tema ny i Sverige

barn
barn
1
nr3.2011
LEDARE
Det handlar om värdighet
Det är en subtil men solklar förnedring. Ett inplastat anslag
med förhållningsregler på transitboendet i den jämtländska
skogen visar på tonen i mottagandet:
* Littering is prohibited. Here in Sweden we have a
law that says that littering is prohibited, fine for this
phenomenon is SEK 800
* At 22:00 it must be peaceful and quiet in the houses
* Doors and windows must be kept closed to keep the
heat inside
* In Sweden it is normal with a temperatur between
19-21 degrees indoors
* Smoking indoors is prohibited
* Alcohol is prohibited in the area
* Cooking in the rooms is not allowed
Och så vidare.
-Vi blir behandlade som barn här, säger en av de asyl­
sökande som bor på förläggningen, en läkarstuderande från
Syrien.
Välkommen till Sverige 2013. Ett land som fortfarande
behåller sin förnumstiga, överlägsna
attityd mot dem som inte har svenskt
personnummer.
När jag och fotograf Paul Hansen
besöker förläggningen är det som en
studie i förlegade hierarkier.
– När någon bryter mot reglerna,
till exempel röker inomhus när det
är iskallt ute, så utdelas kollektiva
bestraffningar som att internet stängs
av för alla, berättar en av de boende.
Nadja Hallström
är frilansfotograf från Stockholm som
rör sig i olika länder och gör uppdrag för olika
tidningar, bokförlag, teatrar och film­bolag. För
det här numret av Barn har hon fotograferat
Aref som berättar om sin flykt till Sverige.
– Det var en stark upplevelse att få träffa
honom. Jag hoppas att hans historia kan få fler
att vilja ställa upp för ensamkommande
flyktingbarn. Och få Migrationsverket att
tänka om. Tänk om detta hade hänt
ditt eget barn.
Vad är det som händer när vi plötsligt börjar se andra
människor som objekt i stället för subjekt? Som offer i stället
för som aktörer? Eller när vi helt enkelt bara ser dem som
kunder?
Asylmottagandet kan vara en lukrativ bransch för enskilda
entreprenörer som uppbär ersättning för varje asylsökande
som de tar under sina vingar. »Anlita oss i två år så får du en
dator« utlovar det företag som de flesta på den här förläggningen valt som sin lots in i det svenska samhället.
Och visst kan en dator vara bra. Och visst kan man behöva
hjälp att hantera byråkratin. Men det som framför allt saknas
är värdigheten i mottagandet.
På förläggningen möter jag Rozina, 18, som just har fått en
liten dotter. Hon har flytt från Eritrea via Sudan, där barnets
pappa försvann. Ett öde helt olikt mitt. Och ändå.
I hennes blick på barnet ser jag mig själv. Minns hur jag
såg och kände när jag höll mina nyfödda barn. Och jag tror
att det är där vi måste mötas. I det
djupast mänskliga.
I den här tidningen kan du läsa mer
om Rozina och om många av de andra
som kommit till Sverige; de som söker
asyl, de som har fått uppehållstillstånd
och de som gömmer sig i rädsla för att
bli utslängda.
David Magnusson
är fotograf, aktuell med den prisbelönta
porträttserien »Purity« om kyskhetsceremonier i USA som publiceras av bokförlaget Max
Ström i vinter. För Barn har han fotograferat
unga tjejer på ett flyktingboende i Boxholm.
– De har tvingats lämna sina familjer och fly
för sina liv, men trots allt så är de fortfarande
just tonårstjejer. Det var speciellt att inse. Jag
kan inte föreställa mig vad de har varit med om,
men jag är imponerad av att de har så mycket
glädje, hopp och nyfikenhet kvar inom sig.
Sophie Arnö Chefredaktör
Annika Rydman
är medarbetare på tidningen Barn och
frilansskribent med bas i Granö i Västerbotten.
I det här numret har hon gjort reportaget om
papperslösa flyktingbarn som under flera
månader har levt gömda i Malmö.
- Barnen lever under en oerhörd press. De är
livrädda för att bli upptäckta och utvisade.
Samtidigt bär de flesta på traumatiska minnen
från både hemlandet och flykten hit. Det är
vansinnigt att Sverige inte direkt öppnar
famnen för dessa barn!
foto Paul Hansen
INNEHÅLL
ww
Första tiden i Sverige. Barnen
hittar nya sätt att leka på
transitboendet. sid. 12
Aref berättar om sin flykt på scen . sid. 31
rädda barnen
kämpar för barns rättigheter. Vi väcker opinion
och stöder barn i utsatta
situationer – i Sverige och
i världen. Vi är en folkrörelse som stöds av 280 000
medlemmar och givare.
Rädda Barnens huvudpartners är Accenture,
Advokatfirman Vinge,
Axfood, Clas Ohlson, God
El/God Fond, Ikea, Post­
kodlotteriet, Santa Maria,
samt Swedbank Robur.
ordförande:
Inger Ashing
generalsekreterare:
Elisabeth Dahlin
Abdollah, 19, möter ministern .
barn:
Barn – tidningen om
barns rättigheter – ges
ut av Rädda Barnen med
4 nr/år. Medlemmar
och månadsgivare får
tidningen gratis. För icke
beställt material ansvaras
ej. Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera
insänt material, samt att
publicera materialet elektroniskt. Eftertryck och
utdrag med angivande
av källa är tillåtet. För
signerade bidrag svarar
författarna.
issn nr: 1404-8965
redaktion:
08-698 90 00
chefredaktör:
Sophie Arnö,
sophie.arno@rb.se
reporter:
Annika Rydman,
annika.rydman@rb.se
art director:
Pompe Hedengren
formgivare:
Johan Björnsrud
Frans Tverin
ansvarig utgivare:
Elisabeth Dahlin
tryck: Sörmlands
grafiska, på miljövänligt
papper. TS-kontrollerad
upplaga 124 200 ex.
sid. 40
Barnpanelen om svenskhet.
prenumera­tionsärenden:
Jessica Juselius,
jessica.juselius@rb.se
08-698 90 30
adress: Barn,
Rädda Barnen,
107 88 Stockholm
Besöksadress: Lands­
vägen 39, Sundbyberg
E-post: barn@rb.se
Hemsida:
www.räddabarnen.se/
tidningenbarn
annonser:
Sophie Arnö
08-698 67 01
omslag:
Paul Hansen
sid. 36
medverkande :
Pernilla Ahlsén, Jonas Askergren, Per Bengtsson, Stefan
Bladh, Anna Ekros, Jörgen
Hildebrandt, Nadja Hallström,
Paul Hansen, David Magnusson, Karl Melander, Fredrik
Nejman, Agneta Persson, Lena
Stadler, Sandra Qvist
plusgiro:
Rädda Barnens plus- och
bankgiro 90 20 03-3.
Medlems­avgift: 200 kronor,
plusgiro 90 01 11-6. Månadsgivare: 100 kronor i månaden.
För mer information ring
08-698 90 30.
barn
4
nr4.2012
bilden:
LIV På FLYKT
Bekaadalen/Libanon. Morgnarna är svala. Faysal, 6, värmer sig under
dubbla filtar i familjens tält. Området där hans familj tillfälligt har
slagit sig ner är ett av Libanons fattigaste. Familjerna hjälper varandra
för att få vardagen att gå runt. Men för barnen har vardagen satts på
brutal paus.
– De brukade se på tv och leka. Nu leker de inte längre. De har
förlorat sin barndom. Vi har förlorat allt! säger en kvinna med en
menande blick på sina tystlåtna barn.
Cirka 1,6 miljoner människor har nu tvingats lämna det blodiga
inbördeskriget i Syrien och söka skydd i grannländerna Jordanien,
Libanon, Turkiet, Irak och Egypten.
Närmare hälften av dem som flyr är barn.
TEXT SOPHIE ARNÖ
FOTO MOISES SAMAN/Magnum Photos for Save the Children
barn
5
nr4.2012
FOTO stock.sxchng
Barn kränks inom idrotten
Nära var fjärde förälder har varit med om att deras barn
kränkts av sin tränare – vid flera tillfällen. Det visar rapporten
»Tryggt, roligt, schysst?« som bygger på en undersökning
som Sifo gjort på Rädda Barnens uppdrag.
Ishockey är den idrott som utmärker sig – där har 39 procent
av föräldrarna varit med om att deras barn blivit skällda på,
hetsade eller utsatt för kränkande kommentarer av sina ledare
vid flera tillfällen.
En tredjedel av föräldrarna har också hört andra föräldrar
skälla och ge kränkande kommentarer till barn i samband
med att de idrottar. Även där sticker ishockeyn ut. Hälften av
föräldrarna som har barn som spelar ishockey har varit med
om det upprepade gånger.
Men mest vanligt är det enligt föräldrarna att barn och
ungdomar säger kränkande kommentarer eller uttalar sig
nedlåtande mot andra barn och ungdomar. Drygt 40 procent
av föräldrarna har varit med om det många gånger.
SVERIGE
Fler medlemmar
Rädda Barnen på
Bokmässan
Rädda Barnens tema
på Bokmässan i Göte­
borg är våld mot barn,
framförallt sexuellt
våld. I montern visas
en utställning om aga.
Dessutom arrangeras
ett seminarium om
sexuellt våld mot barn
i utsatta situationer.
Åsa Olsson och Mats
Lignell från Rädda
Barnen visar bilder
och film och berättar
om situationen på
Zanzibar.
År 2012 fick
Rädda Barnen
7 358 nya
medlemmar och
nu är medlems−
antalet snart
uppe i 80 000.
De insamlade
medlen ökade
med 24 miljoner
kronor till 315
miljoner kronor.
Förra året hade
Rädda Barnen
190 aktiva lokal−
föreningar, 25
distrikt och verk−
samhet i 212
av landets 290
kommuner.
Fler unga röster
För två år sedan
genomförde Rädda
Barnens alla regioner
en stor enkät med
25 000 barn i nästan
100 kommuner. I
rapporten »Ung röst«
kom barnens tankar
om deras egen livs­
situation och vardag
fram. Nu är det dags
att göra om under­
sökningen! Vill din
kommun vara med?
Läs mer på:
www.raddabarnen.se/
ung-rost.
barn
6
nr3.2013
Bättre med
Barnahus
Stödet till våldsut­
satta barn har blivit
bättre sedan de första
Barnahusen kom till
Sverige 2005. Det
visar en rapport från
Rädda Barnen. I dag
har 164 av landets
290 kommuner ett
Barnahus, men kvali­
tén varierar kraftigt.
Rädda Barnen vill
därför att det inrät­
tas ett nationellt
kunskapscentrum som
samlar och sprider
kunskap om våldsut­
satta barn. Det behövs
en nationell samord­
ning för att alla barn
ska få samma rättig­
heter. Läs mer på:
www.raddabarnen.
se/barnahus och i vår
app (Tidningen Barn).
Mutumba mot
mobbing
Fotbollsspelaren
Martin Mutumba från
Solnaklubben AIK och
Ugandas landslag är
engagerad i Rädda
Barnens antimobb­
ningsprojekt inom
idrotten, High five.
Han blev själv kränkt
och mobbad som
barn. Nu är han ute
på fritidsgårdar och
pratar med barn och
ungdomar och berät­
tar ofta i media om
sina erfarenheter från
barndomen.
ny mötesplats
för unga
De är experter - men ändå har de svårt att få sina röster hörda.
Därför arrangerar Rädda Barnen mötesplatser runt om i landet där
ensamkommande flyktingbarn kan träffas, diskutera och berätta
vad de tycker kan bli bättre.
E
tt sömnigt Söder
Boendena kan också vara bra, säger
vaknar upp samtiflera av ungdomarna – om personalen
digt som Stads­
är bra och verkligen bryr sig.
museets innergård
En av killarna tar plötsligt till orda.
fylls med förväntans­
Vi kan inte skriva hans namn efterfulla ungdomar. På
som han är papperslös.
museets innergård
- Jag bor i ett förråd i en källare just
hastar Sara Granath med att ställa
nu, men jag har också bott på gatan.
allt iordning. Hon arbetar på Rädda
Jag är ung och jag vill ha en framtid
Barnen Region öst och ska tillsamhär i Sverige och bli en bra person.
mans med frivilliga och personal
Nu slösar jag bort min ungdom, säger
från Stadsmuseet hålla i dagen.
han och blir tyst.
Hon berättar att ursprunget till
De andra killarna, som alla har fått
Mötesplatsen är en offentlig utreduppehållstillstånd, säger ingenting.
ning som handlade om Sveriges
Känslan av hopplöshet känns tung.
Muktar Abubakr, Tarek Rahman och Mosa Nazari.
mottagande av ensamkommande
Den papperslösa killen tar till orda
flyktingbarn.
igen:
- När utredningen kom på remiss såg vi att de ensam­- När jag kom hit fick jag inte veta tillräckligt mycket om hur
kommande barnen inte fått chansen att säga sitt. Rädda Barnen
allt fungerar här utan fick ta reda på allt själv. Det borde vara
tyckte det var väldigt konstigt, för om några vet hur Sveriges mot­­ mycket mer information på transitboendena, säger han.
tagande fungerar så är det ju barnen själva, säger Sara Granath.
De andra ungdomarna håller med. Det är jätteviktigt att
Den första Mötesplatsen arrangerades i Göteborg 2010. Där
snabbt förstå hur allt hänger ihop. För att leva i okunskap skapar
kom det fram en rad synpunkter från de ensamkommande som
så mycket mer oro för framtiden.
sedan fördes fram till politiker och makthavare.
Under lunchpausen träffar vi Mosa Nazari från Afghanistan.
Nästa stad att arrangera Mötesplatsen blev Umeå. Och efter
Han kom som ensamkommande flyktingbarn 2009. Att få bra
Stockholm är tanken att Falun står på tur.
information direkt är jätteviktigt, säger han.
Det är dags att gå in i museet. Ungdomarna, som hunnit bli
- Det handlar både om vad man som ensamkommande har för
ett femtiotal, tar sig två trappor upp i den pampiga byggnaden.
rättigheter men också om vilka skyldigheter man har. Att man
Stadsmuseet ställer upp med gratis lokaler för arrangemanget.
ska lära sig språket, jobba och följa de lagar som finns, säger
Efter en kort information och presentation av gruppledarna
Mosa Nazari och fortsätter:
och de som finns med för att dokumentera dagen, drar allt i gång.
- Grejen är att vi måste bygga våra liv från noll när vi kommer
I grupperna ska saker som skola och utbildning, hälso- och sjuk- hit. Vi behöver få hjälp med att göra det, annars kan det bli fel.
vård och migrationsprocessen diskuteras.
Mosa Nazari berättar att han känner flera ensamkommande
Vi följer med gruppen som leds av Abdirahman Hassan. Alla
flyktingbarn som hamnat snett, som inte går i skolan och som
sitter i en ring, flera av ungdomarna känner inte varandra så först inte får jobb.
är samtalet lite trevande. Men det tar strax fart. När svenskan
- Tänk på hur många vi är som kommer, vi är en stor del av
tryter hjälps alla åt.
Sveriges framtid. Om inte staten bryr sig om oss kanske fler
– Vad är bättre, att bo i en familj eller på ett boende? Jag tycker hamnar snett och blir kriminella, säger han. *
det är bättre att bo i en familj för då har man syskon. Men det
beror så klart på om familjen är bra, säger Abdirahman Hassan
TEXT annika rydman foto nadja hallström
för att få i gång samtalet.
barn
7
nr3.2013
Värsta platsen
för barn
FOTO save the children
tre förtvivlade fäder
Kuvuya, Patrick ochVanny
har alla förlorat sina barn i
konflikten.
Hela befolkningen i Centralafrikanska republiken, 4,6 miljoner människor, är drabbad av den
allvarligaste krisen någonsin. Och mest utsatta
är barnen. Över 60 000 barn och deras familjer
lider allvarlig brist på mat. Över 200 000 barn
och deras familjer har tvingats fly och behöver
akut skydd, mat och läkarvård. I synnerhet
flickor utsätts för fysiskt och sexuellt våld.
Tusentals barn finns i de väpnade grupperna
– och nya barnsoldater rekryteras hela tiden.
Pojkar och flickor så unga som tolv år bär vapen
vid vägspärrar.
Nu uppmanar Rädda Barnen tillsammans med
åtta andra hjälporganisationer världens regeringar att öka stödet till familjerna som drabbas. FN uppskattar att det behövs omkring 130
miljoner dollar till det hjälparbete som behöver
utföras i landet. I dag finns mindre än hälften av
den summan.
– Centralafrikanska republiken är en av de
värsta platserna i världen för ett barn, säger
Mari Mörth, humanitär chef för svenska Rädda
Barnen.
FOTO MOISES SAMAN/Magnum Photos for Save the Children
VÄRLDEN
Akut i Syrien
Mer än fem miljoner
människor, varav över
tre miljoner är barn, är
i akut behov av hjälp i
Syrien. Över fyra miljo­
ner människor behöver
mat för att överleva i
flyktinglägren. Rädda
Barnen finns på plats
och bidrar med mat,
hygienartiklar, utbild­
ning och skydd för
barnen som lever i
lägren. Hittills har
280 000 personer, varav
150 000 barn, nåtts av
Rädda Barnens hjälp.
Jordbävning
i Kina
Nästan 800 000
människor påverk­
ades av jordbävningen
i Gansu-provinsen i
norra Kina i juli. Jord­
bävningen, som mätte
6,6 på richterskalan,
krävde 95 liv, och 1 300
människor skadades.
Omkring 270 000
människor tvinga­
des flytta från sina
hem. Tusentals barn
har farit illa och mår
psykiskt dåligt. Rädda
Barnen har bidragit
med utbildning i psyko­
socialt stöd till över
femton civila organisa­
tioner i området. Stödet
kommer att fortsätta
under de kommande
månaderna.
Tyfon i
Filippinerna
Närmare 150 000
människor drabbades
när tyfonen Utor slog
till mot Filippinerna i
augusti. 82 000 av dem
var barn. Nästan 6 000
familjer fick evakueras.
Internationella Rädda
Barnen fanns snabbt
på plats med hjälp­
insatser. Men arbetet
var svårt eftersom tyfo­
nen orsakat översväm­
ningar och jordskred
som förstört vägar och
broar.
barn
8
nr3.2011
Dödliga
sjukdomar efter
översvämning
I somras drabbades
delstaten Uttarakhand
i norra Indien av stora
översvämningar.
Mer än 150 000
människor, varav
hälften barn, blev utan
hem. Tusentals kor och
annan boskap drunk­
nade. De ruttnande
djurkropparna riskerar
nu att förgifta vattnet
vilket kan medföra
spridning av diarré,
feber och hudinfektioner
– sjukdomar som drab­
bar barn allra hårdast.
Internationella
Rädda Barnen finns på
plats i området med
nödhjälp till de drab­
bade.
Krig mot skolan
Nästan 50 miljoner
barn som lever i krigsoch konfliktzoner kan
inte gå i skolan. Det
är en ökning från 42
procent till 50 procent,
visar en ny rapport
från Save the Children
UK. Bara i Syrien har
mer än en fjärdedel av
landets 22 000 skolor
gjorts oanvändbara
för undervisning.
Förutom att skolor
förstörs så hotas och
attackeras elever och
lärare på olika sätt.
Timmarna med flyktingbarnen på transit­
boendet är de bästa på hela veckan, tycker Fatmir Haziri.
– Vi måste engagera oss och inte sitta och vänta på att
andra ska göra det, säger han.
När Fatmir Haziri flydde kriget i Kosovo i forna Jugoslavien hamnade han i Sverige. Det var våren 1992 och
allt han då visste om landet i norr var det han fått lära
sig under två lektionstimmar om Skandinavien.
I dag, 21 år senare, har han hunnit bo och arbeta
på många platser runt om i landet – från Umeå i
norr till skånska Arlöv där han bor tillsammans
med sin fru och deras fyra barn, mellan sex och
femton år gamla.
– Jag fick hjälp av människor när jag kom till
Sverige. Nu är det dags för mig att ge tillbaka till
de som behöver det och det är flyktingbarnen.
Fatmir Haziri är ordförande för Rädda
Barnens lokalförening i Burlöv. Men hans
engagemang sträcker sig längre än så. Sedan
ett drygt år tillbaka är han projektledare för
Transit, ett projekt som vänder sig till barn
och barnfamiljer på transitboenden.
En gång i veckan går Fatmir Haziri och de
andra frivilliga från Rädda Barnen till boendet
för att barnen ska få leka och ha kul under ett
par timmar – och få chansen att för en stund
glömma det svåra de har varit med om.
- I vår grupp talar vi tillsammans sex språk.
När barnen hör att vi talar deras språk så öppnar
de sig direkt, berättar Fatmir Haziri och fortsätter:
– Behovet är så stort och vi ser att det vi gör
verkligen når fram till barnen.
Men att bara besöka boendet en gång i
veckan räcker inte, menar Fatmir Haziri. Därför
har han startat en paraplyorganisation där fler
frivilligorganisationer ingår. På det viset är det
aktiviteter varje dag för transitboendets barn.
Han har också dragit i gång en läxläsningsgrupp där han bor i Arlöv. Och så arbetar han
med Rädda Barnens Barnfattigdomsprojekt som
ger barn i socialt utsatta områden chansen att göra
roliga saker på sommarlovet.
– Vi vuxna både bygger och förstör - och det är
barnen som drabbas hårdast. Det såg jag själv under
kriget i forna Jugoslavien. Därför har vi en plikt att göra
något bra för barnen.
TEXT ANNIKA RYDMAN FOTO KARL MELANDER
eldsjäl
FaTmIR
Fler barn flyr
till Sverige
Antalet ensamkommande barn har tiodubblats sedan
2004. Under 2012 kom drygt 3 500 unga till Sverige
och siffran förväntas stiga. Resorna är ofta både
farliga och påfrestande.
E
n 15-årig pojke som flyr
krigets Afghanistan - det är
det genomsnittliga ensamkommande flyktingbarnet
som kommer till Sverige. I fjol
var över hälften av de ensamkommande flyktingbarnen
från Afghanistan.
Precis som de flesta andra barn som
kommer till Sverige vill de bort från krig,
risken att själva tvingas delta i krig, barn­
arbete eller som många ofta säger vid asylsökandet »från hopplöshet och ett liv utan
framtid«.
Men det finns också de som skickas hit
för att försörja sin familj eller bli så kallat
»ankarbarn« för att andra i familjen senare
ska kunna komma hit som anknytningsfall.
Resorna till Sverige är dramatiska, oavsett
varifrån barnen kommer. Det tar ofta många
månader, ibland år, innan de kommer till
Sverige. Då har barnen dessutom ofta tvingats betala stora summor till professionella
människosmugglare. Många vittnesmål säger
att det kan kosta uppemot 100 000 kronor.
Men resorna, som ibland sker i mindre
grupper om fyra, fem barn, ibland i större
afghanistan
Invaderades av USA i oktober 2001.
Motsättningar och stridigheter har
fortsatt sedan dess. Miljontals afghaner
är på flykt.
Statsskick: Republik, enhetsstat. Invånare: 35,5 miljoner.
BNP per capita: 3 800 kr/år.
Medellivslängd: 48 år.
Religion: De flesta är muslimer (80 %
sunni, 20 % shia), ett fåtal hinduer och
sikher.
Spädbarnsdödlighet: 13,4 %
Undernärda barn under 5 år: 33 %.
Läskunnighet: 18 % (30 % för män, 5 % för
kvinnor).
Kvinnor i parlamentet: 27,7 %.
Tar emot i bistånd: 1 100 kr/person/år.
UD:s reserekommendation: Res inte dit.
grupper med över 100 barn, är ofta
mycket farliga. De sker både i bilar,
bussar, last­bilar och inte sällan till fots
över svårtillgängliga gränstrakter.
Många barn kommer aldrig
längre än till grannlandet. En del
skickas tillbaka, andra skjuts vid
gränsposter.
Det viktigaste steget är att ta
sig in i Europa. Första anhalt
är ofta en grekisk ö eller
södra Italien.
Även Europaresan är
farlig och extremt påfrestande. Barn har vittnat om
hur de levt i instängda
källare i veckor, till och
med månader, innan transporten norrut börjat.
På kartan här intill kan
du se varifrån barnen
kommer och vilka flykt­
vägar de använder.
Spanien
Marocko
145
(1 % flickor)
Övriga
länder
603
(28 % flickor)
Mauretanien
TEXT Fredrik Nejman
GRAFIK Jonas
Askergren/
nyHetsgrafik
albanien
Ett av Europas fattigaste och mest
korrupta länder. Extra tufft för vissa
minoritetsgrupper som romer.
Statsskick: Republik, enhetsstat.
Invånare: 3,2 miljoner.
BNP per capita: 26 300 kr/år.
Medellivslängd: 77 år.
Religion: Muslimer (70 %), ortodoxa
(20 %), katoliker (10 %)
Barnadödlighet: 1,4 %.
Undernärda barn under 5 år: 6,3 %.
Läskunnighet: 95,9 %.
Kvinnor i parlamentet: 16,4 %.
Tar emot i bistånd: 800 kr/person/år.
UD:s reserekommendationer: Inga
speciella restriktioner.
algeriet
Stora olje- och gasfyndigheter har gjort
landet till ett av de ekonomiskt mer
välmående i Nordafrika. Men politiskt
har spänningarna ökat sedan den
arabiska våren.
Statsskick: Republik, enhetsstat.
Invånare: 35,9 milj.
BNP per capita: 34 000 kr/år.
Medellivslängd: 73 år.
Religion: Muslimer(99 %), kristna och
judar (1 %).
Spädbarnsdödlighet: 2,3 %.
Undernärda barn under 5 år: 4 %.
Läskunnighet: 69,9 %.
Kvinnor i parlamentet: 7,7 %.
Tar emot i bistånd: 60 kr/person/år.
UD:s reserekommendation: Avråder för
icke nödvändiga resor till Sahelområdet.
eritrea
Kallas Afrikas Nordkorea. President
Afwerki tillåter ingen opposition.
Landet befinner sig i ett krigsliknande
tillstånd.
Statsskick: Republik, enhetsstat.
Invånare: 5,4 miljoner.
BNP per capita: 3 000 kr/år.
Medellivslängd: 61 år.
Religion: Hälften kristna, hälften
muslimer.
Spädbarnsdödlighet: 3,9 %.
Undernärda barn under 5 år: 35 %.
Läskunnighet: 66,6 %.
Kvinnor i parlamentet: 22 %.
Tar emot i bistånd: 200 kr/person/år.
UD:s reserekommendation: Avråder
från icke-nödvändiga resor i gräns­
områdena mot Etiopien och Djibouti.
Mali
Ensamkommande
flyktingbarn 2012
Ryssland
Polen
Tyskland
Frankrike
Schweiz
Kazakstan
Tjeckien
Ukraina
Österrike Ungern
Rumänien
Slovenien
Kroatien
Serbien
Korsika Italien
Sardinien
Bulgarien
Albanien
Azerbadjan
Turkmenistan
Turkiet
43
(12 % flickor)
Tunisien
Uzbekistan
Georgien
Grekland
Iran
Syrien
Malta
Irak
120
Afghanistan
1 940
50
(33 % flickor)
(36 % flickor)
(7 % flickor)
Algeriet
Libyen
120
Saudiarabien
Egypten
(0 % flickor)
Oman
Jemen
Eritrea
Sudan
Niger
105
Tchad
(52 % flickor)
Somalia
452
(35 % flickor)
Källor: Migrationsverket, UNHCR, Utrikespolitiska institutet, UD, IOM(International Organization for Migration), CIA m.fl.
irak
Efter Saddam Husseins död 2006 har
landet nu en folkvald ledning. Men den
har ett förhållandevis svagt stöd och i
många delar av landet blossar orolig­
heter upp.
Statsskick: Republik, förbundsstat.
Invånare: 33 miljoner.
BNP per capita: 21 500 kr pers/år.
Medellivslängd: 68 år.
Religion: De flesta är shiamuslimer.
Spädbarnsdödlighet: 3,5 %.
Undernärda barn under 5 år: 7 %.
Läskunnighet: 78,1 %
Kvinnor i parlamentet: 25,5 %.
Tar emot i bistånd: 2 100 kr pers/år.
UD:s reserekommendation: Avråder för
icke nödvändiga resor, utom i provinserna Dohuk, Erbil och Sulaymaniyah.
Somalia
Marocko
Den arabiska våren var mindre våldsam
i Marocko än övriga Nordafrika. Men
under 2012 var det flera våldsamma incidenter när reformivrande Mouvement 20
protesterade.
Statsskick: Monarki, enhetsstat.
Invånare: 32,3 miljoner.
BNP per capita: 20 500 kr/år.
Medellivslängd: 72 år.
Religion: De flesta är sunnimuslimer.
Spädbarnsdödlighet: 3,3 %.
Undernärda barn under 5 år: 3 %.
Läskunnighet: 56,1 %.
Kvinnor i parlamentet: 10,5 %.
Tar emot i bistånd: 2 100 kr/pers/år.
UD:s reserekommendation: Försiktighet rekommenderas vid turistattraktioner och folksamlingar.
barn
Ett av världens mest krigsdrabbade
länder de senaste decennierna med
långa inbördeskrig. Islamistiska grupper
styr delar av landet, som är ett av världens fattigaste. Kvinnlig könsstympning
mycket vanligt. Flera torkkatastrofer de
senaste åren.
Statsskick: Republik/klanvälde.
Invånare: 10,2 miljoner.
BNP per capita: 3 900 kr/år.
Medellivslängd: 51 år.
Religion: De flesta är sunnimuslimer.
Spädbarnsdödlighet: 10,9 %.
Undernärda barn under 5 år: 33 %.
Läskunnighet: 37,8 %.
Kvinnor i parlamentet: 6,1 %.
Tar emot i bistånd: 550 kr/person/år.
UD:s reserekommendation: Res inte dit.
11
nr4.2012
Syrien
En av de hårdaste diktaturerna i
Mellanöstern som skakats om rejält i
efterdyningarna av den arabiska våren.
Oppositionen har slagits ned med massavrättningar på flera håll i landet.
Statsskick: Republik, enhetsstat.
Invånare: 20,8 miljoner.
BNP per capita: 21 000 kr/år.
Medellivslängd: 76 år.
Religion: De flesta är muslimer.
Spädbarnsdödlighet: 1,4 %.
Undernärda barn under 5 år: 10 %.
Läskunnighet: 84,2 %.
Kvinnor i parlamentet: 12,4 %.
Tar emot i bistånd: 45 kr/person/år.
UD:s reserekommendation: Res inte dit.
»»Hej nya
landet!««
Oviss väntan.
Skrik, bråk och stök.
Kyla och konstig mat.
Och mitt i alltihop två pojkar
som leker sig in i Sverige.
Vi följde livet på ett transitboende
för nyanlända flyktingar mitt i
den jämtländska storskogen.
TEXT SOPHIE ARNÖ FOTO Paul Hansen
barn
12
nr3.2013
LIV I VÄNTAN
Trust, 3, kom från Eritrea för tre
månader sedan. På transitboendet finns
inget att göra, så man får leka bäst det
går. Att åka pulka på gruset med nya
kompisen är en favoritsysselsättning.
I år väntas 38 000 människor söka asyl
i Sverige. Många hamnar på tillfälliga
transitboenden, som här i Jämtland,
i väntan på kommunplacering
och eget boende.
barn
13
nr3.2013
UTMANINGAR
Vid vårt besök bor 120
personer på förläggningen.
Men periodvis har det
varit över 200.
– Det är svårt här. Folk bor
så tätt. Barnen kan inte äta
all mat, och vi kan inte laga
vår egen, säger en mamma.
Många av dem som kommer
till Sverige har trasiga skor
och kläder. För 24 kronor
om dagen i bidrag ska de
klara alla sina utgifter.
Buss in till stan kostar
30 kronor. Därför väljer
flera att cykla, trots att
det är över en mil in
till Östersund.
FÅR TIDEN ATT GÅ
Helen, 22, hoppar rep för att
gå ner i vikt.
– Vi borde öva mer på
språket också. Inte bara
sitta här, säger hon.
Men det finns inga svenskar
på plats, annat än några
timmar i veckan då några
frivilliga anordnar ett
språkkafé.
barn
14
nr3.2013
mamma
Rozina är 18 år och har
just fått en liten flicka.
Hon har flytt från Eritrea,
via Sudan, där barnets
pappa försvann.
– Jag vet inte var jag ska
bo, säger Rozina,
men hon hoppas på
Sundsvall.
– Jag tänker inte på
framtiden. Bara på
barnet!
»Vi skyfflas runt som nummer.
Några har kommit hit en dag bara
för att skjutsas vidare nästa.
barn
15
nr3.2013
>
barn
16
nr3.2013
FINA FÖR PASSFOTOT
Eden och hennes två barn Abel, 13, och
Mikal, 4, har fått uppehållstillstånd. De får
hjälp av en väninna att göra sig fina inför
passfotograferingen som ska äga rum i
Sundsvall nästa dag. Familjen har flytt från
Eritrea där barnens pappa sitter i fängelse.
– Att man värnar mänskliga rättigheter
här, det tycker jag om, säger Eden. Och att
kvinnor blir mer respekterade. I Eritrea är
de flesta hemmafruar. De saknar möjligheter att arbeta, att försörja sig. Här kan
jag klara mig även som ensam kvinna.
Nästa vecka flyttar hon och barnen till en
egen lägenhet i Östersund. Där vill Eden
utbilda sig till sjuksköterska.
barn
17
nr3.2013
KLARAR SIG SJÄLV
Trust, 3, rör sig kavat på egen
hand runt om förläggningen där
han har blivit något av en maskot.
Hans mamma vilar på rummet
efter en kollaps och sjukhus­
vistelse. Ibland kommer ambulansen hit flera gånger om dagen.
– Jag tror att det var för all stress
som vi har gått igenom, säger hon.
Familjen har varit på flykt
i flera år. Trust föddes
på vägen, i Etiopien.
– Tack och lov är han stark och ber
inte om något. Han hjälper mig!
– Det viktigaste för oss nu är att
få starta vårt nya liv här och att
familjen återförenas, säger hans
mamma. Trust saknar sin pappa
som är kvar i Sudan.
Eveles doluptaes ero doluptaqui natquas sum voluptae
erem. Nequis vel molor adio.
Nequi od quunt officia sus
dolore, arum sit quat accatibusam, sequatur, untium
barn
18
nr3.2013
»Folk kommer och går.
Relationer formas och
bryts upp. Jag är glad
att vi ska flytta till en
egen lägenhet snart.
>
VERKSAMHET
Kommunen ordnar
förskola och skola på
transitboendet 15 timmar i
veckan. I övrigt finns ingen
verksamhet för barnen.
– Det är frivilligt att
delta men många barn
kommer självmant till
oss. De är så utsvultna på
rutiner och på att få lära,
säger förskoleläraren Eva
Sandkvist.
På fritiden är fotboll är
en populär sysselsättning.
MINNENA SKAVER
Fatima, 9, flydde från Syrien
tillsammans med sin familj.
– Jag var så rädd när de
bombade oss, säger hon. Jag
har fortfarande svårt att sova.
Nu har familjen fått uppehållstillstånd och ett eget
boende. Fatima har fått nya
vänner. Hon drömmer om att
en dag bli doktor och kunna
hjälpa barn som är sjuka.
barn
19
nr3.2013
De lever
gömda
Tusentals flyktingbarn lever gömda i Sverige. Polisen har
på regeringens uppdrag blivit allt mer effektiv i sin jakt på
papperslösa. En fembarnsfamilj lever gömd i Malmö.
– Vi kan omöjligt åka tillbaka! Hur ska det gå för våra
barn? säger den förtvivlade mamman.
text annika rydman FOTO karl melander
barn
20
nr3.2013
L
ägenheten ligger i en
av Malmös förorter
där hyreshusen står
i långa rader. Efternamnet på dörren är
inte detsamma som
människorna i lägenheten bär – av säkerhetsskäl.
I den trånga trean gömmer sig sedan
många månader en mamma och en pappa
från Mellanöstern och deras fem barn. De
två yngsta är födda i Sverige.
- Välkomna, säger mamman och tar
i hand samtidigt som hon knixar upp
bebisen hon bär på höften.
Mamman – vi kan kalla henne Zara visar in i vardagsrummet och bjuder oss
att sitta i en av de två slitna sofforna som
utgör hela möblemanget. Barnen flockas
runt besökarna men när de inte förstår vad
vi säger försvinner de i väg till sitt rum.
I hemlandet arbetade Zara som barnmorska. Maken – vi kan kalla honom
Ibrahim - jobbade inom handeln. De hade
ett bra liv.
Men när Ibrahim fick problem med
regeringen blev situationen farlig och
familjen flydde till Sverige. Här hoppades de kunna bygga en trygg framtid för
barnen.
Det första avslaget tog nästan tre år. Det
andra gick snabbare, liksom det tredje.
Det var för två år sedan och sedan dess har
familjen levt gömd i olika lägenheter.
barn
21
Zara säger att familjen inte hade något
annat val än att gå under jord – och att
därmed bryta mot lagen.
- Vi kan omöjligt åka tillbaka, våra liv
är i fara! Vi har politiska problem med
regeringen och dessutom familjeproblem
som är hedersrelaterade, säger hon och
fortsätter:
- Självklart ska lagar och regler finnas
och det ska finnas en reglerad invandring.
Om en person inte har några allvarliga
problem i sitt hemland tycker jag att den
personen kan skickas tillbaka. Men om
man har politiska problem, har flytt från
krig eller om man har familjeproblem som
är hedersrelaterade, så tycker jag att man
ska få stanna.
Zara lyfter upp bebisen från babysittern
och lägger barnet i famnen. Hon stryker
sakta över barnets kind, suckar uppgivet
och säger:
- Nu sitter vi här och vet ingenting.
Vårt liv är förstört. Hur ska det gå för våra
barn? Stabilitet ger lycka. Men vad är det
för stabilitet när vi inte får rättigheten att
bo här som vanliga människor?
- Våra barn lever i en miserabel situation. Varje dag ser de andra barn som har
ett normalt liv. Det är klart att de jämför
med hur de själva lever. Det är klart att de
inte mår bra. Var är de mänskliga rättigheterna för barnen?
Den näst yngste sonen höjer ljudet
på tv:n. En minut senare lämnar han
rummet. Men han kommer strax tillbaka –>
nr3.2013
Väntrummet på Migrationsverket i
Malmö fylls snabbt av människor som
hoppas på en trygg framtid i Sverige.
med ett knippe hoptrasslade sladdar som han resultatlöst
­försöker reda ut genom slit och ryck.
Så springer han plötsligt i väg igen och snart hörs skrik från
lillebror. Pappan suckar och säger till sin son som kommer
tillbaka till vardagsrummet, tittar på tv ett par minuter innan han
återvänder till barnens rum.
Det är som en sorts förtvivlans parkour som den lille pojken
rastlöst utför i sitt hem.
Förutom den ständiga rädslan för att bli upptäckt av polisen,
är det fattigdomen som gnager.
För den gömda fembarnsfamiljen handlar det om att ha tillräckligt med pengar till mat för dagen. De lever på de cirka fem
tusen kronorna som de fortfarande får från Migrationsverket.
Och på de få kronorna som pappans arbete ger – han jobbar
svart. Med vad vill han inte berätta.
- Jag orkar inte prata mer om vår situation, säger pappan och
går in i köket.
Barnens rum är möblerat med tre gamla sängar och madrasser på golvet. Det finns inget sänglinne förutom på ett av de två
täckena och bäddarna har bara två kuddar. En hög med gosedjur
ligger på golvet.
Den äldste sonen sitter helt stilla på en av madrasserna. Han
spelar på pappas mobil och verkar oberörd av småsyskonens
stojande. Han berättar att han vill bli läkare när han blir stor. Eller
busschaufför. Men helst av allt vill han bara få bo kvar.
- För att Sverige är ett bra land, här är det fred, säger han
lågmält utan att släppa blicken från mobilen.
barn
Varje dag lever föräldrarna med rädslan för att bli upptäckta.
Ska grannarna ange dem? Kommer polisen att följa efter barnen
från skolan? Vågar de åka till affären? Det märks att den äldste
sonen bär på samma skräck som föräldrarna.
- Vi är alltid försiktiga när vi rör oss utanför lägenheten, säger
Ibrahim.
Polisen har på regeringens uppdrag blivit allt mer effektiv i
sin jakt på papperslösa. Sedan projektet Reva drogs i gång har
antalet utvisningar ökat.
Media har rapporterat om id-kontroller i Stockholms tunnelbana av personer med utländskt utseende. Om cyklande Malmöbor med mörk hud som tvingas visa id. Det har varit historier
om barnfamiljer som väcks mitt i natten av polisen för direkt
transport till flyget.
Reva, som är en förkortning för Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete, har kritiserats hårt och debatten har stundtals
varit skarp. Men varken politikerna eller polisen verkar vika i
uppfattningen om att Reva är rätt och högst nödvändigt.
Gränspolisen i Malmö var först ut i Sverige att genomföra
Reva, som är ett EU-projekt som startats för att likställa polisens arbete i hela EU kring papperslösa flyktingar. Det är Petra
Stenkula, biträdande länskriminalchef och chef för gränspolisen,
som leder arbetet.
- Vi ska fokusera på ärenden med framgångsfaktor. Vi ska
göra rätt saker i rätt tid och ta tag i ärenden direkt, säger Petra
Stenkula och fortsätter:
- Barnärenden har hög prioritet eftersom vi inte vill dra ut på
22
nr3.2013
»Vad får det för konsekvenser
för ett barn när polisen hämtar
familjen mitt i natten?«
tiden – ju längre man bor kvar, desto mer
gömda. De flesta av dem är ensam­
hinner man rota sig.
kommande – en grupp som ökat dramaEnligt Petra Stenkula lever 12 000
tiskt de senaste åren. Och som förväntas
papperslösa personer i Sverige i dag. Hur
fortsätta öka.
många av dem som är barn är oklart.
Under årets första tre månader ansökte
- Vi försöker hela tiden sätta barnet i
721 ensamkommande barn asyl i Sverige.
fokus och utgå från det enskilda ärendet,
Enligt Migrationsverkets prognoser
säger hon.
kommer de innan årets slut att vara
Polisen väljer ofta att utvisa barn­
runt 4 000. År 2011 sökte 2 657 ensam­
familjer på nätterna. Det är av praktiska
kommande barn asyl i Sverige.
skäl, enligt Petra Stenkula. Få förvar är
Varje år försvinner flyktingbarn – de
nämligen anpassade för att barn ska få
flesta av dem spårlöst. Det handlar om
övernatta där.
hundratals barn de senaste åren. Bara
Rädda Barnen är djupt kritiskt till att
förra året försvann 175 barn, enligt
barn kan utvisas på det sätt som sker i
Migrationsverkets siffror. I statistiken
Sverige i dag.
kallas de för »avviken/eftersökt«.
Enligt Petra Stenkula lever 12 000 pappers- Vad får det för konsekvenser för ett
Flyktingbarnen som söker asyl i
lösa personer i Sverige i dag. Hur många av
barn när polisen hämtar familjen mitt
Sverige bär på fruktansvärda minnen av
dem som är barn är oklart.
i natten? Vi önskar en diskussion hos
våld, död och övergrepp.
polisen om barnens rättigheter. Polisens
- Vi möter allt fler barn som varit utsatta
agerande måste ställas mot Barnkonventionen, säger Mikaela
för trafficking av flyktingsmugglarna, berättar Marie-Louise LundHagan, sakkunnig i flykting- och integrationsfrågor hos Rädda
berg, barnpsykolog och enhetschef vid avdelning för krigs- och
Barnen, och fortsätter:
tortyrskadade vid Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, i Malmö.
- Det är så uppenbart att polisen inte tar tillräckligt stor
De få flickor som kommer som ensamsökande har nästan
hänsyn till vad det här får för konsekvenser för barnen. Det är
alltid varit med om sexuella övergrepp. Många är gravida.
skamligt att det går till så här i Sverige.
Antingen är de bortskickade av föräldrarna eller också har de
Bara i Malmö beräknas omkring 400 flyktingbarn leva som
blivit gravida under övergreppen.
–>
barn
23
nr3.2013
ENKÄT: Vad kommer
den nya lagen att
innebära konkret för
er verksamhet?
Från och med den första juli i år finns
en ny lag som ger papperslösa barn
rätt till skola och vård. Barnen har
rätt att delta i sexårsverksamhet, gå
i grundskola och i gymnasiet. De har
även rätt till skolskjuts. De papperslösa
barnen har inte skolplikt. Det gör att
kommunerna inte har någon skyldighet
att informera de papperslösa barnen
om deras rätt till vård och skola.
Lena Hallander, rektor, Mång­
kulturella enheten, Eskilstuna.
– Det blir ingen
skillnad för oss.
Vi har alltid tagit
emot alla barn,
även de som
lever som gömda.
Vi har inte sett
någon skillnad på
barnen, utan jobbar utifrån tanken att
alla barn har rätt till förskola och skola.
Tony Fredriksson, rektor, Skövde
gymnasium.
– Som jag ser det
ingenting alls.
Vi har redan en
verksamhet som
klarar att svälja
de papperslösa
också, så det blir
inga som helst
problem för oss att ta emot dem.
Christina Bergman, verksamhetschef,
grundskolan, Lycksele.
– Självklart
kommer vi att
följa den nya
lagen. Kommer
det gömda barn
till våra skolor så
tar vi emot dem.
Men det är svårt
att planera för hur många det eventuellt
blir som dyker upp.
M
arie-Louise Lundberg träffar barn som varit med
om fruktansvärda händelser under sin flykt. Barn
som sövs med eter för att de ska vara tysta under
tiden som de tätt packade fraktas i lastbilsutrymmen. Alla överlever inte en sådan transport.
Hon har träffat barn som flytt hängandes under
lastbilar, som tvingats se på när kompisar inte orkat
längre, tappat taget och störtat mot en säker död.
Barn som gripits av polisen, satts i celler tillsammans med vuxna förbrytare
som våldtagit dem om och om igen, utan att vakterna brytt sig.
- Jag mötte en pojke som flytt från Afghanistan. Han hade varit med om
mycket elände där och när han som flykting kom till Ungern blev han våld­
tagen i häktet av flera män, berättar Marie-Louise Lundberg.
Den pojken fick avslag på sin asylansökan i Sverige. På grund av Dublin­
förordningen, som säger att en person ska söka asyl i det land som personen
först kommer till, var det Ungern som väntade för pojken. Han vågade inget
annat än att gå under jorden.
Många flyktingbarn som kommer till Sverige säger att uppgifterna som finns
om dem inte stämmer. Oftast är det åldern som anges i deras papper som är fel.
Det drabbade 17-årige Mohsen Yonesi från Afghanistan. Efter en dramatisk
flykt över Turkiet, via Grekland och en livsfarlig båtfärd i en trasig båt över
Medelhavet, hamnade han till slut i Italien.
- Jag hade så klart inga identitetshandlingar med mig under flykten, det kan
man inte ha. Och den italienska polisen trodde inte på mig när jag sa att jag
var 15 år. Så de skrev in i mina papper att jag var 18 år, berättar han.
Enligt Dublinförordningen skulle han skickas tillbaka till Italien. Men
Mohsen Yoseni fick rätt i svensk domstol om sin ålder och har fått asyl. Nu går
han i skola i Malmö och satsar på en framtid i Sverige.
På Rädda Barnens Centrum för barn och ungdomar i utsatta livssituationer
får många av flyktingbarnen stöd och hjälp.
- Barnen jag träffar bär ofta på klassiska traumasymptom som sömnsvårigheter, flashbacks och ständig oro, berättar Camilla Küster, kurator på Rädda
Barnen i Malmö.
Hon arbetar också med att utbilda personal på flyktingboenden – för att så
gott det går stabilisera vardagen kring flyktingbarnen.
- Jag vet att många tycker att Sverige har en bra flyktingmottagning för
barn, och materiellt kanske det är så. Men vem möter barnen som värdiga
människor? Hur tas barnen emot när det gäller »de mjuka värdena«? säger
Camilla Küster.
De tillfälliga boenden dit flyktingbarnen kommer är inte alltid tillräckligt
bra. Det gäller både hur de ser ut och hur personalen arbetar gentemot flykting­
barnen.
Nu har Rädda Barnen utarbetat en metod för att utbilda personal på
boendena så att barnen ska få ett bättre mottagande.
- Att kunna berätta om sina upplevelser och bli tagen på allvar – det gör
att barnen växer som människor och kan börja må lite bättre, säger Camilla
Küster.
För den gömda fembarnsfamiljen någonstans i Malmö är framtiden högst
oviss. Varje dag är en kamp för att överleva – både själsligt och ekonomiskt.
Och den ständigt närvarande rädslan skapar en stress hos hela familjen som
periodvis gör situationen nästan outhärdlig, berättar Zara.
- Jag har hamnat i djupa depressioner efter de två senaste förlossningarna.
Det är klart att det har påverkat oss alla, men mest barnen, säger Zara och
fortsätter:
- Vårt liv är förstört och jag har inget hopp om vår framtid. Jag vet ingenting
om vad som ska hända med oss. *
barn
24
nr3.2013
FAKTA: Ingen myndighet
vet i dag hur många
tusen barn som lever
papperslösa och
gömda i Sverige. Enligt
Migrationsverkets
siffror från maj i år har
580 ensamkommande
barn rapporterats av
myndigheterna som
försvunna sedan 2008.
Var de befinner sig
vet ingen. I statistiken
kallas de för »avviken/
eftersökt«.Under 2012
sökte 3 578 ensam­
kommande flyktingbarn
asyl i Sverige.
Så jobbar Rädda Barnen:
Rädda Barnens arbete för
barn som flytt till Sverige:
* erbjuder läxhjälp
* erbjuder fritidsaktiviteter
* erbjuder barn samtalsstöd på vårt
Centrum för barn och unga i utsatta
livssituationer
* utvecklar ett samtalsgruppsmaterial
för boendepersonal
* utbildar boendepersonal i barn­
konventionen
* lyssnar in barn och ungas egna
tankar genom mötesplatser runt om
i landet
* stöder ungdomar i påverkansarbete
Vill du engagera dig?
Ta kontakt med din lokala
Rädda Barnenförening!
All information hittar du på
www.rb.se.
barn
25
nr3.2013
Rädda Barnen kräver:
* att alla boenden ska anpassas
utifrån det enskilda barnets behov
* att alla ensamkommande barn ska
undantas Dublinförordningen och få
sin asylansökan prövad i Sverige
* att lagen för god man för ensam­
kommande ses över
* obligatorisk utbildning för alla gode
män
* att alla ensamkommande barn ska få
en god man inom 24 timmar
För de flickor som kommer
ensamma till Sverige
betyder gemenskapen med
de andra på asylboendet
mycket. Många har ingen
kontakt med sina familjer.
barn
26
nr3.2013
Bland de barn som kommer ensamma
till Sverige är flickorna en osynlig grupp,
trots att de ofta är extra utsatta. I Boxholm
finns ett av landets första boenden
för ensamkommande flickor.
TEXT pernilla ahlsén Foto david magnusson
Ensamma
tjEjER
Lin var bara 13 år när hon kom ensam till
Sverige från Kina.
– Jag kände mig väldigt ensam och
längtar fortfarande mycket efter att ha en
familj, säger hon.
Vi möts på det särskilda boende för
ensamkommande tjejer som har varit
hennes hem de senaste fem åren, några
mil sydväst om Linköping.
Här bor flickor från Mongoliet, Kazakstan, Tjetjenien, Kina, Uganda, Etiopien,
Eritrea och Somalia. Just nu är de tio
personer. En del av dem har placerats
här av en slump, andra för att de av
någon anledning har haft behov av att bo
avskilda från pojkar och unga män.
– Många flickor som kommer ensamma
till Sverige har flytt från sexuella övergrepp, våldtäkter, människohandel,
missbrukande pappor eller heders­
problematik, säger Yngve Torberntsson
som startade boendet här i Boxholm 2008.
– Då är det en trygghet att inte behöva
bo med killar.
Av alla barn som kommer ensamma
barn
27
nr3.2013
till Sverige som flyktingar utgör flickorna
bara 16 procent.
– Min erfarenhet är att flickor, till
skillnad från pojkar, sällan skickas i väg
av sina familjer för att jobba ihop pengar,
säger Yngve Torberntsson.
– I stället kommer de hit för att de har
varit med om något riktigt hemskt. De är
en utsatt grupp i en utsatt grupp.
Flickornas boende i Boxholm upptar
två av våningarna i ett hyreshus några
hundra meter från tågstationen. En
trappa upp ligger sovrummen. En trappa
ner köket och vardagsrummet som nästan
helt upptas av en ny hästskoformad soffa.
Den är vald särskilt för att alla ska få plats.
Gemenskapen här är viktig. Den
ensamhet Lin berättar om delar hon med
många av de andra på boendet.
– Det är bara två av dem som bor här
som har kontakt med sina föräldrar, berättar Yngve Torberntsson.
– De pratar inte så mycket om det, men
det är tydligt att många känner en djup
sorg över att inte ha en familj.
–>
>>
F
Självklart måste de få sörja,
men de mår bättre av att gå
till skolan än att stanna
i sängen och grubbla.«
lickorna har egna
sovrum, men sover
gärna över hos varandra för att slippa vara
ensamma. Många
drömmer mardrömmar.
Yngve Torberntsson
menar att en av
personalens viktigaste uppgifter är att
skapa möjlighet för tjejerna att växa och
bygga upp sin självkänsla, oavsett om
de får stanna i Sverige eller inte. Lin
fick avslag på sin asylansökan 2009 och
har sedan dess gått och väntat på att
ut­visas. Av olika anledningar har ärendet blivit vilande.
– Det lätt att man glömmer bort att
ställa krav för att man tycker synd om
dem, säger Yngve Torberntsson. Självklart måste de få sörja, men de mår bättre
av att gå till skolan än att stanna i sängen
och grubbla.
På blandade boenden hamnar flickors intressen ofta i bakgrunden för att
pojkarna är i majoritet. Det problemet har
de inte i Boxholm. Lin berättar att hon
går på piano och dans och att det har lett
till att hon har fått fler vänner. Annars
tycker hon att det har varit svårt att lära
känna svenskar.
– Jag tror att det är lättare för pojkar.
De är mer utåtriktade, säger hon.
I några fall har flickorna som kommit
hit varit gravida. Eftersom de har specifika behov har kommunen nyligen startat ytterligare ett boende för de nyblivna
tonårsmammorna i huset bredvid. Där
bor i dagsläget fem tjejer i åldrarna
16-18 år tillsammans med sina barn.
När jag besöker dem sitter en mamma i
soffan och ammar.
– Det är svårt att föreställa sig hur
svårt det måste vara att fly och hamna
i ett helt nytt sammanhang samtidigt
som man själv blir mamma, säger
Patrik Lindgren som är föreståndare.
– Men kanske finns det också något
läkande i att bli förälder. Man skjuter upp
sitt eget trauma för att man helt enkelt
måste finnas här för sina barn.
Hur Lins framtid ser ut är fort­
farande ovisst. Hon har just fyllt 18 år,
går andra ring på naturvetenskapliga
programmet och har nyligen flyttat till
ett eget satellitboende.
Och hon har just gjort en ny asyl­
ansökan eftersom det har gått fyra år
sedan avslaget 2009. Hon hoppas på
besked inom ett halvår.
– Jag tror inte att min chans är så himla
stor. Men det skulle betyda jättemycket
om jag fick stanna! Då skulle jag kunna
avsluta min utbildning. Och jag har
ingen kvar i Kina som jag skulle kunna
åka tillbaka till. *
Fotnot: Lin heter egentligen något annat.
Så många är
flickorna
Lin fick avslag på sin asylansökan 2009 och sedan
dess har hon gått och väntat på att utvisas.
Av olika anledningar har ärendet blivit
vilande och nu har Lin fyllt arton år
och precis flyttat till en
satellitlägenhet.
Under 2012 sökte totalt
581 ensamkommande
flickor asyl i Sverige.
Motsvarande siffra
för pojkar var 2 997.
Flickorna kommer från
många olika länder,
framför allt Afghani­
stan, Eritrea, Etiopien,
Irak, Iran, Ryssland,
Serbien, Somalia,
Syrien och Uzbekistan.
Källa: Migrationsverket.
barn
28
nr3.2013
Blodig is och livet
som sjuåring
Backa teater i Göteborg satsar
på den yngre publiken, på
barnen, i höst och bjuder på två
urpremiärer.
I specialskrivna »Blood on
ice« (premiär 18 september)
får publiken, som är mellan
tio och tolv år, möta tre unga
konståkare som ställs mot
varandra. I den tuffa konkurrensen växer fantasin om att
vilja skada sin motståndare
för att öka sina chanser att
vinna. Hur hanterar man att
bara vara halvbra i en värld där
alla tävlar? Vad händer inom
en när man inte kan leva upp
till sina egna, eller andras,
förväntningar?
»2 556 dagar« är en
föreställning för sjuåringar,
om sjuåringar. Den handlar
om hur det är att ha levt i
2 556 dagar, alltså i sju år,
och de fem skådespelarna på
scenen vill få till ett möte »oss
sju­åringar emellan«.
Föreställningen är en
pendang till den framgångsrika föreställningen »4 018
dagar« som handlade om livet
som elvaåring.
kultur
Flicka eller pojke?
Leka för livet
Liv med autism
I tv-serien »Liv med
autism« får tittarna
möta barn och ungdo­
mar med autism och
deras föräldrar. De sex
halvtimmesprogram­
men tar upp autism ur
ett brett perspektiv och
beskriver vad de olika
diagnoserna innebär.
Olika utvecklingsoch träningsmodeller
beskrivs. Tittarna får
följa familjerna från
det att deras barn fått
sin diagnos och under
sökandet efter det för
barnet bästa möjliga
livet.
Att leka är livsviktigt. Det skriver
barnläkaren och
författaren Lars
H Gustafsson i
sin bok »Leka för
livet« (Norstedts
förlag). Gustafsson funderar över
en rad frågor om
lekens betydelse.
Boken är personligt
skriven och handlar om allt från
lekens ursprung
och dess betydelse,
till vad som händer
med leken när den
möter livets allvar.
Författarens egna
reflektioner blandas med samtal
med bland andra
musiker, barnboks­
författare och
konstnärer.
Revolt och krig
Serien »(Re)volt – nu
djävlar är det krig« är
gjord exklusivt för SVT
Play. Serien, som har
premiär i höst, handlar
om Eddie, 15 år, som
flyttat från storstan till
en liten ort. Nu måste
hon skaffa egna vänner
och hon börjar i stallet.
Men de som från början
verkar vara snälla,
visar sig i stället vara
så långt ifrån vänner
man kan komma. Eddie
bestämmer sig för att slå
tillbaka och hamnar i en
ond spiral med allt värre
metoder för att komma
åt sina fiender.
barn
29
nr3.2013
I november har
pjäsen »Pojkarna«
premiär på Riksteatern. Den
handlar om tre
fjortonåriga tjejer
som helst hänger i
ett växthus, skyddade från killarnas utmanande
blickar. När de
smakar av nektarn
från en okänd
växt, förvandlas de själva till
pojkar. Föreställningen handlar om
frihetslängtan, att
slippa känna sig
fången i sin kropp
och könsidentitet.
»Pojkarna« är en
dramatisering av
Jessica Schief­
auers Augustprisbelönade roman.
Operaäventyr
för barn
Norrlandsoperan i
Umeå sätter i höst
upp ett operaäven­
tyr för hela familjen,
»Snö­drottningen«,
baserad på H.C. Ander­
sens klassiska saga om
barnen Kaj och Gerda.
När Kaj förtrollas och
förs bort av Snödrott­
ningen ger sig Gerda ut
på en strapatsrik resa
genom förtrollade träd­
gårdar, slott och skogar
för att hitta honom. På
scenen finns 53 barn,
sex vuxna solister samt
Norrlandsoperans
symfoniorkester.
Det här är Aref Karami. Han har gömt sig för polisen
ända sedan han var fyra. Men nu, fjorton år och några
livsfarliga smugglarresor senare, har han äntligen
fått laglig rätt att leva där han bor.
areF FIfick
stanna
text agneta persson FOTO Nadja Hallström
A
ref Karami hade aldrig
sett så mycket snö.
Klockan var fem på
morgonen den 1 december 2010. Det var åtta
månader sedan han
lämnade Iran. Vägen
hit hade gått över vassa
berg och arga hav. Han
hade varit livrädd, blivit slagen, blivit omhändertagen, ångrat alltihop, bestämt sig för att fortsätta.
Nu hade han kommit med tåget och klivit av i
Malmö där kylan anföll. Man ska kunna leva ett bra
liv här hade det sagts honom. Men där han nu stod
klädd i tunn tröja, jeans och gympadojor och kisade
mot allt det vita, var den första tanke som slog
honom att det här kommer han aldrig klara. Ingen
kan leva så här.
barn
30
På boendet för ensamkommande flyktingbarn
var nästan alla pojkar från Afghanistan.
– Vi spelade biljard och lyssnade på musik, berättar Aref. Först var det coolt, men efter ett tag fick
någon avslag. Sedan kom det fler och fler avslag.
Hälften hade fingeravtryck i andra länder. Det blev
tyst när de försvann och vi andra blev så ledsna.
Efter en och en halv månad blev det Arefs tur.
Han måste åka tillbaka till Grekland eller Italien
där hans fingeravtryck fanns i polisens register.
Sådana är reglerna. Men Aref gick inte ombord på
något flygplan. För någon kände någon. Som kände
någon. Som kände någon som gömmer flyktingar.
Under stort hemlighetsmakeri skrevs Aref in med
skyddat personnummer på en av Malmös gymnasie­
skolor som tar emot gömda ungdomar. För första
gången i sitt liv fick han fick sitta i en riktig skolbänk. Den chansen tänkte han inte slarva bort.
–>
nr3.2013
barn
31
nr3.2013
>>
När Aref inte kunde visa
något leg ringde polisen till
Migrationsverket för att kolla.«
H
an gav allt.
– Jag
tänkte att blir
jag utvisad
har jag i alla
fall fått med
mig kunskap.
Men jag har
kompisar
som slutade gå i skolan för att det var
för svårt att koncentrera sig i en sådan
situation.
Aref var extremt försiktig i en tid då
gränspolisen, Migrationsverket och
Kriminalvården börjat samarbeta för att
hitta folk som befinner sig i landet utan
tillstånd. Inte ens klasskamraterna visste
att Aref saknade id-kort och rätt att vistas
i landet.
En gång, när han sökte asyl och därför
inte behövde gömma sig, åkte han tåg till
Lund med några kompisar. Två poliser
klev ombord, gick direkt fram till Aref
och krävde att få se biljetter och id-handlingar. När Aref inte kunde visa något
leg ringde polisen till Migrationsverket
för att kolla. Hade en Aref Karami rätt att
vara här?
– Jag blev inte rädd men jag blev jättearg. Det var rasistiskt. Varför lägga tid på
någon som inte har id-kort?
Historien som för Aref genom Europa
till Malmö, börjar i Afghanistan när hans
farfar dör ifrån två fruar och en förmögenhet. Det blir bråk om vem ska ärva mest.
En släkting kommer till Arefs hus och
skjuter hans farbror. Arefs pappa går för
att skjuta tillbaka, men råkar träffa ett
barn. Han kommer att få betala tillbaka
med sin ende son Arefs liv.
När Aref tillsammans med sin mamma
och pappa tvingas fly över gränsen till
Iran är han fyra år. Här väntar ett liv som
papperslösa flyktingar. Aref glömmer
snabbt hur det var att leva som fri i Afghanistan och vänjer sig vid det nya livet utan
några rättigheter.
– Det var normalt för mig, men jag
trivdes ändå inte eftersom iranierna inte
gillade oss. De har en dålig bild av afghaner, så jag fick leka med andra afghanska
barn. Vi lekte och spelade fotboll.
Aref har ingen rätt att gå i skola men
drömmer om att bli läkare eller lärare.
Kanske kändis. Eller äga en fabrik med
många arbetare. Han lär sig läsa och
skriva av en kompis pappa och drömmer
om att få bo var som helst utom i Iran.
Hemma sitter mamma och syr kläder
till en fabrik. Pappa jobbar som snickare.
När Aref fyller tolv börjar också han
jobba. I tegelfabrik och i skofabrik. Ibland
är han där från sju på morgonen till mitt
i natten, ibland ännu längre. Fabrikerna
ångar av kemiska ämnen som ger Aref
astma.
En dag upptäcks Arefs pappa av den
iranska polisen och blir hemskickad till
Afghanistan. Nu är det bara en tidsfråga
innan polisen kommer att hitta Aref och
kasta ut honom också. Arefs morbror
lyckas snabbt få ihop tillräckligt med
pengar för att kunna betala en smugglarbiljett som ska rädda livet på Aref.
Det är lördag eftermiddag när en bil
kommer för att hämta honom. Aref har
packat en väska med jacka, ett par byxor,
ett par skor. En näve jordnötter, lite
pengar. Ett foto på familjen. Han kramar
mamma och lovar lillebror och småsystrarna att han kommer att komma tillbaka.
– Precis när jag skulle åka ångrade
mamma sig, hon sa att jag är bara ett
barn, men min morbror sa att jag var en
man nu och att jag skulle klara det. Men
jag var rädd för jag visste att det skulle
bli farligt. Jag trodde något skulle hända,
som att jag skulle ramla ner från de höga
bergen eller bli skjuten av gränspolisen.
Längs vägen plockar de upp fler pojkar
som också ska till Europa. När de når
bergen vid turkiska gränsen är det natt.
De går i timmar, ibland springer de i sicksack mellan stupen, för att gränspolisen
inte ska hinna upptäcka dem.
Alla dessa mellanhänder som får
pengar för att smuggla Aref till Europa.
De första är snälla, men längs vägen blir
de allt hårdare. Skriker. Låter pojkarna
sova i stall. Trycker in dem i överfulla
minibussar där de får balansera på ryggstöden i tjugofyra timmar på vingliga
vägar.
Vid gränsen till Grekland vänder
smugglarna tillbaka och pojkarna fort­
sätter själva.
–>
barn
32
nr3.2013
Hade någon stövlat in på
sko­fabriken i Iran och talat om för
Aref att han år 2013 kommer att
stå inför hundratals människor
i ett land som heter Sverige och
berätta om sin resa dit, skulle han
inte ha trott sina öron.
»En dag är det någon av flykting­
gömmarna som berättar för Aref
att de har en musikal på gång och
undrar om han skulle vilja vara med.
– Vi visste inte var vi var, men vi gjorde
som de sa och gick till vänster. Absolut
inte till höger för där låg ett annat land.
Det finns många afghaner i Aten som
lämnat hemlandet på samma sätt som
Aref, landsmän som hjälper bäst de kan.
Aref får mat, tak över huvudet, jobb på
fruktodling. I sju månader plockar han
apelsiner och vindruvor och sparar ihop
tillräckligt för att kunna fortsätta resan.
Resan fortsätter. Längre in i Europa. I
gummibåten som är gjord för tio trängs
trettiofem pers. Relingen ligger i linje
med den rytande vattenytan. Aref gråter,
klamrar sig fast, övertygad om att han
ska dö varje gång en jättevåg sköljer över
honom. Mörkret är så kompakt att han
inte ser den som sitter intill, förutom när
blixtarna lyser upp himlen och gör allting
vitt. När han efter åtta timmar kommer
fram till en italiensk strand, är benen så
stela att han måste lyftas ur båten och
knuffas upp på sanden. I den dyngsura
plånboken har fotot av mamma, pappa
och syskonen luckrats upp till gröt.
H
ade någon
stövlat in på
skofabriken i
Iran och talat
om för Aref
att han år
2013 kommer
att stå inför
hundratals
människor i ett land som heter Sverige
och berätta om sin resa dit, skulle han
inte ha trott sina öron. Men en dag är det
någon av flyktinggömmarna som berättar
för Aref att de har en musikal på gång och
undrar om han skulle vilja vara med. De
vill föra ut berättelser som Arefs. Och nu
står han här, på en scen tillsammans med
Malmös asylgrupp och andra unga killar
som gjort likadana resor som han, och
sjunger.
»We don’t want no borders.
Fuck the nation.«
»No border musical« utspelar sig i en
framtid där alla nationsgränser är upplösta
och ingen människa är illegal. I ett och
ett halvt år har de repeterat, blivit som en
familj, en viktig familj nu när den egna är
långt bort. Till och från har flera av dem
levt som gömda. Någon har tagits av polisen och skickats i väg till ett annat land.
»No border musical« är en ful resa
genom svensk migrationspolitik, stelbenta regelverk, kränkande kroppsundersökningar och en byråkrati där ingen vill
kännas vid något ansvar. Föreställningen
daskar publiken på kinderna: Lyssna! Det
här händer i Sverige!
Men det finns människor som säger
stopp. Publiken får höra om läkaren som
fick nog av att bedöma huruvida den
utvisade är i »flygbart skick«. Om piloten
som vägrade lyfta med en tvångsutvisad
person ombord. Om flygbolaget som
skrev in i sin policy att de bara lyfter
om passagerarna reser av fri vilja. Om
migrationsminister Tobias Billström som
ändrade uppfa ….
»Nej nej, jag skulle aldrig ändra
uppfattning!«
Framför en publik som tjuter av skratt
åt imitationen, bryter ministern ihop när
han får veta att han är i framtiden nu och
att här varken finns nationsgränser eller
reglerad invandring.
Migrationsminister Tobias Billström
behövs inte längre. Till tonerna av »Kristina från Duvemåla« dansar han desperat
runt och sjunger gränsernas lov.
»De måste finnas! Jag har ju min makt
genom dem, utan dem är jag en spillra på
ett mörkt och stormigt hav!«
aref hade lyckats. Han hade klarat
resan till Europa, men nu ångrade han
sig. Var det här frihetens Europa? Till
och med Iran var bättre. Vart han än kom
såg han människor som sov under broar,
människor som precis som han hade
barn
34
nr3.2013
>
lämnat allt bakom sig, människor som
fått uppehållstillstånd och kunde kalla
sig européer men ändå sov utan tak över
huvudet. Aref fortsatte resan. Till Frankrike, till fler nätter i parker, i sovsäckar
som inte höll värmen.
– Allt blev bara värre och värre. Frankrike var ännu sämre än Italien, men där
fick jag veta om Sverige, att det skulle
vara ett bra land för flyktingar.
Vad hade han att förlora? För sina sista
pengar köpte Aref en tågbiljett.
malmö, drygt två år efter den
där bländvita decembermorgonen på
tåg­stationen. Det är kemilektion högst
upp i S:t Petriskolan i centrala Malmö.
Kemi är ett av Arefs bästa ämnen, men på
sistone har han inte hunnit plugga som
han brukar. Sedan han fick sitt permanenta uppehållstillstånd några veckor
tidigare, har han kryssat fram och tillbaka
mellan Migrationsverket, Skatteverket,
Arbetsförmedlingen, socialen och Försäkringskassan. Papper ska fyllas i, personnummer ordnas, bidrag sökas.
Det märks på provresultatet från förra
veckan som kemiläraren Annika nu delar
ut. Hon är van vid att se Aref prestera
toppresultat. För det här, säger hon, det
här är klassens bästa elev.
– Är det mycket nu som har med uppehållstillståndet att göra? undrar hon.
– Ja, jag är på toppen av stressberget nu.
– Men det är fantastiskt att du kunnat
vara så koncentrerad här trots att du
väntat på sådana besked! Du är också bra
på att förklara allt på svenska. Känns det
okej eller?
– Mmmm.
Till hösten börjar Aref gymnasiet på
riktigt, som vilken svensk som helst.
Han kan bli arkitekt. Eller veterinär. Eller
kanske ingenjör.
Och om två år, när han fått sitt svenska
pass, då ska han åka till Iran och hälsa på
sin familj. Den här gången tar han flyget. *
Koppla av med en
riktigt bra hemförsäkring!
If och Rädda Barnen samarbetar för att du som medlem ska få en
bättre hemförsäkring till ett förmånligt pris. Du får 15 % rabatt på
en hemförsäkring som täcker ovanligt mycket, Stor Hemförsäkring
och Stor VillaHemförsäkring. Om något händer dig kan du koppla
av för vi ser till att du får snabb hjälp av oss och de specialister som
vi samarbetar med. Dessutom går 50 kr för varje såld försäkring
till gemensamma If och Rädda Barnen-projekt.Läs mer om dina
medlemsförmåner på www.if.se/rb. Eller ring oss på 0771-655 655
så berättar vi mer.
35657_1
www.if.se/rb
0771-655 655
I samarbete med:
barn
35
nr3.2013
barnpanelen
känner
ni er som
svenskar?
Att snabbt få ett fullständigt personnummer.
Det är viktigast för nyanlända barn i Sverige.
I alla fall enligt Mena, Khana, Karol och Darko
som har bott här i två och ett halvt år.
text Per Bengtsson FOTO Sandra qvist
Känner ni er som svenskar?
Khana: Nej. Jag är född i Syrien och
håller fortfarande på att lära mig svenska.
Vi flyttade till Sverige för att min pappa
ville att jag och mina syskon skulle kunna
fler språk och känna till andra länder.
Det är inte särskilt oroligt i den delen av
Syrien som vi kommer ifrån.
Mena: Nej. Jag kommer från Irak
och har bara bott här sedan 2010. Mina
vänner från Bagdad är spridda runt om i
världen. De flesta är i England eller USA.
Karol: Nej. Jag kommer från Polen, jag
föddes inte i Sverige. Så jag känner mig
inte svensk.
Darko: Nej. Jag är serb, även om jag
har bott i Bosnien också. Jag kan inte
alla svenska ord och sådant. Ibland när
jag går på gatan så tittar svenskar på mig
eftersom jag är från ett annat land. Det är
inte så kul.
Ville ni flytta till ett nytt land?
Khana: Ja. Nästan hela min släkt bor
här, jag har säkert 20 kusiner i Ronna
centrum. Jag kan gå hem till dem om jag
har tråkigt. Men allt var roligare i Syrien.
Jag saknar att vara utomhus, spela
»Äpple« och vara med kompisar. Nu har
vi bara kontakt på Facebook och Skype,
och de har inte så bra internet i Syrien.
Mena: Ja. Irak är ett jättefint land, men
det finns problem och oroligheter som gör
att man ibland inte får gå ut. Min kusin
bor kvar i Bagdad och hon är ofta rädd för
barn
36
nr3.2013
explosioner. Sverige är tryggare och här
finns bättre skolor.
Karol: Ja. Mamma flyttade hit två år
innan mig och pappa. Hon kom bara hem
på sommarlovet. Jag ville träffa henne
mer.
Darko: Nej! Jag kände alla i Sarajevo
där vi bodde förut. Mina kompisar fanns
i grannhusen och vi var ute och spelade
fotboll hela dagarna. I Sverige kände
jag nästan ingen. Alla bara satt vid sina
datorer. Men mycket är bättre här eftersom det har varit krig på Balkan. Nu har
jag hittat bra kompisar, som Karol, även
om han också sitter vid datorn mycket.
Och så är jag med i ett riktigt fotbollslag:
Syrianska.
–>
Mena, Khana, Darko
och Karol går i sjuan
i Ronna, Södertälje.
Ingen av dem känner
sig svensk.
barn
37
nr3.2013
>>
Det allra viktigaste är att man
får chans att lära sig språket.«
Hur lärde ni er svenska?
Khana: Det första jag kunde säga var
»Hej då«, för det sa alltid pappa till sin bror
när de avslutade sina telefonsamtal. Då
bodde vi i Syrien och min farbror i Sverige.
På flygplatsen blev vi hämtade av min
faster. Hon lärde mig att säga »Ursäkta,
kan du akta dig« och »Håll käften!«. Men
det sa jag bara åt min syster. Jag började
i FBK, förberedelseklass, och lärde mig
mer. På sommarlovet läste jag faktaböcker
om djur.
Mena: Jag läste också faktaböcker – om
katter. Och såg på barnprogram, det var
bra. Pappas kompis var den första som
lärde mig att prata svenska. Det var »Hur
mår du?« och sådant.
Karol: För mig tog det ett år att lära mig.
I början snackade jag engelska, men det
glömde jag när jag lärde mig mer svenska.
Darko: Jag kollade på Animal planet
och läste den svenska textremsan i
nederkanten. I skolan var jag helt tyst och
pekade eller visade med händerna vad jag
ville. Som tur var fick jag en mattelärare
som pratade serbiska. Men inga kompisar
kunde mitt språk så jag var tvungen att
prata svenska med dem. Mitt allra första
ord var »passa«. Det lärde jag mig på
fotbollsträningen.
Vad tycker ni kan bli bättre för barn som
flyttar till Sverige från andra länder?
Khana: Det allra viktigaste är att man
får chans att lära sig språket.
Darko: Att det går snabbt att få de fyra
sista siffrorna i personnumret. För mig
tog det ett år. På grund av det missade jag
jättemycket i skolan. Vissa sa att jag kunde
börja skolan, andra sa att det inte gick. Jag
kände mig som en tjuv eller något sådant
utan de där siffrorna.
Mena: Jag kom hit i november och fick
siffrorna i februari. Julen kom emellan.
Karol: För mig tog det nog bara en
vecka. Jag började i alla fall skolan utan att
ha dem.
Finns det något som ni tycker är typiskt
svenskt?
Darko: Att det alltid är kö på sjukhuset.
Om man åker dit med till exempel feber
måste man vänta jättelänge innan man får
träffa en läkare. I Serbien går man alltid
till samma läkare och det tar max fem
minuter.
Khana: Det är likadant i Syrien. Man
får komma in direkt. Vi bodde granne med
ett sjukhus där det var gratis vård för alla.
Min mormor jobbade där.
Darko: Skolan är lättare i Sverige. Speciellt matten. I Serbien lärde vi oss multiplikation i tvåan. Det kommer mycket senare
här. Och man skulle lära sig fler historiska
årtal utantill.
Karol: I Polen var skolan också svårare.
Och lärarna skrek, det tyckte eleverna var
roligt.
Darko: I Serbien fick man stå i ett hörn
och skämmas om man gjorde fel. Jag fick
stå där säkert 100 gånger! Det räckte att
man skojbråkade med en kompis.
Khana: I Syrien fick killarna en smäll på
handflatan om de var olydiga. Men jag tror
inte att det är tillåtet längre.
Känner ni någon som har svenska
föräldrar?
Khana: Nej.
Mena: Nej.
Karol: Nej.
Darko: Några av mina kompisar är
födda i Sverige, men inte deras föräldrar.
Och mina småkusiner kan inte serbiska.
De pratar enbart svenska.
Vill ni bo kvar i Sverige som vuxna?
Khana: Ja. Jag vill bli frisör precis som
min storasyster. Hon jobbar på en salong
i Skärholmen. Jag har lärt mig att fixa
hår av henne. Frisörer får bättre betalt
i Sverige än i Syrien, och så lär man sig
språket när man pratar med kunderna
medan de klipper sig.
Mena: Ja. Men jag vill gärna åka på
semester och hälsa på i Irak.
Karol: Ja. Det är lättare att hitta jobb i
Sverige. Jag vill hålla på med datorer och
grafik, göra logotyper och sådant.
Darko: Nej. Det är roligare på Balkan.
Men om jag får jobb som trafikpolis eller
arkitekt kanske jag stannar kvar här. *
barn
38
nr1.2013
Barnpanelen:
Khana Zackaria, 14
Mena Basheer, 14
Karol Betowski, 14
Darko Kovacevic, 13
Janne Teller var länge rådgivare i kris- och konflikthärdar åt både EU och FN. Hon såg människor fly från
krig, svält och fattigdom.
Själv är hon andra generationens invandrare. Mamman
kom till Danmark från Österrike via en hjälporganisation
efter andra världskriget.
Dessa två erfarenheter gjorde henne extra provocerad
när politiker med främlingsfientliga åsikter fick allt mer
inflytande i hemlandet Danmark för runt 10 år sedan.
Det var då Janne Teller skrev »Om det var krig i
Norden«. I boken smyger krypskyttar på Köpenhamns
gator. I en sönderbombad förortsvilla ligger en mamma
med luftrörskatarr och barnen är skadade av granat­
splitter. Äldste sonen går med i en terroriststämplad
gerillaorganisation.
– Jag har fått kritik för att det inte är ett realistiskt scenario, säger Janne Teller. Det hoppas
jag verkligen att kritikerna har rätt i!
Räddningen för familjen som det handlar om blir att fly till Egypten med falska
papper. Där möts de av misstro. Vad ska
de jobba med? Nordbor kan bara vända
papper, inte hugga i med kroppsarbete.
De kan inte språket. Begriper de ens hur
man lever i ett varmt land?
Efter två år får de ändå asyl och
senare permanent uppehållstillstånd.
Men de föraktfulla blickarna, sämre
behandling i affärerna och minnena från
flyktinglägret finns kvar.
– Den här familjen är så lycklig den kan
bli, säger Janne Teller. De etablerar sig,
får en bostad och öppnar ett bageri. Ändå
uppfattar man deras situation som hemsk.
Jag hade kunnat skriva om en irakisk
familj som bosätter sig i Sverige eller
Danmark. Då hade jag kanske fått läsaren
att känna sympati. Men för att uppnå
empati måste man vända på rollerna.
Först när man sätter sig in i hur det är att
själv vara på flykt kan man förstå dem som
är det.
Boken, som är formgiven som ett pass, har
fått enorm uppmärksamhet och översatts till
bland annat svenska, tyska, franska, ungerska
och spanska. Varje gång ändras texten så att
det är det »egna« landet som är fienden.
– Tyvärr finns det ett större behov av den nu än
när jag skrev den. Danmark gick i täten för en
hårdare flyktingpolitik i hela Europa, säger
Janne Teller som själv numera bor i New York
och Berlin.
TEXT PER BENGTSSON
FOTO Sandra Qvist
kulturProfilen
barn
39
nr3.2013
13
frågor
till ministern
Abdollah Jafari, 19, kom ensam till Sverige för två år
sedan. Erik Ullenhag är Sveriges integrationsminister.
Tidningen Barn förde dem samman för ett samtal.
TEXT per bengtsson FOTO Jörgen Hildebrandt
Abdollah: Varför har du valt att jobba
med integration?
Erik: För att integration är den viktigaste och
mest avgörande framtidsfrågan. Sverige ska
kunna ge en fristad till människor, men det är
också en otrolig möjlighet i en globaliserad
värld att 15 procent av invånarna här är födda
i andra länder. Vi är ett litet, handelsberoende
land och i princip alla världens språk talas här.
Rätt hanterat kommer det leda till att vi blir mer
välmående i framtiden. Jag är övertygad om att
Sverige blir rikare och mer spännande av att
vara ett öppet land.
1
Hur tycker du att människor i Sverige
tolererar olikheter?
– Ganska bra. Vi är mer positiva till invandring och till andra religioner i dag än för 20 år
sedan, enligt undersökningar. Jämfört med
andra europeiska länder har vi en stor uppslutning kring en human flyktingpolitik. Samtidigt finns det främlingsfientlighet, rasism och
2
barn
diskriminering i Sverige. Vi har till exempel
haft en del riktigt allvarliga incidenter riktade
mot hem för ensamkommande flyktingbarn.
Hur kan det bli bättre?
– Jag önskar att fler fick känna tillhörighet i Sverige. Svenskhet formas
av människorna som lever här, och
där ingår de 15 procent som är
födda i andra länder. Det finns en
tradition att titta för mycket bakåt.
»Var kommer mamma och pappa
ifrån?« Det gör att man ses som
»invandrare« under väldigt lång
tid. I länder som Kanada och
USA handlar tillhörighet mer
om framtiden. Det måste vi
också sträva efter. Vill du
studera, jobba och ha din
framtid här, så behöver du
känna dig som en del av
Sverige! –>
3
40
nr3.2013
Abdollah håller
inte med ministern
barn
41
nr3.2013
»Jag tycker att man ska
blanda svenskar och
invandrare mer i skolan«,
säger Abdollah Jafari, 19.
»Det kan gå en månad utan
att jag träffar någon som
är född i Sverige. Det blir
svårare att lära sig språket
då. Hur ska man komma
in i samhället?«
Vad kan bidra till ett sådant attitydskifte?
– Man kan till exempel göra det lättare att bli medborgare.
Det är ett stort steg för en enskild individ, men i Sverige har
vi inte sett medborgarskap som en gemenskapsfråga tidigare.
Nu finns det ett förslag, som jag tycker är bra, där alla som blir
medborgare ska bli erbjudna speciella ceremonier. Man ska
också kunna bli medborgare snabbare om man lär sig svenska.
Själva regelverket kring invandring spelar också en roll. I
Sverige har vi under perioder gett alldeles för många tillfälliga
uppehållstillstånd. De flesta flyr från ett land som de sedan
längtar tillbaka till. Om då samhället bara erbjuder ett tillfälligt skydd så har de här människorna resväskorna packade hela
livet. Jag vill att vi ska vara tydliga med att vi vill att folk ska
stanna här.
och utrustning (som fotbollsskor) är dyrt. Socialtjänsten i olika
kommuner har olika regler för hur mycket det får kosta. Det
skapar en känsla av orättvisa och förvirring. Varför är det så?
– Det kan finnas skillnader i vad olika kommuner ger bidrag
till, och det kan man tycka är orättvist. Men det måste man
nog acceptera. Det är olika i olika kommuner och så ska det
vara, annars kommer din röst i kommunalvalet på sikt att spela
mindre och mindre roll. Men att få hålla på med en sport är
jätteviktigt. Integration funkar som bäst när civilsamhället – till
exempel idrottsföreningar – är med. Om du börjar i ett fotbollslag får du direkt ett nätverk av spelare, föräldrar och tränare.
Problemet är att myndigheterna och civilsamhället kan ha svårt
att hitta former för att samarbeta.
4
På Rädda Barnens Mötesplatser för unga flyktingar är
det många som säger att det är svårt att få kompisar
som har bott i Sverige länge. Hur kan du underlätta det?
– Jag vill skapa mer sommarjobb och praktik. Det finns bra
exempel på lyckade satsningar. I Piteå har man till exempel
engagerat det lokala näringslivet. Det ledde till att alla de
ensamkommande flyktingbarnen i kommunen hade praktikplatser eller sommarjobb i år. Jag träffade killar i Piteå som fått
plats som bagare och vaktmästare under sommaren. Det ger
dem trygghet, nätverk – och i vissa fall en lön.
10
Vad tror du att barn och unga som är nyanlända i
5 Sverige behöver för att integreras i samhället?
– Ur ett barnperspektiv är ett snabbt besked om framtiden
viktigt. Ska du få stanna eller inte? Ovisshet sliter sönder
människor. Sedan är skolan själva »nyckeln« till samhället.
Kommer du före 7 års ålder så vet vi att du har ungefär samma
chanser som någon som är född här. Men även den som är 16,
17, 18 och inte pluggat på ett par år måste få chansen att ta igen
sin skoltid. För många ensamkommande flyktingbarn går det
bra, trots att de kommer från väldigt svåra förhållanden.
Varför är det så många invandrare på vissa skolor? Det
blir svårare att lära sig språket när nästan alla har
andra modersmål än svenska.
– Det viktigaste är att undervisningsspråket är svenska. Att
sedan elever med liknande bakgrund hamnar i samma skola är
en kombination av bostadsbrist och att många familjer söker
sig till områden där det bor landsmän, vilket inte är så konstigt.
Om du flyr från Syrien så vill du kanske bo med andra som
är därifrån. Det är inget huvudproblem enligt mig. Problem
uppstår när många i samma område inte får jobb.
11
6 Vilka är de största utmaningarna för samhället?
– Att hantera ungdomarnas förväntningar. Många vill
börja jobba och tjäna pengar direkt. Vissa har arbetat sedan
de var 7-8 år och försörjt sig själva medan de varit på flykt.
De kanske har krav på sig att skicka pengar till släktingar i
hem­landet. I stället måste de gå i skolan i 3-4 år eftersom det
behövs en skolutbildning för att kunna jobba i Sverige. Det blir
en krock mellan förväntningarna och bemötandet. De ensamkommande barnen är ganska vuxna och vana att ta ansvar.
Hur kan man säkerställa att nyanlända barn har
samma rättigheter som barn som är födda i Sverige?
– Ytterst finns ett skydd i form av Barnkonventionen, som ska
gälla alla barn. Nyligen har vi haft en diskussion kring papperslösa och gömda barn, där jag tycker att det är väldigt viktigt att
även de har rätt att gå i skolan och att få vård. Argumentet mot
det är frågan om vilka rättigheter vi egentligen ska ge dem som
inte har tillstånd att vistas i Sverige. Men jag tycker att det är
orimligt och omänskligt att förneka någon skolgång.
Varför har bostadssituationen i Sverige blivit så segregerad?
– För att människor som »lyckas« väljer att lämna sina områden.
Ta till exempel Järvafältet i Stockholm, där Rinkeby, Tensta och
Husby ligger. Där har många flyktingar startat sitt liv i Sverige.
Men de som fått jobb eller startat företag har valt att lämna
områdena. Då kommer det nya nyanlända dit, eftersom det blir
lediga bostäder. Den utvecklingen måste vi bryta. Det behövs
framtidstro och positiva spiraler. Många är ju väldigt stolta över
sina områden så jag tror att det går.
7
12
Tycker du att nyanlända får tillräcklig information om
sina rättigheter, till exempel när det gäller skola, sjukvård och personnummer?
– Barnombudsmannen har undersökt hur politiker och
myndigheter lyssnar på de här barnen. Resultaten visar att
vi behöver bli bättre både på att lyssna och att ge information. Antalet nyanlända har ökat i Sverige de senaste åren, så
i dag är det fler som tar emot till exempel ensamkommande
flykting­barn, och det är svårt att veta exakt hur det fungerar
på olika håll.
8
9
Tidigare i år har det varit väldigt oroligt i några av de
områden som du nämner. Vad tror du att det beror på?
– Jag vill inte spekulera i orsaker, det viktiga är att visa att
vi inte accepterar våldet. Det som skett är otroligt sorgligt,
eftersom det ger ännu sämre rykte åt vissa områden. Vi ser bara
brinnande bilar och stenkastning. Inte att biblioteket i Rinkeby
är det bibliotek i landet som har flest utlån till barn. Eller alla
ambitiösa ungdomar som tar plats och kämpar i skolan. Långsiktigt skadar detta områdena. En 19-åring som ska söka jobb
om fyra år och har postadress Husby får ännu lite svårare att
få jobb. Arbetsgivare kommer att vara tveksamma eftersom de
förknippar adressen med stök och oroligheter.
13
Många killar på transitboenden vill hålla på med
träning, ofta kampsport och fotboll, men avgifter, kläder
barn
42
nr3.2013
Erik Ullenhag
Abdollah Jafari
Ålder: 19 år.
ålder: 41 år.
Två yngre bröder i Afghanistan.
Studerande. Praktiserar inom
äldrevården.
Intressen: Fotboll, kampsport och litteratur. Läser gärna faktaböcker om politik.
Bakgrund: Varit på flykt från 9 års ålder i
bland annat Iran, Pakistan, Grekland och
Turkiet. Kom till Sverige som 17-åring.
Har arbetat fyra år på byggen i Iran.
Fru och två barn.
Yrke: Integrationsminister.
Intressen: Mina barn och min familj,
vänner, idrott och läsning
Bakgrund: Ordförande i Liberala
ungdomsförbundet (1997-1999),
riksdagsledamot, partisekreterare
(2006-2010) och andre vice
ordförande i Folkpartiet.
Familj:
Familj:
barn
Yrke:
43
nr3.2013
storebRoR
»Fem hjärnor från Holma som fick nog.«
Så beskriver sig de fem projektledarna i Rädda Barnens
projekt Storebror i den socialt utsatta stadsdelen Holma
i Malmö. Åtta månader efter starten går det populära
projektet in på sin andra vända, med stärkt självförtroende.
– När man bygger projektet bygger man förtroende
för sig själv, säger Fadi Matariy.
TEXT lena Stadler FOTO Anna Ekros/Sydsvenskan
F
redagskväll. 15-årige Ali Lazem och
13-årige Mohamad Youneess väntar
på bussen in till stan. De ska gå på
Laserdome med åtta kompisar och
fem nya »storebröder«.
I stadsdelen Holma i Malmö
bor knappt fyra tusen människor.
Området brottas med arbetslöshet,
trångboddhet, barnfattigdom och
bidragsberoende. Ungdomskriminalitet och narkotika­
försäljning hör till vardagen. Men projektledarna i
projektet Storebror har bestämt sig för att rita om
kartan för sina nya »småbröder«.
– Något måste förändras, det går att ha ett
annat liv. Det kan lika bra börja med oss,
säger Robel Demissie.
Besöket på Laserdome har småbrorsorna själva önskat, och
för­väntan är stor på buss 6 från
Holma till Malmö centrum.
Träffarna med storebröderna
har blivit ett viktigt inslag i
killarnas vardag.
– Det är kul. Ledarna är
bra och de lär oss mycket
om hur vi ska vara. Släppa all skit. Inte bli dåliga före­bilder
för de små, säger Mohamad Youneess.
– De känns faktiskt som storebröder, tycker Rickard
Touma, 14.
– Och de är perfekta för oss - våra typer fast i äldre
version, inflikar 13-årige Dylan Gomli.
Idén till Storebror fick Robel Demissie, Fadi
Matariy, Issa El-Ali, Youssef El-Ali och Rabi
Diaz på en projektledarkurs med Rädda Barnen.
Konceptet har de snickrat ihop själva med support
från coachen Sofia Claesson från Rädda Barnen, som
också bistått med pengar till fika och aktiviteter. Syfte:
att skapa framtidstro.
– En av de främsta anledningarna till att vi gör projektet
är att när du frågar någon ung »Vad vill du bli?« så har de
inget svar. De känner inte till några möjligheter. Och det
var likadant för oss för bara ett år sedan. Här i Holma lever
man i ett konstigt utanförskap fast man bor så nära stan,
säger Robel Demissie.
– Vi vill integrera ungdomarna i staden. Tala med dem
om framtiden, vilket ingen annan gör. Vara förebilder, för
de faktiska förebilder som finns och syns här har ingen
framtidstro. Folk som får utbildning flyttar härifrån och
sedan finns den förebilden inte kvar. De enda profilerna
blir de kriminella. –>
barn
45
nr3.2013
Den första terminen med storebröderna
lider mot sitt slut. Den har inneburit nya
vänskaper, ny tillförsikt – och chansen att
ratta en brandbil. Vid ratten Dylan Gomli, i
bakgrunden Ali Lazem, Ali Ajouz Zamzam,
Zakaria Abdulrazek och Rickard Touma.
barn
46
nr3.2013
»Ungdomarna lyssnar
på oss- de vet att vi vet
vad vi snackar om.
e fem projektledarna
vet vad de talar om,
försäkrar Fadi
Matariy.
– Vi har själva varit
i den världen och vänt.
Ungdomarna lyssnar på
oss - de vet att vi vet vad vi
snackar om.
Besöket på Laserdome är den fjärde
träffen för gruppen. Strukturen är tydlig:
varannan fredag samtalsgrupp, varannan
aktivitet.
– Allt som de inte kan prata med sina
föräldrar om - skola, droger, tjejer - det
kan de prata med oss om, säger Issa El-Ali.
– Vi vill göra allt som äldre bröder ska göra.
På bussen reser sig Ali Lazem och Dualle
Hussein, 15, för att lämna sittplats åt en
äldre medpassagerare.
– Bra gjort! säger Fadi Matariy.
December 2012. Fem månader efter starten har projektledargruppen kommit både
de tio småbröderna och varandra nära. Som
en direkt följd av engagemanget i projektet
har Robel Demissie och Issa El-Ali fått
deltidsjobb som vikarierande fritidsledare
på Aktivitetshuset i Holma. Men arbetet
med ungdomarna har gett mer än så.
– I och med projektet blev vi förebilder,
säger Robel Demissie.
– Det finns folk som tycker att vi belönar
ungar som inte förtjänar det. Men de har
inte förstått att de här barnen redan lever i
skuggan. Att de behöver belysas.
Sedan Sydsvenskan skrivit om projektet
har media stått på kö för att träffa store­
bröderna. Under hösten har gruppen följts
av en dokumentärfilmare. Projekt Storebror
ska bli film.
barn
47
nr3.2013
>
Utmaningen och uppmärksamheten
har gett projektledarna kraft att möta egna
demoner och öppnat nya vägar i livet,
tycker Fadi Matariy.
– När man bygger projektet bygger
man förtroende för sig själv. Nu vet jag
att jag skulle kunna driva mig själv till
andra, svårare saker. Jag har utvecklats
som person, fått mer tålamod. Blivit
starkare.
Juni 2013. Ytterligare ett halvår senare har
projektet, efter att ha pausats under våren,
fått en efterlängtad nystart. Inriktningen
är densamma, men samtidigt annorlunda,
säger Rädda Barnens projektcoach Sofia
Claesson.
– Nu vill killarna sprida projektet. Det
finns planer på att starta en tjejgrupp och
försöka påverka politiskt. Ta steget utanför
komfortzonen.
Till den nya gruppen med tolv små­bröder
fick storebröderna lotta bland intresse­
anmälningarna.
– Vi fick in massor, nästan sextio om
man räknar dem som kom in för sent. Man
blev skitglad när man såg alla ansökningar, säger Issa El-Ali, som tycker att
projektledarna själva vuxit lika mycket
som projektet.
– Jag har förändrats riktigt mycket. Som
att jag har hittat hem. Jag har hittat det jag
vill jobba med resten av mitt liv, säger han.
– Jag gillar att se barnens ansikten, hur
glada och tacksamma de blir – man känner
sig så mycket bättre inombords. Nu har
jag fått sommarjobb på Rädda Barnen. Vi
ska åka till olika stadsdelar, Rosengård,
Herrgården, Lindängen. Hämta ungarna
och ta med dem ut på bussutflykter till hav
och skog. Det blir fett. *
Mjuka djur
gör skillnad
Barn framför
parlamentet
i Vilnius i en
manifestation
mot barnaga.
Förra årets globala
mjukdjurskampanj
på Ikeas varuhus gav
drygt 9,3 miljoner euro
till Rädda Barnens och
Unicefs utbildningsprojekt världen över. I
Sverige pågår kampanjen mellan 28 oktober
och 29 december, då
10 kronor av varje sålt
mjukdjur eller barnbok
går till arbetet.
Rädda Barnen och
Unicef bjöd i maj in
en grupp från Ikea
i Sverige, USA och
Läs mer på
Iwitnessbloggen:
blog.ikeafoundation.org.
foto cj clarke/save the children
Partners
England att under tre
dagar besöka några av
projekten i Litauen på
en så kallad Iwitnessresa. Arbetet i Litauen
handlar om att förbättra
situationen för barn på
institution. I Iwitnessbloggen delar Ikeamedarbetarna med sig
av sina foton, tankar
och upplevelser från
resan.
Nya verktyg för
företags sociala
ansvar
Under våren har Rädda
Barnen tagit fram
verktyg för hur företag
kan ta socialt ansvar
när det gäller barns
rättigheter. Verktygen
utgår från de barnrätts­
principer som Rädda
Barnen nyligen tagit
fram tillsammans med
Unicef och FN:s Global
Compact.
För att testa verkty­
gen har Rädda Barnen
genomfört ett pilotpro­
jekt tillsammans med
partner­företaget Santa
Maria. – Under året har vi
också fått möjlighe­
ten att sätta oss in i
Barnrättsprinciperna
som är en bra grund
för vårt övergripande
arbete med socialt
ansvar och de har gett
oss nya perspektiv,
säger Sandra Flod­
ström, kommunika­
tions- och corporate
responsibility­chef på
Santa Maria.
Rädda Barnen
kommer nu sprida
kunskapen och hjälpa
fler företag att ta
ansvar för hur de
på­verkar barn.
High five mot
utanförskap inom
idrotten
En ny undersökning av
Sifo, gjord på uppdrag
av Rädda Barnen, visar
att 72 procent av alla
föräldrar önskar att
idrottsföreningarna ska
arbeta mer aktivt mot
utanförskap. RB har
med stöd av Skandia
och Willys utvecklat
High five, ett projekt för
att för att förebygga,
upptäcka och hantera
diskriminering och
kränkningar inom
idrotten.
Vill du engagera dig?
Skriv till:
highfive@rb.se.
barn
48
nr3.2013
Gå för barnen!
Även i höst kan du och
ditt företag vara med i
Rädda Barnens Steg­
tävling. Den 14 oktober
startar höstens tävling
som kombinerar en rolig
aktivitet med hälsa
och ett gott ändamål.
Hittills har Stegtäv­
lingen genererat mer än
en halv miljon kronor
till Rädda Barnens
projekt Every One för
barns överlevnad. För
mer information och
anmälan till tävlingen,
gå in på:
www.steg.se.
Ny kollektion
i Designshopen
Släpps den 25
oktober. Temat
är »back to
nature« och
innehåller
exklusiva
samarbeten
med Busnel,
Afroart, Hope
och Martin
Bergström. Läs
mer på www.
räddabarnen.
se/shop.
Malin Thiel är chef för Rädda Barnens insamlingsarbete.
Sedan den första januari 2012 kan privatpersoner göra avdrag för
gåvor – men avdragsrätten har flera begränsningar.
– Vi får många frågor från givarna om hur det fungerar med
avdragen, säger Malin Thiel.
Vilket är det största problemet med hur lagen ser ut i dag?
– Skatteverket har bestämt att det bara är gåvor till »ekonomiskt hjälpbehov« som är avdragsgilla. Det betyder i praktiken att de som stöder vårt internationella katastrofarbete
får dra av sin gåva medan de som vill stödja andra delar av
vår verksamhet, till exempel vårt påverkansarbete eller
vårt arbete i Sverige, inte har samma möjlighet. Det känns
inte rätt. Våra givare väljer att stödja Rädda Barnen och då
borde alla gåvor vara avdragsgilla.
– Nu finns det en lagrådsremiss som kanske kan ändra på
det här villkoret och förhoppningsvis får vi besked om en
eventuell förändring under hösten.
Påverkar det här Rädda Barnens arbete?
– Det kan vara knepigt att förklara för givarna att det bara
är en del av Rädda Barnens verksamhet som omfattas av
skattereduktionen. Vi har tappat givare för att vi anses för
krångliga.
Hur ser reglerna ut för summorna givarna kan göra
avdrag för?
– I dag måste givaren ge minst 200 kronor per tillfälle eller
totalt minst 2 000 kronor per år för att få göra avdrag. Men
alla givare kanske inte kan ge 200 kronor per tillfälle – eller har
möjlighet att skänka bort 2 000 kronor per år. Att det finns ett tak
på 6 000 kronor känns naturligt. Men det borde finnas en större
flexibilitet för givaren hur han eller hon vill planera sitt givande.
Finns det mer som du tycker behöver förändras i lagen?
– Vi hoppas att även företag ska kunna göra avdrag för gåvor.
Och att fler organisationer ska omfattas av avdragsrätten. I dag
gäller inte avdragsrätten för exempelvis miljöorganisationer.
Hur arbetar Rädda Barnen för att få till en ändring av
lagen?
– Vi driver frågan framförallt genom Frivillig­
organisationernas insamlingsråd, FRII.
Läs mer på:
www.räddabarnen.se
/stod-oss/
skattereduktion/
TEXT ANNIKA
RYDMAN
FOTO Stefan
Bladh
KLARGJORT
malin
barn
49
nr3.2013
sista ordet
viktigt att
Landa tryggt
Tänk dig att du är barn. Att familjen ska flytta.
Till något nytt som du inte riktigt vet vad det är.
Du ska lämna dina vänner, släkt, skola – ja, allt det som
varit din vardag även om den har varit svår.
Vi är många som minns vad det
inneburit att bryta upp och börja
på nytt, i en annan landsände,
stad eller skola. Oroade över om
vi ska få nya vänner på en plats
med en annan dialekt har vi stått
där med skolväskan i handen
första skoldagen. Mina barn
har vuxit upp i fyra världsdelar,
och trots noggranna förberedelser har ändå varje flytt varit en
stor omställning. Det tar tid att
komma in i ett nytt land, en ny
kultur, ett nytt sammanhang.
För de barn som är på flykt och
kommer till Sverige handlar det som regel om mycket, mycket
större steg. Ofta har familjen varit på flykt en längre tid, inte
sällan också i sitt eget land. Det kan handla om år av förföljelse,
av att inte få känna trygghet, inte få gå i skolan. De barn som
kommer ensamma till vårt land bär på en väldigt tung ryggsäck
av upplevelser, och har det tuffast av alla. Ofta har barnen varit
på flykt i 2-3 år innan de kommer hit, år då de gömt sig, utnyttjats, utsatts för våld, ja, allt som barn inte ska behöva uppleva.
Våra lokalföreningar och många medlemmar gör stora insatser för att barn ska landa tryggt. Det kan handla om läxläsning, utflykter, lektimmar, möjlighet att lära känna en familj,
bak­eftermiddagar, ja, bara fantasin sätter gränser för vad
som görs. Och tillsammans kan vi hjälpas åt att ställa krav på
kommunerna om ett gott mottagande för barn på flykt, oavsett
om de kommer med sina familjer eller ensamma hit till Sverige.
Om beslutsfattarna inte vill lyssna så kan man alltid ställa frågan
»Har du någon gång flyttat?« och »Vad var viktigt för dig då?«.
Vad är då det viktigaste för barn som kommer hit? Jo, att få
landa tryggt, få komma in i ett sammanhang med skola och
trygga vuxna omkring sig. Att få lära sig språket, få kompisar,
kunna vara med på samma villkor som andra barn. Vi vet det,
barn
Elisabeth Dahlin generalsekreterare
50
nr3.2013
foto johan jeppson
för vi har frågat barnen. Mycket
bra görs på olika håll i landet för
ett gott mottagande, men vi vet
också att mer behöver göras.
Därför har vi tagit fram tips till
kommunerna. De handlar till
exempel om vikten av bra gode
män till barnen, gode män som
har tid och engagemang för att
stötta dem, men också om vikten
av bra samarbete mellan alla de
aktörer som ska se till att barn
har det bra i kommunen, alla
barn. Här spelar skolan en viktig
roll och det är något som barnen
själva ofta lyfter fram.
Miljonbelopp till både
lottköpare och förmånstagare
I PostkodLotteriet är alla vinnare. Varje månad har våra lottköpare chans att få dela på många miljoner med sina grannar
i postnumret. Några som alltid vinner är de organisationer som
vi stödjer.
Förra året fick våra lottköpare dela på otroliga 1,2 miljarder kronor!
Under samma period bidrog de till att vi i år kunde dela ut ett
rekordbelopp på över 1 miljard kronor till Rädda Barnen och våra
övriga 43 förmånstagare.
Ca 200 000 vinster varje månad
Varje dag året om har våra lottköpare en ny vinstchans. De högsta
vinsterna lottar vi ut till helgen – bland annat två miljonvinster!
Dessutom lottar vi ut många miljoner i GrannYran tre gånger per år
och i flera extradragningar under året.
Du får 100 kr att spela för
Första gången du loggar in och skapar ett konto på postkodlotteriet.
se får du 100 kr för att prova våra skraplotter och bingospel.
Överskottet från de här spelen går också till Rädda Barnen och våra
övriga förmånstagare.
Köp en lott på postkodlotteriet.se eller ring 099-110 40
Tack alla huvudpartners
för att ni hjälper oss att göra
världen lite barnvänligare
Vill du också samarbeta med Rädda Barnen?
Ring Henrik Linder på tel 08-698 92 82
eller Anders Wennerkvist på tel 08-698 91 36.
Posttidning B
Avsändare : Rädda Barnen
107 88 Stockholm
nu finns tidningen
barn som app.
Prenumerera du också!