och nu arbetar han vid
Åbo Akademi med projektarbeten.
Mest tyckte han om jobbet på YLE
men trevligt var det också i S:t Olofskolan där han träffade trevliga människor.
DET NUVARANDE JOBBET tycker
han också om för han har fått goda
arbetskamrater och han tycker att
det är viktigt att få vänner på sin
arbetsplats.
För Mesfin var det mycket svårt att
få jobb och han tror att det kanske
beror på hudfärgen eller namnet.
Han lärde sig svenska inom tre
månader. Han kände sig inte riktigt
hemma i Finland, för att eget hem är
guld värt. Svårast var det för honom
att anpassa sig till Finlands kalla klimat, särskilt på vintern eftersom han
själv kommer från det tropiska kli-
matet i Etiopien.
KULTUREN ÄR HELT annorlunda i
Etiopien. Där är man pratsam och
därför hade han många vänner i sitt
hemland.
När han sedan kom till Finland,
räckte det länge innan han fick några
vänner. I hans hemland pratar människor med varandra fast de skulle
vara främmande, bara för att de är
nyfikna. Är man ens lite annorlunda
än de andra i Etiopien kommer det
genast någon och vill prata med dig.
Mesfin blev nästan skrämd när
han såg att några av hans vänner inte
ens sätter salt i maten. I hans hemland åt man mycket starkt kryddad
mat. Ett tag trodde han att all mat
saknade kryddor men efter ett tag
upptäckte han att det inte var så.
HAN UPPLEVER ATT det existerar
rasism i Finland. Han bryr sig inte
om någon kallar honom för "neger"
eller något liknande.
Det är de som inte vet något om
utlänningar, som kallar utlänningar
till sådant, tycker han. I arbetslivet
tycker Mesfin att det syns mera
rasism för det är svårt för utlänningarna att få jobb.
TEXT
JACK CHAN
ANNINA EKMAN
Svenska påverkare
Mannen bakom rösten
■ Dagen börjar med att han dricker
kaffe och läser alla dagstidningar.
Sedan surfar han på nätet för att
komma på "juttun" till sin nästa sändning. Denna person är förstås Mats
Prost. Mats Prost började jobba på
Radio Vega Åboland 1994 och 1997 flyttade han till Yle X3M. Mats kom in på
radio branschen av ett "misstag" när
han fick sommarjobb på radion. Han
fortsatte därför att han tyckte så mycket om musik och på radion jobbar man
hela tiden med musik.
Färdig för sändning. Radio X3M:s Mats Prost.
MATS HAR TRÄFFAT kändisar från
musik till politik, som till exempel
Nordman, Lasse Virèn och Kimmo
Sasi. Mats säger att hans jobb alltid är
intressant eftersom han tycker om att
intervjua människor som tänker och
ser på saker på lite annorlunda sätt.
– Jag är alltid nervös före sändningen men den lilla spänningen i kroppen
gör sändningen ännu bättre.
För att få omväxling lyssnar han
hemma på Groove FM och P3.
MATS HOBBYN är "surprise, surprise"
(något i stil med överraskande nog) att
lyssna på musik och så spelar han själv
i ett band. Sedan går en stor del av fritiden åt till att sköta om 9 månader
gamla dottern Mira tillsammans med
flickvännen Pia.
Är du nöjd med lönen?
– Visst är jag nöjd med min lön om
jag jämför den med till exempel sjukskötarnas. De har ett både psykiskt och
fysiskt ansvar som är stort.
– Den enda saken på jobbet jag skulle
vilja ändra är stressen. Då man pratar i
radion måste man följa tidtabellen
exakt. Varje sekund är viktig.
TEXT & FOTO:
EMIL VAIHELA
MAX GRÄFNINGS
LUDVIG ACHRÉN
FILIP VON SCHANTZ
20
Tisdag 16 december 2003
Luckan informerar om Åbo och Åboland
Luckans verksamhetsledare. Anna
Edgren hoppas att Luckan påverkar
Åbo.
■ Luckan? Vad är Luckan? De flesta
har hört talas om platsen, men vad är
det egentligen?
För att få reda på det här gick vi till
Luckan en kall men solig måndag.
Efter lite problem med att hitta kom vi
till den lilla lokalen i Gillesgården vid
namn Luckan.
Där träffar vi en trevlig dam som
presenterar sig som verksamhetsledare Anna Edgren. Vi ställer henne knepiga frågor om Luckan.
Hejsan! Vi undrar vad Luckan är
för ställe, kan du förklara?
– Idéen är att lättare få information
på svenska. Åboländska Luckan är
alltså en träffpunkt för hela det svenskspråkiga Åbo och Åboland. Där kan
man till exempel köpa biljetter till konserter, festivaler etcetera, hitta information om stipendier, klubbar, läger
och kurser, köpa svenska böcker och
skivor, få skärgårdsmaterial till exempel tidtabeller och kartor.
När inledde Luckan sin verksamhet i Åbo?
– Luckan i Åbo planerades länge
men öppnades först år 2000.
Finns det Luckor på andra ställen
än i Åbo?
– Javisst, den äldsta finns i Helsingfors och den har funnits längst (över 10
år). Sedan finns det Luckor i Borgå,
Karis, Karleby, Kimito och Kyrkslätt.
Hur ofta kommer det människor
hit till Luckan och i vilka åldrar är
de?
– Luckan är nog välbesökt. Hit kommer mest äldre och yngre vuxna. Nästa
år satsar vi på elever som går i Katedralskolan och S:t Olofsskolan.
Är ditt arbete intressant?
– Ja, det är som gjort för mig. För det
första är mitt arbete väldigt varierande, och jag får vara kreativ och naturligtvis träffa människor.
Vad ingår i dina arbetsuppgifter?
– Att planera och verkställa alla projekt, att rapportera om dem, att samla
in pengar och att marknadsföra Luckan.
Jobbar här flera än du själv?
– Jag är den enda heltidsanställda
och jag har jobbat här sedan Luckan
startade. Här finns också en deltidsanställd, Malena Torvalds, som finns
här några dagar i veckan.
Påverkar Luckan Åbo?
– Ja, det var en svår fråga… Det hoppas jag verkligen.
TEXT & FOTO
OSKAR LINDBERG
ROBERT SLOTTE
KRISTINA WIKMAN
Fakta/Luckan
Plats: Auragatan 1G på innergården
Telefon: 2331 986
E-post: luckan.abo@nic.fi
Öppet: måndag-torsdag 12-18, fredag
12-16
Anja vill påverka beslutsfattare i Åbo En mästare på att organisera
■ Vi promenerade raskt över
Aura å, för att vid FST intervjua Anja Kuusisto.
När vi kom in hade vi lite
problem med att hitta rätt, men
efter att vi knackat på öppnade
en glad och hurtig kvinna dörren:
– Hej, om ni söker mig Anja
Kuusisto, så har ni kommit rät.
Anja Kuusisto arbetar med
nyheter och aktualiteter vid
FST. Hon är redaktör dvs. hon
gör inslag och program för TV.
Hon gör intejuver tillsammans
med fotografer och hennes
arbeten visas i bland annat
programmen OBS och Närbild.
När hon planerar ett arbete
jobbar hon ensam men vid själva intervjun samarbetar hon
med en fotograf. När programmet sedan klipps är man också
flera personer som arbetar tillsammans.
NYHETSREDAKTÖRENS arbete
intresserar Kuusisto och det
syns på långt håll.
Hon är intresserad av journalistarbetet för att väldigt
olika och överraskande saker
händer och hon har chansen
att träffa många olika människor.
Hon har studerat till
pol.mag. vid ÅA och hon har
jobbat tio år på ÅU och ytterligare några år på Vasabladet.
Kuusisto gillar TV-media
eftersom hon anser att TV är
ett annat sätt att framföra
nyheter.
Namn: Anja Kuusisto
Ålder: 38 år
Födelsedag och -plats: Född i
mars 1965 i Kaskö
Familj: Tre barn, två katter och
en karl
Bor nu i: Pargas (jobbar i Åbo)
Favoritbok: Henning Mankell:
Comedia Infantil,
Henrik Tikkanens alla verk.
Musiksmak: Lyssnar på allt
föutom svensk toppen och
humppa.
Filmsmak: Spännade filmer
med samhällsengagemang,
t.ex.
JFK, allt om min moder (=todo
sobre mi madre) och
Tillsamans (Moodyson)
(Dold)talang: De flesta vet att
hon tycker om att måla väggar
"jag trivs med pensel i hand"
– Bilderna är viktigast i TV,
inte som i tidningen där texten
betyder mest, säger Anja Kuusisto.
NORMALT HAR Kuusisto vanliga arbetstider, hon börjar
cirka kl. 9 på morgonen och
hennes arbetsdag slutar cirka
kl. 17. Dessa arbetstider är
dock inte fasta utan ibland kan
dagen börja väldigt tidigt eller
sluta väldigt sent. Allt beror på
när aktuella saker sker.
Vilka
förutsättningar
finns det att jobba inom TV
branschen?
– Det är svårt att säga att
'gör du såhär blir du TV- redak-
Jobbar med TV. Här slutförs
inslagen, Anja Kuusisto jobbar
också mycket med intervjuer
och vid sitt skrivbord.
tör' för det det finns så mycket
olika arbetare i TV:n; redaktören, fotografen och klipparen
är bara några av dem.
– Men krav finns ändå, man
skall vara språkunnig, samhällsintresserad och väldigt
nyfiken överlag.
Hon jobbar inte i direksändning, för det mesta sänds hennes material till Helsingfors.
När Anja Kuusisto hörde att
hon skulle bli intervjuad under
rubriken Åbo finlandssvenska
påverkare skrattade hon gott.
Hon anser att massmedia nog
kan påverka men att hon som
individ inte gör det. Hon hoppas ändå att hennes inslag kan
påverka beslutsfattare.
TEXT & FOTO
NIKLAS WESTER
ELISA HUPA
JONNY KEIHÄS
Givakt!
Kommendören för militärlänet: nej till
obligatorisk värnplikt för kvinnor.
■ På lördagen den 6 december blev 308
personer inom försvarsmakten befordrade. En av dem var Bo Österlund .
Efter 37 år i armén blev före detta kommodor Österlund befordrad till flottiljamiral och intagen i generalskåren.
Med dina egna ord vem är du?
– Jag är Bo Österlund, kommendör
för Åbo och Björneborgs militärlän.
Jag är född 1946 i Helsingfors men har
gått i skola i Ekenäs. Jag gjorde min
beväringstjänst i Åbo och gick i kadettskolan 1966-69.
Hur ser dina arbetsuppgifter ut?
– Jag ansvarar för Åbo och Björneborgs militärverksamhet i ett ansvarsområde, som omfattar Satakunda,
Egentliga Finland och Åland. Militärlänet omfattar 100 kommuner.
Vad går din dag ut på?
– Jag leder militärlänet, vilket betyder att det är jag som håller i rodret och
ser till att skutan seglar i fritt vatten.
Om Finland skulle hamna i krig ,
Vår nyblivna flottiljamiral. Kommendören för Åbo och Björneborgs
militärlän, Bo Österlund.
■ Klockan är 11.15 och vi står
nere i skolans aula och väntar
på Ulla Achrén. Exakt i tid
kommer hon. Leende hälsar vi
på varandra och går genom skolans högljudda korridorer tills
vi kommer till klubbrummet.
Vi sätter oss ner och börjar
diskutera och prata om Ulla
själv. Smått och gott om allt från
fritid och politik till Åbo Akademi.
Nu är det så att du jobbar
på Åbo Akademi som informationschef, men vad informerar du om?
Ulla ler och förklarar att hon
informerar om olika saker till
exempel aktuell forskning,
beslut och nyligen om en prisutdelning.
När visste du att "det här"
vill jag jobba med?
– Det var ett rent misstag
egentligen, svarar Ulla.
Hon berättar att hon först jobbade på en reklambyrå. Men
sedan hade en byråkratitjänst
blivit ledig på ÅA och Ulla fick
det jobbet. Hon vikarierade
senare i studieärenden, inom
ekonomi och förvaltning. Sedan
blev tjänsten som informationschef ledig och Ulla som fått en
bra bild av ÅA hoppade in.
Vad har du tidigare varit
verksam som?
– Reklam och administrativa
uppgifter vid ÅA, säger Ulla.
Men hon har aldrig undervisat vid ÅA.
Vad tycker du om ditt arbete, trivs du?
- Jag trivs jätte bra.
Ulla tycker att varje dag är
vad gör du då?
– Jag gör som i dag, alltså leder
militärlänet och lokalförsvaret av vårt
område..
Vad är det bästa och sämsta med
att jobba inom armén?
– Ja, det finns ju inget dåligt med att
jobba här (skratt), men det är nog ett
jobb som man måste känna för och så
måste man ha en hög arbetsmoral. Man
måste vara anträffbar dygnet runt.
Detta är nog ett kall.
Om du inte jobbade inom försvarsmakten, vad skulle du då
jobba med?
– Ja, inte tror jag att jag skulle vilja
jobba med nåt annat.
Men om du var tvungen att välja
ett annat yrke?
– Då skulle jag kanske vilja vara
lärare, eller åtminstone ha någonting
med människor att göra.
Hur kändes det att bli befordrad?
– Bra. (Ler brett)
Vad har du för åsikter om NATO?
– NATO handlar mest om Europas
säkerhet och jag tycker att det är bra
för sådana länder som inte har möjlighet att skapa sin egen säkerhet.
Vad anser du om att kvinnor går i
armén?
– Jag tycker att det är bra för jämlikheten och att det väl var en naturlig sak
som skulle komma förr eller senare.
olik den andra. Det ändrar från
år till år. Då Ulla började jobba
fanns inga datorer, man gjorde
nästan allt för hand. Men
förändringar är bra. Ulla sysslar
just nu med allmänna webbsidor för ÅA med både ljud och
bild, det är förstås annorlunda
jämfört med förr när man limmade och klistrade ihop allt
material.
Vad är det bästa med ditt
jobb?
– Det är varierande. Du träffar hela tiden nya människor.
Och eftersom jag också jobbar
med PR-verksamhet och tar
hand om nya kontakter träffar
jag hela tiden nya människor,
säger Ulla. Det passar mig.
Vad tror du att du skulle
göra om du skulle behöva ett
nytt arbete?
Ulla funderar. Sedan börjar
hon berätta att hon faktiskt sökt
arbete som riksdagsman. Men
ingen tänker på det som ett jobb,
säger Ulla.
Vad är ditt allmänna mål i
ditt arbete?
– Att ge en positiv men saklig
bild av ÅA. Men man ska aldrig
ljuga, man kan vända på saker
och ting. Men aldrig ljuga
Hur mäts resultatet av ditt
jobb?
-– I många goda, högt kvalificerade sökande.
(Det betyder ungefär att man
vill ha en bra verksamhet med
många sökande.)
Du är aktiv i politiken, kan
det uppstå konfliktsituationer med ditt jobb?
– Ibland, tidsmässigt. Men
Jag tycker inte att det skall bli en plikt
men det är klart att det finns kvinnor
som vill göra karriär inom armén.
Varför tycker du att det inte skall
bli en plikt?
– För att det kanske kan bli svårt att
förknippa barnafödandet och uppfostran av barn när mamman gör sin
militärtjänst, repetitionsövning eller
blir inkallad till krigstida trupp.
Tycker du att armén har förändrats sedan 1995 när kvinnorna kom
med?
– Ja, den har väl förändrats, språket
har kanske blivit mera "städat" och
kanske har det blivit lite mänskligare,
man tar vara på individen.
Varför valde du att göra karriär
inom armén?
– Yrket har intresserat mig ända
sedan barnsben. Det finns en massa
olika möjligheter, man kan jobba även
utomlands, eller så kan man göra sin
karriär i hemlandet.
– Och så har både min pappa och
min morfar jobbat i armén så det har
väl också på visst sätt påverkat mina
beslut. Jag känner att jag kan göra min
andel i försvaret av vårt fädernesland
Var möjligheten att jobba utomlands en avgörande faktor?
– Nej, jag har alltid velat jobba i Finland. Jag tycker att det är jättebra att
vara finländare (leende)!
ÅU-arkiv
Upptagen
person. Politikern
och
informatören
Ulla Achrén
ställer ändå
gärna upp på
intervjuer
intressemässigt, ingalunda, svarar Ulla. Hon tycker också att
man ska "föra ÅA:s talan
framåt". Det är ju trots allt viktigt och bra att Akademi-människor finns på olika poster i
vårt samhälle.
Hur kombinerar du ett heltidsjobb, politik och familjeliv?
Ulla ler stort. Hon säger att
man måste vara bra organiserad. Veta programmet och planera. Om någon ändrar en
fastslagen tid måste man direkt
ändra på allt. Hon jämför det
med att laga mat. Du börjar laga
maten före du kollar om du har
precis alla ingredienser.
När du är ledig, vad gillar
du att göra, hur kopplar du
av?
– På landet i Korpo kopplar
jag av, berättar Ulla glatt.
Där kan hon pyssla i trädgården och blomgården. Och sen
försöker hon också motionera
så mycket som möjligt, till
exempel med tennis, stavgång
och dammsugning. Dom flesta
som dammsugit vet hur svettig
man blir…
TEXT
AXEL RAMBERG
SARAH RÅHOLM
Och sist men inte minst om du
fick en önskan vad skulle den vara?
– Att min familj och jag skall få vara
friska.
Vi tre tyckte nog att för att vara en så
viktig person så står nog Flottiljamiral
Bo Österlund med båda fötterna på jorden och man kan lätt förstå att han har
nått en så hög position som han har i
dag.
Vem vet, en dag så sitter kanske
någon av oss i hans stol…
TEXT & FOTO
HENRIK FLÜCK
HELEN SALMINEN
IDA SCHAUMAN
Tisdag 16 december 2003
21
Utlandskontakt
Vem Annan har han träffat?
■ Henrik Söderman, f.d. president
för European Youth Forum är berest
och har bl.a. träffat Kofi Annan, generalsekreterare inom FN. Som bäst
råkar Åbobon Henrik vara på en kort
vistelse i sin hemstad. En intervjustund på Tavastgatans café Aschan
gav oss följande besked:
EUROPEISKA UNGDOMSFÖRBUNDET
är ungdomarnas officiella kontakt till
EU i första hand. Europeiska ungdomsforumet är takorganisation för ca 100
olika ungdomsorganisationer omkring
i världen.
Den ordnar inte själv aktiviteter för
unga, utan den håller mera på med lobbyarbete och presentation inför medeierna och andra organisationer, såsom
FN och EU. Den tar hand om ärenden
som t.ex. finansiering. Organisationen
är den gemensamma kontakten för de
flesta ungdomsorganisationer i Europa, såsom scouterna och Röda Korsets
ungdomsavdelning. Vi samarbetar
också med FN, som utan tvekan har
mycket nytta av att scoutröresen finns
nästan överallt i världen.
HUVUDSAKLIGEN ATT stå i kontakt
med andra, att träffa folk och representanter från olika organ och att sköta
ungdomspolitik överlag. Ni kan förstå
hur internationellt allt gick till. Jag
skulle också hålla reda på de viktigaste
ärendena. Till arbetet hör också att
debattera, informera samt en hel del
pressarbete. Man måste ta hand om
organisationernas internförvaltningar.
Och när man måste göra beslut kan sällan alla bli nöjda!
Vad gör man/du för att de flesta
ändå skall vara nöjda?
– Allt skall vara öppet. Man skall
informera alla om viktiga ärenden.
Man skall få alla att lita på systemet, då
accepterar man att det inte alltid går
som man skulle vilja.
Vilka kända personer har du träffat i samband med ditt jobb?
– Till exempel Romano Prodi, som
är EU-kommissionens ordförande. Kofi
Annan har jag träffat två gånger. Och
jag har mött både presidenterna Ahtisaari och Halonen i Gullranda i Nådendal.
Du är alltså ännu scout?
– Ja, jag är heltidsscout. Nästan alla
scoutens medlemmar är frivilliga och
får inte betalt, men det behövs ändå en
viss mängd fast personal såsom jag,
som sköter om större saker inom organisationen. Vi heltidsscouter är de få
som får betalt. Men jag började som
sjuåring. Då var jag med i Turun sinikotkat, som är ännu verksam i Åbo.
Jag blev senare representant i EYF,
och därför kunde jag väljas till president. Jag har också varit på internationella scoutläger, såsom världsjamboréen, som senast ordnades i Thailand. Där var bl.a. Sveriges kung klädd
i scoutdräkt och han sov i tält som alla
andra. I scouten finns det inget "Ni",
utan alla är "du" till varandra, alltså
likvärdiga.
OCH ÄNNU litet om dig själv!
Före detta president. Henrik Söderman är på en kortare semester i Åbo för att
träffa familjen och få ut sina magisterspapper från Hanken.
– Jag är född här i Åbo. Lågstadiet
gick jag i Kerttulinkoulu. Sedan bodde
jag i Frankrike under högstadietiden,
gick alltså i franskt högstadium. Jag
tog gymnasiet vid IB, den internationella utbildningsmöjligheten i Varissuo men jag var då en termin också i
Schweiz.
”Finlands skola är bättre”
Tyska elever och lärare besökte SOS.
■ I hussasalen (huslig ekonomi) i S:t
Olofsskolan sitter två elever och en
lärare som är inte från S:t Olofsskolan.
De pratar tyska. Med oss är som tur tolken Jutta Hyytiäinen.
Vem är ni och varifrån kommer
ni?
– Julia
Neumann,
Sohpie
Sandner, tyska lärare Wuffen Kroeger. Alla kommer vi från staden Wilhelmshaven.
Varför kom ni till Finland?
– Vi är som utbyteselever här i Finland
Vad är den tydligaste skillnaden
mellan Finland och Tyskland?
– Skolsystemet och det att man får
gratis mat i skolan, klimatet, trafiken,
husen, moden, traditioner, mera fester.
Vad är det för skillnad i matva-
Tyskt besök i SOS. Från vänster till
höger: Wuffen Kroeger, Jutta Hyytiäinen, Julia Neumann och Sophie Sandner.
norna?
– Tyskland har fått mera intryck av
andra länders matvanor som t.ex. Gre-
kland , Italien och Turkiet.
Vad har ni blivit chockade av?
– Kulturen, man har smörkniv, att
man kan gå snett över gatukorsningar.
Vad har ni tyckt speciellt mycket
om?
– Vi gillar ert skolsystem, tanken på
längre sommarlov gör oss avundsjuka
Vad har ni inte tyckt om?
– Vädret har varit väldigt dåligt, och
allting är mycket dyrare ( beror på finlands höga skatter).
Hur mycket finska kan ni?
– Nää, säger Julia.
Hon räknar upp ett par uttryck som
t.ex. "Hyvää ruokahalua".
Dessutom säger alla ett par verkligen fula ord.
Är det första gången ni är i Finland?
– Nej.
Julia är i Finland för andra gången
och Sophie för tredje gången.
Är det skillnad mellan skolorna i
Finland och i Tyskland?
– I Finland får man gratis skolmat
men i Tyskland är vegetariska maten
helt skilt från kötträtterna. Men annars
är finska skolsystemet bättre.
Har ni varit i bastu?
– Jo, vi har varit i bastu. Det är helt
okej.
Tycker ni att julgubben kommer
från Korvatunturi i Finland?
– Jo!! Självklart. Julgubben kommer
från Lappland.
PATRIK SOLIN
JANNE PALOLA
HENRIK KATAJAINEN
Göteborg - stad med goa gummor och gubbar
Tre elever i Kålltorpsskolan berättar om sin stad.
■ I Kålltorpsskolan i vår vänstad Göteborg går Nicolina, Fanny och Nils. Vi
fick kontakt med dem över nätet.
Hur gamla är ni?
Nicolina: Jag är 15 år gammal
Fanny: Också 15 år
Nils: jag är 14 år gammal
I vilken skola går ni i?
Nils: Vi går alla i Kålltorpsskolan,
och vi är alla på årskurs 9. Det går
ungefär 600 elever i skolan. Men den är
inte gjord för att ha så många elever så
det är ganska trångt.
Hur länge tar det för er att ta er
till skolan på morgonen?
N: Det tar ungefät 10 minuter från
centrum. Min mamma kör oftast mig
till skolan för att hon ändå skall till jobbet
F: Det tar 10 minuter för mig om jag
går till skolan.
N: Jag har en 10 minuters gångväg
till skolan.
Hur långa är era raster i skolorna?
N: Vi har 30-40 minuters lunchrast
varje dag. Då går vi till "Bamba" och
äter. "Bamba" är vår matsal i skolan,
och där ar maten gratis. Förut lagades
all mat i skolan men nu köps den från
ett ålderdomshem. Maten är nog helt
bra, men ibland svälter jag hellre än att
jag tuggar det som bjuds. Men som tur
har vi en cafeteria i vår skola där man
kan köpa sig en smörgås eller två.
Har ni mycket läxor och prov i
skolan?
F: Vi har ganska mycket läxor just
nu för att lärarna skall bestämma vad
man får för vitsord, det är ju ganska
avgörande för gymnasievalet
N: Just nu, innan jullovet är det tufft,
vi har många prov. Jag tycker att det
verkar som de flesta lärarna just insett
att terminen just börjar ta slut. Jag
förstår inte varför man inte skulle
kunna sprida ut eländet, och på så sätt
få mera flyt i plugget.
Hurdant betyg har ni?
N: man kan ha IG, som betyder "icke
godkänt". Det är det sämsta man kan få,
man skall verkligen försöka att undvika att få det. G betyder godkänt, och
även VG som betyder väl "godkänt",
och sist men inte minst så har vi MVG
som betyder " mycket väl godkänt". Der
gäller att plugga på om man vill ha en
chans att komma in på gymnasiet, det
flesta gymnasierna ser på slutbetyget
som man får med sig från nian.
Vilka gymnasier är populärast?
N: Gymnasieskolorna i centrum av
Göteborg är populärast, så dit vill de
flesta komma. Det innebär alltså att
man behöver ha mer än "godkänt" för
att komma in dit. Annars är det en stor
risk att man hamnar i en Gymnasieskola ute i förorterna och det är helt klart
inte lika kul.
Vad gör ni på fritiden?
N: Jag spelar innebandy i RBK Göteborg P 88:s lag och vi leder serien för
vår ålder. Om jag varken pluggar eller
spelar innebändy är jag med mina kompisar. Ibland går jag och ser på fotbolls
matcher.
N: På fritiden brukar jag antingen
vara med mina kompisar eller så spelar
jag tennis eller något annat roligt. Jag
och mina kompisar åker ganska ofta
till stan för att shoppa.
Vad kan man göra i Göteborg på
fritiden?
F: Om man inte har mycket läxor
kan man ju fara till Liseberg, Nordens
största nöjespark eller så kan man ju
fara och shoppa.
– Varje sommar har vi Göteborgskalaset, det är en stor fest som ordnas på
många olika ställen i staden, med en
massa små stånd där man kan köpa langos och godis med mera. Det brukar
också finnas speciella ställen för ungdomar, med aktiviteter på dagarna och
band som spelar på kvällarna. Göteborg ordnar ju också Gothia-cup som
jag tror att är världens största ungdomscup i fotboll.
N: I Göteborg finns det stort utbud av
sportaktiviteter, man kan vara aktiv
deltagare eller passiv åskådare. I
ishockey har vi vårt hemmalag som
heter Frölunda Indians, de blev svenska mästare i våras. Ishockey är en
mycket populär sport för killar i alla
åldrar, fotboll är också en pooulär
sport.Fotbollen spelas av både killar
och tjejer.
Vad skulle ni vilja säga om Göteborg?
Nil: Jag är en stolt göteborgare på
grund av vår fina stad. Jag tycker Göteborgs storlek är helt perfekt, staden är
inte för liten och inte är den heller för
stor.
N: Göteborg är känt som en stad där
det finns många "goa gubbar och gummor". Generellt är folk öppna och trevliga. Varje år i augusti anordnas "Göteborgkalaset". Då är det fest i hela centrala staden. Restauranger har serveringar på gator och torg, band spelar all
sorts musik, och alla har det trevligt.
EKLUND TOM
KOPPE TONY
LINDSTRÖM DANJEL
– Jag har studerat vid Hanken här i
Åbo och nuförtiden reser jag lite av och
an , lite hit och dit. Jag har hand om
scoutens representation hos FN, men
man vet inte vad framtiden för med sig.
TEXT & FOTO:
VIRKKI & PIRTTIKANGAS
Tallinn,
vår vän
i sydost
■ Tallinn är en tusen år gammal
vacker stad, en riktig "diamant" i
Östersjön.
Staden har genom tiden hört till
bland annat Danmark, Tyskland,
Sverige och också vårt kära grannland i öst, Ryssland. Du kan uppleva många medeltida europeiska
sevärdheter i Tallinns gamla stad
och märka att historian har satt
djupa spår i Tallinns nuvarande
läge. Staden har fått en världskänd
publicitet över sina förmånliga
tjänster och god service.
TROTS FRAMGÅNGARNA i Tallinn
har staden inte blivit onödigt fin,
utan den har behållit sin äkta kultur. På medeltiden hade Tallinn ett
annat namn Reval, eller Revalia
som de hette på latin.
Namnet Tallinn betyder "danskarnas stad" eller egentligen "Danmarksslott". Det finns många teatrar, biografer och andra kulturella
aktiviteter att utföra i stadens
centrum. Tallinn har också många
festivaler till exempel nyårsbal och
musikfestivalen.
På fritiden har man bra möjligheter att paddla, rida, spela golf
eller att ta en lugn och avkopplande
cykeltur. Oftast åker man med båt
till Tallinn, Tallink är en av de
populäraste båtarna. Flygplan åker
man inte så ofta. En annan möjlighet är att åka helikopter.
MEN TALLINN ÄR inte en perfekt
stad, där finns nämligen hög kriminalitet och mycket piratsaker. Vid
vissa ställen är inget äkta. Allt från
kläder till datorspel säljs för billig
peng i de stora piratbutikerna.
På Tallinns gator kan man ofta se
tiggare och andra drogpåverkade
skummisar. Också oren alkohol
som kan innehålla metanol, och
andra giftiga ämnen och vätskor.
Men överlag är Tallinn en mycket
ståtlig stad med trevliga invånare.
JESSE TASKINEN
22
Tisdag 16 december 2003
Sport
Footbag-talangen
Felix Zenger
ÅU-arkiv
Lymmeln. Kasper Hämäläinen var kapten i
Vintiöt, Finlands U17-landslag.
Kasper Hämäläinen åboländskt fotbollsproffs
■ Kasper Hämäläinen tillhör en av de bästa fotbollsspelarna bland alla 17-åringar i
vårt land. Han är en i "Vintiöt", ett lagnamn som tränaren Jyrki Heliskoski döpte
U-17 landslaget till under fotbolls VM-2003.
Fotbollen lockade Kasper
redan som femåring. Eftersom hans storebror spelade
fotboll ville han också prova.
Han började spela i Maskun
Palloseura år 1992 och eftersom han gillade fotboll fortsatte han spela och senare,
när han gick i högstadiet,
började han satsa mera på
fotbollen.
På grund av sitt fotbollsintresse blev dock hans skolgång en aning lidande. Tio år
efter starten spelade han sin
första landslagsmatch mot
Portugal.
KASPER HAR SAMMANLAGT
spelat 27 matcher i landslaget, men ännu har han inte
gjort några mål. Under ett tiodagars träningsläger med det
holländska fotbollslaget Ajax
märkte Kasper att Holland
satsar mera på sin juniorverksamhet än vad man gör i
Finland.
Än så länge har Kasper
inte haft några allvarliga ska-
Namn: Kasper "Kappe"
Hämäläinen
Födelseort: Masku, 8
augusti 1986
Spelposition: mittfält Kapten i Finlands U-17 fotbollslandslag samt spelare i
TPS
Spelnummer: 7 i landslaget
Tränar: åtta gånger i veckan
Tidigare lag: MaPS ( Maskun Palloseura)
Favoritspelare:
Thierry
Henry
Finsk favoritspelare: Jari
Litmanen
Favoritlag: Arsenal
Bästa fotbollsupplevelse:
VM i Finland 2003
Favoriträtt: pasta
Favoritskomärke: Adidas
Familj: mor, far, bror och
syster
Drömyrke som barn: brandman
dor. Det är han tacksam för.
Tacksam är han också mot
sina föräldrar som stöttat
honom under hela den tid
han sysslat med sitt intresse,
det intresse som blivit hans
liv.
■ Felix Zenger i Åbo sysslar med en lite
annorlunda sport. Footbag. En sport han blivit så bra i att han nu tillhör landets främsta
i grenen.
När började du spela footbag?
– Jag började spela footbag för 3 år sedan.
Varför började du spela footbag?
– Jag ville ha en hobby som inte så många
andra har.
Vem är din favorit spelare?
– Vasek Klouda från Tjeckien.
Vilka är dina främsta meriter?
– Första plats i pro FM-serien 2003 och
andra plats i tekniktävlingen i VM 2003.
Vad är det bästa med att spela footbag?
– Man träffar nya vänner under tävlingsresorna och känslan är bra när man lyckas
med ett nytt trick.
Hur ofta tränar du?
– Jag tränar 3–5 gånger i veckan men
under sommaren tränar jag varje dag.
Hurdan är en bra footbag?
– En bra boll måste man tillverka själv.
De är svåra att tillverka men efter träning
går det bättre.
Vilken förening spelar du i?
– Jag är medlem i föreningen Footkraft
som grundades i år. Footkrafts verksamhet
sträcker sig över hela Åbo. Jag spelar även i
Finlands landslag i footbag.
Har du någon gång skadat dig alvarligare då du spelat?
– I VM-2003 spelade jag så mycket att
mina knän blev ansträngda. Efter VM-tävlingarna måste jag hålla en paus på 2 veckor. Om man gör tricken på fel sätt är det en
större risk att man skadar sig.
Vad krävs för att bli en bra footbag
spelare?
– För att bli riktigt bra krävs mycket träning och stort tålamod.
Har du haft något mål hittills?
– Jag hade som mål att komma med till
BAP - Big Add Posse. BAP är en klubb för
världens bästa footbag spelare i vilken spelar totalt 35 spelare.
Har du ställt upp några mål för framtiden?
– Att kunna tricken på båda sidorna (spegelvänt).
Hurdan utrustning behöver man?
– Man kan spela med helt vanliga skor
som har breda och släta sidor. Man behöver
även en boll som man kan köpa från en sportbutik. Man måste ha shorts på sig för om
man har långa byxor tar bollen i dem.
Hur bedöms tricken i tävlingarna?
– Tricken har olika namn och svåra trick
ger högre poäng. Ett trick ger mellan 1 och 8
poäng.
Finns det olika grenar inom footbag?
– Ja, det finns olika grenar. Jag spelar i
freestyle serien.
Om man är intresserad av att börja spela
footbag får man mera information på internet på adressen www.footbag.fi/org. I Åbo
kan man gå med och spela med Footkraft.
TEXT:
ROBIN KUHLBERG
TOMMY ETOKARI
Futsal - fotbollens lillebror
■ Vad är futsal?
Många anser att futsal är fotbollens lillebror, men särskilt på toppnivå är det ett
mycket annorlunda spel. Det finns många
olika teorier om hur futsal utvecklats men
ofta hör man att det ursprungligen spelades
i Uruguay på 1930-talet. Namnet futsal kommer från portugisiskans Futebol de Salao
som betyder fotboll i en sal.
FUTSAL SPELAS i alla världens hörn och det
finns över tio miljoner registrerade spelare.
Enbart i Italien finns det fyra miljoner registrerade spelare. De facto finns det endast
en miljon registrerade fotbollsspelare.
Det spelas många professionella serier i
världen till exempel i Spanien, Italien, Ryssland och Brasilien. Många av de forna och
nutida superstjärnorna inom fotbollen har
fått sin magnifika teknik från futsal, bl.a.
spelare som Zico, Ronaldo och Luis Figo.
I Finland var det studerande ungdomar
som började med futsal. Finland deltog år
1994 i student-VM och VM för studerande
arrangerades år 1996 i Jyväskylä. Finska
ligan startade år 1997 och finska landslaget i
futsal spelade sina första landskamper år
1998.
I Finland finns det ca 18 000 registrerade
spelare och 1 100 lag.
I FINLAND ÄR Fotbollsföreningen TPK för
tillfället etta. TPK grundades i Åbo år 1935.
Förkortningen TPK står för Turun Pallokerho och speciellt i Åboland är TPK känt för
att fostra unga talanger.
TPK spelar just nu i fotbollens division 3
men har också spelat på Finlands högsta
nivå. TPK började sin futsalverksamhet år
1996. Småningom började spelarna sträva
efter framgångar och år 2000 spelade TPK i
futsalligan. Just nu leder ligan.
EN AV TPK:S viktigaste spelare är spelande
tränaren Niko Kagan.
Måndagen den 8 december intervjuade vi
Niko. Han anlände tio minuter försenad till
intervjun och verkade ganska trött. Efter en
trög inledning kom han ändå igång. Niko
började spela fotboll i Ilpoisten nappulat år
Veritas lockar mycket människor
■ Tage Österlund, Veritasstadions operativa direktör, har bara en liten stund på
sig att svara på frågor. Han är snart
tvungen att rusa vidare för att hinna till
nästa ställe.
När blev stadion färdig och när öppnades den?
– Den 15 maj 2003 spelades matchen FC
Inter - TPS.
Hur länge tog det att bygga stadion?
– Den tog åtta månader att bygga och
det är mycket snabbt.
Hur många människor ryms det i
stadion?
– Det finns sammanlagt 6 400 sittplatser. På gamla sidan ryms 2 800 åskådare
och på nya sidan ryms 3 600 åskådare. På
nya sidan värms 500 sittplatser upp
elektroniskt när man sätter sig.
Har det varit några problem med
ÅU-arkiv
Finländsk mästare i footbag. Felix Zenger.
stadion, dvs. har allt fungerat som det
ska?
– Nej, vi har inte haft några problem.
Det har varit massor med publik på matcherna, över 4 000 åskådare per match.
Detta är nästan lika mycket som på Finnair stadion i Helsingfors.
Har människorna varit nöjda?
– De har varit mycket nöjda. Det har
varit en trevlig stämning under matcherna och besökarna har sagt att vi har god
mat i restaurangen.
Varifrån kommer namnet "Veritas"?
– Försäkringsbolaget Veritas har köpt
namnet för 25 år framåt. Men hela Veritas
stadion ägs av Veritas, Håkans investering Ab samt Kupittaan stadionnurkka
Oy.
Vad allt hörs till Veritas-stadion?
– Under vinterhalvåret kan du spela
minigolf på Finlands enda 18-håls inomhusbana. Banan är öppen vardagar från
kl.15 och helgdagar från kl.12. För skolelever kostar en runda 1 euro och för vuxna
kostar det 3 euro. Därtill finns en restaurang och en pub, vilka är öppna dagligen.
Mötesutrymmen kan man hyra.
TEXT & FOTO:
MIKAEL HÄMÄLÄINEN
SABINA KOIVISTO
ASTRID LÖFMAN
MIKAELA ÅKERBLOM
Veritas-stadions minigolfbana. Här
spelar Tage Österlund.
1982 och till TPK kom han år 1995.
Till hans uppgifter i TPK hör att träna
laget, spela och göra viktiga taktiska beslut.
Hur kan du kombinera de här uppgifterna?
– Man måste kunna tänka på två sätt,
både som spelare och tränare.
Han är inte förvånad över TPK:s framgångar i futsalligan och han anser att spelare som Marko Laaksonen, Tomi Tuominen och Kristian Maja har lyckats bäst.
Den bästa målgöraren i TPK är Toni
Mensakov. TPK:s mål är att hållas bland
det fyra bästa i landet. Nikos favoritlag i fotboll är Londonlaget Arsenal vilket hans
tatuering på högra vaden också berättar.
TPK:s nästa hemmamatch i Caribia 994hallen går mot GFT från Esbo, lördagen den
20 december kl.18.
TEXT:
ROBERT NYGÅRD
VILLE HAARALA
ATI SILVENNOINEN
Tisdag 16 december 2003
23
Bowling passar alla
■ Sami Konsteri och Piritta
Kantola hör till de bästa bowlarna i landet. Vi träffar dem i
Kuppishallen före deras träning.
I vilken stad föddes du?
Sami: Seinäjoki.
Piritta: I Rusko nära Åbo.
I vilken hall bowlade du
första gången/när började du
bowla?
S: I Kurikan Keilailuhalli år
1990.
P: Kuppis år 1992.
Hur gammal var du när du
tävlade första gången?
S: I Vasa 1990.
P: I Kuppis när jag var 14.
I vilken förening bowlade
du som liten/bowlar du nu?
S: som liten i Kurke och nu i
Turun Weikot.
P: Jag började i VPK och nu
är jag i Porin Giants.
När vann du första gången?
S: Som 13-åring.
P: I Forssa när jag var 15 år.
Hur många gånger i veckan tränar du?
S: Tre gånger i veckan
P: Så många gånger i veckan
som möjligt.
Har du något annat yrke?
S: Jag lär ut bowling och säljer utrustning.
P: Jag är lärare.
När kom du med i landslaget?
S: 1994 i ungdoms landslaget
och 2001 i landslaget.
P: 1997 i juniorlandslaget och
2000 i landslaget.
Har du någon personlig
tränare?
S: Nej jag tränar helst själv.
P: Ja, Juha Maja.
När var du första gången i
finländska/världsmästerskapen?
S: FM i Björneborg 92 och
VM 2003.
P: Ungdomarnas FM 93 och
VM 2003.
Hur många medaljer har
du?
S: Tre guld i FM 2003 och ett
silver i lag-VM 2003.
P: Jag har inga personliga
medaljer, bara lagmedaljer.
Kan du berätta om någon
egen erfarenhet?
S: Bowling är helt roligt.
P: Det är bra när både pojkar
och flickor kan spela tillsammans.
TEXT & FOTO:
VICTOR NORDBERG
DAVID MULLO
PEIK SÖDERGÅRD
Diskussion med toppbowlare. T.h. Sami Konsteri, brevid honom David Mullo. T.v. Piritta Kantola och
brevid henne Victor Nordberg.
FBC Turku vann lokalderby
■ Onsdagen den 3 december spelades en
spännande match mellan FBC och TPS i
Caribia 994-hallen. Båda lagen hade många
spelare skadade, så de kom med bara två
femmor till matchen.
I första perioden blev det bara ett mål.
Vid tiden 8:31 gjorde TPS spelare Aki Halko
mål assisterad av Teemu Pekkala. I första
perioden hade TPS 6 räddningar och FBC 10
räddningar. TPS kontrollerade spelet i första perioden.
TEXT & FOTO:
RASMUS MATTSSON
HENRI LINDBERG
EERO LINDSTRÖM
de till ett. Det var över 500 åskådare på matchen.
Slutresultat: FBC 6-5 TPS
I ANDRA PERIODEN blev Juha Hiltunen
utvisad vid tiden 27:25. Vid tiden 30:15 kom
det första FBC målet. Målet gjordes av Rainer Järvinen framspelad av Taneli Ahtinen. Vid tiden 34:31 gjorde TPS Janne Mikkonen mål, assisterad av Teemu Pekkala. I
andra perioden hade TPS 9 räddningar och
FBC 14 räddningar.
I tredje perioden gjordes det sju mål. FBC
gjorde fyra mål och TPS gjorde tre mål.
Sista målet gjorde TPS spelare nummer 9
Janne Pekkarinen . Målet förde spelet till
förlängning. I tredje perioden hade TPS 6
räddningar och FBC 7 räddningar.
I FÖRLÄNGNINGEN vann FBC med goldengoal (guldmål) av Juha Hiltunen vid tiden
64:08.
Matchens bästa spelare var Janne Mikkonen från TPS som gjorde tre mål och passa-
Avgjordes först i förlängning. Här kastar TPS målvakt ut bollen.
FSO-drottningen Ingela Mattsson
■ I Pargas bor topporientaren Ingela
Mattsson som representerar föreningen
Pargas IF. Vi åkte till skärgårdsstaden för
att träffa orienteraren som bland annat vunnit alla grenar i FSOM.
När började du orientera?
– Innan jag började skolan orienterade
jag ofta med mina föräldrar. Jag och min
Bilden från antin.net/huippu
Orienteringsdrottning. Ingela Mattsson i Pargas.
granne ritade egna kartor och sprang på
gårdsplanen.
Varför började du orientera?
– Jag har vuxit upp med orienteringen
och eftersom jag tycker om sporten började
jag orientera.
Vilken tävling har varit din bästa?
– FSOM där jag vann alla grenarna och
blev FSO-drottning.
Vilken är din sämsta tävling hittills?
– Klubbmästerskapet PIF-pika och Suuntogames, där jag sprang åt fel håll och "det
kom en sjö i vägen".
Skratt.
Vilket väder tycker du bäst/sämst om
att orientera i?
– Jag tycker bäst om att orientera i september, när luften är frisk och det är svalt.
Sämst tycker jag om att orientera i plus 30
graders hetta.
Vilken terräng tycker du bäst om att
orientera i?
– I lite tätare och mer utmanande skog än
i Finland, till exempel i Norge.
Har det hänt någonting pinsamt
under någon tävling?
– Det är alltid pinsamt om man måste
fråga någon om vägen, men det försöker jag
undvika.
Vad tycker du om orienteringsveck-
or?
– Jag tycker om dem, men de var roligare
när man var yngre. De erbjuder andra upplevelser än bara orienteringen. Man hinner
lära känna mer människor än under vanliga tävlingar.
Har du hållit på med någon annan
idrott?
– Som liten höll jag på med friidrott och
skidning, då jag var runt 18 skidorienterade
jag.
Hur tränar du?
– Jag springer med karta i skogen och på
vägar. På vintern skidar jag och tränar
inomhus. På sommaren brukar jag ro eller
paddla.
Finns det något dåligt i orienteringen?
– Man kan inte orientera var som helst,
det måste finnas skog och en bana att runda.
Vad är det bästa med orienteringen?
– Det uppstår alltid nya situationer att
finna en lösning till, det är alltid nya banor
och terränger. Man får kombinera det fysiska med orienteringstänkande. Om man är
bra på att springa betyder det inte att man
är bra på att orientera och tvärtom.
TEXT:
FRIDA LINDSTRÖM
EMMA LILJEROTH
Tennis i blodet
Jarkko Nieminen gav ut tennisbok tillsammans med sin syster.
■ Jarkko Nieminen började
spela tennis redan när han
var fyra år gammal. Man spelade mycket tennis i hans
familj så det var naturligt att
också han ville prova.
När började du tävla?
– Jag började tävla när jag
var sju år gammal.
Har det varit nära att du
slutat spela tennis någon
gång?
– Nej, jag har aldrig ens
tänkt på det.
Vad gör du på fritiden?
– Jag går på bio, ser på TV,
läser, är med kompisar och
lyssnar på musik.
Vad är din favorit
maträtt/dryck?
Han funderar en stund och
svarar sedan:
– köttbullar och mjölk
Vad tror du att du skulle
göra om du inte hade tennis som yrke?
– Jag skulle studera eller
ha något med idrott och göra
Har du tänkt flytta
utomlands?
– Nej, jag har aldrig tänkt
på det, även om det skulle finnas mera träningsvänner
utomlands, men jag trivs
ändå bäst i Finland.
Trivs du med att resa
och bo på hotell?
– Resandet är ok, det har
sina bra och dåliga sidor,
men att bo på hotell blir
ibland tungt och långtråkigt.
Vad anser du är din
största framgång inom tennis?
– Att vinna pojkarnas USOpen och att komma till final
i Stockholm-Open.
Har du "tennisvänner" i
andra länder?
– Ja. Man bör bekanta sig
med andra spelare och det går
nästan inte att undvika att få
vänner runt om i världen.
TEXT & FOTO:
TOMMY LAINE
ALEXANDER FAGERSTRÖM
ANN-MARIE NILSSON
MINNA RYBIN
■ Vi intervjuade Jarkko Nieminen i
Kansallinen kirjakauppa i Åbo i
samband med att han kom ut med
sin bok Avain tennikseen som är
skriven av hans syster. I boken
berättar han om hur han själv tränar och ger tips till blivande tennisstjärnor.
Tennis sedan barnsben. Jarkko Nieminen,
här i Kansallinen Kirjakauppa där han marknadsförde sin nya bok, har spelat tennis
sedan han var fyra.
24
Tisdag 16 december 2003
Mikko Koivu siktar på Minnesota
■ Mikko Koivu är en 188 cm lång 20årig center i Turun Palloseura.
Hans manliga kroppsbyggnad och
muskulatur visar att han ätit ordentligt och hälsosamt. Hans favoritmat är
pommes frites och biff. Hans lägenhet
är inredd enkelt men stiligt, favoritfärgen är blå.
Som ung spelade han innebandy och
fotboll men ishockey kändes mera
naturligt för honom. Den blev senare
hans hobby. Han har sysselsatt sig
inom hockey redan i 15 år. Nuförtiden
är det också ett arbete för honom. Han
får lön men njuter fortfarande av isen.
Ishockey är en av de saker som ligger
honom nära hjärtat.
MIKKO TRÄNAR HÅRT året om. Om
somrarna tränar laget 2 gånger per dag
och under säsongen som räcker från
höst till vår dagligen.
– Man hinner verkligen inte träna så
mycket under spelsäsongen eftersom vi
har flera spel och turneringar i veckan,
säger han.
Ishockeyn tar en stor del av hans tid.
Trots det hinner han ha sin egen fritid
som han fördriver mest med sina kompisar.
Har du alls tid med ett sällskapsliv?
– Ja, svarar Koivu utan tvekan.
– Just nu sällskapar ja dock inte.
LAGET TRÄNAS av Jukka Koivu,
Seppo Suoraniemi och Mikko Sokka.
Känns det obehagligt att ha sin
egen far som tränare?
– Nej, inte alls. Jag har redan vant
mig vid det. Vi har haft det såhär ända
sen juniortiden. På plan är vi som alla
andra, tränare och spelare. Hemma
igen som far och son. Det inverkar väldigt lite på ishockeyn. Tyvärr får jag
betydligt mindre beröm av Jukka, svarar han leende.
– I högstadiet påverkade inte min
hobby min skolgång så mycket. Tidvis
hade det stor inverkan på gymnasiestudierna. Jag gick i Aurajoen Urheilulukio där vi hade ett morgonträningspass
kl. 8–10.
– Jag måste också vara borta kl.
10–12 på grund av att jag blev invald i
TPS ligalag. Jag hade massor av från-
Linjespelare som
kämpar till slut
Namn: Dan Keto
Född: 1979
Längd: 184 cm
Moderklubb: ÅIFK
Spelposition: center
Spelnummer: 5
handbollslandslag.
ÅU-arkiv
Försvarsklippa. Dan Keto i ÅIFK.
■ Dan Keto har redan länge hållit
på med handboll, han började redan
som 10-åring i ÅIFK. Då brukade han
spela back för det mesta men strax
efter det blev han flyttad in till linjen.
Som b-junior måste Dan välja mellan
handboll och korgboll, och då tyckte
han att handboll var viktigare.
Dan anser att han själv är en bra
försvarsspelare och att han alltid
kämpar till slut. Detta kan vara ett
skäl varför han varit i Finlands
ÅR 2001 TOG det svenska handbollslaget GF Kroppskultur kontakt med
Dan. Han reste till Uddevalla utan att
tveka, för att se hur långt hans kunskaper skulle räcka.
Nivån i Sverige är högre så detta
resulterade i mera träningar och hårdare motståndare. Efter ett år i Sverige beslöt han sig för att återvända
tillbaka till Åbo för att fortsätta sina
studier och för att återförenas med
sina barndomskamrater och sin
familj.
I dag spelar Dan fortfarande i
ÅIFK som linjespelare med Besim
Qerimi som tränare. Enligt Dan ger
Besim goda råd vilket har lett till
många vunna matcher. Dan tycker
även att det är trevligt när det är
mycket publik på matcherna.
TEXT:
MARIE ELENIUS,
MAJA ENHOLM
ANNA HARRI
varo.
Är det en fördel eller en nackdel
att vara elitishockeyspelare Saku
Koivus lillebror?
– Det är åtminstone inte någon fördel. Som yngre var det som vanligt tävlande mellan bröder men numera spelar det ingen roll.
– Jag har varit motiverad under
dessa år. Jag har inte tänkt på att
lämna grenen en ända gång. Så pass
viktigt är det här för mig.
– Skadorna påverkar dock motivationen. De drabbar både spelaren och
laget en hel del. Själv har jag inte varit i
spelskick under den senaste månaden,
jag har haft ett brott i min vänstra
kind. Jag har nog följt med i matcherna
och deltagit i förra veckans träningar
så mycket som möjligt, suckar Mikko.
– JAG HAR INTE klara mål för min karriär. Jag skulle kalla dem för "årliga"
mål och små etapper. Efter nästa år
tänker jag flytta till Minnesota i USA
och börja spela i Minnesota Wild. Jag
har inte desto mera tänkt på min framtid, vad jag gör efter ishockeyn.
NHL nästa. Efter nästa år flyttar TPS Mikko Koivu till Minnesota i USA.
– Min dröm är att jag skulle få hålla
på med något eget, kanske grunda
något. Men det hinner man ännu tänka
på.
– Julen skall jag fira tillsammans
med familjen i Åbo. Jag hoppas verkligen att jultomten också kommer efter-
■ Till och med Toffe kände sig något
normal när Tommi Sillanpää kom in i
rummet där vi träffade honom. För att
vara handbollsspelare är han inte speciellt lång eller stor men ändå. Tommi
Sillanpää spelar handboll i Åbo-klubben HC Dennis.
Har du några smeknamn?
– Jag brukar kallas för Nisse och Sillis.
Hurudan familj har du?
– Mamma, pappa, lillebror och syster
med man och barn.
Har du något jobb?
– Nej, inte nu, jag studerar.
Favoritmat och dryck?
– Som alla idrottare svarar jag pasta,
favoritdryck är väl vatten eller Cola.
Varför började du spela och var?
– På anslagstavlan i skolan stod det
''vill du spela handboll'' så jag och några
kompisar gick för att prova och så började jag spela i ÅIFK.
Vilka lag har du spelat i?
– I ÅIFK och HC Dennis.
Har du hållit på med andra sporter?
– Jag har spelat fotboll och hållit på
med redskapsgymnastik.
Tommi konstaterar att man inte
skulle tro det nu och skrattar.
Några idoler inom handboll?
– Inga speciella, har inte tänkt på
saken på det sättet.
Favoritlag?
– HC Dennis, svarar Tommi genast
och vi frågar om han har någon
utländsk favoritklubb.
– Inga speciella faktiskt, svarar
Tommi
Bästa minne från handbollen?
– Det måste vara då jag vann mitt
ÅU-arkiv
Tuokko gjorde två när TPS klådde HPK
I BÖRJAN AV andra perioden steg tempot och de båda lagen var skärpta och
skapade några farliga situationer.
Bästa målchansen slösade Marco
Tuokko bort i början av andra perioden. Efter åtta spelade minuter tacklade Janne Lahti Simon Backman fult
i ryggen.
Janne Lahti fick 2+10 och TPS fick
pröva powerplay. Jukka Koivu satte
Antti Aaltos kedja på plnane. I nästa
byte förde David Schneider upp pucken, passade till Markus Seikola som
sköt ett hårt slagskott mot mål där
Tuokko styrde in pucken via stolpen,
vilket förargade Puurula omåttligt.
Sedan var det Vladimir Vujteks tur
att gråta, hans fina skott paradräddades av Tuomo Karjalainen. Senare slar-
TEXT & FOTO
YASMIN AKBULAT
Nissen från HC Dennis
Bäst i Egentliga Finland. ”Nisse” Sillanpää i HC Dennis.
■ TPS mötte HPK från Tavastehus på
tisdagen den 3 december.
Drygt 6 000 åskådare hade samlats
på läktarna i Elysée Arena i Åbo. Matchens 5 första minuter präglades av
slarvigt spel tills TPS-kaptenen Mikko
Eloranta tilldelades en två minuters
utvisning för crosschecking.
HPK spelade en usel powerplay och
åstadkom bara några misslyckade
skott mot mål. Detta var det enda som
hände under den trista första perioden.
Man kunde alltid titta på cheerleaders
svängande höfter när det var tråkigt.
I första perioden räddade Tuomo
Karjalainen i TPS-målet 10 skott
medan Joni Puurula i HPK-målet räddade 4 skott.
som jag önskat mig en ny diskmaskin,
skrattar Mikko.
Till unga spelare vill jag säga: det
lönar sig spela så länge det är roligt!
vade HPK med bytet och hade 6 utespelare på plan och blev straffade med 2
minuter.
Aalto och Ville Vahalahti pressade
på ända tills Vahalahti gav en hård
passning till TPS- kaptenen Eloranta
som hade äran att göra 2-0.
Schneider fick en utvisning för hög
klubba och HPK visar att de inte hade
gett upp. Jukka Voutilainen reducerade till 2-1 på före detta TPS- spelaren
Tony Virtas och Marko Tuulolas
passningar.
Den andra perioden var mycket mer
spännande och underhållande än den
första. Karjalainen räddade 8 skott
medan Puurula räddade 12 skott.
GENAST I BÖRJAN av tredje periode
råkade unga Joni Puurula i hårt skottregn. När klockan visade 43.13 tog Eloranta en 2 minuters utvisning för hakning.
TPS klarade sig trots att HPK hade
vissa bra lägen. Efter nio minuters spel
fick HPK:s Vladimir Sicak ett öppet
läge, men missade målet.
I slutet av perioden tog HPK ut sin
målvakt och försökte kvittera med 6
spelare mot 5. Marco Tuokko blev fri
och satte in pucken i tomt mål från mittersta delen av planen och fastställde
slutresultatet till 3-1. Karjalainen i
TPS-målet räddade 27 skott och Puurula i motståndarnas mål 23 skott i matchen. Fansen gick hem glada.
första FM-guld med HC Dennis. Också
min första landskamp, skulle det ha
varit 1997, är ett bra minne.
Några meriter du kommer ihåg?
– När jag blev vald till Egentliga Finlands bästa handbollsspelare.
(Tommi Sillanpää valdes också efter
intervjun till Egentliga Finlands bästa
handbollspelare).
Kommer du att vara med i
landskampen mellan Finland och
Makedonien?
– Det beror på om jag blir uttagen, vi
kommer att ha ett par träningsmatcher
där laget plockas ut.
Vad tycker du om er förra tränare
Morten Oldrup och er nuvarande
tränare Tomi Salminen?
– Morten var bra på sitt sätt men jag
tror han var lite för professionell för
finländsk handboll. Tomi är en bra tränare och förstår sig på alla spelarna.
Det brukar åtminstone bli en
någorlunda bra stämning på derbymöten Dennis-ÅIFK, eller vad anser
du ?
– Förut var det bra stämning men
matcherna har lite tappat sin stämning.
Det skulle kanske göra gott om ÅIFK
skulle vinna en gång, men vi får hoppas
att det inte går så, säger Tommi ''Nisse''
Sillanpää och skrattar.
TEXT:
CHRISTOFFER NYSTRÖM
CHRISTOPHER METSÄMÄKI
ANDREAS SKRIFVARS
Tisdag 16 december 2003
25
"Vi ville vara de tre musketörerna"
Finländska mästaren Tero Hakkarainen satsar i dag på att träna andra.
■ – Jag och mina två kompisar började
fäktas i 15-års åldern efter att vi läst
boken De tre musketörerna, berättar
erfarna fäktaren, Åbobon Tero Hakkarainen (41) när vi träffar honom.
Du tränar inte själv men håller
träningar för yngre, hurudana är
träningarna?
– Med dom yngre kan man inte ta det
så allvarligt utan man måste vara mera
lekfull, men med dom äldre kan man ha
tuffare träningar.
Är det svårt att fäktas?
– Man lär sig snabbt grunderna men
att kunna dem perfekt kan ta länge.
Man lär sig nya tricks på träningarna
och om man vågar använda dom på tävlingar är det bra.
Tävlar du, tycker du att det är
viktigt att tävla?
– Jag tävlar inte mera. Tävlandet är
en del av fäktning, tränandets mål är
att lyckas i tävlingarna.
Har du många medaljer? Vilka är
dina bästa placeringar?
– Jag har en papplåda full med
medaljer och pokaler. Jag har vunnit
FM och lagtävlingar ett par gånger.
Har du skadat dig allvarligt?
– Ja. Jag har skadat mig, båda
knäna, båda vristerna och ena handleden.
Tänker du fortsätta länge?
Fakta/fäktning
En gammal västerländsk kampsport
från slutet av 1800-talet.
Det finns tre olika svärd: florett, värja
och sabel. De skiljer sig från varandra
genom vikten, utseendet och träffområdet.
– Min son har just blivit intresserad
av fäktning och han ger mig inspiration att fortsätta. Det är trevligt att ha
ett gemensamt intresse.
Har du tips till dem som vill börja
med fäktning?
– Det är en ganska enformig gren
som tränar mest ben- och ryggmuskler,
så det är bra att ha en annan gren vid
sidan av fäktningen. Men det är en bra
och rolig sport!
TEXT & FOTO:
OLGA RENTTO
MALIN GULLQVIST
SANDRA RÅHOLM
Fäktning kräver mycket träning. Tero Hakkarainen visar
en typisk rörelse i fäktning.
Kukka-Maria - en aerobicstjärna!
VM-medaljör. Kukka-Maria Tamminen
satsar för fullt på VM i aerobic i Australien.
■ Den 20-åriga Kukka-Maria Tamminen, också känd som Miiri, har hållit
på med aerobic de senaste 4 åren.
Hon började med redskapsgymnastik som 6-åring och som 16-åring bytte
hon till tävlings-aerobic. Hennes äldre
syster Anna-Maria, tränare i Turun
Urheiluliitto inom tävlingsaerobic,
övertalade Miiri att prova den nya grenen.
Det var brist på lagmedlemmar och
Miiri bestämde sig för att prova och gillade det mycket. Redskapsgymnastik
är en bra grund för tävlingsaerobic.
Till vilken åldersgrupp är aerobic riktad?
– Grenen lämpar sig bättre för vuxna
men man kan börja när som helst.
Är du med i individuell-, gruppeller teamaerobic?
– Jag började med aerobic i lag med
tre personer men bytte sommaren 2001
till en större grupp, bestående av sju
personer. Gruppen döptes till "Sugarit".
Sugarit vann VM-guld år 2002.
Hur är det möjligt att nå framgång
så snabbt?
– Vi hade från första början en jättes-
tark gruppanda och vi gjorde programmet så gott som själva. Vår tränare,
min storasyster Anna-Maria, hade nog
också ett finger med i spelet.
Småningom splittrades "Sugarit"
och den nya gruppen fick namnet
"Spirit". Varifrån fick ni idén till
detta namn?
– Gruppandan är det viktigaste för
oss och namnet kommer därifrån.
Hur ofta tränar ni?
Miiri säger skrattande:
– Nu har vi verkligen ryckt upp oss
och tränar upp till 10 gånger i veckan
beroende på säsongen. Vi försöker ha
en vilodag i veckan.
Hur påverkar tränandet skolgången?
– Skolan har lidit mycket. Just nu
gör jag vad som är viktigast för mig
själv och skolan kommer på andra
plats. Jag satsar på skolan efter min
aerobickarriär.
Hur länge orkar du hålla på? Har
du nångång tänkt sluta?
– Jag har aldrig tänkt sluta! Så pass
roligt är det, säger Miiri leende.
– Jag kommer alltid att ha någonting
att göra med sporten. Det sista året har
Hästar kan vara terapi
■ Den skrangliga bilen åkte in på gården till ett utan sadel.
– Dessutom lär man sig att hålla tillbaka sina
snyggt trähus med fina jullampor. Där skulle jag
intervjua Leni Palola. Leni håller på med hästte- aggressioner, lär sig koordinationsförmåga, får
rapi. Terapin är till för människor, inte för häs- en god hållning och ett samband med naturen.
I vilken ålder är de som får ridterapi?
tarna. Terapins avsikt är inte att man skall lära
– Mest 12-åringar. De barn och ungdomar vi
sig att rida, utan lära sig att själv behärska sig.
Denna form av ridterapi är ej menad för handi- arbetar med är 5–19 år.
Har terapin funnits länge i Finland? Finns
kappade.
På vilket sätt har du blivit intresserad av den utomlands också?
– Ridterapi har funnits i Finland i 10 år. Den
det här?
– Jag ville koppla ihop mitt yrke med min första läraren var från Schweiz. I Tyskland är
hobby. Och så hade jag hört om ett arbete där man terapin jättepopulär.
Med ridterapi har man nått bra resultat t.ex.
hade terapi för barn med hästar.
Vilket yrke behöver man för att ge ridtera- med barn med skolsvårigheter och sociala problem.
pi?
FANNY FRÖBERG
– Jag är själv socialhandledare. Man behöver
ett grundyrke för att kunna utbilda sig vidare till
ridterapeut. Ridterapeut
kan man utbilda sig till i
Ypäjä. Utbildningen tar 3
år.
Hur länge har du gett
terapi?
- Cirka 3 år. Vi har ett
projekt som heter Laukki.
Före det höll jag ridtimmar med flickor i cirka 5årsåldern.
Vad är målet med ridterapi?
– Målet är att förbättra
sin självkänsla. Ofta lider
barnen av depression.
Som stöd i inlärningen
praktiseras positivt tänkande. Man lär sig om
sina egna känslor via häs- Ger ridterapi. Leni Palola låter den lilla pojken bekanta sig med sin bliten, därför rider man vande arbetskamrat, Lily.
jag tränat mindre men träningsmängden ökar alltid när en tävling närmar
sig.
Ni deltog i EM-tävlingar i Ungern
förra september och kom hem med
guldmedaljer hängande kring halsen. Var det en överraskning?
– Det var verkligen en överraskning!
Vi visste inte alls var vi låg i jämförelse
med Europas elit.
Ni deltog också i VM-tävlingar
som hölls i Prag och fick brons. Var
det en besvikelse?
– Det var kanske en besvikelse men
många av oss hade varit sjuka före tävlingen och vi hann inte träna så mycket
vi borde ha gjort.
Nästa vår ordnas VM-tävlingar i
Australien. Kommer ni att delta?
– Ja. Det är vårt främsta mål inför
den närmaste framtiden.
Vad kommer ert mål att vara
under dessa tävlingar?
– Ett perfekt genomfört program.
Och förstås första plats!
Är du alltid lika spänd inför en
tävling?
– När jag stiger upp på scenen och
musiken börjar känner jag mig som
Sugarit. Gänget som tagit bland annat
EM-guld och VM-brons.
hemma och spänningen är som bortblåst.
Vad tänker du göra i framtiden?
– Jag tänker definitivt lägga av med
aktiv aerobic efter Australien. Jag
fortsätter troligen som tränare eftersom sporten är väldigt viktigt för mig.
Hur kan man börja med aerobic?
– Turun Urheiluliitto är den enda
föreningen i Åbo som tränar tävlingsaerobic. Där börjar man genom att
träna starttibic. Man kan därefter
komma vidare till tävlingsgruppen
beroende på hur man utvecklas. Om du
är glad, utåtriktad, flitig och motiverad
så är tävlingsaerobic din gren!
TEXT & FOTO:
SABINA KOIVISTO
YASMIN AKBULAT
Kampsport som livsstil
■ Arttu Nyman har hållit på med kampsport
större delen av sitt liv och det har blivit en livsstil för honom. Arttu började sin karriär som
12-åring. Han började med karate men gick
senare över till andra grenar, bland annat
Kung Fu.
När han var i 20-årsåldern började han med
"No Holds Barred".
Vad får du ut av din kampsport?
– Jag har hållit på med det ganska länge och
har svårt att vara utan. Det har blivit en livsstil
för mig att träna kampsport. Jag vill helt enkelt
testa mig själv.
Kan vem som helst börja med kampsport?
– Vem som helst kan börja, både flickor och
Namn: Arttu Nyman
Ålder: 24
Familj: singel
Yrke: dörrvakt
Drömyrke:
brandman
Favoritmat: kinesiskt
Favoritdryck: mjölk
Favoritrestaurang:
Blanco
Gör på fritiden: vill
vara sig själv, koppla
av och vara med
kompisar
Andra fritidsintressen: klättring
Expert på kampsport.
ländsk mästare i NHB.
Arttu Nyman, fin-
pojkar. Man får börja tävla i 16- årsåldern.
TEXT & FOTO:
BUJAR CIMILI
CAMILLA HAGSTEN
BENJAMIN NORDSTRÖM
Fakta/"No Holds Barred"
NHB eller No Holds Barred, kan översättas till
"inga regler". NHB är ett samlingsnamn för kampsportstävlingar där inga eller mycket få regler
tillämpas.
Slag, sparkar, brottningsgrepp, olika kast samt
ledlås och strupgrepp är tillåtna. Tävlingarna
går i en vanlig boxningsring eller i en bur.
Denna typ av tävlingar blev populära i USA i
början av 1990-talet. I Brasilien har sådana tävlingar pågått under hela 1900-talet och där är
samlingsnamnet "Vale Tudo".
26
Tisdag 16 december 2003
Religion i region
Katolicismen - stor
i världen, liten i Finland
■ En onsdagsmorgon går vi ner till den
katolska kyrkan i Åbo för att intervjua
en präst.
Vi är lite nervösa och oroliga eftersom vi inte vet något om den katolska
kyrkan och aldrig har intervjuat någon
förut.
Vi träffar fader Peter som visar oss
vägen till församlingslokalen där vi
sätter oss runt ett bord.
Berätta om skillnaderna mellan
den katolska kyrkan och den lutherska kyrkan .
Vi får en massa olika svar. Bortsett
från de religiösa olikheterna fanns det
många rent praktiska saker, som till
exempel de heliga sakramenten som i
den lutherska kyrkan är två, men som
hos katolikerna är hela sju (dop, konfirmation, smörjelse av sjuka, nattvard,
vigsel, bikt och prästerskap).
– Vi firar högmässa varje dag och
håller dop, vigslar och andra förrättningar under högmässorna tillsammans med hela församlingen.
SJÄLVA KATOLICISMEN kom till Finland för 90 år sedan från väst. I världen
är den katolska kyrkan den största
kristna kyrkan, den har ca.1.2 miljarder medlemmar.
Idag finns det ca 8 600 katoliker i Finland och av dem bor 1 250 i Åbo församling som sträcker sig ända till Björneborg.
I hela Finland finns det 7 församlingar, till de aktivaste församlingsmedlemmarna hör två olika grupper; irakier och vietnameser som besöker mässor varje söndag. I Åbo församling
finns det bara två präster, fader Peter
som vi intervjuar och hans assistent.
Fader Peter är ursprungligen
polack, han kom till Finland för 12 år
sedan som munkpräst, de första polska
prästerna kom till Finland för ungefär
23 år sedan.
Munkprästerskapet innebär att han
måste avlägga tre löften, att leva i celibat, fattigdom och lydnad.
DET FINNS INTE många finländska
katoliker i Finland, utan 40 procent av
medlemmarna är utlänningar.
I Åbo församling finns det ungefär
lika många finska som utländska församlingsmedlemmar, här talas 34 olika
modersmål och medlemmarna är av 64
olika nationaliteter. Hela Finlands
katolska kyrka omfattar hela 127 olika
nationaliteter och 78 olika modersmål.
I hela Finland finns det 16 präster,
och av dem är två finländare men alla
talar ändå finska. Eftersom man inom
kyrkan talar många olika språk, förrättas också mässor på olika språk. Regelbundna mässor hålls på bl.a. engelska,
svenska, polska, vietnamesiska, tyska,
italienska och spanska.
PRÄSTERNA KAN de flesta språken
men vid behov så kan man låna in t.ex.
vietnamesiska präster från grannländerna. Efter en mässa samlas medlemmarna i församlingslokalen för kaffe
och bulle.
Fader Peter och prästerna från
andra nordiska länder har ingen direkt
kontakt med påven i Rom, utan ärkebiskoparna konsulterar med varandra
och besluter om små frågor sinsemellan och ifall större angelägenheter uppstår kontaktar man kardinalerna som i
sin tur kontaktar påven.
Påven har besökt Finland år 1989 och
då var han i domkyrkan i Helsingfors
och Åbo. Vår präst fader Peter har träffat honom personligen flera gånger,
senast för ett halvår sedan i Rom då
han blev inbjuden till mässa i påvens
privata kapell. I kapellet finns plats för
20-30 personer och han bjuder varje
söndag in präster från olika håll i världen, det anses vara en stor ära att få
representera sitt land.
FÖR ATT BLI PRÄST måste man studera
teologi i Rom eftersom det inte finns
något fakultet som utbildar katolska
präster i Finland. Eftersom Jesus var
en man, får endast katolska män bli
präster.
Vigsel är ett av de heliga sakramenten inom katolicismen och ifall
båda parterna tillhör den katolska kyrkan sker vigselakten under en mässa
där man inför Gud lovar att aldrig skilja sig. Det är dock möjligt att skilja sig
borgerligt men i kyrkans ögon anses
man vara gifta för evigt. Fader Peter
tycker själv att det kan vara inte enbart
en bra sak eftersom barnen då ofta får
lida.
Katolsk begravning påminner mycket om den lutherska men tar i allmänhet längre tid. Den börjar med en gudstjänst i kyrka eller kapell därifrån
man flyttar sig till den katolska delen
av gravgården för bön. I mitten av 60talet fick man låta den döda kremeras.
Fader Peter och vi. På bilden ser vi Erica, Tanja, Mikaela och fader Peter inne i ett
sidokapell inne i kyrkan. Lampan som brinner symboliserar att Jesus är där.
Före det var det förbjudet eftersom det,
främst i kommunistiska länder var ett
tecken på att den döda inte tillhörde
kyrkan. Nuförtiden är det dock helt
vanligt.
NU NÄR JULEN är så aktuell frågar vi
fader Peter om det katolska julfirandet.
– Adventstiden är viktig. Då betonas
den personliga bikten speciellt. Den
sjätte december firas minnet av helgonet s:t Nikolaus.
– Då hålls en mässa och sedan brukar man ge små presenter till varandra. På julafton som är den 24 december
hålls två mässor. Den fösta under dagstid, främst för barnfamiljer men också
för andra som inte kan komma på den
senare midnattsmässan.
– Efter mässan bjuds det god mat till
alla som alla bidrar till. I stort sätt
firar katolikerna i Finland julen på traditionellt finskt sätt med julgran, god
mat och jultomte.
TEXT & FOTO:
BEA DEGERTH
TANJA ROTHSTRÖM
ERICA SAARELA
MIKAELA KORIN
”Viktigast är ett gott hjärta och bra huvud!”
■ En kall och blåsig dag gick vi till
Internationella Träffpunkten på Gamla
stortorget i Brinkkalahuset. Där träffade vi Vinh Tuyen, en buddhist från
Sydvietnam. Vi gick till byggnadens
bibliotek för att intervjua honom.
HUR BLEV DU BUDDHIST?
– När jag var ung var jag inte så
värst troende, men så förde en munk
mig till ett tempel för att meditera.
Efter det har jag hållit på med meditation i flera år.
Vinh berättade för oss om hur buddhister tror.
– Om man har ett gott hjärta och ett
bra huvud, kan man vara bättre än
gud. Man behöver också ett bra huvud
och tystnad för att kunna meditera .
Vi visste inget om meditation, så vi
frågade Vinh vad det var. Vinh började
rita och skriva på en tavla. Han berättade att genom meditation kan man
komma till olika världar och se olika
varelser och ting från de olika världarna.
– Man kan också se hurdan man var
i sitt förra liv och varför man är just
sådan som man är. Enligt den buddhistiska tron har man haft många tusen
olika liv före sitt nuvarande. Beroende
på vad du gör i ditt nuvarande liv så
reflekteras det i dittnästa.
– Om du till exempel är rik, men inte
hjälper genom att ge pengar till fattigare, blir du ful. Om du däremot är givmild och hjälper andra, blir du mycket
vacker i ditt nästa liv.
Hjärtat i fokus. ”Man behöver också ett bra huvud och tystnad för att kunna
meditera”, säger buddhisten Vinh Tuyen.
VINH BERÄTTADE mycket om de sex
olika världarna och om Nirvana, där
Buddha bor.
– I Nirvana får man ta det lugnt och
meditera så mycket man vill, men man
skall också hjälpa människorna och
djuren i första världen, säger Vinh.
– Det är inte många som når ända
upp till Nirvana då de dör.
SIDDHARTA GAUTAMA föddes som en
prins i den allra nordligaste Indien.
Han var mycket rik och var hela tiden
vaktad av någon, så att det inte kunde
hända honom något ont. En dag fick
han ändå tillfälle att smita ut ur palatset .
Utanför palatset såg han en gammal
och svag, en sjuk och en död man. Han
förstod att livet inte var så enkelt och
bra som han hade haft det i palatset. Då
rakade han sitt skägg och hår och gav
sina dyrbara kläder till människor som
behövde dem. Han sökte sig till munkarna och blev en av dem.
Siddharta kunde meditera upp till 49
dagar i streck och på så sätt uppnå alla
de sex världarna. Det var också då han
blev upplyst, dvs. Buddha.
MAN HAR PLANER på att bygga en
Pagod i Moisio, men på grund av människors motsånd mot en ny religion i
Finland, har det ännu inte blivit något
av tempelbygget. Man har tidigare
också haft planer om olika platser för
en Pagod, men alla har stött på problem
med grannar eller för att byggnaden
varit för stor. Det återstår att se om det
blir någon Pagod i Finland eller inte.
Allt Vinh berättade om buddhismen
var fashinerande och nytt för oss. Hans
glada person gjorde ett stort intryck.
TEXT & FOTO:
IDA ENQVIST
CAMILLA SCHLEUTKER
JONAS HOLMSTRÖM
Tisdag 16 december 2003
27
Finlands andra folkkyrka
■ I Åbo ortodoxa församlings kansli,
som ligger bakom den ortodoxa kyrkan
vid Salutorget, träffar vi kyrkoherde
Petri Ratilainen som också kallas
Fader Petri och vi ber honom berätta
lite om den ortodoxa kyrkan.
– Den ortodoxa kyrkan uppstod år
1054 när kyrkan delades i den romeskkatolska och den ortodoxa kyrkan.
Ordet ortodox kommer från grekiskans
"ortho doxa", som betyder lovprisning
och högaktning. Fader Petri påpekade
dock att det inte är frågan om att de
ortodoxa på något sätt anser sig som
bättre än andra.
Hur stor är den ortodoxa kyrkan?
– I Finland finns det cirka 60 000
människor som är ortodoxa, de är indelade i 25 församlingar. I Åbo ortodoxa
församling finns det cirka 2 200 medlemmar. De flesta är finländare, men
endel av dem har kommit från Ryssland, Estland, Grekland, Rumänien,
Serbien och annanstans ifrån.
PÅ ÅBO ORTODOXA församlings område, som är det västligaste i Finland,
finns den Heliga Alexandras kyrka
(den ligger vid Salutorget).
Det var Kejsar Nikolaj I som gav en
befallning om att kyrkan skulle byggas.
Den invigdes 2.9.1849 och den tillägnades kejsar Diocletanus gemål Alexandra som led martyrdöden 23 april år 303.
Kejsar Nikolaj I:s gemål Alexandra
Fedorovna bidrog antagligen till att
hon valdes till skyddshelgon. Inom Åbo
ortodoxa församlings område finns
även den Helige Nikolaos bönehus i
Raumo, det Heliga Korsets bönehus i
Salo och ett kapell på församlingens
begravningsplats i Åbo.
Vad kan du berätta om gudstjänsterna?
– Det är gudstjänst minst tre gånger i
veckan, men under stillaveckan kan
det bli över tio gudstjänster.
– En gudstjänst brukar räcka cirka
en och en halv timme. Under gudstjänsterna ber man böner, sjunger psalmer
och läser texter ur bibeln med mera.
Under gudstjänsterna står man för att
visa högaktning till Gud och förutom
några stolar för dem som inte orkar stå,
så finns det inga sittplatser i en ortodox
kyrka. Oftast är det ungefär 60-70 personer på gudstjänsterna, men på påsknatten då det är flest kan det komma upp
till 400 personer.
NÄR VI FRÅGAR hur kyrkan ser ut
inuti säger han att det är lite svårt att
beskriva. Han säger ändå att där fanns
mycket ikoner. En Ikon är en målad
bild som berättar om händelser i
bibeln.
Fader Petri påpekar att man är välkommen att delta i gudstjänsterna och
se, om man är intresserad. Han förkla-
Abdullah ber fem
gånger om dagen
■ En blåsig måndag eftermiddag
gick vi, Mariann, Ronja och Sebastian mot Universitetsgatan 7 för att
besöka moskén som ligger där.
Vi hade avtalat om en intervju
med Abdullah som skulle berätta
om Islam i Åbo. Efter en del sökande
hittade vi fram och vågade oss in. Vi
frågade en glad man om han är
Abdullah. Leende ledde han oss in i
ett rum där man ber och samlas. Där
satte vi oss ner på en mjuk heltäcksmatta.
ABDULLAH BERÄTTADE att han föddes 1965 i Irak. Han växte upp där,
men var tvungen att fly till Kenya i
Afrika på grund av oroligheterna i
Irak. I Kenya bodde han i fyra år och
där tog han hand om muslimerna
han byggde skolor, hus och sjukhus
till människorna som hade sämre
ställt. Han kan många olika språk,
arabiska, engelska, swahili och lite
finska. Swahili lärde han sig under
sina fyra år i Afrika.
NU BOR HAN här i Åbo, han studerar
på engelska datateknik vid Turun
Ammattikorkeakoulu. På sin fritid
är han i moskén och hjälper muslimer som nyligen kommit till Finland. Under renoveringen av
moskén som kostade 6000 euro, skötte han också ekonomin. Han tar
också hand om pengarna som samlas
in och skickas till Afrika för att hjälpa muslimerna där.
Kyrkoherde Petri Ratilainen. Kyrkoherde i den ortodoxa församlingen.
rar att det inte är frågan om någon
hemlig religion och därför kan vem
som helst komma till gudstjänsterna.
Under gudstjänsterna har prästerna
olika liturgiska kläder på sig. Beroende
på vilken tid på året det är så har prästerna olika färger på kläderna: nu
under julfastan har prästerna violett,
vilket är förberedelsens färg.
sakrament: dopet, myrrasmörjelsen,
nattvarden,
bikten,
äktenskapet,
prästvärdigheten och de sjukas smörjelse. Sakramenten är de samma som i
den katolska kyrkan men det finns
några skillnader i utförandet: vid nattvarden får t.ex. också barnen vara med
och konfirmationen sker omedelbart
efter dopet.
UNDER PÅSKEN har man vitt som är
glädjens färg. Andra liturgiska färger
är grönt som är växandets och mognadens färg, svart som är sorgens färg och
rött som är blodets och kampens färg.
Man kan också se färgerna på antependiet (förhänget) på altarets framsida.
Vad är viktigt för en ortodox?
– Ortodoxa människor strävar efter
att leva i tro och tillgivenhet till Gud.
Detta för att finna fred under och efter
livet.
– I den ortodoxa tron finns det sju
– FÖRSAMLINGEN
ÄR
officiellt
tvåspråkig. Gudstjänster förrättas förutom på finska och svenska också på
kyrkoslavonska och rumänska.
I allmänhet kan man säga att den
ortodoxa tron ändå är mycket lik den
tro som man har i andra kristna kyrkor.
TEXT & FOTO:
EMIL ÅGREN,
IDA HERMANSSON
ROZANNE FORSSTRÖM
AJLA HYSA
TILL ISLAM HÖR de fem pelarna som
vi fick veta mera om av Abdullah. De
fem pelarna är alltså en sorts regler
som varje muslim måste följa. Om
man inte följer dem räknas man inte
till den islamska tron.
Den första pelaren lyder: före man
ber skall man säga "det finns ingen
gud utom Allah och Mohammed är
hans profet". Till den första pelaren
hör också att man skall tro på alla
profeter, dom är sammanlagt 25 i
Koranen b.la. Jesus. Abdullah berättade att i varje stad och by har dom
också en egen profet. Om man inte
tror på alla 25 profeter, även Jesus,
är man inte en muslim.
DEN ANDRA PELAREN går ut på att
man måste be fem gånger om dagen.
Ända från att man är 12-13 år gammal tills man dör. Bönerna är extra
viktiga i en muslims vardag.
Allmosan som är den tredje pelaren, innebär att varje muslim skall
betala 1/40 av sin inkomst i skatt för
Muslim i Åbo. Abdullah i moskén på
Universitetsgatan
fattiga och sjuka, eller ge av sin mat.
FASTAN ÄR DEN fjärde pelaren och
väldigt viktig för muslimerna. Fastemånaden ramadan, som pågår just
nu, innebär att man fastar i 30 dagar.
Då samlas man med släkt och vänner
för att äta, men bara på natten, från
solnedgången tills den stiger upp
igen. Det femte pelaren innebär att
varje muslim måste åtminstone en
gång i sitt liv göra en pilgrimsfärd
till Mecka. Mecka ligger i Saudi Arabien och är en helig stad för muslimerna.
SOM SAGT BER muslimerna fem
gånger om dagen. Dessa fem är alltså
före soluppgången, mitt på dagen (1213), eftermiddagsbönen, vid solnedgången och vid midnatt.
Om man inte har haft möjlighet
att be, för att man till exempel är på
resa kan man nästa gång man har
tillfälle be två böner på samma gång.
Men man får be högst två böner på
samma gång. Fredag är en speciell
bönedag, då samlas ca 500 muslimer
i den moskén som vi var till för att ha
en gemensam bönestund mellan 12
och 13. Det kallas för "Fridaypray".
MUSLIMERNAS HELIGA bok, Koranen läser Abdullah varje dag. Där
står hur man skall behandla sin
hustru, djur och naturen. Enligt en
muslim följer man inte sin tro om
man inte läser Koranen.
TEXT & FOTO:
RONJA SJÖSTRÖM,
MARIANN LUNDQVIST
SEBASTIAN VUORENPÄÄ
ELLA BERGLUND
Julstaden
Jouko läser julfreden i år
■ Vi sitter och tittar ut genom fönstret
och funderar hurudan Finlands julstad
Åbo är.
Julstaden har en egen logo som finns
på följande språk: svenska, finska, engelska, tyska, franska och ryska. Eftersom Åbo är Finlands äldsta stad så har
vi åbobor nog massor med traditioner
vid juletid, julen är ju ändå en stor fest
för de flesta.
VARJE ÅR, runt den tredje söndagen i
november, öppnar julstaden med en
parad på gågatan. Med finns den alltid
lika omtyckta julgubben, en musikkår
och massor av andra glada människor.
I år var det snöväder, men inte ens
det hindrade folk från att gå ut och titta
på julöppningen! På kvällen är det den
mest stämningsfulla tiden i stan. Att gå
ut på en promenad och t.ex. beundra
den vackert upplysta ån är ingen dålig
idé. Annat som rekommenderas är bl.a.
de vackra julsångerna i kyrkorna i och
kring Åbo, olika utställningar, Klosterbacken och Åbo slott.
PÅ JULAFTON klockan 12 utlyses julfreden. Paavo Heinonen har skött
detta i ca 18 år och nu är han pensionerad. Hans efterträdare är den nya kanslichefen Jouko Lehmusto.
Vi träffade honom och frågade lite
om hans åsikter angående uppgiften
och lite vad julfreden innebär. När vi
kom in i rummet var stämningen ganska lugn. Kontoret var hemtrevligt och
ganska litet. Vi presenterade oss och
berättade vad det egentligen är frågan
om och så småningom kom vi in på
ämnet. Han berättade hur han fått uppgiften.
– Efter att i cirka 30 år som chef för
stadens ekonomicentral känns det
ganska otroligt att ännu kunna få byta
tjänst inom Åbo stad.
Han fick tjänsten genom röstning
efter att Paavo Heinonen hade blivit
deltidspensionerad - han fick största
delen av ansvaret.
Varifrån kommer själva julfridstexten?
– Det är en gammal tradition från
medeltiden som förr hade en juridisk
mening (man uppmanar människor att
lugna ned sig, annars utdelas de straff).
– Från början skrevs den på svenska
men på 1700-talet översattes den till
finska. Det var en ganska underlig händelse, eftersom ändå största delen pratade svenska på den tiden.
Har platsen där julfreden läses
någon speciell mening?
– Egentligen har den. Då på medeltiden gjordes alla viktiga kungörelser
från rådhuset. Efter Åbo brand 1827
byggdes allt upp på nytt och julfreden
började läsas från Brinkkalahuset.
Åbos julfred var den första och den
mest officiella, men senare har den
även börjat utlysas i andra städer.
JOUKO konstaterade som avslutning
att han tycker att julfreden är en viktig
tradition som förhoppningsvis även
skall finnas i framtiden.
Uppträder på julafton. Hur utlyser
den nya kanslichefen Jouko Lehmusto julfreden? Det får vi snart se!
– Man önskar ju ändå god jul till hela
staden.
Själv önskade han god jul och berättade lite om sina egna traditioner. En
vanlig jul med familjen och ett besök på
kvällen på begravningsplatsen är en av
hans jultraditioner.
TEXT & FOTO:
EMMI JÄRVINEN
TANJA NILOVAARA
DANIELA SUOMINEN
SARA LUOTO
28
Tisdag 16 december 2003
Julbord - en viktig del av julen
■ Julen närmar sig med stora steg och
stressen börjar göra sig påmind. Julen
är egentligen en tid då man skall ta det
lugnt. Men med tiden har människor
börjat stressa mera, eftersom tidsschemat är så pressat och man vill att allt
skall se perfekt ut. Här får ni några tips
för att undvika stressen och njuta av
juletiden.
JULMATEN HÅLLER PÅ att förändras
sakta men säkert. I dag har vi flera
matalternativ än vad man hade förut.
Då fick man klara sig med det som man
hade och sådant som man kunde lagra.
Julmaten förr gjordes av grönsaker,
rotfrukter och frukter t ex äpplen och
plommon som man hade odlat på sommaren.
Om man hade fött upp djur så åt man
dem också till julen. Nuförtiden kan
man gå till närmaste butik och köpa i
princip allt som man behöver till sitt
julbord. Julen var en speciell tid för folket.
Maten var annorlunda och mer högtidlig än vanligt och alla fick äta sig
mätta. Allt detta hade kvinnorna slitit
mycket hårt för, i alla fall julbaket tog
mest tid. Den finaste julkakan smulades ner på skörden för att den skulle ge
lycka också nästa år.
RISGRYNSGRÖTEN har bara funnits på
vårt julbord i ca 100 år eftersom risgrynet var för dyrt. Istället hade man en
annan slags gröt som kallades vitgröt,
som gjordes av mjöl och mjölk. Man
lämnade alltid en portion gröt till gårdstomten som skyddade huset.
När julmaten ätits lämnade man
maten på bordet så att de döda kunde
komma och äta sig mätta under natten.
Julmaten i dag och för de förmögna
förr, är mycket lika. Vi har ungefär liknande maträtter som t ex skinka, potatis-, lever- och kålrotslåda men också
ägg, sill- och rödbetssallad finns på
många av våra julbord.
JULDUKNINGAR är en viktig del av
jultraditionerna. Om god mat serveras
på trist porslin eller om miljön är oinspirerande, smakar inte heller maten
Åbos lysande gran
■ Traditionen med att ha en gran
vid Åbo Domkyrka började år 1900,
men det har varit år som man inte
haft någon gran alls. Men sedan 1930
har det varje år rests en gran vid
domkyrkan, och traditionen fortsätter. Det har blivit en mycket viktig
tradition för Åboborna och många
kommer varje år för att se den nya
granen och då ljusen tänds.
KRAVEN PÅ EN bra gran är att den
skall vara gammal, fullvuxen med
rund topp och förstås tät och grön.
Det börjar bli problem med att hitta
en lämplig gran så de flesta är från
privatskogar och gårdar.
Några människor ringer till Åbo
Stads "Viheryksikkö" (grönområdesenhet) som har ansvaret för det hela
och föreslår passliga granar. Det här
årets gran är från en privatgård i
Paattinen. Granen är 125 år gammal,
25 meter hög och 10 meter bred och
den väger hela 5 000 kg.
GRANEN HÄMTADES med poliseskort den 26 november till
Domkyrkan och sedan reste man
den den upp med hjälp av en lyftkran. I projektet är cirka 20 människor inblandade.
Varje år klättrar någon upp i granen för att hänga upp de 700 ljusen,
som får ström från Åbo Energi.
Den 29 novemver kl 17.00 samlades många människor för att se då
ljusen tändes. På plats fanns mest
barnfamiljer och vuxna. Efter några
tal tände Åbo Slotts tomte ljusen i
den vackra granen.
Granen har nästan alltid fått stå i
fred, eftersom man uppskattar den
så mycket, men det har nog hänt att
lika bra!
Alla har vi någongång sett vuxna
stressa runt dagen före jul, för att hitta
tillräckligt med stolar åt alla, tallrikar,
glas, bestick mm. Det första man i god
tid kan tänka på är hur bordet skall se
ut, vilken färg man vill gå efter denhär
julen och skaffa alla borddukar och servetter i god tid. Antingen använder
man ordentliga tygborddukar eller så
använder man engångsdukar, som man
sedan slänger bort efter julfirandet.
Att inte ha för mycket på bordet är
också viktigt. Det blir oftast vackrare
med så lite som möjligt. Det kan vara
bra att duka bordet dagen före julafton.
Man kan naturligtvis putsa glasen och
besticken, som inte har använts på
länge och som man har tänkt använda
på sitt julbord så att allt ser lite extra
glänsande och fint ut.
LJUS ÄR OCKSÅ ett trevligt tillägg på
bordet. Man kan ha både höga och låga
ljus. Höga ljus ger ofta ett elegant
intryck, medan låga ger mera en "myskänsla".
De flesta torde veta att julen inträffar den 24 december varje år, så varför
inte börja alla julförberedelser lite tidigare än vanligt…
Vi önskar er lycka till med er traditionella jul! God Jul och Gott Nytt år av
oss alla!
TEXT & FOTO:
EMMA KUNNAS
ALEXANDRA WIKSTRÖM
LINDA-LOTTA ERLUND
ANNA KOIVULA
Den vitklädda skönheten
■ Lucian går ner för trapporna med
sina tärnor där hästvagnen väntar på
dem. Med sin ljuskrona belyser hon
vägen till Åbo centrum.
S:t Olofsskolans Lucia 2003 heter
Emmy Welin.
Vad tycker du om att ha blivit
vald till skolans Lucia?
– Det känns roligt, spännande,
magen pirrar och jag blev jätte glad när
jag fick veta att jag blev vald till Lucia.
Hon är Lucia för första gången, men
hon har varit tärna i lågstadiet och
förra året var hon också tärna.
Emmy tycker att Lucias uppgift är
att få människan att le och att de skall
bli glada. Hon tycker att julen inte är
något utan Lucia.
LUCIA I DEN FORM som vi känner
henne dök upp på 1700-talet. Hon härstammar från en Västgötaherrgård i
Sverige år 1764.
Lussebruden med ljus i håret anses
av vissa forskare ha sitt ursprung i en
tysk sed som uppstått i Rhen-området.
Där hade man i protestantiska kretsar
ersatt gåvogivaren Sankt Nikolaus,
flyttades till den 21 december. En tradition lyder att människor och djur behöver extra mycket föda för att klara sig
under den mörka tiden innan det blir
jul.
S:t Olofsskolans Lucia. När Emmy fick
veta att hon blev lucia, strålade hon av
glädje
som var ett helgon, med Jesusbarnet
som fick symboliseras av en vitklädd
ung flicka med ljus i sitt hår. Den svenska seden är direkt påverkad av denna
tyska tradition. Luciadagen den 13
december var en stor festdag förr. Traditionen har alltså kommit från Sverige
hit till oss. Det sägs att Lucia började
firas på finlandssvenskt håll i Borgå på
Högvalla. Enligt en gammal tradition
var lucianatten årets längsta natt. Detta
gällde ända fram till 1750-talet, då Sverige kom över till den gregorianska
tideräkningen och vintersolståndet
LUCIATRADITIONEN är unik för Finland. De flesta vet att Sankta Lucia är
de synskadades skyddshelgon inom den
katolska kyrkan, och om henne finns
det många legender. Till Luciadagens
program i Åbo hör morgonkaffe i Folkhälsans lokaliteter, Luciaandakt i
domkyrkan, festkortege inom staden
och luciafest. Nuförtiden avslutas kortegen genom att luciagruppen uppträder i stadens centrum. Luciagruppen
består av fem vitklädda flickor och
under en vecka besöker de sjukhus, åldringshem, daghem och julfester. Denna
grupp, som har blivit en känd syn i staden, sprider ljus och julstämning här i
vår mörka nord.
TEXT & FOTO:
AMANDA HALME
LINDA LESKINEN
FRIDA MATTSSON
MIKAELA MÄKILÄ
Lyckad julmarknad i Åbo
någon klättrat upp i den och försökt
skära av toppen, men sedan blivit
stoppad.
TEXT:
ANNA SOLIN
RONJA TOIVONIEMI
EVELINA RASINKANGAS
ANN-SOFIE TAPIO
■ För uppgifterna i artikeln stod Arvo Palonen.
■ Varje år ordnas det i Åbo en traditionell julmarknad! Vi besökte den en kall
och blåsig söndag i december för att få
reda på vad det egentligen handlar om.
Vi hade inte förväntat oss så mycket
människor eftersom det var kallt och
blåsigt. Man hörde hur kören sjöng och
spelade julsånger och det doftade jul.
Det fanns matställen där man kunde få
till exempel gröt eller korv och glögg att
dricka. Det fanns också små stånd där
människor sålde egna hantverk, som
Graffiti
Seba diggar graffiti
■ Jag har intervjuat Sebastian Jäntti
som målade grafitti på skolans temadag. Sebastian har målat lite under ett
år.
Han hade först ritat en skiss men
han tyckte den var ful så han målade en
annan direkt utan planering. Målningen föreställer Finlands flagga med en
Medeltida julbord. I Åbo Slott kan man se några bord som visar hur julborden
såg ut på medeltiden. Så här kunde ett kungligt julbord se ut.
spraykanna på och är gjord på en
träskiva.
Vad tycker du om din målning?
– Den blev dålig eftersom färgen var
fel sort. Det var inte riktig grafitti färg
utan bilmålfärg som rann mycket och
målningen blev därför vattnig.
– Riktig grafitti färg rinner inte lika
mycket men är dyrare än vanlig färg.
En kanna med 500cl färg kostar
omkring 5 euro.
TEXT & FOTO
ALEKSI LAHTINEN
Målar graffiti. Sebastian Jäntti.
yllesockor, vantar och dörrkransar.
DE FLESTA BESÖKARNA var lite äldre
människor och barn, som sprang ivrigt
runt och beundrade bl.a. ponnierna
som man fick rida på i parken.
Julgubben hade också kommit på
besök med sin familj, för att träffa små
barn som fick sitta i hans famn.
VI SÅG OCKSÅ ett par jonglörer och ett
lyckohjul. Vid innergården hade skolor
ordnat olika stånd med en massa olika
saker de själv tillverkat. Hela besöket
fick en att förstå att julen verkligen är
på väg och det värmde ända in i själen.
Mängden glada människor bara
ökade och detta besök var ett riktigt
lyckat besök.
TEXT :
ANNA SOLIN
RONJA TOIVONIEMI
EVELINA RASINKANGAS
ANN-SOFIE TAPIO