Ladda ner - Bygdeband

Tarras Blom
GÄSTIS I LEKSAND
Om den anrika gästgivar-gården vid kyrkvallen
 copyright
Stockholm 1974
INNEHÅLL
SIDA
INLEDNING
2
GÄSTGIVARE
3
KRING GÄSTIS – SETT OCH SAGT
GENOM SEKLERNA
10
MILJÖ
- BYGGNADEN
23
- OMGIVNINGEN
27
SLUTORD
33
KÄLLFÖRTECKNING
35
INLEDNING
Vid studiet av litteratur och gamla handlingar om Leksand inser man att
gästgivaregården under århundraden varit socknens och tätortens främsta
byggnad näst efter den angränsade kyrkliga bebyggelsen på udden.
Det är frågan om socknens hjärta – kyrkbyns eller dåvarande Norets kärna,
centrum för det religiösa och sociala livet.
Kartor från storskiftets tid i början av 1800-talet – för att nu börja någonstans
– åskådliggör områdets betydelse med sitt stadslika gytter av hus kring
kyrkan och gästgiveri: Man urskiljer prästboställerna med tillhörande
ekonomiklungor, kyrkstallarna, äldsta sockenstugan, första riktiga
tingshuset, marknadsplatsen etc. I bild och skrift har besökare fascinerats av
miljön.
Området och dess få kvarvarande byggnader måste behandlas med yttersta
pietet. De flesta är ense om detta. Av någon anledning ligger emellertid
gästgivargården utom denna enighet, vilket eftertryckligt bevisas genom det
beslut om byggnadens rivning som föreligger och på sistone aktualiserats. –
De styrande är uppenbarligen ej medvetna om vilket ansvar man tar på sig i
händelse av beslutets fullföljande.
Följande summariskt utförda skiss av ”Gästis” vill klargöra dess betydelse,
underblåsa bevaringssträvanderna och initiera till en forskning om huset som
bör ha mycket att ge.
GÄSTGIVARE
Gästgiveriorganisationen har mycket gamla anor. Tillämpningen, som inte alltid
svarade mot lagar och föreskrifter, varierade avsevärt. Böndernas skyldighet att
hålla hästar och skjutskarlar uppfattades ofta som en börda och ett risktagande
trots ersättningen.
Först på 1600-talet tycks mellersta och södra Sverige någorlunda organiseras för
kommunikationer. Särkilt betydelsefull blev 1649 års kungliga förordning, som
närmare fastställde böndernas skyldigheter att stå till disposition med skjutshåll
för de gästgiverier som efter hand inrättades.
Dalarna, som låg vid sidan om allfartsvägen – i varje fall områdena norr och
väster om Falun – syns ha fått sina första gästgiverier till nöds organiserade av
länsstyrelsen i anslutning till nämnda stadga med häradsrätterna som närmaste
förvaltningsmyndighet. (* se nedan)
Leksands gästgiveri, som åtminstone kan härledas till 1600-talet, hörde snart till
de omvittnat bättre i landskapet.
Den siste gästgivaren, August Carlsson, företog forskningar för att få klarhet om
ställets värdfolk genom tiderna.
Ett tiotal år innan rörelsen upphörde (1940) lät han texta deras namn på en tavla,
som alltjämt pryder väggen inne på matsalsverandan.
Längden, som i det följande har tillförts ytterligare ett namn och försetts med
levnadsdata etc. börjar med:
- Mäster Mattias Öhman, verksam från 1680-talet.
- Löjtnantskan Christina Öhman, död 1731.
- Länsmannen och gästgivaren Henr. Östberg, 1705-36.
Kring dessa namn är mera lättillgängliga upplysningar tunnsådda; därefter blir
materialet rikare:
-
Löjtnantskan Christina Anagria Gavelius (Biurberg).
Christina var gift med löjtnanten vid Kungl. Dalregementet, Per Gavelius.
* Landberg, s. 304
Efter dennes frånfälle äktade hon 1742 gästgivaren Hans Biurberg, som dog
1755.(*1) – Enligt uppgift skall värden ha haft rätt till 431 hästar. Han skall
emellertid 1747 bittert ha klagat över att bönderna bara släppte till 300. (*2)
Mantalslängden från 1766, daterad året innan, upptar följande personer på
gästgivargården: änkan Biurberg, hennes 2 döttrar, en måg (Carl Paqualin), 2
drängar och 4 pigor. Summa 10 personer. (*1)
-
Carl Paqualin, 1765-1775.
Carl Paqualin (f.1736, d.1775) ”kommissarie” (kronoinspektor), 1774 vice
mantalskommissarie. Föräldrar: bergsmannen i Falun Carl P och Anna Fahlborg,
bosatta i Sundborn. Inskriven 1748 vid Uppsala universitet. Gift omkring 1757
med Brita Catharina Gavelius (f. 1725, d. 1790)
År 1765 övertog han svärmoderns gästgiveri. Mantalslängden för 1766 upptar
såsom bosatta i Noret ”gästgivaren Paqvalin” och hans hustru, 1 dotter (en son
hade dött i späd ålder), 2 drängar och 4 pigor. Summa 9 personer.
Paqualin fick 1774 den inbringande och eftersökta befattningen som
”innehavare” av flottbron vid Leksand. När han avled 1775 hade han ”alldeles
nybyggt” den förfallna bron. Dess ekonomiska utbyte inses när änkan betygar att
på denna vilade en stor del av hennes timliga väl. Bron hade fr.o.m. 1705 under
c:a 50 år i tur och ordning förvaltats av 4 personer inom hennes moders släkt.
-
Brita Catharina Paqualin bodde kvar på gästgivargården till sin död 1790.
(*1)
-
Maria Euphrosyna Sernander
-
Maria var dotter till Christina Gavelius i hennes andra gifte med Hans
Biurberg, hon var med andra ord halvsyster till Brita Catharina Paqualin.
Fru Sernander, som avled under 1800-talets första decennium, var änka efter
komministern i Leksand, L.E. Sernander. (*3)
*1) Värdlängd, otr. ; Resa.. 1765, s. 167.
*2) ”Björn”: Grävskoporna hotar……..
*3) Värdlängd, otr. ; Mant.l.1805.
-
Carl Erik Sernander, 1790-talet – 1821.
På 1790-talet övertogs gästgiveriet av sonen Carl Erik Sernander (f.1769, d.
1821).
Hans moder bodde dock kvar till sin död, en bit i på det nya seklet.
Carl Erik gifte sig 1809 med den 18 år yngre prästdottern Sophia Rosenius (f.
1785) från Gagnef, som övertog gården efter makens död för att 1839 sälja den.
Om en son, Carl Erik (f. 1812), sägs att han studerar.
Gästgivare Sernander uppbar hälften av inkomsten från Leksands flottbro, en
rättighet som efter hans död övergick på änkan.
Enligt mantalsuppgift för år 1805 framgår att han hade 2 drängar och 4 pigor
samt innehade en caleche, en chaise, ett silverur och en jakthund.
För 1810 meddelas att man vid egendomen utförde brännvinsbränning med en
panna om 24 kannors rymd samt att Sernander utöver flottbroarrendet även
arrenderade ”Cappleanslönen med dess tillhörigheter” (cappelan =
komminister).
För 1821 uppger gästgivaren enligt tidens mantalsföreskrifter att han ”dricker
vin, spelar kort och nyttjar tobak”, och att makan ”dricker kaffe och nyttjar
sidenkläder”. Den skatteegendom som änkan övertog var inroterad i nr 144
Goliaths rote (Noret). Själva gästgiveriet börjar nu gå under beteckningen Noret
4; (*1)
-
Flera olika ägare, 1839 – 1857.
Vid försäljningen 1839 inköptes gården av E. Eriksson (f.1814), som varit
handlare i Falun.
År 1845 utgörs kretsen kring honom av hustrun Abrahamina Gustava (f. Groth
1813), dotter, son, fem pigor och en dräng med familj.
Ericsson skall ha kommit på obestånd varför gästgiveriet såldes på exekutiv
auktion. Köpare var två brukspatroner från Smedjebacken.
Någon tid därefter, 1850, tituleras Ericsson hemmansägare och bor med familjen
i Boda.
År 1850 utgörs de boende på gästgivargården av jungfru Brita Backström
(f.1801). Här bor även hennes måg, Erik Gustaf Bergstrand (f.1819), med hustru
Gustava Petronella och tre barn samt en dräng med familj och två pigor.
Enligt uppgift skulle Bergstrand ha arrenderat fastigheten av de två
brukspatronerna.(*2)
*1) Värdlängd, otr. ; Mant.l. 1795, 1805, -10, -21, -30, -35.
*2) ”J(oel) B(ernhol)m”: Kring 300 årig……… ; Mant.l.1841, -45, -50.
År 1854 är med visshet handlanden Carl Johan Simplicius Nyberg (f.1818)
etablerad som gästgivare och ägare av Noret 4.
Hans närmaste utgörs av en jämnårig hustru, en son, två döttrar och svärmodern
”enkefru löjtnantskan” (f. Engström 1794).
Vidare förekommer en pupill, mamsell C.C. Sohlberg (f.1799), en piga och en
arbetskarl med familj.
Nyberg sålde gästgivargården och flyttade på 1850-taletsslut till nyförvärvade
Övermo 3 (en gång tillhörig J.A. Cornéer), där han drev den med denna gård
förenade garverirörelsen.
1869 flyttade hela familjen till Nordamerika i samband med konkurs och
exekutiv auktion. (*1)
-
Johan August Hammarström, 1857 – 1898.
Ett stort namn i Gästis historia är J. A. Hammarström. Med skicklighet och
framgång drev han rörelsen under rubricerade tid, d.v.s. i det skede när
Dalaturismen föddes.
På 1870 – 80 talen hade nyöppnade ångbåtsleder och järnvägslinjer gjort det
betydligt lättare för nyfikna stadsbor och andra sörlänningar att ta sig upp till
Siljansdalen. Gästgiveriets stora betydelse som skjutshåll och oas för
neddammade, trötta och hungriga resenärer började lida mot sitt slut. Ett nytt
klientel hade uppstått – ett klientel som reste för nöjes skull.
Det var närmare bestämt 1876 som persontrafiken på Siljan blivit en faktor att
räkna med. Då inledde nämligen två konkurrerande ångbåtsbolag täta turer längs
sjösystemets hela farbara längd. Att den blygsamma ångbåtstrafiken som fanns
dessförinnan dock hade betydelse som komplement till landsvägstransporterna
visar följande siffror från 1875.
– Det bör först sägas att de söderifrån kommande resenärerna i allmänhet
färdades på landsvägen Falun – Ål, varifrån båten förde dem vidare norrut och
vice versa. (*2)
– Alltnog, antalet skjutshästar som utgick från Helgbo gästgiveri i Ål var 2.262
st, från Leksands gästgiveri något mindre, 2.079 st. och från Utby gästgiveri i
Rättvik socken endast 1.251 st. (*3)
*1) Mant.l. 1855; Husf.b. 1857-67, 1868-78; PM ang. Övermo, otr.
*2) Värdlängd, otr.; Blom, s.94 ff.
*3) Berg, muntl.
Att centralorten Leksand har lägre siffra än den oansenliga Helgbotrakten skulle
alltså möjligen bero på att sjötrafiken övertagit en del av transporterna.
J. A. Hammarström (f.1822, d. 1899) var bördig från Nora.
Hans familj bestod vid ankomsten till Leksand av hustru Augusta (f.1819), tre
döttrar, en son och en svärmoder. Kretsen skulle utökas med ytterligare tre
döttrar. Tjänstefolket utgjorde vid denna tid – 1860 - av 4 pigor och en hållkarl
med familj.
En av Hammarströms flickor, Sigrid, gifte sig med sedermera kände
landsfiskalen i orten, Axel Thorell, tillika förgrundsfigur i Leksands sparbank.
Han upplät sedermera sitt pampiga hus i Noret (f.d. Brahammars bruksherrgård)
till banken, som i sin linda haft ett blygsamt utrymme i bottenvåningen.
Thorells barn har det begynnande seklets Leksand i färskt minne och vårdar i
synnerhet den muntliga traditionen kring morföräldrarnas gästgiveri. (*1)
-
Amalia Carlsson, 1899 – 1910.
Från 1899 till sin död 1910 innehades stället av den populära fröken Amalia
Carlsson, som hade haft det stora hotellet i Linköping. Hon blev snart ”bekant i
hela Sverige som Leksands oförglömeliga gästgivarmor”. Under hennes tid
utvidgades och moderniserades utrymmena och tillkom kompletterande
byggnader. Huvudbyggnaden fick i stort sett sitt nuvarande utseende i detta
sammanhang. Bland personalen omtalas särskilt värdinnans högra hand, fröken
Mård, som varit med från Linköpingstiden. (*2)
-
August Nylén, 1910 – 1920.
Efter föregående ägarinnas frånfälle var kronofogden Anders Nylén från Linde
värd och ägare fram till sin död 1920. Denne var f.ö. innehavare av Fiholms
gods i Södermanland. Tidvis utövades värdinneskapet av fröken Mård, som
skulle bli stället trogen fram till 1933. (*3)
*1) Mant.l. 1860, -65, -70; Sjöström, muntl.
*2) Forsslund, del I, bok 9 (Leksand), s.60; Carlsson, Elin; muntl.
*3) Carlsson, Elin, muntl.
-
August och Elin Carlsson, 1920 – 1940.
Kronofogde Nyléns systerson August Carlsson (ej släkt med Amalia C.) övertog
nu etablissemanget och skötte det tillsammans med sin fru Elin.
Det var ungefär vid denna tid som rörelsen började kallas hotell Leksand, något
som emellertid aldrig slog igenom.
August var egentligen lantbrukare och hade varit förvaltare hos ”furst Wedel” på
Stora Sundby samt arrenderat eller ägt egendomar som Tustrup och Stensholm i
Södermanland och Stenstorp i Östergötland.
Efter en lyckosam period – märkligt nog utan någon hårdare konkurrens med
övriga hotell, alla hade sin trogna kundkrets – slog man igen 1940. Man behöll
emellertid ett avlägset annex, Allévillan, där värdparet inrättade ett vackert hem
samt för en kortare tid bedrev pensionatsrörelse, ( gästerna åt på intilliggande
Lindbergs pensionat).
August Carlsson avled 1947, medan fru i högönskelig välmåga alltjämt bebor
sitt hus. Vältaligt berättar hon minnen från Gästis sista värdskapsperiod, om
ruljangsen, tjänstefolk och gäster.
Under det första decenniet hade makarna pendlat fram och åter till Stenstorp,
som släpptes 1932.
På Gästis hade man en särskild föreståndarinna – i början var det en fröken
Balkenhausen.
Många olika byggnader ingick i rörelsen, man hade t.o.m. lantbruk och höll bl.a.
3 hästar. I takt med tiden anskaffades 1932 en personbil (”Oakland”) som
komplement.
Det krävdes stor personal på uppemot 40 personer, en siffra som vintertid sjönk
till 30.
Ungefär samtidigt som fröken Mård slutade på 30-talets början slutade även
kassörskan fröken Hallqvist, som ersattes av Inez Andersson. Vaktmästare Bratt,
omtyckt av gäster och personal brukade köra flakvagnen till stationen, medan en
annan vaktmästare Erik Eriksson hade mest att bestyra inomhus.
Majs Anna och Hilma var städerskor och i matsalen tjänstgjorde t ex. Ingeborg
samt ett gift par som hette Dahlgren.
De unga notarierna som både arbetade och bodde i Tingshuset intog förresten
sina måltider på Gästis för ett pris av 3 kronor om dagen. (*1)
*1) Carlsson, Elin, muntl.
-
Kommunen nuvarande ägare.
Sedan kommunens förvärv 1940 kom byggnaden till användning för de mest
skiftande ändamål.
I två och ett halvt år under kriget var här fältpolisskola. Mannarna sov på britsar
i matsalen och använde salongen som sällskapsrum. I närliggande annex bodde
officerarna.
Så småningom ryckte kommunalkontoret in med någon avdelning. Vidare har
huset upplåtits för skolbespisning, yrkesskola, kursverksamhet, väveri – och
konstnärsaktiviteter, t.o.m. läkarmottagning. (*1)
Ett par smålägenheter har inrättats högst upp för permanenta hyresgäster.
I nästan ett år har byggnaden nu (februari 1974) stått tom och ouppvärmd i
väntan på sitt öde.
*1) Carlsson, Elin, muntl.
KRING GÄSTIS – SETT OCH SAGT GENOM SEKLERNA
Utan tvekan har Leksands gästgiveri med sin belägenhet i socknens knutpunkt,
utöver resandeservicen, även haft stor betydelse för bygden som förmedlare av
kontakter, idéer, impulser m.m. Snart sagt de flesta resenärer, som genom
seklerna besökt Noret, torde ha stiftat bekantskap med gästgiveriet.
Här följer ett axplock av skildringar som berör stället och bevisar dess historiska
rangställning:
Arosénius
Vid sida om Abraham Hulphers och Karl Erik Forsslund räknas Fredrik
Reinhold Arosénius (1860-1870) som en av de främste av Dalarnas topografiska
författare. Han prästvigdes 1841 och erhöll avsked från ämbetet redan 1857. Han
ödelade sin prästerliga bana och sitt liv genom alkoholism men visade under
friskare perioder både värdefulla och vinnande egenskaper.
Det stora verket ”beskrifning öfver Provinsen Dalarne” (Falun 1862 – 68) har
givit honom ett aktat namn. 1 )
Arosénius rader om gästgiveriområdet får inleda:
” Av gammalt hölls ock en allmän folkfest vid kyrkan under den då sedvanliga
marknaden på Petri och Pauli dag. Allmogen har nämligen på denna dag från
urminnes tider firat sin kyrkoinvigning och aposteln Petrus ansågs under den
katolska tiden som kyrkans skyddspatron, varför ock hans nyckel ännu i dag
bibehålles i sockensigillet.
Vid detta tillfälle hölls icke blott gudstjänst, utan ock allmän kommunion, men
den sistnämnda avskaffades dock såsom ett vid sådant tillfälle opassande
missbruk.
Gudstjänsten bibehöll sig dock, och vid dess slut öppnades marknaden, som var
talrikt besökt. På den rymliga kyrkvallen och vid gatorna kring gästgivaregården
voro då många bodar och stånd uppslagna, där handlande och hantverkare från
städerna hade god avsättning”. 2 )
1) Boethius: Daniel Edvard B. ...;
2) ( Arosénius), del. I, häfte 2 (Leksands sn), s.37
Carl von Linné, den förnämsta representanten för 1700-talets nyfikenhet och
forskarnit, kom aldrig till Leksand under sin Dalaresa 1734. Det gjorde
emellertid år 1754 hans lärjunge Anders Tidström, som – ehuru han ej nämner
det –säkert kom i kontakt med bebyggelsen på kyrkudden.
Avsikten med resan var att skaffa mineraler till Lovisa Ulrikas naturaliekabinett
på Drottningholm. 1)
Hülpers, 1757.
Bland de första som lämnar en fyllig beskrivning av den aktuella miljön hör den
noggranne observatören Abraham Hülpers som 3 år efter Tidström, 1757, företar
sin omfattande resa i Dalarna.
”Marknaden tog sin början så snart gudstjänsten var slutad.
Allmogen samlades i myckenhet till det vanliga stället omkring GästgivarGården, där handeln skedde. Här voro flere små bodar och stånd. Någre
Handlanden från Falun och Borås, tillika med åtskillige Hantverkare från
Städerna, hade god avsättning.
Grovt kram, såsom Fris, Rask, Flanell m.m. Hattar , Skinn, Rep och
Sadelmakare-Arbete, köptes nu mest. Men i synnehet var största avgång för
dem, som sålde Bröd och Våt-varor.
Emot afton begynte Folket skingras, som hittills förorsakat mycket trängsel, men
nu blev deras största nöje, att på flere ställen börja sina danser.
Dansen på Marknads-platsen räckte ifrån afton klockan 6 till morgonen. Man
räknade ibland 50 till 70 par i samma dans, vilka kommo nu fortare, nu åter i
långsam rörelse, allt efter Spelmannens musik: men då han tystnade, blevo de
stilla stående, eller ock gingo i kring tills han rörde spelet, då deras särledes steg
och hoppningar åter började. Ungdomen utgjorde största antalet av dessa.
Kullorna dansade i Livstycken, och Karlarne i Blå tröjor. Ibland sågos många
små barn dansa särskilt inom de störres ringar. Allt gick stilla till, men glädjen
blev något högre mot slutet.
Sand-jorden blev nu så upptrampad, att den stod som en rök i vädret.” *2
*1) Tidström, s. 46.
*2) Hülpers, s. 107 f.
Adelswärd – Gahn, 1765.
Med Hulpers dagbok I packningen gjorde 1765 de vetgiriga unga männen Johan
Isac Adelswärd samt Johan Gottlieb, Henric och Hans Jacob Gahn en rundresa I
Dalarna. Självständigt och utan att upprepa Hulpers gör man sina iakttagelser,
som resulterade i en dagbok.
Omkring den 13 augusti tog man nattkvarter i Leksands gästgivaregård hos
kommissarie Paqualin.
Gästerna berättar att denne till frukost förplägade dem med ”abborrar inlagda
som lax och ål, vilka smakade oss väl. De flesta utav resesällskapet hade aldrig
ätit sådan mat, varföre vi tyckte det kunna annoteras”. För denna anrättning stod
sannolikt hustru Brita Catharina Paqualin, f. Gavélius.
Man hade intagit aftonmåltid i prostgården vars herre, teol. Dr. Johan Nordman,
tillfälligt var bortrest till Stockholm i egenskap av riksdagsfullmäktig. Som värd
fungerade pastorsadjunkten Todénius.
Skolmästargården alldeles intill gästgiveriet beboddes vid denna tid av Erik
Agorélius (f.1709, d.1766) med hustru och 6 barn under 15 år. Han hade varit
skrivare i stora Daldansen 1743 och var känd som en kraftbjässe: bar utan
svårighet en halvtunna råg under vardera armen. Det finns också noterat att han
1749 skaffat 27 ympar i trädgården som gränsade till Paqualins. *1)
Schmidt, 1799
Johan Wilhelm Schmidt, conrektor vid Tyska lyceet i Stockholm, reste i Dalarna
1799. Han for till trakten av Bergsängs backar endast för utsiktens skull.
Medresenär var konstnären Carl Gustaf Gillberg, som försåg Schmidts bok med
akvatintgravyrer, därav från Leksand ”Vid Sjugareby i Dalarne”.
Säthersdalen, Båtsta och Bergsängs backar blev efter Schmidt och Gillberg
klassiska utsikter, som går igen i beskrivningar hos många resenärer.
Schmidt säger bl.a. ”Den nuvarande prästen i Leksand är prosten Fant, en man
av stor lärdom, som särskilt gläder sig åt när främlingar tar in hos honom.
*1) Resa…1765, s. 22-24, 166 -167
Tyvärr kunde vi inte begagna oss av denne mans gästfrihet, då vi först hörde
talas om den, när vi redan hade passerat Leksand, då alla undrade över, att vi
inte tagit in hos herr prosten, fastän man på platsen har en mycket bra
gästgivargård. *1)
Arndt, 1804
Dåvarande svenske, sedermera tyske medborgaren Ernst Moritz Arndts
Resebeskrivning av år 1804 är framförallt en lovsång av Dalkarlen.
Denne lämpade sig att ställa som motsats till de livegna i författarens hemland,
det svenska Pommern.
Arndt var när resan företogs i tjänst hos Gustaf IV Adolf och ivrade för att hans
fädernebygd även i fortsättningen skulle höra samman med Sverige.
Han skriver om besöket i Leksand bl.a.… ”Klockan halv 9 anlände jag till
gästgivaregården, där jag blev mottagen av en tjock, mycket artig värd och en
ännu tjockare och artigare värdinna, som undfägnade mig väl och sedan
beledsagade mig till älven, vilken inte långt härifrån faller ut i Siljan”. (Det bör
alltså ha varit Carl Erik Sernander och hans moder Maria Euphrosina).
”Leksand är en stor, vacker by samt även en namnkunnig marknadsplats.
Prosten och kyrkoherden i detta pastorat, det största i Dalarna, bor högt över
älven, men hans komminister har ett ännu vackrare boställe med ett litet vackert
hus, då kyrkoherden däremot har tre stora byggnader.
Den vackraste sidan är dock en krökning av strömmen, bakom en med björkskog
beväxt höjd….
Den 16 juni reste jag från Leksand till Falun. Vid Leksand var jag härbärgerad,
åt väl och betalade lite…” *2)
Linnerhielm, 1807.
Tre år efter Arndt kommer riksheraldikern och grafikern Jonas Carl Linnerhielm
på besök.
Från vistelsen emanerar den rätt bekanta gravyren med utsikt över älven,
flottbron och Noret sedd från Övermosidan.
*1) Hedlund, s. 38 f. (Schmidt, Johann Wilhelm: Reise durch einige
Schwedische Provinzen. Hamburg 1801).
*2) Hedlund, s. 43 f. (Arndt, Ernst Moritz: Resa genom Sverige år 1804. Andra
delen. (Översättning). Carlstad 1807).
Bilden kan uppfattas som en introduktion till något av det han har att berätta:
”… och på en udde, vid vilken sjön Siljan meddelar älven sin klara bölja, visar
sig prästegården, eller bostället för detta hederliga pastorats själaherde.
Över dess byggnader reser sig kyrkan med ett utkrusat torn och åtföljt av sin
klockstapel. Utom allmogens i kyrkobyn ovanligen mycket kringspridda stugor
och byggnader ses där åtskilliga bättre boningshus, som formera en liten
köping…
Bland dessa byggnader är ock gästgivaregården, nu tillhörig traktören herr
bokhållaren Sernander, som med sin gamla moder berömligt hushåller” (det var
tydligen dessa två som även Arndt träffade) ”och äger oskrymtad aktning, hos
ortens invånare försitt hederliga väsende och uppförande, hos främmande för
den ordning som råder i huset.
För övrigt bor här även köpmän och andra ståndspersoner; till vilka även
församlingens klockare kunna räknas…
Från det lilla trekantiga torg, varvid gästgivargården är gingo vi ned till
prostgården…” *1)
Von Schubert, 1817
Fr. Wilh. Von Schubert, som var i Leksand 29 sept. till 1 okt. 1817 och har en
hel del att säga om bygden, snuddar vid gästgiveriet.
Under snöväder anlände han norrifrån och uppsökte påföljande morgon prosten
Mellgren där han kvarhölls hela dagen.
”På vägen låg rimfrost; men den starka blåsten hade om natten skyddat säden för
frost. Byn vari gästgivargården ligger, heter Noret, där man även finner kyrkan
och prästgården, vilkas läge är ganska pittoreskt i Siljans grannskap”. *2)
Engström, 1834
Journalisten, läkaren, skogsspekulanten (grundaren av Kalmartidningen
Barometern) m.m., Jon Engström, styrde kosan mot Dalarna 1834 och torde
framstå som en av de elakaste och skarpsyntaste resenärerna genom tiderna.
Att han var särskilt kritisk mot allt som hade med Mora att göra berodde väl på
att han reste i koleratider och att det pass han hade att visa upp inte ansågs vara i
riktig ordning, varför han från denna ort fick färdas på fångkärra till Leksand.
*1) Hedlund, s. 45 (Linnerhielm, C.J.: Bref under senare resor i Sverige.
Stockholm 1816).
*2) Hedlund, s. 49 (von Schubert, Fr. Wilh.: Resa igenom Sverige etc. åren
1817, 1818, och 1820. översättning. Bd 3. Stockholm 1825).
Den som skjutsade honom var Snes Anders Andersson från Garsås, som i
reseanteckningarna framställs i helfigur.
”Då jag från kyrkan återkom till gästgivaregården och där hade spisat middag,
varseblev jag att en myckenhet folk hade samlats omkring mitt åkdon där nere
”för att få se rymningen”, och med vämjelse anmärkte jag nu, som förut under
resan från Garsås, detta själlösa gapande (likväl erkännes i Dalarna att folket i
Leksand är bättre än i de flesta andra församlingar) vilket är lika odrägligt som
att se äldre personer sova med vidöppen mun”.
”En ödelagd boning med tomma fönstergluggar, och själlöst gapande människor
äro andliga rutiner som isa i mitt hjärta.”
”Jag tänkte på Victor Hugos ‘Dödsfånge’, och skulle nästan ha velat vara
brottsling för att få erfara ett riktigt själslidande.”
Jag gick ner i avsikt att studera hopen; men betedde mig oklokt därvid; ty i
stället för att se bedrövad ut, sprang jag upp i kärran med för mycket raskhet. ”Å
fan” – sade nu folket – ”det är ingen rymning”, och därmed gingo en del bort,
och några skalkar drevo gäck med fader Snes för hans” magra förtjänst på den
fångskjutsen”. *1)
Andersen, 1849
Ingen mindre än H. C. Andersen bodde på Gästis Sommartid 1849. Vistelsen
ingick i en Sverigeresa, som resulterade i den år 1851 utgivna ”I Sverrig”.
Andersen meddelade sina upplevelser till den framstående danska konstnären,
prof. Wilhelm Marstrand, som blev helt betagen och under två år for upp till
Leksand för att uppleva folklivet i bygden.
Resultatet blev ett antal fina studier – och kronan på verket den stora målningen
”Sommarsöndag vid Siljan”, 1853, (kyrkbåtarna anländer till trakten av
Barkdalen).
Diktaren och målaren har tillsammans gjort mer än de flesta för att göra
Leksands midsommar känd och locka besökare till den.
Den lilla historia författaren var med om på gården citeras ofta och omtalas
alltjämt med stolthet av Leksandsborna.
”….Jag bodde i gästgivargården och måste bekänna, att mitt danska språk lät
mycket främmande för dem alla ; jag bröt då på svenska, och flickan i
gästgivargården försäkrade, att hon förstod mig bättre än i fjol förstått
fransmannen, som talade franska till henne.
*1) Hedlund, s. 66 (Engström, J. Resa genom Södra Lappland, Jemtland,
Trondhem och Dalarne år 1834; Sednare. delen. Om Trondhem och Dalarne.
Calmar 1836).
Som jag sitter på mitt rum kommer värdinnans lilla dotterdotter in, ett näpet litet
barn, som var förtjust över att se min brokiga nattsärk, min skotska pläd och
kappsäckens röda saffian.
Jag klippte i hast ut till henne av ett ark papper en turkisk moské, med minareter
och öppna fönster, och hon störtade lycksalig iväg.
Litet efteråt hörde jag att man talade ivrigt och högt uppe på gården, och jag
hade en aning om att det gällde min urklippning.
Jag gick sakta ut på balkongen och såg nere på gården mormor stå och med
strålande ansikte lyfta mitt klipp högt i vädret.
En hel skara dalkarlar och dalkullor stod runt omkring, alla i konstextas över
mitt verk, men ungen – den lilla välsignade ungen – skrek och sträckte upp
händerna efter sin lagliga egendom, som hon inte fick behålla, för den var alltför
fin.
Jag listade mig in igen, högst smickrad och uppmuntrad, men om ett ögonblick
knackade det på dörren, det var mormor; hon kom med en hel tallrik full av
pepparkakor. ”Jag bakar de bästa pepparkakorna i Dalarne”, sade hon, ”men de
har gamla mönster från min mormors tid; herrn, som klipper så bra, skulle han
inte kunna klippa oss några nya mönster!”
Och jag satt hela midsommaraftonen och klippte formmönster till pepparkakor:
nötknäckare med riddarstövlar, väderkvarnar, det var både mjölnare och kvarn
men i tofflor och med dörr på magen, och dansöser, som med det ena benet
pekade mot sjustjärnan.
Mormor fick dem, men dansöserna vände hon upp och ner på, benen sparkade
för högt för henne, hon trodde att de var enbenta och trearmade. ”De ska bli nya
mönster!” sade hon, ”men de är svåra”.
Jag hoppas att jag i Dalarne lever kvar i nya fasoner av pepparkakor. *1)
I ett försök att identifiera personerna kan värdinnan, d.v.s. ”mormor”, ha varit
Brita Backström (f.1801), vars dotter, Gustafva Petronella (f.1824), var gift med
Eric Gustaf Bergstrand (f.1819). Den lilla flickan var sannolikt ett av deras tre,
på 1840-talet födda barn. *2)
*1) Hedlund, s. 80-84 (Andersen, H. C. : I Sverrig. 1851; I svensk översättning
av Tage Aurell: I Sverige, Stockholm 1944)
*2) Se sid 5.
dÉrizzo, 1864
Till den brokiga blandningen av gäster sällar sig den italienske greven,
sedermera markisen dÉrizzo, som bodde på gästgivargården i november 1864.
”Han skulle gifta sig med Daniels Margret från Hjortnäs och var nu i Leksand
för att ta ut lysning.
Prosten Hwasser vägrade eftersom greven var katolik.
Efter ett lynnesutbrott av den temperamentsfulle italienaren gav dock Hwasser
med sig och därigen blev Daniels Margret så småningom en respekterad medlem
av den italienska högaristokratin, efter makens död ägare och skicklig förvaltare
av jättestora egendomar vid adriatiska havet, och mor till två markiser och fyra
markisinnor!” *1)
Du Chaillu, 1870-talet
Paul Du Chaillu var en fransk-amerikansk upptäcktsresande, som till en början
hade sitt intresse inriktat på Ekvatorialafrika och gorillorna, som han skrev flera
böcker om.
På 1870-talet bytte han klimat och uppsökte de nordiska länderna under flera
resor – tillsammans vistades han i dem i nära fem år. Detta resulterade i en år
1881 i London utgiven reseskildring, som översattes till flera språk och fick stor
spridning.
Leksand, som författaren besökte flera gånger, ägnas stort utrymme.
När Du Chaillu första gången kom till orten var gästgivargården alldeles
fullbelagd av svenska resanden.
Han hade dock ett anbefallningsbrev från landshövdingen till den betydelsefulla
storbonden Bröms Olof Larsson, som bodde i närheten. När denne fick reda på
Du Chaillu´s belägenhet erbjöd han honom utan vidare ett rum på Brömsgården
och hjälpte honom t.o.m. personligen med bagaget. *2)
Oscar II:s Leksandsbesök, 1875
Leksand har flera gånger genom tiderna haft kungabesök.
Säkerligen har därvid kyrkvallen, prostgården och gästgiveriet haft samma
nyckelroll som under tre augustidagar 1875.
*1) J(oel) B(ernhol)m: Kring 300-årig…;
*2) Hedlund, s. 106 f. (Du Chaillu, Paul B.: The land of the midnight sun.
Summer and Winter journeys through Sweden, Norway, Lapland and the
Nothern Finland. London 1881; -Sv. Uppl.utg. 1881-83).
Då hedrades orten av Oscar II, drottning Sofia och kronprins Gustaf, som
kommit i sällskap med den tyska furstefamiljen av Waldeck, bestående av
fursten, Georg Victor, samt prinssessorna Pauline, Maria och Emma. Vidare
ingick hovfolk samt en betjäning på 20 personer.
Området var klätt i festskrud med äreport, eklärerat etc.
Det hela blev en stor folkfest enligt samtida skildringar. En tidningsillustration
efter skiss av C Gellerstedt, utförda från Gästis med kyrkan i bakgrunden, visar
de kungliga ekipagen passera under den värdiga triumfbågen, som var uppförd
av granrisklädd trästomme krönt av bokstäverna ”O”, ”S”, en krona och fanor.
Gellerstedt var apotekare i orten och hade dessutom formgivit porten.
Det stora sällskapet anlände i sina vagnar sent en lördagskväll.
Flottbron och vägen upp till kyrkvallen var kantad medbengaliska eldar och
fackelbärare.
Åtskilliga hus, inklusive Gästis, var illuminerade. De höga gästerna
inkvarterades på olika ställen: I prostgårdens manbyggnad, som tillfälligt
utrymts på prostfamiljen Hanngren, bodde kungen, drottningen och de tyska
prinsessorna, i komministergården fursten och kronprinsen. Herrarna intog sina
måltider på Gästis medan drottningen och prinsessorna åt i prostgården dit
maten burits från sistnämnda ställe. Uppvaktningen bodde bl.a. på gästgiveriet
och hos kapten Ros på Övermo gård.
På söndagen, sedan konungen talat till folket på kyrkvallen, bevistades
gudstjänsten i kyrkan i vilken 7.000 personer skall ha befunnit sig.
Kungligheterna gjorde därpå en ångbåtsfärd Mora fram och åter med besök i
kyrkan och Utmelandsmonumentet varefter dagen avslutades med en stor supé
på Leksands gästgivaregård. Dess traktör vid denna tid var J: A: Hammarström.
På måndag förmiddag anträdde sällskapet återresan i sina vagnar. *1)
Cassels
Familjen Cassel får representera de många utsocknes som kom att uppfatta
Leksand som ett andra hem dit man ständigt återvände för att finna lugn och ro.
Det började med grosshandlare Oscar från Stockholm, som reste upp med sin
familj 1884.
Traditionen fortsatte med hans son, nationalekonomen Gustaf, och i sin tur av
dennes son, vice talmannen Leif.
*1) Vall: Kungabrevet, otr.; Dalpilen 21/8 1875.
Under drygt 60 år kom man att vistas på olika ställen i endera hyrd eller egen
boning.
Det kunde vara Knubbgården i Åkerö, hus i Tällberg och Tibble samt
gästgivaregården och Allé villan i Noret. I sina minnen har såväl Gustav som
Leif kärleksfullt omfamnat miljön.
I sitt slag är uppkomsten och utbredningen av detta slags Leksandsfolk – som
numera har stor betydelse för bygden – väl värt ett närmare studium.*1)
Kulturellt centrum vid sekelskiftet
Det var Siljansdalens folkliv, historia och natur som attraherat tidiga
”nöjesresenärer” och som låg bakom den på 1800-talets slut framväxande
egentliga turismen.
Konstnärer och andra kulturpersoner, som ju tidigt insett Leksandsbygdens
charm och möjligheter till skapande, drog i ökat antal hit upp. För dem kom,
särskilt under sekelskiftet, gästgivargården att bli en samlings –och relikpunkt
och i många fall dessutom första steget till bosättning i bygden.
Redaktör Sven Svenerman i Noret har i artikelform tecknat konturerna av denna
koloni:
Under 1800-talets senare hälft märks bland gästerna, utöver den redan nämnda
Marstrand, sådana namn som Carl Erik Källström, Olof Arborélius, Fritz von
Dardel och Gustaf Th. Wallén. Den sistnämnde hade under studietiden
föredragit en fotvandring i bygden och 10 år senare återvänt för att slutligen reda
sig en präktig timmerborg i Åkerö by där han fick sällskap av Ivar Nyberg och
Harry Schubert.
Emerik Stenberg, som rekreerat sig i Siljansbygden 1894 för att senare bli
verksam i Leksand, mötte sin blivande maka på Gästis. Som nygifta flyttade de
1905 in i en egen gård med ateljé i Ullvi by.
Målaren och samhällsförbättraren Gustaf Ankarcrona är den man mest
förknippar med kretsen på gästgivargården. Han spelade ju en stor roll i bygdens
kulturella liv som målare, arkitekt, hembygds –och hemslöjdsivrare, drivkraft
bakom ungdomsmöten och andra sammankomster etc. *2)
Ankarcrona hade så småningom flyttat till Holen i Tällberg men syntes ofta på
Gästis dit han körde själv med den vita Blanka som dragkraft. Rekordfarter lär
ha noterats på den c. 12 km långa sträckan Tällberg – Noret. *3)
*1) Hedlund, s. 144-50. (Giöbel-Lilja, Sigrid: Gustaf Cassel. En livsskildring
1948; Cassel Gustaf: I förnuftets tjänst. En ekonomisk självbiografi. Del I.
1940).
*2) Svenerman, Sven: Gästis kultur.
*3) Melander o. Östlund, muntl.
Andra konstnärer som tillhörde kollonin var Paul E Graf, J. Ullman, Lilly
Segerdahl, L. Sager Nelson samt i periferin Georg Pauli, Anna Nordlander,
Gustaf Cederlund och C. E. Törner.
En bevarad gästliggare från denna blomstringstid förmedlar ett levande intryck
av atmosfären: ”..Den 24 juni 1899 anlände författaren Verner von Heidenstam,
den 1 juli samma år skrev artisten Paul E. Graf in sig och dagen därpå Ingrid och
Sten Ankarcrona från Rusa.
Den 9 juli var ankomstdag för Marie Anne, Ebba och Carry Taube och den 16
juli för artisten Emerik Stenberg .
Den 9 augusti skrev L. Sager Nelson, med titel artist, in sig och samma dag även
Gustaf Ankarcrona. I september kom Ivar Nyberg och G. Th. Wallén.
I januari året därpå återkom Paul Graf och denna gång har han Georg Pauli i
sällskap, i juni inledde Emerik Stenberg och Ivar Nyberg ännu en målarsejour i
bygden och den 11 juli kom författarinnan Laura Fittinghof som gäst”…
1901 kan man notera en fransk målare och en engelsk skulptris samt de
inhemska målarna Gustaf Cederlund, Anshelm Schltzberg och Algot Zetterström
från Sala samt skulptören Agne Sandberg”. *1)
Att man trivdes intygar Marika Stiernstedt när hon julen 1908 skrev ett av sina
första brev till Ludvig Nordström:
”Vi hade rest upp till Leksand, det glada ljusa, där gästgivargården invid
kyrkallén med fröken Carlsson som gammaldags husmor bjöd på ett mottagande
i hjärtligaste lantliga stil och överflödande matbord”. *2)
Karl Erik Forsslund, upphovsman till Dalarnas monumentala landskapsskildring
”Med Dalälven från källorna till havet”, vistades gärna här tillsammans med
målarna. En av Ankarcronas närmaste vänner, kompositören Hugo Alfvén, som
skulle bli bofast i Leksand och med sin musik bidraga att sprida glans över
bygden, räknades tidvis till gästerna. *1)
Författaren Johan Nordling bodde på Gästis innan han slog sig ner i Skedbergs
by. Han skrev nyckelromanen ”Siljan”, som utgavs 1907 och mottogs med
översvallande lovord.
*1) Svennerman, Sven: Gästis-kultur.
*2) J(oel) B(ernhol)m: Kring 300-årig…;
Denna märkliga bok, som berör Leksand, gästismiljön och dess främste
representanter, fångar upp något av den stämningsvåg av ljus framtidstro, som
besjälade landskapet och riket vid denna tid och som särskilt kom till uttryck på
ungdomsmötena. *1)
Diktaren Erik Axel Karlfeldt gjorde som yngling upptäcktsfärder till fots uppe i
Siljansdalen. Han kom snart åter i sådan kontakt med bygden via Ankarcrona
och Gästis att han senare uppförde sin gård Sångs i Sjugare by. *2)
En tjusande skildring av konstnärslivet i Leksand ger Elsa Hammar-Moeschlin i
sin bok ”Hjärtat och paletten” 1937.
Efter studier i Stockholm, och för Christian Krohg i Paris kom hon 1907 till
Leksand där hon blev kvar till 1914, då hon följde med sin schweiziske make,
författaren Felix Moeschlin, till hans hemland, (han var bl.a. författare till
Leksandsromanen Amerika Johan):
Efter ankomsten till Leksand senhösten 1907 hade hon i Noret inrättat ateljé och
bostad i ett rum och kök.
”… Middag och kvällsmat åt jag liksom de flesta på Gästis. Konstnärer hade hos
den gamla, hederliga fröken Karlsson, som regerade där, så att säga
förstfödslorätt. Man träffades där vart mål och åt för en billig penning av alla
hennes goda rätter.
Sågo vi därför alla så friska och välmående ut, och voro vi därför så glada?
Ingen svalt. Hade man en månad inga pengar i kassan, så fick betalningen anstå.
Jag vet några som levde året ut på kredit hos henne. Fick hon någonsin betalt av
dem eller ej? Det fick man aldrig veta.
Hon satt bara myndig och rund med två svarta taxar vid sitt bord och regerade
sin värld och ofta konstnärernas med därifrån.
Fick portieren ibland en örfil, så visste man, att han två timmar senare fick en
cigarr. Var det hennes metod att kunna behålla tjänarna i decennier?
Och en fästman hade hon, som kom och hälsade på några gånger om året. ---Då
stod det sprit på hennes bord, men som hotellet inte hade rättigheter, serverades
den i en kaffekanna.
Vi voro alla mer eller mindre beroende av henne och hennes omdöme om oss
som människor.
Tavlorna förstod hon sig inte på, men hur många försäljningar ordnade hon inte
upp bara genom att säga åt sina gäster: `Ja si hos den måste direktören titta in,
han har minsann saker, som duga att se på, och hos den måste grosshandlaren gå
förbi, innan allt blir sålt!`
*1) Hedlund, s. 176 f.
*2) Svenerman, Sven: Gästiskultur.
Genom att man åt där, fick man både kunder och beställningar. Undra på att vi
åto mycket! Och hon å sin sida var stolt att ha konstnärerna till gäster. Det drog
folk, det gjorde reklam.
Där var samlingsplatsen för hela Leksands blommande dalkultur. Dit kommo
målare, författare, poeter, etnografer och alla andra, som mer eller mindre voro
besatta av den så kallade dalflugan, och fast Paris var långt borta, så felades ej
inslag av en viss Montparnasse-erotik.
På julen voro vi alla som en stor familj inom den nyrenoverade gammelstugans
väggar.
Ankarcrona, fröken Karlssons speciella skyddsling, hade nyss med smak och
omsorg fått den färdig.
Över mossdiktade timmerstockar hängde vepor. Runt om på hyllorna stodo
tennkrus, brännvinstroféer och snidade spann.
I fönstrens blyramar skimrade gamla rutor i alla regnbågens färger.
Bänken med sin massiva tretumsplanka satt som fastvuxen vid väggen.
Handstöpta ljus rykte i stakar, medan smidda björklöv darrade bland tuppar och
krumelurer.
Spisen med björkvedsbrasan, där den vita barken fräsande drog ihop sig av
hettan, var likt en hälsning från fordomtida, när man huttrade av kölden utanför
klev in genom dörren.
Spelmännen stodo uppe på bänken i hörnet. Fiolen gnällde, psalmodikon
gnisslade, och gubben, som filade därpå, stampade monotont takten med högra
foten..” *1)
De sista decennierna
När Fredrik Böök 1924 kom till Leksand var det mitt i dyningen efter en
spelmansstämma som hållits på Paradplatsen föregående dag:
”.. På gästgivargårdens veranda fördes högröstade samtal, och jag kunde inte låta
bli att höra en i triumf utslungad replik: `Såg du i går, hur jag körde ut dem som
dansade Jazz? Det skulle du ha sett!`
Säkerligen var det en majestätisk scen, en sinnesbild av den ärelösa
modernismens utdrivande från Dalarnas heliga mark; men jag hör till de
klentrogna, och är icke säker på handlingens riksfrälsande innebörd – jag kan
icke låta bli att tänka på den tid, då de urgamla folkdanserna voro lika frivola,
lättsinniga och utmanande traditionslösa som jazzen nu”. *2)
*1) Hedlund, s. 155-60 (Hammar, Elsa: Hjärtat och paletten, Stockholm 1937).
*2) Hedlund, s. 181 f. (Böök, Fredrik: Resa i Sverige. Stockholm 1924).
Tendensen som speglas i Bööks rader är klar: Sekelskiftets hänförelse har lagt
sig. Fröet som såddes av epikureerna har slagit rot. Trots att den nya livsformen
utvecklats, återupplivar ortsborna i förening med turisterna det gamla
bondesamhällets kulturyttringar.
Ända fram till 1940 skriver besökarna sina namn i Gästis liggare, som nu – i sitt
säkra förvar – kan ge en god bild av resandeströmmen under seklets fyra första
decennier.
Att det andliga och materiella arvet alltjämnt hålls levande och har kvar sin
lyskraft vittnar den livliga Dalaturismen om – en företeelse som blivit klassisk
och själv är värd en hävdateckning.
Miljö
Byggnaden
Gästis har även miljömässigt en viktig funktion som kyrkvallens fond i öster.
Det första som nöter gudstjänstbesökaren efter andakten är anblicken av
huvudfasaden med sitt vänliga verandaansikten. Med helgedomen i väster bildas
här ett riksbekant uterum.
Exteriör
Gården är belägen på en liten triangulär tomt, så att säga i klykan mellan två
vägar som leder till och förenas i kyrkvallen.
Det är en tre våningar hög rektangulär sadeltakskrönt gulvit byggnad, som vilar
på putsad stengrund.
Långsidorna i väst och öst är försedda med inglasade träverandor i lugn
panelarkitektur. De upptar fasadens hela längd på bottenvåningen men endast
mittpartiet på de övre planen.
Ett lätt drag av Schweizerstil vilar över den harmoniska volymen.
Huvudkroppen som är utförd av reveterat timmer, har fasadindelade lisener –
delvis döljande knutskallar – och slätputsade dekorativa fönsteromfattningar.
Huvudingång och trapphus är förlagda till östverandan.
Fontänskulpturen på den lilla gräsmattan framför huset togs dit av August
Carlsson. De två dominerade s.k. brödtallarna fanns före hans tid.
Interiör
Några större förändringar av rumsvolymen har ej skett sedan det sista värdparet
upphörde med rörelsen (1940). Den ljust hållna interiören med sina bevarade
fasta inredningar förmedlar alltjämt Gästisatmosfären.
Vid besök i huset kan därför fru Elin Carlssons minnesbilder vara av intresse:
*1)
Källare
En liten utgrävd kallkällare finns i anslutning till och med nedgång från köket i
nordost. Under en del av den stora glasverandan i väst lät August C. inreda
pannrum för centralvärme. Han införde för övrigt vatten, avlopp och toaletter.
*1) Carlsson, Elin, (muntl).
Bottenvåning
Detta plan domineras av matsalsutrymmen i såväl huskärna som västveranda
(från vilken de spisande har den vackra anblicken av vallen och kyrkan).
Man noterar en magnifik vit nyrenässanskakelugn, rutpanel som i huvudhöjd
avslutas med väggfast hylla och därovan avlöses av en slags imiterad
gyllenläderstapet.
Bland övriga utrymmen märks kök, ett rum där föreståndarinnan bodde, ett rum
som rymde kontor m.fl.
Under den Hammarströmska eran upptogs bottenvåningen delvis av
värdfamiljens bostad.
Övervåningarna
Utrymmena I tr. upp utgjordes av två dubbelrum, två dubbletter och en salong –
den senare med vacker vit spegelförsedd kakelugn – och 2 tr. upp av bl.a. två
balkongrum och mot sidorna två enkelrum. Ovanför översta våningen, som
ligger under taket, finns ett lågt vindsutrymme.
Målningar
I verandatrapphuset mot öst finns kostbara väggmålningar med Leksandsmotiv
(bl.a. utsikten från Käringberget och en vy över Siljans strand vid Orsand med
badande folk), vilka utförts av dalmålar-ättade Kers Lars på beställning av
August Carlsson.
Konstnärstemperament som han hade, skulle Lars endast ha kunnat arbeta på
dem när han var upplagd. Från hans hand emanerar för övrigt altartavlan i
Leksands missionskyrka liksom tavlorna i många andra frireligiösa kapell i
denna del av Dalarna.
På matsalsverandans innerväggar utförde Sam Uhrdin d.ä. (dekorationsmålare
och fader till sim mera kände name), dels två motiv från Dalälven utanför Noret
(bl.a. visade s/s Gustaf Wasa o. Tibbleberget samt älvbrinken o. Kyrkudden),
dels vyn från Gästis mot kyrkan i äldre tid.
Här finns även tre fält i tidig Jerk Werkmäster-stil utförda av ”Björkman” och
”Gyllensvärd” på uppdrag av värden. Det är två idealiserade genremålningar
med värdshusmotiv samt den tidigare nämnda längden över ställets värdfolk
genom tiderna.
En trappa upp finns dessutom omsorgsfullt utformade kurbitsfält – även dessa
enligt uppgift av Uhrdin d.ä.
Byggnadshistoria
Om gästgivargården sägs 1793 att det var ”en af de bättre byggde i Dalarne”. *1)
Man förstår att den var betydligt mindre än nu och endast omfattade en våning,
ty enligt uppgift från 1763 rymde den ”en sal, 3ne Camrar ett Kiök och en
förstuga emot salen”.
Vidare sägs att gården var ”byggd för några och 60 år sedan”, vilket skulle
innebära att den uppfördes omkring år 1700. *2)
Från annat håll inhämtas att denna rumsindelning var den ursprungliga trots en
år 1747 företagen ombyggnad av gästgivare Hans Biurberg.
Det kan nämnas att denne av konungens befallningshavande därvid ålagts att
använda det gamla timret i största möjliga utsträckning. *3)
Kanske var huset inte mycket större 1804 ty i sin mantalsuppgift, avlämnad detta
år, säger gästgivare Sernander att han har 9 fönster á 1,5 skilling och 7 fönster á
0,5 skilling. *4)
Fönster var vid denna tid föremål för en av de många småskatter som existerade.
En karta från 1825 över kyrkuddens bebyggelse visar att byggnaden bildade
västra längan i en nästan helt kringbygd gård, (se sid 27).
År 1869-70, under J. A. Hammarströms tid, skall huvudbyggnaden ha byggts ut
till nuvarande storlek, eller rättare sagt till storleken av den reveterade huskärna
som alltjämt är lätt urskiljbar.
Det är förmodligen detta utseende som åskådliggörs på ett ofta publicerat foto
från lantbruksutställningen 1891: En folkmassa uppträder på kyrkvallen med
Gästis i bakgrunden. Här syns även en rödtimrad, sedermera riven
tvåvåningsbyggnad, som kan ha varit den på kartan visade sydlängan.
1899, när fröken Amalia Carlsson tillträtt, fick Gästis sin nuvarande volym
genom tillkomsten av verandorna, som därefter endast genomgått någon enstaka
detaljförändring. *3)
Slutsatsen blir att 1700-talets gästgiveribyggnad till större delen sannolikt finns
bevarad. Vid jämförelse mellan olika kartor skulle utgöra 2/3 av längden, hela
bredden och åtminstone en våning höjd av den nuvarande huskärnan.
1869-70 års utvidgning på längden skedde troligen mot söder.
*1) Resa..1765, s.167 (Nils Kjellström, Marchroute och Beskrifning På alla
Landsvägar och Gästgifwaregårdar…uti Kopparbergs Höfdingedöme. Upprättad
1793. Falun 1793 s. 26)
*2) Resa..1765, s.167 (M. Engman: Förteckning på Giestgifuare och
Skiutsrättaregårdarne uti Nedan Silljans Fögderi. – Ms, dat. 30 dec 1763. I St.
Kopparbergs länsstyrelsens arkiv., I E X: 1; Ula)
*3) J(oel) B(ernhol)m: Kring 300-årig…;
*4) Mant.l. 1805.
Huvudbyggnaden har säkerligen aldrig varit ensam om att inrymma hela
verksamheten med allt vad det innebar under självhushållets dagar.
Även efter utbyggnaderna tog angränsade hus i anspråk och nya uppfördes.
Under 1900-talet bodde t.o.m. merparten av gästerna i olika annex. Åt gjorde
emellertid alla här.
Ett särskilt köks –och ekonomicentrum hade inrättats i ett intilliggande
byggnadskomplex. (se sid. 30).
Kondition
Sedan kommunen förvärvat byggnaden har underhållet gradvis eftersatts. Om de
olika funktionerna under denna tid har tidigare redogjorts.
I och med hösten 1973 har byggnaden varit utrymd och helt oanvänd.
Då hade hyresgästerna i två smålägenheter på övre plan flyttat. Fram till dess
förekom även vävning i matsalsverandan, kurser hölls i salongen, en
självmarkerande korthålsbana stod i matsalen, en idrottsklubb höll till i ett annat
rum
Under vintern 1973-74 har byggnaden stått ouppvärmd trots befintlig
centralvärme. Vad detta på kort sikt har för inverkan är lätt att inse.
Som renoveringsobjekt har Gästis ännu ett förmånligt utgångsläge. Dess skick är
ovanligt gott i relation till vad man normalt kan förvänta sig av en byggnad av
denna art – puts på timmer + inslag av panelarkitektur – och med denna ålder.
Kommentar
I den ständiga föränderligheten ligger något av en gammal byggnads väsen.
Ytterst få fungerande hus har undgått att anpassas efter olika till –och
ombyggnaderna kan dess historia kan dess historia avläsas likt årsringar på ett
träd.
Att kartlägga och tidsbestämma dessa lager ända inpå den ursprungliga
timmerkärnan och sätta byggnaden i stånd borde uppfattas som något mycket
väsentligt ur kulturminnesvårdande synpunkt.
Trots att Gästis ej utåt ståtar med sin orginaldräkt förkroppsligar det en
månghundraårig epok i socknens historia.
Omgivningen
Runt själva huvudbyggnaden lägrade sig som antytts ett flertal hus som hade
med gästgiveriverksamheten att göra. Det kan därför vara av intresse att ta några
stickprov genom tiderna och någorlunda klargöra bebyggelsens omfattning och
funktion.
Av de tre kartor som här visas framgår dessutom att områdets plan och
disponering i huvudsak haft samma karaktär under åtminstone de senaste 150
åren.
I
Ovanstående karta från 1825 visar: *1)
Kyrkan. Öster om dess mur klockstapels.
Komministerbostället. Samma funktion i dag.
Pastorsbostället. (Prostgården) Samma funktion idag.
Klockarbostället. Den ”klockare” som bodde här var i själva verket kyrkans
musikaliske ledare, d.v.s. organisten. (Klockringningen sköttes av annat folk).
Funktionen tycks ha brutits för något år sedan då nuvarande musikdirektören
flyttade till annan bostad.
Tingshuset. Leksands första, uppfört 1822. Använt som sådant fram till 1918 då
man flyttade till en ny byggnad.
Därefter bl.a. skola, samrealskola och bibliotek. Finns alltjämt kvar med annan
funktion.
Sockenstugan. Bl.a. hölls här ting före 1822. Numera riven.
Skolmästarbostället eller skolprästens bostad. Finns alltjämt kvar med annan
funktion.
Gästgivaregården i sin dåvarande flerlängade utformning.
Den västra huskroppen ingår som nämnts sannolikt i nuvarande byggnad. Övriga
byggnader rivna.
*1) Brandförsäkringsverket.
II.
Karta från 1920 – 30 talen. *1)
Gästis slutskede som levande institution får bilda utgångspunkt för följande
analys. Det område som omfattades av verksamheten har streckats.
Först något om de förändringar som vidlådit omgivningarna sedan 1800-talets
början, (komministergården har utelämnats): Man noterar prostgården med
manbyggnad och flygel.
Ekonomihusen i norr har till stor del försvunnit och ersatts av ett stort.
Söder om kyrkvallen har en ny sockenstuga uppförts 1913 efter ritningar av
Gustaf Ankarcrona.
*1) Sven Svenerman
Skolan (gamla tingshuset) omges av vaktmästarbostad och gymnastiksal.
Förändringar har även skett på klockartomten, bl.a. har på dess östra del uppförts
ett hus för kyrkvaktmästaren.
I övrigt tycks åtskilliga små huskroppar ha försvunnit.
Under förevarande period stod August och Elin Carlsson för verksamheten. Fru
Elin, som huvudsakligen stått för följande beskrivning, berättar att en expansiv
tid inletts med fröken Amalia Carlsson, som låg bakom flera av husen och deras
ombyggnad.
1). Huvudbyggnaden. Man noterar dess förstoring.
2). ”Röda stugan”, en timmerbyggnad, som en gång i tiden varit krog,
(parallell med Rättviksvägen). Användes sedermera av Gästis och rymde 6
resanderum. På 1950-talet genomgick huset en genomgripande ombyggnad,
vreds så att det kom att ligga vinkelrätt mot Rättviksvägen och tjänstgjorde en
tid som bostad för Leksands dåvarande stadsarkitekt. 1974 bor här
kyrkoadjunkten..
3). Det gamla skolmästar –eller skolprästbostället, även kallat ”Engströms”.
Åtminstone huvudbyggnaden kan identifieras på 1825 års karta. Fram till 1940
hade den hyrts av Gästis i 40 år. På huset hänger socknens gamla fattigbössa.
4). Köks –och ekonomicentrum – ett konglomerat av hopbyggda hus, till
grundformen fyrlängat. Delvis nationalromantisk stil med förstukvistar och
kronskorstenar. Det är ovisst hur mycket av 1825-års bebyggelse som ingick här;
Anläggningen bestod av:
- ”Nybygget”: 4 resanderum – 2 nere, 2 uppe.
- ”Stora köket” samt bageri och kallskänk. All mat som serverades i Gästis
anrättades huvudsakligen här och bars över vägen. Det mindre köket i
huvudbyggnaden spelade alltså en liten roll vid denna tid.
- Stor uppackningssal, upptill personalrum.
- Bakgård omgiven av bl.a. isbod, stall med tre hästar, utrymmen för höns och
grisar.
Allt är numera rivet. Det enda som finns kvar är en lada, som sannolikt kan
identifieras som den nordligaste husprofilen – även på 1825-års karta.
5). ”Gammelstugan” Putsad träbyggnad. En intressant företeelse i
nationalromantisk anda – en slags föregångare till våra dagars gillestugor (se
Elsa Hammar-Moechlins beskrivning i det föregående). Uppfördes för gästernas
trevnad av fröken Amalia Carlsson, som hopbragt gammelsaker av allmogetyp.
Vid en renovering satte Gustaf Ankarcrona sin prägel på huset. Till inredningen
hörde bl. a. Öppen spis och ”läktare”. Revs på 1960-talet.
6). Två hopbyggda trähus alldeles intill föregående byggnad, dels ett garage,
dels ett annex eller resanderumshus.
Bägge revs på 1960-talet. På platsen står nu kommunens skolmuseum, en
mindre envåningsbyggnad av timmer.
Dessutom hörde till Gästis den s.k. Allévillan (utom kartbilden) i hörnet av
Kyrkallén och Fiskgatan. Det är en stor trevåningsbyggnad i jugendinspirerad
panelarkitektur byggd 1907.
Den uppfördes av herr Haglund, som även uppfört åt sig en intilliggande bostad
(sedermera Lindbergs pensionat).
Allévillan övertogs efter kort tid av August Nylén och drevs som annex till
Gästis.
Interiören med sina 20 rum hade och har en trivsam karaktär. Uppenbarligen
fanns möjlighet till en viss flexibilitet med enheter på flera rum efter behov.
Miljön skall ha uppskattats av nöjda gäster, varav flera årligen återkom.
När Gästis således behöll värdparet Allévillan och bedrev där pensionatsrörelse.
Undan för undan gjorde man dock hyreshus av byggnaden, som nu rymmer stora
vackra lägenheter med oförvanskad inredning.
Fru Elin Carlsson, som alltjämt äger byggnaden (jämte två gamla Gästis-härbren
intill isstadion), bebor den översta våningen. Just där bodde länge professor
Gustaf Cassel under sina Leksandsvistelser.
Bland andra prominenta gäster märks prins Oscar Bernadotte.
III.
1974-års kartbild 1)
De förändringar som inträffat sedan 1930-talet har alltså i stort sett var relativt
få, men för Gästis del omfattande.
Servicebyggnaderna norr och söder om huvudbyggnaden har försvunnit. Man
lägger märke till en ny skola och skolmuseet.
Röda stugan har vridits ett kvarts varv.
Prostgårdens stora trelängade ekonomibyggnad har delats upp i två partier. Det
högra rymmer garage och publika toaletter till gagn för de stora skaror som
söker sig ut till Kyrkudden.
En gammelgård, som ej utmärkts, har uppförts i kartans högra hörn.
1) Leksands kommunalkontor.
Slutord
Förre riksantikvarien Martin Olsson säger i ett sammanhang att kunskapen om
minnesmärken och deras historia hos kommunala styrelsemän och den stora
allmänheten utgör deras säkraste skydd. *1)
Åtskilligt har skrivits om Gästis. Men materialet är utspritt och ger ingen samlad
bild. Det utgörs mest av korta kommentarer, litterära ögonblicksbilder och
tidningsartiklar. I pressen märks bevaringssträvandena och opinionen för Gästis
redan på 1950-talet då rivning börjar föras på tal.
Föreliggande redogörelse, huvudsakligen ett sammandrag av mera lättillgänglig
fakta, vill i all hast ge en fingervisning om byggnadens kulturhistoriska värde.
Gästis porträtt skulle kunna tecknas betydligt skarpare efter studier av det rika,
hittills obeaktade arkivmaterial som finns på olika håll, t.ex. besöksböcker från
tre sekler, kronofogde –och länsmansberättelser, domböcker, mantalslängder,
kyrkböcker av olika slag m.m.
I den nu aktuella fysiska riksplaneringen genomgås landet bit för bit med
avseende på hushållningen med mark och vatten. Här noteras även miljöer som
bör skyddas ur antikvarisk synvinkel.
Tre kategorier urskiljs: större skyddsvärda områden, miljöer av riksintresse och
miljöer av länsintresse.
Att Gästis därvid åsatts rangen av riksintresse har hittills ej förmått undanröja
rivningshotet. *2)
En ändring skulle f.ö. även gagna den nu pågående brett upplagda forskningen
kring temat ”Turistmarknaden och den folkliga kulturen”.
Arbetet, vars huvudintresse koncentreras till Siljansbygden, bedrivs vid
Instutionen för folklivsforskning vid Stockholms universitet i samarbete med
Dalarnas museum som ett led i museets forskningsprogram.
Många olika aspekter skall behandlas, bl.a. hotell och pensionat i Leksand –
inventering och historia, hotellens inredning, publiken, turismen speglad i
arkivalier och äldre press, folklivet som konstnärsmotiv, konstnärskolonierna i
Leksand m.m. *3) Resultatet avses att publiceras i bokform.
När turen kommit att utröna och redogöra för Gästis historia och ovedersägliga
pionjärbetydelse, riskerar detta monument endast att vara ett minne.
*1) Erixon (förordet, s.VII).
*2) Nio områden inom Kopparbergs län skyddsvärda enligt riksantikvarien,
F-K 7/11 1973.
*3) Rosander: Forskningsobjekte…, stencil.
I grannsocknen Rättvik har man i sista stund tänkt om förhindrat rivning av
Karlsviks gästgiveri – som är yngre än sin motsvarighet i Leksand. Med
varsamhand har byggnaden nyligen renoverats och använts bl.a. för tillfälliga
utställningar.
I Leksandfinns en stor opinion för Gästis bevarande. Andra har ej fått klart för
sig dess kulturhistoriska värde. Den lilla upplysning som bedrivits har endast
skett på privat initiativ.
Åter andra har låtit sig vilseledas av rivningsförespråkarnas huvudargument, att
huset är i så dåligt skick att det skulle bli för dyrbart att sätta i stånd, något som
veterligen aldrig utretts eller bevisats. *1)
På kommunalt håll har man länge och målmedvetet arbetat för att få riva huset.
Därvid har man framhållit dess ”irreparabelt dåliga skick”, karaktär av
”lapptäcke utan stil”, ”de stora kostnader huset drar varje år”, ”bristen på
lämplig användning”, ”eldfängdhet”, husets ”trafikhindrande verkan” etc.
Oftast har dessa uppgifter fått stå oemotsagda – någon utredning om byggnadens
verkliga tillstånd har ej gjorts.
Det borde därför vara självklart med en noggrann analys och uppmätning utförd
av objektiva sakkunniga med byggnadsteknisk och antikvarisk skolning.
I detta sammanhang måste betonas att en historisk byggnads nytta och
underhållskostnader bör sättas i relation till dess kulturella värde.
Förekomsten av detta värde bör man ha anat från kommunens sida, men någon
ansats att forska vidare eller tala för denna aspekt tycks ej ha gjorts.
Sådana vägar går till renovering som AMS-bidrag, fonder, donationer etc. har
sannolikt ej prövats.
Det har även sagts, att – vid händelse av rivning – miljöbalansen skulle kunna
återställas om ett nytt hus (ev. en museibyggnad av sten) uppfördes på den
gamla platsen. *2)
Häremot kan man invända: Varför utföra byggnad, som dels otvivelaktigt ställer
sig dyrare än ett renoveringsalternativ, dels med förlusten av ett oersättligt
kulturminnesmärke. (Beträffande museibyggnad torde f.ö. den begränsade
markyta som står till buds knappast föreslå långt).
Avslutningsvis får man hoppas att kommunens nyinrättade kulturnämnd och
socknens ett år gamla men mycket livaktiga hembygdsförening i samarbete med
antikvariska myndigheter på läns –och riksnivå kan åstadkomma en positiv
lösning där talet om rivning för all framtid avfärdas.
*1 o *2) Är Gästis öde nu beseglat? F-K 22/1 1973.
Källförteckning
Tryckt material
(Arosénius, Fr.)
Beskrifning öfver Leksands socken, Falun 1863.
Ingår som del I, häfte 2 i Beskrifning över provinsen Dalarne, Falun 1862-68
”J(oel) B(ernhol)m”:
Kring 300-årig gästgivargård. Mora tidning 12 o 19 februari 1954.
”Björn”: Grävskoporna hotar anrikt gästgiveri. Dagens Nyheter, 22 februari
1966.
Blom, Tarras: Ångbåtstrafiken på Siljan med angränsade farvatten. Ur På Sjö
och älv – ångbåtstrafiken i Dalarna. Falun 1972.
Boethius, Bertil: Daniel Edvard Boethius – Levnadsminnen och valda brev med
inledning och kommentar av Bertil Boethius. Stockholm 1970.
Dalpilen, 21 aug 1875.
Erixon, Sigurd: Den äldre folkliga bebyggelsen i Stockholmstrakten. Stockholm
1941.
Forslund, Karl-Erik: Med Dalälven från källorna till havet. D.I, bok 9 (Leksand).
Stockholm 1922.
Hedlund, Karl: I Leksand. Sett och sagt under 500 år. Gävle 1960.
Hülphers, Abraham Abrahamson: Dagbok öfwer en resa igenom de under Stora
Kopparbergs höfdingedöme lydande lähn och Dalarne 1757. Wästerås 1761. –
Nytryck, Falun 1957.
Landberg, Georg: Turismen och dess bakgrund i äldre gästgiveriorganisation (ur
del 2 av Rättvik, utgivet av Rättvikssocken. D.1-4, Rättvik 1959-67).
Nio områden inom Kopparbergs län skyddsvärda enligt riksantikvarien. FaluKuriren, 7 november 1973..
Resa i Dalarna 1765, Adelswärd – Gahn. Kommentar av Olof H. Selling. Falun
1970.
Svenerman, Sven: Gästis- kultur. Falu-Kuriren 18 juni 1973.
Tidström, Anders: Resa genom Dalarna 1754. Med utförlig kommentar. Falun
1954.
Otryckt material
Gävle:Korsnäs Marma AB. Arkivet. – PM angående Övermo, 19/6 1951.
Leksand:
Gästis.
- Värdlängd över Leksands gästgivare. Tavlan utförd efter August Carlssons
forskningar.
Sven Svenerman.
- Karta över bl.a. Gästis-området 1920-30 talen.
Anna-Lisa Ros, Edshults gård.
- ”Kungabrevet” (om Oscar II:s besök i Leksand, aug. 1875), författat av
Selma Vall, daterat Löfsjön 29 aug. 1875.
Kommunalkontoret. – Karta över bl.a. Gästis-området-området 1974.
Kyrkarkivet.
- Husförhörslängder.
Stockholm:
Brandförsäkringsverket.
- Karta över kyrkuddens bebyggelse 1825.
Institutet för folklivsforskning – Stockholms universitet.
- Rosander, Göran (Nordiska museet): Forskningsprojektet Turistmarknaden
och den folkliga kulturen. Stockholm 15 november 1972. Stencil.
Riksarkivet.
- Mantalslängder (Leksands socken, Nedansiljans fögderi).
Meddelare
Prof. Gösta Berg, Stockholm 1974.
Fru Elin Carlsson, Leksand 1973.
Herr Sven Melander Leksand 1973.
Fru Dagmar Sjöström, Stockholm 1973.
Red. Sven Svenerman, Leksand 1973.
Herr Sten Östlund, Leksand 1973.
---------------------------------------------