REMISSYTTRANDE FI:s metoder för bedömning

REMISSYTTRANDE
Vår referens: 2014/088
Er referens: FI Dnr 14-14414
1 (8)
2015-01-30
finansinspektionen@fi.se
FI:s metoder för bedömning av enskilda risktyper inom
pelare 2
Generella kommentarer
Finansinspektionen har i valet av metoder för bedömning av enskilda risktyper inom
pelare 2 gjort en avvägning mellan detaljnivå och träffsäkerhet samt enkelhet,
transparens och behovet av tillräcklig kapitaltäckning. De föreslagna metoderna
beaktar inte vissa riskelement som Finansinspektionen normalt anser vara av
underordnad betydelse för bankerna. Finansinspektionen gör bedömningen att de
föreslagna metoderna är tillräckligt träffsäkra och väl uppfyller syftet med den
samlade kapitalbedömningen. Metoderna kommer att ligga till grund för
Finansinspektionens bedömning av bankernas kapitalbehov. Finansinspektionen
genomför årligen samlade kapitalbedömningar för de tio största företagsgrupperna.
Bankföreningen förstår syftet med att hitta mer standardiserade och transparenta
metoder för bedömning av risker inom pelare 2. Bankföreningen vill dock påtala att
på längre sikt kan Finansinspektionens metoder för bedömning av enskilda risktyper
inom pelare 2 komma att uppfattas som norm och därmed minska bankernas
incitament för att ha egna metoder för riskbedömning. Mot bakgrund av detta anser
Bankföreningen att metoderna inte bör användas för att beräkna kapitalkravet, utan
istället används som benchmarkmodeller för att utvärdera bankernas interna
bedömningar av kapitalbehov.
Genomlysning
Finansinspektionen kommer kvartalsvis att publicera resultatet av den samlade
kapitalbedömningen, inklusive resultatet av metoderna för bedömning av enskilda
risktyper inom pelare 2, för de tio största företagsgrupperna. I promemorian
”Kapitalkrav för svenska banker” skriver Finansinspektionen att syftet med ökad
genomlysning av pelare 2 är att förbättra marknadens förståelse för företagens totala
kapitalstyrka.
Bankföreningen har tidigare påtalat vikten av att kravet på bankerna att offentliggöra
information inom pelare 2 är konsistent med den ansats som Finansinspektionen valt
2 (8)
vad gäller genomlysning så till vida att bankerna kan förväntas publicera pelare 2krav först när Finansinspektionen är färdig med sin metodutveckling och själv finner
det lämpligt att offentliggöra dessa krav. Finansinspektionen har genom föreskrifter
infört krav på att bankerna ska offentliggöra sitt internt bedömda kapitalbehov. Enligt
föreskrifterna trädde bestämmelserna om bankernas offentliggörande av sitt internt
bedömda kapitalbehov ikraft 1 januari 2015. Detta innebär att bankerna för första
gången ska offentliggöra sitt internt bedömda kapitalbehov baserat på siffror per den
31 mars 2015. Även om bankernas rapportering av det internt bedömda
kapitalbehovet inte nödvändigtvis måste vara kopplad till kapitalkravet enligt FI:s
pelare 2-bedömning är Bankföreningen av uppfattningen att föreskrifterna om
offentliggörande av internt bedömt kapitalbehov inte ska börja tillämpas innan
Finansinspektionen har färdigställt metoderna för pelare 2-bedömningen och själv
tillämpat dessa i den samlade kapitalbedömningen.
Tidpunkt för publicering
Bankföreningen efterfrågar förtydligande avseende Finansinspektionens tidplan för
publicering av information. Det är oklart hur Finansinspektionens publicering av
information förhåller sig till Finansinspektionens kommunikation till bankerna av
slutlig SREP. Bankföreningen efterfrågar också förtydligande avseende hur
tidpunkten för Finansinspektionens kvartalsvisa uppdatering förhåller sig till
bankernas publicering av information om internt bedömt kapitalbehov.
Typ av kapital
Finansinspektionen konstaterar att kapitalkraven för kreditrelaterad
koncentrationsrisk, ränterisk i bankboken samt pensionsrisk ska täckas enligt
samma kapitalfördelning som pelare 1-kapitalkravet. Detta innebär att dessa
kapitalkrav ska täckas med åtminstone 75 procent kärnprimärkapital för det fyra
största bankerna och med åtminstone 65 procent kärnprimärkapital för övriga
banker.
Bankföreningen önskar ett tydliggörande kring hur Finansinspektionen kommer fram
till dessa miniminivåer. Enligt huvudregeln i den tidigare publicerade
kapitalkravspromemorian ska samma kapitalfördelning nyttjas som för pelare 1kapitalkravet, inklusive de statiska buffertkraven (kapitalkonserveringsbuffert,
systemriskbuffert och buffertar för övriga och globala systemviktiga institut).
Bankföreningens tolkning av detta innebär t.ex. att de fyra största bankerna i nuläget
skulle ha en kärnprimärkapitaltäckning på 74%1, vilket understiger ovan nämnda
75%.
1
74% = (10%/13,5%), där 10% inkluderar pelare 1 minimikrav, kapitalkonserveringsbuffert samt
systemriskbuffert. 13,5% inkluderar utöver de nämnda komponenterna även 1,5% för primärkapital
samt 2% för supplementärkapital.
3 (8)
Kreditrelaterad koncentrationsrisk
Bankföreningen välkomnar, beträffande sektorkoncentration, användandet av ett
kontinuerligt samband mellan Herfindahl-Hirschman-indexet istället för den trappa
som tidigare fanns. Däremot är Herfindahl-Hirschman-indexet baserat på
exponeringsbelopp; i sig ett i stort sett riskokänsligt mått. Exempelvis borde allvaret i
en koncentration stiga med den faktiska risken i exponeringarna inom en given
sektor. En alternativ tillämpning skulle därför vara att beräkna Herfindahl-Hirschmanindexet baserat på REA.
Bankföreningen är av uppfattningen att bolån helt bör exkluderas från beräkningen
då de är en produkttyp och inte utgör en sektor i sig. Den eventuella systematiska
risk de utgör behandlas redan i form av riskviktsgolvet samt inom
systemriskbufferten.
Vidare är måttet beroende av antalet sektorer som indexet baseras på. Det är dock
inte uppenbart hur en faktisk kreditportfölj ska fördelas över de fördefinierade
sektorerna och detta introducerar ett visst godtycke i hur fördelningen mellan dem
ska ske och riskerar skapa oönskade incitament.
Bankföreningen anser även att institutexponeringar i form av säkerställda
bostadsobligationer bör exkluderas från beräkningen av namnkoncentration då den
underliggande exponeringen består av en större mängd mindre exponeringar och
motparter.
Ränterisk i bankboken
Bankföreningen förstår bakgrunden till utvecklingen av Finansinspektionens metod
men till följd av förenklingarna i metoden och de underliggande antagandena lyckas
inte metoden estimera den verkliga risken. Istället beräknas ett riskmått som ger
riktningen snarare än storleken. Metoden tar heller inte hänsyn till de möjliga
beteendekomponenterna för de icke tidsbundna insättningarna (NMD) vilket gör att
metoden inte blir fullständig.
Bankföreningen håller med Finansinspektionen om att metoden för ränterisken i
bankboken bör baseras på känsligheten i företagets ekonomiska värden snarare än
en metod baserad på intjäning. Bankföreningen ser även positivt på att
Finansinspektionen har inkluderat möjligheten till diversifiering mellan valutor i
metoden.
Finansinspektionen avser att dela in räntebindningstiden i olika tidshinkar.
Bankföreningen ser positivt på att Finansinspektionen ökat antalet tidshinkar för de
större företagen, och vill poängtera betydelsen av att använda den detaljerade
4 (8)
kassaflödesanalysen då en för grov uppdelning kan ge upphov till otillbörlig och
artificiell volatilitet i bedömningen. I princip är en stress applicerad på kassaflöden
uppdelade i dagliga tidshinkar inte mer komplicerad.
Finansinspektionen avser nyttja linjär interpolation för att skapa diskonteringskurvan
för specifika datum mellan den årligt uträknade noll-kupong räntan.
Bankföreningen anser att detta är en onödig förenkling av det log-linjära sambandet
(geometrisk medelvärde) som nyttjas i ”solvens- och trafikljusrapportering”. En linjär
interpolering mellan två diskonteringsfaktorer kommer inte att ta hänsyn till
kurvaturen av räntekurvan. Detta medför att en diskonteringsfaktor som baseras på
en linjär interpolering kommer att vara högre (givet konvexitet) och därmed kommer
denna metod att överskatta risken från ett ekonomiskt värdeperspektiv. Denna
metod kan förbättras genom att nyttja en alternativ interpoleringsmetod som tar
hänsyn till konvexiteten i räntekurvan.
Finansinspektionen föreslår att bara använda en diskonteringskurva per valuta.
Bankföreningen anser att användandet av enbart en diskonteringskurva per valuta
riskerar att leda till en överskattning av det ekonomiska värdet, eller nuvärdet av
framtida kassaflöden under basscenariot. Detta kommer, beroende på vilken
diskonteringskurva som nyttjas (riskfri eller inklusive kreditrisk), antingen överskatta
värdet på tillgångarna eller underskatta värdet på skulderna. Denna överskattning av
basscenariot kommer att påverka alla scenarier och då överskatta risken/potentiella
förlusten.
Finansinspektionens förslag är att metoden inte ska använda något antagande om
en långsiktig forwardränta i räntekurvan.
Konstruktionen av räntekurvan baseras på den implicita forwardräntan från
marknadsnoteringar och inte på noll-kupong kurvan. Generellt sett kommer nollkupong kurvan att ligga över marknadskurvan. På samma sätt som när
Finansinspektionen föreslår att bara använda en kurva per valuta riskerar detta att
överskatta risken. Detta blir särskilt tydligt för långa löptider (över 20 år), framförallt
vid beräkningen av kreditspreadrisken. Bankföreningen anser därmed att
Finansinspektionens argumentation om att använda en förenklad metod för
beräkningen av diskonteringskurvan för att bankernas balansräkning har kort löptid
inte stämmer för ränterisken och framförallt inte för beräkningen av
kreditspreadrisken.
Kombinationen av de ovan nämnda effekterna kan leda till att beräkningen av
ränterisken och kreditspreadrisken kraftigt överskattas. Bankföreningen anser därför
5 (8)
att beräkningen av diskonteringskurvan bör ske utifrån samma metodik som för
solvens- och trafikljusrapporteringen.
Finansinspektionen baserar de stressade kurvscenarierna på historiska förändringar
i femårspunkter på swapräntekurvan för SEK, EUR och USD.
Då den stressade räntan endast kalibreras utifrån tre kurvor, för att sedan appliceras
på bankens specifika kurva, kommer det att bli en skillnad mellan den använda
stressen och de historiska rörelserna på den underliggande kurvan. För
väldiversifierade banker med en betydande del av exponeringarna i andra valutor får
detta en betydande effekt. Utifrån detta anser Bankföreningen att
Finansinspektionen bör följa EBAs riktlinjer2 för att sätta stressade kurvscenarion.
Bankföreningen anser därför att Finansinspektionen bör inkludera ett stressat
scenario för varje valuta som är relevant för den specifika banken. Bankföreningen
anser även att golvet på 100 baspunkter bör tas bort eftersom det inte
överensstämmer med konfidensnivån och tidshorisonten i EBAs riktlinjer.
Finansinspektionen föreslår att metoden ska lägga till kreditspeadrisken till
ränterisken. Finansinspektionen föreslår också att parallellförskjutningen för att
stressa bankbokens känslighet mot förändringar i bankens egen kreditspread ska
vara 150 baspunkter.
Bankföreningen konstaterar att detta är i linje med förändringarna som under 2011
och 2012, men anser att det bör noteras att nivåerna sjunkit avsevärt sedan dess
och att 150 baspunkter då motsvarade ungefär en dubblering av kreditspreadarna
medan det utifrån dagens nivåer är ökning med ungefär en faktor på 4. Detta skulle
kunna hanteras genom att kalibrera magnituden till en mer närliggande, 2-3 år
används i de flesta VaR-modellerna. Vidare är kreditriskspreaden delvis
idosynkratisk. Bankföreningen håller dock med Finansinspektionen om att en
industrigemensam kurva bör användas för att hålla metoden enkel, spårbar och
användbar som benchmarkmetod.
Finansinspektionen avser av försiktighetsskäl att använda ett antagande om en
räntebindningstid på noll för icke tidsbundna insättningar.
Bankföreningen håller inte med om att modellvalet är försiktigt. Räntan på
inlåningskonton utan fastställd räntebindningstid ändras i verkligheten med betydligt
lägre frekvens än dagligen. Särskilt i ett rådande lågränteläge är inlåningsräntan för
många konton satt till 0 över en längre tid, och även i ett framtida högränteläge är
2
EBA, “Guidelines on common procedures and methodologies for the supervisory review and
evaluation process (SREP)”
6 (8)
det inte rimligt att anta att räntesättningen kommer att samvariera med O/N-räntan.
För att minimera risken i en sådan modell placeras inlåningen med en dags
räntebindningstid, vilket ger upphov till högre volatilitet i räntenettot än om
placeringen gjordes med längre räntebindning. På så sätt kan modellvalet innebära
en felaktig bedömning av den risk som avses mätas, nämligen förändring i
räntenettot över tid. Om bankerna ser icke tidsbundna insättningar som exponeringar
med lång räntebindningstid och hanterar ränterisken i bankboken i enlighet med det
kommer risken att överskattas i Finansinspektionens metod. En kapitalmodell vars
antaganden skiljer sig från de som används i riskhanteringen kan skapa en oönskad
diskrepans mellan riskhantering och regelefterlevnad, och ger incitament att öka den
faktiska risken för att reducera kapitalkravet. Bankföreningen anser därför att
föreslaget metodval inte är ett försiktigt val, utan snarare riskerar att leda till högre
verklig ränterisk.
Dessutom uppfattar Bankföreningen det som troligt att man på europeisk nivå
kommer att komma fram till att även inlåning ska åsättas en räntebindningstid. Har
då Finansinspektionens benchmarkmodell inte samma antagande kommer man få
två helt skilda bilder av risken. Detta är något som kan bli än mer komplicerat om
ECB har en syn på risken i bankboken och FI en annan.
Bankföreningen föreslår därför att Finansinspektionen överväger att ansätta en
räntebindningstid för balansräkningsposter utan kontrakterad räntebindningstid. Ett
sådant antagande kan bestämmas med stöd av exempelvis empirisk analys eller
expertbedömningar. Vår uppfattning är att även en begränsad räntebindningstid
skulle innebära en mer rättvisande bedömning av risken samtidigt som det kan
anses vara försiktigt och inte leda till oönskade effekter vid plötsligt förändrade
kundbeteenden eller räntesättningsprinciper hos bankerna.
Bankföreningen är av uppfattningen att den grova uppdelningen av tidshinkar kan ge
konstiga incitament och ge upphov till obefogad volatilitet i kapitalbedömningen. Ett
sätt att lindra detta problem vore att använda en finare uppdelning. I princip vore det
inte mer komplicerat att använda samma stress av diskonteringskurvorna på de
dagliga scenariona vilket skulle ge en bättre bild av den verkliga risken.
Finansinspektionen anser att bankernas egna kapital saknar egenskaper som
motiverar antagande om räntebindningstid över noll.
Den europeiska bankföreningen EBF har gett uttryck för att modellen för det egna
kapitalet ska ses ur fortlevnadsprincipen (going concern).
Bankföreningen anser att EBF:s syn är rimlig och att Finansinspektionens metod
också bör anamma detta och tillåta att bankerna använder sin egen bedömning av
det egna kapitalets räntebindningstid inom gränser bestämda av Finansinspektionen.
7 (8)
Pensionsrisk
Bankföreningen anser att Finansinspektionen bör tydliggöra hur det befintliga
kapitalet ska beräknas. Särskilt beträffande de eventuella justeringar som ska göras
på grund av förändrade aktuariella antaganden såsom justeringar av
diskonteringsmetod från den internationella redovisningsstandarden IAS 19 till
trafikljusmetoden. Vidare anses att förslagen kring vad kassaflöden ska baseras på
för beräkning av företagens pensionsrisk är mycket otydliga. För att pensionsrisken
ska kunna bedömas konsekvent och i linje med de ekonomiska krav som
förmånstagarna kontaktuellt kan ställa för både banker och försäkringsbolag och i
solvensregleringen mellan länder (t.ex. i Sverige, Finland, Norge och Danmark)
anser Bankföreningen att modellen för pensionsrisk bör baseras på lokalt föreskrivna
(kontraktuella) kassaflöden enligt Tryggandelagen (eller motsvarande i andra
länder), inte enligt den internationella redovisningsstandarden IAS 19.
Bankföreningen anser att Finansinspektionen bör publicera de fullständiga (både
normala och stressade) diskonteringsräntekurvorna för alla relevanta valutor för att
bankerna ska kunna modellera den långsiktiga terminsräntan bättre.
Bankföreningen anser även att Finansinspektionen bör harmonisera den långsiktiga
terminsräntan mellan de olika valutorna. Kurvorna skiljer sig åt kraftigt till följd av
stora landsskillnader vilket får till följd att risken, enligt metoden, mellan de olika
länderna skiljer sig åt kraftigt, trots att den faktiska risken är mycket snarlik.
Metoden som Finansinspektionen föreslår kan vara känslig för nivån på räntan,
framförallt för räntenivåer som är låga som dagens nivåer, då detta kan leda till en
instabil bedömning av risken och därmed även en instabil bedömning av
kapitalbehovet. Denna instabilitet har nackdelen av att vara svår att förutse och
mycket komplicerad att säkra/hedga. Bankföreningen anser därför att
Finansinspektionen bör introducera någon form av riskpremie till
diskonteringskurvan. Syftet med en riskpremie är att denna förväntas vara negativt
korrelerad med räntenivån vilket stabiliserar modellen och ger incitament till ett
långsiktigt beteende.
Bankföreningen anser att det av proportionalitetsskäl bör införas ett tröskelvärde för
beräkningarna av pensionsrisk för förmånsbestämda pensionsplaner. Mindre banker
har sällan tillgång till all detaljdata som krävs för att utföra beräkningarna enligt
trafikljusmodellen. Följande tal/relationer skulle kunna vara relevanta:
pensionsskuld/balansomslutning, absolut värde skuldbelopp, antal anställda som
omfattas av förmånsbestämda pensionsplaner, medelålder.
8 (8)
Definitioner
Finansinspektionen använder i promemorian flera begrepp för vilka det råder
osäkerhet avseende deras betydelse.
Bankföreningen anser att följande begrepp bör definieras; kreditportfölj, motpart,
löptid, exponering mot nationella regeringar, bransch, länder och kreditspreadrisk.
SVENSKA BANKFÖRENINGEN
Thomas Östros
Maria Nilsson