DÖDEN - Rongo Förlag

DÖDEN
Klas Lundström
R O N GO R E P O R T A GE
DÖDEN
Av Klas Lundström
© Rongo Reportage 2013
Döden är en bookleg skapt för fri nedladdning och får med
författarens godkännande spridas vidare. All text är skyddad enligt
upphovsrättslagen och får citeras, bara om källa uppges.
Delar ur texten har tidigare publicerats i något annorlunda form i
svensk press.
2
TIDIGARE BÖCKER AV Klas
Lundström
Portugals vinter
Moskitkusten [bookleg]
Aotearoa
Krokodilernas land
Badlands
Svarta ankungen
Den här platsen faller samman
Amazonas
3
”Stormen
fällde allt i sin väg
det var en bra storm
en fantastisk storm”
— Bruno K. Öijer
4
Det finns en marknadsinvestering som är immun mot
såväl kriser som trender, en handelsvara som alltid
kommer förfölja människan oavsett samhällsskick,
ett samhälles välmående och utvecklingskurva.
Tvärtom kan ekonomiska nedgångar som den pågående finanskrisen öka dödens status på marknaden.
Azorerna i Atlantens hjärta sommaren 2012.
Dödens framflyttade positioner på marknaden
framträdde i tydlig skepnad. Det semiautonoma
öriket tillhörande Portugal hade drabbats hårt av
finanskrisens framfart. Och på alla plan: ekonomiskt,
socialt och politiskt. Jobb försvann likt tjuvar om
natten och tog människors drömmar och förhoppningar med sig. Och självständighetskravet från
centralregeringen i Lissabon restes återigen av konservativa krafter i hopp om att en atlantisk örepublik fri
från euron skulle klara sig bättre på egen hand. Mest
hjärtskärande var ändå att läsa om människor, ofta
ensamstående kvinnor med små barn, som begått
självmord — på grund av finanskrisen, trodde de
flesta.
Den andra sidan av verkligheten visade att
ordspråket den enes död är den andres bröd i slutändan stämmer skrämmande väl in: på de sidor som
de azorianska dagstidningarna tidigare hade
reserverade för jobbannonser och olika företagsevent
sken i stället begravningsannonsörernas ansikten upp.
”Det är för dyrt att annonsera och det finns ju heller
inga jobb att utannonsera”, menade många azorianer.
Begravningsannonserna kommer inte ifrån de
facto att de profiterar på döden. Ett fenomen ingen
5
kommer undan, det kommer alltid att finnas,
kommer alltid kräva allehanda aktörers bistånd och
råd. Döden som handelsvara väcker känslor, och det
är dessa yttringar som reportaget försöker gräva fram
och sätta under lupp. Men det är även ett försök att
ge en inblick i vardagen för dödens olika, och växande
antal, aktörer.
En fråga tycks inte vilja ge med sig, den fortsätter
att tränga sig på, av oklara anledningar. Hur känns det
att ha döden som sitt arbetsfält? Hur ser ens vardag
ut? Hektisk, om inte annat. I Sverige dör omkring
nittio tusen personer varje år — närmare tvåhundrafemtio varje dag — siffror som utlovar miljardinkomster för näringsidkare att åtnjuta utan risk för
att själva produkten, alltså döden, försvinner. Men hur
demokratisk är egentligen marknaden? I Sverige sitter
några få aktörer på stora marknadspiedestaler.
6
En sommar ur det förflutna: 1994. För många var det
några varma tidlösa månader, präglade av sol,
fotbollsbrons och odödliga minnen. För andra var
sommaren något helt annat. Så är det ofta. Sorg och
glädje som passerar varandra på gatan utan att hälsa,
utan att så mycket som notera den andres existens.
Margareta, vi kan kalla henne det, minns känslan
när hon lämnade sjukhuset den där eftermiddagen.
Solen sken och hennes make hade precis gått bort i
cancer, i förtid och efter en lika snabb som skoningslös sjukdom. I tre dagar levde hon med döden och sin
döende make i ett litet rum på sjukhuset. Luften var
tung, upphävd. Inget annat existerade. Bara en väntan
på att någon ska dö, på att en kropp ska ge upp och
upphöra att fungera. När döden slutligen infinner sig
är det först under en stund präglad av en säregen
lättnad, personen har släppt taget om lidandet,
därefter träder saknaden in, slår som en glödgat klot
mot bröstet. Och ingenstans finns att gömma sig.
Det tog tre dagar innan den stunden infann sig.
När Margareta öppnade dörren och klev ut i
korridoren var det som en helt annan människa, som
någon som sett döden i vitögat, insett att det är ett
väsen befriat från känslor och domar, något som bara
händer.
Den långa taxiresan hem blev en bisarr, overklig
upplevelse. Livet på andra sidan fordonsfönstret
fortsatte som om ingenting.
— Jag förstod att jag hade varit instängd i en
bubbla, säger Margareta. Vägarbete pågick, bussarna
följde sina tidtabeller, allt var som vanligt.
7
Hon var tvungen att be taxichauffören att sänka
volymen på radion. Insikten om att vara ensam i en
sorg blev för påtaglig. Omställningen från dödens
väntrum till den svenska försommarens ljusinferno
var omtumlande. Döden och livet, de vitt skilda
komponenterna på existensens palett, eller bara två
sidor av samma mynt?
Kort senare, det kan på sin höjd ha handlat om några
dagar, började begravningsaktörer höra av sig, bolag
med god insyn över dödens nyförvärv. Till Margareta
ringde gravstensförsäljare, begravningsbyråer och
försäkringsbolag — de hade alla två saker gemensamt;
de beklagade hennes förlust, med kännande röster
försökte de nu sko sig på makens död.
— De var lena i truten och erbjöd sina tjänster,
berättar hon. De är helt klart medvetna om att personen på andra sidan luren befinner sig i svår sorg, de
beklagar först men vill snabbt börja berätta om sina
”produkter”.
De insisterade på att få sända henne allehanda
påkostade kataloger och broschyrer innehållande
gravstensmodeller. Vem tänker ekonomi i ett sådant
livsskede? Vem kan stå emot det tyngande samvetet
gentemot den bortgångne, tyngden i bröstet att inte
kunna ge den avlidne absolut bästa färd till himlen.
Det handlar, menar Margareta, om psykologi, om ett
mentalt övertag.
— Och det är ett övertag begravningsaktörerna
utnyttjar, helt klart, menar hon. Deras kunder består
ju av personer som befinner sig i chock och sorg. Man
är paralyserad. De klampade in i mitt sargade liv och
var väldigt påträngande. Den enes död är den andres
bröd. Döden är ju gravindustrins inkomstkälla ...
8
Margareta valde ett lokalt stengjuteri för hennes
makes gravsten. Under makens namn ristades även
hennes eget in på gravstenen, båda skrivna i hennes
böljande, vackra handstil. Då, i mitten av nittiotalet,
när maken jordfästes var kyrkogårdens lundar i
Stockholms utkanter orörda och ensamma. Trafiken
från motorvägen var allt som klöv tystnaden och
enbart gräs växte ymnigt om somrarna. I dag skyms
gräset av vidsträckta rader med gravstenar, dämpade
röster från anhöriga andas ikapp med olikartade
sorgeprocesser. Bebyggelse närmar sig kyrkogården
som förut tycktes omringad av ändlösa fält, det gamla
flygfältet har begravts under nya fastigheter: bostäder,
butiker, företagslokaler. Det märks att vinden som
tidigare kunde driva in och orsaka frossa nu irrat vilse
bland de angränsande alléerna. Kanske är det enda
bestående på en kyrkogård dess namn, datum och
osynliga ansikten, jämte ljudkulisserna som omsluter
sorgplatserna.
Har materialismen blivit mångas falska försäkring
som tros hålla döden på avstånd? Klart är de flesta
växer upp med en distanserad bild av döden. Men
kanske därför uppstår en onaturlig situation bland
anhöriga när döden tränger sig på, som vore den en
smittohärd, en epidemi.
Enligt journalisten Charlotte Reimerson finns det
fördelar med att vara förberedd inför dödens
ankomst; den anländer ofta oväntat, med största
sannolikhet objuden och ställer redan utsatta människor inför juridiska och ekonomiska dilemman.
Begravningsavgiften erbjuder rättigheter och möjligheter, men även skyldigheter som långt ifrån alla
känner till, menar Reimerson.
9
Hur förbereder någon sig inför döden? I vissa fall
förefaller det vara en omöjlighet.
I november 2006 berättade Aftonbladet om en
man i sextioårsåldern som tragiskt hade förolyckats
efter att ha brutit nacken när han föll ner från en
källartrappa. När någon dör i sitt hem är transporten
till bårhuset gratis. Men så blev inte fallet här. Sveriges
största begravningsaktör, Fonus, anlände innan vare
sig polis eller läkare och transporterade bort den
avlidnes kropp utan att begravningsbyrån ens hade
rådslagit med familjen om saken. Det hindrade
emellertid inte Fonus att tre dagar senare skicka en
faktura till de anhöriga för transport av liket.
Summa: en dryg tusenlapp.
En annan som har en historia att berätta om
Fonus är Lena, som egentligen heter något annat. I
samband med att hennes mor gick bort 2001 tog de
kontakt med ett Fonus-kontor i Skåne. En
bouppteckning mellan Finland och Sverige behövde
göras, av Fonus rekommenderades de att uppsöka
juridisk rådgivning. Ändå blev inte mycket gjort från
begravningsbyråns sida, minns Lena. Det slutade med
att familjen fick ordna det mesta själva. Men faktura
skickades.
— Arvodet var på tok för högt med tanke på
deras arbetsinsats, säger hon. Vi försökte få tag i
representanten för Fonus under arbetets gång och när
jag ifrågasatte dennes brist på engagemang kallade de
mig ”besvärlig”. Min mor hade dött, vi försökte att få
saker och ting gjorda, det var ett mycket otrevligt
bemötande.
10
Enkom den familjejuridiska omsättningen uppskattas uppnå sjuttio miljoner kronor per år. Summor
som även kommer cirka tre tusen delägare till dels:
däribland folkrörelseföretag och fackföreningar.
Författaren och filmaren Kristian Petri publicerade i
november 2011 på Dagens nyheters kultursidor sin
loggbok från sin döende fars sjuksäng. Artikeln damp
ner samtidigt som Sverige översköljdes av skandaler
innanför olika vårdinstansers väggar. Skandalernas
röda tråd handlade om äldre människor som
närmade sig dödens tröskel i händerna på hjärtlösa
vårdbolag som kvitterade ut storvinster som lämnade
Sverige för skatteparadis på bekostnad av kvalitativ
vård. Mest iögonfallande var anonyma källor inifrån
vissa vårdbolag som avslöjade hur blöjor vägdes och
resurserna var knappa. Kristian Petri beskriver en
annan förnedring; att som anhörig åse någon man
älskar misshandlas såväl själsligt som fysiskt till följd av
bristfällig vård. Artikelns långa titel får hjärtat att
hoppa över två slag: ”Ni har lagt ett stort mörker över
min pappas sista veckor i livet.”
Han beskriver mejlväxlingen mellan honom och
Stockholms sjukhem. Den tröstlösa kampen att
försöka säkra en plats för en åldrad man där inte bara
sjukvård utlovas, utan även mänsklig värme. Det är
skakande läsning, alla som varit i liknande situationer,
och alla som ännu inte varit det, känner med
skribenten. Petri avslutar:
”När pappa låg döende på HSB-Care vandrade
jag mycket. Jag gick och gick. Kunde inte sluta
gå. Om jag stannade fick jag hjärtklappning och
frossa. Alltså gick jag kors och tvärs genom stan.
11
Framför allt gick jag från mitt hem på Eriksbergsgatan till pappas rum på Hornstull. Först
ner till Kungsträdgården, längs Skeppsbron och
sedan backen upp till Hornsgatan. Just den där
sista backen upp. I dag är pappa död. Det är
vinter och jag går den där sträckan igen. Det är
något drömlikt, overkligt över promenaden. Jag
går i ett minne. Träffar Magnus Dahlström. Han
ser glad och befriad ut. Så går jag uppför den där
backen och svänger upp på Hornsgatan. Solen
skiner och snöflingor dansar i luften. Där ligger
Hornsgatan framför mig. Hornsgatan är dödens
gata. Ingen annan gata kan framkalla samma
ångest hos mig. Denna gata som jag gick varje
dag. Hela vägen bort till pappa.”
Men det är en annan mening från Kristian Petris
artikel, där han skriver om Ingmar Bergmans epos Det
sjunde inseglet, som seglar fram som en väckarklocka:
”Döden samlar, tänkte jag. Döden är en samlare.”
Är det så? Om livet känner oss utan och innan,
detsamma torde väl gälla döden?
Falbygdens bördiga jordar, inklämda mellan Sveriges
två största insjöar, blev redan under forntiden en
knutpunkt för landets framväxande boskapskultur.
Det var i viss mån traktens uråldriga gravreliker som
satte staden Falköping på historikernas kartor.
Gravplatserna finns alltjämt kvar som integrerade
riktmärken i Falköpings stadsbildning, likt trådar som
påminner bygden om sin historiska identitet, sin plats
i det framväxande boendelandskapet. Under 1800talet blev stenbrott en av stadens bärande industrier,
numera räknas mejeriet till ortens viktigaste arbets-
12
plats.
I en rondell har en historisk gånggrift ringats in av
asfalt. Följer man vägen når man tröskeln till en av tre
stora kistverkstäder i Sverige: Fonus träindustri. De
övriga — en i Småland och den andra belägen ett
stycke utanför Falköping — förser förutom den
svenska även den danska respektive norska begravningsmarknaden.
13.12.
Klockslaget förkunnar att lunchrasten är slut.
De väldiga skorstenarna ger ifrån sig ett
monotont, utdraget läte. En av kistfabrikens anställda,
Lennart, röker det sista av cigaretten innan han går in
för eftermiddagspasset. Entrén pryds av broschyrer.
Två öppnade dörrar bereder ett slags stig in i en väldig
sal där kistor formar en prydlig rad. Belysningen och
den kala känslan påminner om en obduktionssal.
Håkan Nilsson håller hov i sitt arbetsrum i
administrationens flygel, ett rum som bärs upp av
evigt höstbruna färger. Han plockar fram en broschyr
med Fonus stadgar och understryker kooperativets
hörnpelare: ”god begravningssed”. Han sätter sig i den
rosa soffan med ett blankpolerat bord i granit framför
sig och varvar utlägg om Fonus historia med dess plats
i begravningsbranschens hierarki. Mobilen ringer
oavbrutet. Han har jouren och talar detaljer, datum
och orter och antecknar ibland ned något i ett
anteckningsblock på skrivbordet. Detaljer, datum och
orter som berör kisttransporter, i en cirkel kring
fabrikens produkter kommer människor att sänka
sina tårmärkta ansikten. Efter varje avslutat samtal tar
Håkan skickligt vid där han slutade. I grunden är han
en snickare från Halland som värvades till kistfabriken
för tretton år sedan av en före detta chef. På en
Sverigekarta sitter nittio nålar fästa på olika
13
geografiska punkter: nålarna i allsköns färger pekar ut
Fonus lagerlokaler.
Fonus grundades 1945, just som andra världskriget gick i graven, sprunget ur Kooperativa
förbundet för att motverka ”osund begravningssed”.
1970 antogs namnet Fonus, en variant av latinets
funus, begravning. Verksamheten vilar på ”fyra ben”:
begravningar, gravstenar, försäkringar och rådgivning.
Enligt egen utsago täcker Fonus en tredjedel av marknaden, men klart är att de är den enda rikstäckande
aktören på begravningsscenen. På deras hemsida går
det att läsa om visioner, vilket bör kallas för vad de
verkligen är, affärsidéer, och ledorden ”respekt” och
”prisvärt” har tagit Fonus långt: i Norden ståtar de
med tvåhundrafyrtio kontor, 2010 var omsättningen
nära 680 miljoner kronor, varav 91 procent tack vare
verksamheten i Sverige.
— Vi är kanske inte den billigaste aktören på
marknaden, men vi verkar för att föra den
kooperativa traditionen vidare, säger Håkan Nilsson.
Vi på Fonus vill gärna tro att vi utgör en väsentlig
spelare på marknaden. Jämför man med Europa har
Fonus förhållandevis låga priser. Vi är ett nonprofitbolag som inte vill maximera vinst, och europeiska motsvarigheter finner man inte någonstans,
bortsett från en kooperativ begravningsbyrå i Storbritannien, de tillverkar sina kistor i Glasgow.
Men expansionen i Norden, och i synnerhet
Danmark, har inte passerat obemärkt förbi
kritiksalvor. Numera har Fonus över fyrtio kontor i
Danmark, omsätter årligen ansenliga miljoner, men
enligt lokala aktörer sker det på bekostnad av deras
fallande intäkter. ”Det är inte lätt för oss när en
kapitalstark kedja som Fonus kommer in och vänder
upp och ned på den danska marknaden”, sade Lars
14
Askholm, ordförande för branschorganisationen
Danske bedemænd, till Fyens Stifttidende. Fonus
etablering har möjliggjorts tack vare danska
lagändringar som verkat för en uppluckring av
begravningsmarknaden. Men det är, befarar många,
ett politiskt dekret som kommer spela de stora
aktörerna i händerna på mindre kapitalstarka. Det
handlar inte om att dumpa priserna, invänder Fonus,
utan om att tillföra dansk begravningsmarknad ”nya
koncept”. Oavsett åsikt är det tydligt att Fonus väcker
många känslor, bland såväl kunder som konkurrenter.
1972 anlände träindustrin till Falköping i syfte att
förlägga en fabrik längs med stambanan mellan
Göteborg och Stockholm. Håkan Nilsson menar att
platsen är väl vald.
— Falköping är Sveriges geografiska och logistiska
mittpunkt, säger han.
I januari 2011 köpte Fonus upp Fondkistan,
Sveriges näst största kedja inom begravningsindustri.
Fondkistan ståtade med begravningar till låga, fasta
priser, ett alternativ och koncept Fonus lovade behålla
även efter upphandlingen. Om kunderna på sikt blir
de stora vinnarna på att Fonus säkrar en allt mer
monopollik ställning på den svenska begravningsmarknaden är ännu skrivet i stjärnorna, men klart är
att kistindustrin förväntade sig ett lyft. Fondkistans
kisttillverkning, till stor del förlagd i utlandet, har
börjat ”tas hem” till Sverige och Falköping, något
många hoppas kommer generera i nya arbetstillfällen.
Men huvudsyftet, inflikar Håkan Nilsson, är inte att
erbjuda arbete.
— Om kistan är tillverkad i Sverige eller Ukraina
15
spelar ingen roll. Det viktiga är att se till den kommersiella nyttan.
Sverige är som nation självförsörjande på kistor.
När import så sker, vid speciella önskemål, köps de
ofta in från Belgien eller Slovenien. Håkan Nilsson
bjuder på en hemlighet; receptet bakom Fonus
organiserade kisttillverkning är fungerande logistik.
Sjuttio år i branschen har bidragit till att resa en stabil
grund.
— Erfarenheten har gjort Fonus till vad det är i
dag, säger han och talar vidare om dödens plats i samhället, om de senare decenniernas anonymisering av
döden, något som ställer höga krav på de
marknadskrafter som agerar länk mellan döden och
anhöriga.
Ledstjärnan är viktig att komma ihåg, menar
Håkan Nilsson:
— God begravningssed.
2005 öppnade Fonus ett museum.
Dåtid möter nutid. Svällda dockhänder visar hur
man dog i början av 1900-talet. Kroppen förvarades i
hemmet, på lit de parade, intill uppslagna biblar. Med
sjukvårdens utbredning flyttade döden ut ur hemmen
och in på institutioner.
”I och med industrialiseringen i slutet av 1800talet och flyttningen till städerna hade mycket
av den självklara trygghet som funnits i gemenskapen på landsbygden i samband med ett
dödsfall försvunnit.”
Så stod det att läsa i Sveriges Begravningsbyråers
Förbunds (SBF) tidning Memento (2/07). Och SBF:s
16
förbundsdirektör Ulf Lernéus förkunnade: ”Ur detta
föddes behovet av begravningsbyråerna och deras
tjänster.”
SBF bildades 1922 av sjutton entreprenörer — nu
består de av över 400 byråer. Det är som rådgivare i de
sörjandes ”praktiska, ekonomiska och juridiska
förändringar” som SBF ska säkra sin plats, enligt
Lernéus.
En nött affisch radar upp olika yrkesgrupper, de
har en sak gemensamt: ingen undgår döden. I salen
intill håller FonusAkademin till, ett utbildningsprogram för entreprenörer och jurister. Trettiosex
stolar. Alla står tomma, just nu. Avståndet mellan
framtiden och museets tysta förflutna är en tröskel,
inte mer.
Trendens makt sägs vara stor i dödens industri.
När Olof Palme begravdes i en vit kista var det många
som höjde på ögonbrynen; avlidna män skrudades
ofta i svarta kistor, kvinnors var vita. Skådespelaren
Lena Nyman begravdes i en svart kista. 2011 började
Fonus puffa för ett nytt grått alternativ. Den könsneutrala kistan?
Av de tjugosju anställda i kistfabriken är majoriteten
medelålders män. Det är svårt att locka unga till
industrin, säger Jan, som själv sökte sig hit i mitten av
nollnolltalet. Med stor detaljrikedom visar han runt i
fabriken.
— Alla tycks ju vilja jobba inom IT eller media
nuförtiden, säger han i förbifarten.
Dagsverket uppgår till mellan 140-160 kistor,
årskvoten ligger på 35 000; alltså en dryg tredjedel av
Sveriges årliga dödsfall läggs i kistor tillverkade i
Falköping. Kistorna tillverkas av sågspån importerat
17
från Tyskland och Finland. Sverige närde länge en
framstående spånindustri, men av den finns intet kvar
i dag.
I Fonus katalog utmärker sig en exklusiv
kistmodell, den så kallade ”USA-kistan”, den har klivit
fram som ett allt populärare val till följd av dess
medverkan i tv-serier som exempelvis Six Feet Under.
Men modellen har kanske inte slagit igenom i Sverige
som man först hade hoppats på.
— De enda som köper den modellen är zigenare,
säger Håkan Nilsson utan att förklara uttalandet
närmare.
Fabriken sträcker ut sig över 12 000 kvadratmeter, vilket erbjuder de blott tjugosju anställda stora
gömmor att förlora sig i. Proceduren följer ett
kretslopp från spånskiva till färdigklädd kista redo för
transport. Anställda uppenbarar sig bland de löpande
banden, maskinerna och allehanda kistdelarna,
smälter på något sätt in i scenografin. En ung man
limmar ihop en kistas undre del. För ögat är det vilket
kneg som helst, som en van hand steker en burgare,
förser brödet med lök, dressing och sallad och sedan
vidare till servering. En radio hörs i bakgrunden men
dränks i ljudet av vad som skränar likt en upphetsad
häftapparat.
— Kulsprutan, skämtar Jan medan den unge
mannen vant drar verktyget längs kanterna och
förenar limmet med träet och förseglar skivorna.
Det blir lätt insnöat, berättar Jan, därför är det
bra med andra infallsvinklar, ”nya tankesätt”. Han
syftar på de unga designers och idéer som äntrat
begravningsmarknaden med nya symboler, former
och kistkroppar. Arbetsmiljön har förbättrats med
åren, berättar han; förut stank thinnern och bjöd de
anställda på yrsel och illamående, numera är produk-
18
tionen vattenbaserad, ångorna helt andra. Lokalen ger
ändå ifrån sig en tät doft som minner om
slöjdlokalernas. Verktygen, arbetet och maskinerna
bidrar till att hålla den maskinella aortan vid liv, likt ett
evigt pumpande hjärta. Tänker de anställda på att de
har döden som arbetsprodukt?
— I början tänker du på det, säger Jan, men
sedan blir det ju bara ett vanligt jobb. Å andra sidan
triggar den vetskapen en att göra ett ännu bättre jobb.
Ett litet misstag kan skapa stora problem. Processen
får störas minimalt.
Jan minns en gång när en man klev in genom
fabriksentrén med ett stycke virke lösgjort från en
björk som växte på familjens tomt. Nu var fadern dö
och sonen önskade se fadern begravd i en kista gröpt
ur björkens minnen. Det blev en fin kista, minns Jan
och minns även när en gammal fiskare skulle
begravas, hur anhöriga bad att få hans kista insvept i
kedjor. Kedjorna skulle symbolisera ankaret, och
ankaret var en länk till havet som äntligen hade
välkomnat fiskaren hem.
— Kedjorna doftade tjära inne i kyrkan. Begravningen nådde en helt ny dimension, säger Jan.
På bra sändningstid sänder Fonus tv-reklam. En
kvinna mitt i livet behärskar sin sorg; det är hon och
kameran. Hon beskriver en tillvaro, ett tillstånd av
kaos. Budskapet är: ”Det här skulle jag aldrig klara
ensam.” En hjälpande hand sökes. Varför inte en
paketlösning? Fonus finns där för dig i sorgens bittra
stunder. Vad säger oss reklamen, är den tilltalande,
smaklös eller blott skickligt regisserad? Allt beror på
vari intrycket landar, i en känsla av kontakt,
förmedlande, oklart med vad, men vad som förefaller
19
viktigare för människor som sörjer, någonting —
någon hör just deras ledsamma eko, plockar upp
deras krökta ryggar. Reklamen bidar hur som helst
kvar i magtrakten, eftersmaken är något bitter, kylig.
Fonus träindustri andas i samma motsägelsefullhet, ett svårtytt intryck som även är dess styrka.
Det är en verkstad, en fabrik vilken som helst,
anställda sätter sin prägel på arbetsplatsen och lämnar
flisor av sig själva efter sig efter stängning. All rörelse
och allt slit till trots dröjer en påminnelse kvar över de
väldiga lokalerna, den trängs med fabrikens övriga
dofter. En påminnelse om vad deras arbete berör,
vilka deras kunder är — döden, sörjande människor.
20
En behaglig värmebris sköljer in över Årstas
husfasader. I luften går det att spåra en glänta till
våren. Ögonblicket påminner en om livscykelns
brutala skönhet, ställer frågor ifall det verkligen är som
många tror, att något måste dö för att ge liv åt annat?
Vinterns bortgång är likväl nära förestående, värmens
återkomst står redo att överta ansvaret för ljuset och
dess invånare.
Det är här, där solstrålen slutar, som Åsa-Karin
Karlén tar emot i en lokal med stora, präktiga fönster.
Hon är en av två formgivare som utgör duon
Ahnlund-Karlén. Lokalen spirar i ljus och optimism,
ingredienser som även färgar duons produkter. I Stilla
regn, döpt efter en dikt skriven av Åsa-Karins far,
utgör hjärtat, livets moder, kistans symbol i form av
hjärtformade sidoskruvar.
Skruvarna ger kistan ett säreget lyster. Levande.
Åsa-Karin berättar om arbetet, om skapande och
resande. Skapande av nya produkter kring kistor,
begravningsarrangemang och symboler som duon vill
ska ”tala till oss alla”. Resandet tar Åsa-Karin och
kollegan Anna-Ella till olika aktörer inom begravningsbranschen.
Det hela började 2007.
Då tog formgivarna klivet in på ”dödsmarknaden”. Två unga kvinnor i en mansdominerad
värld. Åsa-Karin minns hur idén föddes i samband
med sin farfars bortgång.
— Jag upptäckte att ingenting hade förändrats
eller gjorts annorlunda sedan sextiotalet. Branschen
hängde inte med i tiden, och det var inte okej. Så
21
kände jag. En begravning är en högtid, det är vår
stund med den avlidne. Jag kände att alternativ
saknades.
Som designers hade duon redan etablerat sig i
form av uppmärksammade produkter och samarbeten med olika museer och designkedjor. Att
formgivarna nu intog en marknad som länge hade
varit smal och närmast uttryckslös ger Morgan
Löfgren, vd på Rydéns i Nybro, sken av. AhnlundKarléns distributör ”föll direkt för kistans vackra och
tidlösa design”.
— Döden är ju en marknad som skiljer sig från
alla andra. Men jag känner mig mer levande efter att
ha arbetat inom den i några år. Det är viktigt med fina
begravningar och roligt att vara med och förnya
branschen.
Åsa-Karin minns en vernissage några år tillbaka.
En kista hon producerat ingick bland utställningsobjekten. Hon minns gästernas reaktion, hur
besökare säkrade avståndet till det utmärkande
föremålet.
— Men efter några glas vin stod alla i en ring kring
kistan. Det talades öppet och uppsluppet om kistan
och döden och några ville till och med provligga den.
Men det var det aldrig någon som gjorde.
Kan begravningsbranschen ses som en marknad
som först förvandlat snickare till hantverkare och nu
till producenter. De ”snabba produkterna” har blivit
signum för branschen och kreativiteten lyser som
utvecklingens tydligaste offer. Ahnlund-Karléns förhoppning är att deras produkter ska bidra till mer
samtal kring döden. I kärnan ska såväl tradition som
förnyelse ta plats sida vid sida och forma en ny
uttrycksform. Det var inte lätt att få in en fot på
marknaden; misstänksamheten mot formgivarduon
22
var påtaglig och de närde länge tanken att sälja sina
produkter via egen firma innan de öppnade dörren till
externa samarbeten.
Röster som vill vara anonyma vittnar om att
intern kohandel är vardagsmat, och lokala byråer
uppmanas köpa olika kistpaket i utbyte mot
exempelvis resor, vilket i en utomståendes ögon liknar
ett regelrätt mutsystem som i slutändan förvandlar
det större sammanhanget, branschen, till en smärre
kartell. Och bristen på insyn i begravningsbranschens
innersta rum är vad som har stöpt en skepsis
gentemot aktörerna. En ond cirkel som tycks ha rest
en mur mellan dödens marknadsaktörer och de som
en dag, ofrånkomligen, kommer att ha med dessa att
göra.
— Det är en känslig och långsam bransch, säger
Åsa-Karin. Det är många som inte önskar se någon
förnyelsevåg. Men trender förändras med samhällets
utveckling i stort, folk som begravs i dag vill kanske
inte ha samma upplägg som på sextiotalet.
Ahnlund-Karlén går måhända i bräschen för ett
större trendbrott på marknaden. I Uppsala har en ny
entreprenörsutbildning lanserats, varav majoriteten av
studenterna är kvinnor. Därtill har andra formgivare
inlett samarbeten med begravningsbyråer. Visionen är
att öppna dörren mellan begravningsbranschen och
det övriga samhället. En dörr som förblivit stängd
under lång tid, för att inte säga fördold för
allmänheten. Men trender ändras, är det inte viktigt
att ifrågasätta tabun? I centrum för den rådande
förnyelsevågen står ”ögonblicksprodukter”, ekologiskt hållbara och där formen, produkten, blir ett
med jorden på mest skonsamma sätt. Förgängligheten — just vad människor kanske räds mest
— är själva knutpunkten i formgivarduons verkstad.
23
— Det är viktigt för alla, att vi känner oss mer
delaktiga i frågor som rör döden. Vi vill uppmuntra
till mer personlighet, säger Åsa-Karin Karlén, och
menar att humor kan vara ett sätt att möta döden på.
Dalarna täcks av orörd snö, vintern har gett ifrån sig
sin sista storm. Kölddroppar bidar kvar på
klädesplaggen. Medan bussen lämnar Borlänge för att
timmen senare rulla in i Vansbro talar radion om
händelseutvecklingen i Mellanöstern. Flyganfall förbereds i Natos regi. Tanken slår en medan faluröda
husfasader springer förbi på andra sidan bussfönstret:
hur många som ännu väntar på dödens ankomst
innan arabiska våren förkunnar att demokratiseringsprocessen är över.
Robert Thyr är begravningsentreprenör, florist
och antikhandlare, allt i ett. I hans person går inget att
skilja från det andra. Han driver den saliga
företagsblandningen under namnet Skjutsgården och
hade förutom i Vansbro länge kontor även i Filipstad
och Säter. Han är även frekvent utställare vid antikmässor runtom i landet och vann 2007 andra pris i
kategorin ”bästa idéträdgård” vid Stockholmsmässan. Där rönte begravningen som konst i form av
hans verk ”Vägen till evigheten” stor uppmärksamhet. Robert Thyr har många järn elden eftersom
det inte finns något annat att göra i glesbygden.
Han pustar ut efter några bråda dagar. Innan
helgens ankomst hade han två begravningar inom
loppet av några timmar. Allt var tvunget att klaffa.
Vilket det gjorde.
— De hade aldrig varit så nöjda i den kyrkan. Jag
24
testade lite nya grejer i arrangemanget och det blev
väldigt lyckat, berättar Robert.
Han kom till Dalarnas inre via Öregrund och
Stockholm efter uppväxten i norra Hälsingland. Det
är naturen som står i centrum för hans begravningsdekorationer, mottot är att inte överdriva skapandet
av en minnesstund.
— Man ska inte göra det svårare än det är. Ingen
begravning är den andra lik. Det gäller att utgå från de
anhörigas minnen och den avlidnes liv, att finna det
personliga som förenar liv och död, kött och blod.
Inget får lämnas åt slumpen.
Han tystnar. Och tillägger:
— Inget får lämnas åt slumpen.
Den finaste begravningen han ordnat ägde rum i
Stockholm. Två barnbarn tillverkade sin mormors
kista och avskedet hölls i Seglora kyrka med granris
lagd över kistan. Det var så personligt, minns han. Den
första begravningen han någonsin arrangerade var vid
tjugo års ålder, och sedan dess har det varit ett yrke
han tagit på största allvar — men aldrig tagit med sig
hem.
— Det är hemligheten. Annars skulle man aldrig
orka.
Det är lördag kväll. Melodifestivalen skiner upp
Roberts tv. Han måste se spektaklet, säger han, och
blåser tjocka rökmoln genom vardagsrummets
dämpade sken. Han röker starka cigaretter, paketen
ser ut att innehålla röda Prince, ett bloss får till och
med den vane rökarens lungor att stegra sig i kittlande
förvåning.
Vansbros huvudgata är stilla. Blomsterbutiken, som
även fungerar som begravningsbyrå, drunknar i ett
25
hav av grönska och behagligt solsken. Här har katten
Pontus bott i över fem år, omsvärmad av blomster,
jord, urnor och tidlösa antikviteter. Lokalen huserade
tidigare Systembolagets lager, och grannen är alltjämt
den statliga spritjätten. Robert synar de nya kistorna
han just börjat sälja. Vackra och massiva pjäser
uppställda mot en väg, ändå enkla i formen,
tillverkade i en ny kistfabrik i Malmö.
— De här kistorna kommer att röra om, säger
han. Det kommer bli liv i luckan, tro mig. Det går inte
att jämföra de här kistorna med de som dominerar
marknaden, de är både billigare än Fonus spånkistor
och tillverkade i massivt trä. De inte bara ser exklusiva
ut, de är exklusiva.
Enligt Thomas Stadler, försäljningsansvarig vid
Nilssons Trämanufaktur, ligger mödosamt och
målmedvetet arbete bakom de nya modellerna.
Visionen, förklarar han per telefon, är att bredda
alternativen på marknaden, något han har gemensamt med formgivarduon Ahnlund-Karlén i Årsta.
Och att växa långsamt, tillägger Thomas: ”Så att vi
hänger med.”
— Kom. Nu åker vi, säger Robert. Det är dags.
Han drar några snabba, vana tag med
tvättsvampen längs begravningsbilens svarta lack. När
det avlånga fordonet senare svänger ut nära torget vid
Konsum stannar några ungdomar upp i samtalet och
betraktar det under tystnad. Ungdomarnas blickar
tycks landa i en blandning av nyfikenhet och rädsla.
Robert har en ”svepning” att utföra.
Under en ”svepning” kläds och förbereds den avlidne
inför begravning. Den här svepningen äger rum på
bårhuset i vårdcentralens kulvertar. Ett stenkast
26
därifrån syns bron över Vanån, skogsälven är istäckt
och skidspåren reser blicken mot horisonten.
Robert placerar kistan på en vagn och hälsar på
en kvinna som just ska gå på sitt arbetspass.
Den avlidne är en äldre man som blivit påkörd av
en bil utmed vägen en sen kväll. Den sargade kroppen
ser rofylld ut, trots skadorna, själen har tagit sin
tillflykt någon annanstans. Robert lyfter vant och
varsamt över kroppen till den bäddade kistan. Han
sveper in den tvättade manskroppen i en vit skjorta
och placerar en filt över de trinda benen. Samtidigt
som han gör det talar han tröstande till mannen och
lägger slutligen en gul ros med långa stjälkar över
mannens bröst.
Kistlocket förseglas och pryds med tre rosor från
blomsterhandeln. Tystnad råder, men det är tre
personers tystnad, vi delar den.
Sedan kör Robert de två milen till grannbyn där
kistan överlämnas till kyrkan där jordfästningen
kommer äga rum senare under helgen. Mannen var
mycket älskad, berättar Robert, han levde i trakten
hela sitt liv.
— Kyrkan kommer att vara full med människor.
Det kommer att bli så fint.
Kistan kommer att krönas i skogsmotiv; kvistar,
gran, tall, mossa, en äng av tulpaner. Vägen plöjer
genom ett dovt skogsmassiv. Solen tränger inte
igenom trädhavet, i stället vilar ögonen i ett skimmer
av vaksamhet och ro. I förarkupén infinner sig en
stillsam stämning, likt en tyst minut av vördnad för
det släckta liv som nu vilar insmort i ett täcke av
bomull.
— Jag blir varm om hjärtat när jag vet att allt är
förberett på ett värdigt sätt, säger Robert.
27
Författaren och journalisten Göran Greider skriver
om dessa marker i boken Fucking Sverige (2001):
”Någon bränner löv på en gård. Röken driver
längs älven. Den tar god tid på sig att sprida sig
över nejden. Enstaka krattande människor: där
står de, som ljusuppfångare på gårdarna när de
röjer i riset. Ingen dominerande arbetsplats
dunkar heller fram arbetsrytmen.”
Den utomståendes blick över dödens marknad spår
fragment av en sluten värld, präglad av osynliga koder,
riktlinjer och tankemönster. En bransch och ett
säreget yrkessläkte som tycks ha lyckats med
bedriften att stanna tiden.
Rykten inifrån menar att de större aktörerna
säkrar sin starka ställning dels genom köp av lokala
byråer, dels att fortsätta att driva dessa som ”konkurrerande” inför kunderna. Roberts farfar arbetade för
Fonus, då det ännu var ”arbetarnas byrå”. Det är det
inte längre, beklagar Robert, som liksom många andra
skönjer — och välkomnar — ett generationsskifte på
begravningsmarknaden.
— Det gäller att vara envis på den här marknaden, säger han. Att ha skinn på näsan och inte ge
sig, annars klarar du dig inte som mindre aktör.
Flaggor vajar utanför värdshuset i Vansbro.
Globala ambitioner omgärdar USA:s och EU:s
upplagor, en hand utsträckt till världen utanför.
Köerna har börjat skocka sig, det är söndag och
många har börjat strömma tillbaka från stugor och
28
skidbackar. Lokalerna på huvudgatan längs med
järnvägen gapar emellertid tomma och öde; sorgsna
och till synes bortglömda. Många har packat ihop och
lämnat byn, kanske för alltid, LO-skylten svajar
sorgset utanför ett skyltfönster. Vansbro ståtade med
flest politikeravhopp under mandatperioden 20062010, nära trettio procent av ledamöterna lämnade
sina stolar.
Likadant står det till med sjukvården, menar
Robert. En dag sitter han utanför sitt hus och röker
och dricker en kopp kaffe. Först passerar en
ambulans med ringande blåljus. Kort därefter skymtas
traktens läkare i sitt privatfordon. De har ringt läkaren
på en helgdag, om helgerna är vårdcentralerna
stängda. Närmsta sjukhus är två timmar bort.
— Bli inte sjuk på glesbygden, säger Robert.
Dödens närvaro i de moderna, upplysta
samhällena kan liknas med den objudne gästen.
Någon som kommer ändå. Likväl antar döden som
marknadsprodukt en allt bredare form. En orsak bör
tillskrivas det ökade utbudet i form av arrangemang,
alternativ och ändra attityder, en annan är ett
samhälle som sent omsider — och i tider av svåra
finanskriser — kommit till insikt om att döden som
affärsidé faktiskt är odödlig.
Bakom disken i blomsterhandeln knåpar Robert
ihop en vacker blombukett med en cigarett i mungipan, drar ett knippe inslagningspapper om paketet,
tejpar.
— Kom ihåg, sätt den nu i varmt vatten. Den
behöver dricka mycket för att må bra.
För att leva.
Robert Thyr tar farväl. Själv blir han kvar i
blomsterhandelns innandöme; han har en del arbete
kvar. Söndagen lider mot sitt slut, ännu en vecka går i
29
graven.
I ett reportage i Falu-Kuriren (19/3-11) uppmärksammas minnet av raset i Idkerberget utanför
Borlänge för femtio år sedan. Natten till den 16 mars
1961 rasade taket på gruvschaktet Bergmästarmalmen och tog två äldre gruvor med sig i fallet. Mitt i
byn öppnade sig en väldig krater, nära sextio meter
djup. Det såg för ögat ut som ett meteoritnedslag,
eller ärret efter en storm, en förödande explosion.
Men det var snarare en diametral påminnelse om den
mänskliga industrialismens avigsidor.
Raset gjorde sextioåtta personer hemlösa, skrev
tidningen, men krävde inga mänskliga dödsfall.
Intervjuade i reportaget är övertygade om att ”Guds
försyn räddade byn från en katastrof”. Från dödens
klor.
En inhägnad restes för att hålla allmänheten
borta under det mödosamma efterarbetet. Sedan
återupptogs gruvdriften, likt någon som blivit kvitt en
ihållande förkylning, och gruvnäringen fortskred
sedan fram till stängningen 1977. Men som en av
byborna som genomlevde raset säger: ”När det blir
brist på malm igen blir säkert både Idkerberget och
Bergslagsområdet högaktuellt för gruvindustrin igen.”
30
Enligt en skröna reste en kubansk kvinnodelegation
till det slutna Nordkorea någon gång på sjuttiotalet i
kamratliga syften. Kubanerna fann snart nordkoreanerna måttligt intresserade av internationella
utbyten, än mindre föreföll de nyfikna på andras
erfarenheter och arbete, men plikttroget vallade de
den kubanska delegationen genom det nordkoreanska landskapet.
En sak slog kubanerna: var de än reste, i städer
som på landsbygd, stötte de aldrig på några kyrkogårdar. Inga gravstenar, inga spår av mänsklig historia
som mött dödens ljus. Kubanerna yppade saken för
sina koreanska kollegor. Nordkoreanernas svar var
dräpande: ”I Nordkorea dör inga människor.” En
kuban replikerade: ”Det var märkligt, för jag har aldrig
hört talas om ett land som lyckats göra sig immuna
mot döden.”
I Michael Moores dokumentär Bowling for
Columbine (2002) reser filmmakaren till USA:s
politiskt och socialt bortglömda vrår, bland annat till
skolor i Michigan där löparbanor är dränkta i lera. De
enda sponsorerna som närvarar på något sätt är
begravningsfirmorna, vars logotyper syns upphängda.
Dödens marknadsaktörer som upprätthåller lokala
idrottssatsningar. Deras närvaro förefaller logisk: från
det fattiga Michigan rekryterades många arbetslösa
kvinnor och män till George W. Bushs förestående
invasion av Irak.
31
På få platser blir existensens rymd så påtaglig som i en
skog. På få platser blir bristen på existens så påtaglig
som vid ett kalhygge, en röjd djungelsänka, ett
gruvschakt. Det låter måhända högtravande, men
tanken med det här reportaget är att sortera bland
känslor där liv och död varit som mest påträngande. I
levande skog behövs inga berusningsmedel, andetagen
läppjar en luft som gör en svävande — i Lapplands
inre, i guldgruvan Svartlidens schakt tränger sig
motsatta känslor på: ångesten, hemlängtan, tvivlen.
Doften av naturens påbörjade förruttnelseprocess stiger ur kalhygget, kvardröjande frågor från
de avlidna, i det här fallet träd, mossa och djur.
Kanske även drömmar, någon har mist sin promenadslinga, var ska hunden nu leta pinnstumpar
någonstans?
Kanske är det därför som naturalister genom alla
sekel haft en förkärlek för att författa sina indelningar
av människor, växter och djur i olika grupperingar i
naturens hjärta. De som arbetar inom skogs- och
gruvindustrin gör samma sak, om än i modern
tappning: delar in saker och ting i grupper, bestämmer
vilka träd som får stå kvar, vilka som ska fällas och
skiljas från sina stamfränder, var marken ska bändas
upp och tömmas på sitt innehåll i jakt efter
gynnsamma mineraler. Kalhyggen är i dag ett bärande
element i svensk skogspolitik. Av urskogarna finns allt
mindre bestånd, av granar på prydliga led desto fler.
Hur kunde det bli såhär? Ansvarige ministern Eskil
Erlandsson försvarar den rådande skogspolitiken, han
menar att det är upp till skogsägaren att välja vad han
32
eller hon vill göra med sin skog. Problemet är bara att
skogen i allt större utsträckning finns i några enskilda
skogsbolags händer, vilka i sin tur rider på gynnsamma
marknadspriser.
Författaren Torgny Lindgren tycker det är på
tiden att vi börjar tilltala skogen som något levande,
som något med ett namn — med stor bokstav.
Skogen, en Gud?
Ett kalhygge för tankarna till stillbilder av övergivna
slagfält. Övergivna, nu förbrukade platser. Poeten T.S.
Eliot tycks ha funnit inspiration och hämtat material
till sitt största verk, dikteposet The Waste Land
(1922), ur efterkrigstidens desperation och misär.
Reste han igenom städer som kvarlämnats,
förbrukade likt övergivna slagfält? Korsade hans vägar
tidigare skogspartier där det enda som fanns kvar var
saknaden efter naturens liv och dofter. De första
stroferna av The Waste Land kan i alla fall inte
utesluta den tankegången:
”April is the cruelest month, breeding
Lilacs out of the dead land, mixing
Memory and desire, stirring
Dull roots with spring rain.”
Första delen av dikten handlar om att begrava det
döda, men de döda träden skänker inget skydd ...
33
Kalhyggets nybildade gyttjepölar bjuds upp till dans av
nordliga kastvindar. Pölarnas bruna vatten bär ännu
på minnen från reslig skogen, nu endast döende
minnen på en äng ännu anfrätt av vinterns sista
andetag. De djupa vecken i marken har orsakats av
skogsbolagets fyrhjulsdrivna fordon, de olika ändarna
av hjulspåren liknar små hamnar som transporterar
varor och passagerare mellan sig. Kalhyggets stämning
för tankarna till färjekarlen som transporterar själar
mellan livets rike och dödens strand. Färjekarlen ror
stillsamt ekan över lugnt vatten; det är mörkt men
ännu inte natt, ljud hörs men ändå härskar tystnaden.
Ingen säger något — åtminstone inte den här vändan,
det beror helt på passagerarna, färjekarlen är inte
mycket för kallprat, det finns det inte tid för, den har
en eka att ro över dovt vatten. Den här gången finns
bara en liten pojke ombord, som sitter längst bak,
som om det medvetet valda sätet i aktern kan
komma att skona från vad som väntar (vad det nu
är), som om det ännu finns tid att ändra sig.
Det gör det.
När ekan stannar till i brynet på andra sidan sitter
pojken kvar i aktern, kastar en blick över axeln i
riktning mot andra sidan: ett döende sken från
svårdefinierade ljuskällor är allt som syns, kastar
reflexer på vattenytan. Färjekarlen kastar en blick på
pojken, en undrande sådan. Svaret är ordlöst, lika tyst
som omgivningen — färjekarlen vänder ekan och styr
den tillbaka över det stilla vattnet, mot det bräckliga
ljusskimret.
En annan tanke hinner ifatt en under promen-
34
aden längs kalhyggets äng med utsikt över en stilla
insjö; kommer virke från den här jordens fällda träd
att skyla livlösa kroppar som återbördas till den jord
det sägs att vi alla är komna ur? Går det att tala om
det som fleras begravning, att det inte bara är skalet
efter vissnade personer som läggs att vila i jordens
eviga famn, de får sällskap av träd, stammar och
framavlat virke som i samma ritual återvänder till de
rötter som en gång födde dem.
35
Den här texten tillägnas många som levt vid min sida men
som numera inte finns där, utan någon annanstans. Ni lever
för alltid inom mig.
36
NÅGRA LITTERÄRA KÄLLOR I URVAL
Fucking Sverige: En modern Dalaresa, Göran Greider, 2003,
Ordfront
On the Front Line, Marie Colvin, 2013, Harper Press
Skogen vi ärvde, Maciej Zaremba, 2012, Weyler
Svart som silver, Bruno K. Öijer, 2008, Wahlström &
Widstrand
The Waste Land, T.S. Eliot, 2000, Penguin
Ni har lagt ett stort mörker över min pappas sista veckor i
livet, Kristian Petri, Dagens nyheter, 20/11-11
37
38
Rongo Reportage är en bokserie i e-boksformat ― eller
”bookleg” som förlaget väljer att titulera formatet ― som
riktar in sig på detaljformatet: i form av ett land, en fråga,
ett skeende. Reportagen är fria att ladda ner, men förlaget
ser gärna att upphovsrätten respekteras och att citat ur
boken görs med tydliga hänvisningar till källan.
Syftet med Rongo Reportage är att erbjuda välskrivna
reportage som främjar intresset för politiska, ekonomiska
och sociala frågor i Sverige och runtom i världen. I det
avseendet går bokserien hand i hand med förlagets primära
uppdrag: att slå ett slag för det litterära reportaget och den
annorlunda reseskildringen i tider av journalistisk reträtt.
Rongo Reportage har tidigare gett ut Moskitkusten av Klas
Lundström (november 2012).
39
Rongo Förlag är en oberoende boketikett som vill slå ett slag
för det litterära reportaget och den annorlunda
reseskildringen. Två uttrycksformer som bland de skrivande
medierna är ett av de tydligaste offren för de senaste
decenniernas omprioriteringar inom förlags- och
tidningsbranschen.
I Sverige har det länge funnits en tradition av färgstarka
berättare; resenärer, reportrar och betraktare som bidragit
till att vidga människors perspektiv och en ödmjukare syn
på sin omvärld.
Rongo Förlags syfte är att förlänga denna tradition och
samtidigt kasta ljus på berättelser, öden och platser som av
olika anledningar sällan når läsaren via kommersiella
mediekanaler.
Hösten 2012 gav Rongo Förlag ut sin första titel, Aotearoa:
En reseskildring om Nya Zeelands förlorade udde av Klas
Lundström.
40
RONGO FÖRLAG
Hemsida: http://reportageforlag.com
Twitter: @Rongoforlag
Kontakt: rongoforlag@gmail.com
41
42