Läs numret - Befälsföreningen Militärtolkar

Läs numret - Befälsföreningen Militärtolkar

HUGIN&MUNIN
Medlemstidning för Befälsföreningen Militärtolkar - 2/2011 - juni
Följ med till vackra Iran
Ambassadör Noréen om läget i Japan
MT: firade 60 år
Stor språkduell
Redaktören har ordet
HUGIN&MUNIN
2/2011
–
juni
Hugin & Munin är Befälsföreningen
Militärtolkars medlemstidning. Tidningen distribueras i tryckt format
till föreningens medlemmar, men
finns också på www.militartolkar.
org.
Adress
Befälsföreningen Militärtolkar
Box 24130, 104 51 Stockholm
Chefredaktör
Linnea Hopf
hm@militartolkar.org
Biträdande redaktör
Louise Stenfors Virenfeldt
Grafisk redaktör
Ylva Winsnes
Ansvarig utgivare
Emil Gelebo
ordforanden@militartolkar.org
Tryck
Wikströms Tryckeri, Uppsala
ISSN 1654-9937
Styrelsen i MT
Emil Gelebo, ordförande
Erik Andermo, vice ordförande
David Magnusson, sekreterare
Philip Reznik, kassör
Karolina Lindén, ansvarig
för kvinnligt nätverk
Linnea Hopf,
chefredaktör Hugin & Munin
Erik Malmberg,
ansvarig för Tolkpoolen
Lisa Brånell,
ansvarig för mentorprogrammet
Olof Kollinius,
marknadsföringsansvarig
Erik Hjelm, jubileumsansvarig
Postgiro 59 895-3
Orgnr 802402-4930
Annonsbokning
pr@militartolkar.org
Adressändring
register@militartolkar.org
Anmälan till nyhetslista
mt-nytt-subscribe@googlegroups.com
Omslag
Iran
Foto: Oskar Ottosson
Som relativt nybliven MT-medlem och ny redaktör för Hugin
& Munin är det många av er medlemmar som jag inte har träffat. Ännu, i alla fall, för jag hoppas att jag genom arbetet med
tidningen kommer att komma i kontakt med många av er!
Vem är då jag? Jo, jag gick på Tolkskolan 09/10 och gick sedan raskt
vidare till journalistikstudier på Skurups folkhögskola. Och ja, kontrasten
kunde inte ha varit större. Jag trodde aldrig att det skulle hända, men jag
fann mig längta tillbaka till de där kvällarna innan fredagsprovet. Inte så
mycket för själva panikpluggandet (konstigt nog), utan för det stöd och den
kamratskap som fanns mellan oss som alla kämpade mot samma mål. Vi
gjorde det på olika sätt och förstod kanske inte alltid varandras metoder,
men det fanns alltid någon som kunde trösta, peppa, glädjas med en eller
som själv behövde lite stöd. Denna gemenskap var det som jag saknade
efter Tolkskolan, och jag är så glad att jag har återfunnit denna känsla i
MT. Redan under arbetet med detta nummer förundras jag av er och era
historier. Det finns så mycket kunskap och erfarenhet, glädje och vilja att
dela med sig i denna förening och det är det som gör det så roligt att få
göra den här tidningen. Förra redaktören Nanna Lingegård har verkligen
underlättat mitt arbete genom att varsamt lotsa mig igenom tidningsmakandet. Presentationer av hela den nya redaktionen finns på sidan fem.
I detta nummer blandar vi högt och lågt, som sig bör. Vi får bland annat
en inblick i hur det ser ut på ett ukrainskt gym, pratar med ambassadören
till Japan om läget efter katastrofen där, och så ska Hans Hultqvist en
gång för alla försöka reda ut vilket av Tolkskolans språk som egentligen
är svårast att lära sig. Som daritolk vill jag bara passa på att säga att alla
språk har sina svårigheter och att bedömningar alltid är subjektiva…
Glöm nu inte att höra av er till oss! Jag vet ju att ni sitter på guldkorn,
boktips, scoop, härliga minnen och kanske också mindre härliga sådana.
Så skicka iväg ett mail till hm@militartolkar.org. Där tar vi också mer
än gärna emot ris, ros och kommentarer på innehållet i tidningen.
Vi ses!
Linnea Hopf
Chefredaktör
I DETTA NUMMER
s 4 Nya styrelsen | s 5 Redaktionen
s 6 Svensk kommendörkapten fick unik rysk medalj
s 8 Hebron - en möjlighet | s 10 Любіть Україну!
s 11 Japan efter tsunamin | s 12 Äventyr i Teheran
s 14 MT:s jubileumsstämma | s 16 Den stora språkduellen
s 18 Vad skulle jag ha gjort om jag inte hade gått på Tolkskolan?
s 20 Hugin och Munin väljer
MT-vänner!
Med buller och bång firade över
80 MT-medlemmar föreningens
60-årsjubileum i samband med årsstämman den 2 april. När stämbanden väl mjukats upp av det utmärkta
georgiska vinet framfördes såväl
skåltal som sånger till jubilarens
ära. Till och med den mytomspunna
Militärtolkarnas marsch hade dammats av och sjöngs om än inte enstämmigt så i alla fall utav alla. Det
bekräftades gång efter annan att 60
år inte är någon ålder för en förening
som MT, och de bekantskaper som
återupptogs eller knöts under kvällen bådar gott inför framtiden.
Även årsstämman förlöpte enligt traditionen väl . Stämman antog
enhälligt styrelsens förslag på nya
föreningsstadgar, vilket föranletts
av en uppdatering av Försvarsutbildarnas normalstadgar. De nya stadgarna skiljer sig enbart marginellt i
innehåll jämfört med förutvarande
stadgar och finns tillgängliga på föreningens hemsida.
Vid sidan av festligheterna har
även framtiden gjort sig påmind. Å
Tolkskolans vägnar kan jag glädjande meddela att den första kullen
på skolans nya specialistofficersprogram har påbörjat sin inledande
militära utbildning, som avslutas till
hösten. Därefter kommer eleverna
att genomgå tre terminers utbildning vid Tolkskolan. Det ska bli
spännande att se frukterna av denna
nya utbildningsform.
Efter examen kommer specialistofficerarna att uppmuntras
att skriva tvåårskontrakt med Försvarsmakten där tjänstgöringen
kommer att växla mellan aktuellt
missionsområde och civila studier
mot en kandidatexamen i språk .
MT har dock påpekat att man inte
bör begränsa de kontraktsanställdas
möjligheter att välja studier även i
andra ämnen, inte minst då många
MT-medlemmar genom åren har visat att parallella universitetsstudier i
språk och ämnen såsom teknik, juridik, medicin, ekonomi med mera
är fullt möjliga efter drillningen vid
Tolkskolan. För att skolan ska fortsätta vara attraktiv för den målgrupp
man traditionellt har riktat sig mot
bör man anstränga sig för att ge
individen så mycket valfrihet som
möjligt under kontraktstiden, vilket
framstår som särskilt viktigt i ljuset
av den förlängda utbildningstiden.
MT har också en klar roll att fylla
i och med att föreningens helg- och
sommarkurser är det naturliga forumet för repetitionsutbildning av
kontraktsanställda. Kurstillfällena
kan med fördel utgöra en regelbun-
den kontaktpunkt mellan tolkarna
under kontraktsåren och inspirera
till mer praktiska språkstudier som
komplement till universitetens ofta
teorityngda undervisning. Ett steg
i denna riktning är årets sommarkurser, som har anpassats för både
frivilligpersonal och den inneliggande kull på Tolkskolan som idag
är i slutet av sin utbildning.
Vid sidan av arbetet med att
anpassa MT till Försvarsmaktens
framtida behov fortsätter den löpande verksamheten på bred front.
Under sommaren blir det kurser i
ryska, arabiska, dari samt militärfranska, och till hösten drar nästa
upplaga av mentorprogrammet
igång, tätt följd av höstens föredrag
och kurser. Därtill har det inkommit
önskemål om en After Work-träff i
slutet av sommaren, vilket ger särskilt god anledning att hålla koll på
föreningens hemsida.
Emil Gelebo
Ordförande
MT:S KALENDARIUM
v. 26–27 Sommarkurser i Tylebäck
Augusti Deadline för bidrag till Hugin & Munin 3/2011
September Start för mentorprogrammet
Hösten Helgkurser
Hösten Höstföredrag
HUGIN&MUNIN 1/2011
Läs mer på www.militartolkar.org
3
Presentation av nya styrelsen!
ORDINARIE LEDAMÖTER
Emil Gelebo, ordförande
Tolkskoleutbildningen och ödets nycker gav Emil förmånen att nära sitt intresse för främmande kulturer genom
tjänstgöring som försvarssekreterare i
Moskva och EU-observatör i Georgien.
Numera kombinerar han ekonomistudier på Handelshögskolan i Stockholm
med att förkovra sig i matematik, statsvetenskap och ryska. Ledig tid ägnas
gärna åt långresor och litteratur.
SUPPLEANTER
Linnea Hopf,
redaktör för Hugin & Munin
Efter en fil.kand. i kulturvetenskap kände Linnea att hon ännu inte var helt
redo för vuxenlivet, och tog följaktligen det logiska beslutet att göra värnplikt vid Tolkskolan 09/10. Därefter har
hon läst journalistik på en skånsk åker
och är nu redo för att ta sig an Hugin,
Munin och arbetslivet.
Erik Andermo, vice ordförande
Erik Malmberg, tolkpoolen
Eriks främsta ambition är att vara med
och staka ut föreningens framtid och
han är särskilt angelägen om att stärka
MT:s roll som kamratförening. Han är
en förhållandevis aktiv militärtolk och
arbetar regelbundet som flygtolk inom
Open Skies. Sedan ett år är han även
vinimportör och delägare i en vingård
på den georgiska landsbygden.
Erik gjorde sin värnplikt på Tolkskolan
06/07, som tolk i ryska. Efter lumpen
bar det av till Kiev för vaktmannajobb
på ambassaden och därtill hörande
salsadansande. Numera håller Erik
till i Uppsala där juridikstudier varvas
med tolkuppdrag för Open Skies och
sportande i diverse former.
David Magnusson, sekreterare
Lisa Brånell, mentorprogrammet
Efter en hårdsatsning på tävlingskarate lät David handskarna finna sin
plats på hyllan under genomförandet
av GU 05/06 på Tolkskolan. Grundutbildningen följdes av två innehållsrika och mycket utvecklande år på
försvarsavdelningen vid ambassaden i
Helsingfors. Numera varvas studier vid
KTH med MT-engagemang, bankjobb
och träning.
Lisa läste på Tolkskolan 07/08 och har sedan dess bland annat gjort en praktiktermin vid svenska ambassaden i Kairo
och studerat en kortare tid i Damaskus. Hon har även själv
tidigare erfarenhet från mentorprogrammet som adept under perioden 2010/11 och tar nu över ansvaret för detsamma
efter Tobias Lindenkäll.
Philip Reznik, kassör
Efter att ha avslutat sin värnplikt vid Televapen 06/07 fick Philip förmånen att
få arbeta för UD på generalkonsulatet
i Kaliningrad. Numera ägnar han sig
åt studier vid Stockholms universitet
där juridik kombineras med ekonomi.
Socialt umgänge och träning upptar
större delen av fritiden och han ser
fram emot att vara aktiv i föreningen.
Olof Kollinius,
marknadsföringsansvarig
Olof gjorde sin värnplikt på Tolkskolan
08/09. Han läste de persiska språken
farsi och dari och gjorde därefter utlandstjänst i Afghanistan som militärtolk. Numera studerar han ekonomi
vid Handelshögskolan i Stockholm och
tillbringar en stor del av sin tid med
politik, idrott och studier.
Karolina Lindén, kvinnligt nätverk
Efter gymnasiestudier och arbete inom
fordonsindustrin gjorde Karolina värnplikten på Tolkskolan 08/09. Efter muck
blev det fortsatta studier i arabiska,
delvis i Syrien, till en fil.kand. och sedermera en tjänst som tredjesekreterare
vid Sveriges ambassad i Khartoum. Fritiden ägnar hon åt körsång, resor och
någon form av träning.
4
Erik Hjelm, jubileumsansvarig
Efter genomförd GU vid Tolkskolan
01/02 tillbringade Erik ett år vid konsulatet i Sankt Petersburg. Därefter följde
civilingenjör- och civilekonomexamina,
vilka sedermera lett till arbete som affärsutvecklare på Fortum. Den tid som
inte tas upp av smarta elnät, elbilar och
energidisplayer lägger Erik gärna på
sång och musik samt långa cykelturer.
HUGIN&MUNIN 1/2011
Hugin och Munins redaktion
I redaktionen för Hugin & Munin finns inte bara en chefredaktör. Utan biträdande
redaktör Louise Stenfors Virenfeldt och grafiska redaktören Ylva Winsnes
hade det inte blivit någon tidning. Louise ansvarar för materialet med arabisk
anknytning och är dessutom själv en flitig och uppskattad skribent. Ylva är den
som ansvarar för att bilder och texter i tidningen presenteras på ett så bra sätt
som möjligt. Detta kan innebära sena arbetsnätter och jobbiga redaktörer som
vill ändra i texten precis när allt ju var klart. Som tur är har Ylva koll på läget och
vanan inne, då hon är den i redaktionen som arbetat längst med Hugin & Munin.
Louise Stenfors Virenfeldt,
biträdande redaktör
Efter Tolkskolan flyttade Louise till
England för att studera statsvetenskap
vid University of Cambridge. Intresset
för arabiskan och Mellanöstern ledde
till fortsatta studier i Mellanösternkunskap vid Lunds universitet samt längre
utlandsvistelser i Amman, Beirut och
Dubai. Fritiden tillägnas fotografi, litteratur och givetvis arbetet med Hugin &
Munin.
Ylva Winsnes, grafisk redaktör
Ylva fick aningen motsträvigt lägga
ryskstudierna på hyllan när det var persiska och dari som gällde på TolkS. Men
ingen väg som inte bär någonstans;
efter genomförd GU tjänstgjorde Ylva
i Afghanistan. Numera läser hon fysik i
Uppsala men ägnar större delen av sin
tid åt träning, Hugin och Munin samt
ytterligare språkförkovran.
Jubileumsdag!
Varje år anordnar Befälsföreningen Militärtolkar en jubileumsdag på Uppsala garnison.
De tolkar som ryckte ut för 10, 20, 30, 40 respektive 50 år sedan får då chansen att
bekanta sig med Tolkskolans verksamhet idag, träffa språklärarna och, viktigast av allt,
återse kamraterna från värnplikten. Det bjuds också på ett kort föredrag med ryskt tema.
Som om inte detta vore nog bjuder MT på lunch. Anmälan kan göras på hemsidan eller
till jubileumsansvarige, som också gärna svarar på frågor, på jubileum@militartolkar.
org.
HUGIN&MUNIN 1/2011
5
Svensk kommendörkapten fick unik rysk
medalj
Vid en högtidlig ceremoni den 19 mars 2011 mottog kommendörkapten Christian
Allerman det ryska försvarsministeriets medalj ”För förtjänstfulla insatser i förevigandet
av minnet av stupade försvarare av Fosterlandet” för sin utredning av förlisningen av
den sovjetiska ubåten S2. Christian berättar i en intervju med Hugin & Munin om arbetet
bakom fyndet av ubåten S2 och andra världskrigets betydelse för rysk nutidskultur.
Utdelaren av medaljen, amiral Maksimov omgiven av Christian Allerman (tv) och Kenneth Gustafsson (th)
Skribent: Louise Stenfors Virenfeldt, TolkS 06/07
Foto: Christian Allerman
Kommendörkapten
Christian
Allerman tilldelades den 19 mars
2011 det ryska försvarsministeriets
medalj för “Förtjänstfulla insatser i
förevigandet av minnet av stupade
försvarare av Fosterlandet” (За
залуги в увековечении памяти
погибших защитников Oтечества)
vid Peter den Stores marinakademi i
S:t Petersburg. Under det högtidliga
6
firandet av Ubåtssjömannens dag
(День моряка подводника) erhöll
Christian Allerman tillsammans
med arkeologen och forskaren
Kenneth Gustafsson samt dykarlaget,
under ledning av Björn Rosenlöf,
medaljen. Flaggvakt paraderade och
omkring 400 gäster närvarade och
applåderade.
Christian Allerman premierades
för att på begäran av det ryska
försvarsministeriet våren 2008 ha
utrett förlisningen av ubåten S2, och
därmed sammanställt och analyserat
tillgängligt underlag. Ett arbete som
när det var klart våren 2009 klarlade
ubåtens sista expedition intill dess
försvinnande till havs, samt trolig
orsak till och plats för förlisningen.
Ubåten S2 försvann den 3 januari
HUGIN&MUNIN 1/2011
1940 i Ålands skärgård med femtio
mans besättning.
Under det så kallade finska
vinterkiget, vilket utkämpades mellan
Finland och Sovjetunionen 19391940, dog mellan 130 000 och 200
000 sovjetiska soldater i strid eller på
grund av den hårda vintern. Under tio
år har Björn Rosenlöfs dykarlag sökt
efter den förlista ubåten för att i juni
2009 publicera sitt fynd av S2.
Christian Allerman, vid denna tid
marinattaché vid Sveriges ambassad i
Moskva, utarbetade i samverkan med
Ålands-arkeologen och forskaren
Kenneth Gustafsson den ovan nämnda
utredningen.
Utredningen av ubåten S2:s
sista sjökrigsföretag visade att
fartyget sannolikt minsprängts “i
Kvarken eller på väg till Kvarken”.
Utredningens bedömning av sannolikt
område för förlisningen visade sig
sedan sammanfalla med platsen där
dykarlaget fann ubåten.
Efter publiceringen av fyndet av
ubåten i juni 2009 kontaktade “S:t
Petersburgs klubb för ubåtsmän och
veteraner från marinstridskrafterna”
Christian Allerman, som bistod med
planering av minnesceremonin för
ubåten S2:s omkomna besättning
”
Ubåten S2 försvann
den 3 januari 1940
i Ålands skärgård
med femtio mans
besättning”
och koordinering med de åländska
myndigheterna. Den 19 augusti 2010
kunde således en minnesceremoni
för den omkomna ubåtsbesättningen
anordnas på platsen för förlisningen,
öster om fyren Märket i Ålands hav.
I en intervju med Hugin & Munin
förklarar
Christian
Allerman
betydelsen av denna ceremoni.
– Det ryska folket förlorade 10 till
12 miljoner människor i det som
kallas det Stora fosterländska kriget
[Великая Отвечественная война].
HUGIN&MUNIN 1/2011
Det vill säga att i princip alla familjer
förlorade anhöriga i kriget.
– Andra världskriget lever ännu mer i
Ryssland än i Europa, än i Frankrike
eller England, understryker Christian
Allerman, på ett sätt som vi svenskar
inte förstår.
Kriget,
vilket
började
då
Nazityskland
invaderade
Sovjetunionen under Operation
Barbarossa 1941, är det senaste
tillfället då det ryska folket i ett krig
”
Andra världskriget
lever ännu mer i
Ryssland än i Europa”
försvarade det ryska moderlandet
mot en angripare. Än idag är
andra världskriget en viktig del i
mytbildningen om fosterlandets
storhet, förklarar Christian: varje
år firar den ryska befolkningen
Segerdagen (День Победы) den 9
maj med minnesparader och genom
att besöka krigsmonument.
2007 inrättades en medalj medaljen för “Förtjänstfulla insatser
i förevigandet av minnet av stupade
försvarare av Fosterlandet” - för
att uppmuntra och premiera det
oavlönade historiska arbetet som än i
dag pågår med att kartlägga vad som
hände med de soldater, sjömän och
flygare som försvann till lands, till
sjöss och i luften under kriget.
Christian Allerman betraktar sitt
bidrag till klarläggandet av ubåtens
öde och minnesceremonin som en
medmänsklig, humanitär insats.
– Det är viktigt att om möjligt ge frid i
själen hos anhöriga, barn och barnbarn
till de omkomna, konstaterar han.
Utmärkelsen har beskrivits som
en unik medaljering då detta är första
gången som utländska medborgare
premieras för sitt deltagande i arbetet
med att bevara minnet av stupade ryska
soldater under andra världskriget.
DU
HAR VÄL
UPPDATERAT DINA
KONTAKTUPPGIFter?
Mycket av MT:s medlemsinformation går ut via mail. Se därför till att uppdatera dina kontaktuppgifter på hemsidan,
www.militartolkar.org!
•
7
Hebron – en möjlighet
Sedan 1997 bevakas Hebron av TIPH, Temporary International Presence
in Hebron. TIPH, som består av Norge, Danmark, Italien, Schweiz, Sverige
och Turkiet, är den enda observatörsmissionen som både palestinska och
israeliska myndigheterna accepterat på de ockuperade områdena. Per Enerud,
pressofficer vid TIPH, berättar om sina erfarenheter av staden och konflikten.
En TIPH-observatör blickar beslutsamt ut över staden en regnig dag
Text och foto: Per Enerud, TolkS 82/83
Det finns få platser på Västbanken där
Israel–Palestina-konflikten är så gripbar
som i Hebron. Här finns allt det vi
förknippar med konflikten – vägspärrar,
stenkastning, militärpatruller, hat och
rädsla. Men vad som skiljer Hebron
från resten av Västbanken är att här
finns en internationell närvaro – TIPH:
Temporary International Presence in
Hebron. Det är en liten mission med
ett mycket begränsat mandat – men
det är ändå det enda fallet där de
8
israeliska myndigheterna accepterat en
observatörsmission på de ockuperade
områdena.
Missionen upprättades 1997,
men har sina rötter i ett terrordåd
1994, då en israelisk militärläkare,
Baruch Goldstein, öppnade eld under
fredagsbönen i Ibrahimimoskén
”
Ryska är
förbluffande
användbart”
i centrala Hebron. 29 människor
dödades,
hundratals
skadades.
Attacken kan ha varit ett försök att
sänka hela fredsprocessen – det här
hände under en period när hoppet om
fred ännu var starkt. FN:s säkerhetsråd
fördömde angreppet, och utfärdade en
resolution, UNSCR 904, med ett krav
på en internationell närvaro i Hebron.
Och där börjar TIPH:s historia.
Norge hade investerat stort i
fredsprocessen och tog initiativ till en
internationell observatörsgrupp med
mandat från parterna – alltså inte från
FN eller EU eller något annat. Det är
den palestinska myndigheten och den
HUGIN&MUNIN 1/2011
israeliska regeringen som ger TIPH
uppdraget att observera situationen
i staden. Det tog några år innan man
lyckades finna ett format som passade
alla, men i januari 1997 skrevs mandatet
på.
Sex länder deltar i TIPH: Norge,
Danmark, Italien, Schweiz, Sverige
och Turkiet. De olika länderna har
lite olika profil – Italien och Turkiet
skickar till exempel endast poliser –
”
I varje annan
politisk kontext
skulle Hebron vara
ett turistmål av
världsklass”
underbart vacker miljö. I varje annan
politisk kontext skulle Hebron vara ett
turistmål av världsklass. I stället ser vi
denna diamant insnärjd i taggtråd och
camo-nät.
Att jobba här som observatör är
att bli grundligt nedsänkt i en säregen
arabisk språkmiljö. Jag kan lite – hemskt
lite, ärligt talat – standardarabiska,
och jag fattar knappast ett smack av
hebroniternas dialekt. Den skiljer sig
Sol över Hebron
karabinjärer och gendarmer. Sverige
har en stark profil inom analys och
research, och inom logistik. Sverige
tillsätter även tjänsterna som politisk
rådgivare, läkare och pressofficer. En
specialitet för Sverige är att vi endast
skickar arabisktalande observatörer
till missionen. De flesta andra
deltagarländerna
skickar
poliser
och militärer, men Sverige skickar
uteslutande civila observatörer med
språkkunskaper.
Det finns alltså möjlighet att få
ett spännande och inspirerande jobb
för dem som kan arabiska. Att jobba i
Hebron är fascinerande på en mängd
HUGIN&MUNIN 1/2011
plan – dels rent kunskapsmässigt: man
lär sig massor om konflikten. Men
det är också en märklig miljö – gamla
staden i Hebron är en fullständigt
unikt välbevarad osmansk stadsmiljö,
med prång och gränder. Staden är
kullig och kuperad, i en fullständigt
”
Sverige har en stark
profil inom analys och
research”
nästan helt från Jerusalemdialekten
tre mil bort och har starka distinkta
särdrag. Men kan man egyptisk eller
syrisk dialekt kommer man långt.
Ryska är förbluffande användbart.
Uppåt en fjärdedel av soldaterna i
israeliska armén är rysktalande, och det
är ganska roligt att överraska ”ryssarna”
med att hälsa på dem på ryska.
Alla svenska observatörer tillsätts
av Folke Bernadotteakademien, så håll
utkik efter deras annonser. Och sök!
Det är ett privilegium att få arbeta här,
i en fantastisk miljö, med ett angeläget
arbete, tillsammans med spännande
och professionella kolleger.
•
9
Любіть Україну!
Efter Tolkskolan åkte Johanna Lindgren till Kiev för att arbeta som
assistent på migrationsavdelningen på svenska ambassaden i Ukraina. Här
berättar hon med glimten i ögat om några av sina upplevelser av staden.
Text och foto: Johanna Lindgren, TolkS 09/10
Ukraina är ett mycket spännande
land, en blandning av gammalt och
nytt, av fattigdom och nya pengar,
av öst och väst. Tvärs över torget
från 1100-talskyrkan Sofiyskiy sobor ligger lyxiga Hyatt hotell med
sin glasade fasad. Det finns många
invalider i centrum som tigger pengar, samtidigt som det var tredje minut susar förbi en Porsche Cayenne.
Diskussioner förs för att införa frihandelsavtal med EU samtidigt som
Ryssland med lock och hot vill att
landet ska ansluta sig till tullunionen
där även Kazakstan och Vitryssland
ingår.
Folk här är glada och gästvänliga.
De är nyfikna och lätta att bekanta
sig med, oavsett om man bara frågar
om vägen eller om man träffas på
någon typ av tillställning. Som mina
gäster från Moskva påpekade: ”Här
ler ju faktiskt folk på gatan”. Nåväl,
det kan ju så klart hända att man blir
utskälld för att man inte kan betala
med jämna pengar eller att man blir
idiotförklarad för att man önskar
köpa en tidning i en kiosk som säljer
10
cigaretter. Men då har man ju faktiskt passerat någon typ av gräns och
får därmed stå sitt kast.
Det är intressant att studera förhållandet mellan män och kvinnor i
Ukraina. Firandet av
Internationella kvinnodagen visar
sig här främst vara en kassako för
de som säljer blommor och choklad.
För det måste man säga om ukrainska män – de är riktiga gentlemän.
Hela året bär de kvinnornas väskor
och erbjuder sina platser på tunnelbanan. Att kvinnorna sedan är de
som jobbar och tjänar pengar, sköter
hushåll och barn samtidigt som det
är viktigt att likna en fotomodell till
utseendet, det får väl anses vara deras
rättigheter. Nämnda utseendekrav
för kvinnor saknar motsvarighet för
män vilket gör parbildningar med
supersmala, unga och piffiga tjejer
i höga klackar och sluskiga, äldre
män med dålig hållning vanliga.
Men på gymmet där jag tränar
kan man beskåda män för vilka hårt
arbete och effektiva kosttillskott
verkligen gett resultat. När jag gick
dit första gången blev jag positivt
överraskad över hur många tjejer det
var som tränade, tills jag såg hur de
tränade. Tjejer här sysslar inte med
att stärka kroppen, utan det handlar
istället om att forma den. Denna
förfinade träningsform använder minimala vikter och onaturliga rörelser
för att tjejerna ska kunna erhålla
den ultimata modellkroppen utan att
verka det minsta ansträngda. Personligen ser jag inget konstigt i att man
svettas och flåsar när man spurtar på
löpbandet. Detta föranledde dock en
sådan oro hos en gymbesökare att
hon tillkallade en av gymmets tränare
som i sin tur bad mig sänka hastigheten och ta det lugnt en stund. Vid
ett annat tillfälle när jag lyfte vikter
kom en tränare fram till mig, kände
på min överarm och sa: Странная
женщина – konstiga kvinna. Han
var helt oförstående inför att jag
faktiskt, som han uttryckte det, ville
träna mina muskler. Efter några månader på samma gym har personalen
vant sig vid den konstiga svenskan,
men jag får fortfarande undrande
blickar från övriga tränande.
Det faktum att man talar ukrainska i Ukraina är onekligen ett hinder
för den som läst ryska ett år på Tolkskolan. Ukrainskan är förrädisk,
melodin är snarlik ryskans och det
låter som att man borde förstå – men
så visar det sig att man inte alls gör
det. Frustrerande. Men Ukraina är
ändå ett fantastiskt land som jag
älskat från första början och som jag
rekommenderar vänner att besöka.
Kiev är en stor stad i litet format och
centrum är koncentrerat så att man
smidigt kan gå eller ta tunnelbanan
överallt. Och ukrainarna är ett trevligt folk med en gästvänlig attityd,
utan att vara påträngande.
•
HUGIN&MUNIN 1/2011
Japan efter tsunamin
Tsunamin och kärnkraftsolyckan i Japan i mars 2011 har fått svåra följder.
Tusentals miste livet och åter tusentals människor miste sina bostäder.
Politiskt och ekonomiskt kommer denna tragedi att påverka landet i många
år framöver. Sveriges ambassadör i Japan, Stefan Noreén (TolkS 72/73)
delar i en intervju med Hugin & Munin med sig av sina iakttagelser av
Japan efter tsunamin och de utmaningar och möjligheter landet står inför.
Skribent: Louise Stenfors Virenfeldt, TolkS
06/07
Foto: Sveriges ambassad i Tokyo
Den 11 mars 2011 drabbades Japan
av ett förödande skalv med en
magnitud på 9,0 på Richterskalan.
Jordbävningen, som främst drabbade
huvudön Honshu, utlöste en enorm
tsunami och kärnkraftskatastrof då
kärnkraftverket Fukushima Daiichi
slogs ut av flodvågen. Minst 24 500
personer omkom eller saknas, och fler
än 130 000 människor har mist sin
bostad.
I ett samtal med Hugin & Munin
betonar Sveriges ambassadör till
Japan, Stefan Noreén, att det japanska
folket har agerat mycket disciplinerat
efter de tragiska händelserna.
– Vi som har sett tragedin utveckla
sig har imponerats över hur oerhört
väl japanerna har uppträtt, konstaterar
han och beskriver dem som ”mycket
disciplinerade och välorganiserade”.
Till en början var förvirringen stor
kring
katastrofens
omfattning,
medger Stefan Noreén, och enligt
uppgift står det nu klart att allt inte
kom fram under de första dagarna
efter tsunamin. Han menar dock att
den japanska regeringen försökte
vara så öppen som den kunde vara i
detta svåra läge, den mest dramatiska
händelsen som inträffat i Japan sedan
andra världskriget enligt Stefan
Noreén.
– Det man slås av är omfattningen av
det hela. Det är så stora landarealer det
rör sig om, berättar Stefan Noreén efter
att ha besökt det katastrofdrabbade
Tohoku-området. Han understryker
HUGIN&MUNIN 1/2011
att katastrofen kommer att kasta en
skugga över händelserna i Japan de
närmaste åren, både politiskt och
ekonomiskt. Premiärminister Naoto
Kan har fått hård kritik för bristande
ledarskap, och även om han gick
segrande ur en förtroendeomröstning
i parlamentet den 2 juni kommer
japansk politik fortsatt att präglas av
interna motsättningar.
Japans ekonomi drabbades
hårdare än väntat av tsunamin i
mars: enligt siffror från japanska
myndigheter föll den ekonomiska
tillväxten med 3.7% i första kvartalet
i år. Landet befinner sig därmed i
recession. I de nordostliga delarna av
”
Den mest dramatiska
händelsen som inträffat
i Japan sedan andra
världskriget”
Japan är infrastrukturen helt utslagen,
och tiotusentals människor står utan
permanenta bostäder.
Å andra sidan innebär tragedin
en viktig möjlighet för Japans
ekonomi att öppna upp. I många
av de katastrofdrabbade områdena
har
uppröjningsinitiativ
tagits
lokalt och regionalt, en välbehövlig
decentralisering enligt Stefan Noreén.
Det faktum att allt fler beslut fattas
på lokal nivå tror han även kommer
leda till viss ekonomisk liberalisering
framöver.
– Det kommer inte att synas
omedelbart, men katastrofen kommer
Ambassadör Stefan Noreén
påskynda det hela, säger han.
Just nu fokuseras all politisk kraft på
att återuppbygga landet. Regeringen
har ökat budgeten med 4 000 miljarder
yen (cirka 50 miljarder dollar) för att
finansiera uppröjningsarbetet och
andra nödinsatser. Sverige har hittills
bidragit via EU med skyddsutrustning,
filtar och vattentankar till de
nödställda. Svenska industrirobotar
samt övervakningskameror har även
levererats till Fukushima.
Återuppbyggnaden
av
de
olycksdrabbade områdena kommer
innebära möjligheter för svenska
företag, förutspår Stefan Noreén. I
framtiden kommer det handla om att
bygga längre från kusten.
– Att bygga energisnålt, effektivt och
med förnybar energi – där kommer
Sverige att kunna hävda sig.
•
11
En adoptivafghans äventyr i Teheran
Efter Tolkskolan och fortsatta studier i persiska på Uppsala universitet
åkte Oskar Ottosson till Teheran en termin för att ytterligare slipa på sin
farsi. Här berättar han om sina upplevelser och vad man bör tänka på om
man är sugen på att utmana Teherans ökända trafikkaos. Bland annat kan
det vara bra att vänja sig vid kommentarer om sitt utseende och uttal.
Text och foto: Oskar Ottosson, TolkS 09/10
I skrivande stund sitter jag på tåget
från Teheran till Istanbul och försöker
samla mina tankar om Iran. Det har
varit en spännande, rolig och bitvis
jobbig termin, som har förändrat inte
bara mitt språk, utan även min syn
på Iran och iranierna. I januari när
jag kom till Teheran för att studera
persiska som en del av mina studier
vid Uppsala Universitet, så var jag
inte säker på hur min tid där skulle
bli. Under Tolkskolan åkte jag och
några andra från daritroppen dit under
påskveckan och åtminstone jag kände
mig ganska omtumlad när jag kom
tillbaka till Uppsala garnison. Vi hade
varit mer än lovligt paranoida och
sett regeringsagenter och angivare
överallt, så det var med viss oro jag
tog mitt bagage från bandet den här
gången och gick till växlingskontoret,
alltmedan Khomeinis vakande ögon
iakttog mig från en stor tavla på
väggen. Skulle han någonsin sluta
titta?
Redan i taxin in från Imam
Khomeini International Airport fick
jag mina första kommentarer om min
afghanska brytning. Vissa iranier säger
artigt att dari är en mer ursprunglig
persiska, medan andra uttrycker
sin direkta avsky för afghaner. Det
finns många afghanska flyktingar i
Iran och de behandlas inte särskilt
väl. Taxichauffören hamnade mitt
emellan de båda kategorierna genom
att helt enkelt ha problem med att
förstå vad jag sa. Så småningom kom
vi trots dialektförbistringen fram till
Farmāniyeh och daritolken Alexander
12
Skribenten på utflykt
Edvinssons lägenhet där jag fick bo de
första nätterna.
Dagarna som följde registrerade
jag mig på kursen på språkinstitutet
Dehxodā
som
ligger
strax
söder om Tajrištorget. Själva
registreringsprocessen tar inte lång tid
på plats i Iran, men man måste söka i
god tid. Jag skickade in mina papper
till skolan via e-post i oktober, men
trots det var det inte förrän i början av
januari som Irans utrikesdepartement
hade godkänt min ansökan om
studentvisum.
Institutets undervisning sker
antingen som intensiva morgonkurser
i sexveckorsperioder, tre timmar fem
dagariveckan,ellerpåeftermiddagarna,
två timmar varje lördag, måndag och
onsdag. Väl på skolan gjorde jag ett
kort och muntligt diagnostiskt test
varefter jag placerades i en passande
klass. Särskilt den högsta avancerade
morgonkursen är väldigt intressant,
eftersom den nästan helt baseras på
nyhetstexter. En annan viktig sak att
tänka på om man vill studera persiska
i Iran är att 16 veckors studier eller
mer av intensivkurserna berättigar till
30 svenska högskolepoäng.
Om man vill kan man få en plats
på ett studentboende för utlänningar,
men det är lätt ordnat att skaffa en
plats på ett vanligt studentboende
eller att bo hos någon som vill öva
sin engelska. En vän till mig, som
cyklat till Iran från London, bodde
gratis hos en iranier i utbyte mot att
de övade engelska. Man kan nästan
alltid hitta lappar med den typen av
erbjudanden uppsatta på skolans
anslagstavlor. Dock skall nämnas att
den iranska gästfriheten är något i
hästväg och risken för att matas ihjäl
är överhängande.
När man går på gatorna i Teheran
så blir man oundvikligen uttittad om
man som jag är blond och blåögd,
men oftast så nöjer sig folk med
att stirra och viska till varandra om
”utlänningen”, om man inte själv tar
någon sorts initiativ till kontakt. Ett
undantag var en man som kom fram
till mig och efter en stunds samtal
(han på engelska och jag på farsi)
sade: ”Your accent is very bad”.
Annars får man som persisktalande
utlänning ofta sin språkliga förmåga
höjd till skyarna, till och med om man
bryter på dari. Ibland blir man i och
för sig i egenskap av adoptivafghan
föremål för små skämt. En gång
frågade en iranier mig om jag inte
skulle stanna kvar över natten så att
jag kunde städa dagen efter. Dessutom
blev jag minst två gånger misstagen
HUGIN&MUNIN 1/2011
för afghan. En gång ringde en kvinna
mitt nummer av misstag och frågade
om jag var säker på att jag inte var
afghan när jag hävdade min svenskhet
mycket bestämt. Den andra gången
behövde jag inte ens öppna munnen,
utan en kvinna på en minibuss
konstaterade snabbt att jag säkert var
från Afghanistan eller Tadzjikistan
och hennes make instämde med henne
när han hörde min dialekt.
När den otroliga Teherantrafiken
hade slitit ner både lungor och nerver
till bristningsgränsen flydde jag
emellanåt till en begravningsplats
strax norr om Tajrištorget. Där ligger
poeten Foruġ Faroxzād begravd och på
helgerna kommer folk dit för att läsa
hennes poesi högt för varandra. Även
om ingen är där är det en rofylld plats
att glömma kaoset ett tag. Dessutom
ligger ett riktigt bra glasställe nära när
man kommer ner till trafiken igen.
När jag sålunda återvunnit själsfriden
på torsdagarna vågade jag riskera
den igen på fredagarna och tog mig
till Jom’e Bāzār, nära metrostationen
Sa’idi. Det är en gigantisk
loppmarknad som varje fredag hålls
i ett parkeringshus och är fylld med
alla möjliga och omöjliga saker. Jag
för min del fick slut på pengar som
tur var och kunde inte köpa mer, men
det är ett fantastiskt roligt ställe att bli
lurad på sina ”Xomeinis” av slipade
försäljare.
I Iran händer saker som inte händer
i Europa. Man blir oundvikligen
hembjuden eller fotograferad i smyg
och folk är oftast väldigt vänliga,
men undantag finns. En kvinna i
Alamutdalen nordöst om Qazvin bad
en av våra iranska vänner att hjälpa
”
Dock skall nämnas
att den iranska
gästfriheten är något
i hästväg och risken
för att matas ihjäl är
överhängande”
henne att tjäna lite pengar på turisterna.
Det blev lite konstig stämning,
eftersom vi också förstått vad hon sagt.
I slutet av prutningsstriden betalade vi
130 kr, fördelat på sju personer, för ett
rum och kände oss ännu mer nöjda
med vårt pengasparande när vi fick
gratis mat i bymoskén.
Mohammad, en kille jag
träffade på gymmet, bjöd in mig
och min kinesiske rumskamrat till
sitt föräldrahem i Lurestān så att vi
kunde träffa hans föräldrar, systrar
och bröder: Mohammad, Mohammad
och Ali. Aldrig i mitt liv har jag ätit
så mycket mat, bränt mitt ansikte så
illa eller varit ett så udda inslag som
där. När vi var ute och vandrade i
bergen tillsammans bad min vän mig
att uppskatta lutningen på sluttningen
vi precis gått ner för. Jag var helt
övertygad om att han försökte säga
sheep på engelska och nickade
instämmande och sade något om
fåren som betade. Men han använde
ordet šib på persiska, som betyder
sluttning.
Den här terminen har varit en
oförglömlig upplevelse. Under tre
och en halv vecka på resande fot
under det persiska nyåret tillbringade
jag bara en natt på hotell; resten av
tiden bodde jag hemma hos folk, på
bussar och tåg eller på stranden på ön
Hormoz i Persiska viken. Iranierna
är gästvänliga, nyfikna och vill så
förtvivlat gärna hjälpa en att man inte
kan bli av med dem om man en gång
frågat om hjälp med något. Det är lätt
att längta bort från Teherans kaos, men
lika lätt att längta tillbaka dit när man
inte är där. Trots allt saknar jag redan
Iran och alla vänner jag lämnar där.
Kanske kommer jag till och med att
sakna trafiken och folk som tar bilder
av mig istället för av turistattraktionen
de åkt långt för att se.
•
Vintervy över Teheran
HUGIN&MUNIN 1/2011
13
MT:s jubileumsstämma
Den 2 april 2011 var det dags att ordentligt fira att MT fyller 60 år i år.
Ett ovanligt stort antal medlemmar från många generationer samlades
därför i Bärbymässen på Uppsala garnison, och stämningen var på topp.
Alf Nyholm föräras förtjänsttecken
Skribent: Nanna Lingegård, TolkS 05/06
Foto: Tom Airaksinen
Stämman inleddes med en paneldebatt, på ett förtjänstfullt sätt
modererad av Magnus Sätterberg,
avgående ordförande i valberedningen. Deltagare i paneldebatten
var tidigare nyckelpersoner inom
föreningen: Albert Kronberg, Hans
Hultqvist, Ulf Bojner, Jakob Nordström samt nuvarande ordförande
Emil Gelebo. Paneldebatten belyste
på ett intressant sätt MT:s framväxt
och form under de olika decennierna sedan föreningen grundades.
Medlemmarna gavs därmed en insikt i de utmaningar och situationer
som MT har stått inför samt den roll
föreningen spelat i dessa. För den
14
som vill ha några smakprov finns
en beskrivning av MT:s historia på
hemsidan
www.militartolkar.org
samt i en artikel i Hugin & Munin
nummer 1/2011.
Efter paneldebatten inleddes
årsstämman, som genomfördes
enligt gängse rutiner. Att notera är
dock att en smärre stadgeändring
genomfördes på stämman, till följd
av att Försvarsutbildarna justerat
sina centrala stadgar och önskade
att alla underförbundens stadgar
skulle följa de centrala. För den som
är nyfiken finns de nya stadgarna
på föreningens hemsida, liksom
övriga stämmohandlingar. På själva
stämman närvarade också en representant från Försvarsutbildarna,
närmare bestämt generalsekreterare
Leif Tyrén. Utöver att han förklarade
stadgeändringen hade han ett alldeles särskilt uppdrag att utföra. Han
skulle nämligen förära Alf Nyholm
Försvarsutbildarnas förtjänsttecken.
Förtjänsttecknet delas enligt riktlinjerna ut till svensk eller utländsk
medborgare som erkänsla för förtjänstfulla insatser inom Försvarsutbildarnas verksamhetsområde under
i regel fem år. Detta uppfyller Alf
Nyholm med råge, då han under
många år gjort stora insatser för MT
och därigenom Försvarsutbildarna,
både på helgkurser och i Källviken.
Å MT:s vägnar vill undertecknad
därför rikta ett stort grattis till lektor
Nyholm för den fina utmärkelsen!
Nu över till festligheterna! Paneldebatten och stämman följdes
traditionsenligt av en festmiddag,
som jubileet till ära var extra påkostad med en trerätters middag serverad tillsammans med viner från en
vingård i Georgien. Vinerna presenterades livfullt av nye vice ordförande Erik Andermo, som själv är
delägare i gården. Under middagen
sjöngs sånger på allehanda språk och
många höll tal till MT:s ära. Utöver
detta bjöds på underhållning, bland
annat i form av en beskrivning av hur
svenska språket ter sig för icke modersmålstalande, som Kjell Kampe
förberett, och även den klassiska
sången Militärtolkarnas marsch,
ledd av Magnus Dahnberg. Alla lät
sig väl smaka, även av tårtan, trots
att serveringspersonalen råkat ställa
den persiska tårtan uppochner varvid gratulationerna till föreningen
blev svåra att tyda.
HUGIN&MUNIN 1/2011
När middagen och det goda vinet ytterligare höjt feststämningen
begav sig mången tolk ur olika
årskullar ut i Uppsalas nattliv för
gemensam fest och gamman på
Saluhallen. Där fortsatte kvällen
tills lokalen stängde och alla deltagande kände att föreningen firats av
ordentligt.
Stämmohelgen innehöll dock
inte bara jubileumsfest, utan också
de sedvanliga helgkurserna, denna
gång i ryska och informationsinhämtning. Ryskkursen leddes av Johan Muskala och innehöll textöversättning, vilket enligt uppgift uppskattades mycket av de deltagande.
Informationsinhämtningskursen, på
vilken undertecknad själv deltog,
inleddes med ett föredrag av Jonas
Månsson från Försvarsmaktens
överlevnadsskola om Försvarsmaktens nya koncept för hur fångsituationsövningar ska genomföras.
Under Jonas Månssons föredrag falnade aldrig intresset. Detta berodde
dels på föredragets innehåll men
också på att han planerat in fyspauser med övning på utbrytning ur
handfängsel. Själva informationsinhämtningskursen innehöll därefter
repetition av de kunskaper som
normalt sett lärs ut under tolkarnas
utbildningstid. För i alla fall vissa,
artikelförfattaren inkluderad, var
en avdamning av dessa kunskaper
välbehövlig. Kursen gavs också en
extra krydda genom de olika reflektioner från Afghanistan som både
deltagare och kursansvariga delade
med sig av.
Sammanfattningsvis var det
således en både mycket festlig och
lärorik helg som bjöd på många tillfällen att träffa såväl gamla bekanta
som nya ansikten från landets alla
hörn. Jag tyckte det var riktigt roligt
och hoppas få se många av er även
på föreningens nästa jubileum, samt
på alla de aktiviteter som stundar i
vår livskraftiga förening fram till
dess!
Ovan: Magnus Dahnberg leder Militärtolkarnas marsch
Ovan: Paneldebatt modererad av Magnus Sätterberg
Nedan: Mingel före middagen
•
HUGIN&MUNIN 1/2011
15
Den stora språkduellen:
Allmänlingvist tycker till om arabiska och ryska
Skribent: Hans Hultqvist, TolkS 63/64
Är ryska/arabiska svårt? Frågan har
jag fått många gånger och svaret är
oföränderligt: ja. Men är det ena svårare än det andra? Det finns undersökningar som säger att för den med
ett västeuropeiskt språk som modersmål tar det dubbelt så lång tid att lära
sig arabiska som ryska. Jag har möjlighet att göra vissa jämförelser, men
samtidigt är betingelserna vitt skilda;
ryska lärde jag mig i unga år som
ett åliggande och med ett praktiskt,
kommunikativt syfte (rysktalande
krigsfångar), arabiska som nästan
pensionär. Språket verkade intressant
och passade bra in i mina studier som
allmänlingvist.
Skriftsystemen, vars svårigheter
lekmän brukar fästa sig vid, är inte
mycket att orda om. Arabiskans är
något svårare än ryskans, men inte
mycket (jag gör fortfarande fel på b
och n, som är snarlika.). Men det tar
tid att få den automatiska ordigenkänningsbild man får med latinsk
skrift, särskilt sitt modersmål. Bara
idog textläsning ger utdelning. Ställningen så långt: 1-1.
I uttalet anser jag arabiskans
skillnad mellan vanliga och så kal16
lade emfatiska konsonanter svårare
än ryskans mjuka och hårda, men i
stort sett går det på ett ut. Att skilja
på vissa bakre ljud i arabiska är
knepigare. Måste jag påpeka att det
krävs övning? Till uttalet hör också
betoningen. Ryskans rörliga betoning
gör att ställningen blir jämn: 2-2.
Formlära? Här är kanske ryskan
till delar svårare. Arabiska har tämligen enkla och regelbundna sätt att
konstruera till exempel sina plural-
”
Varje arabiskt ord
kan dels betyda det
som det betyder, dels
sin motsats, dels ha
någonting med kamel att
göra”
former, även om man inte tycker så i
början. Substantiv- och verbböjningen i övrigt är ganska enkel, även om
mångfalden verbformer ställer till
det, för att inte tala om det som kallas
svaga verb (och som i västeuropeiska
språk nog hade kallats starka). I stället för de tre regelbundet uppträdande
rotkonsonanterna, som annars finns
i alla arabiska ord, finns här någon-
stans ett j- eller w-ljud, som bland
helt assimileras, ibland blir en lång
vokal och ibland... Och naturligtvis
tillhör alla frekventa verb denna luriga kategori. Ryskans verbsystem,
bland annat med aspektskillnader,
är trots allt svårare. Och substantivböjningens oregelbundenheter och
många kasus fäller utslaget: 3-2 till
ryskan som det svåraste.
Syntaxen i sig är, hur egendomligt det än kan låta, jämförelsevis enkel i båda språken. Och ibland likartad. Båda språken saknar kopulan är
i presens (Ivan/Ahmed ingenjör) och
uttrycker har med konstruktioner av
typen hos Ivan/Ahmed är en bil. Beträffande vad jag vill kalla den enkla
syntaxen blir det alltså oavgjort: 4-3
med ryskan i fortsatt ledning.
Nu kommer vi till ordförrådet.
Ryskan har förvisso många ”egna”
ord, men när väl ett antal grundelement är inlärda blir det lättare: polk
= regemente; polkovnik = ”regementare” = överste; podpolkovnik
= underöverste = överstelöjtnant;
mezhdu-narod-nyj = mellan-folk-lig
= internationell. Lika lätt är det inte
i arabiska, även om det finns vissa
motsvarigheter till dessa processer.
Ryskan har i viss utsträckning internationella ord, som revolutsija, om
än i russifierad form. Det förekommer i arabiska, men i långt mindre
utsträckning. För telefon till exempel
bör man nog säga hatif = ropare, även
om de flesta använder tilifun. Då
kanske det skulle räcka med någon
sorts basordförråd i arabiska? Långt
därifrån. En tillkommande svårighet
är nämligen att arabiska är ett synnerligen ord- och nyansrikt språk (i
likhet med engelska), särskilt beträffande verben. Man kanske (ja, min
HUGIN&MUNIN 1/2011
arabiska är för dålig för att ge riktigt
bra exempel) har sex olika ord för
sätta, där vart och ett har sin kontext.
Och ett verb såsom jaraa kan, beroende på kontexten, översättas med
flyta, strömma, skynda sig, blåsa,
hända, pågå, vara gängse, fortsätta,
motsvara, ledas, följa, ge efter, medföra, eftersträva. En av mina lärare i
arabiska har uttryckt det så att varje
arabiskt ord dels kan betyda det som
det betyder, dels sin motsats, dels
ha någonting med kamel att göra.
Arabiskan hämtar in till oavgjort:
4-4.
Men det är faktiskt värre än så.
Ordrikedomen och kombinationsmöjligheterna i arabiska gör att man,
åtminstone om man skall höja sig
över den allra mest elementära förståelsen, måste behärska idiomatiska
uttryck och kollokationer, alltså ordsammanställningar, i större utsträckning än i ryskan. Åtminstone tycker
jag det. Det blir 5-4 med arabiskan
som svårast.
Men allt detta är mina subjektiva
intryck. Som jag nämnde inledningsvis har mina syften med språken, och
inlärningsbetingelserna, varit vitt
skilda. Men även om jag hade varit
på Tolkskolan och (hemska tanke)
tvingats studera båda språken parallellt hade jag nog funnit arabiskan
svårare. Jag är full av beundran för
de elever som på tio månader lär sig
språket så pass bra. Lärarna skall
också ha en eloge.
”
Ryskans rörliga
betoning gör att
ställningen blir jämn:
2-2”
På universitetet är mina medstuderande i arabiska oftast i 25årsåldern och det förefaller som om
glosorna fastnar lättare hos dem än i
min stelnade hjärnbark. Däremot har
jag haft en fördel genom goda baskunskaper i grammatik, god allmänlingvistisk bakgrund och kunskaper i
flera språk. Arabiskan har dessutom
varit mig till hjälp vid mina studier i
hebreiska.
Slutligen kan jag inte underlåta att ta upp dari, som jag förvisso
bara studerat i ca 20 timmar, p å
helgkurser. Innan jag alltså trängt
särskilt djupt in i språket tycker jag
nästan att det är det lättaste av de tre.
Men det blir alltid svårare när man
fortsätter med ett språk; jag trodde
jag kunde engelska innan jag började
studera det på allvar.
Det blev alltså arabiskan, som
med viss marginal vann (förlorade?)
språkstriden. Ordrikedom, betydelseomfång och idiomatik vägde tyngre
än en komplicerad formlära.
Sammanfattningsvis: vi har att
göra med språk som inte är helt lätta,
och som man, på Tolkskolan eller
universitetet, lär sig efter den receptiva inlärningsfasen som inträffar före
puberteten. Avgörande blir motivationen (den inre, och på Tolkskolan
mycket den yttre) och den därav följande tiden man lägger ner. Det finns
inga genvägar, hur (språk)begåvad
man än är. Men belöningen finns där:
att läsa författare på originalspråket
och känna kulturvibrationerna är något helt annat än att ta del av en översättning, hur skickligt gjord den än
är. Jag har inte nått dithän i arabiska,
men fråga mig igen om tjugo år!
•
Guldklubben
MT har ett fantastiskt aktivitetsutbud som hittills främst finansierats av statsmedel.Som en följd av
nedskärningarna i Försvarsmakten
får föreningen från och med
2010 inga statsmedel alls för sin
ordinarie utbildningsverksamhet.
Det innebär att stödet från
medlemmarna är helt avgörande
för föreningens överlevnad.
Många medlemmar har hört
av sig och bett att få bidra ytterligare. Åtskilliga är de personer
som berättat hur Tolkskolan och
HUGIN&MUNIN 1/2011
kontaktnätet inom Militärtolkföreningen har hjälpt dem att hitta
karriärmöjligheter som format
deras livsval. De har uttryckt en
önskan att få ge tillbaka för allt
de har fått, vilket har uppmuntrat
styrelsen att från årsskiftet
2009/2010 inrätta en Guldklubb.
Medlemskap erhålls genom
en donation om 100 kr/månad
där samtliga intäkter oavkortat
går till kurs-, föredrags-, och
programverksamhet.
Namnen
på deltagarna publiceras också i
årets sista nummer av Hugin &
Munin. Den som vill ge dagens
unga tolkar samma möjligheter
som man själv har fått privilegiet
att ta del av har här en möjlighet att
göra så. Vi hoppas att så många
som möjligt kommer att teckna
sig för guldklubben. Anmälan görs
genom att följa instruktionerna på
hemsidan www.militartolkar.org.
Styrelsen, genom
Emil Gelebo
Ordförande
17
Vad skulle jag ha gjort om jag inte
hade gått på Tolkskolan?
Ibland kan tillfälligheter och slumpen leda till mycket trevligt. Förre MT-ordföranden
Ulf Bojner berättar här om just en sådan kväll med oväntat innehåll. Det gäller
att ta vara på sina chanser, för man vet aldrig vad som kan komma att hända.
Skribent: Ulf Bojner, TolkS 80/81
Min familj och jag bor under somrarna i en liten socken på Gotland
som heter Hejde, belägen cirka 30
kilometer söder om Visby. Vi bor
18
granne med den lilla medeltida sadeltakskyrkan, i sina äldsta delar från
1100-talet. Utanför den vackra kyrkan
finns en liten inglasad anslagstavla där
viktiga meddelanden från pastoratet
tillkännages. Vid ett tillfälle såg jag
ett färgglatt hemmafixarrangemang
som meddelade om Svarta Havets
Donkosacker. Hur kan nu detta
komma sig? – tänkte jag – och gick
närmare för att ta del av meddelandets detaljer. Jodå, kosackerna skulle
komma till vår lilla sockenkyrka för
en av tre gotlandskonserter.
Vid en sammankomst några
dagar senare med diverse deltagare
från socknens kyrkoråd hörde jag
av en tillfällighet att arrangörerna
av konserten skulle vara bortresta
under den planerade konsertveckan
och nu saknades någon ansvarig
som kunde ta emot kosackkören,
visa dem tillrätta samt presentera
dem för konsertauditoriet i kyrkan.
”Jamen, jag talar ryska, kanske jag
kan hjälpa till?”, sade jag och de
dystra mungiporna förbyttes mot
klart mer lättade anleten.
Så kom den stora dagen. Konsertstarten var på ryskt manér annonserad till ett antal olika klockslag.
Som tur var anlände kören i god
tid före det tidigaste klockslaget.
Ur en Volkswagen Caravelle kliver
åtta stycken helt vanliga ryssar, i
varje fall såg de ut som helt vanliga
ryssar, med sina medhavda attiraljer och rekvisita. Jag presenterade
mig som en rysktalande granne till
HUGIN&MUNIN 1/2011
kyrkan och meddelade att jag, om
kören så önskade, kunde presentera
dem inför konserten. Kören kunde
liksom inte förstå hur det ute på
den gotländska bystan dyker upp en
person som talar deras modersmål
och som påstår sig vara granne med
kyrkan. En klar misstänksamhet
spred sig i kören och jag kände att
jag behövde fylla i med något för
att inte hela konversationen liksom
skulle falla på sin egen orimlighet.
Jag frågade om kören var hungrig
och om vi i så fall fick bjuda på en
bit mat efter konserten. Plötsligt lättades körens sinnesstämning upp en
smula. ”Nej, det är inte nödvändigt.
Vi är inte alls hungriga. Vi har egen
mat med oss.” Så lät det i varje fall
före konserten.
Kören bytte om i sakristian och
jag passade på att intervjua de mest
talföra om körens historik, turnéorganisation och så vidare för att ha
något att berätta för den fullsatta
kyrkan som en kort introduktion.
Kören skapades 1923 och hade
sedan ett uppehåll från 1932 till
1953 (undrar varför), varefter kören
turnerat i större eller mindre omfattning i princip varje år. De flesta
turnéer har gått till östra Europa,
men denna turné hade pågått i fyra
veckor med Tyskland, Holland och
Danmark som de västligaste landsbesöken. Efter att jag avslutat min
introduktion kommer nu kören in.
De vanliga ryssarna, som faktiskt
visade sig vara bulgarer till hälften
av antalet, kom nu in och placerade
sig mellan koret och långhuset. De
var mycket högtidligt klädda och
liknade gregorianska munkar i långa
kåpor. De böner med försång som vi
alla bjöds på var något av det mest
stämningsfulla jag hört över huvud
taget. Applådåskorna efter varje
delmoment var enorma. Succén för
kören var fullkomlig, redan efter ett
par sånger.
Efter en kort paus då kören av
HUGIN&MUNIN 1/2011
församlingen bjudits på en välförsedd kaffekorg i sakristian skedde
ombyte till traditionell färgglad
kosackklädsel. Jag tittade in i sakristian och meddelade succén samt
förhörde mig om kören fortfarande
ville ha en bit mat efter framträdandet. Jodå, det skulle passa bra.
Andra akten utgjordes av traditionella ryska folksånger med bland
annat Podmoskovnije vetjera och
Stenka Razin med den skillnaden
att de framfördes av en kör med ett
vittomspännande sångarregister. Jag
skulle nog vilja påstå att till och med
Röda Arméns skivinspelning från
70-talet, den som säkert många tolkar har kvar i vinylsamlingen, stod
sig ganska slätt i jämförelse. Gåshud och ståpäls var bara förnamnet,
i varje fall på undertecknad. Vid ett
speciellt moment mellan två sånger
vänder sig min fru mot mig och säger: ”Du, kören ser inte bara hungrig
ut, de ser törstiga ut också”. Detta
visade sig vara en ren underdrift.
Efter konserten med sedvanlig
tillhörande försäljning av CD-
”
’Jamen, jag talar
ryska, kanske jag kan
hjälpa till?’, sade jag och
de dystra mungiporna
förbyttes mot klart mer
lättade anleten”
skivor, samlades vi hemma hos oss.
Snabbtining av infryst mat, framdukning av hela kylskåpsinnehållet,
inkluderande sill, ost, inlagd gurka,
samtliga reserver av corned beef
och så vidare som dukades fram. På
dryckessidan fanns som tur var en
ouppackad back med Bohemia Pils
från Tjeckien, några flaskor Russkij
Standart, Moskovskaja och Stolichnaja samt en liten slurk till åren
”
Kören kunde liksom
inte förstå hur det ute
på den gotländska
bystan dyker upp en
person som talar deras
modersmål och som
påstår sig vara granne
med kyrkan”
kommen Limonnaja. Alla drycker
evaporerade, all framdukad mat
processades på ett sätt som liknade
det stora tabberaset i Katthult. Ljudnivån steg, barnen fick ont i öronen
och började gråta. Det visade sig
nämligen att samtliga körmedlemmar var operasångare. Nästa steg
vore att det vävspända undertaket i
matsalen skulle lossna. Mycket kort
dessförinnan tillkännagav dock den
medlem i kören som offrat sig att
vara kör-chaufför att: ”Nu grabbar
måste vi åka. Vi får inte bli för sena
till det ställe där vi skall övernatta.”
Efter avtackning och utväxling av allehanda hedersbetygelser
stapplade kören ut till Caravellen
och åkte iväg på fortsatta äventyr.
Efter att de åkt blev tystnaden minst
sagt påtaglig. Vad var det vi hade
fått vara med om egentligen? Någonting helt enastående. Jag kände
mig glad för att på hemmaplan ha
fått återgälda en ringa del av den
enorma gästfrihet som jag av helt
främmande människor bjudits på
i så många sammanhang som gäst
i österled. Hur många gånger har
vi inte fått smaka på rysk gästfrihet till den sista brödsmulan eller
vodkadroppen?
Vad skulle jag ha gjort om jag
inte hade gått på Tolkskolan? Sannolikt ingenting. Tänk vad jag hade
missat då, inte minst en afton som
denna.
•
19
Hugin & Munin väljer:
”Operation Nordvind”
Recensent: Linnea Hopf
Bild: Niklas Lindblad
Kaj Karlsson är före detta kustjägare
och reservofficer, utbildad vid
Särskilda skyddsgruppen (SSG,
numera SOG). Nu har han sadlat
om och skrivit en spänningsroman,
”Operation Nordvind”, utgiven på det
egna förlaget Alda bergr.
I boken möter vi Gustav Sterner,
en före detta officer vid SSG som under
en utflykt med havskajak bevittnar en
avrättning. Efter att ha blivit upptäckt
och jagad lyckas han skaka av sig
mördarna och ta sig in till land. Men
jakten är långt ifrån över och Gustav
Sterner dras in i en komplicerad
historia med ett gäng terrorister med
oklara motiv och finansiärer. Han tar
kontakt med sin gamla SSG-kollega
Katarina Wallin som nu arbetar hos
den militära underrättelsetjänsten,
och tillsammans ger de sig ut på ett
mycket farligt uppdrag.
”Operation Nordvind” är en
läsfest om man som jag tänker
tillbaka på sin grundläggande militära
träning med saknad. Gustav Sterner
är elitsoldat ut i fingerspetsarna och
boken bjuder på många beskrivningar
av utrustning och tekniker som känns
igen. Dessutom utspelar sig delar av
boken i Ryssland och uttrycker vad
jag uppfattar som kritik mot Sveriges
utrikespolitik och relationen till
Ryssland. Att de flesta högre chefer
och (fiktiva) politiker genomgående
beskrivs som inkompetenta idioter
är förvisso underhållande, men visar
främst på Gustav Sterners utanförskap
och svårigheter att anpassa sig till
ett normalt liv efter SSG-tiden. Att
20
Kaj Karlsson läst och inspirerats av
Jan Guillous Hamilton-serie lyser
igenom, och ett tummat exemplar av
”Coq Rouge” används talande nog i
boken för att lämna över ett hemligt
meddelande.
Författaren Kaj Karlsson är
speciellt intresserad av krisberedskap
och samhällets sårbarheter. I romanen
utspelar sig också ett skrämmande
och aktuellt skeende när en grupp
terrorister slår till på svensk mark,
eller kanske snarare vatten. Utan
att avslöja för mycket tycker jag att
boken hade vunnit på att bygga ut
grundhistorien och slopa den sista
delen. Jag har svårt för att förstå
motivet
för
huvudpersonernas
handlande och det känns som att den
sista delen egentligen är en helt annan
bok. Den hade istället med utbyggnad
och arbete ha kunnat bli en utmärkt
andra del i en serie.
•
Betyg: 3 korpar av 5
HUGIN&MUNIN 1/2011