Hur är det att bli gammal Artikel till Socionomen.

FÖLJANDE ARTIKEL PUBLICERADES I SOCIONOMEN, NR 8/2012:
OM PSYKOTERAPI MED ÄLDRE
Hur är det att bli gammal?
Det gick snabbt
Jag menar livet
Ron Padgett
Hon: ”Det skall bli härligt att slippa åka till jobbet. Och så har jag så mycket
annat som jag vill göra, sy lapptäcken, simma, baka…”
Han: ”Och så har vi en pensionärsförening här i närheten, de har massor av
aktiviteter….”
Hon, med eftertryck: ”Neej, men dit tänker jag verkligen inte gå!”
Hon ville inte bli identifierad som pensionär. Det finns så många exempel, han
som inte utnyttjar pensionärsrabatten i förhoppning om att han skall verka yngre
i SL-spärren, hon som slutat promenera för att det inte skall märkas hur mycket
mindre hon orkar.
Är det svårt att se sig själv som gammal?
Hur är det bekvämast att se äldre? Och se oss själva som äldre?
Helst som så unga som möjligt, pigga friska, glada, välklädda. Personer som
reser, går på Senioruniversitet, hjälper sina vuxna barn och inte förväntar sig
hjälp av dem, inte behöver hjälp. I vår tid värdesätts aktivitet, det är vårt ideal.
Dessutom hjälper oss aktivitet att hålla oro, sorg och andra smärtsamma känslor
på avstånd.
Men sedan, när man inte längre orkar gå på kurs, eller hjälpa sonen att bygga om
på landet? När man börjar höra dåligt, se dåligt, får ont i benen……. Då skall
1
man bli en gullig tant eller farbror som är nöjd och tacksam. Man är inte längre
en pappa som har byggt huset med egna händer, eller en barnmorska som har
moderniserat förlossningen och som skulle kunna skriva en historiebok om
vården.
”……de unga upplever framtiden som ändlös och vanligtvis ser vuxna som tillhörande en
annan ras. Det är endast de gamla som har tillgång till livets korthet.”
Siri Hustvedt
Unga betraktar gamla som ”en annan ras”, som Siri Hustvedt utrycker det,
sådana de saknar förmåga att identifiera sig med, som Erik H Erikson har
påpekat.
Men någon gång senare i livet blir det smärtsamt att se sin egen framtid i en bild
av en person som är i behov av hjälp, känner sig och är ensam. Vi människor är
rädda för svaghet och den rädslan kan få oss att fjärma oss från dem som är så
tydliga exempel på hur vi också, med största sannolikhet, kommer att bli. En
mekanism som hjälper oss att hålla de obekväma känslorna ifrån oss är att
avpersonifiera grupper av människor, vi ser dem som ”de andra”, vi skapar
distans och kan därmed förlora empati för dem. Känslor av förakt är inte helt
ovanliga. Detta kan eventuellt förklara en del av den vanvård och till och med
misshandel som har förekommit på vissa äldreboenden. Känslan av förakt är
ofta otillåten, försvar mot förakt kan bli ett ömkande. Återigen avpersonifierar
man, de äldre blir inte individer med sina minnen, värderingar och preferenser.
De blir tanter och farbröder som skall tycka om att lyssna på Evert Taube och
nynna med.
Vem kan arbeta som terapeut med äldre personer?
2
Som terapeut möter man människor, inte objekt som skall betraktas och
åtgärdas. I en individualterapi möts två individer. Man kan inte bedriva en
psykoterapi och hålla distans till den person man möter.
För att våga gå nära i en relation bör man inte vara för rädd för att åldras. Alla
kan ändå bli berörda av svåra berättelser och det är då viktigt att bli medveten
om sin rädsla och ta hand om den, sätta ord på den, tala med någon om sin
rädsla, till exempel i handledning. Annars finns det stor risk att man inte vill se
problem och upplevelser, förminskar svårigheterna, eller tröstar. Tung
problematik, som det verkligen inte finns någon lösning på, kan väcka känslor
av vanmakt hos terapeuten, väcka hans ilska eller lusten att avsluta terapin.
Det gäller att våga gå nära, våga se det svåra och först och främst att se
individen. Och att låta patienten välja vad han eller hon vill ta upp i terapin. Alla
tankar och känslor måste få vara tillåtna.
Det är viktigt att orka härbärgera svåra känslor, stå ut och stödja patienten i att
tala om sina tillkortakommanden, förluster och besvikelser. Detta kan vara
svårare i terapi med äldre patienter, då de har mindre chans att tillgodose sina
behov senare. Det är kort om tid och förutsättningar för att kunna få nya och
bättre erfarenheter är färre.
Arbetet med äldre blir lättare om man själv är intresserad av existentiella frågor.
Det som jag nyss skrivit om terapeuter gäller i stor utsträckning även för andra
yrkeskategorier som arbetar med äldre. Inom institutioner borde man anställa
lämplig och utbildad personal och bygga in strukturer, med handledning,
utbildning och annat, som underlättar arbetet och höjer dess status. Inte som i
nedanstående citat:
”Sedan sa hon, medan hon lutade sig mot skrivbordet, att det enda som egentligen krävs för
det här jobbet är lite sunt bondförnuft. Så skojade hon och tillade: - Det borde du ju ha,
eftersom du kommer från landet.”
Sara Beischer ”Jag ska egentligen inte jobba här.”
3
Vad säger teorin om åldrande?
Det finns säkert stort kunnande om vad som händer i kroppen och hur man rent
fysiskt kan ta hand om gamla, om behov av näring, hur man behandla bensår
och annat. Det finns dock fortfarande inte mycket skrivet om vad som händer i
vårt inre när vi åldras. Det är säkert bara en tidsfråga. Under de senaste åren har
det förekommit fler och fler artiklar och radioprogram om äldre, om äldres
inflytande och ställning i samhället. Någon kanske redan sitter och skriver på en
bok om det inre livet under åldrandet.
Tre teoretiker har tidigt intresserat sig för psykisk utveckling under senare delen
av livet. Erik H Eriksson och hans fru Joan M Eriksson, som beskriver
utveckling och inre konflikter under alla delar av livet i boken ”Den fullbordade
livscykeln”. Lars Tornstams viktiga bidrag bl a om gerotranscendens finns i
boken ”Åldrandets socialpsykologi”.
Enligt Erik H Eriksson finns det i varje utvecklingsfas en utmaning, en konflikt
att lösa. Det förhållningssätt vi erövrat bär vi med oss till nästa fas. Det innebär
att tidigare lösningar påverkar hur vi senare i livet klarar av utmaningar.
Eriksson delar upp livscykeln i åtta faser där Ålderdom är den åttonde fasen.
Den fasen beskriver han senare i sitt liv, hans uppfattning är att i medelåldern
har man inte någon tanke eller förmåga att föreställa sig själv som gammal. Den
sista delen, den nionde fasen är skriven av Joan M Eriksson efter makens
bortgång. Den tar sin början i åttioårsåldern.
I den åttonde fasen, mycket kortfattat, är den dominerande konflikten den
mellan integritet och förtvivlan. I integriteten finns visdom – aktivt intresse för
livet fram till döden. Visheten har sin motsats i ”avsmak – ett motstånd att
befinna sig i ett stadium som innebär att man går mot sitt slut och blir alltmer
förvirrad och hjälplös.” E H Erikson varnar för retrospektiv mytologisering av
ålderdomen, som kan dölja förtvivlan. Han understryker vikten av känsla av
4
sammanhang som en förutsättning för integritet och accepterande av sitt liv som
någonting som har varit nödvändigt, just på det sätt det råkade bli utformat.
Den nionde fasen beskriver Joan Eriksson som en förnyad prövning av alla de
tidigare utvecklingsstegen. Hon skriver också att man inte kan förstå en individs
livscykel om man bortser från det sociala sammanhang där det fullbordas.
Individen och samhället befinner sig i ett ständigt växelspel. Hon citerar sin
make: ” Eftersom det saknas ett kulturellt hållbart ideal för ålderdomen, har vår
civilisation i realiteten inte någon begreppsmässig föreställning om livet i dess
helhet.” Hon skriver att det är oundvikligt med förluster avseende både
kroppslig förmåga, hälsa och det sociala livet. Målet för denna fas är
gerotranscendens. ”Att söka gerotranscendens är att höja sig, överskrida,
överskriva, gå bortom, bli oberoende av tid och rum” (J M Eriksson). I konsten
och som barn kan man befinna sig i ett transcendent tillstånd, mellan nu och då,
mellan fantasi och verklighet och i det gerotrenscendenta tillståndet finns
dessutom alla erfarenheter som gjorts i livet inneslutna.
Lars Tornstam ägnar en viktig del av sin bok åt beskrivning och redovisning av
forskningsresultat avseende gerotranscendens. Han hävdar att ”Den mognad och
visdom som i bästa fall åtföljer åldrandet kan beskrivas som en förändring i hela
livsperspektivet, från ett materiellt och rationellt synsätt till ett mer kosmiskt och
transcendent sådant…. ”
Exempel på perspektivförändringar:
- en ökande känsla av samhörighet med världsalltet
- en omdefinition av tids-, rums- och objektuppfattningarna
-
en omdefinition av förhållandet mellan liv och död, samt en minskande
rädsla för döden
- en ökande känsla av samhörighet med tidigare och kommande
generationer
- ett minskande intresse för ytliga sociala relationer
- ett minskande intresse för materiella ting
5
- en minskande grad av självcentrering
- mer tid utnyttjad för eftertanke
Även av dessa korta sammandrag framgår det med all tydlighet att det händer
mycket i det inre i människan, mycket som måste bearbetas, accepteras och hitta
ett sätt att förhålla sig till.
Teman i psykoterapi med äldre
Äldre människors tankar och känslor är inte väsentligt skilda från andras, men
utvecklingsfasen i livet påverkar naturligtvis. Det finns teman som återkommer:
För yngre äldre spelar pensioneringen ofta stor roll. Våra yrken hänger intimt
samman med vår identitet. Hur skall man till exempel presentera sig på en fest
om man inte längre kan säga att man är ekonom eller arbetar inom
barnomsorgen? Arbete uppfyller vår tid och ger våra dagar en struktur, vilket de
flesta mår bra av. Strukturen får oss att komma upp på morgonen, äta på
regelbundna tider och ger oss också möjlighet att njuta av ledigheter då vi kan
bryta mot det invanda, eftersom vi vet att ledigheten varar under en begränsad
tid.
Många människor har fått avsluta sitt yrkesverksamma liv i förtid på grund av
omorganisationer eller andra händelsr. De har inte haft möjlighet att förbereda
sig, vänja sig vid tanken, kanske börja investera i eller planera för något
fritidsintresse som de skulle kunna ägna mer och mer tid åt. Att hela livet ha
satsat hårt på sitt yrke, känt sig stolt över det och sedan sluta på ett kanske
mindre värdigt sätt kan bli deprimerande och angripa självkänslan svårt. Det kan
behövas många samtal för att kunna ”höja blicken”, kunna se alla de år man
arbetat och inte fixera sig vid de senaste, mindre framgångsrika, att känna sig
nöjd och försonas även med det oplanerade slutet. Att förhoppningsvis upptäcka
andra intressen och glädjeämnen i livet.
6
Många människor tycker att de har för mycket att göra, de kan ibland uttrycka
att det skulle vara härligt att få gå i pension, att få tid över, att kunna läsa, lyssna
på musik och annat. Ofta när vi tänker på att inte arbeta, tänker vi på semester,
eller kanske till och med en extra lång semester, men att vi ändå skall tillbaka till
våra rutiner. De flesta tänker inte långt i förväg att den dagen jag går i pension,
då slutar jag arbeta för gott, den fasen i mitt liv är slut, jag kommer aldrig mer
att vara en yrkesverksam människa. Samtidigt finns det självklart många som
njuter av pensionstiden, även om den kommer tidigare än beräknat.
Även planerade arbetsavslutningar kan skaka om en person, eller en relation.
Om den ena i ett par går i pension och den andra fortsätter att arbeta, kan det
rubba en mångårig och inarbetad balans i familjen. Om det är mannen som har
slutat att arbeta kan han ha förväntningar på samma service hemma och kvinnan
som har haft mycket ensam tid i hemmet känner sig ständigt påpassad. Det är då
viktigt att kunna prata om det nya i situationen och om hur makarna eventuellt
kan ändra på vanor och rutiner.
Det kan uppstå rollförändringar om en av parterna blir sjuk. En
framgångsrik och charmerande man kan förändras till en person som behöver
hjälp med sina grundläggande behov. Det kan kännas svårt och kränkande för
honom och väcka både sorg och ilska hos kvinnan. I samtalen kan de, var för
sig, tala om hur de upplever sin situation, tala om känslor som kan upplevas som
förbjudna så att de slipper agera ut dem.
Även relationer till vuxna barn får ny aktualitet. Sorgen när man blir varse att
man aldrig mer kan besöka sina barn i USA, att bli mer och mer hänvisad till
telefonsamtal. Äldre föräldrar vill reda ut relationer till sina vuxna barn, inte
sällan till barn som har en kronisk eller psykisk sjukdom, eller
missbruksproblem. I sådana relationer kan det vara svårt att separera, frigöra sig.
En förälder, oftast en mamma, kan ha svårt att sätta gränser på rundg av dåligt
samvete gentemot ett barn som har svårigheter. Det kan i sin tur bidra till att det
vuxna barnet inte riktigt blir vuxet och inte tar ansvar för sitt eget liv. Relationen
7
kan vara fylld av dramatiska utspel, skuld, undertryckt ilska. Sent i livet har man
en ny chans att skapa ett bättre förhållningssätt, i bästa fall försonas och vinna
mer respekt både för sig själv och för varandra.
Förnekande av åldrandet kan ibland ta sig utryck i somatiska symptom eller
oförklarliga ångestkänslor. De flesta som inte vill se sig själva som åldrande,
söker oftast inte en terapeut. De ägnar sig mer åt allt som kan hålla upplevelsen
av ålder så långt borta som möjligt, åt överdrivet motionerande, åt att på olika
sätt hålla sig ung och vacker eller åt ett hektiskt sällskapsliv. Allt detta i rimliga
doser är självklart bra, men aktivitet kan också vara ett försvar mot depression.
Råkar man ut för en sjukdom, kan hela ens tillvaro kastas omkull. Det är viktigt
att kunna tala om åldrande och förluster, kunna sörja att vissa delar i ens liv är
oåterkalleligt över. Att försöka försonas med att livet blev som det blev.
Traumatiska händelser kan bli svårare att komma över när man är äldre. När
kroppen inte riktigt lyder en, när man ser dåligt och inte känner sig så rörlig blir
man otryggare. Har man till exempel blivit skadad eller bestulen är det svårare
att ge sig ut igen. Dessa händelser kan i sin tur åter aktualisera gamla kriser som
får nytt behov och en ny chans till bearbetning.
Traumatiska erfarenheter från bandomen kan behöva bearbetas när de inte
längre går att hålla i schack med aktivitet. Gamla kan behöva tala om sin
uppväxt under Andra Världskriget, om mammor som har tagit livet av sig för
sjuttio år sedan eller om sexuella övergrepp. Vissa patienter säger lite skamset,
”det här borde jag vara klar med, skall jag prata om hur jag har haft det när jag
var liten, så liten som mitt barnbarn är nu”. Men man kan få hjälp att förstå sig
själv lite bättre, försöka leva med det man varit med om och även sådant som
man kanske inte är så stolt över.
Ensamhet är ett ämne som ofta återkommer i samtalen. Man känner sig
överbliven, inte behövd. Kvinnor saknar ofta sina barn, män saknar en kvinna
att ha vid sin sida. Det verkar mycket enklare för vuxna barn att ta emot hjälp
från sina åldriga föräldrar än för åldriga föräldrar att be sina barn om hjälp. De
8
äldre har ofta stor förståelse för de yngre som arbetar så mycket, reser, bygger
om sina hus, ”så länge jag kunde, hjälpte jag till”, får man höra. Men föräldrarna
vill helst inte vara till besvär.
Saknad och längtan efter fysisk kontakt och sexualitet kan komma upp i
samtalen. Saknaden är påtaglig hos ensamstående. Men även inom en
parrelation kan det bli krångligt. Bristande potens oroar män, de kan känna sig
mindre manliga och dra sig undan. Å andra sidan kan längtande män också bli
ledsna när partnern gör sig otillgänglig. Föreställningen att endast unga kroppar
är sexiga och åtråvärda bidrar till att äldre själva kan tycka att de inte duger.
Lusten börjar ju i att känna sig åtråvärd i sina egna ögon.
Är psykoterapi med äldre till någon nytta? Och hur är det att arbeta med
äldre?
Utveckling sker under hela livet och individen gör nya erfarenheter som
påverkar hans/hennes fortsatta liv.
Man kan förhålla sig till sitt åldrande på olika sätt:
- Man kan bli nedslagen, deprimerad, olycklig.
- Man kan förneka åldrandet, till exempel fly till aktivitet, inte sluta arbeta,
gifta om sig med en ung kvinna. Man missar då meningen med denna
livsfas.
- Man kan vara medveten, det kan göra ont, men man är levande.
Det finns utmaningar i alla livsfaser och att leva medvetet kan göra ont. Detta är
nog bara ännu tydligare och ännu svårare att fly ifrån under ålderdomen.
De äldre personer jag har träffat konsumerade, eller skulle ha kunnat konsumera,
stora mängder antidepressiv eller ångestdämpande medicin. Några av dem har
kunnat undvika medicinering eller minskat den som en följd av terapin.
9
De flesta var nyfikna och ville påverka sitt liv. Ibland har de varit nedstämda
eller arga på livet. Att acceptera åldrande och släppa en krampaktig kamp för att
undfly har kunnat ge lättnad och förmåga att glädjas åt mindre saker. Några har
kunnat arbeta sig genom kriser och konflikter, de har kunnat reda ut vissa
relationssvårigheter.
I terapierna skedde ofta en förvånande snabb utveckling. Processen påskyndas
troligen av att den återstående tiden inte är obegränsad. Det tycks också finnas
större benägenhet till försoning hos äldre, man har inte råd att slösa energi på
mindre väsentliga saker. Psykoterapi har för många varit läkande och de har
kunnat bli viktiga för sig själva. Den kan ge lättnad och tillgång till mer energi.
I arbetet med äldre kan även terapeuten få hjälp att få perspektiv på vad som är
viktigt i livet. Det är något att vara tacksam för.
Anna Hartmann
Socionom och leg. psykoterapeut
Litteratur
Erikson, E H (2004). Den fullbordade livscykeln. Med tillägg om det nionde
utvecklingsstadiet av J Erikson. Finland: Natur och Kultur.
Holm, U (2006). Att gå i pension är ingen barnlek. Falun: Prisma
Tornstam, L (2011). Åldrandets socialpsykologi. Finland: Norstedts
Hustvedt, S (2012). Sommaren utan män. Falun: Norstedts
Beischer, S (2012). Jag ska egentligen inte jobba här. Stockholm: Ordfront
Cewers, H (2012). Lust att ha lust. Stockholm: Bullfinch Publishing
10
11