Gymnastikflickor och ishockeybrudar – genus i två idrottsföreningar

Transcription

Gymnastikflickor och
ishockeybrudar – genus
i två idrottsföreningar
© Cecilia Jonsson, Marie Eriksson & Evelina Källberg
Institutionen för socialt arbete, Linnéuniversitetet
Publicerat på idrottsforum.org 2015-04-14
D
en svenska föreningsidrotten
omfattar tusentals barn. Dessa
barn tillbringar en stor del av
sin fritid med att lära sig en viss sport
under tränares överinseende. Idrott är
också en arena där könsrelaterade normer formuleras, manifesteras och reproduceras.
Syftet med denna artikel är att analysera könsrelaterade normer i två
idrottsföreningar för flickor mellan nio
och tolv år gamla: en traditionellt manlig sport, ishockey, och en traditionellt
kvinnlig, gymnastik. Det empiriska materialet bygger på observationer av träningar och intervjuer med tränare och
föreningsaktiva. De huvudsakliga resultaten är, förutom den uppenbara könsskillnaden i barnens idrottspreferenser,
att könsrelaterade normer uttrycks på
tre huvudsakliga sätt: genom (i) attribut och i framträdanden, såsom kläder
och färger, genom (ii) en könshierarki i
ledarens talspråk, och genom (iii) könsbaserade förväntningar. I de studerade
idrottsföreningarna var maskulint genus
normen.
cecilia jonsson är fil. lic. i sociologi
och fil. dr. i socialt arbete. Hon disputerade 2012 med avhandlingen Volontärerna. Internationellt hjälparbete från
missionsorganisationer till volontärresebyråer. Jonsson är verksam som universitetslektor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet där hon forskar om ideella
organisationer och volontärer.
marie eriksson är fil. dr. i historia och
verksam som universitetslektor i socialt
arbete vid Linnéuniversitetet, där hon
forskar om genus och våld. Eriksson
disputerade 2010 med avhandlingen
Makar emellan: äktenskaplig oenighet
och våld på kyrkliga och politiska arenor, 1810-1880.
evelina källberg är fil. kand. i socialt
arbete och har socionomexamen. Artikeln är baserad på Källbergs examensarbete Gymnastiktjejer och Ishockeybrudar: En studie om genus och normer
i två idrottsföreningar (2013). Hon har
en bakgrund som idrottsledare, är aktiv
idrottsutövare och arbetar idag som socionom.
cecilia jonsson, marie eriksson & evelina källberg
Inledning
Historiskt har idrott betraktats som en manlig arena. Maskulinitet har stått
som idrottens symbol där män visat styrka medan kvinnors idrottsutövande haft fokus på estetiska inslag (Adams et al. 2005; Eagly 1987; Holmes
2007; Koivula 1999, 2001; Larsson 2003; Pfister 2010). Särartstänkandet
som dominerade vid förra seklets inledning medförde att könens olikheter
var en utgångspunkt för kvinnornas inkludering i idrottsrörelsen. Särskilda
idrottsliga sammanhang skapades för kvinnor, motiverade av föreställningar
om kvinnan som ”det andra könet”, som fysiskt och mentalt avvikande från
mannen (Cahn 1994; Larsson 2001).
Idrotten har förändrats över tid och fler kvinnor har orienterat sig mot
traditionellt manliga idrotter. Män har dock inte i samma utsträckning tagit sig an traditionellt kvinnliga idrotter (Pfister 2010; Kleindienst-Cachay
& Heckemeyer 2008; Larsson 2009). Under senare år har genusmedvetenhet och könsöverskridanden inom idrotten ökat (Pfister 2010; Svender
2012). Gränsöverskridandet har beskrivits med begrepp som ’gender-play’
och ’gender-bending’ dvs. att normerna för kön och rådande genusordning
ifrågasätts och utmanas (till exempel Pfister 2010; Tagg 2008; Boyle 2005;
Caudwell 2003). Genom sådana normkritiska/’normkreativa’ (Vinthagen
& Zavalia 2014) idrottsliga praktiker synliggörs genus och dess gränsdragningar, samtidigt som de förskjuts och förändras. Historiskt betraktat har
sådana processer bidragit till att det idag är mer accepterat att ifrågasätta och
överskrida könsgränser inom idrotten än tidigare (Klomsten et al. 2004 och
2005; Pfister 2010). Trots att forskning visar att könsöverskridanden successivt ökat inom idrotten finns resultat som pekar på att förändringen inte
är entydig, och att ”gender-bending” också innehåller drag av kontinuitet
och reproduktion (Theberge 1997; Adams, Schmitke & Franklin 2005; Boyle 2005; Johansson 2003). Ännu är det få flickor som tränar ishockey och
pojkar är minoritet inom gymnastiken (Riksidrottsförbundet 2005, 2007,
2011a, 2011c, 2011d). Det tydliggör spänningsfältet mellan kontinuitet och
förändring som omgärdar genus som social konstruktion (Hirdman 2001),
samt hur idrottsliga praktiker både kan bekräfta och utmana genusordningen
– ibland samtidigt.
Idrott är en central arena för ”görandet” av genus som med en intersektionell analys kan belysa hur föreställningar om exempelvis kön, sexualitet
och klass i samklang manifesteras, reproduceras och förändras (Tolvhed
2008;2012; Lundvall 2009; Pfister 2010). På så sätt är idrotten ett relevant
studieobjekt i analyser av genus och andra samhälleliga maktordningar. Ti-
2
idrottsforum.org 2015-04-14
gymnastikflickor och ishockeybrudar
digare forskning pekar på kunskapsluckor när det gäller idrottsledarnas betydelse för reproduktion av genusföreställningar (Svender 2012). En svensk
studie belyser dock hur idrotternas specialförbund speglar idrottens genussystem med manlighet som norm i instruktörsutbildningarnas läromedel
(Grahn 2008), vilket exemplifierar genusreproduktion. I merparten av studier som gjorts om genus och idrott har forskare undersökt hur ”kvinnlighet” konstruerats i manligt kodade, och mansdominerade, idrotter. Med få
undantag har forskningen dessutom riktat in sig på idrottande kvinnor och
inte på flickor (Goldberg & Chandler 1991; Parsons & Betz 2001; Casey et
al. 2009; Kleindienst-Cachay & Heckemeyer 2008; Svender 2012).
I föreliggande undersökning är flickor i fokus. Vårt sätt att undersöka
genus är att belysa hur feminint genus skapas i en klassisk kvinnlig, och numerärt kvinnodominerad, idrott, rytmisk sportgymnastik, och i en klassisk
manlig idrott, ishockey, där kvinnor är i numerärt underläge (Annerstedt
1983, Gilenstam 2009). Fokus på dessa idrotter – med tränande flickor och
deras ledare – ger möjlighet att analysera hur genus skapas i olika sammanhang med traditioner av disparata genusmönster och ett ”isärhållande” av
kön.
Studiens syfte är att belysa hur genus i två idrottsföreningar, en klassiskt mans- och en klassiskt kvinnodominerad, manifesteras, reproduceras och förändras.
Ur syftet följer följande frågeställningar:
(i)hur uttrycks genus i de studerade grupperna och idrottsliga praktikerna?
(ii)vilka uppfattningar om genus ger ledarna uttryck för inom respektive
idrott?
Teoretiska utgångspunkter
Studiens teoretiska utgångspunkt är att idrott bidrar till att forma och omforma den samhälleliga genusordningen, och omvänt att samhällets genusordning påverkar de ideologier och praktiker som omgärdar idrotten (Connell
1987, 1999; Hirdman 1988, 2001). Flera idrottsforskare menar att föreställningar om genusskillnader än idag formar vilka idrotter som betraktats som
3
manliga respektive kvinnliga (Pfister 2010; Gilenstam 2010; Andreasson;
2006; Chase 2006; Larsson 2001, 2009). Med andra ord finns det tydliga
genusmönster och en genusordning inom idrotten som fungerar som vår utgångspunkt i val av studieobjekt.
Vår vetenskapsteoretiska utgångspunkt är att genus är socialt och kulturellt konstruerat, i form av nstitutionaliserade normer och föreställningar
som människor genom språk och handlingar – medvetet eller omedvetet –
skapar och omskapar, och som befäster och utmanar genus. I den konstruktionen är idrottsledarna centrala som förmedlare av genusnormer till den
yngre generationen. I denna konstruktionsprocess formas föreställningar om
kvinnor och kvinnlighet i relation, och kontrast, till föreställningar och normer om män/manlighet – och vice versa (Butler 1990), vilket tydliggörs i
respondenternas uttalanden och ageranden i den empiriska presentationen.
I vårt empiriska material framkommer även idrottens rangordnande skillnadsskapande där manlighet är norm och kvinnlighet det avvikande, där
män är den sociala strukturens överordnade och kvinnor underordnade (jfr
Hirdman 2004; Hall 2002; Ericsson 1993). Av detta följer att genusdistinktioner inom idrotter ses som ett skillnadsskapande som avspeglar och återskapar människors uppfattningar om genus och idrott – som en del av en
samhällelig genusordning (Klomsten et al 2004, 2005; Pfister 2003, 2010).
Föreställningar om kvinnor/kvinnlighet och män och manlighet konstrueras även homosocialt, dvs. i relation till andra kvinnor/kvinnligheter
alternativt män/manligheter – med hjälp av andra distinktioner och maktasymmetrier baserade på till exempel klass, etnicitet och sexualitet (Hirdman 1988, 2001; Connell 1987, 1999; Lykke 2003; Ambjörnsson 2004). I
vår studie uttrycks homosocialiteten när flickorna särskiljer sig från andra
flickor för att positionera sig inom respektive idrott.
Att lära sig att ”göra kön” är ett sätt för barn att lära sig samhällets normer
samtidigt som de lär sig om sig själva (Elwin-Nowak & Thomsson 2012,
Fagrell 2000). Studier visar att idrottande ungdomar reproducerar genusordningen genom att leva upp till könsrelaterade förväntningar som finns
(Chalabaev, Sarrazin & Fontayne 2009, Stirling & Schulz 2011; Coakley &
Pike 2004; Shakib & Dunbar 2002). I detta sammanhang är idrottsledarna
centrala eftersom föreningsidrotten iscensätts och övervakas av idrottsledare. Medvetet och omedvetet förmedlar ledaren ett förhållningssätt, och
vilka normer och värderingar som är legitima eller illegitima i den specifika
idrottsliga kontexten (Pfister & Radtke 2009).
4
Metod och material
Med etnografisk metod har studien en kvalitativ ansats och baseras på intervjuer och observationer (Merriam 1994). Vi har sökt detaljrikedom och
närhet till studieobjektet snarare än generaliserbarhet. Fokus var att studera
specifika grupper på djupet, varför ett målstyrt urval i tvåstegsförfarande
tillämpats (Bryman 2011). Först valde vi två i genussammanhang idrottsliga
ytterligheter: ishockey och rytmisk sportgymnastik. Ett ytterligare urvalskrav var att föreningarna skulle träna flickor mellan 9 och 13 år. Ålderspannet syftar till att spegla en ålder där genusskillnader antas kunna skönjas
och där könsrelaterad identitet börjar ta form. I ett andra steg identifierades
två lämpliga föreningar i föreningsförteckningar från paraplyorganisationen
Riksidrottsförbundet. Dessa kontaktades och gav efter en presentation av
studiens syfte och information om etiska riktlinjer sitt medgivande till studien (Vetenskapsrådet 2013).
Intervjuer
Intervjuer med fyra ledare (tre kvinnor och en man) från gymnastikföreningen och tre ledare (två kvinnor och en man) från ishockeyföreningen,
samt en person (kvinna) aktiv i föreningen som spelat på landslagsnivå genomfördes. Intervjuerna syftade till att ta del av ledarnas genusutbildningar,
samt resonemang och reflektioner om genus och idrott. Intervjuerna fokuserade på respondenternas uppfattningar om den idrottsmiljö de befinner sig i,
vad det kan innebära att vara könsmajoritet/minoritet, och hur genusnormer
skapas.
Samtliga intervjuade ledare hade direkt anknytning till de observerade
föreningarna. De skiljer sig i ålder och ledarerfarenhet. Gemensamt för
gymnastikledarna är att de varit aktiva gymnaster, och därmed får anses vara
insocialiserade i föreningsidrottens genus. Den erfarenheten hade enbart den
manliga ledaren från ishockeyn. Materialets storlek medger inte könsspecifika analyser av ledarnas utsagor. Vi kan dock konstatera att respondenterna
förde likartade resonemang oavsett kön, ålder och ledarerfarenhet.
För att få kunskap om föreningarnas arbete med genusfrågor har en styrelsemedlem från varje förening intervjuats. Dessa valdes av föreningarna
själva. Det kan därmed vara personer med särskild kunskap om och/eller
intresse för genusfrågor och är möjligen inte representativa för föreningen.
Vår bedömning är att representativiteten inte spelar någon roll i samman-
5
hanget. Intervjuer med styrelsemedlemmarna fokuserade på föreningarnas
policys och riktlinjer i genusfrågor, samt belyste samstämmighet med, och
skillnad mot, ledarnas uppfattningar och agerande.
De semistrukturerade intervjuerna med ledarna och styrelsemedlemmarna varade ca 45 minuter och genomfördes enskilt. Två intervjuer har gjorts
per telefon. Samtliga, med ett undantag där anteckningar fördes, spelades
in och transkriberades. Intervjuerna har följt en intervjuguide med teman
om idrott och genus och den specifika träningen, men varit öppna för respondenternas reflektioner (Kvale & Brinkmann 2009). Sammanlagt har tio
intervjuer genomförts. Därtill kommer informella samtal som förts i anslutning till observationstillfällena.
Observationer
Observationerna har syftat till att studera autentiska träningssituationer med
ledarna och flickorna. Vi har tillämpat öppna (samtliga inblandade har informerats om studiens syfte och tillfrågats om deltagande) och passiva (vi har
inte aktivt deltagit eller interagerat med de observerade grupperna) observationer (Lalander 2011). I gymnastikföreningen har två grupper med tolv
flickor observerats vid fyra träningstillfällen. I ishockeylaget har tio flickor
observerats vid fyra träningstillfällen. Grupperna mötte en och samma forskare vid alla tillfällen. Det finns inget som tyder på att ledarna eller flickorna
har agerat annorlunda än när de inte är observerade. Den oro som kunde
anas en kort stund vid första observationstillfället försvann snabbt och medvetenheten om forskarens närvaro tycktes inte existera.
Vid varje observationstillfälle fördes noggranna anteckningar om miljön,
vem som säger vad, hur det sägs och i vilka sammanhang. Visuella intryck
noterades liksom beskrivningar av känslostämningar och egna reflektioner.
Bearbetning, analys och materialpresentation
Med en uttalad genusteoretisk utgångspunkt är studien begreppsdriven (Miles & Huberman 1994). Det har satt ramar för vad vi har tolkat som empiriskt material och hur det har analyserats och vad som fallit utanför. Med iterativ metod (flera genomläsningar över tid) som pendlat mellan empiri och
teori har ett mönster succesivt vaskats fram. I enlighet med metodologisk
empirisk mättnad har detta mönster testats mot ny empiri tills vi inte ansåg
6
att vi fann något nytt (Glaser & Strauss 1967) samtidigt som materialet var
överblickbart.
Materialet kodades under teoretiskt och analytiskt relevanta teman: femininitet/maskulinitet, genusrelaterat tal, manifestationer/attribut, reproduktion/reproduktionsbrott och genusrelaterad hierarkisk ordning. Vi har
strävat efter att återge de ambivalenser och nyanser som vi uppfattar att
materialet innehåller, samtidigt som vi avsett att hålla en stringens kring
studiens syfte. Det finns inget som tyder på att de studerade föreningarna
skulle skilja sig i genusfrågor från likartade föreningar. Analysen får därmed
anses partikularistisk, dvs. att den kan säga något om genusordningen i de
studerade idrotterna som går utöver de studerade föreningarna (jfr Merriam
1994).
Nedan presenteras studiens empiriska fynd uppdelade på respektive
idrott. Syftet är att ge en sammanhållen beskrivning av studiens empiriskt
och teoretiskt centrala teman och tydliggöra det presenterade materialets
sammanhang och i relation till relevant tidigare forskning. De presenterade
citaten exemplifierar centrala och återkommande uttalanden från intervjuerna och observationsanteckningarna. Utan att ändra innebörden i respondenternas utsagor har mindre putsning av citaten, från talspråk till skrivspråk,
gjorts (Kvale & Brinkmann 2009).
Avgränsningar
Utöver den teoretiska avgränsningen, som ramat in och tydliggjort vad vi
uppfattat som empiriska fynd, bör det understrykas att inga intervjuer är
gjorda med de idrottande flickorna i föreningarna. Vi kan således inte uttala oss om hur de ser på sitt idrottsutövande eller vilka genusnormer de
skulle ge uttryck för i tal. Det vi kan säga något om är våra tolkningar av hur
genusnormer tar sig uttryck i deras idrottsutövande. Studien omfattar inte
heller tränande pojkar, vilket kunnat ge ytterligare kunskap om gender-play,
gender-bending och genuskonstruktioner inom de studerade idrotterna. Vi
har valt att avgränsa studien mot flickor. Möjligt är att fler intervjuer och
observationer av fler föreningar gett fler variationer och ett mer nyanserat
material om förändringar i genusnormer.
7
Etiska överväganden
Studien inkluderar aktiva idrottsutövare under 18 år. Informationsbrev om
studiens syfte och metod skickades till barnens vårdnadshavare för godkännande underskrift. En vårdnadshavare sa nej till studien för att barnet inte
ville delta. Vi fick dock klartecken att sitta med på träningen och observera
utan att anteckna om det barnet (jfr Vetenskapsrådet 2013).
Gymnastikföreningen – det feminina arvet
Den rytmiska gymnastiken som utvecklades i början av 1900-talet byggde
från början på ett könsmässigt särartstänkande där kvinnan skulle utvecklas
i egna grenar där ”kvinnliga” kroppsliga och själsliga egenskaper framhävdes (Annerstedt 1983, Lindroth 2004). Ett sätt att manifestera kön är genom
kroppsspråk och utseende. Klädesplagg som klänningar och kjolar är symboler för det kvinnliga (Davies 2003). Vid en första anblick upprätthåller
gymnastikträningarna könsstereotyper med feminina symboler; redskap och
kläder går i typiska flickfärger som rosa, lila och rött. Tunnbanden glittrar
och träningen kretsar kring flickornas, rörelsernas och redskapens utseende.
Att rytmisk gymnastik fokuserar på det estetiska snarare än det fysiska belyser idrottens feminina arv. Bortom denna ytliga bild av estetik finns emellertid också den fysiska träningen:
Flickorna stretchar och tänjer ut benen för att bli vigare och smidigare. Momentet innebär att flickorna tänjer till punkten där det tycks
göra ont, och pressar ytterligare. Momentet signalerar smärta och uthållighet.1
En grupp tioåriga flickor springer på rad i full fart mot trampetten,
hoppar upp och gör en volt. De landar med händerna rakt upp i luften
och ett leende på läpparna. 2
För att göra en volt krävs styrka och mod, egenskaper som förknippas med
manligt idrottsutövande (Adams et al. 2005). Vår tolkning är att leendet och
kroppens position i landningen är motiverat av den estetiska bedömningen
av idrotten, den fysiska ansträngningen ska inte märkas. Under observatio1 Observationsanteckning 27/11 2012
2 Observationsanteckning 28/11 2012
8
nerna noterades återkommande hur flickorna tränades mot att osynliggöra
effekten av deras fysiska ansträngningar:
En övning gick ut på att flickorna skulle kasta upp bollen i luften,
göra en kullerbytta och fånga bollen liggandes på magen med benen
ihop. Övningen kräver liknande bollkänsla som återfinns i exempelvis fotboll.3
Gymnastiken innehåller således både feminint och maskulint kodade inslag,
men de feminina inslagen är tydligare. De yttre attributen sätter en kvinnlig
prägel på gymnastiken och tydliggör hur det feminina arvet manifesteras
och därmed också reproduceras. Det innebär att mäns och kvinnors prestationer värdesätts olika om det förekommer i en idrott där den feminina
normen eller den maskulina normen är gällande (Adams et al. 2005).
Under observationstillfällena tränade flickorna i gymnastikföreningen in
ett uppvisningsnummer:
Uppvisningsnumret handlade om att flickorna skulle föreställa dockor i ett dockskåp som blir levande gymnaster. På uppvisningsdagen
blir flickorna tillsagda att de ska ha på sig linne och kjol för att se ut
som dockor. Flickorna protesterar och vill inte ha kjol. Ledarna säger att dockor inte har byxor, men flickorna menar att det visst finns
dockor med byxor, killdockor.4
Flickorna övertygades av ledarna att klä sig i de feminina attributen, vilket
vi tolkar som ett sätt som ledarna reproducerar den feminina normen.
Gymnastikens feminina norm tydliggörs också när ledarna vid flertalet
tillfällen under observationerna använde sig av maskulina idrotter som kontrast för att beskriva hur flickorna inte ska göra. Följande observationscitat
från ledarna sades i sammanhang där de angivna idrotterna syftade på maskulinitet, i negativ mening:
Vi jobbar inte med spjutkastning!5
Inget fotbollslöp, fint spring!6
3
4
5
6
Observationsanteckning 4/12 2012
9
Gymnasterna påminns att tänka på kroppen som ett estetiskt redskap. Det
manliga hålls åtskilt från det kvinnliga som i sammanhanget görs till norm
enligt specifika föreställningar om femininitet.
Genusrelaterade förväntningar
Under intervjuerna återkom ledarnas genusrelaterade förväntningar på femininitet inom gymnastiken gällande pojkars och flickors prestationsmöjligheter och attityder. Nedanstående citat tjänar som exempel på hur gymnastikledarna återgav könsskillnader. Ledarna nämner flickornas intresse för
utseende medan pojkarna nämns tillsammans med deras prestationer:
Skillnaden tror jag är såhär att tjejer har sina små dräkter och vill göra
lite kullerbyttor. Killarna är så här ’ska vi snurra runt?! Ska vi göra
volter?!’ Det är lite hårdare liksom, de vill gå på det här tuffa direkt.7
Alltså killarna kan oftast bli riktigt, riktigt bra. De är oftast väldigt
orädda och då är det ganska tufft med en gång.8
En av ledarna säger att hennes ledarstil lämpar sig bättre för pojkar:
Jag är ganska hård med tjejerna, egentligen passar jag kanske bättre
som killtränare.9
Som framgår av citaten ovan återges flickor indirekt som känsligare, och
ledarna uttrycker genusbaserade förväntningar. Denna uppfattning styrktes
under observationerna med ledarnas återkommande uttalanden till flickorna
att de inte var tillräckligt modiga och behövde pushas. Vidare menade ledarna under intervjuerna att det gällde att hjälpa flickorna att övervinna den
inneboende rädslan, vilket vi tolkar som att övervinna ”feminint” kodade
egenskaper till förmån för ”maskulint” kodade egenskaper:
Fega inte nu!10
7
8
9
10
10
Intervju gymnastikledare D
Intervju gymnastikledare B
Intervju gymnastikledare A
Om vi bestämmer oss för att göra en kullerbytta, får ni inte mesa!11
Inte ge upp, ni blir inte bättre om ni ger upp”12
Det ska vara: jag vill vinna!13
Samma tillrop hade kunnat höras i träning för pojkar, men i detta sammanhang hade uttalandena tydliga kopplingar till ledarnas uppfattningar att
flickorna behövde pushas extra på grund av könstillhörighet. Detta styrks
när ledarna i intervjuerna säger att det finns skillnader mellan könen och att
de anpassar sin ledarroll efter kön. De säger att de försöker få flickorna att
bli mer som pojkarna när det gäller att våga, och att de försöker få pojkarna
att bli mer som flickorna när det gäller att utföra övningarna på ett säkert
sätt.14 Vår tolkning är att ledarna utifrån könsstereotypa förväntningar försöker kompensera uppfattade genusskillnaderna för att uppnå bra idrottsprestationer.
Det första könet i en kvinnodominerad värld
Av intervjuerna framgår att gymnastikledarna inte tycker att det behövs
aktivt arbete med att öka genusmedvetenheten eftersom föreningen främst
består av flickor. Men att gymnastik byggs på en feminin norm visas när
ledarna uttrycker att de pojkar som finns i föreningen ”har halkat in på
tjejspåret”15 och att attributen är till för kvinnliga utövare:
[gymnastiken är ] väldigt dominerad av tjejer och det är inte jättelätt,
för bara första gången killarna ska vara med och tävla så är det inte
jättekul att gå ut i trikåer och dräkt. Det är inte jättehäftigt.16
En ledare som också är idrottslärare återger sina skäl för könsuppdelad träning:
11
12
13
14
15
16
Intervju gymnastikledare D & C
Intervju gymnastikledare E
Intervju gymnastikledare C
11
När jag började som idrottslärare var pojkar och flickor delade under
gymnastiken. Jag och andra lärare var emot att slå ihop flickor och
pojkar eftersom vi ansåg att det fanns individer som skulle fara illa.
De som far illa under gymnastiken är de svaga flickorna och de svaga
killarna, särskilt de svaga killarna. Tänk för en kille att bli omsprungen av en flicka, det skulle ge honom väldigt dåligt självförtroende.17
Citatet visar hur pojkar konstrueras som det första könet. Att bli omsprungen av en flicka betyder att positionen som det första könet riskerar att rubbas, och hotar genusordningen. Att flickorna ska anpassa sig efter pojkarna
oavsett om de är bättre eller sämre exemplifierar hur ledarna bidrar till att
reproducera manlighet som idrottslig norm. Även om föreningen satsar på
flickor anses pojkarna ha en positiv inverkan på föreningen och flickorna:
Det är roligt att ha med pojkar i gruppen, de påverkar flickorna på ett
positivt sätt. Flickorna vågar mer [när pojkarna är med].18
Föreningar är ju väldigt glada när de får killag, och väldigt pushiga
att man ska hålla kvar dem. I min gamla förening var vi väldigt noga
med att ut och visa upp pojkarna överallt.19
Citaten tydliggör hur flickorna får maka på sig och hur de därmed görs till
det andra könet när pojkgymnasterna hyllas och lyfts fram. Pojkarna visas
upp som en prestation och manlighet som en position som höjer föreningens
status.
Om att avvika från normen –
den feminina pojken
Trots den kvinnliga dominansen finns således pojkgymnaster. Genom att
avvika från normen antas pojkgymnaster ofta vara homosexuella, de inte är
riktiga pojkar enligt heteronormen (Larsson 2003; Hargreaves 2000). En av
styrelsemedlemmarna i gymnastikföreningen berättar att yngre barngrupper har jämnare könsfördelning, men eftersom gymnastik är en ”typisk tjej17 Intervju gymnastikledare D
18 Intervju gymnastikledare B
19 Intervju gymnastikledare D
12
sport”, är det ”naturligt” att flickor är numerär majoritet i högre åldersklasser.20 Den manliga ledaren säger att det kan vara svårt att vara pojkgymnast:
Jag vet ju hur det var när man var liten, man var orolig för hur folk
skulle se på en eftersom det är en kvinnodominerad sport. Men det
var mer när man var yngre. Sen när man blev duktig tyckte de flesta
att det var coolt. Då blev det mer status, men om man är nybörjare,
som ung grabb då är det inte riktig idrott. Gymnastiken står inte lika
högt i kurs som fotboll eller mer mansdominerande idrotter. […] När
folk har klankat ner på att det är typ bögigt att hålla på med gymnastik kan man vända på det och säga att jag umgås med massa tjejer och
du med massa killar.21
Citatet avslöjar den hierarkiska genusordningen där kvinnor är underordnade. Statusen kan dock, enligt respondenten, förändras med ökade tävlingsinslag, och hårdnad konkurrens som legitimerar manliga utövare inom
kvinnliga idrotter (jfr. Adams et al. 2005).
Ishockeyföreningen – den rosa maskuliniteten
I ishockey görs en distinktion mellan ishockey och damhockey, vilket visar
idrottens maskulina norm (Theberge 1997). Kön manifesteras i ishockeyn,
som i gymnastiken, genom kroppspråk och utseende. Ishockeyspelarna har
skydd som gör dem stora och kantiga. Utrustningens storlek och form skapar stereotypa manliga gestalter som gör spelarna lika varandra. Man ser
inte vem som är vem när individernas ansikten göms bakom hjälmens ansiktsskydd. I rinken finns dock också feminint kodade attribut:
Planen är full av ishockeyspelare med full skyddsutrustning, det är
svårt att skilja dem åt. Men några spelare sticker ut i rosa tröjor och
långt utsläppt hår.22
Vår tolkning är att flickorna markerar könstillhörighet med ”kvinnliga” attribut som skiljer dem från pojkarna. Med kvinnliga attribut framhävs att
det är flickor som spelar ishockey, och inte bara ishockeyspelare. Studier
20 Intervju gymnastikledare C
21 Intervju gymnastikledare C
13
visar att framgångsrika idrottskvinnor ofta framhäver kvinnlighet genom utseende och beteende för att visa att de är ”normala” kvinnor (Adams et al.
2005; Larsson 2003).
Under observationerna av ishockeyträningarna framkom att det fysiska
inslaget är mer framträdande än i gymnastiken. Observationsanteckningarna visar hur ishockeyspelarna förväntas ge uttryck för fysisk ansträngning,
som exempelvis att pusta, svettas och skrika. Estetiska inslag, som att slå en
snygg passning, förekommer också. Det är dock inget som är poänggivande
och således ett underordnat element i spelet.23
Genusrelaterade förväntningar inom ishockeyn
I ishockeyn finns skillnader i regelverket mellan män och kvinnor. Damspelare måste använda heltäckande ansiktsskydd, medan herrarna endast behöver godkänt visir. I herrhockeyn är tacklingar centrala, men de är otillåtna
i damhockeyn (Svenska ishockeyförbundet 2010; Gilenstam 2009). Skillnaderna i regelverken avspeglar och återskapar föreställningar om kvinnor
som sköra och män som tåliga och starka. Under intervjuerna framkommer
dock att hockeyledarna anser att pojkar och flickor ska tränas likadant. De
säger också att de inte pratar om eller berör genus i sina ledarroller eftersom
de menar att de inte tolkar träningstillvaron i ”manligt” och ”kvinnligt”.
En styrelsemedlem anser att föreningen inte behöver arbeta med genus eftersom de ”inte har genusrelaterade problem”.24 Ledarna anser dock att det
finns skillnader i att träna flickor eller pojkar. Två anledningar är att ishockeyn har könsspecifika regler, och för att tjejer ska motiveras att ”reda ut det
tuffa i herrhockeyn”.25 Ledarna ger således delvis en logisk förklaring: olika
slags spel ger olika träningsuppgifter. Dock bygger regelverket på stereotypa förväntningar på kön, vilket skapar en acceptans för att reproducera
stereotypa förväntningar på pojkar och flickor. Andra förklaringar bygger på
genusrelaterade förväntningar, vilket tydliggör ledarnas ambivalenta inställning till genus:
Pojkarna fuskar ju gärna, bara de vinner. Tjejerna är betydligt mer
noggranna med att göra övningen och att bara tävla med sig själv
24 Intervju styrelsemedlem E
25 Intervju ishockeyledare F
14
eller få tänket att man själv ska bli bättre då. Så man får jobba lite
olika.26
Man måste tänka lite annorlunda beroende på om det är killar eller
tjejer som du tränar. Speciellt när de kommer upp i åldrarna. Man
måste pusha och få tjejerna att våga tro på sig själva. Killar har oftast
tävlingsmoment i sig. Många tjejer kan tycka att det är jättejobbigt
med tävlingsbitarna.27
Ledarna ger också exempel där flickorna agerat annorlunda än vad som förväntades:
Jag har blivit imponerad av de här tjejerna att de tar för sig och driver
detta framåt själva.28
I intervjuerna framgår att flickornas spel med pojkar antas vara positivt för
att de förstnämnda ska tuffa till sig och våga ta för sig mer än om de tränat i
en feminin könshomogen grupp:
Tjejerna tar för sig mer och mer och tuffar till sig mot killarna.29
Det omvända, att pojkarna anammar flickornas noggrannhet och obenägenhet till fusk, nämns dock inte under intervjuerna. Vår tolkning är att pojkarnas närvaro anses höja flickornas spel, men inte vice versa, vilket synliggör
idrottens manliga norm. Exemplen visar könsstereotypa förväntningar där
pojkarna betraktas som självständiga, tävlingsinriktade och modiga. När
flickorna tar för sig skapar det däremot förvåning, vilket vi tolkar som ett
exempel på en könsöverträdelse som blottlägger genusnormer, snarare än
det speglar faktiska skillnader mellan könen.
26
27
28
29
Intervju styrelsemedlem J
Intervju ishockeyledare H
Intervju ishockeyledare F
15
Det andra könet i en mansdominerad värld
Att ishockey bygger på den maskulina normen tydliggörs när en ledare berättar att föräldrar anser att ”tjejer inte ska hålla på med hockey”.30 Ledarna
går dock emot den uppfattningen:
Det här kan tjejerna lika gärna hålla på med som killarna. Om någon
tar upp det, så förklarar vi att det är en tjejsport, det är inget snack
om den saken.31
Ledarna menar att majoriteten av omgivningen inte är lika positivt inställda
till damhockey som de själva:
Jag tror att många ser det som att tjejer inte ska hålla på med hockey
och att det blir lite mes [när flickor spelar hockey].32
Att vara könsminoritet i gymnastikföreningen var positivt för pojkarna.
Trots att det finns positiva åsikter om damhockeyn visar intervjuerna att
flickorna kämpar för sin plats och för att vinna respekt. I intervjuerna berättar ledarna att flickorna, till förmån för pojkarna, missgynnas också i den
egna föreningen. Ledarna beskriver hur de arbetar med att kräva resurser
och rättigheter för damspelarna, men att de sluppit problemet med kampen
om bra istider. Flicklaget får dock motivera sin existens för styrelsen genom
att visa ökat medlemsantal och ekonomiska bidrag till föreningen.33
Det har bara varit positivt [att flickor spelar hockey] och från förbundets sida har vi fått bara beröm. Sen tror jag ju i grund och botten att
[damhockeyn] generellt inte tas på samma allvar.34
Inställningen till damhockeyn är således ambivalent. Å ena sidan betraktas
deras inträde i föreningen som positivt, å andra sidan får de kämpa för erkännande och respekt. Intervjucitatet ovan visar rådande genusnormer när
ishockeyn kan konstrueras som ”mesig” med kvinnliga utövare. Damhockeyn betraktas som en avvikelse och justering av herrhockeyn.
30
31
32
33
34
16
Intervju ishockeyledare G
Att en ishockeyförening har flicklag som i det studerade fallet är ovanligt.
Bristen på ishockeyspelande flickor medför att de flesta flickor spelar i pojklag. I intervjuerna lyfter ledarna fram föreningens tränande flickor:
Det är ändå kul att det i vårt lilla [samhälle] finns femton tjejer. Sen
kan man se de stora [lagen] som bara har en eller två tjejer. […] Vi
har ju också ett mål att hitta andra tjejer att spela mot.35
Citatet visar att ledarna talar om det stora antalet flickor som en tillgång
som gör föreningen unik i relation till andra lag, samtidigt som föreningen
betraktar flickornas numerära underläge som en positiv utmaning.
Om att avvika från normen –
den maskulina flickan
I den observerade ishockeyföreningen tränar flickor och pojkar tillsammans.
Tidigare forskning visar att den manliga normen och överordningen ofta
synliggörs genom nedsättande tillmälen mot kvinnor i manligt dominerade
idrotter. Till följd av sin skicklighet görs kvinnor okvinnliga, manhaftiga,
lesbiska eller till ”pojkflickor” (Andreasson 2007; Guttmann 1991; Halberstam 1998; Gilenstam, Karp & Henriksson Larsén 2009; Hargreaves 2000).
Negativa tillmälen var inget som framkom under i vår studie. Däremot kategoriserades samtliga spelar som pojkar under träning:
Spelarna stod uppradade på led, flickorna på ena sidan och ledaren
står på den andra och talar till gruppen: ”Kom igen killar!”36
Båda könen tilltalas som killar. Att osynliggöra flickornas kön är att framhäva ishockeyns maskulina norm. Ishockeyledarna bidrar således till reproduktionen av flickor som det andra könet, och ishockeyn som en manlig
idrott. I en intervju framkommer också att kvinnliga ishockeyspelare fortfarande bemöts som ett avvikande och fascinerande fenomen:
35 Intervju ishockeyledare F
17
Det blir så himla mycket större att en tjej spelar hockey. Där kommer
också de lite stereotypa sidorna in, att det är så himla fascinerande att
en tjej spelar hockey.37
Även om dylika kommentarer inte är negativt formulerade, exemplifierar de
särskiljandet mellan könen där respondenten ger uttryck för en önskan att
flickor och pojkar ska betraktas som jämställda.
Sammanfattande diskussion
I den här studien har vi visat hur feminint genus tar sig uttryck i en traditionellt manlig och en traditionellt kvinnlig idrott för flickor mellan 9 och 13
år. Studien ger ett empiriskt bidrag till att förstå manifestation och reproduktion av genus i de slutna idrottsrummen. Utöver den tydliga könsuppdelning
som finns mellan idrotterna sker detta på framförallt tre sätt. För det första
särskiljs pojkar och flickor via yttre attribut och vi har konstaterat att flickorna förväntas ta efter pojkarna i högre utsträckning än tvärtom. För det
andra manifesterar ledarna en genusordning med könsspecifikt tilltal. Att
vara flicka betonas när det estetiska ska framhävas och pojkaktighet knyts
till flickorna i relation till fysisk ansträngning. För det tredje reproduceras
normer genom de könsrelaterade förväntningar ledarna har på flickor och
pojkar att uppträda i enlighet med genusordningen. Dessa tre faktorer tydliggör hur idrotterna manifesterar och reproducerar feminina och maskulina
normer, och att den ”manliga” normen är hierarkiskt överordnad det som
anses ”kvinnligt”.
Studien visar hur könsskillnader avspeglas och formas i förväntningar
på och bemötande av flickorna. Särskiljandet formar genus till något man
är, och inte något man gör. Flera exempel visar dock hur flickorna inom de
studerade föreningarna lär sig att göra feminint genus genom att ledarna talar om hur flickor respektive pojkar gör och bör göra. Dessa genusföreställningar konstrueras i både gymnastik- och ishockeyföreningen. I gymnastikföreningen lär sig flickorna att inte träna in ett ”manligt” rörelsemönster
utan att istället agera som könsstereotypa flickdockor. I damhockeyn finns
det överordnade regelverket som legitimerar att pojkar och flickor tränas på
olika sätt utifrån föreställningar om genus.
Genusföreställningarna tydliggörs när representanter för könsminoriteten
träder in på könsmajoritetens arena, oavsett vilket kön som är majoritet.
37 Intervju ishockeyledare I
18
Det bör dock poängteras att det inte är överträdelserna av genusgränserna
som för med sig genusfrågorna in i föreningen, de finns redan där. Däremot
tydliggörs genusspecifika normer vid könsminoritetens inträde. Flickornas
inträde i ishockeyn visar att mannen är norm genom att båda könen tilltalas
som ”killar”, och genom att flickorna skapar förvåning när de tar för sig och
fysiskt tar i eftersom det räknas som manliga egenskaper. I gymnastikföreningen lärs ett feminint kodat rörelsemönster ut, men när pojkarna träder
in är de troféer för föreningen. Pojkarna förväntas inte ta över den feminina
normen utan står för något mer fysiskt och intressant. De förblir ”det första
könet” även i en kvinnodominerad idrott. Det feminint kodade handlar i det
fallet om att ge utrymme för pojkarna.
Det sätt på vilka idrottsledarna ofta uttrycker föreställningar om genus
visar att den biologiska kategoriseringen är av vikt inom båda de studerade
föreningarna. När idrottsledarna hänvisar till genus görs det ofta med en
tydlig underton där männen betraktas som det fysiskt och mentalt starkare
könet och kvinnor som det svagare. Närvaron av pojkarna hävdas i båda
idrotterna vara positiva inslag för flickorna som anses behöva mannen som
norm att sträva efter. Denna genushierarki gör sig påmind i båda idrotterna:
den framgångsrika flickan anses ha ”manliga egenskaper” och lär av pojkarna. Det gäller även gymnastikflickorna som delvis lär sig att ta avstånd
från ett stereotypt maskulint sätt till förmån för stereotypt feminina rörelser
och yttre ”kvinnliga attribut”. Genusföreställningar reproduceras genom att
uttrycka skillnader och genom att lära gymnastikflickorna hur de ska röra
sig feminint och ishockeyflickorna hur de blir bra ishockeyspelare genom
att spela med killarna och på ett ”manligt sätt”.
Reproduktionen av genus och tillhörande föreställningar om manligt och
kvinnligt sker således genom att könsskillnaderna ofta uttrycks, men framförallt hur. Föreställningen ges vikt i idrottsliga sammanhang där de kopplas till olika kännetecken så att könskategoriernas särart vidmakthålls och
reproduceras till nästa generation.
Denna studie är ett bidrag till forskningsinriktningen att fokusera på flickor för att förstå hur genus manifesteras och reproduceras i olika idrotter. Vi
kan avslutningsvis konstatera att det finns en tydlig idrottspolitisk ambition
med att belysa genusfrågor. Trots de senare årens positiva genusförändringar och gender-bending inom idrotten talar vår studie för att idrottsledarna
behöver fortsatt genusutbildning för att synliggöra sin egen del i reproduktionen av stereotypa genusskillnader. Mer forskning i frågan behövs för att
kunna utveckla genusutbildningar som kan nå hela vägen in i de slutna träningslokalerna. Det är där idrotten och genus görs.
19
Referenser
Adams, N., Schmitke, A., Franklin, A. (2005). ”Tomboys, Dykes and Girly Girls: Interrogating the Subjectivities of Adolescent Female Athletes”. Women’s Studies Quarterly,
33, 17-34.
Ambjörnsson, F. (2004), I en klass för sig. Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer,
Stockholm: Ordfront (Stockholms univ. diss. 2004).
Andreasson, J. (2006. Idrottens kön. Genus, kropp och sexualitet i lagidrottens vardag.
Lund: sociologiska institutionen (avhandling för doktorsexamen, Lunds universitet).
Annerstedt, C. (1983). Kvinnoidrottens utveckling i Sverige. Malmö: Liber Förlag.
Boyle, L. (2005). ”Flexing the Tensions of Female Muscularity. How Female Bodybuilders Negotiate Normative Femininity in Competitive Bodybuilding”, Women’s Studies
Quarterly Vol. 33, 134-149.
Bryman. A. (2011). Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber.
Cahn, S. (1994), Coming on strong. Gender and Sexuality in Twentieth Century Women’s
Sport. New York. Free Press.
Caudwell, J. (2003), ”Sporting Gender: Women’s Footballing Bodies As Dites/Sights for
the (Re)Articulation of Sex, Gender and Desire”, Sociology of Sport Journal, 20, 371386.
Carlsson, B. (2009). Idrottens rättskulturer. Malmö: idrottsforum.org, 2009.
Casey, M., Eime, M. Payne, R. & Harvey, J.T. (2009), ”Using a Socioecological Approach
to Examine Participation in Sport and Physical Activity Among Rural Adolescent Girls”,
Qualitative Health Research, 19, 7, 881-893.
Chalabaev, A., Sarrazin, P. & Fontayne, P., (2009), ”Stereotype endorsement and perceived
ability as mediators of the girls’ gender orientation–soccer performance relationship”,
Psychology of Sport and Exercise, 10, 2, 297-99.
Chase, L. F. (2006). ”(Un)Disciplined bodies: a Foucauldian analysis of women’s rugby”.
Sociology of Sport Journal, 23(3), 229-247.
Coakley, J. J. & Pike. E. (2004). Sports in Society: Issues and Controversies. London:
McGraw-Hill.
Connell, R. W. (1987), Gender and power. Society, the person and sexual politics. Standford: Stanford University Press.
Connell. R.W. (1996). Maskuliniteter. Göteborg: Daidalos.
Davies, B. (2003). Hur flickor och pojkar gör kön. Stockholm: Liber Förlag.
Eagly, A.H. (1987). Sex differences in social behavior: a social-role interpretation. Hillsdale, N.J.: Erlbaum.
Ekenstam, C. (1998). (red.). Rädd att falla. Studier i manlighet. Stockholm: Gidlunds
Förlag.
Eliasson, I. (2009). I skilda idrottsvärldar – barn, ledare och föräldrar i flick- och
pojkfotboll. (avhandling för licentiatexamen, Umeås universitet).
Elvin-Nowak, Y. & Thomsson, H. (2012). Att göra kön: Om vårt våldsamma behov av att
vara kvinnor och män. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.
Ericsson, C. (1993). Genus i historisk forskning. Lund: Studentlitteratur.
Ervø, S. & Johansson, T. (red.) (2003). Moulding masculinities. Bending bodies. Aldershot:
Ashgate.
Fagrell, B. (2000). De små konstruktörerna: flickor och pojkar om kvinnligt och manligt i
relation till kropp, idrott, familj och arbete. Stockholm: HLS förlag.
Vetenskapsrådet (2013). Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. http://www.codex.vr.se/texts/HSFR.pdf [hämtad den 3 juli 2014]
20
Gilenstam, K. (2009). Gender and physiology in ice hockey: a multidimensional study.
Umeå: Umeå universitet (avhandling för doktorsexamen, Umeå universitet).
Gilenstam, K., Karp, S., & Henriksson Larsén, K. (2009) ”OFF-SIDE? – Damhockeyn och
den manliga dominansen”. Svensk Idrottsforskning, 1, 1, 24-26.
Gilenstam, K. (2010), ”Tunga puckar och låga förväntningar – blindskär i damhockeyns
utveckling”. Svensk idrottsforskning, 1, 44-49.
Goldberg, A. D. & Chandler, T. J. L. (1991), ”Sport participation among adolescent girls:
Role conflict or multiple roles?” Sex Roles, 25 3-4,213-224.
Glaser, B. G & Strauss, A.L. (1967). The discovery of grounded theory: Strategies for qualitative research. Chicago: Aldine.
Grahn, K. (2008). Flickor och pojkar i idrottens läromedel. Konstruktioner av genus i ungdomsträningen. Göteborg: institutionen för pedagogik (avhandling för doktorsexamen
Göteborgs universitet).
Guttmann, A. (1991). Women’s Sports. A history. New York: Columbia University Press.
Gymnastikförbundet (2013) Tekniskt reglemente. Gymnastikförbundet.
Halberstam, J. (1998). Female masculinity. Durham: Duke Univ. Press.
Hall, A.M. (2002). ”The discourse of gender and sport: From femininity to feminism”. I
Scraton, S. & Flintoff A. (Red.). Gender and sport – a reader. London: Routledge.
Hargreaves, J. (2000). Heroines of Sport. The politics of differences and identity. New York:
Routledge.
Hirdman, Y. (1988). ”Genussystemet: reflexioner kring kvinnors sociala underordning”.
Kvinnovetenskaplig tidskrift, 3, 49-63
Hirdman, Y. (2001). Genus: om det stabilas föränderliga former. 1. uppl. Malmö: Liber.
Hirdman, Y. (2004). ”Genussystemet – teoretiska funderingar kring kvinnors sociala underordning”. I Carlsson Wetterberg, C. & Jansdotter, A. (Red.). Genushistoria. En historiografisk exposé. Lund: Studentlitteratur.
Holmes, M. (2007). What is gender? Sociological approaches. London: Sage.
Jönsson, K. (2007). Idrottsfilosofiska introduktioner: nio kapitel om idrott och sport, moral
och etik, kultur och kritik, kön och genus, politik och ideologi, kropp och teknologi.
Malmö: Malmö studies in sport science.
Kimmel, M. S. (1996). Manhood in America: a cultural history. New York: Free Press
Kleindienst-Cachay, C. & Heckemeyer, K. (2008). Women in Male Domains of Sport.
http://www.isdy.net/pdf/eng/2008_02.pdf. [Hämtad den 4 juli 2014].
Klomsten, A. T., Marsh, H. W., & Skaalvik, E. M. (2005). ”Adolescents’ perceptions of
masuline and feminine values in sport and physical education: A study of gender differences”. Sex Roles, 52, 9/10, 625-636.
Klomsten, A. T., Skaalvik, E. M., & Espnes, G. A. (2004). ”Physical self-concept and
sports: Do gender differences still exist?” Sex Roles, 50, 1/2, 119-127.
Koivula, N. (1999). Gender in sport. Stockholms universitets Förlag (Avhandling för doktorsexamen, Stockholms universitet).
Kvale, S. & Brinkmann, S. (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.
Lalander. P. (2011) ”…Att vara med och titta på”. i Ahrne, G. & Svensson, P. Handbok i
kvalitativa metoder. Malmö: Liber.
Larsson, H. (2001). Iscensättningen av kön i idrott. En nutidshistoria om idrottsmannen och
idrottskvinnan. Stockholm: HLS Förlag.
Larsson, H. (2003). ”Idrottens genus”. www.idrottsforum.org. [hämtad den 4 juli 2014]
Larsson, H. (2009).”Idrottens könsmönster – varför finns de? Vad handlar de om?” Svensk
idrottsforskning, 1, 11-15.
21
Lindroth, J. (2004). Ling – från storhet till upplösning. Stockholm: Brutus Östling Förlag
Symposion.
Lundvall, S. (2009). ”Idrott, mångfald och genus: hur blir svensk idrott mer färgrik och
inkluderande?”. Svensk idrottsforskning, 18:1, 27-30.
Lykke, N. (2003). ”Intersektionalitet – ett användbart begrepp för genusforskningen”. Kvinnovetenskaplig tidskrift, 24: 1, 47-56.
Miles, M.B. & Huberman. A. M. Qualitative data analysis : an expanded sourcebook.
Thousand Oaks, CA: Sage,
Merriam, S. B. (1994). Fallstudien som forskningsmetod. Lund: Studentlitteratur.
Olofsson, E. (1989). Har kvinnorna en sportslig chans? Den svenska idrottsrörelsen och
kvinnorna under 1900-talet (avhandling för doktorsexamen, Umeå universitet).
Parsons, E. M. & Betz, N. E. (2001), ”The Relationship of Participation in Sports and
Physical Activity to Body Objectification, Instrumentality, and Locus of Control Among
Young Women”. Psychology of Women Quarterly, 25: 3, 209-222.
Pfister. G. (2010). ”Women in Sport – gender relations and future perspectives”. Sport in
Society: Cultures, Commerce, Media, Politicts, 13:2, 234-248.
Pfister. G. & Radtke. S (2009) ”Sport, women, and leadership: Results of a project on
executives in German sports organizations”. European Journal of Sport Science, 9:4,
229-243.
Redelius, K. (2002). Ledarna och barnidrotten: Idrottsledarnas syn på idrott, barn och
fostran. Stockholms universitets förlag (avhandling för doktorsexamen, Stockholms
universitet).
Riksidrottsförbundet. (2005). Idrottens jämställdhetsplan. Riksidrottsförbundet.
Riksidrottsförbundet. (2006). Kvinnor och män inom idrotten 2005 – statistik från riksidrottsförbundet. Riksidrottsförbundet.
Riksidrottsförbundet. (2011a) Idrotten vill. Riksidrottsförbundet.
Riksidrottsförbundet. (2011b) Idrotten i siffror. Riksidrottsförbundet.
Riksidrottsförbundet. (2011c). Riksidrottsförbundets policy mot diskriminering på grund av
sexuell läggning inom idrotten. Riksidrottsförbundet.
Riksidrottsförbundet. (2011d). Riksidrottsförbundets policy och handlingsplan mot sexuella
trakasserier inom idrotten. Riksidrottsförbundet.
Schmalz, D. L. & Kerstetter, D. L. (2006). ”Girlie girls and manly men: children’s stigma
consciousness of gender in sports and physical activities”. Journal of Leisure Research,
38: 4, 536-557.
Shakib, S., & Dunbar, M.D. (2002). ”The Social Construction of female and male high
school basketball participation”. Sociological Perspectives, 45, 353-378.
Svender, Jenny (2012), Så gör(s) idrottande flickor. Iscensättningar av flickor inom barnoch ungdomsidrotten. Stockholm: Stockholms universitet.
Tagg, B. (2008). ”Imagine, a Man Playing Netball! Masculinities and Sport in New Zealand”. International Review for the Sociology of Sport, 43,4, 409-430.
Therberge, N. (1997). ”‘It’s Part of the Game’: Physicality and the Production of Gender in
Women’s Hockey”. Gender and Society, 11, 1, 66-87.
Tolvhed, H. (2008). Nationen på spel: kropp, kön och svenskhet i populärpressens representationer av olympiska spel 1948-1972. Umeå: Mandatus.
Tolvhed, H. (2012). ”Kroppen och emancipationen: om idrott och fysisk aktivitet som
genushistorisk utmaning”, Scandia, 78:2/Suppl, 84-91.
Ungdomsstyrelsen. (2005). Unga och föreningsidrotten. Stockholm: Ungdomsstyrelsen.
Vinthagen, R. & Zavalia, L. (2014). Normkreativ. Premiss.
22

Gymnastikflickor och ishockeybrudar – genus i två idrottsföreningar

Transcription

Similar documents

Genus i praktiken: Härskartekniker och

1 Liten inflygning till presentationen om ”Positioner i dans”, 26

Lika inför lagen? - Pedagogiskt Centrum

Verksamhetsberättelse 2012

Betydelsen av genus och ålder vid läsprov

Fysiskt aktiva utrikesfödda kvinnor i Sverige

Inledning till könsstereotyper och genusroller

Explosiva ämnen - om att bemöta känslor och affekter i förskolan

fulltext - DiVA Portal

Det är inte bara image — skäl till kvinnors bortval av

motivation - GUPEA - Göteborgs universitet