Vägen hit - Medicinska fakulteten
Transcription
Vägen hit - Medicinska fakulteten
M E D I C I N S K A F A K U LT E T E N | L U N D S U N I V E R S I T E T Vägen hit – källor till kunskap och utveckling Tankar och betraktelser av emeriti 2007 Förord Inom Medicinska fakulteten står vi inför en generationsväxling. En stor del av vår lärarkår lämnar oss på grund av pensionsavgångar för att lämna plats åt yngre. Dessa som nu går i pension har utfört en stor och bestående insats för Medicinska fakulteten och har varit med om och deltagit i uppbyggnaden av vår fakultet. Förutom att jag vill framföra ett tack till dem då de nu går över i pensionsåldern har jag som ambition att vi alla skall få ta del av deras olika erfarenheter. Det är därför min förhoppning att varje år kunna ge ut en liten skrift baserad på texter författade av de professorer som har gått/ska gå i pension under året. Det finns två bärande grundtankar med en dylik skrift. Dels att den ska utgöra historisk värdefull och intressant dokumentation relaterad till Medicinska fakulteten vid Lunds universitet. Dels finns det ett stort engagemang och en omsorg i såväl den specifika yrkesrollen som för kollektivet vilka är väl värda att dela med sig av. Den skrift som nu föreligger är den första i denna serie. Skribenterna 2007 är sex professorer som gått i pension under 2007. Skriften har fått titeln ”Vägen hit – källor till kunskap och utveckling”. Titeln anspelar på de strategier för framtiden som vi arbetat med och som fått namnet ”Vägen mot framtiden”. Man kan inte gå mot framtiden utan att veta hur man kommit till nuet, därför är också vägen hit viktig. Skribenterna har själv fått välja vad de vill dela med sig av; specifika gärningar, skeenden, forskning eller annat som haft betydelse. Det har inte funnits några begränsningar förutom de av mer teknisk karaktär. Det är en glädje att få sammanställa en skrift grundad på personers egna reflektioner och engagemang. Jag vill rikta ett varmt tack till Eva Maria Fenyö, Birgitta Hovelius, Ingemar Ihse, Björn Jonson, Bertil Olsson och Roger Sundler som generöst delar med sig av sina erfarenheter, kunskaper och tankar. God läsning Bo Ahrén dekanus, Medicinska fakulteten Innehåll Eva Maria Fenyö, professor i virologi Mina år i Lund...................................................................................... 3 Birgitta Hovelius, professor i allmänmedicin Allmänmedicin – läkarvetenskapens modernäring........................ 10 Ingemar Ihse, professor i kirurgi När man har roligt går tiden fort...................................................... 18 Björn Jonson, professor i klinisk fysiologi Ett halvsekel med Medicinska fakulteten ....................................... 27 S Bertil Olsson, professor i kardiologi Ett hjärtligt tack................................................................................. 38 Roger Sundler, professor i cellbiologi Cellbiologins historia – några personliga minnen och anekdoter...................................... 48 Produktion: Medicinska fakulteten, Lunds universitet. Layout: Petra Francke, Informationsenheten, Lunds universitet. Upplaga: 200 ex. Tryck: Media-Tryck, 2007. Eva Maria Fenyö professor i virologi Mina år i Lund 1999 beslöt jag att anta utmaningen det innebar att flytta från Karolinska Institutet (KI) till Lunds universitet (LU). Eftersom det då inte fanns någon professor i virologi i Lund, hoppades jag att jag genom att flytta dit skulle bidra till att stärka virologiämnet, som jag alltid har älskat så högt. Men mitt viktigaste skäl för att flytta var nyfikenhet. Jag hade levt hela mitt virologiska liv vid KI. Tanken att flytta till en ny ort, möta nya kolleger och ställas inför nya uppgifter och nya problem fascinerade mig. Den romerske statsmannen Cato började lära sig grekiska vid 80 års ålder. Hans vänner frågade honom varför han gjorde det vid så hög ålder. Han svarade: ”När om inte nu?” Något liknande tänkte jag: ”När ska jag flytta om inte nu medan jag ännu har några års yrkesliv framför mig?” Det fanns flera virologiprofessorer vid KI, medan jag skulle bli både unik och ensam i Lund. Vilken lockande tanke! ”Bättre att vara den förste här än den andre i Rom,” sade Caesar en gång, och jag kan bara instämma. Det välkomnande jag fick i Lund var enastående. Jag var inte van vid att på det sättet stå i centrum och känna mig betydelsefull. Jag förhandlade, planerade labbet och fick fria händer och, viktigast av allt, en betrodd ställning. Efter varje besök i Lund när jag satt i taxin på väg tillbaka till flygplatsen kände jag mig euforisk. Det visade sig att euforin inte bara var min, utan att många av mina kolleger delade den. Detta var kort innan bron till Danmark (Öresundsbron) öppnades. Förväntningarna var enorma i Skåne. En helt ny värld öppnades med sagolika framtidsutsikter. Laboratorielokalerna jag fick behövde moderniseras. Med mina minnen av KIs MTC för ögonen planerade jag om många av rummen och utrustade dem enligt MTC:s standard. Jag var tvungen att förhandla med en ingenjör och ibland också med en elektriker eller en snickare eller en målare eller någon annan. Efter ett par timmar var jag fullständigt tröttkörd varje gång. Först förstod jag inte varför. Sedan insåg jag att det var den skånska dialekten. Den är tillräckligt olik den svenska som talas på andra håll för att vålla svårigheter i kommunikationen. Jag försökte begripa vad folk sade. Jag var tvungen att be dem tala långsamt så att jag kunde hänga med. De tyckte det var kolossalt roligt att den nya professorn hade sådana svårigheter med deras språk. Laboratoriemöblerna man visade mig i en katalog var inte i min smak. Det blev för mycket plats över. Jag ville fylla utrymmet med hyllor och skåp. En dag kom snickaren och tog mig med till en utställning av laboratorieinredning. Där hittade jag vad jag ville ha: stadiga labbord med hyllor ända upp till taket. Jag frågade: ”Är de här svensktillverkade?” ”Nej, de är skånska,” blev svaret. Laboratoriet byggdes om och utrustades på fyra månader, och vi kunde börja arbeta den 1 juli 2000. Allt var inte frid och fröjd. Ingen nykomling kan undvika den fejd som pågår mellan Malmö och Lund, mellan universitetets medeltida kärna i Lund och den yngre, mera expansiva delen i Malmö. Jag hamnade snart i ett mycket känsligt läge. Jag fick möjlighet att välja vilken av tre olika institutioner jag ville tillhöra. Jag valde den som kunde erbjuda ett skyddsklass 3 (sk3) laboratorium (biosäkerhetsnivå 3), som var absolut nödvändigt för min forskning på HIV/AIDS. Sk3-resurserna fanns i Lund, och jag beslöt att slå mig ner där. Mina kolleger i Malmö blev mycket upprörda. De gamla fina lundatraditionerna hade vunnit igen, trodde de. Jag var ledsen för deras skull, men det var otänkbart för mig att avstå från sk3-resurserna. Lyckligtvis fick virologin vid Lunds universitet en ytterligare förstärkning efter några månader när Joakim Dillner flyttade till avdelningen för klinisk mikrobiologi i Malmö och senare fick en professur i virologi där. Lunds universitet var verkligen svältfött på virologi år 2000. Jag hade knappt påbörjat mina resor till Lund i januari när lundastudenter började ringa mig på KI (särskilt vid lunchtid när jag stod i matkön på Restaurang Jöns Jakob). De ville bestämma datum när de kunde påbörja sin forskning vid labbet i Lund. Jag hade nätt och jämnt gjort Mikrobiologiskt och tumörbiologiskt centrum, numera kallad Institutionen för mikrobiologi, tumör- och cellbiologi Virusgruppen våren 2005. Från vänster: Sisay Alemayehu Abayneh, gästforskare från Etiopien; Salma Nowrozalizadeh, examensarbete i BMA, numera doktorand vid KI; Ingrid Karlsson, PhD 2005, numera forskare vid SSI, Köpenhamn; Johanna Repits, doktorand; Elzbieta Vincic, ansvarig BMA för säkerhetslaboratoriet; Eva Maria Fenyö, professor; Mattias Mild, PhD 2007, numera forskare vid SMI, Stockholm; Monica Öberg, BMA; Marianne Jansson, docent; Carlotta Kuylenstierna, examensarbete i biomedicin, numera doktorand vid KI; Anna Laurén, PhD 2006, numera vid NovoNordisk, Måløv. ritningarna till labbet färdiga och hade bara en vag aning om den tidplan som gällde. Det var besvärligt att ge några löften, men studenternas entusiasm var överväldigande. Detta har inte förändrats. Det kommer en jämn ström av entusiastiska och begåvade studenter hit. Tråkigt nog kan jag inte släppa in dem alla på labbet. En tid hade jag studenter vid både KI och LU. Min sista KI-student fick sin doktorsexamen i november 2004, och min första LU-student fick sin i april 2005. Arbetsbördan var stor hela tiden. Efter att ha satt igång labbet med tre nya studenter på en gång fick jag överta det administrativa ansvaret för Institutionen för medicinsk mikrobiologi och infektionssjukdomar, till vilken Institutionen för dermatologi senare anslöts. Det var en jobbig tid, full av förändringar. Mina kolleger tvingades plötsligt lära sig utarbeta egna budgetar, och de fick ta fullt ekonomiskt ansvar för de grupper de ledde. Det fanns inte längre någon omtänksam institution som tog hand om kostnaderna för löner och aktiviteter. För mig var detta inte alls någon ny erfarenhet. Det hade jag gått igenom vid KI tidigare. Vid Medicinska fakulteten i Lund hade prefekterna en särskild ställning. Vi fick träffa fakultetsledningen vid en lunch en gång i månaden, och vi bjöds in till internat två gånger om året. I förändringstider var det viktigt att diskutera vad som behövde ändras, och hur det borde gå till. Under sådana diskussioner fick jag träffa kolleger och lära mer om universitetet och hur det fungerar, i synnerhet med avseende på Medicinska fakulteten. Jag fick också tillfälle att besöka vackra ställen i Skåne, smaka maten och vinet, skjuta lerduvor (jag försökte åtminstone) och trivas i glatt sällskap. Internaten bidrog dock inte mycket till förnyelsen av Medicinska fakulteten. När de planerade förändringarna kungjordes, försvarades det gamla systemet med sådan hetta att förändringarna blev omöjliga att genomföra. Jag minns vilka starka känslor varje delförslag väckte när de diskuterades vid fakultetens möten. Jag hade knappast kunnat föreställa mig att något sådant kunde hända i Sverige – det var i varje fall helt olikt mina tidigare erfarenheter från KI. Det finns ställen där du kan få en kniv i ryggen, men i Lund står den som är arg på dig och hoppar upp och ner framför dig och skriker. Det är just dessa starka känslor som gör Lunds universitet till en så trevlig arbetsplats. Det är lätt att hitta samarbetspartner, också från andra institutioner. För mig har det t.ex. varit särskilt berikande att möta experter på cellreceptorer och att använda deras receptorchimärer som instrument för att spåra evolutionen av HIV:s receptoranvändning. De angenäma diskussionerna, under vilka man försöker förstå varandras specialiteter och använda kunskaper från dessa tillsammans med vad man redan visste för att pröva nya inriktningar på forskningen, har varit oräkneliga. Spännande och uppfriskande! Lund har också gett mig möjlighet att förverkliga en gammal dröm, nämligen att kombinera HIV-biologin med molekylär dissektion av virushöljets funktioner. Jag trodde att flyttning till Lund skulle ge mig möjlighet att ägna hela min tid åt studenter och forskningsprojekt. Så har det inte alls blivit. Först blev jag ombedd att delta i bildandet av ämnesrådet för medicin vid Vetenskapsrådet, en ytterst spännande uppgift av största betydelse för framtida medicinsk forskning. Vid den tiden deltog jag också i arbetet i Cancerfondens forskningsnämnd. Kort efteråt ombads jag delta i sakkunniggranskningen av ansökningar om medel för kliniska forskningsprojekt (ALF) vid Lunds universitet. Jag kommer ihåg den sommar då jag hade alla tre uppdragen. Lyckligtvis var det en varm sommar, så att man i Bromma kunde träffa vänner och göra simturer i olika sjöar före både lunch och middag. Den övriga tiden ägnades nästan helt åt läsning av ansökningar och i praktiken åt förnyade medicinstudier, eftersom de ansökningar om medel för klinisk forskning som skulle bedömas berörde snart sagt hela det medicinska området. Föreställ er en person med min bakgrund som måste göra en hållbar värdering av ett forskningsprojekt i ortopedi eller oftalmologi! En vacker sommardag vid AIDS-konferensen i Barcelona fick jag ännu en uppgift. SAREC gjorde mig uppmärksam på sitt särskilda forskningsprogram om HIV-vaccin. Under de följande månaderna bad de mig organisera ett nätverk och ansöka om medel. Det tog mig sex månader att samla dem som till slut skulle ingå i nätverket och att gemensamt med danska och guineanska kolleger lägga upp ett HIV-vaccinprojekt i Guinea-Bissau, Västafrika. Än en gång var det en gammal dröm som gick i uppfyllelse, nämligen att kunna göra fältstudier på HIV-2, den mindre sjukdomsalstrande släktingen till HIV 1, och att kunna genomföra jämförande studier av dessa två virus i en och samma population. Dessutom fanns det ett tredje humant retrovirus i området, HTLV-I, som orsakar dubbla och tredubbla infektioner. Det var ett nöje att samordna detta nätverk, där varje deltagare hade sin egen expertprofil och hjälpte till med den besvärliga logistiken. Jag vill särskilt nämna Hans Norrgren, som är verksam vid infektionskliniken i Lund och numera samordnare för nätverket. Hans arbetade i Guinea-Bissau under 1990-talet och grundade poliskohorten där och såg till att blodprov regelbundet insamlades inom ramen för epidemiologiska studier. Dessa prov möjliggör dagens molekylärbiologiska studier som leds av ännu en Lundabaserad forskare, Patrik Medstrand. Det är mycket glädjande för mig att se att projektet förs vidare och utvecklas av yngre kolleger. Marianne Jansson, gammal vän till många vid MTC, flyttade över till mitt labb i Lund 2002. Hon ville återvända till Sverige efter tre års postdoktorsutbildning vid Harvard-universitetet i Boston. Hon hade nya idéer med sig och startade en egen forskargrupp, vilket skapade möjligheter att knyta ännu fler studenter till HIV/AIDS-projekt i Lund. Marianne gav starkt stöd till studiet av immunologiska aspekter på HIV-infektion i allmänhet och av medfödd immunitet i synnerhet. Hon tog på sig en stor del av det organisatoriska arbetet med Guinea Marianne Jansson Hans Norrgren Patrik Medstrand Bissau-projektet, och – hör och häpna – hon och hennes grupp utvecklade och förfinade ett odlingssystem för kliniska prover i Bissau som kan användas till att analysera både medfödd och adaptiv immunitet hos HIV-1- och HIV-2-infekterade individer. Marianne har också blivit min högra hand i omhändertagandet av mina studenter och av labbet överhuvudtaget. Jag måste säga att mina år i Lund har varit fyllda av intressanta och delvis oväntade skiften. Jag har haft nöjet att samarbeta med flera av mina tidigare studenter och att se hur tidigare idéer och forskningsinriktningar har tagits upp och utvecklats av en ny forskargeneration. Neutralisering av HIV har också blivit ett populärt ämne i internationella forskarcirklar idag efter att ha varit bannlyst under ett decennium. Detta är speciellt tillfredsställande för mig som under de senaste tio åren ägnat betydande ansträngningar åt att få grepp om HIV-neutralisering. Jag hade svårt att föreställa mig att den humorala immuniteten inte skulle ha någon roll vid skydd mot HIV-infektion och sjukdom, då neutraliserande antikroppar är viktiga eller rentav spelar en avgörande roll, generellt vid virusinfektioner. Vi har testat HIV:s antigen variabilitet och neutraliserande antikroppars roll i HIV:s och SIV:s patogenes, och vi har utvecklat nya analysmetoder. Dessa nya analysmetoder har standardiserats och jämförts med andra metoder för analys av HIV-neutralisering inom ramen för ett internationellt nätverk, NeutNet, som samordnades av en av mina tidigare studenter, Gabriella Scarlatti från Milano. Gabriella är numera samordnare för ett EU-nätverk inom HIV-vaccinforskning. Band till mina studenter, som i flera fall bara blivit starkare med åren, har resulterat i att min annalkande pensionsålder uppmärksammades av en internationell konferens på Nobel Forum, KI, i oktober 2006. Huvudarrangörerna, tre av mina tidigare studenter, Jan Albert, Francesca Chiodi och Kristina Broliden, samtliga professorer vid KI, hade lyckats samla de internationella huvudaktörerna inom HIV-neutralisationsforskning. Ordförandeskap vid olika sessioner involverade ytterligare några av mina tidigare studenter. Jag hade fått fritt disponera ett anslag för att bjuda mina egna gäster, och förutom svenska samarbetspartner kunde flera studenter från Guinea-Bissau-nätverket delta. Det var en inspirerande upplevelse som bara stärkte min önskan att fortsätta vara behjälplig vid denna min familjs strävanden att generera kunskap för HIV-vaccin och förbättrad terapi. Min nuvarande verksamhet upptas till stor del av att se till att det även i Lund finns en kontinuitet i olika HIV-forskningsprojekt. Således är Hans Norrgren samordnare för Guinea-Bissau-nätverket, Marianne Jansson för HIVimmunologin och Patrik Medstrand för HIV-molekylärbiologi. Till sist skulle jag vilja uppmärksamma Världsinfektionsfonden, förkortad VIF, som har etablerats efter flera års ihärdigt arbete av Anders Björkman, KI. Jag är stolt över att också själv vara en av grundarna. Målet för VIF är att skapa en svensk finansiell bas för forskning och utveckling som syftar till att åstadkomma förbättrad diagnos, behandling och kontroll av fattigdomsrelaterade infektionssjukdomar. Vi hoppas kunna mobilisera forskningskapacitet både vid universiteten och inom industrin så att vi mer effektivt kan bekämpa de infektionssjukdomar som grasserar bland mycket fattiga folkgrupper i världen. Jag hoppas att våra ansträngningar mot dessa mål kommer att bidra till kampen för att få infektionssjukdomarna under kontroll. Birgitta Hovelius professor i allmänmedicin Allmänmedicin – läkarvetenskapens modernäring Min installationsföreläsning som professor vid Lunds universitet och distriktsläkare i Lunds sjukvårdsdistrikt 1996 hade rubriken Allmänmedicin – läkarvetenskapens modernäring. Jag motiverade rubriken med att min far vid min disputation 1980 i ämnet ”medicin, särskilt öppen hälso- och sjukvård” (ämnet fick senare beteckningen allmänmedicin) bl.a. framförde att om det skulle bli dåliga tider för läkare skulle jag alltid kunna återgå till modernäringen och han menade då jordbruket. Jag har stannat kvar i läkarvetenskapens modernäring. Hur då modernäring? Allmänmedicinsk historik Provinsialläkarnas historia i Skåne började på tidigt 1600-tal under den danska tiden. Några av de första provinsialmedici blev i slutet av 1600talet professorer och rektorer vid det nygrundade universitetet i Lund. Provinsialläkarna var under några århundraden och i början av 1900talet i stort sett allenarådande inom hälso- och sjukvården. Under 1930talet var fortfarande över hälften av Sveriges läkare verksamma utanför sjukhus. Sjukhusen blev centralpunkten i den svenska sjukvården under 1960-talet. Vid WHO-konferensen i Alma Ata 1978 blev alla länder, också de rika på norra halvklotet, rekommenderade att priori10 tera primärvård. Socialstyrelsen och Lunds universitet utvecklade en forskningsenhet i Dalby under 1970–80-talen som fick stor betydelse för akademisk allmänmedicin och som visade att forskningsfältet har en betydande bredd och potential. Under 1990-talet avvecklades verksamheten vid denna institution helt, något som ifrågasatts av många allmänmedicinare i Norden och Europa. I Hälso- och sjukvårdslagen, som trädde i kraft 1996, beskrevs primärvården som basen inom hälsooch sjukvården och det föreskrevs ”att alla som är bofasta inom landstinget får tillgång till och kan välja en fast läkarkontakt. En sådan läkare skall ha specialistkompetens i allmänmedicin”. Detta markerade att ämnet allmänmedicin var etablerat i Sverige. Lärobok i allmänmedicin Jag har haft den stora förmånen att vara redaktör för den svenska versionen (2007) av den norska läroboken i allmänmedicin. Att skriva en svensk lärobok i allmänmedicin bedömdes som ett mycket mer krävande projekt än att bygga på en bok från vårt grannland. Den allmänna uppfattningen bland svenska allmänmedicinare är att allmänmedicinen i Norge är framstående i ett internationellt perspektiv, såväl teoretiskt som praktiskt. Boken, som väger 2,5 kilo, är avsedd att användas under grundutbildningen till läkare från första termin till allmäntjänstgöringen (AT). Betoningen ligger på att beskriva besvär och sjukdomar som allmänläkaren ställs inför och att visa hur allmänmedicinskt arbete går till i praktiken vad gäller utredning och behandling av vanliga hälsoproblem och sjukdomar. Dessutom behandlas generella teman som det kliniska samtalet, den diagnostiska processen och gränser för klinisk kunskap. Andra problemområden som diskuteras är ”riskepidemin”, svårigheter med prioriteringar inom medicinen och problem att som läkare leva med osäkerhet, avvikelser och misstag. Vård, hälsa och sjuklighet i ett genusperspektiv Boken Kropp och genus i medicinen (B Hovelius och EE Johansson, red) behandlar ämnet medicin, vård, kropp och genus i ett aktuellt och övergripande perspektiv. Den är skriven för studenter inom läkar- och vårdutbildningarna, som efterlyst utbildning med genusperspektiv, men kan också vara värdefull för yrkesverksamma inom vården. Boken innehåller presentationer och diskussioner av begrepp och teorier inom genusforskningen. Vanliga sjukdomar, symtom och åtgärder presente11 ras i ett genusperspektiv. Andra områden som diskuteras i boken är genus i vardagsrelationer inom vården, genus/sexualitet och föränderlighet av genus under livets lopp. Medicinska utbildningar och vårdutbildningar är framför allt inriktade på biologiska och medicinska fakta och kunskaper. Genetiska och biologiska förklaringsmodeller till hälsa och sjukdom har en framträdande plats. På liknande sätt har skillnader mellan kvinnor/flickor och män/pojkar i sjuklighet och dödlighet ofta uppfattats som ”naturliga” eller förklarats i biologiska termer. Det är angeläget att integrera biologiska förklaringsmodeller i sociokulturella sammanhang och belysa hur genus/kön återspeglas i vardagslivets hälsa och ohälsa. Min forskning har under senare år varit inriktad mot genus, medikalisering och sjukliggörande av t.ex. klimakteriet/menopaus, PMS, långvarig värk och trötthet. Genus är nu ett etablerat teoretiskt begrepp i Sverige, men det engelska ordet ”gender” har inte översatts i de andra nordiska länderna, som endast använder ordet kön. Det har haft både fördelar och nackdelar att översätta ”gender” till svenska. Det råder ingen enighet om hur genus ska definieras, men beskrivningar som sociokulturellt kön eller kön med helhetssyn har använts. Begreppet kan fångas in med några nyckelord. Genus handlar om konstruktioner av kön och relationer mellan kvinnor och män i sociala strukturer av makt och hierarkier. Genus är föränderligt. Idag är det allmänt vedertaget att genus skapas, återskapas och tolkas i det vi gör, och kan i det närmaste förstås som ett verb, ”doing gender”. På svenska har detta uttryck på försök översatts till ”göra kön”, ”(åter)skapa kön”, ”könsgörande”. Detta kan ses som en utveckling av tidigare synsätt i stil med ”du är inte kvinna/ man, du blir det”. Den starka kvinnokroppen Hälsoparadoxen eller könsparadoxen är benämningen på det faktum att kvinnor lever längre än män men att kvinnor rapporterar mer besvär, går oftare till läkare, förskrivs mer läkemedel (särskilt värktabletter och psykofarmaka) och är mer sjukskrivna än vad män är. Skillnader i förlorade levnadsår mellan kvinnor och män är liknande över hela världen med en överdödlighet hos män. I enstaka länder med påtagligt kvinnoförtryck har kvinnor tidigare haft en kortare förväntad livslängd än män och i dessa fall har det förklarats av ökad dödlighet hos flickor och kvinnor i barnafödande ålder. Kvinnor som blivit över 12 30 år har även i dessa länder haft en längre levnadslängd än män. Forskare har tolkat dessa förhållanden som att kvinnokroppen är starkare än manskroppen. En teori som framförts som förklaring är ”the grand mother theory” (”mormorsteorin”), en evolutionsbiologisk teori om mormors betydelse för människosläktets fortbestånd. Men om kvinnokroppen är biologiskt starkare än manskroppen, hur kan då kvinnor drabbas av så mycket lidande? Genusvetenskapliga synsätt kan vara till hjälp. Konstruktioner av genus Föreställningar och förväntningar om vad som är ”manligt” respektive ”kvinnligt” är något som genomsyrar samhället på alla nivåer, även vetenskapsteori och forskning. Socialt konstruerade femininiteter och maskuliniteter cementerar de tankar som styr vår förståelse av sjuklighet, behandlingsstrategier och enskilda patienters upplevelser. Både kvinnor och män ”gör” det som beskrivits som ”manligt” respektive ”kvinnligt”, t.ex. förnekar eller accepterar svaghet, känner oro, nedstämdhet och aggressivitet, blir relationsinriktade, prestationsinriktade eller beroende/oberoende. Det som har uppfattats som ”kvinnligt” har ibland gränsat till sjuklighet. Femininiteter har dessutom ofta värderats lägre än det som uppfattats som ”manligt”. Betalt och obetalt arbete En vanlig förklaring till kvinnors ökade sjuklighet och svårigheter i yrkeslivet har varit dubbelarbete eller kvinnors multipla roller. Det finns en hel del forskning som tvärtom talar för att multipla roller är bra både för kvinnors välbefinnande och för kvinnors möjligheter till karriär. Kvinnors obetalda arbete i hemmet är dock en faktor av betydelse. I våra undersökningar av kvinnor sjukskrivna för långvarig värk och trötthet fann vi att kvinnorna i egenhändigt nedtecknade situationsbeskrivningar relaterade värken till det obetalda städarbetet i hemmet. Vår tolkning var att detta arbete belastade samma muskler som kvinnornas förvärvsarbete inom vård och omsorg. Kvinnornas psykologiska och sociala problem relaterades däremot i stor utsträckning till förvärvsarbetet eller till arbetssituation, vilket kunde bekräftas i en senare utförd undersökning. I denna beskrev både kvinnor och män sjukskrivna för trötthet, utmattning och orkeslöshet sina besvär som orsakade av arbetssituationen. Kvinnor tenderade oftare än män att ange mobbing som orsak till sina besvär och 13 redovisade ofta många fler orsaker till besvären, som t.ex. personliga problem och familjeproblem. I dessa undersökningar av sjukskrivna kvinnor och män påvisades en hög läkemedelsanvändning, framför allt analgetika och psykofarmaka, och kvinnorna hade genomgått påfallande många operationer, framför allt gynekologiska, ortopediska och bukoperationer. De sjukskrivna kvinnorna hade stora förhoppningar på att läkarvetenskapen skulle kunna finna en biologisk orsak till värken och/eller ett nytt läkemedel. Det fanns ingen kritik mot den omfattande medicineringen och de flesta hade förhoppningar om att läkare eller andra professionella inom vården skulle kunna lösa deras problem. Vår tolkning var att läkare genom biologisering och medikalisering bidrog till biomedicinska synsätt hos sjukskrivna personer. Skapar vården sjukdom? Medikalisering kan finnas på olika nivåer, t.ex. på begreppsnivå, genom att medicinsk eller farmakologisk utveckling kan leda till ”nya” diagnoser som ”östrogenbrist” och premenstruell dysfori (PMD). I patientläkarrelationen kan medikalisering förekomma då sociala eller personliga problem på arbetsplatsen eller i hemmet definieras som medicinska, t ex med beteckningar som utmattningssyndrom. Detta kan leda till att läkare försöker ”lösa” problem som de inte kan lösa. Medikalisering kan också förekomma på institutionell nivå genom att en diagnos är nödvändig i journaler och sjukskrivningsintyg. Allmänläkare har under senare år fått problem att hantera det som kallas ”riskepidemin” och ”nya” diagnoser och syndrom. Gränserna för vad som är riskfaktorer för hjärtkärlsjukdom (t.ex. blodtryck och blodfetter) har efterhand lagts allt lägre, vilket innebär att allt fler friska personer är riskindivider. Det kan vara svårt för läkare att kommunicera ”risk” och att skilja riskfaktorer från sjukdom. Jag medverkar i ett nordiskt nätverk med allmänläkare som diskuterar möjligheter att finna en balans mellan biomedicinsk och humanistisk syn på hälsa och sjukdom, vilket har sammanfattats som ”sustainable and responsible medicine”. Vad förklarade den överdrivet positiva inställningen till östrogenbehandling i klimakteriet? Det har funnits en benägenhet inom vården att i högre utsträckning tillskriva kvinnor sjukdom än att sjukförklara män. Skillnader 14 i sjuklighet mellan kvinnor och män har tidigare förklarats i termer av anatomi eller neurologi och under senare decennier av hormonella förhållanden. Hormonell obalans eller ”östrogenbrist” i klimakteriet/menopaus var anledningen till en omfattande förskrivning av östrogen/gestagen under 1990-talet. Denna förskrivning förändrades drastiskt då ny forskning visade att den inte var riskfri utan kunde leda till ökad sjuklighet i blodpropp och bröstcancer. Tidigare forskning byggde framför allt på epidemiologisk forskning och studier som pågått under en relativt kort period, vilket visar att behandlingen av kvinnor i klimakteriet byggde på bristfällig vetenskap. Myter om klimakteriet och kvinnors biologi, ett biomedicinskt eller gynekologiskt synsätt, förskrivarintressen och kommersiella krafter har också varit av betydelse för medikaliseringen av klimakteriet. Kvinnors erfarenheter av klimakteriet innehåller såväl fysiologiska förändringar som förändringar i livscykeln och frågor kring vad det betyder att vara en medelålders kvinna. Det finns påtagliga motsättningar mellan negativa uppfattningar om klimakteriet och kvinnors erfarenheter. Besvär är individuella och varje kvinna har en unik erfarenhet av klimakteriet. Definitionen av klimakteriet innebär att det inte är möjligt för kvinnor att veta förrän några år senare, att menopausen har passerats. Det är inte heller möjligt för kvinnor att veta om, när eller vilka symtom som kommer, vilket i hög grad bidrar till osäkerhet. Det finns även svårigheter att värdera om besvär kan bero på sjukdom eller klimakteriet och om hormonbehandling är till nytta eller skada. En ständigt pågående personlig värdering, i vilken allt som händer bedöms utifrån egna erfarenheter, är av betydelse för hur kvinnor hanterar denna osäkerhet. En rad faktorer har inflytande på den personliga värderingen. Det kan gälla inställning till klimakteriet, tillgänglig behandling och synpunkter som framförs av läkare. Även om majoriteten av kvinnor i västvärlden upplever vallningar och svettningar är kvinnors bedömning av besvärsgrad och behov av åtgärd mycket varierande, både mellan olika kvinnor men också från tid till annan hos samma individ. Många kvinnor har en positiv syn på klimakteriet. Kvinnor vill själva välja metoder för att begränsa oönskade förändringar under den livscykelpassage som klimakteriet utgör. Detta är i medicinska och i andra sammanhang beroende av i vilken position kvinnor befinner sig, vilken information som ges och vilka alternativ som finns tillgängliga (Ekström H. Keeping my ways of being. Middle-aged women and menopause. Avhandling, 2005). 15 Premenstruell dysfori (PMD) – ”ny” sjukdom eller säljande idé? Enstaka eller mindre allvarliga premenstruella problem (PMS) rapporteras förekomma hos 30–95 procent av kvinnor i västvärlden. Svår PMS (irritation, nedstämdhet, ilska och andra psykiska besvär), som numera benämns premenstruell dysfori (PMD), rapporteras förekomma hos 2–18 procent av kvinnor, beroende på studiernas utformning och frågeställningar. Under senare år har depressionsläkemedel rekommenderats för behandling av PMD, även om dessa läkemedel inte är godkända för denna indikation i Europa. Orsaken till PMS/PMD är okänd. Hormonnivåer, avvikande känslighet för könshormon i hjärnan och premenstruell försämring av en redan befintlig psykisk sjukdom har diskuterats. En annan förklaringsmodell är att PMD kan vara en ”konstruerad sjukdom”. De psykiska besvären skulle kunna vara inlärda, som resultat av sociokulturella föreställningar om kvinnors avvikande biologi och negativa uppfattningar om menstruationen. Det ligger många problem i den socialkonstruktivistiska uppfattningen att kvinnors erfarenheter och upplevelser är konstruktioner. Resonemanget kan vara svårt att acceptera både av läkare och av kvinnor. Kvinnor kan känna sig anklagade för att de ”inbillar sig” att de har besvär, i stället för att reflektera över om deras besvär skulle kunna vara ”inlärda” eller ”tillskrivna dem” som ett resultat av biomedicinsk vetenskap och praktik. Det är trots dessa svårigheter med socialkonstruktivistiska förklaringsmodeller mycket problematiskt att helt förlita sig på biomedicinska modeller som bygger på hypotetiska-deduktiva metoder. PMD kan i ett genusvetenskapligt perspektiv kritiseras som en säljande idé, och farmakologisk behandling kan medföra risk för sjuklig görande av kvinnor. Inför framtiden Jag tror inte att jag en enda dag ångrat att jag blev läkare. Det har också varit mycket spännande, utmanande och roligt att ha fått möjlighet att arbeta med forskning, utvecklingsarbete och undervisning. Det finns numera enighet om att allmänmedicinsk forskning är nödvändig. Resurstilldelningen till klinisk forskning har dock blivit mindre. Av alla läkarbesök i Sverige görs cirka 60% hos allmänmedicinare och denna siffra är i stigande. Den medicinska och farmakologiska utvecklingen har varit till stor nytta vid flertalet besvär och sjukdomar, men också lett till ökad medikalisering, vilket bidragit till att vardagssjukvården kan ta all tid och kraft för allmänläkare. 16 Allmänmedicin, läkarvetenskapens modernäring, är basen inom hälso- och sjukvården. Ämnets kunskaps- och färdighetsområde, teori och praktik, har ett innehåll som kan påverkas av samhällskrafter men som framför allt utvecklas av allmänmedicinarna själva i läkarutbildningen och genom forskning. 17 Ingemar Ihse professor i kirurgi När man har roligt går tiden fort Jag uppskattar initiativet att låta emeriti berätta om sina minnen och erfarenheter i akademins tjänst, ofta under en lång tid. Därför tackade jag genast ja till att medverka i boken när dekanus inbjudan kom upp på datorskärmen. Eftersom undervisning, forskning och klinisk verksamhet är, och skall vara intimt förknippade med varandra och faktiskt är beroende av varandra kommer jag att delge er fragment från min resa inom alla dessa områden och dessutom ge några aspekter på deras fortsatta utveckling. Medicinens utveckling Under min aktiva tid vid akademin har kunskapsmassan ökat snabbare än någonsin i medicinens historia. Varje vecka publiceras ca 5000 artiklar i de medicinska tidskrifterna. Samtidigt har en exempellös högteknologisk utveckling skett. En kartläggning av det mänskliga genomet, ett genombrott inom biomedicin, molekylärbiologi, farmakologi och nanoteknologi är bara några händelser som påverkat och kommer att påverka medicinen. Informationsteknologi, telemedicin, avancerad datorbaserad bilddiagnostik, kateterburen interventionell radiologi, endoskopi, titthålskirurgi, robotkirurgi och datorstyrda simulatorer, är exempel på redan tillämpad högteknologi, som dessutom kommer att fortsätta att utvecklas och förfinas. Allt detta ökar förväntningarna i samhället på bättre och effektivare vård men utmanar sam18 tidigt vårt nuvarande sätt att utbilda läkare, sköterskor och andra kategorier av medarbetare i sjukvården. Dessutom blir det mer och mer uppenbart att sjukvårdens organisation inte hängt med, den har sedan länge passerat sitt bäst-före datum. Ett växande bekymmer i dagens sjukvård är den alltmer bristande kontinuiteten. Detta sammanhänger till stor del med kunskapsexplosionen och den expanderande högteknologin. Vi kan inte längre behärska ”allt” utan måste koncentrera oss på mera begränsade områden med specialisering och subspecialisering som följd. Även om denna utveckling är både nödvändig och bra har nya problem skapats. Ur patientens synpunkt har vården blivit uppsplittrad och det är därför man efterlyser bättre kontinuitet. Svaret på detta dilemma är interdisciplinärt samarbete och multidisciplinära team och centra, som tar hand om hela patienten. Här har vi ytterligare en utmaning för vårt utbildningssystem. Vi måste lära oss arbeta i team och också kommunicera bättre med patienterna, något vi i stort hittills missat i utbildningsplanerna. Omvärldsförändringar Allt snabbare kommunikationsmedel gör världen mindre. En ökad rörlighet och migration håller på att utjämna det globala diagnospanoramat. Från den mest avlägsna platsen är idag restiden ofta kortare än inkubationstiden för de flesta infektionssjukdomar. Medicinen är på väg att globaliseras. Internet, telekonferenser, e-mail, fax och TV har ökat hastigheten och kvaliteten på det internationella informationsutbytet. Allmänheten blir alltmer upplyst och kan för sin doktor ofta berätta om ”senaste nytt” inom de områden som de har sina symtom och diagnoser. Initierade patienter kräver bästa tillgängliga diagnostik, behandling, omvårdnad och bemötande och de vill engagera sig i planeringen av sin egen vård. En ny inställning till yrkeskarriären håller på att växa fram. Familj, hobbies och resande tar en allt större plats i den unga generationens vardag. Dessa förändringar i omvärlden stärker ytterligare kraven på en modernisering och anpassning av den kliniska utbildningen, som garanterar att medarbetarna uppnår sådan skicklighet och kompetens att de kan motsvara patienternas förväntningar på en allt högre vårdkvalitet och en god patientsäkerhet. Detta är naturligtvis ett ansvar inte bara för den medicinska fakulteten, utan också för sjukvårdens huvudmän. 19 Utbildningen Av det jag skrivit ovan framgår att vi som nu inträder i emeritaget fått uppleva en både spännande och omtumlande tid under vår akademiska karriär. I Lund var jag 2:e och sedan 1:e amanuens och därefter klinisk lärare och studierektor. När jag 1983 kom till Linköping som kirurgiprofessor blev jag efter ett tag prefekt för Institutionen för kirurgi som också omfattade anestesi, urologi och plastikkirurgi. Även efter min återkomst till Lund 1990 var jag en följd av år prefekt vid dåvarande kirurginstitution. Under min Linköpingstid startades Hälsouniversitetet som prövade en integrering mellan läkar- och sköterskeutbildningarna, något som inte sågs med blida ögon av de mera etablerade fakulteterna i landet. Idén byggde på en insikt om det kommande behovet av ett multiprofessionellt samarbete i sjukvården och har visat sig vara ett framsynt schackdrag. Linköping anammade också tidigt problembaserat lärande (PBL) och var i flera avseenden ledande i landet. Lund hade dessvärre en trög start och har först på sistone moderniserat sina utbildningsplaner. Det kan dock tyckas att man nu drivit den teoretiska delen för långt på bekostnad av den kliniska. Sjuksköterskeutbildningen har blivit en akademisk angelägenhet vilket dessvärre lett till ett överdrivet fokus på forskarutbildning och forskningsmetodik medan den patientinriktade sjukdomsläran och den kliniska träningen kommit i bakgrunden. Även läkarutbildningen fjärmar sig från de rent kliniska inslagen. Såväl grund-, specialist- som efterutbildning kräver emellertid adekvat träning i kliniska situationer och rutiner. Förutsättningarna för patientnära klinisk träning är av olika skäl begränsade på alla tre nivåerna. Detta är ett avgörande skäl till att alternativa metoder har lanserats, varav de mest lovande vilar på simulering av kliniska åtgärder, ingrepp och scenarier. De senaste åren har vi i Lund byggt upp ett sammanhållet kliniskt ”skills centre” (www.practicum.se) baserat på allt från de enklaste simuleringsmodeller till de mest avancerade datorbaserade fullskale- och virtual reality simulatorer (VR) och simulerade sjukvårdsmiljöer. Practicum, som är ett av Europas största centra, är en resurs, inte bara för sjukhuset och södra sjukvårdsregionen utan också i högsta grad för fakulteten. Det erbjuds förnämliga förutsättningar för både studenter och medarbetare under och efter specialistutbildning till individuell utbildning och träning inom flera, inte bara opererande, specialiteter och till multidisciplinär och multiprofessionell teamträning. 20 De tre sista (?) innehavarna av den ursprungliga professorsstolen i kirurgi i Lund. Från vänster: Ingemar Ihse, Philip Sandblom och Stig Bengmark. Liksom min företrädare Stig Bengmark har jag känt ansvar för och funnit nöje i att ta fram läromedel, främst böcker och bokkapitel. När jag inför pensioneringen sammanfattade min produktion fann jag att jag utgivit och/eller medverkat i nästan hundra böcker varav hälften är avsedda för en internationell publik. Jag anslöt mig också till traditionen med internationellt utbyte som Philip Sandblom initierade. Många framstående kirurger och gastroenterologer kom på besök som visiting professors i både Lund och Linköping och flera av medarbetarna fick genom dessa kontakter möjlighet att tillbringa ett utbildnings- och forskningsår vid något internationellt erkänt sjukhus och universitet. Det är med en viss oro jag noterar att detta för kollegorna värdefulla utbyte tycks vara i avtagande. Forskningen Jag började min forskarutbildning strax efter att jag som färsk läkare kom till Lundakirurgen i december 1970. Min handledare, Bo Arnesjö, bjöd in mig på pankreasområdet. Avhandlingen som försvarades fem år senare var en experimentell studie av regleringen av exokrina pankreas funktion och tillväxt. Det hade tidigare visats att rå soja bönsdiet stimulerade råttpankreas till kraftig tillväxt. Mekanismen 21 bakom detta befanns vara en negativ feed-back reglering medierad via intraduodenalt trypsin – vid brist på aktivitet av enzymet i tarmen stimulerades pankreas till ökad sekretion och tillväxt. Högt tarminnehåll av trypsin var tvärtom dämpande. Den råa sojabönans effekt förklarades av dess höga halter av en värmelabil trypsinhämmare. Farmakologen Ingmar Lundquist som var med från början blev efterhand min huvudhandledare när Bo Arnesjö lämnade kliniken. Diabetesforskaren Lundquist såg till att den endokrina pankreasfunktionen inlemmades i projektet, som efter hand resulterade i en så komplett kartläggning av feed-backmekanismen och dess exo-endokrina effekter, som dåtidens metodologi tillät. I samband med Arnesjös flytt till Karlskrona fick jag förmånen att ta över det pankreaslaboratorium han byggt upp och under min sejour i Linköping drev jag ett liknande där. När jag kom tillbaka till Lund 1990 återerövrade jag mitt ”gamla lab” på E-blocket. På båda ställena kretsade forskningen kring feed-backmekanismen och dess innersta hemligheter, dess eventuella betydelse för uppkomst av olika pankreassjukdomar och dess möjliga utgångspunkt för behandlingsalternativ vid sådana. Denna forskningslinje gav sammanlagt ett tiotal avhandlingar vid de båda lärosätena och blev en plattform för omfattande internationellt samarbete. Bland de mera uppmärksammade resultaten var att gruppen var först att beskriva feed-backmekanismen hos människa och att en behandlingsmetod för pankreassmärta baserad på mekanismen kunde introduceras. Också inom den kliniska forskningen har pankreas varit i fokus. Det har rört sig om utveckling och/eller utvärdering av nya diagnostiska redskap och behandlingsmetoder såväl som utveckling och/eller modifiering av kirurgiska tekniker. Sammantaget har jag och mina medarbetare publicerat över 300 artiklar i vetenskapliga tidskrifter och jag har haft förmånen att medverka i 27 avhandlingar, varav som formell handledare i 13. Förutsättningarna för klinisk forskning har successivt försämrats. Grundforskningen prioriteras numera av de flesta anslagsgivare och möjligheten att forska på arbetstid har mer eller mindre försvunnit samtidigt med den omtalade luften i systemet. Det har pratats en hel del om satsningar på klinisk forskning, men det har ofta stannat vid just prat. Ett annat problem är att det ofta är svårt att samla tillräckligt stora patientmaterial i ett litet land med alltför många större, välutrustade sjukhus som helst vill göra ”sin egen” forskning. Detta är ett 22 av skälen till att jag istadigt argumenterat för en gemensam ledning för sjukhusen i Lund och Malmö. Först då blir en profilering av verksamheterna mellan de två sjukhusen möjlig. Kirurgin Teknologin tillåter oss idag att göra samma operationer genom mindre och mindre incisioner. Detta har väckt farhågor hos en del om att kirurgin är på väg att krympa eller till och med försvinna, men det beror förstås på hur man definierar specialiteten. Vad är då kirurgi idag? Den amerikanske kirurgen Tom Krummel säger så här. ”Rather than a place, an event, or a particular procedure surgery is fundamentally an intellectual discipline, frequently involving a surgical procedure, but most importantly characterized by an attitude of responsibility towards the care of the sick.” Enligt denna definition är extrakorporal stötvågsbehandling (ESVL) av njur- och ureterstenar en del av urologin, liksom endovaskulär stentning av aortaaneurysm är en kärl- och thoraxkirurgisk angelägenhet. Kirurgi är alltså mer än att utföra en viss typ av operation. Kirurgen ger patienten en samlad vård med utnyttjande av den i det enskilda fallet mest lämpade metoden. En operation bygger på två komponenter: bild och manipulation. Vid traditionell kirurgi är bilden en direkt visualisering av operationsfältet och manipulationen görs med händerna och konventionella instrument. Den tekniska utvecklingen ger emellertid nya sätt att skapa bilder och utföra manipulationer utan att de kirurgiska principerna och målen för operationen ändras. Bilden kan förstoras med operationsglasögon, överföras digitalt från endoskopets eller laparoskopets kameror till en monitor, fångas av datortomografi eller ultraljud och sändas till en elektronisk display. På samma sätt kan manipulerandet göras med laparoskopiska och endoskopiska instrument, instrument kopplade till en robot eller med energikällor som kan ta sig genom t.ex. bukväggen utan behov av incisioner. Kirurger är ett konservativt släkte som inte gärna ändrar sina invanda rutiner och ofta känner de skepsis och osäkerhet inför nya tekniker. Detta är kanske det största hotet mot kirurgin nu när den utvecklas så snabbt. Kirurgerna bör därför inte bara medverka till, utan också gärna styra den tekniska utvecklingen inom specialiteten. Ingen är bättre rustad att se de framtida utvecklingsmöjligheterna ur patientens synvinkel. Ett konstruktivt samarbete mellan kirurgen och den medicinsktekniska industrin är avgörande inte bara för patienternas bästa 23 utan också för att kirurgin skall kunna gå vidare med nya bättre och säkrare möjligheter för både bildgivning och manipulation. Universitetssjukhusen Sverige är ett litet land med en befolkning i storlek med Londons eller Chicagos. Ändå är det fulla ansvaret för hälso- och sjukvården uppsplittrat på 21 självständiga landsting. Det verkar dessvärre som vart och ett av dessa helst vill ha ett eget universitetssjukhus. Jag tror att 6– 7 sådana knutna till en medicinsk fakultet på stället, skulle vara optimalt ur patient- och utbildningssynpunkt. Den nye universitetskanslern Anders Flodström har uppskattat att Sverige behöver fem fullskaliga och slagkraftiga universitet. Det är lika djärvt som rätt av kanslern att kasta in denna brandfackla. Om Sverige skall återta sin akademiska tätposition och slåss om de stora pengarna måste landet gå i den riktning som Flodström pekar ut. En sådan riksövergripande utveckling brukar dock stranda på att landets konstitution inte medger en mera handfast nationell styrning. Den perifera självbestämmanderätten är fortfarande en helig ko. Vi ser idag dock fler och fler uttalanden om att tillräckliga kritiska massor måste skapas för både forskning och klinik. Detta görs bäst genom en koncentration på båda områdena. I detta ljus är det nu mer nödvändigt än någonsin att se över organisationen för de två skånska universitetssjukhusen. På inget annat ställe i landet finns något landsting som fortfarande har två oberoende sådana sjukhus. Både Per Bengtssons utredning om den högspecialiserade vården (Högspecialiserad vård – kartläggning och förslag. Ds 2003:56) och Mats Svegfors ansvarsutredning (Ansvarskommitténs slutbetänkande. Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft (SOU 2007:10)) talar dessutom om en region, ett region/universitetssjukhus. Så, tillsätt snarast en chef och en ledning för våra universitetssjukhus (USiL i Lund och UMAS i Malmö) och skapa först gemensamma personal-, ekonomi-, utvecklings- och informationsavdelningar. Därefter är det dags att profilera verksamheten så att onödiga dubbleringar tas bort. Ledstjärnan måste vara det faktum att övning ger färdighet. Lågfrekventa diagnosgrupper och åtgärder/behandlingar samlas på ett ställe och multidisciplinära team – bara ett av varje sort – inrättas. Det finns idag mer än ett tusen studier och rapporter som visar bättre resultat vid högvolym- än lågvolymsjukhus. Klinisk forskning behöver också patientvolymer. 24 Patientsäkerhet Sjukvårdens utveckling är huvudsakligen centrerad mot tre områden: kostnader, tillgänglighet/kontinuitet och kvalitet. En av de viktigaste aspekterna av kvalitet är patienternas säkerhet. Vi vet idag att många patienter skadas av den vård de får snarare än av den sjukdom de har. I USA dör mellan 44.000 och 98.000 patienter varje år p.g.a. misstag i vården och motsvarande siffra för vårt land har uppskattats till 4.000. Under min chefläkartid i Lund startades tidigt ett ambitiöst patientsäkerhetsarbete. Det syftade ytterst till ett ökat säkerhetstänkande och en förbättrad säkerhetsmiljö på sjukhuset. Vi lyfte fram vikten av en god klinisk skicklighet hos medarbetare på olika nivåer. Brister i kunskaper, erfarenhet och kliniska färdigheter hos dem utgör ju en otvetydig risk för vårdskador. Skapandet av Practicum, som var ett led i vårt patientsäkerhetsprogram, är ett sätt att anpassa klinisk utbildning och träning till de nya utmaningar och krav de står inför. Läkarnas och sjuksköterskornas grundutbildning bör stärka de kliniska utbildnings- och träningsmomenten i sina olika program. Det kan väl knappast störa Bolognaprocessen. Patientsäkerhet måste finnas med på schemat redan i grundutbildningen och det måste också träning i multiprofessionellt och interdisciplinärt teamarbete och kommunikation. Jag tror att det vore klokt att sätta sig in mera noggrant och genomtänkt i studenternas framtida yrkesroll och ansvar innan studieplaner och curricula spikas för gott. Epilog Kirurgin, forskningen och undervisningen har alla tre gett mig mycket mer tillbaka än vad jag förmått göra för dem. En speciell glädje har varit att se unga doktorander och medarbetare utvecklas till framstående självständiga forskare och ledare. Jag har haft förmånen att få ett stort kontaktnät som lett till värdefullt samarbete och ej sällan vänskap med kolleger inom hela medicinområdet. De många uppdrag jag anförtrotts inom, men kanske framförallt utom, landet har varit särskilt givande. Det har nu gått 45 år sedan jag vandrade upp för grusgången till ”Anatomen” för min första termin som medicinare. År av en hisnande snabb utveckling av medicinen, tekniken och omvärlden. Då var resan från Ystad till Lund lång, idag finns nästan inga avstånd. Jag är så nöjd och tacksam för att jag fått åka med på denna spännande resa mot framtiden. Men det finns de som missade tåget. Sjukvårdens organisa25 tion och struktur går 150 år tillbaka i tiden och har bara marginellt anpassats till den moderna medicinens och det moderna samhällets behov och krav. Det är mycket av förklaringen till dagens problem med stora kostnader, låg tillgänglighet, bristande kontinuitet och ojämlik vårdkvalitet över landet. Vi behöver en tydlig och enhetlig nationell styrning av sjukvården. Det kan ske genom att staten tar över ansvaret för offentlig sjukhusbunden vård. Det räcker inte längre att lappa ihop svagheterna ute i de 21 självständiga landstingen, i värsta fall dessutom på 21 olika sätt. En samlad nationell styrning kan profilera universitetssjukhusen så att rimliga patientvolymer uppnås för lågfrekventa diagnoser på något eller några ställen. Det ger också bättre möjligheter att bygga upp enhetliga system för nationell resultatredovisning och riksgemensam journalföring och avvikelserappportering. I stället för kliniker baserade på specialiteter, bör fundamenten på universitetssjukhusen vara organsystem som neuro-, gastro-, hjärta/ kärl- och endokrincentra. Interdisciplinära team tar hand om hela patienten. Barnsjukdomar avviker från mönstret, liksom onkologi och infektionssjukdomar, och de bör fortfarande vara sina egna. Varje universitetssjukhus bör också ha särskilda akutkliniker som är så stora att praktiskt taget alla akutpatienter läggs in där. Erfarenhetsmässigt vet vi att ca 20 % behöver gå vidare till specialklinik medan 8 av 10, av vilka de flesta är multisjuka äldre, kan slutbehandlas. Vårdens organisation, system och styrning har verkligen inte utvecklats i samma takt som dess kärnverksamhet. Rejäla förändringar behövs. ”The current system cannot do the job. Trying harder will not work. Changing systems will.” (Institute of Medicine 2001) 26 Björn Jonson professor i klinisk fysiologi Ett halvsekel med Medicinska fakulteten De första åren Min entré vid Medicinska fakulteten som ny student var 1959, ett halvt sekel sedan. Medicinstudier beskrivs väl i Jersilds Medicinska memoarer. På Fysiologen mötte jag 1961 den store Georg Kahlson, GK, som med respekt för studenterna vann respekt från dem. Tentamen var en högtid, där GK ledde ett resonemang, som gjorde att man lyftes. Så bestämde GK att jag blev amanuens hos Thomas White. Ett litet arbete om histaminmetabolism i hjärnan blev till. När Thomas bjöds till Cambridge rådde han mig att söka upp Håkan Westling, skolad på Fysiologen, utbildad till klinisk fysiolog i Göteborg. Håkan hade bjudits till Lund för att i januari 1962 starta Klinisk fysiologi. Jag gick dit – och blev där fast. På Klinfys behövdes lungfunktionsmetoder. Håkans vän, Sven Ingelstedt på ”Örat”, var där ganska ensam i sin unika tankevärld. Sven bad om fysiologisk hjälp och Håkan valde mig. Studium av mellan örat byggde på mätning av tryck och mikroflöden av gas. Tillsammans med Svens många goda doktorander lärde jag mycket. Arend Bouhuys, andningsfysiolog i Atlanta, USA, bjöd mig dit. Nygift med min Ulla for jag. Under hösten 1964 utvecklade jag kroppspletysmografisk mätning av luftvägsmotstånd. Tre dagar innan Arend flyttade och labbet stängdes mätte jag på några friska individer. Två års submillimetermätande på kilometer av papper tog vid. Arend sa att nästa studie ska ske med dator. Jag insåg inte hur rätt han hade. 27 Forskning och utveckling Åter i Lund våren 1964 – då hände detta. Sven, geni och särling, hade en mapp märkt: ”GUD och jag vet.” Jag frågade om vi kunde bli tre. ”I sinom tid” blev svaret. Snart låg mappen på mitt bord. Jag läste men förstod bara detta: ”Respiratorer styrs med tryck eller volym. Det är dumt! De ska styras med flöde! Varför? Jo, då kan man göra precis vad man vill!” P.S. Man kan inte styra flöde. Jag frågade: ”Sven, får jag jobba med respiratorn?” Givetvis, blev svaret. Jag försökte förbättra tidigare flödesregulatorer men stupade på friktion eller läckage. Nervöst satt jag och skruvade på en injektionsspruta av glas. Se! Kolven roterade motståndslöst i cylindern, men tätade fullständigt. Eureka! Hos Alf Lundberg, glastekniker på Kemicentrum fick jag lära att kapa, slipa och borra i glas. Inga fakturor fanns. Så måste jag svarva, fräsa och borra i andra material. I fakultetens lilla verkstad fick jag av Lennart Holst lära hur maskinerna fungerade. Så lossnade svarvens tunga, snabbt roterande chuck. Det dansade runt i rummet – jag tog skydd bak en fräs. Det roliga var slut. Jag gick till Håkan. Snart fanns en helt illegal svarv på Klinfys, tillika borr och fräs. Ett städrum blev verkstad. Kulturen var överseende på Klinfys, men städerskan fick vi ta hand om väl. Flödesregulatorn fungerade! Jag skrev och ritade – det blev patent, mitt första. Jag disputerade våren 1970 med arbeten från Atlanta och Lund om lungmekanik under reglerat flöde. Ett unikt lungfunktionslab för studier av lungornas funktion var grundlagt. I början av 60-talet kom integrerade kretsar, datorer och sensorer. För en teknisk medicinare låg landet öppet. Men datorer fick vi inte ha. De skulle stå på Baravägen hos landstingets experter. Håkan och en vän på Inköp fann lösningen – att sätta rätt etikett. I stället för dator köptes en signalmedelvärdesbildare, 200 kg tung. Den döptes till Mattias. Ingenjör, Lisbet (nu Niklason) och jag lärde oss programmera. 1971 fick landstingets ledare, Torsten André sin lungmekanik studerad med automatik. Han såg att Mattias var en dator, men för honom gällde frihet under ansvar. Från labbet examinerades doktorander från klinisk fysiologi, anestesiologi, lungmedicin, yrkesmedicin och reumatologi. Ulrika Bitzén, disputation 2006, ansvarar nu för labbet. Målsättningen, att förklara varje patients andningsproblem, nås så gott som alltid, men än fortsätter utvecklingen. För behandling av prematur respiratorisk distress konstruerade jag en 28 Sven Ingelstedt en handledare, Björn på sin disputationsdag 1970 och Lars Nordström. ansiktskammare, fick patent 1972. Siemens-Elema tillverkade. I en studie med Nils Svenningsen dog tre prematura barn randomiserade till respirator. Fyra randomiserade till ansiktskammare klarade sig väl. Det krävdes några till, men de som såg hur blå barn inom en minut i ansiktskammaren blev skära, de kunde inte mera. Utan vetenskapligt stöd så dog projektet. Hur många barn i världen kunde räddas om man i Lund fortsatt enligt protokollet? Forskning är svårt. Svårast är ofta det etiska. Vid arbetsprov med EKG krävdes tolkning av gravt störda vågor. Hjärtrud, en dator med 12 kB i minne och hårddisk på 5 MB lärdes av Lisbet att i realtid med 400 Hz avläsa alla EKG-avledningar, samtidigt på vilo-EKG och arbetsprov, samt att göra medelvärden på sekunder. En prestation unik i datorers historia! Ingenjör Lars-Göran Olsson gjorde motsvarande insats kring hårdvaran. Det blev avhandlingar kring arbetsprov, långtidsekg, normalvärden för EKG m.m. Håkan, Thomas, Olle Pahlm och vi andra, det var en härlig grupp vars linjer håller. Sverige är ett av få länder som tillämpar logisk ordning av extremitetsavledningar. 29 För våra gammakameror fanns knappt med pengar. För 50.000 kr fick vi slumpvis tag på en dator. Vårt tidigt datoriserade nuklearmedicinska lab blev väl förvaltat av Thomas. Senare kom Marika Bajc, som med Lena Wallin utvecklade njurparenkymscintigrafi för barn med pyelonefrit. Det kunde bli stort, men när mindre grupper lämnades åt kylan knöts hon till min grupp. Med sin glöd har Marika nått världsledande position inom lungscintigrafi. Med Carl-Gustav Olsson har vi utvecklat hemvård av lungembolism, ingenstans tillämpad i skala som i Lund, med säkerhet, besparing och till patienters fröjd. Vår skola över världen hotas dock av blindhet för vad som i vardagen gagnar patienter. Den flödesstyrda respiratorn fanns hela tiden med i bilden. En ung ingenjör, Sven-Gunnar Olsson, sålde EKG-apparater och annat men visade också konstruktiv förmåga. Han bjöds in i teamet, tände genast och det blev en liten burk till respirator på 3 kg, i vilken mina mekaniska flödesregulatorer öppnades och stängdes elektroniskt. Den gjorde allt det en 100 gånger tyngre Engström-respirator kunde och mycket mera. Den följde t.ex. patientens egna andning. Jag skrev 1967 med Sven patent, som blev beviljat. Jag uppvaktade Elema-Schönander AB, senare Siemens-Elema AB. En sen kväll, då man på företaget brutit strömmen, lackförseglades kontraktet i skenet av stearinljus. Den mekaniska flödesregulatorn var inte optimal. Högsta tekniska kompetens förkastade 1968 tanken på en helt elektronisk respirator, men 1970 fanns ServoVentilator 900, en revolution för behandling och för diagnostik. ServoVentilatorn, blodgasanalys och Swan-Ganz-katetern blev hörnstenar i fysiologiskt orienterad intensivvård. Lars Nordström, anestesiolog, ett kliniskt geni, visade vad han observerat med Servons mätsystem – jag kunde ibland ge en fysiologisk förklaring. Lars disputerade 1972 med mig som handledare. Extraopponent flög ner från Stockholm, men Lars fick högt betyg. Servon fick och har en världsmarknad på årliga miljarder. Vad var fakultetens roll i detta? Ingen? Jo, den var stor. Frihet gavs för ett geni på ”Örat”, en envis med.kand. och en superkliniker på ”Narkos”. Fria medel fanns. Professorer med generositet och vidsyn anställdes. Håkan lät mig hållas. 1970 blev med.kand. Jonson docent i klinisk fysiologi, i strid mot reglerna. Jag tackar Fakulteten varmt för denna plattform. Den kostade intet men betydde desto mera. 1980 fick jag för första gången vikariera som professor när Håkan blev dekan på andra varvet. När Håkan kom tillbaka 1982 fick jag en 30 docentur på MFR, Medicinska forskningrådet (idag Vetenskapsrådet). Lyckan att forska på heltid blev kort. Håkan övertalades av tre studenter att bli rektor. Så var jag 1983 tillbaka som professor, överläkare och chef. 1987 hade jag vikarierat i sju år utan fullt mandat, vilket var tungt. Jag sökte tjänst i Medicinsk teknik på KI och fick två första förslagsrum. Jag utmanade fakultetens dekanus. En ny fast professur blev till, vilken jag fick. Sedan 1986 har jag haft långa sabbatsperioder i Paris för forskning kring lungfunktion i intensivvård. Flera ”doktorander” där har blivit professorer. Ett nätverk har byggts upp. Jag erfor att ingen är oumbärlig. Teamet inom Klinisk fysiologi gjorde allt jag kunde hoppas på och mer därtill. Tack Thomas White, Björn Wohlfart, Olle Pahlm, Kerstin Brauer, Agneta Jacobsson, Märta Granbohm, Gert-Inge Jönsson och Björn Drefeldt. Jag tror det är bra för professorer att vidga sina vyer. Ekonomi och data I råd inför datorisering av Lunds universitets (LU) ekonomi vann jag gehör för system byggda nerifrån till stöd för alla, som utan skolning ansvarar för ekonomin. Universitetsstyrelsen fattade under 80-talet de rätta besluten – Håkan var ju rektor. Vid upphandling av BUS (ekonomisystem) och senare system sattes besluten åt sidan. Systemen skapades för högre myndigheter och ej för oss på golvet. Ansvaret faller tungt på förvaltningschefen. Jag fick dock tillfälle att med LDC utveckla ekonomisystemet REDA från en institutions perspektiv. Av debet och kredit syntes intet. Inkomster var plus och utgifter minus. Konton och kostnadsslag fick namn man kunde minnas och dolda nummer. Sekreterare, forskare eller prefekt kunde följa ställning för konton, forskargrupper eller institution. Diagram visade framtida utveckling med och utan osäkra transaktioner. Redovisning och framförhållning var en lek. Lyckan blev kort. När MOMS skulle redovisas vägrades några tusenlappar för komplettering av REDA. Om REDA införts generellt skulle alla få det enkelt och ha beslutsunderlag, som ingen kunnat bortse från. Så tappades kontrollen när de stora neddragningarna slog ner. Det gällde inte minst inom Medicinska fakultetens kansli. Strategiska målet, att bli ledande i Sverige och en av de ledande i Europa, det krävde spjutspetsrekrytering liksom hus. BMC (Biomedicinskt centrum), hus A-C, kom till. Dekanus Per Belfrage spelade väl på sin första fiol. Besluten manglades fram. Revisorerna såg att meto31 derna kanske låg utanför det acceptabla. Det var nog nödvändigt för att undvika långbänk, men dyrt. Spjutspetsrekryteringen blev dyr och ett fiasko. Så blev Jan Nilsson vår dekanus. Det skulle byggas mera – Hus D i BMC och CRC (Clinical Research Centre) i Malmö. Jag kände faran och fann att fakultetens stigande inkomster utgjorde enda ekonomiska underlag. Hyreskostnaderna var torftigt skattade och kostnader för inredning och drift fanns inte med. Bo Ahrén och jag fick uppdrag av Kliniska professorskollegiet i Lund och presenterade data i april 2002 för Fakultetsrådet, vårt representativa demokratiska organ. Hyreskostnaderna beräknades till 56 miljoner kr/år. Bara de skulle leda mot kris. Vi slutade med orden: ”Fakultetens utgångsläge är kris – främst för patientnära forskning och därtill relaterad undervisning. Vart skall vår Fakultet gå? Vilken strategi är optimal? Att växa sig ur krisen? Eller – att Arbeta sig ur krisen?” Jan Nilsson utlovade en full analys av planerade byggen före beslut men så blev det inte. Jag ville ej ge upp och skrev i januari 2003 till: lärare, styrelse, ledning och kansli – Medicinska fakulteten samt till rektorsämbete, styrelse, byggnadsenhet och revision – LU. Jag jämförde med konkurssatta Swiss Air och med hotade Ericsson och föreslog: Förslag Fakulteten/Universitetet beslutar om ett moratorium vad gäller stora satsningar. Detta gäller stora hus och, inom Fakulteten, nya profilområden. Fakulteten/Universitetet tar initiativ till en granskning/revision av hela verksamheten, dess organisation och styrning. Effektivitet och demokrati i beslutsprocessen sätts under lupp. Om Universitetets resurser inte räcker till, begär extern hjälp. Fakultetsområdet görs delaktigt i alla de processer, som skall leda oss mot framgång inom nuvarande och kommande verksamheter. Vårt råd bör få en nyckelroll vad gäller akademisk frihet. 32 Fakulteten/Universitetet tar större grepp för de ökade resurser, som krävs för fortsatt framgång för etablerad forskning och ger rum för nya linjer. Detta måste ske på nationell nivå. Då reaktioner uteblev gick jag till Rektor, som undanhållits skrivelsen. Göran lyssnade allvarsamt, men intet skedde. Husen beställdes och vi kom dit vi är idag! Bör detta skrivas? Ja – för att värna om min Fakultet! Medicinska fakulteten har sitt ansvar, men inte hela. Inom LU har vi inte full frihet och inte absolut ansvar. Universitetet tar de stora besluten som nybyggnation. Fakulteten kom ej med felaktig ekonomisk analys – det fanns ju ingen sådan. Min skrivelse borde väckt Peter Honeth, så också revisionen. Men den gode revisorn Ola Möller slutade i december 2001, efter att ha framlagt förslag till revisionsplan för 2002 (Dnr I B 6 5761/2001). I den kan man läsa: Internrevisionen har i några rapporter konstaterat brister i planeringsprocessen. I den här föreslagna granskningen är avsikten att studera arbetet inom ett fakultetsområde. Vi föreslår att den Medicinska fakulteten granskas bl.a. mot bakgrund av att omfattande investeringar genomförts både i lokaler och utrustning. Medicinska fakulteten har sedan ett par år ganska genomgripande förändrat sin planeringsprocess. Granskningen ska bl.a. besvara följande frågor. Vad fungerar väl i styrsystemet och vad är därmed viktigt att lyfta fram? Vilka utvecklande åtgärder kan vara väsentligast att genomföra? Hur tydligt är styrsystemet? Hur är integrationen av kvalitets- och ekonomistyrningen genomförd? Hur påverkar styrsystemet kvalitetssystem och säkring av arbetsrätten i verksamheterna? Vilket ansvar åligger olika delar av organisationen? Hur sker uppföljning och återrapportering i förhållande till styrsignalerna/målen? Hur påverkar detta resursfördelningen? Är delegationsordningen ändamålsenlig? Möller hade noterat riskbeteende inom fakulteten. Av hans planer på särskilda utvecklingsinsatser för internrevisionen blev snarare avveckling. Först 2007 tillsattes en ny ordinarie universitetsrevisor. Om Universitetet fullföljt sina skyldigheter, som Möller avsett, hade vi rönt dess skydd. LU bör ta sitt ansvar och hejda raseringen av undervisning 33 och kliniknära forskning, bära sin del av bördan och ge fakulteten respit med besparingar. Ett andra skäl för analys är att ta lärdom. Förra fakultetsledningen bröt upp vårt demokratiska system. Fakultetsrådet förvägrades inflytandet fastställt av fakultetskollegiet i Medicinska fakultetens arbetsordning. Hur kunde detta ske? Uppåt ser vi bristerna hos LU. Riktas blicken nedåt ser vi att få akademiska lärare stod upp för sin åsikt och avkrävde ansvar från fakultetens ledare. Så fick jag en klapp på axeln när vi lärare lämnade ett möte med dekanus Nilsson eller prodekanus Lindgren samt ett ord på vägen: ”Vad modig du är, som säger vad vi alla menar.” Det var mera bristande kurage hos andra. Vad har en professor att frukta? Inte mycket! En tanke har dock snuddat mig. Med många år i tjänst och lite stolt över vad jag kämpat för inom forskning, undervisning och sjukvård, och allt det andra, kunde jag kanske sluta min karriär med lön lite över medianen, snarare än under. Eller baseras lönen på servilitet snarare än på prestationer som akademisk lärare? Ett tredje skäl till analys är rättvisa. Som jag uppfattat det garanterade sig ansvariga för fakultetens fallissemang ekonomiska fördelar. Nu krävs bara ansvar från övriga. Kostnader, som påförts mig från fakultet och LU, utan chans att påverka, de läggs till last för mig. Är detta rättvist? Ger sådant styrka åt en kår? Pedagogik Med iver och kärlek till studenter har jag värnat om undervisning i den anda jag lärde av GK och av Håkan. Men inte alltid präglas undervisning av idyll. 1968 gav jag som ”freelancer” fysiologikursen för sjuksköterskeelever. I värmen var klädseln lätt. Behå hade få. Skor saknade några. Det stickades och pratades i salen. Någon undrade om det jag sa var sant. Jag trodde mig klara det hela tills ett par flickor öppnade blusarna och med brösten försökte ”koka” den unge läraren. Då fick han nog. ”Ni behöver mig. Jag behöver inte er!” – sade jag och gick. Ingen i Lund ville ersätta mig. Det blev ingen examen. I augusti när flickorna skulle vara fria fullföljdes kursen av någon utombys. Jag känner mig ännu lite stolt över min protest. Pedagogik – den ska ständigt förnyas. Så ansågs under en period att ”multiple choice” var det enda objektiva, rationella och rätta sättet att examinera studenter. Må vara objektivt och rationellt tänkte jag, men frågade mig vilka kvaliteter som examineras. Fakultetens pedagoger anmärkte på min muntliga tentamen. BJ, den envise, fortsatte som tidigare. 34 Så kom PBI eller PBL. Entusiastiska lärare förordade i bästa uppsåt en ny ordning, helst utan föreläsningar. Jag undrade och läste på. Det fanns föga vetenskapligt stöd för fördelar av PBI. Metastudier gav en mycket reserverad bild. “To attempt to learn by lectures only is idle and unprofitable; take them as guides to direct your observation, your reading, your meditation.” Det kunde vara tidens lösen, men stod i the Lancet, Nov. 5, 1825, p 213. Detta är precis lika sant som att väl strukturerade föreläsningar är en utmärkt grund för egna studier och fördjupningar. Kanske bidrog jag till balans mellan PBI/PBL och mera traditionell pedagogik inom vår grundutbildning. 1991 fick jag i uppdrag att samordna Malmö och Lund vad avser läkarlinjens T5, Propedeuten. Examensämnena patologi, klinisk fysiologi och klinisk kemi skulle integreras. Partners var Peter Nilsson-Ehle, Klinisk kemi i Lund och Claes Lindström, Patologi i Malmö. På Patologen i Lund möttes jag av Unne Stenram och Nils Jonsson, som ej gladdes över mitt uppdrag, men visade respekt. Tack, Unne och Nils! Samverkan anförtroddes Pelle Alm, sedan dess en vän och partner. Curriculum, pedagogik och tenta integrerades, lika för Malmö och Lund. Vi utbyter tentatorer. Vi fick balans mellan PBL och föreläsningar eller ”teman”, där lärare från två till tre ämnen ger en översikt över ett område. Studenternas uppskattning är stor. T5 visar att samverkan mellan Lund och Malmö och mellan ämnen gagnar alla. Borde inte detta leda till efterföljd? Forskning, utbildning och sjukvård är en tripod. På två ben faller den. Klinisk fysiologi är ett exempel. All vår forskning utgår från kliniska problem och syftar till klinisk tillämpning. Ofta måste vi börja med fysiologisk grundforskning. Translationell har den varit långt innan ordet myntats. Vi skolas i fysiologi, organens och hela kroppens maskineri. Vi bildar enhet med Röntgen inom Bild- och funktionsdiagnostiskt centrum. Vi har de instrument som krävs för sjukvård och för forskning, som gamma-, positron- och magnetkameror. Vi har tradition och styrka. Vårt ansvar för undervisning och vetenskaplig kompetens växer, när moderämnet fysiologi demonteras till förmån för molekylära och cellulära studier. Vi har kompetens att undervisa i integrativ fysiologi, en 35 central basvetenskap för många klassiska discipliner, liksom för utbildning av sjuksköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter och idrottsmedicinare. Inom LUs sfär har vi över 1.100 timmars utbildning/år, för skilda nivåer och yrken. Därtill kommer utbildning på kommunala sidan. Allt måste hållas samman inom ämnet. Vid min sida hade jag många, men sen längst och främst Kerstin Brauer, 1997 Lunds universitets bästa lärare. Nu finns det ingen professor. Tripoden vacklar men den stöds av Kerstin och av Håkan Arheden, nu chef på Klinfys. Sedan jag avgick som klinikchef 1994, har tripodens värde aldrig satts ifråga. Tack Olle Pahlm och Håkan Arheden. Klyftor vidgas mellan forskning, undervisning och sjukvård. Det sker när ansvar för undervisning centraliseras och lärare bara får utföra beställningsarbete. När forskaren ställs utanför centrala organens prioritet så hotas inom vida fält kontakter mellan forskning, undervisning och sjukvård. Centraliserad ingenjörskonst av typ pedagogisk akademi, förlust av ämnesansvar och frekventa omorganisationer utgör hot. Vem ska svara för grogrund för forskning, undervisning och utveckling av sjukvård? Med andra ord: Vem ska rekrytera akademiska lärare? Medicinska fakulteten ett väsen Under ett halvt sekel har jag levt med, av och mycket för Medicinska fakulteten. Detta sätter djupa spår. Jag har råtts eller som jag uppfattat det ombetts, att inte längre bekymra mig för den. Det är frestande att göra så – men alltför svårt. Jag har lärt känna en väldig mängd av enastående människor, brinnande av iver inom forskning, undervisning och sjukvård. Många har därutöver ägnat liv och lust åt information åt alla håll, medverkat till utveckling av industri och samhälle och av vår fakultet som sådan. Det är en mäktig organisation – ett väsen, med kropp och själ. Men kropp och själ har många sidor. Det är dels en stenhård värld där alltför många goda krafter drabbas av bristande förståelse och av uppskattning för vad man gör, om än det är bra eller mycket bra. Själv känner jag mig vaccinerad och drabbas sällan av dysterhet. Men ofta gäller det ung som gammal. Det har kanske alltid varit så, men inte har det blivit bättre. Av allt tal om värdegrund blir mera ord än verkstad. Vår rating, hemska ord, den räknas ut med matte, från antal pek med hög impakt – från kronor vi drar in. Bedömningen sker från grupper utan nära kunskap om ämne och utan förståelse för vad som verkligen sker i smältdegeln forskning, undervisning, sjukvård och allt det andra. När domen blir för hård, drabbas 36 inte bara den enskilde forskaren/läraren utan ämnen, verksamhet och fakultetens kärna. Respekten uppåt och neråt, åt höger och vänster, den tunnas ut och solidariteten hotas. Urusel ekonomi, den sätter sina spår. Men just i mörka tider är det viktigast att värna om vårt främsta kapital, alla härliga medarbetare, all deras kunskap, entusiasm och glädje. Allt detta kapital av humanism finns överallt, hos lärare, studenter och alla andra i vår värld också där det knappast syns. Det är en glädje att gå dit – att vara där, att bidraga på det sätt man kan, och att åtnjuta stöd och råd och hjälp från Fakultetens kadrer. Fakultetens vision:…medicinsk fakultet som ständigt bryter ny mark för ett bättre liv kan vi uppnå den? JA! Om någon kan så är det vi! Vi har en unik position och unika konkurrensfördelar om man så får säga trots att ordet inte sitter bra. Vi har en befolkning, som tror på oss och stödjer oss, den flyttar inte bortom räckhåll. Vi har register som inget annat land. Förtroendet är stort mellan oss och vår omvärld. Forskning, undervisning, sjukvård är inflätade i varandra. Låt oss aldrig skilja dem åt! Låt oss värna om varandra och om andra! Jag hoppas på att i många år ännu få gå till ”jobbet”, att ge mitt bidrag till humanitet och medicin. 37 S Bertil Olsson professor i kardiologi Ett hjärtligt tack Varför? Hjärtsjukvården har sedan minst ett halvsekel varit en mycket stor del av det som brukar sammanfattas som internmedicin. Detta blev mycket uppenbart även utanför de egna leden i och med att de s.k. hjärt infarktavdelningarna inrättades på 1960-talet. De uppenbara fördelarna för den kardiologiska forskningens utveckling genom att ”stå på egna ben” inom akademin motiverade att de som arbetade inom kardiologin under lång tid sökte få till stånd sådana lösningar. I många andra länder hade man snabbt skapat professurer i kardiologi, men i Sverige lyckades detta inte genomföras lika snabbt. För den administrativt oinvigde framstod det som om motståndet från framför allt företrädare för den klassiska internmedicinen utgjorde det verkliga hindret för denna utveckling. Kardiologin i Sverige fick således sin första akademiska företrädare först vid mitten av 1980-talet, när Göteborgs universitet inrättade den första professuren. Förste innehavaren, Ed Varnauskas, återvände då från en professur i Leiden, Holland och gick i pension efter några år. Vid detta tillfälle utlystes samtidigt professurer i kardiologi i Stockholm, Göteborg och Lund – alla tre kom att besättas av forskare från Göteborg. Förste innehavare i Lund blev undertecknad, med tillträde våren 1989. Bygga kardiologi Även om Lund hade en stolt kardiologisk tradition att förvalta – ultraljudspionjären Inge Edler hade redan på 1950-talet satt Lund på den 38 vetenskapliga kardiologiska världskartan – fanns det ingen pågående kardiologisk forskningsverksamhet av tyngd, inte heller hade sjukvården i Lund anammat de snabba förändringarna inom kardiologin i samma takt som de flesta andra sjukhus. Det blev alltså nödvändigt med ett ”byggmästarjobb”, såväl inom sjukvård som akademi. Sjukvården satsade medel, och en helt ny och modern hjärtintensivvårdsavdelning (HIA) gav möjligheter att rekrytera akademiskt intresserade medarbetare. Idén att ha ett genomlysningslaboratorium med möjlighet för kranskärlsröntgen på HIA visade sig dock vara alltför futuristisk och det blev så småningom ombyggt för annan verksamhet. Idag är dock en sådan idé högst aktuell! Den akuta kardiologins vinster genom samarbete mellan sjukhusen inom det, som numera kallas Region Skåne, var uppenbar. Med telemetrisk EKG-sändning från ambulanserna inom Skåne som sammanhållande länk utvecklades ett samarbete, vars positiva effekt var avläsbar i det s.k. RIKS-HIA-registret (svenskt kvalitetsregister för hjärtintensivvård). I slutet av 1990-talet hade Skåne således uppnått den mest effektiva hjärtsjukvården i landet, mätt i form av att dödligheten i akut hjärtinfarkt var den lägsta. Även därefter har dödligheten minskat. Det egna forskningsområdets kliniska komponenter – special arytmivård – fick också stöd, och såväl elektrokardiologiska hjärtkateteriseringar som arytmioperationer kom snabbt igång. Den tid som behövdes för byggmästarjobbet inom sjukvården tillät emellertid inte från första början samma egna satsning inom den akademiska delen av kardiologin. När två medarbetare inom arytmiforskningen 1992 valde att flytta till annat universitetssjukhus blev det dock nödvändigt att även ta ett utökat ansvar inom forskningen och inte minst forskarutbildningen. Enklast var att strukturera och leda forskarutbildning inom ett område som vid den tidpunkten av många betraktades som något som hörde hemma på kardiologins bakgård, nämligen problematiken kring förmaksflimmer. Orsaken var att jag alltsedan den egna avhandlingen 1971 hade följt flera olika spår i syfte att kartlägga mekanismerna bakom denna vanliga hjärtrytmrubbninng. Det var också praktiskt att ägna sig åt ett forskningsfält där man inte behövde konkurrera med institutioner i andra länder med betydligt bättre tillgång på forskningsanslag än vad som är möjligt erhålla i Sverige. Detta skulle också visa sig vara en framsynt satsning – i dag utgör förmaksflimmer kanske det mest expansiva kardiologiska forskningsområdet och de resultat som vi 39 kunnat rapportera från ”projekt förmaksflimmer” har bidragit till att göra Lunds arytmiforskning internationellt välkänd. Forskningsresultat och sjukvårdsutveckling Kranskärlssjukvården fick således en betydande kvalitetshöjning i och med att de s.k. hjärtinfarktavdelningarna inrättades från mitten av 1960talet. Fenomenet var internationellt och möjligheterna att genomföra stora kliniska studier i samarbete mellan många kliniker ledde steg för steg till betydande förbättringar av den kranskärlssjukes akuta behandling. Parallellt utvecklades kunskapen om riskfaktorer och hur dessa borde åtgärdas, allt sammantaget ledande till en påtaglig sjukvårdsvinst. I Sverige har således dödligheten i hjärtinfarkt halverats sedan 1970-talet och är fortfarande under långsam minskning i en åldersstandardiserad befolkning. De medel som investerats i forskning kring hjärtsjukdomar och deras behandling förefaller således ha varit betydligt mer lönsamma jämfört med vad som investerats i gruppen cancersjukdomar, mätt i form av dödlighet. Figur 1 (sid 47) illustrerar utvecklingen av dödlighet i kranskärlssjukdom, cerebrovaskulära sjukdomar och samtliga cancersjukdomar i Sverige sedan 1970, såväl som totalantal som omräknat till en åldersstandardiserad befolkning, den senare således tillåtande tolkning av sjukdomarnas verkliga mortalitetsförändringar över tiden. Att rekrytera medarbetare Kardiologi är en så omfångsrik och mångfacetterad specialitet att den såväl sjukvårdsmässigt som vetenskapligt har lett till sub (super-) specialisering. Verksamheten i Lund var alltså i starkt behov av forskningsledare inom de grenar av kardiologin som låg utanför den forskning jag själv ägnade mig åt. Genom den satsning på hjärtsjukvård som sjukhuset genomförde och kanske också tack vare det forskningsklimat som vuxit fram visade det sig också att allt fler vetenskapligt välutbildade och aktiva kollegor sökte sig till kardiologin i Lund. Idag, 2007, har Lundakardiologin aktiva och framgångsrika forskargrupper inom flera av de mest aktuella kardiologiska forskningsområdena. En mer långsiktig satsning på ett forskningsområde kräver emellertid rekrytering ”från grunden”, dvs. av yngre medarbetare som ges tillfälle att själva bygga sig en forskningsverksamhet. Flera yngre kardiologer kunde anställas i och med sjukvårdens satsning på hjärtsjukvården, och många av dessa var dessutom genuint intresserade av forskning och forskarutbildning. 40 En ytterligare rekryteringsväg var satsningen på resestipendier till ”Bästa kardiologistudent”. De studenter som fick sin kardiologiundervisning i Lund erbjöds möjlighet att söka ett resestipendium som bekostar vistelse på en kardiologisk enhet ”någonstans i världen” under några veckors tid. Stipendiet kunde från början arrangeras med ekonomisk hjälp från ett läkemedelsföretag, men har sedan flera år helt bekostats av medel från andra källor. Men hur många av dessa stipendiater som slutligen kommer att arbeta med kardiologi är ännu för tidigt att avgöra. Lund och ultraljud Den medicinska forskningen i Lund har lämnat två synnerligen betydelsefulla bidrag till den globala medicinen av i dag – den konstgjorda njuren och diagnostiskt ultraljud, det senare ett resultat av kardiologisk forskning. Inge Edler (1911–2001) kartlade under tidigt 1950-tal tillsammans med Helmuth Hertz på ett elegant sätt hur reflekterat ultraljud kunde användas för att visualisera olika strukturer i hjärtat. Metoden har sedan dess utvecklats tekniskt till att numera inte bara tillåta tredimensionell avbildning av solida strukturer utan även visualisera och kvantifiera blodflöde, liksom även andra funktionella värderingar. Att just vårt sjukhus, vårt universitet och Inge Edler var upphovet till ett av de allra mest betydelsefulla verktygen inom kardiologin fanns således all anledning uppmärksamma när jag kom till Lund. ”Ekokardiografins Dag”, ett årligt vetenskapligt möte på års dagen av den allra första publicerade ekokardiografiska undersökningen, blev från allra första början ett välbesökt arrangemang. Under mötet hålls bl.a. ”Inge Edler-föreläsningen”, en hedersbetygelse inte bara till Inge Edler utan också till alla de främsta forskarna inom området. Listan på dessa föreläsare upptar namn som är väl kända långt utanför kardiologin och som på olika andra sätt belönats med vetenskapliga pris och utmärkelser för sina insatser inom ultraljudsforskningen (tabell 1, sid 44). Inge Edler fick själv 1977 Laskerpriset, ett pris som i USA ofta kallas ”lilla Nobelpriset”. Men Nobelpriset blev aldrig utdelat som belöning till dem som tog fram det diagnostiska ultraljudet, till skillnad från alla övriga viktiga kardiologiska undersökningstekniker – EKG, röntgen, hjärtkateterisering och MR. Det var således viktigt att även försöka få igång ultraljudsforskning, då Lunds universitet givit kardiologin akademisk status. Ett projekt med experimentell utveckling av ultraljud som adjuvans vid trombo41 lytisk behandling startades. Flera forskare, såväl med medicinsk som med teknisk utbildning, lärde sig den experimentella tekniken, men projektets upprepade problem och långa avstånd till klinisk verksamhet innebar att en efter en gick till andra projekt, bland annat kliniska ultraljudsprojekt. Satsningen visade sig emellertid vara värdefull på lång sikt – en klinisk och en experimentell ultraljudsavhandling har rapporterats från den kardiologiska avdelningen, och idag finns en fortsatt levande ultraljudsforskning med forskningsledare såväl inom det kliniska som inom det experimentella fältet. Projektet har också återknutit ett framgångsrikt samarbete med LTH. Projekt förmaksflimmer Den verkliga orsaken bakom förmaksflimmer har länge varit oklar. Den projektplan som skissades på tidiga 90-talet kom därför att inrikta sig på kartläggning av mekanismer bakom rytmrubbningen, kombinerat med utveckling av elektrokardiologiska analysmetoder som skulle kunna vara användbara inte bara som forskningsinstrument utan även för prognosvärdering i kliniska sammanhang. Ett principbeslut vid det tillfället var också att de behandlingsmetoder som då gällde knappast var rätt att lägga ned forskningstid och -möda på. Vid mitten av 90-talet fick denna forskning emellertid ett starkt ökat kliniskt intresse i och med att det elektroanatomiska ursprunget till rytmrubbningen kartlades allt bättre och nya behandlingsmetoder utvecklades. Även om denna kunskap idag lett till att kateterbaserad behandling blivit vida spridd, kvarstår ändå den ursprungliga frågan: Vilken är den exakta bakomliggande mekanismen till varför vissa individer drabbas av de fenomen som leder fram till förmaksflimmer? Förmaksflimmerprojektet har i stor utsträckning fått ske inom ramen för doktorandprojekt. Från starten 1992 har till dags dato tolv avhandlingar kommit ut från programmet (tabell 2, sid 46). Frågeställningarna har skapat tätt samarbete med flera forskare på LTH, något som nyligen formaliserats genom centrumbildningen CIEL (Center for Integrative Electrocardiology in Lund). De avhandlingsarbeten inom programmet som pågår i dag utgörs således av såväl medicinska som tekniska projekt. Programmet innehåller några helt unika komponenter, vilka bidragit till att vår forskning fått internationell uppmärksamhet. Den spatiotemporala relationen mellan excitation och repolarisation i hjärtmuskeln är helt avgörande för rytmrubbningen. Vi har tagit fram en helt unik metod som förmår kartlägga detta fyrdimensionella problem. 42 Även om metoden har varit värdefull i förmaksflimmerforskningen är det sannolikt så att den ger ännu mer värdefull information när det gäller de livshotande kammarrytmrubbningarna. En annan unik metod ger möjlighet identifiera dominerande flimmerfrekvenser från rutinmässiga EKG-registreringar, något som visat sig vara av prognostiskt värde i kliniska sammanhang. En tredje idé som utvecklats är möjligheten att påverka upplösningen av en blodpropp, t.ex. lokaliserad i ett flimrande förmak, med hjälp av utifrån applicerat ultraljud. Hur kom det sig? När väl forskningen givit resultat är det intressant att veta hur olika hypoteser uppstått och varifrån idéerna har kommit. I de tre fall som nämnts i föregående stycke är det erfarenheter och kunskaper helt utanför kardiologin som bidragit. Den metod vi tog fram för värdering av spatiotemporal excitationsrepolarisationsrelation visade sig möjlig genom att för det första kombinera två metoder, den s.k. CARTO-metoden med metoden att registrera s.k. monofasiska aktionspotentieler, och dessutom att ”lura” den kommersiella registreringsutrustningen genom att utnyttja en sannolikt oavsiktlig variationsmöjlighet av elektronikens egenskaper. Allt detta hade aldrig varit möjligt utan kunskaper i elektronik. Idén att till att i en till synes slumpmässig EKG-komponent, förmaksflimrets återspegling i form av en ständigt varierande signal av låg amplitud, på matematisk väg identifiera en återkommande och ursprunglig frekvens, dold i ett bakgrundsbrus, skiljer sig inte från samma problem i ubåtsjaktssammanhang. Erfarenheterna från ett mångårigt engagemang i flygräddning till sjöss, där vi ofta samtidigt övade ubåtsjakt, gav alltså här sin utdelning. Och ljudpåverkan av blodpropp med ultraljud har en liknande bakgrund. Som ansvarig läkare vid de stora musikgalorna på Ullevi och Eriksberg i Göteborg var jag med om när Bruce Springsteen 1985 lyckades sätta hela stadion i så stark gungning genom sin musik och med publikens entusiasm att den solida betongkonstruktionen skadades genom resonans. En bidragande mekanism som då diskuterades var ”likvifiering” av det lerlager som Ullevi vilade på, orsakat av ljudvågorna. Kanske kunde man göra på samma sätt för att göra blodproppar mjukare och lättare påverkbara av läkemedel? Jodå, det gick! Det har alltså varit värdefullt att ägna sig åt intressen helt utanför kardiologin, parat med möjligheten till fri forskning. Stort tack till alla 43 som har gjort detta möjligt! Och jag hoppas att kommande forskargenerationer får behålla denna unika och stimulerande möjlighet! Tabell 1 Hedersföreläsare vid den årliga Ekokardiografins Dag i Lund 1990 Richard Popp Innovative uses of echocardiography 1991 Joseph Kisslo Echocardiography: Into the next century 1992 Arthur Weyman Three-dimensional reconstruction of echocardiographic images 1993 Harvey Feigenbaum Echocardiography in coronary heart disease 1994 Liv Hatle Doppler echocardiography in clinical decision making 1995 Werner G Daniel Role of Transesophageal Echocardiography in Clinical Cardiology 1996 James B Seward Higher dimensional ultrasound imaging 1997 Raimund Erbel A new insight into pathogenesis of artery sclerosis by intracoronary ultrasound 1998 Alessandro Distante Stress echocardiography: From pathophysiology to optimal pathways for diagnosing myocardial ischemia and viability 1999 Jos R.T.C. Roelandt Cardiac Ultrasound on the Brink of the New Millenium 2000 Kjell Lindström Ultraljud igår, idag, imorgon 2001* Liv Hatle Myocardial doppler – what can it add? Joseph Kisslo Remodelling echocardiography Alessandro Distante The cardiac imaging in 2000´s: Between Skylla and Carybdis 44 2002 Peter Sogaard Can Tissue Doppler imaging improve the outcome of biventriculare pacing? 2003** Nicolaas Bom Early, recent and future developments in Echocardiography Lars-Åke Brodin The tissue Doppler technique Stuart Campbell 4D or not 4D – that is the question Stuart Eik-Nes Fetal medicine – a reality thanks to ultrasound Robert J Siegel Ultrasound augmentation of thrombolysis 2004 Mark Monaghan 2005 Alan Fraser 2006 Terje Skjærpe Real-time 3D Echocardiography – useful clinical tool or expensive toy? Right ventricular myocardium – a new target for diagnosis New views on left ventricular systolic function * Inge Edler gick bort tidigare detta år. ** Femtio år sedan den första ekokardiografiska undersökningen. 45 Tabell 2 – Avhandlingar inom projektet förmaksflimmer. 1997 Magnus Holm Chronic atrial fibrillation in man. Activation, organisation and characterisation. 1998 Steen Pehrson The oesophageal route in clinical electrocardiology 1998 Max Ingemansson Cellular electrophysiological modulation in chronic atrial fibrillation. Studies with magnesium and GIK solution. 2000 Carl Meurling 2001 46 Pyotr Platonov Atrial fibrillation. Modulation of the atrial fibrillatory frequency. A non-invasive approach. The role of interatrial conduction in paroxysmal atrial fibrillation. From anatomy to electrophysiology. 2003 Shaowen Liu Atrioventricular conduction in patients with paroxysmal supraventricular tachycardias 2003 Martin Stridh Signal Characterization of Atrial Arrhythmias using the Surface ECG 2004 Zhen Li Sequence and dispersion of repolarization of the right atrium: Implications of repolarization disturbance in atrial fibrillation 2005 Jonas Carlson Exploration of Supraventricular Conduction with respect to Atrial Fibrillation. Methodological Aspects on Selected Techniques 2005 Bjarne Madsen Härdig Ultrasound-enhanced fibrinolysis. A study of pro-fibrinolytic effects and non-beneficial effects from ultrasound exposure. 2006 Eva Hertervig Conduction disturbances in patients with atrial fibrillation 2007 Fredrik Holmqvist Characterisation of atrial electrophysiology with respect to atrial fibrillation Figur 1 Utvecklingen av dödlighet i Sverige sedan 1970 avseende samtliga cancerformer, ischemisk hjärtsjukdom (IHD) och cerebrovaskulär sjukdom. Övre delfiguren tillåter jämförelse över tiden genom åldersstandardiseringsteknik. Nedre delfiguren visar absolutsiffror över tiden. Källa: Epidemiologisk Centrum, Socialstyrelsen. 47 Roger Sundler professor i cellbiologi Cellbiologins historia – några personliga minnen och anekdoter Är det verkligen dags att skriva cellbiologins historia? Många kan verka förvånade, men jag tror faktiskt det! När jag kom till Lund på 60-talet fanns – mig veterligen – inte ämnet cellbiologi vid Lunds universitet. Ämnets tillkomst och utveckling sedan dess har varit explosionsartad, men under de senaste 5–7 åren har utvecklingen planat ut; ämnet har helt enkelt ”mognat” på grund av att den viktigaste och mest avgörande informationen nu finns på plats. Det är, naturligtvis, omöjligt att ge någon rättvisa och fullödighet åt cellbiologins historia i sin helhet, inom ramen för denna korta essä. Ett fåtal exempel får räcka, inflätade med ett urval av personliga minnen och anekdoter. Dessförinnan en snabb generell exposé, som kantas av metodologins utveckling: från extraktion och ”stompig” separation (kromatografi, elektrofores och ultracentrifugering) av cellens organeller och molekyler, via etablering av cellisolerings- och odlingsmetoder, elektronmikroskopi, molekylärgenetisk metodologi, immunologiska isolerings- och detektionsmetoder, radioaktiva isotoper och deras detektion för att kartlägga cellers ämnesomsättning och olika signaleringsmekanismer, t.ex. Genomets kartläggning, signalerande receptorers och en mångfald isoenzymers identifiering är, återigen, exempel ur cellbiologins snabba mognadsprocess, liksom förståelse av celltillväxt och cancercells-bildning, samt naturlig celldöd genom bl.a. apoptos. 48 Mitt första forskningsprojekt gällde stereospecifik acylering, vilken genererade 1,2-sn-diacylglycerol; en vid denna tidpunkt ganska ointressant intermediär i lipidmetabolismen. Men ett 20-tal år senare presenterade Yasutomi Nishizuka och medarbetare i Kobe, Japan, belägg för att den också kunde fungera som en central signalmolekyl i celler och reglera proteinkinas C (PKC). Han blev först hånfullt utskrattad, vilket bekräftar den konservatism som kan finnas även inom biomedicisk frontlinjeforskning. Numera är dock DAG (som den oftast förkortas) etablerad signalmolekyl i paritet med cAMP och regulator av en stor familj av isoenzymer inom PKC-familjen. Jag kom via lipidmetabolismen snart in på cellmembraner och membranlipider; detta område kom – på olika sätt – att prägla mina forskningsintressen under lång tid. Efter metabola studier i mitt avhandlingsarbete hamnade jag som postdoc inte vid Washington University, St Louis (USA), som jag först trodde, utan vid Mercks forskningsanläggning i New Jersey, där Roy Vagelos just accepterat jobbet som forskningschef. Bland alla andra minnen av honom och intressanta medarbetare där, minns jag bl.a. de två skinande, träinfattade metallplattor med ingraverade inskriptioner Roy hade i sitt tjänsterum, vilka båda drog till sig omedelbar uppmärksamhet. På den ena stod, med stora bokstäver ”No smoking, please”; på den andra med mindre bokstäver namnen på de 20 postdocs han dittills handlett i två parallella rader. Han visade mig, något senare, att jag hamnat i mitten på nästa rad som hans 21:a och sista postdoc. Roy blev senare framgångsrik koncernchef för Merck, bl.a. tack vare statinerna, som togs fram med hjälp av medarbetaren Alfred Albers, som jag hade som nära medarbetare. Roys efterträdare i Merck-koncernens topp har nog inte fått riktigt samma framgångs-saga. Efter retur till Lund under något år fick jag, med hjälp av den Tysklandsbaserade stiftelsen Ernst Klenk Foundation möjlighet att jobba vid Kalifornien-universitetet i San Fransisco (UCSF) och ha hela familjen (som då vuxit till fem personer) med mig. Av någon märklig anledning har man mer tid för både arbete och familj, när man befinner sig utomlands! Jag attraherades av en ny metod för att studera hur membraner kan interagera och sammansmälta med varandra, något som blivit aktuellt när man insett att cellens membranstrukturer inte är statiska, utan genomgår många dynamiska omvandlingar (sammansmälting och avsnörning) i det som kommit att kallas cellens ”membrantrafik”. Den är en vital del av cellens liv, vad gäller bland annat utsöndring/sekretion och upptag av större molekyler, såsom prote49 iner. Likaså vad beträffar cellens möjlighet att förändra sin känslighet för signaler utifrån – nog så viktigt. Membranmodeller (s.k. liposomer) blev också hjälpmedel för att utveckla metoder att introducera genetiskt material i levande celler, något som Demetrios Papahadjopoulos, (Δπ), min värd i San Fransisco, bidrog till att utveckla. Intresset för makrofager och deras fascinerande förmågor väcktes redan under tiden på Merck; särskilt av den från England importerade forskaren Philip Davies. En stor mängd ”mediatorer”, d.v.s. substanser (andra än hormoner) med förmågan att signalera till omgivande celler och leda till synkroniserade svar, såsom lokal inflammatorisk reaktion, hade identifierats utifrån sin biologiska aktivitet, men först nu börjat ges en molekylär struktur. Eikosanoider (d.v.s. prostaglandiner, leukotriener etc: Nobelprisbelönt forskning) har alla sin bas i membranlipidernas arakidonsyra. Denna frigörs, selektivt, med hjälp av ett fosfolipas (numera känt som cPLA2). Vi ”ringade in” detta enzym funktionellt på ett tidigt stadium och med en förnämlig insats av Jonny Wijkander, dåvarande doktorand, kunde vi isolera det och bekräfta de regleringsegenskaper vi tidigare förutspått. Jonnys frispråkighet i samband med en kongress i USA ledde dock till att två forskargupper i USA hann före oss med publicering (något jag sedan länge förlåtit honom). Regleringen av cPLA2 (och därmed bildningen av eikosanoider) innefattar speciellt signalmolekylerna DAG (se ovan) och kalciumjoner (Ca2+). Dessa kan båda genereras genom spjälkning av en särskild mebranlipid (PIP-2), en inositol-innehållande molekyl med extra fosfatgrupper. En makalös konvergens i vår forskning gjorde att vi flera år tidigare undersökt denna molekyls uppbyggnad och påvisat (i samarbete med Bengt Jergil, biokemi) att detta sker i cellens Golgi-apparat (steg 1), respektive i cellens avgränsande plasmamembran (steg 2). Kalcium-signaleringen har flera andra intressanta preludier. Paret L och M Hokin i USA gjorde redan på 60-talet observationer om ökad omsättnig av fosfat i membranlipider i pankreasvävnad i samband med stimulerad pankreas-sekretion. Liknande observationer gjordes senare av andra och – sammantaget – inspirerades Robert H. Michell till att skriva en omfattande översiktsartikel om inositol-lipider, och deras möjliga betydelse för kalcium-jon-reglering i mitten av 70-talet. Det var dock inte förrän Mike Berridge (numera Sir Michael J. Berridge) ett knappt decennium senare och med bl.a. Robin Irvine och Irene Schultz som medarbetare kunde presentera konkreta belägg för att den vattenlösliga spjälkningsprodukten från PIP2, nämligen IP3 (ino50 sitol-1,2,3-tris-fosfat) kunde mobilisera intracellulära kalcium-förråd, som lösningen på inositol-lipidernas mystik började krypa närmare. Jag minns mycket starkt när dessa data presenterades för första gången på en kongress i Holland, redan innan de kom i tryck i tidskriften Nature. Betydligt senare har inositol-lipiderna visat sig ha andra viktiga cellbiologiska betydelser, genom fosforyleringar på andra positioner i inositolringen; framför allt vad gäller apoptos- och cellcykel-reglering, men även i den pro-inflammatoriska signaleringen i makrofager. En annan ”mediator” som fått det något missvisande namnet tumörnekrotisk faktor (TNFα) visade sig ha en central betydelse i uppkomsten av flera kroniskt inflammatoriska sjukdomar; inte minst genom att neutralisering av denna ”mediator”, på olika sätt, blivit viktiga behandlingsmetoder (om än kostsamma). Vi resonerade att en mindre kostsam behandling skulle kunna vara att stoppa bildningen av TNF (då den inte har livsnödvändiga egenskaper i övrigt). Vi kunde visa att förutom den klassiska gen-aktiveringen (via transkriptions-reglering) är tillverkningen av proteinfaktorn TNF strikt reglerad på s.k. translationsnivå. D.v.s. i översättningen av dess messenger-RNA till protein. En specifik fosforylering, just där RNA:t binder till den första, kritiska komponenten i denna process, visades vara nödvändig för att TNF skulle bildas. Både ”livrem och hängslen” verkar alltså behövas för att denna potenta ”mediator” skall bildas. Det finns läkemedelsbolag som följer upp om detta spår kan exploateras. Det är viktigt att notera att den specifika fosforyleringen som nämnts ovan inte påverkar bildningen av de allra flesta proteinerna i våra celler. Efter mina två forskningsperioder i USA blev jag Lund trogen, till familjens glädje. Tjänstesituationen, som dittills varit osäker (som den nu är för många yngre forskare!) stabiliserades genom forskartjänst vid dåvarande MFR (Medicinska forskningrådet, nu Vetenskapsrådet), tillsvidareförordnande på lektorat och befordran till professor. Förutom det naturliga engagemanget i forskning, doktorandhandledning och grundutbildning av läkare har jag haft ett ovanligt långvarigt engagemang i forskarutbildningsfrågor; som studierektor vid fakulteten, framför allt. Dessvärre har forskarutbildningen hamnat allt längre ner på prioritetslistan, i takt med att ekonomin prioriterats upp; något som kan vara illavarslande på sikt. Man bygger inte upp god forskning på kort tid – och den internationella konkurrensen är inte bara hård, utan kraftigt eskalerande! Inte heller kan man införa USA-inspirerade utgiftssystem för forskning och forskarutbildning, utan att ”matcha” 51 dem med motsvarande inkomstsystem. I ljuset av andra globala problem är det kanske ändå befogat med självkritik och ”sans o måtta”. Cellbiologin hade sin storhetstid och jag hade turen att få vara med om den! Tillämpningarna kommer säkert att blomstra för lång tid framöver; inom cancerforskning, inflammationsforskning, tillhörande läkemedelsutveckling och andra – kanske oväntade – forskningsfält. Inte bara i Sverige eller övriga västvärlden, utan där satsningar, mänsklig energi och kreativitet framöver kan överglänsa det vi kan erbjuda. Det finns naturligtvis mycket och många personer man borde rapportera om i denna exposé; Bengt Borgström stödde mig redan i tidigt skede; Björn Åkesson var min handledare; Åke Nilsson hjälpte mig att starta egen cellbiologi, Per Belfrage efterträdde jag inom forskarutbildningen (där kolleger som Göran Fex, Lars Hagmar och Anders Borgström ryckts bort alldeles för tidigt). Alla doktorander och laboratorieassistenter, t.ex.! Duktiga, färgstarka och med väldigt skiftande personligheter! Avslutningsvis kan jag berätta att jag på ett av flera Washington Spring Symposia, som jag deltog i under 80–90-talen, hade Al Gore (då senator och mottagare av pris för sitt stora vetenskaps-intresse), som bordsgranne, gissningsvis för att jag var den enda skandinaven i sällskapet. 52 www.med.lu.se