Nr 35 - Nya Upplagan

Transcription

n
a
g
a
l
p
p
U
Nya
juni 2009 Nr 35
Nytt actionspäckat avsnitt
med Mäktige Månsson
krönikor, recensioner,
kult, serier, lattjo
och mycket, mycket mer…
Noam Chomsky
Eva Dahlgren
Olle Ljungström
Sofia Rapp Johansson
Marcus Birro
Kalle Lind
Sparks
Nya Upplagan
n
a
g
a
l
p
p
U
a
y
N
Boka en
personlig
säljare!
juni 2009
Nr 35
Thomas Millroth
Thomas@nyaupplagan.se
MACSUPPORT
Layout
Mikael Håkansson Askaner
mikael@nyaupplagan.se
Kloka råd, kunskap och rätt priser på allt från Mac-datorer till iPod och tillbehör.
Totalansvar för ditt företags dator- och nätverkslösningar.
www.macsupport.se
Nu kan du köpa
mina foton tryckta
på brickor i björk.
Perfekt present!
Storlek 43 x 33 cm
Beställ på
www.ddj.se
eller köp på
Tord Johnsson
tord@nyaupplagan.se
Medverkande skribenter
Lars Yngve
Noam Chomsky
Eva Dahlgren
Marcus Birro
Thomas Millroth
Sanna Persson Halapi
Jonas Hallberg
Jonas Jonasson
Kalle Lind
Tord Johnsson
C-J Charpentier
Pidde Andersson
Gunnar Danielsson
Gittan Jönsson
Magnus Sveningsson
Per Arnesson
Mats Gustafsson
Linnea Uddenmyr
Jan Erik Bornlid
Fredrik Hellström
Jerry Prütz
Martin Kristenson
Grefve Fågelsparre
Johan Stenström
Janne Falk
Jenny Tedjeza
Alice Alebo Nelson
Peter Eliasson
Översättning
Lotta Askaner Bergström
Illustrationer
Jimmy Wallin
Gunnar Krantz
Johan Wanloo
Axel Trumpfheller
Pär Lundström Gardh
Benjamin Ahlman
Medeleine Pyk
Gittan Jönsson
Leif Nelson
Foto
Anders Hallberg
Jacob Frössén
Pidde Andersson
Mats Gustafsson
Åsa Tällgård
Omslag
Foto: Jacob Frössén
Illustration: Jimmy Wallin
redaktionen@nyaupplagan.se
0733-86 76 66
Prenumerera på Nya Upplagan
och få tidningen hemskickad varje
månad för endast 300:- om året.
Tryck: Bold/Sydsvenskan
Tryck AB, Malmö 2009
naturligtvis hittar och med hjälp av pincett,
DNA, provrör och ett mikroskop kan få fram
ett fettigt fingeravtryck, spåra grillen, hitta
kvitton och en film från en butikskamera som
snappade upp mig inhandlades grillen. Jag åker
naturligtvis dit så att det visslar om det, och
döms för medhjälp till terrorism och fördöms
av FN:s säkerhetsråd, hamnar på svarta listan,
tvingas gå klädd i orange overall, minus skramlande instrument, och läxas upp av en farbror
med rullande ”r ” och stora ”farfarsöron”.
När jag lugnat ner mig och försiktigt närmade mig grillen genom ålning medelst hasning, så visade det sig vara ett gäng kråkor som
– tror jag – var på örat och försökte att gå på
glödande kol!
Jag gav upp värsta Kreegah Bundolo-vrålet och
räknade med att de skulle lämna tomten med
en hastighet av Grumman F6F Hellcat. Men
icke, de satt lugnt kvar och glodde. Då kastade
jag en tomkartong från en Toffifee, men inte
heller det hjälpte, och i sådana lägen finns det
liksom bara en sak kvar att göra – dum-dumdudum: plocka fram den skarpladdade piassavakvasten. Jag svingade kvasten, och krågorna
(red: skånska för kråkor) flydde för sina liv till
telefontrådarna mitt emot där se satt och guppade som pimpade hiphop-bilar av allt kraxande. De formerade sig som ett svårspelat partitur. Jag hämtade munspelet och blåste efter
noterna och musiken visade sig vara Anders F
Rönnbloms ”Långfingret”.
För övrigt undrar jag egentligen hur mycket
all Weber-feber påverkar klimatet? När alla
springer igång sina grillar och det är lika sällsynt att hitta en härlig bit kött i charkuteri
diskarna som att… säg, träffa någon från
Hammenhög som inte äger och kör Peugeot!
stiger temperaturen i atmosfären då?
Blir växthuseffekten mindre om man enbart
grillar grönsaker?
Hur som helst, när man väl kastar köttbiten
på den glödande grillen blir det grillat, vilka
positiva tankar köttet än må ha och hur mycket
det än inbillar sig vara skyddat av Leidenfrostskiktet.
Men det är en intressant tanke, alltså den om
huruvida miljön verkligen påverkas när grill
säsongen går av stapeln! Kanske är det dags för
någon pappersvändare i regeringen att tillsätta
en utredning angående detta?
När jag var liten och följde med min mormor för att handla på varubussen så frågade jag
alltid om han hade någon prinskorv med sig,
varpå den snälle handlaren skrattade högt, nöp
mig i kinden och svarade: ”Den som lever får
se, din gamla fläskkarré”, och därefter alltid gav
mig en skrynklig prinskorv att tugga på medan
mormor veckohandlade. Prinskorven höll garanterat inte EU-måttet i vare sig storlek eller
innehåll, men det var den godaste prinskorv
jag ätit – åtminstone minns jag det så. Släpp
prinskorven fri och låt den ha vilken storlek
och innehåll som helst, bara den är god. Det
hade jag gärna lagt min röst på i vilket EU-val
som helst. Däremot kommer jag aldrig att lägga min röst på partier som är bakåtsträvande –
inte ens om de har en skrynklig prinskorv som
symbol. I skräpposten hittar jag en reklam från
ett parti som går under parollen ”Ge oss Sverige tillbaka” och en reklam för nya Webergrillar. Jag blir eld och lågor över den nya modellen
på grillar men den andra duger knappt ens till
att elda igång min grill
med.
Nu hoppas vi på en
lång het sommar och att
vi får ligga i solen och
steka fläsket, med eller
utan olja.
Lars Yngve
Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera!
T
roTs alla varningar och en försäkran från konkurrenter, om att internet aldrig
kommer att slå igenom på bred front, har vi nu alltså ödslat tid och pengar på
att göra en modern hemsida för tidningen. ibland är det liksom nödvändigt att
gå mot strömmen. alla vet att moderna människor inte läser tidningar på nätet – hur
skulle det se ut? nåväl: Till alla er som blivit beroende av pappersvarianten av nya
Upplagan, men av en eller annan anledning inte lyckas få tag på fysiska exemplar,
kan jag nu med glädje meddela er om att ni nu bara befinner er ett itsy bitsy pyttigt
musklick borta. Titta in till oss, vet jag, på: www.nyaupplagan.se
lars Yngve
Observera! Observera! Observera! Observera!
Gicléetryck
ografering
oförstoring
ital Design
ehandling
estaurering
MacSupport
J
ag satt härom dagen och
läste min tidning, en dag
som så många förut – när
jag plötsligt hörde ett satans skramlande från det
håll där jag förvarar min
rostpatinerade utegrill. Min
instinkt, och mitt konspiratoriskt lagda, inte alltid,
och det bör påpekas, sunda
förnuft, insåg genast att det
hela naturligtvis rörde sig
om ett beställningsjobb från en galen diktator
som fått griller i huvudet, och hade anlitat utländska terrorister som varit på fyra månaders
träningsläger hos al-Qaida.
Iklädda nystrukna kamouflagekläder (brunmönstrade som husvagnsgardiner från 70-talet), utmattade rånarluvor och virkade, flamsäkra grytlappar med inslag av asbest, hade
de inlett operationen ”Skrik som en gris”.
Terroristernas uppdrag består av att inta grillen, pilla bort skattemärket, skruva bort nummerskyltarna, desarmera gallret – allt i denna
ordning, för att undvika explosion – ersätta det
med ett nytt från en lågpriskedja, därefter stjäla
och smuggla ombord min så omtyckta Weber
på en färja, transportera den över halva jordklotet där Kim Jong-Il, hållandes och klappandes en katt av den sorten som ser ut att ha fått
en spade i huvudet, väntar med ett stelt leende.
Kim är i desperat behov av materialet som han
ska använda till att utöka sin samling av specialbyggda tolv centimeter höga platåskor, men
även till att bygga kärnspetsar till massförstörelsevapen och utföra underjordiska kärnvapenprov med.
Operationen lyckas, Kim får nya platådojor med Webersula, men trampar naturligtvis
snett under ett av sina välregisserade framträdanden, tappar en bit av sulan som en CSI-typ
Observera! Observera! Observera! Observera!
Erbjudandet, som gäller privatpersoner,
är självklart kostnadsfritt.
nadsfritt. Är du företagare,
kontakta Företagsförsäljning
gsförsäljning för samma service.
Weber-feber
Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera!
Ekonomichef
Maria Yngve – lagledare
som har sin iPod laddad med
Måns Zelmerlöv och hans grå kostym.
maria@nyaupplagan.se
Få svar på alla dina frågor i lugn och ro.
Boka tid hos en personlig säljare!
Brickor med
matmotiv
295 kr
3
juni 2009 nummer 35
Chefredaktör och ansvarig utgivare
Lars Yngve
lars@nyaupplagan.se
Dator, skrivare, program, nätverk, trådlöst...?
iPod, högtalare, laddare, iPhone, tillbehör...?
Baltzarsgatan 18, Malmö. 040-660 16 40.
Mårtenstorget 6, Lund. 046-150 400.
Nya Upplagan
Klipp ut denna information och fäst på kylskåpet,
gärna med en kylskåpsmagnet …
RS-kontrollerad distribution 19.900 exemplar. ISSN 1654-0336
4
Ingen nostalgi utan en drake
N
Nya Upplagan
juni 2009 nummer 35
är något tar slut
verkar människan
ha ett behov av
att sammanfatta,
räkna ihop och
värdera. Världen
svämmar över med exempel: deklarationer, reseberättelser, böcker, bloggar, årsredovisningar, biografier.
Slut har framkallat litterära storverk, fantastiska tavlor och kritikerrosade föreställningar. Och otroligt
mycket ångest. Såklart.
Även i det lilla tvingar man sig själv
att utvärdera. En helg kan självklart
inte förvandlas till en generationsroman men likväl ska den analyseras på
söndagskvällen: Var den tillräckligt
bra? Varför åt jag godis både fredag
och lördag? Varför hann jag inte tvätta? Borde jag ha ringt mamma?
Jag är fantastiskt bra på historier.
Varje pryl jag äger har en liten berättelse. År, månad, dag och händelse.
Mitt liv är uppdelat i olika perioder,
mentala brevfack, där jag knölar in
grejer och känslor och stämplar dem
med datum. I efterhand kan man gå
tillbaka i arkivet och plocka fram allt
från strumpor med hål i till gamla
parfymer och genom dem bygga en
hel världsbild.
Men sluten är värst. Flyttar, förhållanden eller jobbyten. Då finner
F
av företaget. Personalen var entusiastisk och reforminriktad. Jag vill minnas att en av de äldre
fröknarna varit med från start någon gång på
40-talet. Reformoptimismens vingar svepte
över min panna då jag lämnade och hämtade
lilla barnet. Och å vad jag minns biblioteket
och Midsommargården på Telefonplan med
sina årliga utställningar av ny konst. Faktiskt
drivande i konstlivet. Det finns en tradition att
luta sig på, som inte bara är min egen historia.
Jag och min vän stannar en stund i ett rum
med mönster, som skimrar av 50-tal. Tänk om
de visste vad ortens historia skimrar igenom.
Jag berättar det för min vän, som flyttat till Sverige som vuxen och knappast kan ha en aning
om det bruksortsliknande ansvar gamla LM
Ericsson tog vid Telefonplan. För länge sedan.
Smink kan jag ju alltid säga. Men gjorde inte
det. Ibland känns det viktigare att berätta om
mina cykelturer till dagis.
Så småningom har vi betat av alla elever,
men ännu inte hittat Anna Odell. Hon har blivit cause celèbre, orsakat trängsel, rusning och
bevakning av vakter. Vi sökte här och där, tills
vi blev yra i bollen och lätt uppgivna, tills någon vänligt förklarade att Odell placerats en bit
från de andra. Efter några vinklade turer stod
vi där. Luften var varm och fuktig av alla dem
som trängdes. Det här kändes inte bra. Klaustrofobiskt. Trångt. Smitarjävulen satte in hos
oss båda. Kanske det här bara är en hajp. Måste
vi knö oss in för att se det? Vakterna var visserligen vänliga men bastanta nog för att förta all
lust att tränga sig fram.
En sådan uppståndelse för ett stycke konst i
tre delar. Dokumentationen av Odell på bron,
långsam, omständlig. Hon rekonstruerar en vilja att dö, som speglar hennes eget självmordsförsök som ung, det som gav upphov till ett
smärtsamt minne av en brutal psykvård. Hennes nya verk är en genomgång av gamla minnen för att se om de verkligen stämde. Till slut
kommer polisen och brottar ner henne. Men
det mest smärtsamma var alla vanliga människor som bara skyndade förbi henne, låtsades
som om de inget såg. Sedan följde hennes långa
samtal kring verket i telefon. Hennes djupa allvar och vilja att förklara, att hon inte var ute efter att sätta dit någon, skakade om med sitt oemotsägliga allvar. En övertygelse och nödvändighet bakom konstverket, som sedan smäller
igen som en laddad råttfälla i den stillastående
tredje delen i hennes verk, sängen med spännbältet. Odell har gjort ett långt långsamt verk,
som också måste ha tagit av hennes egna krafter. Hon har som några andra konstnärer satt
sin egen kropp i pant för att utröna vad som
händer, då projektet genomförs. Stämde hennes minnen? Då jag ser verket i de tättpackade
utrymmena tar bilderna stryptag och jag minns
också andra modiga människor som arbetat utifrån en total nödvändighet. Agneta Klingspors
”Inte skära bara rispa” upprörde på sin tid, och
för inte så länge sedan tog många manliga kritiker tillfället i akt att hudflänga Maja Lundgren
och hennes bok ”Myggor och tigrar”. Verk och
privatperson och konstnär blandas samman.
Det kändisskapande utsättandet av intimsfären
i det offentliga har förvandlat samtal om kultur
till ett slags sängkammarfars. Inför Anna Odell
förefaller allt sådant futtigt. Det var länge sedan
ett konstverk så starkt berörde mig. Konst, då
den är som mest angelägen.
Men ändå, förutsättningarna var ändå inte
längre de bästa.
Tysta sitter vi i Konstfacks kantin med var
sin kopp genomskinligt kaffe. Tankarna snurrar kring musikskribenten Lennart Persson,
som så oväntat gått bort. Vem kommer nu att
berätta om förbisedda musiker, locka in mig i
låtarna. Eller som han fälla in den bildade essän
i en vanlig musiktext. Tänk hur han gled över
i en redogörelse för atombombens idéhistoria
– med anledning av den avskyvärt sexistiska
”Thirteen women” med Bill Haley. Så skulle jag
vilja skriva – både om konst
och musik.
När vi gått ut från de gamla fabrikslokalerna, har det
slutat regna. Och det finns
mycket kvar att säga.
J
och en överdrivet lyckad insats.
– Jaha så du är klar där nere nu och
ska flytta. Hur känns det?
– Okej, lite stressigt bara med allt
man ska hinna med.
Va?! Bara så. Punkt. Där sitter jag
och pratar i telefon. Vid ett bord som
jag snart ska lämna. Framför en kaf-
brukarhem, med missbrukande föräldrar och missbrukande mor och
farföräldrar – vad är då oddsen att
klara sej?
Istället för inskolning på dagis
lärde jag mej hålla vakt i affärerna. Jag
lärde mej snegla mot de runda speglarna i taket. Jag lärde mej känna igen
färgen på de kläder affärsbiträdena
använde. Jag lärde mej olika läten för
varning. ”Varning mamma, nu kommer det någon” och mammas hand
släppte genast det utvalda föremålet
eller köttstycket.
Vi kom undan. Vi klarade oss.
Jag har börjat be för mina fiender.
Det fungerar. Deras hat tunnas ut,
flyter bort. Jag blir av med deras hat
som man spolar en bakterie ur blodomloppet.
1993 jobbade jag på biblioteket i
Bergsjön. Jag bodde i Majorna så det
var en resa på över en timma varje
morgon och kväll. Jag hatade det där.
Det var min tid de stal. Jag minns
att det klev på en söt tjej på vagnen vid SKF och hon jobbade också
där ute, jag såg henne på Rymdtorget som torget heter i Bergsjön, vid
lunch ibland, och jag kunde drömma
om hur jag vågade gå fram till henne
och säga något fast det gjorde jag så
klart aldrig.
Det var som om allting som höll
mig borta från skrivandet, från mitt
kall, skrek åt mig att sticka därifrån.
Vad gjorde jag där, på biblioteket?
Inte mycket. Stämplade tidningar.
Bar ut böcker.
Personalen var jättetrevlig men jag
led ändå. Det var så långtråkigt. Det
var så långt hem. Det blev mörkt fort
och jag tog min rock prick klockan
fyra och skyndade till vagnen med
The Sisters Of Mercy i lurarna och
var det måndag var jag nykter men
var det någon annan dag så var jag
glad för då skulle jag få dricka och
rasa ut i en natt som var allting som
mina dagar inte var, nämligen oförutsägbara, fantastiska, lockande, oerhörda.
Man kan bli ett fyllo bara av leda.
Nätterna var allting annat än leda.
Jag blev någon. Jag blev sedd. Bartendern älskade mig och mina stackars
hundralappar. Mina vänner älskade
Senare: Istället för den obligatoriska skolgången fick jag lära jag mej
rulla jointar. Jag visste skillnaden på
gram och hundralappar innan jag
kunde cykla. Med vågen manipulerad att visa mer, vägde jag upp det
vita pulvret och skopade in i små frimärkspåsar. Jag travade de bruna och
sött doftande haschbitarna på varandra. Vägde in och sorterade upp.
Men jag lärde mej aldrig klockan.
För hos en missbrukarunge existerar
ingen tid. Hos oss är dagarna uppdelade av först morgonens baksmälla:
föräldrarna måste få i sej sprit så dom
orkar kliva ur sängen. När morgon-
fekopp som inte kommer följa med.
I en stad som jag ska överge – och
jag känner INGENTING. Hur var det
möjligt? Vad var felet med Malmö?
Inga fina berättelser för barnbarnen.
Så slog det mig – det här med sammanfattning av tid – är alltid efterkonstruktioner kryddade med det
där lilla extra. Barnbarnen, barn,
barnsagor. Sagor är inte sagor utan
det hemska och otrevliga. The sweet
ain’t sweet without the sour.
Kanske var det så det var. Jag hade
räkmackat mig igenom ett helt år.
Det fanns aldrig någon drake i Malmö. Ingen svininfluensa, inte en enda
glasbit i min kyckling. Extra majonnäs och handskalade räkor gör inte
en story.
Ett slut med solnedgång, prinsen och halva kungariket. Gött.
mig. Kajalpennan älskade mig. De åtsittande svarta jeansen älskade mig.
Det är evighet sedan men jag kände
mig gammal redan då.
I luckorna mellan ledan och explosionerna
stack drömmarna upp
igen. Om att få skriva
på heltid.
Om att bli någon i
den här världen. Om
att få orden, böckerna,
att bli till vingar.
Den vackraste drömmen var ändå att gå in
på vilket bibliotek som
helst i Sverige och leta
fram mina egna böcker
där.
Den drömmen har blivit verklighet. Det är också där och då jag bestämmer mig testa detta att be för
mina fiender. Det är svårt. Det tar
emot. Det är regn som gardiner över
världen. Men det går. Jag knäpper
händerna och ber helt tyst.
Jag läser några sidor ur Östergrens
roman Fantomerna.
Den var min bibel när
jag var ung. Det finns
särskilt en scen som
jag aldrig glömmer
när killen i boken ska
tala med Sandi efter
att han gjort slut med
henne, för hon har
blivit tyst och närmast
apatisk efter uppbrottet och han gjort slut
med henne för att
han tror att hon är
kär i alla andra och
han har gjort slut med
henne för att han är en idiot och tror
sig kunna komma undan smärtan
genom att slå sig själv, och hon är
mycket riktigt inte närvarande och
han stryker en hand över hennes hår,
vill att hon ska vara fin och vacker
och han säger att han älskar henne,
och det gör han säkert, men han är
en idiot och hon kommer ur den där
koman till slut och blir en annan,
en vacker kvinna, och han inser sitt
misstag när det är försent och redan
när jag sätter mig ner med den nya
pocketutgåvan av den boken vet jag
att jag kommer slå upp det stycket
utan att leta, det kommer bara dyka
upp så fort jag öppnar boken, och
när jag öppnar boken så är det precis
så det blir, det första jag slår upp är
den scenen, är de sidorna, och jag blir
inte ens förvånad, utan läser den där
fina texten igen för första gången på
säkert femton år.
Sedan går jag och köper en flaska
vatten och väntar på att tåget ska
komma och ta mig hem till min älskade lilla familj.
Linnea Uddenmyr
Marcus Birro
Till minne, Mäster Lennart
Min vän Lennart Persson har hastigt avlidit i cancer.
Det bara hände och snabbt som satan gick det.
Sex veckor från diagnos till döden, så jävlig kan den
där sjukdomen vara.
Det känns så orättvist att en man som missionerade om det goda, sköna och svängiga i livet har lämnat oss vid blott 58 års ålder. Lennart hade i och för
sig redan hunnit skriva om musik i 40 år, men jag tror
att det hade funnits material och vilja att skriva lika
länge till. Lennart skrev bara om musik han älskade. Genrer
var helt ointressant, men det var tvunget att ha hjärta.
Han hatade grejer som till synes var gjorda med vänsterhanden, beräknande och spekulativa. Och är det
något vi kan lära oss är det kanske just det. Att välja
bort det meningslösa bruset och skval som ständigt
sköljer över oss. Han lärde mig att fortsätta att leta
efter just mina guldkorn och vikten av att vårda dem
ömt, och även hur viktigt det var att ta mig tiden till
att njuta och sprida vidare så att fler fick se, höra,
känna och uppleva. Thomas Millroth
Annorlunda
ag är en före detta parkbänksgnidare, pantburkssamlare
och trappuppgångsboende.
Olyckligt omedveten om någonting annat? Närú!
Bittert såg jag på när Svenssons
samlades kring köksbordet med sina
välfyllda kastruller.
Matoset spred sej som ett hällregn
över den uteplats jag just plundrade.
Glada röster hördes otydligt genom
de gulisolerade väggarna.
Med näsan tryckt mot fönsterrutan
såg jag på när munnar mättades och
hjärtan svämmade över. Jag ville in i
värmen, jag ville vara en del av det.
Men är man uppvuxen i ett miss-
nostalgin inga gränser. Allt får färg
och är antingen skit eller helt underbart. Väggarna i lägenheten man ska
lämna framkallar känslostormar. Från
datorn, som man satt vid dödande dagar på jobbet, hörs plötsligt historiens
vingslag och den vittnar om en svunnen tid av spännande arbetsuppgifter
5
juni 2009 nummer 35
Vägen ut med bön för fiender
Konst
av största kraft
örutsättningarna var inte de bästa.
Ett irriterande regn över Telefonplan. Sällskap med en hungrig och
kritisk vän. Den efterlängtade och
välbehövliga lunchen verkade gäcka
oss. Stängt. Igenbommat. Jag anade det, inget
krubb i denna lilla förort till Stockholm. Tills
en oväntad sushibar dök upp som en hägring i
öknen. Så kunde vi gå väl preparerade i magen
till konstfacks elevutställning.
Ett myller av elevverk är alltid lika uppiggande. Inte för att allting är bra. Sammanhangen
är annorlunda än på ett galleri eller museum.
Några av de stora målningarna kanske inte var
särskilt originella, men de frustade av lust och
iver. Det smittar.
Några minutiösa teckningar av arkitekturinteriörer fångar oss med sina övertydliga perspektiv, som sätter sig i maggropen.
Det roliga med konstfack är just de många
facken. Glas, keramik, grafisk form, textil går
över i varandra. Ibland, men förvånansvärt sällan, slinker de in i varandras rum. Jag stör mig
litet på att genregränserna så noga upprätthålls.
Också i utställningen. Fast skolan har spatiösa
industrilokaler i LM Ericssons gamla industri.
Jag känner mig snart märkligt hemma, för när
jag var mycket yngre bodde jag i närheten. Hur
gärna minns jag inte morgnarna, då jag med
min yngsta flicka i barnsadeln cyklade till det
gamla experimentdagiset, som faktiskt startats
Nya Upplagan
berusningen går från att vara salongsdefinierad till ”nu ska det fanimej bli
fest” håller man sej undan. Inte vara
i vägen. Inte störa, men inte vara för
långt borta. Då bråken, skriken och
rösterna tystnat – samlar man ihop
de urdruckna burkarna i påsar och
gömmer i städskåpet. När natten vilar lika kompakt som tystnaden lägger man sej tillrätta och blundar.
Ett dygn. En dag, som alla andra.
Vad tjänar det till att veta tiden på
klockan, när tiden har sin egen gång i
ett missbrukar hem?
Jag visste vad mediciner gör med
människor ögon. Jag lärde mej trolla.
Sen växte jag upp, blev tonåring
och tvingades in i det samhälle jag
föraktade. Jag kände mej annorlunda
och fel. Hur jag än försökte så fanns
inte de där sociala koderna i mej. Jag
begrep dom helt enkelt inte. Vardagen var ett enda långt chifferknåpande och tillslut orkade jag inte försöka
vara normal. I vargtimmen vred och
vände jag mej men fick aldrig kläm
på några Svenssons-etiketter. Jag förstod aldrig alla oskrivna regler.
Kanske var det då inte så konstigt
att jag böjde mej mot rännstenen.
Där kände jag mej hemma – deras
språk talade jag.
Åren gick. På rekordtid byttes min
unga kropp mot den vuxnes. Jag böt
trappuppgångar och parkbänkar
med bar hela tiden den där gnagande
olusten inom mej. Den tycktes ha
förskansats sej i mitt bröst. Låg som
ett vakuum och tryckte mina lungor.
När jag död hittades av en förbipassagerare, när ambulansen kom
med sina återupplivningsförsök. När
jag såg fiskmåsarna nedanför mej,
krafsa på min grav. Hur dom drog
upp våta, röda maskar ur jorden.
Jag såg vackra blommor vissna och
glömmas bort. Jag såg mossan klättra
upp och sprida sej över stenen. Hur
mitt namn löstes upp.
När den sista människan lämnat
de sista fotavtrycken ovanför mina
kvarlevor – då visste jag att jag skulle
få frid.
Men det blev aldrig så. Jag fick
Ingen jag känner var så nyfiken på nya upplevelser
som Lennart. Han var alltid på väg någonstans, till
en konsert eller middag eller bio. Alltid på cykel, för
körkort tog han aldrig. Lennart stod alltid på artisternas sida, de som vill
berätta något eller bara köra över dig med gitarrlarm
från helvetet. Sånt som känns, det som är på riktigt.
Han var nog också den enda som fortfarande använde
ordet fräckt. Så som, ”Mangan du måste höra den här
låten, den är så jäkla fräck!”. Det ska jag också börja
med, för Lennart hade ju alltid rätt. Den där låten var
ju faktiskt jäkla fräck. Vi är många som saknar honom nu, Mäster Lennart. Samtidigt har jag en känsla av att han fortfarande är här, liksom spanar på oss. Så jag ska beställa
en extra öl när jag lirar med countrybandet Up the
Mountain i afton. Lennart missade aldrig en spelning
med oss, så han kommer säkert i kväll också. Jag ställer den vid scenkanten, det är väl okej kompis? inte den frid jag så innerligt önskade.
Jag dog aldrig den där dagen, då en
medmänniska hittade min livlösa
kropp. Ambulansens slangar nådde
djupt in i mej. När den bedövande
stöten blixtrade genom min kropp,
slogs ögonen upp. Stirrade in i ett par
mörka pupiller. Jag hörde sirenerna
på avstånd. Jag hörde klockan slå i
den sal där jag återhämtade mej. Jag
hörde fridens dörr slå igen, då förstod jag att jag inte ens i döden passade in.
Där hade det kunnat vara över –
min olyckliga saga kunde ha fått sitt
slut.
En natt steg plötsligt en man in.
Hans gestalt avtecknade sej som en
Magnus Sveningsson
mörk kontrast mot allt det sjukhusvita. Hans andedräkt bildade rökmoln runt min säng. Ingenting sa
han, men hans blotta närvaro fick
vartenda hårstrå på min kropp att
resa sej. Jag vågade inte andas.
Orörlig låg jag nerbäddad medan
slangarna fyllde mej med näring.
När han gick lämnade hans skugga
imma på fönsterrutorna.
Kanske hände det något den natten. Kanske fick hans närvaro mej att
vakna upp. Kanske var det hans blick
som tvingade mej att se mej själv.
Förnedringen i den jag blivit.
Kanske, räddade han mitt liv.
6
juni 2009 nummer 35
Nya Upplagan
Nya Upplagan
7
juni 2009 nummer 35
Böcker
Karin Johannisson
Lars Åberg
Melankoliska rum
Stora famnen
Pappa Dallas i Rosengård
Albert Bonniers förlag
Gong Gong
Synen på ”onormala” psykiska tillstånd har
varierat genom seklen. Samhällets krav och
samtidens normer har ibland drivit människor
ut ur normaliteten, ibland accepterat vissa avvikande beteenden.
I Melankoliska rum har Karin Johannisson
på ett lättillgängligt språk granskat de flesta varianter av känslotillstånd hos den västerländska
människan som på något sätt brutit mot det
normala.
Melankoli är ett vitt
begrepp och i det ryms
en rad känslor och beteenden. Johannisson
använder sig av Freuds
definition för att sammanfatta det: ”förlust
av något som man inte
vet vad det är”. Hennes
iakttagelser kommer
från romaner och dikter, dagböcker och från
1800-talets mitt främst
från medicinska journaler.
Hon klassificerar seklen enligt följande: 1700-talet är en känslokultur, 1800-talet en kontrollkultur och 1900-talet
en begärskultur. Ändå dyker likartade ”symptom” upp även om de ofta ges olika etiketter
och nya förklaringsmodeller skapas. Det är en
rad tillstånd som granskas: leda, lättja, skräck,
nervositet, flyktbenägenhet, sömnproblem,
överkänslighet för ljud, lukter, ljus. Varje känsla,
varje symptom har sin karriär, sin glansperiod.
Gemensamt för många ”onormala tillstånd”
är att så länge de yppar sig i intellektuella skikt
och överklassen, och då främst hos männen,
ses de som intressanta fenomen. Så fort de blir
tydliga bland kvinnor och i lägre klasser är
man snabb att medikalisera dem och sätta en
sjukdomsetikett på tillståndet. Alla begreppen
definierar något i gränslandet mellan sjukdom
och hälsa.
Några kända personers instabilitet granskas
lite mer ingående. Sociologen Max Weber är
en av dem och under
närmare två decennier
kring förra sekelskiftet
”led” han av flera av de
ovan nämnda symptomen, trötthet, sömnproblem, nattliga pollutioner, föreläsningsskräck.
Vid de två senaste
sekelskiftena har likartade ”melankolisk”
symptom gjort sig gällande, en svårförklarlig trötthet som griper
omkring sig – ”utbrändhet”. Johannisson
menar att för hundra år
sedan ansågs samhället
spela en större roll för medan felet idag oftast
söks hos individen själv.
En tanke som dröjer kvar efter läsningen av
boken är att normalitetens ramar har krympt
det senaste seklet. Förr i tiden var det mer socialt accepterat att avvika från dominerande
mönster eller leva ut sin melankoli. 1900-talets
effektivitetsraseri innebar en skärpning av kraven på hur vi ska bete oss.
Stora famnen är titeln på
verket ifråga, och visst är
den passande. För är det
något mångsysslaren Dallas alltid gjort, så är det att
ha tagit emot ungdomar
med öppna armar. Vare sig
det nu handlat om att träna dem i boxning i Malmö
Boxningsklubb eller att agera fritidsledare har
han funnits där i Rosengård i egenskap av en
lika uppmuntrande påhejare som fast styrande
hand.
Detta att han inte bara är ett socialt stöd,
utan även en auktoritär figur ses föga förvånande som försvårande hos vissa. Detta framgick
rätt tydligt i Kvällsöppet på TV 4 nyligen då oroligheterna i Herrgården debatterades. Inte nog
med att han vågade vara rakryggad och säga att
föräldrarna borde ta mer ansvar, han krossade
även ett tabu genom att se det som ett problem
att man inte får ta vandaler
i hampan här i landet. Givetvis betonade han som sig
bör de sociala problemen
också, men han vågade säga
det som inte ens polisen
hade mod att knysta något
om. Själv tycker jag detta
var rejält uppfriskande. Så
ska den orädda debattslipstenen dras.
Mer resonemang av
samma vara går som en
röd tråd i Stora famnen.
Han pratar om sådant som är ”känsligt att säga
i Sverige”, och hit hör att det bor ”för många
socialbidragstagare i Rosengård”. Folk vill inte
bli stämplade, menar han inte utan anledning
och fortsätter sedan uttrycka saker som att invandrare inte ska klaga och skylla på samhället
i alla väder.
”Ta av ’offervästen’ och visa vad ni kan istället”, uppmanar han frankt utan att darra på
manschetterna det minsta. Fast det är som sagt
bara ena sidan av myntet. För å andra sidan har
denne man uppenbarligen en enorm empati
och förståelse för de problem många flyktingar
har i sitt nya land. Åberg menar inte utan anledning att Dallas ägnar sig åt att fostra medborgare, och det är också till stor del det som
motiverar honom.
”Jag vill få ungdomarna att inse vad som är
rätt och fel”, säger han vid något tillfälle i boken. ”De behöver vägledning eftersom jag märker att de inte förstår särskilt mycket av svenska
seder och bruk.”
Detta är Dallas drivkraft, men det finns också
en sida av honom som mest verka se det som
en utmaning att få hopplösa fall på rätt köl. Det
är till exempel inte utan stolthet han berättar
om specialklassen med värstingar han hjälpte
få godkända betyg på bara ett år.
Det är förstås i sin tur sådana saker Dallas får
uppmärksamhet för, och den slickar han gärna
i sig. Siw Steneskog-Ek, en av hans nära vänner
och före detta arbetskamrater säger överseende
att han förutsätter att han alltid står i centrum,
och det är möjligt det är så.
Detta i sin tur leder oss in på ett annat av bokens fokus. För givetvis är Stora famnen i mångt
och mycket också ett försök att berätta Dallas
historia och samtidigt gå utanför den gängse
mediabilden för att på så vis göra honom till en
tredimensionell individ av kött och blod.
Vad gäller det förstnämnda lyckas man väl
bara sådär. Åberg sveper över de händelserika
barn- och ungdomsåren på blott ett tiotal sidor.
Magert, tycker i alla fall jag. Då fungerar beskrivningen av honom som en motsägelsernas
man bättre. Via intervjuer med ”hans” ungdomar, de egna barnen, rektorn på Rosengårdsskolan och en före detta styrelseledamot i boxningsklubben får man en rätt bra uppfattning
om denne färgstarke svensksenegales.
Dock kan jag känna att intervjuupplägget
gjort boken en aning stel och statisk. Det hoppar från det ena till det andra fram och tillbaka
i tiden rakt igenom utan någon direkt röd tråd
än Dallas själv. På något vis gör detta att associa
tionen till välmenande utbildningsradion tidvis
är svår att undgå.
Fast visst, det här är ändå en bok väl värd att
läsa. Men det är mest huvudpersonens egen
förtjänst. Hans karisma, öppenhjärtighet och
humor lyser lyckligtvis igenom bokens i övrigt
lite småtråkiga och gråa präktiga ton.
Jeppe Wikström
om hemmets trygga vrå. Nästa gång ni hoppar
i träbonnarna och går på loppis så stanna till
bland tygerna, där kan ni göra fynd för en spottstyver som det ligger många timmars handarbete bakom. Hur rätt skulle inte en broderad ”Sol
ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne” kännas vid
sidan om en plansch av Monsters of Rock eller
en tavla av Damien Hirst? Och vem blir inte glad
av att mötas av budskapet ”En matsked kärlek,
en matsked gräl, tre gånger dagligen, omskakas
väl” – nästan Grindslanten-klass!
Hem ljuva hem
Max Ström
En hel tjock bok med bonader som de flesta av
oss någon gång sett hos gammelmormor eller
gammalfarmor, det är nämligen främst denna
generation som lät dessa handarbeten pryda
köksväggen. Men det ska bli ändring på det.
Själv tycker jag att de är vackra och blir glad över
många av deras gamla, hedersamma, jordnära
budskap som ofta handlar om familjelycka och
Jan Erik Bornlid
Philip Roth
Vålnaden försvinner
Richard Brautigan
Gräsmattans hämnd
Bakhåll
Richard Brautigan föddes 1935
och tog livet av sig 1984. Mellan
dessa år låg strävan, framgång och
besvikelse; samt mängder av fördärvlig sprit.
År 1967 fick han som strävande
ung författare ett genombrott med
Trout Fishing in America. Den samling berättelser som här återutges
kom fyra år senare. Det kanske är hans bästa
bok. Brautigan kan påminna om diktionen
hos Stig Claesson i Sverige. Det är tillbakalutat, människor han träffat, sett, hört talas om
ges röst och gestalt i ofta absurda berättelser.
Författaren uppfattade sig ständigt som en out-
sider, en plebej i kulturens tempel. Det är kanske förklaringen
till hans kombination av självdestruktion, självuppskattning
och destruktiva karriär. När hela
klasskänslan silas till kortberättelsens form är han magnifik.
Här skruvar sig underklassens
Amerika och här reser sig den
mäktiga föreställningskraften,
ofta med en sexuell kraft.
Men hans styrka är detaljerna,
som ger det mest absurda trovärdighet. Detaljer som han frätt fram i minnets saltsyra tills de passat in i hans litterära
avsikter. När allt stämmer i hans konstnärliga
balansräkning är han mästerlig.
Thomas Millroth
Kerstin Engstrand
ABC om mördarsniglar
Prisma
Har ingen personlig erfarenhet av mördarsniglar, förmodligen till viss del beroende på att de
inte trivs på inglasade franska balkonger! Har
dock hört hisnande historier om sniglar, stora
och starka som noshörningar, som bara skakar
på sig efter att ha blivit skjutna med såväl hagelbössa som slangbella. Men man ska inte tro
på allt man hör!
Själv associerar jag dessa feta, äckliga, decimeterlånga saker med ögonbrynen på en gammal
rektor från min skolgång, som efter att ständigt
ha tillrättavisat mig på rektorsexpeditionen,
alltid avslutade våra möten med att lyfta mig i
örat och säga: ”Vi ses snart igen”.
Enligt författaren finns det tydligen massor
av hemmatips på hur man effektivast blir av
med sniglar, och en del av dessa tips testas och
Richard Powers
Minnets Eko
En snart 30-årig man kraschar med sin bil och
drabbas i sviterna av olyckan av en hjärnåkomma vid namn Capgras Syndrom vilket yttrar sig
på så sätt att de allra närmaste – systrar, hundar o dylikt – framstår som bedragare medan
de som inte är riktigt så nära känns igen som
förut. Det här blir knepigt för den olycksdrabbade och inte minst för den drabbades syster
som naturligtvis ger sig av hem till sin bror för
utvärderas. Man får även mängder av kunskap
om andra typer av sniglar och deras livscykel
(vem vill veta det?) och snäckor på köpet. Mina
personliga favoriter, kanelsnäckor, omnämns
dessvärre inte med en endaste rad.
Hade jag själv haft mördarsniglar hade jag
definitivt plockat fram min hockeyklubba och
mina Uffe Sterner-skridskor, gått ut bland
buskar och gräs och växelvis roat mig med att
trampa på dem och att flippa in dem till grannarna. Snacka om att förena nytta med nöje.
Det är nämligen inte speciellt smart att skriva
fula ord med bekämpningsmedel på någon
grannes gräsmatta – risken finns nämligen då
att man blir känd för den breda allmänheten i
programmet Grannfejden och framställs som
den idiot man i själva verket är!
Lars Yngve
att hjälpa. På ytan utvecklar sig ett mysterium
om vad som egentligen hände den kvällen när
bilen gick ut i geografin och in i Nordamerikas egen tranedans (tranor har en stor biroll
i storyn). Det blir också en ”tillbaka till min
hembygdshåla”-berättelse om systern. Under
den här ytan av intrig som skapas av storyn
om syskonparet ligger en illa dold men slugt
penslad metafor för ett allt mer förvirrat samhälle i chocken efter attackerna den 11 september 2001. Det är inte alldeles uttalat att
vad som pågår är ett resultat av 11 september,
men handlingen utspelar sig i tiden mellan
World Trade Centerattackerna och utbrottet
I Philip Roths debutroman från sextiotalet, Portnoys besvär, pumpar den framonanerade sädesvätskan ständigt ur huvudpersonens könsorgan.
Fyrtio år senare utgör samma organ en central
del i Roths roman Vålnaden försvinner, men dess
vitalitet har bedarrat. Det strömmar visserligen
fortfarande vätska ur det men det är den i inkontinensens fas av livet svårstoppade urinen.
Efter en prostataoperation drog sig romanens
huvudperson, den drygt sjuttioårige Nathan
Zuckerman, i början av 90-talet undan offentligheten och flyttade ut på landet, tjugo mil från
New York. Zuckerman är författare och något
av Roths ”alter ego”, då gestalten förekommit i
en rad av Roths verk, bland annat i den mästerliga trilogi om det amerikanska efterkrigssamhället – Gift med en kommunist, Amerikansk
pastoral och Skamfläcken.
I Vålnaden försvinner återvänder Zuckerman,
inkontinent och impotent, av en tillfällighet till
New York dagarna kring Bushs omval 2004.
Mycket har förändrats. Där enstaka galningar
en gång pratade för sig själva på gatorna ser han
nu alla prata som galna för sig själva i sina mobiltelefoner.
av Irakkriget, och berättelsen färgas av den
stämningen.
I jakten på ett sätt att kurera den olyckligt
drabbade brodern tappar folk både förstånd
och begrepp till höger och vänster, och inget
verkar vara som förut. I följderna av Marks
märkliga hjärnskada börjar även de balanserade inblandades uppfattning av verkligheten
att skeva. Verkar det som. Till och med hjärnexperten som kallas in blir snurrig och ser sin
tillvaro vackla. Paranoia och svekfullhet breder
ut sig och allmänt, rent och skärt tvivel råder.
Ingenting är som det varit, och en krypande
känsla av att kontrollen tappas allteftersom
Peter Eliasson
Lars Yngve
Efter 11 september är människor på Manhattan rädda för nya terrordåd och många vill
därifrån. Av en impuls nappar Zuckerman på
ett bostadsbyte, ett ungt par vill för ett år byta
sin lägenhet mot en säkrare vistelse på landet.
Då kvinnan i paret är mycket attraktiv väcks
Zuckermans insomnade virilitet till liv igen och
han söker varje tillfälle att träffa henne.
Han råkar också möta en gammal kärlek
som hade ett kort förhållande med en sedan
länge död författare, en gång en förebild för
Zuckerman. Rykten om ett efterlämnat romanmanuskript med eventuella incestuösa inslag
har kommit i svang och en journalist planerar
en biografi med braskande avslöjanden. Men
Zuckerman intar en kritisk attityd till projektet och Roth visar väl härmed också sin skepsis
mot alltför biografiska läsningar av romaner.
Han gestaltar också problemet genom att låta
Zuckerman efter några möten under dessa dagar, inte minst dem med den sköna kvinnan,
skriva utkast till en pjäs. Det visar sig att när
kornen av sanning fått gro och slå rot i författarens hjärna så är pjäsens likhet med verkligheten som det speglar marginell.
Så arbetar nog de flesta författarna. Åtminstone Philip Roth.
Jan Erik Bornlid
växer fram. På pappret är det inte alls dumt
och det fungerar rätt bra; det är en tjusigt konstruerad historia och, faktiskt, tankeväckande
berättelse som speglar vår tid på ett nytt och
eget sätt. Enda problemet är att Minnets Eko
stundtals känns en aning seg. Konstruktion
och idé är ju bra saker men om man börjar
gäspa för ofta är de till ingen nytta. Det som
håller en kvar hela vägen är att man vill ha lösningen på det där mysteriet, hur det verkligen
gick till den där kvällen. Och den här gången
lönar det sig att hänga kvar.
Fredrik Hellström
Människor det varit synd om: Arne Weise
Överallt och hela tiden hamnar folk i klister, knipa, fel sällskap och Landskrona. Då är det
lätt att tycka synd om dem. Det är många gånger också en smula oförskämt. Särskilt om
man samtidigt skrattar åt deras ryggar. I boken “Människor det varit synd om” utforskar
kulturarbetaren Kalle Lind den fina gråzonen mellan empati och skadeglädje. Här en ut
gallrad munsbit.
J
ag har använt en osunt stor bit av mitt
vuxna liv åt att läsa memoarer skrivna av
gamla gubbar ur Kultursverige. Vissa saker framstår som begripligare än andra.
Jag kan förstå memoarer där författaren
försöker göra sej intressant genom att berätta om hur en barnflicka runkar av en (som
Ingmar Bergman), att man varit nazist (som
Ingmar Bergman), att man har en benägenhet att ”plötsligt göra i byxorna” (som Ingmar Bergman) och att man varit notoriskt
otrogen (som Ingmar Bergman).
Jag kan förstå memoarer där författare anstränger sej för att göra sej små och obetydliga – varför vill alla dessa unga kvinnor ligga
med lilla mej? – och gör allt för att dra fram
sina sämre sidor (oftast ”för ambitiös”). På
kuppen framstår man som ärlig och ödmjuk
– och kan givetvis gå ut och ligga med ännu
fler unga kvinnor.
Jag kan förstå varför man publicerar gamla
recensionsklipp där man skurit bort inledningen ”inte så” och bara behållit slutordet
”lysande”.
Jag kan förstå varför man hoppar över
att berätta om fruarna som undrat över alla
trosor i kavajfickorna (”ny design på näsduk
arna, älskling!”).
Jag kan förstå varför man påstår saker som
inte längre går att bevisa (”jag hittade på figuren Pippo Långstrump redan 1943, men
tyvärr råkade jag bränna manuset”), påstår
att man förutsåg saker som man så klart inte
förutsåg (”redan när han blev skolminister
tänkte jag att Göran Persson en dag skulle
ligga med Systembolagschefen”), försåtligt
hänga ut gamla fiender (”visst var NN en stor
artist, men han blev minsann ytterst gasig av
wasabi!”) och uppförstora sin egen betydelse
(”jag var i New York 1999 och bara två år senare kom WTC-attentatet! Tänk om de var
ute efter mej!”).
Sammanfattningsvis: jag kan förstå varför man skryter och varför man låter bli att
skryta.
Men jag KAN INTE förstå varför Arne
Weise i minnesboken ”I blickpunkten” delger
sina läsare (dvs. sjuttiplussare och jag) följande muntra anekdot från Weises ungdom:
Mitt första försök till samlag blev en katastrof. Vissa unga damer hade rykte om sig att
vara frigjorda. Enligt ”experterna” bland oroliga tonårsgrabbar var de ”görkåta”.
En hörsammade locktonerna. Sedan låg jag
och stötte mellan resåren till hennes trosor, ty
så frigjord var hon nu inte att hon hade velat
ta dem av sig. Jag pressade på utan att nå mitt
mål till dess hudsträngen mellan ollonet och
förhuden brast. Det gjorde fruktansvärt ont.
Förödmjukad och blodig lomade jag hem.
Ville han att hela läsekretsen skulle drömma mardrömmar om hur Arne Weise står
med sargad Lill-Arne och pratar om gaffelantiloper och markattor?
I så fall lyckades han. Men jag förstår fortfarande inte riktigt varför.
Kalle Lind
8
Nya Upplagan
juni 2009 nummer 35
Guldjakt
med Adam Smith
illustration: Pär Lundström Gardh
V
ärldsekonomin har sina ryttare. En
kusk som håller i tömmen till en skenande ekonomi med osynlig hand är
Adam Smith (1723–1790). Han var en moralfilosof från Skottland och en av dem som lagt
grunden för det nationalekonomiska tänket.
Under upplysningstiden gick han bland annat
ut med att det finns en naturlig samhällsordning
grundad på att var och en följer sina böjelser.
Folk slår vakt om sina personliga intressen för
att öka sitt välstånd. Att människan är egoistisk
skildras som något fundamentalt hos Smith.
Samtidigt går det också att hitta en kollektiv
anda i hans synsätt. Utan ”full frihet och full
rättvisa, skulle aldrig något folkslag i världen
någonsin komma till välstånd”.
Smiths beskrivning av människans strävan
efter att få det bättre går via konsumtion. Det
är själva köpandet som ger de nödvändiga arbetstillfällena i tillverkningsindustrin och som
sätter hela ekonomin i rullning.
Adam Smiths utopi ligger i att samhället når
sin höjdpunkt av enkelhet i ett system som han
menar är lätt att förstå för var och en. ”Varje
människa har, så länge hon ej kränker rättvisans
lagar, fullkomlig frihet att söka sin egen fördel
på egen hand och med sitt arbete och kapital
öppna konkurrens mot vilken annan människa
och samhällsklass som helst. Regeringen befrias
då helt och hållet från en plikt”. Regeringen blir
överflödig bortsett från att försvara en sådan
rätt.
Vilka medel blir då tillåtna för välståndsökningen med det smithianska tankesättet i
1700-talets världsbild?
En av Smiths förklaringar till uppsvinget för
européerna är upptäckten av Amerika. För att
kunna försvara det som varje land byggt upp
räcker det inte med att hålla sig på hemmaplan:
”Ett land, som inte har några egna gruvor, måste otvivelaktigt skaffa sig sitt guld och silver från
främmande land”. Det är bara att sätta igång
och ta för sig. En hel kontinent står öppen genom Smiths glasögon: Att ”förhindra ett stort
folk att göra allt vad det kan av det som det själv
producerar, eller att använda sitt kapital och sin
näringsflit på det sätt som det finner för sig för-
delaktigast, är en handgriplig kränkning”.
Smith argumenterar på, varför det är bra att
kolonisera länder: Bland infödingarna är befolkningen för gles. De får ökat välstånd i en
takt som världen inte skådat tidigare. Vildar
och barbarer får nu som först tillgång till riktiga
redskap. De får ”även med sig vanan att underordna sig”. Kolonisatören ger arbetstillfällen åt
alla, då han har mer jord än vad han själv kan ta
hand om. Lönerna ökar för alla. Ingen behöver
betala skatt och då finns det inga förlorare.
Under läsningen av Smiths böcker undrar
jag bland annat om han inte har kännedom om
slaveriet. Eller inkluderar han ägandet av slavar som en mänsklig rättighet, ungefär som de
stora tänkarna tänkte under antiken? Så kommer följande text: ”I alla europeiska kolonier
bedrives sockerrörsodlingen med negerslavar.
Man anser, att personer, som äro födda i europeiska länder med tempererat klimat, ej ha en
sådan fysik, att de kunna stå ut med att sköta
spadarna vid jordarbetet under Västindiens
brännande sol”.
Ord som ”vildar” och ”barbarer”, som Smith
använder, kan vi känna igen i dagens krig mot
terrorismen. Eller är spelet bakom kriget med
Afghanistan och Irak som skådeplats – ett nytt
erövringskrig i jakten på rikedom i Smiths
anda? Testa att byta ut Adam Smiths supermakt
mot dagens ledande stat, och andra länders expansionspolitik: ”Att föreslå, att Storbritannien
frivilligt skulle uppgiva all makt över sina kolonier och låta dem välja sina egna styresmän,
stifta sina egna lagar och besluta om krig och
fred, som de ville, vore att framställa ett förslag,
som aldrig varken antagits eller kommer att antagas av någon nation i världen. Ingen nation
ger någonsin frivilligt upp herraväldet över en
provins”.
Egoismen kan placeras i samma nötskal.
1. Det är guld vi måste sträva efter. 2. Ingen
släpper greppet om det frivilligt.
Men då guldet inte räcker till alla och då
egoismen ”kränker rättvisans lagar”, hur blir
det då med det samhälleliga välståndet? Den
ekonomiska krisen kan delvis förklaras med en
inbygd skenande egoism.
Vad som behövs är riddare för solidarisk fördelning – en mänsklig strävan som motarbetats
och förespråkats sedan urminnes tider.
Adam Smith En undersökning av folkens välstånd
dess natur och orsaker, del 1. Gleerups förlag 1909.
Adam Smith En undersökning av folkens välstånd
dess natur och orsaker, del 2. Gleerups förlag 1911.
Ännu inte medlem?
på www.natverketosterlen.se kan du se vilka företag som redan bestämt sig
Nu är vi i full gång med årets arrangemang. Närmast står frukostmöte 3 juli och den 7 augusti på
Sandskogens Värdshus. Som medlem tar du alltid med dig en gäst utan kostnad.
www.natverketosterlen.se info@natverketosterlen.se
Nya Upplagan
9
juni 2009 nummer 35
illustration: Gunnar Krantz
The Famous Blue Raincoat
T
he Famous Blue Raincoat eller
The Singer Must Die. Det är bara
att välja men det vore…
Lasses röst från den skånska
slätten försvinner i plötsligt brus
så jag hinner inte fråga när inspelningarna ska
göras. Rymden tutar upptaget vid varje nytt
kontaktförsök så jag stoppar mobilen i väskan
och promenerar vidare längs Gran Via De Les
Corts Catalanes.
Jag är den spanska regnflickan och molnen
ligger som sockervadd runt hotellets topp. Jag
bor dock på sjunde våningen så min sikt är fri.
Igår när jag checkade in blev jag lite förnärmad
över att dom hade degraderat mig till en sådan
låg våning. I hissen upp såg alla affärsmän högdraget på mig när dom med sina håriga fingrar
tryckte på 27 och 31 och 29 medan jag fick böja
mig ner för att nå min våningsknapp 7.
Idag är jag nöjd. De fingerhåriga famlar i sitt
grå på 22 och jag kan se den fantastiska La Sagrada Família från min säng efter att jag tryckt
på knappen som drar upp de automatiska rullgardinerna. De måste vara den ultimata konstlyxen. Att kunna ligga i sin säng och bli väckt
och betagen av Antoni Gaudís mästerverk. Är
man lat eller blasé eller bara ointresserad kan
det ju räcka så. Man kommer ändå inte undan.
Likt ett gigantiskt urtidsmonster reser den sig
ur det vinkelräta husgyttret. Skymmer sikten.
Skräms och tar för sig.
Jag undrar hur Gaudí tänkte när han byggde sina hus. De sega pårökta marshmallowformerna mot det räta kontrasterar inte alltid
vackert. Hur vågade han ta sådan plats och sätta
fruktklasar på toppen av tornen? Vindruvor
och hallon. Vilka var de vågade män och kanske kvinnor som finansierade alla hans byggen?
Var det några Barcelonabor som protesterade
och kämpade för det vinkelräta i rädsla över att
geléhusen helt skulle ta över? Och hur kommer
det sig att Gaudís byggnader och husdesign
vann så många människors kärlek men ändå
inte fick spridning över världen? Katalanerna
samlades i tusentals längs kortegen som rullade
hans kista till begravningsplatsen i Sagrada Familias krypta och deras sorg var äkta och djup,
men varför blev inte resten av Barcelona under
åren som följde efter hans död mer Gaudistisk.
Varför blev det inte fler grönröda jättesniglar
med fönster och dörrar? Gick det inte att kopiera hans originalitet? Eller dog människornas
mod att se på världen på ett annat och nytt sätt
med honom.
Vi får de konstnärer vi förtjänar. Världen är
rätvinklig. Vi ser åt ett annat håll nuförtiden.
För det mesta.
I min sommarkommun tycker man mycket
om rakt. På min lilla ö växer det upp höga rätvinkliga hus med små, små fönster.
Bredvid träd och blommor ser dom väldigt
konstiga ut. Men till skillnad från Gaudís hus
kontrasterar dom illa och helt utan charm. Det
känns som om det har varit sena fredagseftermiddagsbeslut med vin i kommunhuset.
Var i Valencia häromdagen. Där har de också haft fest i kommunalhuset, druckit vin och
sprit och rökt konstiga cigaretter och sedan fattat beslut om byggnader. Fantastiska stora vita
vackra utomjordiska skapelser. Helt plötsligt
i en annars rätt lågmäld stad med innevånare
utan vana av arkitektonisk galenskap låter man
uppföra dessa konstkolosser.
Alkohol slår hej vilt.
Eller så var det så att dom hade inspirerats
av Barcelonaborna och tänkte att kunde det
gå så bra för stadens son där, så borde det väl
gå bra även för Valencias hemmason Santiago
Calatrava. Den tanken var i så fall helt rätt för
hans vita science fiction byggnader kommer att
vara en ständig inspirationskälla. Det är vackert
med mod.
Det är samma arkitekt som ritat Turning
Torso i Malmö.
Fest i kommunalhuset. Dom släpper sargen
och vågar.
Ibland blir det rätt. Ibland fel. Det är inte lätt
med konst. Finns inget rätt. Finns inget fel.
The famous blue singer’s raincoat must die.
Upphovsrättsdebatten har fått mig att
sluta läsa svenska tidningar. Min konstnärssjäl
förtvinar av de rätvinkliga åsikterna och jag
känner mig nästan sjuk. Svag och trött och illa
mående. Jag trodde aldrig att det stod så illa till
i vårt land. Ingen står upp för oss konstnärer.
Ibland hör jag om någon stackars politiker som
uttalat sig till konstnärernas fördel och sagt att
vi visst ska få någon typ av ersättning för vårt
arbete men att människors integritet är viktigare. Hur kommer det sig att integritet och
konst helt plötsligt står som två kontrahenter?
Vi konstnärer är integritet. Vi lever integritet
varje dag. Det borde vara stora svarta rubriker
STJÄL INTE FRÅN VÅRA KONSTNÄRER men
istället talar man nu om vårt arbete som något
som ska generera viss ersättning. Tänk om man sa
så till andra yrkesgrupper. Tänk om man kom
på idén att säga till andra yrkesgrupper att dom
skulle försöka tjäna sina pengar på bisysslor
istället. Sälja T-shirts. Muggar. Muffins.
Det är inte vi konstnärer som uppfunnit det
ekonomiska systemet med att arbete ska ersättas med pengar. Men när vi nu har ett sådant
system så borde det vara lika för alla. Tills vi
kommit på något bättre.
The singer must die.
Människors behov av konst är stort. Jag ser
det varje dag. En bräda som inte bara sågats av
utan givits en form. För skönhets skull. En fabriksskorsten vars topp har fått ett snidat avslut
i järn. Gaffeln jag äter med. En hemsida. Mina
målade röda läppar och ringen runt mitt finger.
Stort och smått.
Jag har ritat ett hus. Ett båthus med integrerat orangeri. Dom hade fest i kommunhuset en
fredagseftermiddag och tog beslut och nu står
det där i vassen och ser inbjudande ut och kontrasterar på ett helt naturligt skärgårdsaktigt
sätt med sin faluröda färg mot de gulbeiga höga
vasstråna. För en konstnärs längtan att uppfinna och skapa tar sällan slut men ibland är den
tvungen att finna sig andra vägar.
Vad ska du bli när du blir stor då,
frågade dom mig när jag var ung. Det
här är mitt yrke sa jag och sträckte på
ryggen. Jag är musiker och skriver musik. Inuti var jag dock inte lika säker.
Det tog lång tid, många år innan jag
på riktigt kände att det jag höll på med
var ett yrke och inte någon liten hobby.
Jag är självlärd, jag har inte gått i skolan och lärt mig ett yrke som de flesta
andra. Min ständiga längtan att skriva
blev mitt liv. Mitt ständiga skrivande
har gjort mig till en bra skrivare. Men
nu vet jag inte riktigt längre vad jag
ska svara på frågan om vad jag ska bli
när jag blir stor. Det kan ju tyckas vara
en skör yrkesstolthet om den skulle
försvinna med människors beredvillighet att betala för mitt arbete men
det är väl något jag får ta upp med den
livsstilscoach som jag kommer att bli
erbjuden på arbetsförmedlingen. Vi
kan ju stötta varandra i vårt sökande
efter yrkesidentitet.
The singer must die.
Är på middag med den australiensiske filosofen Peter Singer. Han som
skrivit böcker för djurens rätt och
som hävdar att vi bör respektera den
enskilda personens önskan om att
leva eller dö. Upphovsrätt dragen till
sin spets. För mig ter det sig absurt
att någon annan ska besluta om min
död. Men Singers resonemang stöter
på stort motstånd från dom som anser
att allt liv är heligt och att endast gud kan
avgöra om en människa ska dö eller inte. Dom
glömmer dock livet. Respekten för den enskilde
personens önskan om liv. Ett värdigt liv. Singer
är på resa runt världen för att lansera sin senaste bok som handlar om att vi skulle kunna
göra oss av med världssvält och fattigdom om
vi bara fördelade våra resurser bättre. Det vill
säga att vi som lever i den rika delen av världen
och har det bra delar med oss till dom som har
det sämre. Fem procent tycker han att vi ska ge
av vårt överflöd. Han finner inte särskilt stort
gehör för sina åsikter. Vi har väl fullt upp med
annat antar jag. En ekonomisk kris och EU-val.
Och det verkar ju ändå så orealistiskt på något
sätt, hör jag någon säga. Ge bort fem procent.
Ge bort tio arbetsdagar…
Famous blue raincoat.
Lasse och jag får tag på varandra igen när
jag är på väg hem genom smågatorna till mitt
hotell. Vi pratar om det speciella skånska ljuset
och hundar och barn och låtar och tid och vi får
för en gångs skull avsluta samtalet när vi själva
vill. Mobiltelefonlyx.
Jag har under hela min promenad försökt få
tag på en engelskspråkig tidning men inte lyckats och sätter mig därför på ett café med en cortado och försöker traggla mig igenom El País.
Ser mest på bilderna. Det är en speciell lycka att
vara ny inför omgivningen, inför ett nytt språk
och nya människor. Man kan om man vill låta
den lyckan smitta av sig och på så sätt finna ett
nytt sätt att förhålla sig till sig själv.
The famous blue raincoat?
The singer must die!
Eva Dahlgren
foto: Åsa Tällgård
10
juni 2009 nummer 35
Juni månads horoskop
av O. Rakel
Lejonet
Har du tur kan du
äntligen få vädra din
fyra år gamla strandoutfit i år. Fluo-limegrön tycks bli inne i år!
Bländande vackert var
ordet! NOT!
Vattumannen
20/1 – 18/2
Sommaren antågar
med stormsteg på
nytt in i ditt liv. Men
som vanligt kommer
baksmällan i form av
restskatt, mygginvasion, svininfluensa
o.dyl…
Fiskarna
19/2 – 20/3
Du börjar känna dig
lite illa till mods p.g.a.
det annalkande fina
vädret. Du som trivts
så bra med de senaste
årens regn och ruskrika somrar. Aldrig får
man vara riktigt glad!
Väduren
21/3 – 19/4
Inget speciellt kommer att hända denna
månad. Inte ens din
rike farbror Egon kommer att dö, så att du
skulle kunna ha något
litet att glädja dig åt.
Oxen
20/4 – 20/5
Arbete har förhindrat
mången tillfälle till
synd, sägs det. Vilken
tur för dig!
Tvillingarna
21/5 – 20/6
Den som sa att ”delad
glädje är dubbel
glädje” har aldrig
tappat en glass i en
myrstack!
Sommaren får du ägna
åt att preparera dig
inför höstens utmaningar. Speciellt augusti
blir tuff i år!
23/8 – 22/9
Vågen
Din längtan efter att
få gå ut på havet kan
stillas något av att du
kommer att få över
svämning i källaren.
Huvudsaken är trots
allt att man får bli lite
blöt om fötterna. Man
får glädjas åt det lilla!
23/9 – 22/10
Skorpionen
Varmt och torrt lär det
bli i sommar. Kan det
bli bättre för dig. Tänk
på vätskebalansen
bara, så att du inte
ballar ur helt! Som
förra sommaren… och
förra igen… och året
dessförinnan…
23/10 – 21/11
Skytten
Just nu sparar du inte
på krutet. Med siktet
inställt på en skön semester i Skottorp kan
inget gå fel, eller?
Stenbocken
Kräftan
21/6 – 22/7
Jungfrun
Du har blivit så de
sperat att du till och
med svarar på spammail typ ”young hot
dates” och liknande.
Var försiktig med att
lämna ut bankupp
gifter, bara. Men å
andra sidan, vad gör
det? Vill man hitta
sann kärlek kan det få
kosta en liten slant!
Bremen noir
D
23/7 – 22/8
22/11 – 21/12
Aldrig förr har så många haft Stenbockar att
tacka för så mycket,
sägs det, men får du
någon uppskattning
alls? Tänkte väl det…
Otack är världens lön!
22/12 – 19/1
Nya Upplagan
et var en vårkväll i Bremen 2006 och
att jag befann mig där berodde uteslutande på att jag kommit iväg hemifrån
ett par timmar senare än planerat. Annars hade
jag fortsatt. Minst till Osnabrück, kanske till
Münster eller Schwelm.
Jag ogillar att köra motorcykel i mörker –
sikten är begränsad och riskerna ökar – så när
skymningen föll i höjd med Stuckenborstel var
valet lätt. Resten var, för att använda landets
språk, trivia: tjugo kilometer motorväg, leta
hotell & garage, tvätta av sig, byta kläder och
gå ut. Hungern fanns där, och jag visste från tidigare nedslag att det låg en argentinsk restaurang vid Domshof ett par hundra meter från
mitt nattkvarter.
De latinamerikanska stekhuskedjorna i Tyskland är bra, vare sig de heter Churrasco eller
Maredo. Utmärkt kött och vettiga priser.
När jag sneddade centrum kom ett milt regn.
Klockan närmade sig nio och det pågick ett gatuarbete. Väldiga arbetslampor illuminerade
asfalten. Det slamrade från maskinerna och
jobbarna bar reflexvästar, och att det var
kvällsarbete berodde antagligen på
att man ville undvika dagarnas intensiva trafik. Vilket
väl får anses vara ganska
förnuftigt när man ska
lägga nya rör i en brusande stadskärna.
En stund senare satt
jag vid bordet med
Hüftsteak, bakad potatis, mineralvatten och
ett generöst glas Mendoza. Fönstren förmådde
inte stänga ute larmet helt
och det kändes nästan som en
film, med distanta figurer i flödande ljus omvärvda av svärta. René Clair skulle
kunnat ha använt det som låg i mitt synfält,
skapat en film noir med skarpa skuggor, kanske
en sekvens från en brottsplats.
Men jag hörde också ett annat ljud och det
var ett långt utdraget rasulullah från en knastrande bandspelare, som förkunnade att det var
tid för dagens sista bön.
Islam som en vibration genom luften, en invokation som penetrerar alla andra ljud, lägger
sig ett snäpp högre så att det övertrumfar det
mesta av mänsklig ävlan. Hamdulillah!
Böneutropen påverkar mig alltid, återkallar
minnen från barndomens besök i Algeriet under orättfärdigt franskt styre, från åren i Kabul,
och tiden i Mellanöstern. Jag behöver inte ens
sluta ögonen för att se bilderna: Fiskarmoskén i
el Djezair, Pul-e Khisti på världens tak.
Efter maten drog jag på mig jackan, avsåg att
flanera en stund i city, kanske dricka ett glas te
på något så kallat etniskt ställe; småprata och
hålla liv i språkkunskaper. Därav blev dock intet, för plötsligt tystnade maskinerna följt av
svepande blåljus och sirener mellan huskropparna.
Allt gick i rasande fart. Jag såg poliser och
hörde megafoner, och från den närbelägna
moskén strömmade femtio–hundra män ut på
gatan. Långskjortor och vita kalotter, höga röster. Det var förvirring och kaos, fler uniformer
kom till platsen och kvarteret tömdes medan
avspärrningsrep spändes upp.
De följande minuterna var kallsvett och total
ovisshet. Tankarna pendlade mellan film och
verklighet, sökte sig till terrorister, attentat och
de stora polisaktioner som kallas Grossfahndung – ett begrepp som ständigt upprepades i
rubrikprosan när Baader-Meinhofligan härjade
på sjuttiotalet.
Jag drog mig mot en utkant, kände hur händerna darrade litet när jag instinktivt grävde i
innerfickan efter mitt pass för att vara på
säkra sidan; har upplevt avspärrade stadsdelar tidigare, mött
vapen och hjälmar.
I ögonvrån kunde
jag notera ett dussin
moskébesökare hopträngda i en port. Två
polismän skyndade
dit och imamen gestikulerade upprört.
Samtidigt svängde en
högtalarbil in på området och uppmanade alla
att gå hem. Därmed gick
ridån ner, händelsen fick sin
förklaring, och jag styrde stövlarna
mot hotellet. Egentligen hade ingenting särskilt
remarkabelt hänt – inga planerade terrordåd
hade avslöjats, och istället för te försåg jag mig
med en kvällsöl från minibaren på rummet.
Drack den i stora klunkar, borstade tänderna
och somnade.
Nya Upplagan
11
juni 2009 nummer 35
Slagkraft
från Österlen!
NYFIKEN PÅ SAFARI?
Österlen är känt för sina fantastiska golfbanor där man oftast kan spela året runt.
Vill du ha en känsla av Österlen.
Slå till och byt till Österlens enda lokala
elleverantör.
DEN LOKALA KRAFTEN
www.osterlenskraft.se 0414 - 285 60
www.fieldwood.se 0411-653 80
AUTOSEUM
De första bomberna föll över Bremen natten
mellan den tjugoförsta och tjugoandra december 1940, och de sista den trettionde mars 1945.
Däremellan låg sammanlagt tjugoen allierade
anfall från luften.
Uppståndelsen på gatan berodde på att arbetarna påträffat en odetonerad pjäs, sannolikt
engelsk, och det tillhör inte ovanligheterna.
Det där jävla kriget präglar fortfarande samtiden.
BIL-& MOTORMUSEUM
Välkommen till Österlens nya Utflyktsmål!
U
nder vintern har samlingen
utökats med ett stort antal
bilar och motorcyklar.
C-J Charpentier
I
nya lokaler visas Nisse Nilsson
Collection, en exklusiv samling
av bilar och motorcyklar.
H
är finns även ett leksaksmuseum, en modelljärnväg,
Ord öppettider: vardag 9-18 Lördag 9-13 tel 0417 - 10321
modellflyg och en shop med högkvalitativa samlarmodeller.
I
café & restaurang Garaget
serveras läckra smårätter, bakverk, samt kalla och varma
drycker.
ÖppET
från påsk-oktober
för tider: se www.autoseum.se
Fabriksgatan 10 | 272 36 Simrishamn | Tel: 0414-137 80 | www.autoseum.se
120x176 Nya Upplagan.indd 1
09-05-27 17.58.12
12
juni 2009 nummer 35
etta är en tanke som slår rot om
man börjar fundera på den. När
man sedan vill penetrera den närmare så finns det med all säkerhet en mängd
ingångar att välja på, beroende på egen bakgrund. Den matematisk eller fysisk intresserade kanske funderar på de stora professorerna Leibniz och Gauss, och på en snygg
normalfördelning.
Detta är en tankemodell som för min egen
del hjälper till att sätta fler saker än man kan
tro i ett mer begripligt perspektiv, och det
blir lättare att försöka få olika till synes disparata faktorer att förhålla sig till varandra.
Inom vardagsfilosofins ram är det nog så,
tror jag, att vara lite vis är att betrakta saker
ur ett sådant perspektiv.
Någon annan börjar fundera på vad som
är normalt beteende (mest hos sina medmänniskor, betydligt mer sällan om sitt eget
uppförande).
Här kan jag inte låta bli att föra fram en
stilla undran, nämligen följande:
Hur normalt är det att vara redaktör? Svar;
troligen helt normalt
Hur normalt är det att vara i yngre medelåldern och ha ett så vackert svallande hår som
denna tidnings redaktör? Svar; nu börjar det
bli ett gränsfall.
Hur normalt är det med ett sådant svallande hår utan att ha idag närmast obligatoriskt
medföljande hårdrockstatueringar lite här och
där på kroppen? Svar: Definitivt på den onormala sidan.
Hittade av en slump för några dagar sedan
en konkurrerande kulturtidning vid namn
Voltaire. Ges ut av ett förlag som heter Kraft
och Kultur, vilket beror på att de i sin affärsidé kombinerar elförsäljning med bok- och
tidningsutgivning. (Hur normalt är förresten
det?)
Där fanns en för mig ögonöppnande artikel om mobiltelefonen och dess utveckling,
sett i ett globalt perspektiv. Nu används mobiltelefon av 3 milliarder människor, nästa
milliard som kommer att tillkomma som
kunder bor inte i väst utan i olika delar av
tredje världen. Där kommer det då att finnas
behov av andra funktioner än vi kanske ser
framför oss. Ett bra exempel i all sin enkelhet
är följande.
I många delar av den fattiga landsbygden
finns det ofta bara en telefon, som sköts av
en telefondam i ett litet stånd. Sedan låter
hon de andra använda denna mot en mindre
avans. Då uppkommer behovet av smidighet
streck i kanten
Normal
eller onormal?
D
i detta sammanhang, därför kommer det nu
att vara möjligt att ha många olika personliga
listor med telefonnummer som är aktuella
för var och en. Dessutom så kan man som
rubrik på var lista lägga in en bild på den personen, så att den som inte kan läsa hittar sin
lista ändå.
Ett annat exempel som var nytt för mig
var begreppet ”mobile banking”. Finns säkert
i flera olika former, men det som jag fann var
följande. En familj skickar en son till storstaden långt borta för att tjäna pengar. När han
då fått ihop säg 10 dollar, hur får han då hem
dessa till byn då det inte finns bank eller post,
och antagligen inga säkra transporter heller.
En modell är att köpa ett kontantkort till en
mobiltelefon för 10 dollar, ringa upp telefondamen i båset i lilla byn, ge henne koden
så hon tillgodogör sig de 10 dollarna. Sedan
levererar hon 9.50 dollar till vederbörandefamilj och vips så har vi överfört pengar från
storstad till landsbygd utan kopplingar till
gamla system.
Ja redaktören, det är normalt att vara
nyfiken på nya saker runt om. Däremot kan
jag meddela att om man händelsevis är en
ko, så är man inte intresserade av nya saker.
Kor är till sin läggning neofoba, d.v.s. gillar
inte nyheter utan föredrar att det alltid är lika
rutiner och lika mat. När man då funderar
kritiskt på personer i sin bekantskapskrets så
slås nog de flesta av er att det faktiskt finns
en hel del människor som verkar vara betydligt mer koaktiga än människoaktiga i denna
synvinkel. Normalt, ja där får nog var och en
själv bestämma, hur vida bedömningsgränserna skall vara.
För övrigt så har sommaren kommit, och
vädret har varit alldeles normalt kan jag meddela. I funderingarna över normala saker, hur
normalt är det att få ihop det på engelska till
att ett störtregn kallas för att ”it’s raining cats
and dogs”. Jag har alltid funderat på om de
då ser framför sig ett antal nedfallande katter
och hundar, eller om de ser framför sig ett
antal jättedjur uppe bland molnen som i sin
elakhet kissar ner över oss på marken.
Tills vi hörs under sommaren ber jag att
få tillönska er alla läsare en härlig juni och
ta som alltid tillfället i akt att sitta lugnt in
bekväm stol i solen, drick en flaska zinfandel och ägna er åt den ack så viktiga enskilda
kontemplationen, då är ni verkligen normala.
Per Arnesson
Nya Upplagan
Oro
Jag hämtar min morgontidning i brevlådan
som snart inte går att se
bakom den vildvuxna oxelhäcken ut mot gatan. På
väg tillbaka genom trädgården oroar jag mig för
vad grannarna ska tycka
om gräsmattan som har
förvandlats till en äng av
försommargrönt. Önskar
att någon vänlig och tidseffektiv småbarnsförälder
kunde höra av sig och
berätta hur man gör för
att hinna sköta en trädgård mitt i detta kaos av
hämta, lämna, lära cykla,
lära gå och fem konflikter
i halvtimmen.
Jag sätter mig på trappan bakom huset och tänder dagens första cigarett.
Hoppas att barnen inte ska
sätta resterna av frukosten
i luftstrupen medan jag är
ute och att röken inte ska
ha ihjäl mig innan de har
fått så mycket av min kärlek att de kan ta hand om sig själva.
I morgontidningen finns inte mycket tröst.
Arbetsgivarna är på krigsstigen för att sänka
våra löner och de resistenta bakterierna kommer att förkorta våra liv med tio år. Minst.
Samtidigt en artikel om att de allra flesta
människor är optimistiska inför framtiden. Jag
tillhör tydligen den lilla minoritet av jordens
befolkning som inte är så säker på att jag kommer att ha det lika bra eller bättre om fem år.
Häpnadsväckande! 95 procent av alla människor trotsar alltså rubrikerna om kriser, krig och
klimatkatastrofer och tänker att det ordnar sig
säkert. Att det kanske till och med blir bättre.
Studien visar att de flesta människor dessutom tror att de kommer att leva längre och bli
mer framgångsrika än genomsnittet, vilket rent
logiskt innebär att väldigt många kommer att
få fel.
Är det därför jag alltid oroar mig? För att inte
vara den som springer omkring med en massa
förväntningar på livet för att sedan sitta med
lång näsa när fattigdom och sjukdom och ensamhet slår till. Det känns liksom bättre att förbereda sig lite grand på katastrofen.
Samtidigt visar forskningen att en optimistisk
grundsyn förlänger livet, vilket borde innebära
att min pessimism hotar att ta kål på mig redan
i unga år. Så när jag släcker cigaretten och går
in till mina bråkande barn har jag redan börjat
oroa mig för att jag oroar mig.
Är det någon som har lite optimism till salu?
Jenny Tedjeza
Nya Upplagan
13
juni 2009 nummer 35
Angst in my pants
Bröderna Ron & Russel Mael utgör tillsammans
den evigt fiffiga popduon Sparks, och har, på
beställning av Radioteatern i P1, komponerat
musikalen The Seduction of Ingmar Bergman,
som är en hyllning till ”dämonregissören”. Musikalen är en fantasi om hur regissören kommer
till Hollywood efter genombrottet på Cannesfestivalen med Sommarnattens leende, och där
tvingas att tampas med den stora filmindustrins krav på anpassning. I Hollywood träffar Bergman en mogul, spelad av Russell Mael,
som försöker övertyga honom om att göra storfilmer istället. Och det utvecklas till en klaustrofobisk mardröm. På pappret ett lika vågat
skruvat projekt.
Vet ni egentligen tillräckligt om Sverige för
att skriva en musikal om/på svenska?
– Visste Puccini tillräckligt om den amerikanska västern för att skriva Girl of the Golden
West? Han kände till musik och drama i allmänhet, jag tror det är svaret på din fråga!
Ni kunde ju petat in någonting om, säg
Ikea! Har du förresten någon möbel från Ikea
som du själv skruvat ihop?
– Mina ömt vårdade fördomar om just detta
företag eldades på rejält för fem år sedan då jag
köpte en del möbler i platta paket från Ikea och
upptäckte att det fattades så pass många delar
att jag, om jag möblerat med dem, tvingats
sova i en trebent säng och äta på ett bord utan
skiva. Möblerna sägs vara funktionella och billiga, men i mitt fall visade de sig dessutom vara
totalt värdelösa. Jag lämnade tillbaks dem igen.
Och nej, jag ger mig inte på att skruva ihop saker, jag är inte särskilt praktiskt lagd.
Without Using Hands, alltså?
– Ja, det är ett sätt att beskriva det på!
Har du inte hört talas om den klassiska
bokhyllan Billy (get a grip on your shelf!)?
– Oj, där fick jag känna på lite svensk humor,
va?
Ja. Med tanke på ditt misslyckade inköp av
bord, skulle du inte kunna tänka dig att låta
Ikea använda Under the table with her i en
reklamkampanj?
– Absolut. Om du hjälper till med det så ska
jag se till att du får lite välförtjänt royalty.
Men har du åtminstone kört en Volvo?
– Här i Kalifornien framställs Volvo som den
trygga bilen för den trygga familjen. Jag har
själv aldrig kört en Volvo.
Hur kom det sig att ni tackade ja till att
skriva en musikal för Sverige?
– När vi blev tillfrågade kändes själva tanken
och idén tillräckligt udda och skruvad (har inget med insexnyckeln att göra) för att vi skulle
tacka ja. Och jag måste säga att det gått förvånansvärt lätt att skriva musik till musikalen.
Av någon anledning har jag inbillat mig
att ni inte direkt var typerna som gillade
musikaler.
– Va? Vi gillar ju vår musikal!
Bergman är ju en ikon, har ni funderat på
att kanske This town ain’t big enough, för
både er musik och han som legend?
– Vi har en oerhört stor respekt för Bergman,
och vi hoppas att vår musikal, på något sätt, ses
för vad den är – en kärleksfull hyllning till hans
arbete som ”dämonregissör”. Musiken är inte
på något vis tänkt att vare sig förstärka eller förminska Bergman som legend. Hans arbete och
filmer talar för sig själva.
Vad har du själv för favoritfilm med
Bergman?
– För tillfället är det Tystnaden, men det ändrar sig med jämna mellanrum. Bortsett från
den psykologiskt sexuella aspekten i filmen, anser jag att filmen ger den mest realistiska skildringen av känslan hos en person som besöker
ett annat land i egenskap av turist, med alla in-
tryck av obekanta seder som man konfronteras
med samtidigt som man går omkring med en
känsla av utanförskap.
Då du tycks älska Bergman, utgår jag ifrån
att du känner till bandet Bergman Rock (Bob
Hund)?
– Absolut. Jag gillar dem väldigt mycket.
Om jag hävdar att Bergmans filmer är i
svart och vitt och att er musik är i technicolor,
tycker du att jag är ute på en cykeltur i alperna
då?
– Nej, inte alls. Det är en vanlig uppfattning
att man upplever hans filmer som svart-ochvita. De yppiga färgerna i Fanny och Alexander
tycker jag reflekterar hans känslor för livet och
hans förflutna. Vi upplever att vi skapar och
förmedlar widescreen technicolor-drömmar
genom vår musik. Men jag hoppas även att
man uppfattar att vår musik också har inslag
av film noir.
När ni skrev musiken till musikalen, tog ni
då hänsyn till det faktum att Bergman var en
stor fan av Bach?
– Eftersom vi kände till att Bach var en av
Bergmans största favoriter så undvek vi medvetet hans musik. Vi ville inte att vår musik på
något sätt skulle kunna härledas till eller, Gud
förbjude, jämföras med Bach.
I fjol framträdde ni 21 kvällar i följd i
London och spelade er igenom er kompletta
katalog i kronologisk ordning, en skiva varje
kväll. När ger ni ut dessa konserter i en box?
– Så fort alla de lagliga aspekterna av att skivorna blivit inspelade på olika skivbolag löst
sig, är vår förhoppning att vi ska ge ut en dvd
innehållande samtliga 21 konserter. Men som
du vet så arbetar advokater sakta…
Några planer på att ge ut The Seduction of
Ingmar Bergman på cd?
– Ja. Den kommer att ges ut på cd av Sveriges
Radio och därefter ska vi ge ut en engelsk version av musikalen.’
Skulle den fungera att turnera med tror
du?
– Absolut. Så fort allting är klart med musikalen ska vi sätta oss ner och fundera och
diskutera på vilket sätt vi ska kunna presentera
musikalen live på bästa möjligt vis. För trots att
materialet i första hand är skrivet för radio så
innehåller musikalen tillräckligt många beröringspunkter för att det skulle kunna bli intressant såväl på en scen som på film.
Film?
– Ja, varför inte? Så fort musikalen haft premiär kommer vi att ta kontakt med en del svenska,
framför allt unga och begåvade regissörer, och
därefter får vi se hur det hela utvecklas.
Har ni någon personlig favoritregissör som
ni gärna skulle arbeta tillsammans med?
– Jag är personligen oerhört förtjust i Lukas
Moodysons filmer, så han är definitivt en vi
gärna arbetar tillsammans med.
Kan ni inte sätta ihop ett turnépaket med
er, Morrissey och Sonic Youth? Snälla, snälla,
snälla…, som Caroline af Ugglas sjunger!
– ? Hm, det får du fråga dem om. Vi är ju
deras fans och de är våra fans så uppenbarligen
finns det en begåvad koppling i din fråga. Och
kanske någon gång i framtiden, när vi väl arbetat färdigt med The Seduction of Ingmar Bergman. För även om jag nu gillar Morrissey och
Sonic Youth väldigt mycket, så gillar jag Ingmar
Bergman ännu mer.
Lars Yngve
Den 14 augusti är det radiopremiär för musikalen
The Seduction of Ingmar Bergman.
Schlagerpress
J
Nya Upplagan
juni 2009 nummer 35
ag tål inte press. Press är något som jag inte
tål. Verkligen inte. Press press press. Jag
hatar till och med ordet press. Deadline.
Dead. Liksom dör jag om jag inte gör klart vad
som ska vara klart? Hellre än att bli klar med
saker sitter jag vid Facebook, spelar onlinespel
som mer skulle matcha en fyraårings hjärnkapacitet, eller gör töntiga dödstest som ger resultatet att någon gång under min livstid kommer
en galen man att utan förvarning plocka upp
en jättelik motorsåg och därefter avlägsna vissa
kroppsdelar från mig hänsynslöst. Märkligt. Jag
börjar, paranoid som jag är, titta mig omkring i
rummet, söka igenom varje hörn och skrymsle
för att hitta denna vanvettiga man.
Ett litet tecken på ljud eller rörelse och jag
hoppar till. Men sitter motvilligt kvar vid min
dator, mest för att övervinna denna påhittade
rädsla. Ungefär som om man skulle titta på
melodifestivalen med sin familj och plötsligt se
Carola gestaltas framför tv-soffan. Man blir ju
rädd. Inte nog med det. När man har genomlidit dessa tre minuter av gnällig schlager och
fejkade tänder blir man tvungen att genomlida
ännu fler minuter av Björn Gustafssons ”Hej,
jag är söt och har aids”-skämt.
Det enda jag kan komma på som är värre än
melodifestivalen är press. Press är en klass för
sig. När en lärare lömskt smyger sig fram till
mig och påminner mig med sitt ”jag vill bara
ditt bästa”-tjat om att jag är tre veckor försenad
med det ena och det andra får jag nästan lust att
bli den här vanvettiga mannen och ja, i alla fall
avlägsna... något.
Men egentligen är det ju bara jag som skapar
denna press genom att sitta och oroa mig för
påhittade mördare och hänga upp mig på Carolas fejkade tänder.
Alice Alebo Nelson
Nya Upplagan
Handlar´n i Löderup
– Din servicebutik på nära håll –
Storgatan 44 • Tel. 0411 - 52 44 84
• Erbjuder ett brett sortiment av livsmedel m.m.
• Färska frallor alla dagar
Öppet:
• Marinerat kött för grillkvällen
Mån- Fre: 08.00-18.30
• Ombud för bl.a. Post & Apotek
Lör: 08.00-14.00
• Ladda ditt kontantkort
Sön: 08.00-13.00
• Uthyrning av DVD-filmer (Filmtoppen)
• Catering
Välkommen hälsar
Patrick med personal!
Junkfood
Even Moore
del 4
– kulinariska och musikaliska äventyr i USA med…
!
d
l
r
ä
v
s
n
e
måleri
&
butik
s
f
f
o
r
p
l
l
i
t
n
e
m
m
o
k
l
vä
omtanke närhet
sprutlackering
kunskap
ÖPPET: Vard. 10-18 Lörd. 10-13
inomhus
utomhus
färg • tapeter • spackel • väv
Lackgatan 1, Skansens industriområde i Simrishamn • Tel. 0414-166 10 • www.caparol.se
Tryde
Spettkaksbageri
Ö. Vemmerlöv 7
Tfn/Fax 0414-233 87
Anita och Lars Norrman
Upplösningen, the End of it!
Expansionsproblemen börjar bli besvärliga…
Efter fyra dagar av INTENFUCKINSIVT junkfoodintag, vinylshopping och spelande med
min kamrat o kollega Thurston Moore… Min
midja hotar spränga jeansen och min resväska
i aluminium ser ut som en artificiell flodhäst!
Kan det ens rymmas en 7” singel ytterligare i
den väskan?
Musiken flyter av sig själv, den liksom spelar
sig själv! Vi delar en improviserad ljudkropp
som bara växer och fördjupas för varje konsert
vi spelar. Det är ack nog ingen dålig känsla! Så
den delen av treenigheten är nog det minsta
problemet… Värre är det då med överdimensionerade vinyl- och matintag.
”Någonting att äta… Någonting att dricka…
ta pa ta pa taa pa taa… ”, en melodi från 1932
klingar som ett mantra i mitt huvud. Det var
nog Karl Wehle med Polyphons Kino-orkester
som gjorde den känd, har jag för mig. En riktig
pärla till melodi som kommer att förfölja mig
resten av vår tripp (och mitt liv?).
Två dagar kvar… ska jag klara av detta?
Thurston lämnar lägenheten på Manhattan
tidigt, han har ett förläggarmöte med Byron
Coley. Nya bokprojekt hoppas jag… de har
verkligen gjort grymt bra studier av musiken
i NYC under 70- och 80-tal och kulturen däromkring.
Jag sätter mig ner vid det stora arbetsbordet
och arbetar på mitt nya beställningsverk medan jag väntar. Jag skriver på ett stycke som skall
utgå ifrån regler och kulturen runt ishockey
(!!!). En beställning som är länkad till Vancouver och vinter-OS 2010. Svårt men otroligt inspirerande, eftersom yours truly är ett svårartat
fall av hockeyfreak sedan barnsben. Var förresten i Ängelholm, på Röglematch, med vår
danska domare Jakob Riis i vintras. Försökte,
med viss framgång, att förklara regler o finesser för honom, så att han skall vara förberedd
på vad som komma skall i juni i Vancouver då
15
juni 2009 nummer 35
vi skall framföra stycket. ”Orkestern” består av
en femma + målvakt från respektive land samt
två domare. Musik med en ”vinnare”… det blir
något nytt det, i varje fall i mina kretsar!
Thurston är tillbaks från mötet och vi kastar
oss direkt i bilen för en färd upp till Boston, där
vår avslutande konsert ligger framför oss.
Men först letar vi oss självfallet fram till ytterligare lite junkfood, New York style. En Cuba
Sandwich… drypande av fett och ost samt het
peppar… yum yum yum…
”Någonting att äta…”
Magen reagerar högljutt (”ta mig hem till
sill o potatis!!!, knäckebröd!!!, sallad!!!”), med
obeskrivbara ljud. I det närmaste en liten junkfood-symphony…
Vi försöker att neutralisera våra kroppar med
en trippel cappuccino och sedan kör vi ut på
den femfiliga motorvägen.
Vi lyssnar vansinnigt starkt på Last Exit i en
inspelning från Stockholm 1986, med en ung
och av musiken chockad Gustafsson i publiken. Peter Brötzmann i sitt esse! Sonny Sharrock som dekonstruerar sin gitarr på ett oefterhärmligt sätt. Likt en magmaflod väller musiken fram ur Volvons högtaleri. Vi sitter som i
trans. Eller är det bara ytterligare ett matkoma?
Jag har börjat blanda ihop begreppen, kan inte
se klart längre.
Lyckligtvis når vi Boston relativt snabbt, men
tyvärr försent för att invadera ett par excellenta
skivaffärer i Cambridge (i utkanten av Boston).
Well, well, next time…
Vi äter gott på Middle Eastern Café i Cambridge där vi skall spela på kvällen.
En märklig ljusgul smet i en liten kopp ackompanjerar ett avslutande mjukt bröd.
Ex explosion! En fucking EXPLOSION i munnen! Krossad vitlök som sakta, sakta har fått
koka ihop med saltat smör… aj aj aj oj oj oj…
den stannar länge i gommen!!!
”Någonting att äta…”
Tre band öppnar upp för oss. VANVETTIGT
bra musik! Alla tre akter är alla grymt fokuserade och med bra energi! Helt plötsligt inser jag
att denna scen norr om New York nog faktiskt
håller högre klass än den i ”The Big Apple”. Jag
känner mig mer besläktad med dessa uttryck,
som inte bara gör anspråk på att vara ljudstarkast och ”coolast”. Här är det musiken i centrum! Den kreativa processen! Right so!
S.I.C.K.N.E.S.S. sätter upp en makalös arsenal
av elektroniska instrument på två stora bord.
Det tar honom tre timmar att sätta upp. Det
tar honom exakt tolv minuter att spela sitt set!
Hardcore!!! Som något slags besatt collageversion av lågdynamisk Merzbow… grymt bra!
Ashley Paul heter en för mig obekant kvinnlig saxofonist och oljudsmakare. Hon träder
upp på scenen i en röd 50-talsklänning, sätter
saxmunstycket till munnen och börjar blåsa envetna, högfrekventa ljud som etsar sig in i hjärn-
Thurston Moore
14
bark, själ och en numera fem kilo tyngre kropp
än före resan!!! Boy, I tell you… denna mat i
detta land… är god, kaloririk och vanvettigt,
vanvettigt onyttig! Kanske jag är på en slags Supersize me-tripp? Är det vad jag håller på med?
Det var inte tänkt så… men jag har en känsla av
att min doktor i Gärsnäs skulle förfasa sig över
den kvantitet föda som min kropp intagit och
hur detta har påverkat min lekamen!
Ashley Paul adderar högfrekventa elektroniska ljud till sin ljudpalett och skapar en ytterst
intressant och formstark improvisation. Riktigt
imponerande!
Jag spelar denna avslutande kväll i en kvartett
som jag och Thurston har satt ihop med hemvändande Chris Corsano (of Björk fame…)
och en sanslöst bra gitarrist från Northampton,
Bill Nace!
En massiv tömning av slagg som vi burit med
oss… en förlösning utan dess like… orkanbyar
av energi… skikt på skikt av poetisk noise…
och en avslutande passning till John Coltrane
(hör och häpna!!!) i ett fragment av den kontemplativa melodin ”India”.
Vi hänger kvar efter konserten, byter kassetter (!) och vinyler med de andra, samt dricker
ett par utmärkta IPA’s, som min uttröttade
hjärna ej kan komma ihåg namnen på…
”… Någonting att dricka… ta pa ta pa taa
pa taa…” innan vi sätter oss i bilen och kör
de få milen till Northampton, där jag återigen
skall tillbringa en natt i närheten av den MEST
fantastiska vinylsamlingen på alla sidor om
vattnen. Det är en diskaholics sjuka dröm eller
mardöm att spendera tid i Thurstons källare…
So ist das Leben!
En djup sömn avslutas och jag tillbringar
delar av morgonen med Kim Gordon i köket
diskuterandes Christina Carter och andra eminenta musiker och konstnärer som står paret
Moore/Gordon nära.
Innan vi lämnar huset ger mig Thurston drivor av kassetter, vinyler och böcker… MASSOR
AV ALLT! Jag ser för mig själv hur min kära resväska ger upp och imploderar med en suck…
För att undvika denna implosion, bestämmer vi oss för att skicka allt i tre paket från
Northampton till Gärsnäs med posten. 25 kilo
blev det, MASSIVT!
Trots det väger min väska knappa 30 kilo
(och då har jag ändå slängt bort en stor del
av min garderob för att få plats med alla rara
vinyler…). Men detta expansionsproblem är
nu löst. Återstår då problemet med min nätta
midja.
Två matstopp kvar nämligen…
DET FINNS INGEN PLATS KVAR! AAAARRRGGHHH… HILFE!
Självklart tar mig Thurston med till ett riktigt klassiskt frukosthak i Northampton, Jakes Free Jazz Café! Wow, det hänger bilder av
de gamla frijazzhjältarna Marion Brown och
Sunny Murray på väggarna. Obeskrivligt. Helt
omöjligt i något annan kultur.
En sirapsdrypande French Toast med massor
av smör och ljuvligt knapriga bacon därtill. Jag
upptäcker att min kropp tydligen har hemliga
fickor för födohamstrande. Likt en hamster
stoppas maten i diverse förvaringsplatser i min
kropp. Men paniken är hela tiden nära.
Jag rullar ut ur detta klart jazziga hak och välter mig själv in i bilen. Jag tror helt oskuldsfullt
att det hela nu är över. Men ack. Icke sa Nicke.
Thurston ler ett ondskefullt leende och säger
att nu skall det äntligen bli riktigt rejält med kolesterol och kolhydrater. Grand finale… Bomben av junkfood… Bomben av alla donuts!
Buckle up! En Apple Cider Donut på Donut
Dip In i West Springfiled. Det visar sig vara just
en BOMB! Jag lyckas tugga i mig en halv donut av reguljär pizzastorlek. Innan det faktiskt
svartnar för ögonen lite… Ack ve…
Helt enligt boken (den vi hela tiden skriver på…) sätter vi på lite passande musik
för att om möjligt hålla oss vid medvetande.
S.I.C.K.N.E.S.S. distorderade visioner väller
fram över oss. Det känns passande.
Vi klarar oss hela vägen till flygplatsen.
Thurston vinkar av, nu med ett midjemått även
han, som vida överstiger det han hade då vi sågs
för sex dagar sedan, vid turnéns start.
En av de mest intensiva perioder i mitt liv är
till ända.
Sex dagar:
Sex kilo tyngre (dagens sanning!) kropp.
Ca 35 kilo vinyl tyngre erfarenhet. D.v.s. Sex
kilo vinyl om dagen.
En ”trip” som inte kan och inte bör upprepas.
Här och nu. Bara just så. Precis som bra improvisationsmusik. Här och nu. Bara just så!
”Någonting att äta… Någonting att dricka…
ta pa ta pa taa pa taa… ”,
Mats Gustafsson
Text och foto
16
juni 2009 nummer 35
Nya Upplagan
Nya Upplagan
juni 2009 nummer 35
17
18
juni 2009 nummer 35
Nya Upplagan
Nya Upplagan
juni 2009 nummer 35
19
TORTYR: Konflikten mellan
vad vi står för och vad vi gör
D
NICK CAVE & THE BAD SEEDS (AUS) • COLDPLAY (UK)
FAITH NO MORE (US) • NINE INCH NAILS (US)
OASIS (UK) • PET SHOP BOYS (UK) • SLIPKNOT (US)
TRENTEMØLLER (DK) • KANYE WEST (US)
2MANYDJS (BEL) • TONY ALLEN (NGA) • AMADOU & MARIAM (MALI) • TIM CHRISTENSEN (DK)
DEADMAU5 (CAN) • DOWN (US) • EAGLES OF DEATH METAL (US) • FEVER RAY (S) • FLEET FOXES (US)
HÅKAN HELLSTRÖM (S) • GRACE JONES (JAM) • LIL WAYNE (US) • MADNESS (UK)
MALK DE KOIJN (DK) • THE MARS VOLTA (US) • MEW (DK) • RÖYKSOPP (N) • SOCIAL DISTORTION (US)
VOLBEAT (DK) • LUCINDA WILLIAMS (US) • YEAH YEAH YEAHS (US)
2562 (NL)
ADAM TENSTA (S)
ALAMAAILMAN VASARAT (FIN)
LILY ALLEN (UK)
AMON AMARTH (S)
ANALOGIK (DK)
...AND YOU WILL KNOW US BY
THE TRAIL OF DEAD (US)
BADDIES (UK)
ISSA BAGAYOGO (MALI)
BALSTYRKO (DK)
BLACK DICE (US)
THE BRONX (US)
CANCER BATS (CAN)
THE CHAP (UK)
COLA FREAKS (DK)
CUT OFF YOUR HANDS (NZ)
DARKANE (S)
DAWN OF DEMISE (DK)
THE DEADLY GENTLEMEN (US)
DEICHKIND (DE)
DEN SORTE SKOLE (DK)
THE DODOS (US)
DRAGONTEARS (DK)
DUB COLOSSUS (UK/ETH)
DUNGEN (S)
EL HIJO DE LA CUMBIA
& ANASOL MC (ARG)
FIRST AID KIT (S)
FRIENDLY FIRES (UK)
FRIGHTENED RABBIT (UK)
FUCKED UP (CAN)
GANG GANG DANCE (US)
THE GASLIGHT ANTHEM (US)
GET WELL SOON (DE)
GLASVEGAS (UK)
GOJIRA (FR)
GROUNDATION (US)
HANGGAI (CHN)
JON HASSELL & MAARIFA STREET (US)
HAUSCHKA (DE)
HJALTALÍN (ISL)
HOT 8 BRASS BAND (US)
HUNTSVILLE (N)
IDA MARIA (N)
IMAM BAILDI (GR)
ISIS (US)
KASAI ALLSTARS (CD)
KASSAV' (FR ANT)
KATZENJAMMER (N)
KLOVNER I KAMP (N)
LA-33 (COL)
LABRASSBANDA (DE)
LA COKA NOSTRA (US)
LITTLE BOOTS (UK)
LUCY LOVE (DK)
ULF LUNDELL (S)
MAGNIFICO (SVN)
MAJOR LAZER (US)
MICACHU & THE SHAPES (UK)
MONO (JPN)
MUNGOLIAN JET SET (N)
M. WARD (US)
MARISSA NADLER (US)
WWW.ROSKILDE-FESTIVAL.DK
NEUROSIS (US)
NOVALIMA (PER)
OH NO ONO (DK)
ORKA (FO)
PAAVOHARJU (FIN)
PABLO MOSES & U-ROY (JAM)
THE PAINS OF BEING PURE AT HEART (US)
PEDE B (DK)
PETTER (S)
PHARFAR presents A RUB A DUB NIGHT
feat. special guests (INT)
RUMPISTOL (DK)
SATYRICON (N)
SHASTRIYA SYNDICATE (IND)
MIKE SHERIDAN (DK)
MIKAEL SIMPSON & SØLVSTORM (DK)
SKAMBANKT (N)
SOCALLED (CAN)
THE SOFT PACK (US)
SOIL & "PIMP" SESSIONS (JPN)
PETER SOMMER (DK)
STEINSKI (US)
MARNIE STERN (US)
SHUGO TOKUMARU (JPN)
ROKIA TRAORÉ (MALI)
WHITE LIES (UK)
JENNY WILSON (S)
WOLVES IN THE THRONE ROOM (US)
YOGA FIRE (N)
ZIZEK CLUB (ARG)
- OCH MÅNGA FLERA...
WARM-UP FRÅN 28 JUNI
LOUNGE:
ASS (S)
PETER BRODERICK (US)
CHRIS COCO (UK)
COURS LAPIN (DK)
ESCHO presents THULEBASEN,
ALLE MED BALLONER OG TERRASSER
and LAMBURG TONY (DK)
PETE GOODING (UK)
WILL HAROLD (UK)
KB18 presents WAQAR & KOBBE (DK)
LULU ROUGE (DK)
TOM MIDDLETON (UK)
MIKE SALTA (DK)
NANCY ELIZABETH (UK)
JOSÉ PADILLA (E)
STELLA POLARIS SOUND SYSTEM (DK)
TRIO CAMPANELLA (DK)
VEKTORMUSIK (DK)
ÅRHUS E presents PUZZLEWEASEL,
VOKS, WÄLDCHENGARTEN,
VECTRAL and MORTEN RIIS (DK)
PAVILION JUNIOR
28 JUNI - 1 JULI:
THE 20BELOWS (DK)
BABIAN (S)
CODY (DK)
GIANA FACTORY (DK)
GINGER NINJA (DK)
HARRYS GYM (N)
JOOKS (DK)
KELLERMENSCH (DK)
KVELERTAK (N)
THE MEGAPHONIC THRIFT (N)
MEN AMONG ANIMALS (DK)
OPGANG F (DK)
SCAMP (DK)
TAKO LAKO (DK)
THE TELSTAR SOUND DRONE (DK)
VINNIE WHO (DK)
VON DÜ (DK)
e rapporter om tortyr som publicerats av Vita huset har gett
upphov till chock, vrede och
förvåning. Chocken och vreden är fullt förståeliga – särskilt över den nyligen offentliggjorda rapporten
från senatens försvarsutskott om behandlingen
av fångar.
Rapporten avslöjar att förhörsledare i Guantanamo under sommaren 2002 fick ökad press
på sig uppifrån att få till stånd en koppling mellan Irak och al-Qaida. Skendränkning, bland
andra tortyrmetoder, åstadkom till slut ”beviset” från en fånge, som sedan användes för att
stödja Bush och Cheneys invasion av Irak påföljande år.
Men varför väcker tortyrrapporterna förvåning? Det var rimligt, även utan utredning, att
förutsätta att Guantanamo var en tortyrkammare. Varför skickade man annars fångar så
långt bort att de var bortom lagens räckvidd?
Det är förresten en plats som regeringen använder i strid mot ett fördrag som påtvingades
Kuba under gevärshot. Förklaringen att den
valts på grund av säkerhet kan knappast tas på
allvar.
En bredare förklaring till varför rapporterna
inte borde vara förvånande är att tortyr har varit ett rutinförfarande ända sedan nationens födelse, då nya landområden erövrades i det som
sedan blev USA. Samma sak när det ”gryende
imperiet” – som George Washington kallade
den nya republiken – gav sig ut på imperialistiska äventyr och utvidgades till Filippinerna,
Haiti och andra ställen.
Tortyr har kanske dessutom varit det ringaste av alla de brott (aggression, terror, underkuvande och ekonomisk strypning) som har
förmörkat USA:s, och andra stormakters, historia. Det aktuella avslöjandet understryker än
en gång konflikten mellan ”vad vi står för” och
”vad vi gör”.
Reaktionerna har varit våldsamma men de
har också väckt frågor. Till exempel skriver New
York Times-kolumnisten Paul Krugman, en av
de mest uttrycksfulla och rättframma kritikerna av Bush maktmissbruk, att vi har varit ”en
nation med moraliska ideal” och att det aldrig
hänt, före Bush, att ”våra ledare så grundligt
svikit allt som vårt land står för.”
Det är, milt uttryckt, en ganska skev bild av
historien. I USA är det en helig sanning, nästan en av de nationella trosartiklarna, att USA
är så rättskaffens och annorlunda jämfört med
andra stormakter som någonsin har funnits.
Det finns en stark föreställning om att USA är
exceptionellt.
Ett botemedel skulle delvis kunna vara Godfrey Hodgsons nyligen publicerade bok Myten
om det exceptionella USA [The Myth of American Exceptionalism]. Hodgson drar slutsatsen
att USA bara är ”ett stort, men felbart, land
bland alla andra”.
Roger Cohen, kolumnist på International Herald Tribune, har recenserat boken i New York
Times. Han håller med om att det finns bevis
för Hodgsons bedömning men är oenig med
honom på en viktig punkt: Hodgson har inte
förstått att ”Amerika föddes som en idé och
därför måste den idén drivas och fullföljas.”
Idén finns i Amerikas födelse som ”staden på
Noam Chomsky
Noam Chomsky är professor emeritus i lingvistik och filosofi vid Massachusetts Institute of Technology i Cambridge
Historisk minnesförlust är något mycket farligt.
Inte bara för att moralen
och den intellektuella integriteten undergrävs.
Historisk minnesförlust
bäddar också för framtida brott.
berget”, skriver Cohen. Det är en ”inspirerande
tanke” som har sin boning ”djupt i den amerikanska mentaliteten.”
Kort uttryckt ligger Hodgsons misstag i att
han bara håller sig till ”den förvanskning av den
amerikanska idén som pågått under de senaste
decennierna.” Vi tar ”idén” om Amerika i närmare beskådande.
Det besjälade uttrycket “staden på berget”
myntades 1630 av John Winthrop, och det är
lånat från Matteusevangeliet. Det målar upp en
ärofylld framtid för den nya nationen som ”bestämts av Gud.”
Ett år tidigare hade sigillet för Massachusetts
Bay-kolonin där Winthrop var guvernör skapats. Det visar en indian med en textremsa som
kommer ur hans mun. Där står bibelcitatet: Far
över hit och hjälp oss”. De brittiska kolonisatörerna var alltså välvilliga humanister som kom
och räddade de stackars infödingarna från sitt
bittra hedniska öde när indianerna ropade på
dem.
Detta tidiga tillkännagivande om ”humanitär intervention”, för att använda den numera
gängse termen, resulterade i hemska fasor; på
samma sätt som sker idag när humanitär inter-
vention tillämpas.
Men ibland kommer nya uppfinningar. Under de senaste 60 åren har människor över hela
världen fallit offer för det som historikern Alfred
McCoy beskriver som CIA:s ”revolution i smärtans grymma lära” i sin bok En fråga om tortyr:
CIA:s förhör från kalla kriget till kriget mot terrorismen [A Question of Torture: CIA Interrogation, from the Cold War to the War on Terror].”
Ofta läggs tortyren ut på entreprenad. Men
just skendränkning är metod som funnits i flera decennier och som inte förändrats nu heller
på Guantanamobasen.
Medbrottslingar i tortyr förekommer ofta i
den amerikanska utrikespolitiken. Statsvetaren
Lars Schoultz fann i sin studie från 1980 att
USA:s bistånd ”ofta och i oproportionerligt stor
mängd tillfallit de latinamerikanska regeringar
som torterar sina medborgare, …till kontinentens värsta skändare av grundläggande mänskliga rättigheter.”
Schoultz och andras studier, där man dragit
liknande slutsatser, kom före Ronald Reagans
presidentperiod. Under hans tid i Vita huset
fanns det ingen anledning att studera fenomenet eftersom det var så tydligt och klart. Den
tendensen har sedan dess fortsatt utan någon
större förändring.
Det är inte konstigt att president Obama ber
oss titta framåt och inte bakåt. Det är en bekväm hållning för dem som håller i knölpåkarna. De som får smaka på dem brukar se saker
och ting annorlunda – mycket irriterande för
oss amerikaner.
Att vara ”exceptionell” är nog något som
stämmer in på alla stora imperier. I Frankrike hyllades uppgiften att ”civilisera” Algeriet,
medan den franske försvarsministern krävde
att ”den infödda befolkningen” i Algeriet skulle
”utrotas”.
Storbritanniens ädelmod var ”något som
världen tidigare inte skådat”, skrev John Stuart
Mill. Han uppmanade denna änglalika stormakt att skynda på sin befrielse av Indien. Mills
klassiska skrift ”Några ord om icke-intervention” skrevs kort efter att britternas fasansfulla
grymheter i underkuvandet av sepoyupproret
1857 avslöjats offentligt.
Sådana “exceptionella” idéer är inte bara bekväma för de mäktiga och privilegierade; de är
också livsfarliga. De döljer de verkliga brott som
pågår. Massakern i My Lai under Vietnamkriget
var inte mer än en fotnot till de oerhört mycket
värre grymheter som skedde i pacificeringsprogrammet efter Tet-offensiven 1968. Inbrottet i
Watergate som fick en av USA:s presidenter på
fall var naturligtvis kriminellt, men vreden över
den händelsen tog bort uppmärksamheten från
ojämförligt större brott i USA och utomlands;
bombningen av Kambodja, för att bara nämna
ett fruktansvärt exempel. Det är inte ovanligt
att utvalda grymheter eller skandaler fyller en
sådan funktion.
Historisk minnesförlust är något mycket farligt. Inte bara för att moralen och den intellektuella integriteten undergrävs. Historisk minnesförlust bäddar också för framtida brott.
© Noam Chomsky
Distribuerad av The New York Times 2009
Översättare
Lotta Askaner Bergström
20
juni 2009 nummer 35
K U L T
Nya Upplagan
I vår kungliga svenska trekvartsrepublik
R
evykännaren
Uno
Myggan Ericson jämförde en gång Karl Gerhard med en
journalist av den gamla skolan, för
vilken inget ämne var för litet, och
som med samma lätthet skrev ledare,
kulturartiklar, nöjesreportage och
kåserier. Under mer än fyra decennier skildrade han folkhemmet, gisslade makthavare och beskrev trender
och tendenser. Sammantaget utgör
hans kupletter en oslagbart underhållande historik över 1900-talet. I
följande artikel ska vi titta närmare
på två vanliga teman hos Gerhard.
Vår kungliga svenska trekvartsrepublik – så kallade Gerhard det
svenska folkhemmet. I sina kupletter
återkommer han ofta till den svenska
modellen, hur de en gång så revolutionära socialdemokraterna själva
blev makthavare, och hur rebeller
och överhet möttes i samförstånd:
Stockholmska umgängeslivet är som
en enda kompott. Grevliga fideikommiss-porslin tummar var sansculotte.
Vid jämlikhetspositivet står både koling och kung. I Vita havet häromdan
sa en republikan: Som vi ha syltat ihop
oss med varandra kan jag ej låta majestätet vandra uppå en kall schavott,
och jag med åren fått mången du-bror
flott, ty man äter gott uti det hus där
jag har var’t i svängen, ja, jag kan
aldrig glömma chambertängen som
Mo och Domsjö bjöd när jag än var
röd, den dämpa’ mycket av min glöd.
När jag sen fick en taburett gled det
utför tämligen lätt. Anarkistens bana
är törnbeströdd Med små kort från
stadens societt. Som vi ha syltat ihop
oss kring pokalen kan inte fan sjunga
Internationalen. Ett par portvinstår
man med åren får och dom lystrar mer
till Helan går.
Gerhard var knappast någon revolutionär, men han insåg tidigt hur
tacksamt det var att driva med socialdemokraternas förmenta svek mot
sina ideal. I sommarrevyn 1923 sjöng
han om Branting, som varken var
socialist eller monarkist, utan ”något
mitt emellan”: ”Det är just konsten
här på jordens ring / att vara allting
och ingenting.”
Var stod han då själv politiskt?
”Högerns Braqua poetica” kallades
han av socialdemokratiske statsrådet Arthur Engberg. Under kriget
beskylldes han ofta för salongsbolsjevism. Åke Pettersson har i sin avhandling En klassisk komedi i revyform ingående analyserat Gerhards
politiska hållning under 30-talet.
Han visar där att Gerhard fram till år
1935 är borgerlig, även om hans satir ofta är snäll och knappast särskilt
medveten eller konsekvent. Ibland
tycks han ta ställning i en politisk
fråga mest därför att han kan utvinna
en slagkraftig poäng kring den. I sina
memoarer skriver Gerhard att hans
åsikter på den tiden ”var mera grundade på scenisk effekt än på personlig övertygelse”.
Från mitten av 30-talet, med nazismen som växande hot, blev Gerhards satir alltmer medveten och
målinriktad. Fienden blev så mycket
tydligare dessa år. Efter kriget ställde
han något överraskande upp som
sångare på kommunistiska valmöten. Han tycktes nu glida allt längre
åt vänster; besviken och bitter efter
kriget ville han markera distans till
borgerligheten och socialdemokraterna. 1949 beskrev han sig ändå som
”liberal”, och tolv år senare blev han
följaktligen – om än med viss tvekan
– medlem i Folkpartiet. ”Nåja, liberalerna har varit mitt andliga klimat”,
noterade han i sin dagbok.
Bilden av Sverige som den kungliga svenska trekvartsrepubliken där
forna revolutionärer och makthavare
syltat ihop sig så mycket med varandra att man knappt ser skillnad
på dem återkommer dock ständigt
under alla dessa perioder och åsiktsbyten, så t.ex. i kupletten ”Den förste
amanuensen” från 1954. I en mycket
porträttlik mask framställde Gerhard
kung Gustaf VI Adolf, som beskrivs
som ”den förste amanuensen i vår
kungliga demokrati”:
Jag nickar hit, jag nickar dit och
fryntligaste nickarna får det partit som
vid min fot har slagit rot ty LO hoppas
få som hederledamot den förste amanuensen i vår kungliga demokrati.
Ett annat vanligt tema hos Gerhard
var de snabbt förändrade könsrollerna, maskulina kvinnor och feminina
män. Mest berömd i sammanhanget
är förstås ”Jazzgossen” från 1922,
långt mer vågad än man kan tro vid
en första genomlyssning, men temat
går igen i många andra kupletter.
1925 önskade sig Gerhard ”en liten
tös med långa flätor” istället för de
moderna flickor som svär och spelar
whist. I ”La Garconne” ur revyn Säg
det med blommor från 1924 häcklar
han de magra och maskulina kvinnorna som läste Decamerone istället
för att sy och sticka. Man förstår att
ämnet kändes angeläget, för i samma
revy besjöng Gerhard ”forna tiders
kvinnor, sena tiders män”:
De behag som ä’ en kvinnas än i
våra dagar finnas men de gå tyvärr
igen blott hos sena tiders män.
I den ovan nämnda kupletten
”Nej, han är något mitt emellan” från
1923 ironiserar Gerhard återigen
över de feminina männen, och precis
som i fallet ”Jazzgossen” antyder han
en homosexualitet som troligen gick
den samtida publiken förbi:
Forna tiders vikingar besjungas
jämt, sena tiders riddare tas blott på
skämt. Idealen växla fort från dag till
dag, det som förr var obehag är nu behag. Fordom, sägs det, fanns det nå’t
som hette män. Nåja, släktet är ju inte
utdött än. Riddartidens jungfruburar
finns ej mer, mannen vid tornérspel ej
man ser. Nej, han är något mitt emel-
lan, det ena mest det andra sällan,
bland Cecils bord han vet sig skicka,
han är ej gosse och inte flicka. Nej, han
är något mitt emellan, det ena mest,
det andra sällan, det är just konsten
här på jordens ring att vara allting och
ingenting.
Listan på kupletter med liknande
vändningar skulle kunnas göra lång,
och Gerhard var långt ifrån den ende
artisten som intresserade sig för saken. Ämnet var alltför kittlande för
att någon revyförfattare skulle kunna
motstå det, och visst måste det ha varit en förvirrande tid när, som Ernst
Rolf uttryckte det i en av sina kupletter, kvinnorna började ”gå omkring i
stövlar / och säga tusan bövlar”.
Ämnet berörde dock Karl Gerhard
även på ett personligt plan. I teaterkretsar var Gerhards homosexualitet
något av en offentlig hemlighet, och
de många dubbeltydiga kuplettexterna kan ses som lekfulla blinkningar
till de invigda. Gerhard levde aldrig
öppet som homosexuell, det var inte
möjligt på den tiden (kom ihåg att
homosexualitet avkriminaliserades
först 1944), men precis som under
krigsåren visade han också i det här
fallet prov på stort civilkurage. När
den homosexuelle konsthantverkaren Nils Santesson dömdes till straffarbete för ”brott mot naturen” 1907
och hängdes ut med namn och allt
i tidningarna, Sveriges första ”homosexskandal”, var Gerhard en av få
vänner som inte vände honom ryggen, utan tvärtom gav honom stöd
och tröst. Gerhards adoption av den
svarta femåriga flickan Fatima 1949
är ett kanske ännu tydligare exempel.
Vid den här tiden bodde Karl Gerhard tillsammans med en 34 år yngre
man.”Det var säkert inte lätt att få till
den där adoptionen”, konstaterade
Fatima i en intervju i Dagens Nyheter 1992. Man kan bara föreställa sig
vilken risk det innebar för Gerhard i
Haijby- och Kejne-affärernas 50-tal.
Med kupletter som ”Jag vill ha en
liten tös med långa flätor” kunde
Karl Gerhard förvisso stryka sin konservativa publik medhårs, men han
var heller aldrig rädd att hävda inopportuna åsikter, något han ibland fick
betala ett högt pris för. Redan 1932
förbjöds en sketch i revyn Tidens
ansikten efter att franska legationen
protesterat. Ett år senare gav han
sig för första gången på nazisterna i
det då mycket kontroversiella revynumret ”Der schöne Adolf, heil, heil,
heil!”. Efter den starkt antinazistiska
revyn Gullregn 1940 svek publiken
honom, och ända in på mitten av
50-talet hade han svårt att vinna den
tillbaka.
Gerhards kupletter utgör en fortlöpande kommentar till 1900-talets
politik, folkhemsbygge, kultur, modesvängningar, sexualmoral. I dag är
det lätt att glömma att mysfarbrorn
Karl Gerhard inte alltid sågs med
blida ögon av det officiella Sverige,
och att han ofta omfattade obekväma
åsikter. Det är ingen tillfällighet att
hans jubileumsrevy 1945 döptes till
25 år mot svenska folket.
Mar tin Kristenson
Äntligen tysk western
N
u blir det äntligen tysk
western. För halva slanten. För inte så länge sedan, stod jag
vid begagnathyllan i en köpvideobutik. Där hittade jag en film vid namn
Kidnapparna från Arizona. Åtminstone trodde jag att den hette så, till
jag upptäckte att titeln var felstavad.
Det stod “kidnappara”. Filmen ingick
i en hel serie, Winnetouserien, som
kom ut på video i videons barndom.
Då hyrde jag aldrig filmerna, då de
såg så hemskt trista ut.
Winnetoufilmerna är baserade
på tysken Karl Mays böcker. May
(1842-1912) skrev äventyrsromaner
om vild västern, Afrika och främre
Orienten – utan att någonsin ha varit
där. Han satt hemma i Tyskland och
skrev sina oerhört framgångsrika romaner. På 70-talet fick jag för övrigt
en Old Shatterhand-docka, tillverkad
av Mattel som gjorde Big Jim. Dockan ingick i Karl May-serien, men vem
May var hade jag ingen aning om.
Att Mays böcker om indianen
Winnetou skulle bli film, var förstås
uppenbart, men det dröjde till 1962.
Filmerna blev tysk-italiensk-jugoslaviska samproduktioner. Var i Europa
de spelades in har jag ingen aning
om, men det är ett ofrånkomligt
faktum att de är de första spaghetti
westernfilmerna, eftersom de kom
ett par år före Sergio Corbuccis och
Sergio Leones första filmer.
I huvudrollerna ser vi främst amerikanska skådisar, som gamle Tarzan
Lex Barker, och Stuart Granger, men
här finns även Elke Sommer, och
överst på de svenska videoomslagen,
står Terrence Hill. I filmernas förtexter hittar man dock ingen Terrence
Hill, men väl en Mario Girotti. Jo, de
här filmerna gjordes ju innan Girotti
blev Hill, och hans medverkan i filmerna är ytterst marginell. Winnetou
själv spelas av en Pierre Brice.
Om jag inte vetat att det här är europeiska produktioner, hade jag gissat på amerikanska b-westerns, om
än påkostade sådana. Filmerna känns
väldigt gammalmodiga och traditionella, även musiken är av traditionellt
westernstuk, och alla går omkring i
välstrukna kläder (hjortskinnskläder
med pressveck?). Regissörena är tyskar – och visst är det fascinernande
att tänka ”Alla de här framstormande
indianerna – tänk att de är tyskar!”.
Efter Kidnappara i Arizona följer
trailers för alla de andra filmerna i serien – och snacka om trailers! Bombastiska och högtravande, och hade
jag sett dem på en biograf i början av
60-talet, hade jag rusat och sett alla
filmerna.
Nya Upplagan
juni 2009 nummer 35
Säsongen 2009/10 på Malmö OPera
Teaterbåten 15-30/8
Askungen 12/9-14/11
Rucklarens väg 21/11-17/1
Trollguld 19/12-6/1
Nyårsfest 31/12
Julie 16/1-7/2
Cullbergbaletten 13-14/2
Karmelitsystrarna 27/2-28/3
Sex Crimes 17/4-29/5
Mavra 29/4-5/5
Rosenkavaljeren 21/5-10/6
Pidde Andersson
Biljetter 040-20 85 00
www.malmoopera.se
21
22
Nya Upplagan
juni 2009 nummer 35
Rock
The Eternal
Matador
Första plattan av Sonic Youth
på bolaget Matador efter att
ha lämnat Universal/ Geffenskeppet. Och nu sker det! Nu
fuckin sker det! Denna nya
SY-platta är inget annat än
en järnhård hyllning till den
rockmusik som kickar oss
dödliga i de riktningar vi behöver för att orka ta oss igenom de infantila strömmar av
massbudskap och elände som
omger oss.
När vi känner oss matta
samt orkeslösa. Då behövs
medicin för att lyfta oss uppåt!
Och musiken pekar verkligen uppåt och framåt. Med ett
förvånande djupt grävande i
rockens rötter!
Detta rockepos är kort o
gott EXPLOSIVT! Alla trademarks finns där: massiva väggar av distorderad gitarr i unika stämningar, recitativ sång,
formmässiga stegringar och
mycket annat som kännetecknar just Sonic Youth och som
har betytt så mycket i utvecklingen av den alternativa rockmusiken de senaste 20 åren.
Men vad som är exceptionellt
med just denna platta är att
de lyckats att skriva riktigt bra
sånger. Några av låtarna är
Rock
I hate The Beatles vol. 1
19 skäl att hata Beatles
Freak Emporium
19 singlar och
EP:s från hela
världen: Finland, Jamaica,
USA, Jugoslavien, Spanien, Tyskland, Belgien, Canada, England, Mexico. Otroliga, anskrämliga,
härliga covers inspelade under
Beatles-eran 1964–1970.
Simo Ja Spede (Fin) spelade in sin Keltainen Jäänsärkijä (”Yellow Submarine”)
efter att endast ha hört låten
en gång på radion på väg till
studion. Mae West är med och
gör ”Day Tripper”. Hon har
kommit till åren här, hennes
röst hänger inte med alls. Vad
sägs om en spansk flamencoversion av ”She Loves You?”
Eller en sitarversion av ”I Am
the Walrus” av Lord Sitar. Favorit är oljefats-versionen av
“A Hard Day’s Night” med
The Mighty Fire Steelband
ifrån Jamaica. Här bjuds på
tyska Baby Beatle song med
Hans-Uwe Schneider und
Die Beatelchen. Hans-Uwe
poserar på omslaget med tre
23
juni 2009 nummer 35
Film
Skivtips
Sonic Youth
Nya Upplagan
Country
magiskt magnetiska och sätter
sig i huvudet på ett sätt som
bara de bästa Patti Smith eller
PJ Harvey låtarna lyckas göra.
Att man dessutom har lyckats
att på ett kreativt sätt involvera
starka element av Garagerock
(!) och även fransk chanson
(a la’ Gainsbourg) är bara helt
oemotståndligt. Nästan en
riffbaserad platta. Stenhårt!
Detta kan nog vara min absoluta favoritplatta med SY.
Daydream Nation och Dirty
får ursäkta. Just för att man
har behållit en stark identitet men lyckats nå ett djup i
utvecklingskurvan med hjälp
av ytterst starka låtar samt
involverandet av del nya element såsom en del call- andrespons passager mellan Kim
Gordon och resten av bandet!
Då dessutom mix och
mastring är bländande och
man har lyckats få fram framförallt sången på ett för musiken väldigt fördelaktigt sätt,
så faller jag bara pladask för
detta! Och gitarrerna låter
helt vansinnigt bra. Utmejslade och definierade med helt
unika klangkroppar. Eminent
producerat av John Agnello
och gruppen själva.
”Anti Orgasm” är faen i mig
en helt genial låt! Kim Gordons röst har utvecklats, fördjupats och bränner på ett sätt
jag aldrig hört förut. Denna
skiva är ett rockmonster och
ett är säkert: sommaren kommer att starta med en EXPLOSION!
Mats Gustafsson
småkillar med Beatlesperuker
i en livbåt.
En skiva för oss som inte
alls tycker att Beatles var världens åttonde underverk. Eller
för Beatlesälskare med humor.
Beatles var bra i början, men
blev stora och rika och ballade
ur. Att vara känd är inte samma
sak som att vara bra. Lyssna på
”Yellow Submarine” eller ”ObLa-Di, Ob-La-Da” så förstår ni
vad jag menar. De låter mer
som att de är komponerade av
apberget på en fotbollsmatch
och passar bättre på läktaren
än i stereon. Beatles må vara
OK, men de inspirerade till en
massa bedrövliga coverband
och ännu mera tragiskt: Hysterin kring dem fick andra band
att försöka låta som de. Band
som redan hade ett sound eller
en identitet försökte låta som
Beatles. Det finns nog ett fåtal
lyckade exempel, Beach Boys
gjorde till exempel sin Pet
Sounds, men till vilket pris?
Brian Wilson visste inte vilket ben han skulle stå på och
blev sig aldrig mera lik igen.
Ett tragiskt människoöde. Var
inte det Sgt Peppers fel?
Johan Stenström
Elvis Costello
Secrets, Profane
and Sugarcane
Universal
Jag gillar
när artister
går sin egen
väg och är
oförutsägbara, och man kan väl lugnt
säga att Costello har utforskat
samtliga musikaliska genrer,
och några ytterligare, känns
det som, ofta av högst varierande kvalitet. Men det är
också det som gör honom så
intressant, och det faktum att
han besitter en röst som raskt
skiftar mellan att kännas obekväm som ett par gnisslande
gångjärn för att i nästa stund
övergå i en smäktande croonerröst med mjukt vibrato.
Lars Yngve
Relapse
Universal
Titelns återfall syftar på
återfall i att
göra
skiva,
det har ju varit några år sedan sist. Själva
skivan handlar om den gamla
vanliga visan om den plågade
superstjärnan som mot bättre
vetande åker dit på droger, tar
sig ur det och gör konst av saken. Man kan förstå den som
tänker suck och för hundan
har vi inte hört den här storyn så det räcker och att de
aldrig lär sig be bortskämda
stjärnorna, rätt åt dem. Och
det skulle faktiskt kunna va en
smula imageproblematiskt för
Eminem att man nu snarare
Enemy
Music for the people
Warner
Ingen tvekan
om varifrån
musiken kommer, skivan är
fullmatad av
stolt engelsk pophistoria och
typiskt nog kommer bandet
från Coventry, smack i mitten
av riket. Allt klingar bekant
vilket är ett plus här, det är
som om ett snille med smak
totat ihop en ljudmix av det
bästa från gammal go o glad
brittisk pop med tyngdpunkten någonstans 30 år tillbaka.
Låtarna är generösa skapelser,
fulltankade med idéer och ett
väl förankrat men ändå personligt sound. Allt spelat med
samma uppfriskande iver.
Dessutom låter alltihop som
singlar, precis som det ska va.
Lyssna på the Enemy först och
spotifya sedan reda på Skids,
Joe Jackson, tidiga Squeeze,
Pistols, the Attractions, Graham Parker, Stiff Little Fingers, The Jam, Buzzcocks och
alla de andra härliga banden
från den här guldåldern. Rena
festen. Nå, medan det i musiken och arrangemangen
återvinns med stil sker det
inte alltid med samma klass
i texterna, hur många gånger
har vi inte hört att England
är ”the 51st state” vid det här
laget? Men, låt oss inte hänga
upp oss på detaljer utan istället öka volymen. Det är ju så
här rockplattor ska låta.
Fredrik Hellström
Rock
hiphop
Eminem
kommer att tänka på Robbie Williams, Pink och Elton
John istället för coola gangstas
i studsande bilar när nya plattan nu kommer på tal. Men
antagligen inte, förmodligen
är det en frälsning. Skitsamma
skulle nog vår man säga. Trots
rapparskråets schabloner om
ett liv i fart och fläkt långt över
gränsen är det inget tvivel om
var den 36-årige Eminem hellre befinner sig. Så lärdomen
serveras igen men gungar mer
än vanligt den här gången. Relapse är en lång, intensiv, seans
ledd av en Eminem i form. Det
är smart, sylvasst, svängigt, roligt, farligt, våldsamt och mellan varven inte så lite provocerande. Fucken great man.
Fredrik Hellström
Torsson
Senap & ketchup
Rim och Reson/Border
Är man uppväxt på landet
någonstans
(och det är
de allra flesta,
även om en del inte vill låtsas
om det!) så förstår man- och
känner igen sig, i Bo Åkerströms texter. Bo må skriva
roliga texter – men de är inte
på skoj. Bo lyckas sätta fingret
på vardagliga små händelser
och tonsätter saker som man
ser utan att ta någon egentlig
notis om dem. Torsson är unika och musikens svar på Bengt
Bratts Hem till byn, och när jag
hör ”Festen hos Lundins” tänker jag även på det avsnittet av
Svenska hjärtan, när Thorsten
klipper gräs i snö och ryamatta med gräsklipparen. Senap &
ketchup är inspelad under tre
utsålda kvällar på Victoriateatern i Malmö i februari 2008.
Bandet är i toppform och ljudet är strålande, och man kan
inte begära mycket mer än
så… eh, ja, jo, det skulle möjligtvis vara att få det hela på
dvd – då! Med tanke på Zlatans bravader är det dock inte
längre säkert att det verkligen
spelades bättre boll på Gunnar
Nordahls tid, däremot råder
det inget som helst tvivel om
att ”Det spelades bättre boll”
är den bästa låt någon skrivit
om fotboll.
Lars Yngve
Rock
Pretenders
Jazz
Lina Nyberg
The Show
Moserobie Music
J a z z s å n g e rskan Lina Nyberg är sedan
många år vår
bästa!
Hon har attack i rösten, en
fantastisk rytmisk känsla och
därtill en personlig diktion.
Hon ligger utom och bortom
de som ansluter sig till någon
stil. Ja, Lina Nyberg är kanske
inte i första hand jazzsångerska, man glömmer bort genren, då hennes röst tar rummet i besittning.
Här framträder hon med
pianisten Cecilia Persson,
basisen Josef Kallerdahl och
slagverkaren Peter Dannemo.
Det är starkt och drivande.
Persson inleder med en kort
pianoouvertyr, som sätter
stämningen. Så är det bara att
gå raktfram. Eget material varvas med en och annan klassiker, enkannerligen avslutande
”I’ve grown accustomed to her
face” i en dramatisk hudnära
tolkning. Eller litet överraskande ”Jamaica Farewell” med
ett övertygande baksug. Lina
Nyberg har skaffat sig erfarenhet från flera olika genrer utan
att försvärja sig, medan basen
alltid varit den lätt bluestonade jazzens intimitet. Det här är
ett av hennes mest direkta och
angelägna album. Och ett särskilt plus i protokollet ger den
ovanliga och välfunna formen
på hela albumet, signerat av
Matilda Ruta i samarbete med
Lina.
Thomas Millroth
ett gemensamt tema,
nämligen tragedi och
allmän olycka.
God Less America
Om detta är gjort
Crypt Records
med glimten i ögat
Det här är en samling country eller på fullaste allvar
låtar av obskyra artister med är omöjligt att säga då
country
Blandade artister
Maradona
rock
Tillsammans med T-Bone
Burnett har Costello spelat
in ett countryalbum i Nashville, och detta för naturligtvis
tankarna att vandra tillbaks
till Almost Blue (1981) men
musiken här är lite plonkigare
med ståbas, fiol och banjo och
är mer bluegrass. Alla som
uppskattar Steve Earles The
Mountain och Robert Plant
& Alison Krauss Raising Sand
kommer att nicka gillande.
Costello utför inga mirakel
på skivan men han har hittat
tillbaks till fin låtskrivarform,
och nu återstår bara att se om
han har tillräckligt med trogna fans kvar för att hamna på
topplistorna – det var ett bra
tag sedan han var där.
Break up the concrete
Warner
Chrissie Hynde stelopererade sin lugg
redan på högstadiet
och
den är fortfarande lika vital
och signifikativ för Pretenders
som hennes suveräna röst.
Som artist har hon alltid haft
stor integritet och uppvisat en
attityd och uppmanat folk att
”Sola tandköttet” när det inte
passat henne. Hade hon bara
varit lite mindre kaxig och
mer inställsam så hade hon
varit stor som Madonna, istället prioriterar hon bort saker
som, vad hon uppfattar som
”tråkiga intervjuer” och stannar hellre hemma och laddar
tvättmaskinen med ungarnas
smutsiga kläder. Vilken kvin-
na! Musikalisk har det under
åren gått lite upp och ner, en
låt här och en låt där som varit
kanon, men albumen har som
helhet varit jämnt ojämna.
Nya albumet är inget undantag utan innehåller dessvärre
inte någon låt som gör något
större avtryck. Omslaget ger
sken av att nu är det skramlig
rock på gång – ”In the middle
of the road”, typ – istället närmar de sig Nasvilles utkanter
med snygga, långa svajande
toner av steel. Men rösten, den
varma, trygga, kloka, tröstande och förlåtande som alltid är
en axel at luta sitt huvud mot,
berör alltid i vilket sammanhang den än dyker upp. Det är
bra men lite för mycket lagom
av allt.
Lars Yngve
de spelades in mellan det skär i hjärtat. Svår platta
av finna, men verkligen värd
1955–1966.
Det gör det lite extra besväret.
intressant då man inte
vet om man ska skratta
eller gråta. Ett par av
Janne Falk
låtarna gör dock så att
Antichrist
Jag kan erkänna att jag tyckte Lars
von Trier var cool ungefär när han
gjorde Riket och de tidiga filmerna.
Breaking the waves var väl okej. Därefter tycker jag att hans produktion
är vedervärdig – även om jag inte
sett Direktören för det hela. Dancer
in the dark? Trams. Dogme 95? PRjippo för von Trier. Och det är ju i
stort sett vad det hela handlar om.
Von Trier marknadsför sig själv på
olika kreativa sätt. Jag är fortfarande
övertygad om att Idioterna inte var
hans egentliga film det år den tävlade
i Cannes. När regissören och hans
skådisar gick uppför röda mattan till
galapemiären, filmade de varandra
med videokameror. Jag tror att DET
var den riktiga filmen. Filmen om
hur de fick skämtet Idioterna att gå
hela vägen till Cannes. Och Dogville
och Manderlay? Kom igen – de är
ju fullkomligt osebara. Fast Dogville
hade kanske funkat som riktig film i
riktiga miljöer.
Antichrist var årets skandalfilm i
Cannes. Det brukar ju finnas en eller
två sådana varje år i Cannes. Enligt
uppgift buade stora delar av publiken, och på en presskonferens, som
tydligen var kaotisk, bad en engelsk
journalist von Trier att försvara varför han gjort filmen. Von Trier hävdade att han inte behövde försvara
eller motivera någonting, han gör
som han vill, vilket han förstås har
rätt i. Han sa även att han är världens
bäste regissör, vilket han har mindre
rätt i.
Filmen anses vara provocerande.
Och ja: den ÄR provocerande. Den är
provocerande DÅLIG, det är vad den
är! Herrejävlar, vilken skit det här
är! Antichrist är låååångtråååkig och
überpretentiös.
Willem Dafoe och Charlotte
Gainsbourg har sex i duschen i en
prolog. I slooow-moootion. Den tar
cirka en minut innan första inklippet på pumpande könsorgan. Ricky
Bruch-tricket, alltså. Fast i sloooowmooootion. Det är sådant von Trier
kommer undan med och kallar
”konst”, och arthousekretsen tror honom. Själv kallar jag det spekulation,
vilket det ju är. Medan paret gökar,
trillar deras lille som ut genom ett
fönster. I slooooow-mooooootion.
Ungens död leder till att Gainsbourg
blir knäpp. Hon skakar och frustar
och skriker och bär sig åt, men lugnar
sig lite när de har sex, vilket de inte
kan ha hela tiden, så de beslutar sig
för att åka ut till en stuga djupt inne i
skogen för att ägna sig åt terapi.
Där blir kvinnan (rollfigurerna
heter ingenting) allt knäppare. Alldeles för ofta ses hon gå omkring i
den dimmiga skogen. I sloooooowmoooootion. Mannen knatar omkring i naturen han med, och får se
en massa djur och deras ungar som
råkar illa ut på olika sätt. En fågelunge trillar ner från ett träd. En räv
ser ut att slita ut ett foster från sin
egen mage, men jag är inte säker.
Dock börjar räven prata. Hm…
Kvinnan bli ÄNNU knäppare och
så blir det våldsamt och det borras
och könsstympas och det är naket
och masturbation i skogen och, tja,
kvinnan vet hur en slipsten ska dras.
Bokstavligt talat. Allt detta varvas
med religiöst svammel och gamla
myter och bilder på kvinnomord och
häxbränning och symbolik, och jag
ska inte ge mig på att försöka analysera det. Den amerikanska och brittiska marknaden ska censurera och
klippa om Antichrist för att göra den
snällare och mer ”katolsk”. Vad nu
det är? Själv är jag totalt ointresserad
av vad von Trier vill säga. Om han
vill säga något. I det knappa pressmaterialet läser jag att det ska handla
om kampen mellan könen, naturens
inneboende ondska och kvinnans
ondska som förvildas. Jaha. Filmen
kan också handla om hur von Trier
försöker chocka för sakens skull. Men
filmen är för tråkig för att uppskattas
av en publik som gillar att chockas –
och här i Sverige går det inte att provocera med religiösa aspekter.
Charlotte Gainsbourg fick pris
som bästa skådespelerska i Cannes.
Det förvånar mig inte, skrikande,
hysteriska fruntimmer indränkta i
blod verkar gå hem där (Isabelle Adjani i Possession, 1981, som även hon
blev bästa skådespelerska i en pretentiös skräckfilm). Fast jag vill inte
kalla Antichrist ”skräckfilm”. Den är
snarare… ingenting. Mög. Det är vad
det är. Mög. Trots att den är filmad
av samme kille som fick en Oscar för
fotot till Slumdog Millonaire! Filmen
är väldigt teatral och här finns förstås
inte en enda naturlig replik.
Antichrist är gjord med pengar
från DR, SVT, Danska Filminstitutet,
Svenska Filminstituet, Nordisk Film,
Tyskland, Polen, med mera. Det är
alltså våra skattepengar som pumpats in i det här.
Att påstå att jag är fotbollsintresserad
är att ta i. Jag ser i princip enbart på
fotboll när det är VM och liknande,
och bara om Sverige spelar. Och eftersom Landskrona BoIS ständigt gör
bort sig på planen numera, följer jag
inte längre dem så noga heller. Maradona har jag ingen relation till, mer
än att jag förstås vet vem han är och
vad han gjort. Jag kan liksom inte
titta på fotboll bara för att njuta av
spelet och spelarna.
Men en dokumentär om denne
man; killen som först bestämde sig
för att bli världens bäste fotbollsspelare och senare för att bli världens
tjockaste man, och hade kul med
knaspulver däremellan, kan ju vara
intressant. Filmen Maradona är gjord
av Emir Kusturica och genast anade
jag det värsta: en massa jävla zigenarjazz på soundtracket. Men även om
detta otyg förekommer, är det inte så
mycket. Tack och lov. Det spelas faktiskt mer Sex Pistols.
Kusturica verkar inspirerad av
Michael Moores sätt att göra dokumentärfilm, på så vis att han själv
förekommer nästan lika mycket
som Maradona, och ibland har han
lagt in ”skojiga” animerade snuttar.
Kusturica filmade mellan 2005 och
2007 och dokumentären börjar bra,
med det första mötet med mannen
som Kusturica beskriver som en liten
tjockis som ser ut som en mexikansk
revolutionär hämtad ur en Sergio
Leone-film. Men jag tröttnade ganska snabbt.
Problemet med Maradona är att
den aldrig riktigt leder någonvart.
Diego Maradona sitter i olika (men
likartade, sunkiga) miljöer och pratar
och pratar och är mest konstig. Det
handlar alldeles för mycket om hans
socialistiska åsikter och hans dyrkan
av Castro och Che Guevara, och avsky för Bush. Själv är han ju dock rik
som ett troll och lever inte som han
lär. Filmen är inspelad i flera olika
länder på båda sidor av Atlanten,
men det märks inte. Det är fula hem,
fula lokaler, fula stadsdelar.
Jag kan inte påstå att jag lärde mig
mycket mer om legenden Maradona.
Han är en tjock, konstig kommunist.
Och Kusturica må vara sympatisk,
men har väldigt flottigt hår. Det
handlar inte så mycket om fotboll.
Jag vet inte riktigt vad det handlar
om, eftersom Maradona pratar i
cirklar.
Däremot förekommer en rad scener med en bisarr Maradonakyrka,
där folk tillber fotbollsspelaren och
ett par gifter sig med händerna på en
boll och svär evig trohet till fotbollsguden. Det hade varit roligare med
en film enbart om denna underliga
församling.
Pidde Andersson
Duplicity
För några veckor sedan figurerade
Duplicity i de där vadslagningsspalterna i diverse tidningar. Tydligen
kunde man spela på filmen. Julia
Roberts har inte medverkat i en film
som spelat in 100 miljoner dollar på
hur många år som helst. Kommer filmen att göra detta?
Nej. Det finns inte en chans i helvete att Duplicity, av Tony Gilroy,
mannen som gjorde Michael Clayton, kommer att spela in så mycket
pengar. För trots stjärnorna Roberts
och Clive Owen och vissa drag av
kärleksfilm, är detta ingen regelrätt
publikfilm. Filmen är alldeles, alldeles för omständlig och utdragen för
att gå hem stort.
Roberts är CIA-agent och Owen
MI6-dito. De träffades i Dubai 2005,
och efter att ha haft sex drogade Roberts Owen och genomsökte hans
hotellrum – något han aldrig kunde
komma över. Han har dessutom gott
och blivit förälskad i denna kvinna
han inte kan lita på. Några år senare
träffar de på varandra igen – det visar
sig att hon är hans hemliga kontakt
ute på ett uppdrag. De bråkar men
blir förälskade. Därefter börjar det
handla om en hemlig formel agenterna är på jakt efter, och de kära och tjusiga agenterna börjar sätta vissa andra
planer i verket.
Nu låter ju detta rätt kul och intressant; som en actionbefriad Mr & Mrs
Smith, ungefär – romantik och äventyr
och lite humor. Men så är det inte. För
Duplicity är inte speciellt romantisk.
Och den är inte speciellt rolig. Och
den är inte det minsta spännande.
Som jag skrev ovan: det här är bara
omständligt – på alla sätt. Handlingen är tillkrånglad, huvudpersonernas
relation är tillkrånglad, och framför
allt är berättartekniken tillkrånglad
med något slags märklig och ganska
omotiverad flashbackteknik.
Visst finns här en hel del positiva
inslag. Det är trevligt att återse Julia Roberts. Paul Giamatti är med!
Han är ju alltid bra. Och så har vi
Clive Owen – mannen som aldrig
blev Bond, och därför verkar vara…
Bond i alla filmer han medverkar i. I
Duplicity är han en alldeles utmärkt
James Bond. Och han är ju en redig
karl och en synnerligen cool snubbe.
Vidare har filmen ett utmärkt foto
och emellanåt blir det splitscreen,
bara en sådan sak!
Men som helhet är det här långt
(125 minuter) och småtrist.
En av filmens stuntmän heter förresten Roy Andersson. Stavat just så.
3 juni modern klassiker: JULIEN DONKEY BOY (Harmony Korine USA 1999)
10 juni klassiker: THE LAST PICTURE SHOW – DEN SISTA FÖRESTÄLLNINGEN (Peter Bogdanovich USA 1971)
17 juni svensk premiär: Philip Seymor Hoffman briljerar i: LOVE LIZA (Todd Louiso USA 2002)
Pidde Andersson
Pidde Andersson
24
Nya Upplagan
juni 2009 nummer 35
Efter GI, Fem-steg, Paleolitism, Tao, Budda, och allt vad det nu heter lanserar vi det senaste i västerländsk filosofi:
Burspråket
Änglar å demoner
– Vad var det nu det ryska nattflyget hette??
– Sov-Jet!
Asså denna fimlen hannlar om
nån snubbe som labbat fram
antemateria i nåt provrör. Sen
snor nån de å dödar snubben.
sen kallar man po han som va
me i davincikåden som ska
komma å se vicka de va som
snodde å döda han. För dom e
ett hemlit cellskap, typ! Sen har
påven dött å en ny ska ses ut.
Då kidnappar de hemlia sellskapet nåra såna gubbar å lägger
Nya Upplagan
25
juni 2009 nummer 35
Lattjo!
antematrian där i vattekanen,
för den ska sprängas i luften.
Sen åker dom runt blann alla
körkona i Rom o letar ledtrådar
för var di en nånstans. Sen blir
det konstit po riktit. Fattar noll!
De slutar me att han som lå
bagom allt ville själl bli påve för
han räddar typ allt iallafall. Den
sög fett!!! Ha det!
Jack-Åke
(knappt)
praktikant
jack_ake99@hotmail.com
Kära Hjärtanes
The Fullpotts
S
Vad ska du göra i midsommar? Blir det en
dunk hembränt och en sillarumpa eller
blir det en shoppingtur med buss till det
populära köpcentret i Warzsawa?
Jag hatar midsommar. Vad fan trodde
du? Att jag skulle ha blommor i håret?
Nä, hellre en pinne i röven då. Jag gör som jag brukar. Håller mig inne under
dagen. Kanske löser ett och annat korsord och äter
tyska kex med fyllning. När det skymmer drar jag
till Bingofältet utanför Ystad med Taunusen och
spelar bilbingo. Dom har alltid Midsommarbingo
där, det enda vettiga man kan göra i hela
kommunen under denna förbannade jävla
hysteriska högtid. Ja, ursäkta min franska, men är
det nåt att fira? Att det är ljust så in i helvete så
man inte kan sova? Nä vet du va. Sen kör jag hem
och dricker bananlikör och äter dansk fläskfilé.
Det passar mycket bra ihopa. Sen lägger jag mej
med nåna Harboe Guld och tittar på Godzilla.
Det är mysigt. Sen lägger jag sju kapsyler under
kudden och drömmer förhoppningsvis om
Mats Nyström på tv-sporten. Han är gullig. Vi hörs.
I Gren enaste veckorna har jag återupptagit min bana som
mecenat av allehanda kulturuttryck. Exempelvis har
jag tagit den kombinerade dancehall-dansband-gycklar-trolleri-musikal och dansgruppen Fullpotts under mina
vingar. Dock ligger en korrektion av genrebeskrivningen
i pipelinen då den tidigare gycklar och trollerisektionen
brutit sig ut i en egen fraktion och adderat rockabilly till
repertoaren. Utbrytargruppen kommer sannolikt att återfinnas på diverse raggarträffar under sommarhalvåret under samlingsnamnet Stjärtspringorna. Bokningar av dessa
vettvillingar sköts enligt envisa källor av en viss B Karlsson
vanligtvis stationerad i utkanten av den skaraborgska prärien. B Karlsson låter via sin pressagent hälsa att bokning av
Stjärtspringorna kan göras på stjartspringrna@hotmail.com
alternativt slattlandsbacern45@telia.se.
ör egen del avser alltså jag, Grefve Fågelsparre, att med
buller och bong lansera den framtida supergruppen
Fullpotts för en större och med all sannolikhet initialt måttligt entusiastisk publik. Bokningar av Fullpotts emottages
med fördel via min e-post fagelsparre@gmail.com. Som
turnébussar har fem begagnade Hemglassbilar införskaffats
vilka omgående med schvung och infantil entusiasm försågs
med ändamålsenliga dekaler. I inledningsskedet kommer
dock en av bilarna behålla Hemglassfranchisen, man måste
ju betala bensinen på något sätt. För övrigt uppfattas buropen icke lika tydligt om publiken har munnarna fulla med
glass…
upergruppen Fullpotts består först och främst av inte
direkt superkända Paula Potts på sång, Ove Potts på
Bongo, Lazlo Potts på Cleaves, Ingo Potts på dragbasun,
F
S
Nils-Ude
Icke-pediA
Den fullständigt felaktiga encyklopedin
Politiker är en person som sysslar med politik, det
vill säga offentlig maktutövning genom åsiktsbildning och/eller beslut. Som politiker kan räknas den
som innehar, eller söker, ett uppdrag som beslutsfattare inom statsmakten oavsett om makten erhållits
genom val, utnämning, arvsrätt, valfusk, valfjäsk eller valfläsk [informellt uttryck för generösa löften till
väljare inför ett politiskt val ≈ stor fisk]. Och som vi
alla vet har ju en del människor en tendens att ryckas
med när de hör något som rör dem själva; svängig
musik med meningslösa texter som ekar tomt och
innehållslöst likt akustiken i valstugorna (Friggebod
och Hundkoja) där väggarna är utsmyckade med diverse tavlor på ”pudlar”. Man ”skäller” ju gärna ifrån
sig när man gjort något man inte får [småkorkat ulligt djur som följer flocken] och här följer fyra exempel på hur det kan låta: ”Det är minsann inte bara jag
som missbrukar mitt kontokort.” ”Jag förstod inte att
det var en porrklubb jag besökte.” ”Det berodde på
att min chef bad mig gå ut och handla ett Ragusa,
men eftersom jag är en riktig spjuver så handlade
jag ett Toblerone istället” och ”Jag har aldrig behövt
fickräknare eftersom jag aldrig använt byxor med fler
fickor än jag kunnat räkna dem på mina fingrar.” Vid
denna typ av urskuldande är det brukligt att, som
det heter, ge Långfingret (latin digitus medius, digitus
tertius) är det tredje och mellersta fingret på människans hand. Det sitter mellan ringfingret och pekfingret och är oftast det längsta fingret på handen. Istället
borde man kanske ha sagt något i stil med: ”Jag har
slarvat. Jag skäms. Jag har missbrukat min ställning
för egen vinning. Jag har fått mig en läxa. Men jag är
bara människa. Nu ska jag gå i terapi och lära känna
mig själv, skaffa mig en privatekonomisk överrock
eller åtminstone lära mig hur man fuskar så att ingen
upptäcker det.” Efter varje val samlas de besvikna väljarna i en stor ring under en stor oljemålning av Curt
Haagers, hållandes varandra i händerna, sjungandes
Eivor Freds gamla fina: Du gav bara löften.
Jysses kåss... Sweinis ringde å
fråga om jau skulle me pu en tur?
Äääh... hur då, undrade jau?
”Jau har kybbt en hottad Ford Taunus
72:a me en motor som e vassare än en
bånnatrimmad hushållsassistent från
Electrolux. Trör man plattan i mattan så
snurrar fälgarna - men däcken står stilla.”
A ti still me di, sau jau, å trode
naturledvis ente itt yjnablick pu va han sau!
Sweinis ska nämlien alltid va
värst å bräschar gärna pu.
Ja, kum å hämta mi då, sau jau.
”Du får tölla di lid, jau ska bara
smårja kåffårten fåsst”, sa han.
Jau gick ud å ställde mi ve vajjakaunten å
to itt bluss ungor tiden jau vänta pu ad han
skulle kumma. Pu avstånd hörde jau hur itt
jämrans skramlande å stånkande narmade si, å
ja trode fåsst att di va vajjafårvaltningen
som vau ude å for runt me sina
asfaltsmaskiner. Men nix-pix. Di vau Sweinis
som närmade si. Bilen hostade som om nun hade
tryckt ing en sill å en pantålla i avgasröred
å håppade såm en alika, å allt som kunne
skramla inge i, å undanpo, di skramlade.
Solksydden for åpp å ner som två guppande
yjnabryn och backspajlen snurrade som itt
vindkraftverk. Hade ente blitt förvånad åm
hans mustasch hade håppad åpp å satt si ve
hans yjnabryn, så jädred skakade det.
”Håppa ing”, sa han, å di gjorde jau. Men di
gick ente många metår fårrän jau bårjade må
dölled å ble örd i, ente bara hoed, udan HELA
hoed, au avgaserna som läckte ing i hytten.
Stanna bilen vrålade jau, å han tvärnitade,
vre au motårn, dro ud nyckeln men
bilaskorven fortsatta ad hosta och hååpa.
Selle hängde jau udom dörrahulled å ulka
som en katt som forsöger få åpp en hårboll.
Rätt som de vau så kumm en skallhårad
gubbe fram ti mi å kallde mi fårr en
korsning mellan en pattaglytt å mögtåkke.
Å en käring som ståt å glot bagom gardinen
Kära, Kära Hjärtanes.
Tom Potts på perkussion, Åke Potts på barytonsax, Nike
Potts på bakgrundssång, Steve Potts på elektronisk orgel,
Viking Potts på dragharmonika, Odd Potts på violin, Tore
Potts på cembalo, Mats Potts på marrackas, Gösta Potts på
ståbas, Kenny Potts på akustisk kompgitarr, Conny Potts
på elektrisk kompgitarr, Benny Potts på akustisk sologitarr,
Lenny Potts elektrisk sologitarr, Ronny Potts på munspel,
Jenny Potts på mandolin, Totte Potts på banjo, Gunnar
Potts på fogsvans, Gunnel Potts på triangel, Hasse Potts på
trummor, Sune Potts på klarinett, Robert Potts på kornett,
avslutningsvis den lynnige men briljante kompositören och
maestron Wilhelm Potts på LSD och blockflöjt.
id en improviserad provspelning utanför IKEA under
gårdagen sålde Fullpotts cd-skivor för hela 235 kronor
och glass för 893 kronor. Sammantaget renderade detta
framträdande en vinst på hela en krona och femtio öre rakt
ner i min ficka. Samtidigt drabbades Åke Potts av halsfluss
så vi får se huruvida ersättaren Stig Potts valthorn tas emot
lika entusiastiskt av publik såväl som återstående delar av
Potts ensemblen. För att täcka upp uppstartskostnaderna för Fullpotts Sverigeturné ska
hela gänget förbi blodcentralen och
lämna blod i eftermiddag. Då ingår
både lunch och tillräcklig kontantersättning för bränsle till Göteborg.
Jag önskar Fullpotts lycka till!
V
Jag är ensam kvinna som
återigen har att se fram emot
en midsommar i ensamhet.
Varje år är det likadant.
Har man ingen partner blir
man tydligen inte bjuden på
sällskapsfester. Man vill ju inte
umgås med patetiska singlar,
uppenbarligen. Vad gör man?
Olycklig singel
Kära Olycklig singel!
Gör som jag, våldgästa! Rekognosera var den potentiellt
roligaste midsommarfesten ska hållas sen åker du dit med
mycket sprit, en flaska vin till värdparet som present, och tack
för den vänliga inbjudan, och ett gott humör. Sen håller du
igång ordentligt, sjunger högst på snapsvisorna, blir snabbast
fullast, och fräck i flabben flörtar du hejvilt med alla snubbarna
på festen. Jag har aldrig fått så många midsommarfestinbjud
ningar, år efter år, som efter den festen…
Kära Hjärtanes!
Test-Fnisse analyserar
Med lyft cylinderhatt
Grefve Fågelsparre
kumm udflyandes å bårjade gala på mi. ”Ha
truar du ettår? Se ti å få fart på dina
åderbråckande skånkar å gå him me di igin
din gamla skrúcka”, sau jau efttorsom jau
måde dölled å ente töllde å koggla me na.
Då te hon still å jau kunne ta ti åna.
Sweinis va tje au-ed å ble nästan lissen,
å jau tyckte syng om han, han hade ju ändå
betalad 2500 riksdaler fårr kärran.
Plötsled for en visping rätt ing i hoed pu
han å stack han i pannan så att de vyjste
fram en knuda stor å rö som en lösnejsa.
Jau skulle hjälpa han å sto naturledvis pu
hoed ettorsåm jau hade bälted runt skånken.
Det blev samling runt åss au forrviddna folk
som glode. ”Har ni ent fåd gryptning idau?”
sa Sweinis. Men honts di vau, så to vi itt
långt kååstaskaut å körde ing i avgasröred
å rörde runt lide grann å sin fick Sweinis
igång tröskeverked igin, å ble mill i hoed
såm en rysted hotång. Jau satte mi ing på
agebrädan å vi for vell ivaj över gupp å
trottoarkantår. Vi lämnad byen som vau så
liden ad darr bara vau en skylt å darr sto
byens namn pu bägge siorna. Vi körde ner om
ti grusahullan å sprätte forr en femma som
två riktia halulingar. Fi va roled vi hade.
Naj, nu ska jau samla ihuppa lumporna
å se ti å spiga igin di stårsta hullen
i ludan så ad vi kan fira misommar i lyn
å ro udan ad ble mögeda pu båjjsårna
å iudan nårra stårre exekysår.
Nils-Ude i Skåne, Sverige,
Europa, Jorden, Universum
å solsystemet önskar er en
redig go å gla misommar.
Historia 1
Historia 2
Lars tillhör den där typen som
alltid gör bort sig. En gång var
han på en fest och bjöd upp en
ung vacker dam.
– Oj, vad jag gjorde bort mig
rejält alldeles nyss, sa han till
henne.
– Gjorde du?
– Ja, du ser den där fula karlen
där borta, han med den äckliga
vårtan på näsan. Jag sa till
honom att jag aldrig har sett
en så tjock kärring som hon
som sitter där borta, och då var
det hans fru!
– Jaha, sa flickan, och vad sa
pappa då…?
– Sedan en tid tillbaka har jag
fått väldigt otäcka hotelsebrev,
som jag står alldeles maktlös
inför.
– Gå till polisen, där hjälper de
dig med sånt.
– Det tror jag inte. Breven är
från kronofogden.
Analys
Hdet äro icke hlätt att
umhgås ehuru hdet hsociala
speleth hvara så oerhörth
komplicerath att sådana här
hsituationer kunna hleda htill
hkomplicerade arm-, hbenoch hskallfrakturer!
Analys
Hden som äro hsatt i hskuld
äro icke hfri, hafver en hnutida
statshman sägit. Icke ens
hpolishmakten kunna hjälpa
en stackars nödhställdh.
De stå htydhligen till och
hmed totalt hmaktlösa
införh hden organiserade
statsfinansierahde
hbrottsligheten.
Hväl bekomme önskar eder ödmjukaste tjänare
Test-Fnisse
Midsommarepos
Midsommarkrans i lillans hår
Ramlar på näsan, fäller en tår
Mamma rusar fram till liten tös
Pappa av snapsen ligger medvetslös
Hördu du din late drull
Klockan är två, du är redan full
Ta det lugnt lilla gumman
Ska vi ta ett …
Ilsket hon till bilen drar
Svärande åt ungens far
Likt alla år har man det på känn
Jaha, då var det midsommar igen
nils.ude.snabela.puggepevvling.quack
S. Kald
26
Nya Upplagan
juni 2009 nummer 35
Jonas Hallberg
Framtiden
är grön
Sonic Youth på Malmö Konsthall
Vi skickade vår filmskribent Pidde Andersson
att bevaka utställningen med allas vårt favoritband Sonic Youth och deras pågående utställning på Malmö Konstmuseum. Pidde gillar
förutom film, även polisonger bongobeat, och
cocktails, så här upplevde han utställningen:
bära upp till boet. Det kallar jag att leva! Men
att tömma fågelholkar på sitt innehåll av löskokta ägg – bläh!
”Okay, jag vill bara fråga en sak: Är det du
eller jag som är utrotningshotad?
Är det du eller jag som behöver hjälp av Naturvårdsverket och Greenpeace och Fältbiologerna? Ni kan flaxa hur mycket ni vill – ni är
dömda! Men vi ekorrar kommer alltid att finnas så länge det finns kottar i granen”.
Nu blev havsörnen litet irriterad och han
klöv ekorren i två nästan lika stora delar och
förtärde första den ena hälften och först därefter den andra.
”Det var mört och gott”, tänkte han och
smorde kråset (vad det nu exakt betyder).
Emellertid drabbades vår havsörn en halvtimme senare av näst intill olidliga magsmärtor
och avled stilla på den tidigare nämnda klipphyllan.
”Ekorrn fick rätt”, hann han tänka innan
hans ridå drogs ned för gott.
Hans änka, som nu plötsligt fann sig vara
ensamstående tvåäggsmor, tog några veckor
senare (örnar har starkt reducerad sorgetid)
kontakt med en gammal havsörnskompis, som
älskade att jaga andungar och som älskade att
flyga silhuett – svart mot den gyllene sky.
De två inledde en viktig och fin relation, så
det hela slutade lyckligt, om vi bortser från
ekorrn och örnhannen i början av historien.
Man kan inte få allt!
27
juni 2009 nummer 35
Konst
Örnen och ekorren
Det var en gång en jättelik örn. Han bodde i
Roslagens skärgård och var alltså havsörn. Och
stor. Jättestor. Han var familjeförsörjare. Kallade han sig. Familjen bestod av tre ägg och två
vuxna. Makan var något mindre än han men
hade till skillnad från maken flygcertifikat.
En dag sitter havsörnshannen högt över havet på en klipphylla (ett utskjutande prång),
kanske trettio centimeter bred.
Plötsligt rasar det ned en ekorre på hyllan.
”Det här var kanske inte en optimal landningsplats för mig”, tänker ekorrn, som tidigare
samma dag suttit i granen för att skala kottar.
”Nämen, titta, en eagle-kott!” skrockade
havsörnen, som ofta tillverkade ordlekar på
engelska och svenska.
”Jag är ingen igelkott”, framhöll ekorren. Jag
är ekorre och jag är extremt giftig för örnar.”
”Jaså”, genmälde havsörnen. Det var ju en
väldig otur. Jag tycker ditt kött ser så mört ut.
Har du några vetenskapliga belägg för din giftighet?”
”Många amerikanska forskare har kommit
fram till att ekorrkött kan leda till en förtidig
död för örnar.”
”För havsörnar just?”
”För alla örnar, särskilt för dem som har två
ägg och ofta håller till på en klipphylla.”
”Hmmm, du en annan sak jag har tänkt på
– ni ekorrar flyger ju ofta mellan träden – hade
det då inte varit listigt att ha vingar istället för
den långa, ludna svansen?
”Vi har vingar. Men vi använder dem inte.
Pälsdjur med vingar – erkänn att tanken svindlar!”
”Vingar är alltid rätt. Tänk dig att sväva fram
över havet i soluppgången, måsarna skriker och
vågorna glittrar, ejderungarna studsar som små
ludna bollar på havsytan och är jättelätta att
Nya Upplagan
Ale stenar:
Nu i betong!
Bob
hund
Ingen har väl missat att det
ska byggas om i Kåseberga
hamn. Jag har fått en massa
bra idéer, nu i omvälvningens tid. Varför ska vi alltid nöja oss med halvmesyrer och kompromisser? Att folk över
huvud taget ska behöva åka från Ystad för att
se Ale stenar är föråldrat och omodernt. Mitt
förslag är; att man gjuter perfekta avbilder av
stenarna och placerar dem på torget framför
konstmuséet. På det viset kan alla se dem och
vissa behöver inte ens gå av tåget! Sedan rullar man ner originalstenarna i hamnen och
förhindrar erosionen. Vad händer då? Jo då
blir det tomt på åsen och då kan man anlägga
en golfbana där istället! Men jag är gammal
och orkar inte gå; ner till rökeriet och det är
fullt på den nya parkeringen i hamnen, tänker du: Inga problem, jag har en lösning på
det med: skärmflygning! Man flyger ner i
hamnen. En som har testat detta är;
Beata Jönsson, 96 år gammal:
– Jag tycker det var roligt, en annan har ju
lite inkontinensproblem, men folk är så förstående, så!
– Vi flög där över hamnen och det droppade bara lite och jag kräktes bara en gång.
– Stenarna är ju borta, så man behöver inte
vara rädd för att krocka med dem.
– Jag köpte 6 kg sill, 5 kg torsk, 3 kg potatis, 4 burkar inlagd sill, 2 spänner matjes,
1 kg varmrökt lax, 1 kg rögad sill och 2 liter
mjölk; så det var lite svårt att flyga tillbaks till
parkeringen.
– Men jag fick gå några gånger och sen
hade ju den dagen gått också!
En annan som också ör nöjd, är Gusten
Nilsson 75 år:
– Ja, jag är ju låghalt; så att på vägen ner så
haltar jag, men när jag ska gå upp för backen;
så tejpar jag fast 2 kg sill under tofflan och:
Vips så haltar jag ingenting.
– Jag vill tacka kommunen, för att de fick
mig att tänka i nya banor.
På tal om banor; golfbanor, tänk vilka
spännande hål som det blir på Kåseberga
åsen! Självaste Tiger Woods kommer säkert
för att spela, och han har ju en Caddy som
kan hämta sillamackan till honom.
En annan som är mer än förnöjd, är Misse
2 år:
– Ju färre bilar som kör ner; ju färre kattor kan de ju lämpa av här. Vi har det ganska
trångt här och det räcker med att vi ska tampas med fiskmåsarna om maten.
Sisten ut bland medborgare som är tillfreds är Arne Borg; spöke och före detta elitsimmare:
– Jag tycker ju om att röra på mig; så jag
simmar från Ystad till Kåseberga varje morgon. Jag har slutat röka, så jag köper en rögad
sill och stoppar in i munnen istället för cigarren och simmar tillbaka igen.
Hoppas ni tycker om mina idéer och kom
gärna med egna; så ska jag sätta upp dem på
samma anslagstavla som detaljplanen för
Kåseberga hamn satt på, inne i Ystad.
Jonas ”charmflygare” Jonasson
”Sonic Youth Etc. Sensational Fix”, har planerats i två år, och som har visats i tre andra städer ute i världen – Sonic Youth själva hävdade
att Malmö Konsthall dock är den tjusigaste och
ljusaste lokalen hittills, samt att de har bäst kafé
hittills under 2009.
Jag kan väl inte påstå att jag är fan av Sonic
Youth, ärligt talat har jag knappt lyssnat på dem.
Jag kommer mest att tänka på Robert Gustafsson när jag hör namnet Thurston Moore.
I vilket fall, på denna överraskande stora utställning har medlemmarna i bandet ställt ut
bilder, tavlor, installationer och konstiga prylar
av dem själva och av deras vänner och bekanta.
En del är tydligen rätt berömda och en hel del
objekt på utställningen är rätt kul. Annat är
mest pretentiöst. Installationer är alltid pretentiöst, liksom videokonst.
Den följdes för övrigt av en god lunch bestående av anka. Tyvärr serverades bara lättöl
till. Jag vägrar betala sextio spänn för ett glas
vin, något som inte hindrade Rock-Ola från att
köpa två glas.
Sonic Youth varken spelade eller sjöng på
presskonferensen. Däremot hade de smällt upp
Målaren Frans Lindberg
Målarmästare Frans Lindberg levde mellan
1857 och 1944 i Gårdlösa. För den som inte vet
är det platsen för ursprungliga Smedstorp på
Österlen. Under sina senare år ägnade han sig
åt att teckna och måla ur minnet och verkligheten det Skåne som funnits då han var ung.
Målaremästare Lindberg hade ont om pengar,
han övade sig på alla de små papper han kunde
finna. Tog han upp beställningar av bönderna
i trakten verkar det ha varit med en liten skiss
som underlag. Om köparen prutade tog han re-
– arkitektur på Louisiana
Så här kan det bli när man beskär en bild för att få bort en
glad dansk som vill posera tillsammans med Kim Gordon.
Resultatet ser ut som semesterbilderna min farmor tog.
Men bakgrunden är ju fin.
ett tält med instrument, där man fick gå in och
spela och ha sig. Alltid vakna Reportagebyrån
kunde inte låta bli trumpinnarna och såg till
att förstärkas med en dansk fotograf på gitarr.
Dansken var till och med så cool att han spelade
med ryggen mot publiken (det vill säga mig).
Pidde Andersson
Text och foto
Utställningen Sonic Youth Etc. Sensational Fix på
Malmö Konsthall pågår fram till 20 september 2009.
solut bort något från motivet. En katt, en hund
eller något annat. Med stor omsorg konstruerade han sina motiv i blyerts. Ritade ett rutmönster, så det gick att förstora och överföra
till färg.
På Galleri Ekdala i Gårdlösa ordnas nu en
utställning med Frans Lindberg, samtidigt som
en bok publiceras. Det är mycket märkvärdigt.
En händelse. Varje bild skrev han en text till,
utförliga små uppsatser som berättar om för
länge sedan glömda sällskapslekar, seder och
bruk, skvaller och små korta porträtt av folk
han minns. Hans stil är omständlig och noggrann. De lägger sig tätt intill bilderna. Och
inte tu tal om saken. Man lämnar utställningen
fylld av nyfikenhet, som tilldels stillas av boken.
Att läsa och se Lindberg är som att kliva in i
1800-talet.
Dessutom är han faktiskt en ganska märkligt
realistisk naivist. Han tror på bilden, finner lust
i den. Alla djur och människor som dyker upp
illustrerar något, en lek, en sedvänja etc. Mest
intresse har han i den feta skrönan och kärleken till alla byggnader han sett. Detaljerna talar.
Också när han avbildar nyare hus. Frans Lindberg redovisar en märkligt monoman samlarmani på dåtidens hus. Han är oemotståndlig,
särskilt när han lägger berättarlusten tätt intill.
Louisiana rullar oförtrutet och lovvärt på med
arkitektur i sommar – fast egentligen började
det hela under sent nittiotal med satsningen
kring Arkitekturens verkstäder, som gav oss
förnämliga exposeer kring bland andra Frank
O. Gehry, Renzo Piano, Jörn Utzon, Norman
Foster och Jean Nouvel. Och efter verkstäderna
följer Arkitekturens gränser som inleddes häromåret med Cecil Balmond.
Nu har man kommit till nummer två i serien,
och den är helt vigd åt begreppet grön!
Det här tarvar en liten förklaring, och den
handlar om en arkitekturens tongivande trend
i tiden: bärkraft.
Under de gångna cirka tio åren har allt fler
arkitekter börjat intressera sig för ett hållbart
byggande, där man arbetar med låg energiförbrukning, kretslopp, begränsade utsläpp av koldioxid och miljötänkande Allt mot bakgrund
av att omkring fyrtio procent av all energi som
konsumeras i världen på något sätt är relaterat
till byggnader i vidaste bemärkelse. Här finns
alltså möjligheter till besparingar genom att
med finurliga lösningar sänka åtgången av energi.
Louisianas genomgång av den gröna, miljövänliga arkitekturen låter sig svårligen beskrivas, eftersom det ytterst är en filosofisk presentation med modeller, laboratorier och statistik
som bokstavligen attackerar besökaren.
I rum efter rum visas lösningar, projekt och
färdiga resultat – som till exempel ett planerat
kontorshus på Langelinie i Köpenhamn med
noll i energiåtgång!
Men här finns också tänkvärda lustifikationer som när schweizaren Philippe Rahm vänder upp och ner på våra bostäder.
– Varm luft stiger uppåt, säger Rahm.
Svalt på golvet och varmare strax under taket.
Alltså bör man sova på nedervåningen, och placera sina toaletter och badkar på hyllor så högt
upp som möjligt, för att ha det varmt och skönt
när man tvättar sig och uträttar sina behov. Fast
Schweizaren Philippe Rahm vill låta den
naturliga luftens olika temperaturer
inomhus styra våra bostäder
– här med ett högt placerat badkar.
det känns litet ovant att se ett badkar och en
toalettstol ett par meter över golvet! Besökaren
får dessutom gärna klättra upp och inspektera
– men inte använda…
Sammantaget är det en krävande utställning
med mängder av information att betrakta och
läsa. Eller som Louisianas direktör Poul Erik
Töjner uttryckte saken.
– Hela konceptet handlar faktiskt om mänsklig intelligens.
Arkitekturen är grön pågår till den fjärde oktober. Ge den några timmar, och upplev den
som en investering för ett bättre liv. För oss som
lever nu, och för nästa generation.
Sponsor för Louisianas arkitekturuttställningar
Sponsor för Louisiana Museum of Modern Art 2009
Thomas Millroth
Editt Tower – T.R. Hamzah & Yeang Sdn. Bhd. [Llewelyn Davies Yeang, U.K.]
C-J Charpentier
Allt som finns
i hela världen
finns i Norra
Kvinneby
För mer än hundra år sen
for Axel Rosengren
Med drömmen om att slippa
fattigdom och svält
Från Vickleby på Öland,
ett litet hus av sten
Till andra sidan havet
för att få det bättre ställt
Han sökte många jobb,
fick diska’ på ett sjapp
I Salt Lake City
sjöng han psalmer för publik
Det gick från tunga lyft
till att trycka på en knapp
Han lärde sig från grunden,
koka soppa på en spik
Åren kom och gick,
när han blev pensionär
Hade han bestämt sig
för att återvända hem
Med kistan full av dollar
från landet over there
Och en makalös möbel
med sladd och antenn
Jag bruka’ ströva runt
ibland på egen hand
Längs stora vägen nyfiken och fri
Axel Rosengren grävde i sitt nya land
Han rätade på ryggen
när jag sakta gick förbi
“Hej där lille man, vad har du på gång”
“Finns det någon här som vill leka idag”
Han nickade och log,
sen brast han ut i sång
“Tänk så mycket sugar det finns i USA”
Han tuggade sin tobak
och spotta’ i en hink
Skrattade och sa:
“Ta det lugnt, ta en Toy”
“Kom in ska jag berätta”,
han hällde upp en drink
Tog fram ett fat med bullar
och ett stort glas O’boy
Värst av allt var färden
på en stormig ocean
Så illa att en man föll över bord
I Texas blev han vän med en riktig indian
Och på Mississippifloden,
anklagad för mord
Så i Louisiana hitta’ han sin livskamrat
Han tystnade och fastnade
i minnet, det var då
Jag fick syn på hans stora teveapparat
Han skrockade förnöjt
gick fram och knäppte på
En karta börja’ brinna,
nu startade Bonanza
Bröderna Cartwright från prärien i väst
Jag våga’ inte blinka, jag ville inte chansa
Fyra tuffa cowboys kom ridande på häst
En längtan hade fötts,
ett frö som börjat gro
Med bilderna i huv’et
sprang jag hem i månens sken
Han var pappa Ben och jag var lille Joe
Mitt hjärta slår ett extra slag
för Axel Rosengren
Gunnar Danielsson
KONST
och Obamaland
Jag hade aldrig varit i New York eller USA. Det
var inte dit vi längtade.
När vi var unga betydde USA Vietnamkrig,
bombningar med napalm, splitterbomber och
växtgifter. USA stödde diktaturer och grep in
med CIA och militär där vänsterrörelser var på
väg att ta makten. ”USA-imperialismen” talades
det om = att USA:s monopolkapital absolut
måste kunna expandera och skaffa marknader
för sina produkter i alltfler länder och att de
växande bolagen skulle garanteras billiga råvaror och naturtillgångar på sina egna hänsynslösa villkor. Smutsiga fingrar och smusslande
politiker bibehöll denna maktstruktur, och
strategiskt utplacerade militärbaser skyddade
systemet.
Sen var USA ett djupt rasistiskt samhälle,
som diskriminerade icke-vita folkgrupper. De
svarta stod längst ner i rangordningen, fattigast, minst utbildade och förutbestämda att
fylla fängelserna. Medborgarrättsrörelsen gick
alltför långsamt fram, Martin Luther King
mördades. Svarta Panterrörelsen uppstod ur
frustrationen. Sammandrabbningar och våld.
USA:s militär slog ner uppror i många delar av
världen och också inom landet. Nyheterna var
alltid sorgliga.
Nej, det var inte dit vi längtade.
Vi åkte till Indien, österut, och till Afrika för
att söka efter andra kulturer. Vi uppfattade vit
västerländsk kultur som självgod och komprometterad. Vi sökte efter nya taktarter och danser. Att vi upphöjde Kinas kommunistiska samhälle till nån slags våt dröm, berodde mycket på
att bara propaganda uppifrån maktens högborg
släpptes fram och ingen fri information om hur
det egentligen stod till. .
Men världsbilden har
ändrats. Nyheterna under min livstid har ibland
varit otroliga och glädjande. Berlinmuren föll
för tjugo år sen. Obama
valdes till USA:s president! Jag åkte till slut till
New York. Men för att bli
insläppt måste man noga
granskas. Man ska registrera sig på nätet och svara
på frågor som: Har du handlat med droger eller
söker du inträde för att ägna dig åt brottslig eller
omoralisk aktivitet?
Jag blev godkänd – för att äntligen med egna
sinnen få erfara spindlarnas verkliga maktcentrum, kapitalismens hetaste kvarter. Wall Street
var ju en ganska smal liten gata, som förresten
fick sitt namn då de första nybyggarna måste
bygga sig en lång mur som skydd mot illasinnade indianer. Vem kom först…
Vilka höga hus! Så vackra många var, som
skulpturer. Jag stod som ett fån och bara gapade med ansiktet riktat uppåt mot molnen och
skyskraporna. Många nya skrapor såg tomma
ut, kanske finns inte längre behov av så mycket
kontorsyta? Många husbyggen verkade ha avstannat. Finanskrisen? På Femte Avenyn såg jag
en bild av den avbrutna ekonomiska tillväxten,
en halvfärdig skyskrapa, där konstruktionen
var tydligt blottad. Stålskelett inuti. Och färdiga betongelement, som till hälften hade hissats
upp med byggkranar och skruvats fast uifrån.
Alltså – det såg inte helt tillförlitligt ut vill jag
påstå. Hur ska dessa himlabyggnader vara jordbävningssäkra?
Blandningen av hisnande vackra skyskrapor
av luftigt glas och stål, där himlen och molnen
speglade sig i ytorna och upphävde den absurda omänskliga skalan och de gamla sotsvarta
20-talshusen med en vink till gangsterfilmerna
med den onde och den gode på samma gata
gjorde mig upplivad! Staden har vuxit fram
Nya Upplagan World Tour – nu i USA
Galaxens tuffaste tidning fortsätter sin World Tour, och uppskattas av galaxens coolaste läsare och
artister. Här är det Kate Pierson från hårdsvängande B 52’s som visar sin uppskattning över att ha
hittat tidningen i Woodstock.
foto: Anders Hallberg
som en organism i ett sjudande växthus på alltför liten yta.
Jag är fascinerad av herrfriseringar, stannar gärna
på trottoaren och tittar, om
klippningen sker inför öppen ridå med ett stort skyltfönster. Här blev jag lite
generad för frisören tittade
tillbaka på mig, visserligen
vänligt men ändå, så jag gled
med blicken till lokalen vägg i vägg, en skräpig
portgång med tomlådor. Där i skumrasket kryllade det av – råttor.
Hade jag varit ung idag, hade jag flyttat till
New York ett år och jobbat. Så mycket lust och
kreativitet i korsvägarna av finansaktiviteter
och kultur! När jag gick och frossade i konstsamlingar och -skatter på de många fantastiska
museerna förstod jag att det är pengarna, som
har skapat dessa kulturcentra, som vi kan njuta
av. Kapitalismens maktcentrum manifesterar
sig i – KONST. Och vem har slitit ihop till dessa
vinster, frågar sig Råttan.
Obama har lovat att satsa på kulturen till
skillnad från tidigare presidenter. Han har skapat ett nytt läge med hopp om FÖRÄNDRING.
Det märktes på New York-borna att de följde
varenda replik från Barak i medierna. Med kritisk vaksamhet gränsad till kärlek. Jag är glad
att jag åkte dit just nu. Med Historiebokens nytryck i färskt minne, kände jag att världen nog
är mogen att påminnas om bakgrunden till vårt
ojämlika krisiga 2000-tal, slaveri och kolonialism. Rötterna går aldrig att sudda ut. Dags för
lite marxisistisk teori?
Obama har både historien
och framtiden i sikte!
Tänk att få vara med om
denna tid.
Gittan Jönsson
Text och illustration
vi har
grus
för
alla
behov!
Kom till oss så löser
vi era problem, vi har
ett brett kontaktnät
av entreprenörer
som utför alla typer
av arbete.
Nya Upplagan
29
juni 2009 nummer 35
in i t f o r l i f e
Nya Upplagan
juni 2009 nummer 35
Metallbiten
28
Darkness on the Edge of Town
The Darkness är ett dött och begravet kapitel,
men det har blivit dags att välkomna sångaren
Justin Hawkins nya band Hot Leg istället. Fast
det går knappast att förringa de först nämndas insatser. De kom som en frisk stormvind i
början av decenniet och bevisade att glamour,
falsettsång och showande med over the top
ideal inte alls var så ute i rockvärlden som alla
påstod. The Darkness hyllade till mångas glädje
hårdrockens storheter från sjuttio- och åttiotalet helt ogenerat. Succén kom till synes snabbt,
debuten Permission To Land blev en multimiljonsäljare och ynglade av sig fettrika anthems
som ”I Belive In A Thing Called Love” och
”Get Your Hands Off My Woman”. Men som så
många gånger förr blev (rock)sagan kortlivad.
När uppföljaren kom var basisten utbytt och
frontmannen Justin Hawkins desillusionerad
och fast i ett knarkmissbruk. Men det skulle bli
värre. I slutet på 2006 meddelade sångaren att
han tänkte hoppa av tåget.
– Ärligt talat hade jag fått nog vid det laget,
erkänner han. Alla låtsades vara förvånade, men
jag hade personliga problem och tyckte det var
jobbigt med de musikaliska meningsskiljaktigheterna. Jag behövde ta ett break, men det
hade inte varit schysst att låta de andra vänta
på mig.
Två och ett halvt år har gått sedan avhoppet
och Justin har gått vidare. Hot Legs debutalbum
Red Light Fever är väl det tydligaste exemplet på
det även om referenserna till The Darkness är
svåra att undvika när man ska beskriva soundet.
– Hot Leg är lite råare. Vi låter definitivt enklare här och där, jag har alltid tyckt att ”less is
more”. Det blev väl lyxigt med The Darkness
ibland, och det gäller särskilt den andra skivan
som vi gjorde med (Queens producent) Roy
Thomas Baker. Han är ett geni, men ljudbilden
fick i hög utsträckning hans stämpel.
Så Red Light Fever är inte den naturliga fortsättningen på The Darknesskivorna som en del
påstått?
– Nej, att säga så är bara ett sätt att sälja in
plattan. Jag tycker det här är första kapitlet med
Hot Leg. Allt handlar om vilken utgångspunkt
man har. En del ser det här som min första
platta, en del som min tredje, men jag har faktiskt sjungit på fem olika skivor totalt. Jag har
sysslat med musik i tjugo år, men bara ett år
har verkligen varit bra. Resten har varit ett evigt
kämpande.
Jämförelsen med The Darkness är oundviklig, men blir du inte störd på den fokuseringen
ibland?
– Yeah, jag måste erkänna att det kan bli trist
att prata om det jämt. Men folk frågar om det,
och nio gånger av tio är det okay medan den jag
bara vill gå vidare den tionde. Förhoppningsvis
slutar det när nästa album är ute. Det hade varit
trevligt att slippa leva i skuggorna i all evighet.
Red Light Fever är till stor del Justins eget
skötebarn. Inte nog med att han står för produktionen, mixningen och annat studioarbete,
han har även skrivit all musik och större delen
av texterna.
– Jag ville se om jag kunde göra allt själv, men
det är hårt arbete så nästa gång tänker jag ge
någon duktig person chansen att göra det istället. Då kanske jag kan lära mig någonting.
Men det verkar ha varit viktigt för dig att
skriva sångerna själv den här gången?
– Jag har ju skrivit sedan jag var tolv, men jag
vet inte om det var mer eller mindre viktigt att
göra låtarna själv nu. Fast om en låt kommer till
mig av sig själv skriver jag den alltid.
Sedan berättar Justin om det många undrar
över utan att för den sakens skull avslöja allt. Ja,
vissa självbiografiska ”väldigt personliga” rader
finns i texterna, men vilka tänker han inte avslöja. Däremot är han noga med att påpeka att
skivans mest iögonfallande lyrik är författad av
polaren Chazz. Titlar som ”I’ve Met Jesus” och
”Gay In The 80’s” låter inte direkt som något
Justin har skrivit, och det har han inte heller.
– De är de mest kontroversiella låtarna. Själv
känner jag mig mer komfortabel med att skriva
från hjärtat, men Chazz kan säga saker jag inte
vågar.
Du verkar ju trivas väldigt bra med situationen just nu, men var det inte lite trist ändå att
börja om från början igen med ett nytt band?
– Inte precis. Det här är inte hårdare än något
Den folkliga hårdrocken
Sweden Rock Festival är landets största och
mest framgångsrika festival. Så har det inte
alltid varit, men sedan ett antal år så bjuder
festivalgeneralen Ingolf och hans stab på
hårdrock och hård rock i alla dess former. I
år är svenska In Flames en av huvudakterna
tillsammans med ZZ Top och Heaven & Hell
(som inte är något annat än Black Sabbath
under förklädnad) men det bjuds på massor
av musik under de fyra dagarna som festivalen pågår. I Borlänge har man i år valt att satsa
på hårdrock och bjudit dit (ja bjudit och bjudit, man har säkert fått betala en bra slant)
självaste Mötley Crüe tillsammans med en
uppsjö av bra och hårda band. Metaltown går
från klarhet till klarhet och presterar ett löjligt stark starkfält med Marilyn Manson och
Slipknot som dragplåster. Sedan kommer ju
mäktiga Metallica till Hultsfred med en alldeles egen festival. Ja, i hart när varje buske är
det åtminstone att känt hårdrocksband som
uppträder och inget konstigt i det. Hårdrock
är folkligt, hårdrock drar folk (det vill säga –
folk köper biljetter) och hårdrockpubliken är
den bästa publiken att jobba med.
I sommar är det så mycket festivaler och
stora konserter att man baxnar. Nästan alla
kommer hit men någon festival eller någon
konsert kommer att få bita i gräset. Mitt tips
är att det som inte innehåller någon form av
hårdrock kommer att få bita i det sura äpplet…
Jerry Prütz
Hårdrockare sedan barnsben, musiker, författare och artistbokare.
UNICORNbass
Tommarp | 0414-17200 | info@unicornbass.se | www.unicornbass.se
besök vår shop torsdagar 16-20, övrig tid boka.
annat. Även om The Darkness fortsatt hade
det ändå varit tufft. Vi hade varit tvungna att
vinna över folk då också, så det spelar inte mig
någon roll. Fast det bästa med det här bandet
är att vi är kompisar. Vi är alltjämt inne i en
smekmånadsperiod.
Och hur ser du på allt som hände med The
Darkness då. Har du lyckats distansera dig
från det idag?
– Det har jag alltid kunnat göra. Jag tog
det aldrig så allvarligt, jag tyckte hela tiden
det fanns viktigare saker här i livet. En del av
mina kollegor är frustrerade över att jag inte
vill skriva en biografi om det här, men jag
tycker livet är för kort för det. Det var coolt
att vara med The Darkness. Sedan var det inte
det längre. Nu känns det coolt att vara med i
Hot Leg.
Hur mår du annars då? Har du kommit
över dina missbruksproblem?
– Ja, jag varken dricker eller drogar. Jag lyfter
vikter istället. När The Darkness turnerade i
Australien med Metallica uppmuntrade James
(Hetfield) mig att sluta dricka. Sedan träffade
jag Steven Tyler, och han var också helt ren. Så
visst går det att komma ur missbruket.
Jag hörde rykten om det här, men tog aldrig
någon notis om det. Fast sedan har jag nästan fått intrycket av att media överdrev dina
problem?
– Vid den här tidpunkten kom det många
onyanserade rapporter som inte var sanna,
så det kan man nog säga. Den brittiska pressen tenderar alltid att betona eländet. Men
alla som gör det här dricker och drogar, så
egentligen var det väl ingen större överraskning att jag också gjorde det. Sedan tycker jag
det är lustigt att när folk lyckas bli rena, så blir
de förlöjligade samtidigt som missbrukarna
framställs som ännu coolare. De är mer intresserade av misslyckanden än framgångar.
Mentaliteten är att alltid titta ännu närmare
på dem som kraschlandar.
Det är klokt att spara.
Några hundra i månaden räcker längre än du tror.
Men hur hittar man rätt? Hur väljer man när risker
och utbud knappt går att överblicka.
Fråga oss så hjälper vi dig!
livstids garanti
www.sofielust-se 0414-287 80
öppet mån - fre 6.30 - 15 30
Peter Eliasson
Kundtjänst 0415-173 00, www.fofspar.se
Den enda bank du behöver.
30
Nya Upplagan
juni 2009 nummer 35
Nya Upplagan
juni 2009 nummer 35
31
Olle är på G
I
THE HIVES MACHINE HEAD
PRIMAL SCREAM ANTHRAX CRADLE OF FILTH
LAMB OF GOD MASTODON MESHUGGAH
THE (INTERNATIONAL) NOISE CONSPIRACY ADEPT
PLUS ONE MORE NAME TO BE ANNOUNCED
1 DAY, 2 STAGES, 12 BANDS FEATURING A FULL 2 HOUR METALLICA SET
DON’T BE LEFT OUT – GET YOUR TICKET NOW!
PHOTO: ROSS HALFIN
Biljetter ﬁnns att köpa via www.ticnet.se, tel: 077-170 70 70 eller www.festivalbussen.com, tel: 0771-19 04 90
WWW.SONISPHEREFESTIVALS.COM
DIT OCH HEM PÅ SAMMA DAG
MED FESTIVALBUSSEN!
teatervärlden säger man aldrig lycka till
innan det är dags att gå upp på scen. Istället säger man ”Break a leg”. Vad man
säger i musikbranschen är nog väldigt
individuellt. Olle Ljungström är musiker och får väl anses ha snott mer än de berömda fyra takterna av teaterskrocket några dagar
innan han hade turnépremiär för utsålda hus.
Han bröt inte bara ett ben utan två – fötter!
– Ja en riktig totalinlevelse, jag lär väl få skådespelarnas riksorganisation efter mig, säger
Olle och skrattar.
Må så vara att han själv för tillfället har svårt
att ta sig runt för egen maskin, på darrande
kryckor, men hans karriär haltar definitivt inte
utan står på stadiga ben.
Handen på stegen: Vad skulle du egentligen
uppe på den och göra?
– En fotograf bad mig gå upp på den för att
han skulle ta en bild. Jag var lågt uppe. Jag brukar aldrig klättra på stegar eller annat eftersom
jag är höjdrädd, men i detta fallet gjorde jag ett
undantag, och jag var faktiskt bara en och en
halv meter upp på stegen.
Stairway to hell nästan, alltså?
– Definitivt. Direkt efter att fotografen
knäppt sin bild hoppade jag ner på betongen
med raka ben. Jag fick inga blåmärken, ont i
knä, föll omkull och slog mig i huvudet eller
något sådant alls, det hela var väldigt odramatiskt. Man kan dock säga att jag hade maximal
otur. Det gjorde rejält ont i mina fötter, men
jag var övertygad att värken skulle släppa om
jag bara väntade några minuter. Det gjorde den
inte. Det blev transport till sjukhuset. Jag trodde inte det var sant när läkaren konstaterade att
jag brutit båda mina fötter!
Hur är det med fossingarna nu?
– Jag darrar väldigt försiktigt runt på ett par
kryckor. Det är kusligt och jag är inte riktigt vän
med dem än.
”Min far och jag”… och, det låter för
modligen makabert men… jag har bestämt
att den ska spelas på min begravning. Och att
jag blir ihågkommen som den du sjunger om.
Så otroligt sorgligt, men på ett vackert sätt.
– Jag förstår precis vad du menar. Jag har faktiskt sjungit den på en begravning. Jag bodde
vid sidan om en äldre man under ett flertal år,
och när vi väl fick kontakt och började prata
med varandra så blev vi de bästa vänner. Han
var 79 och skulle genomgå en hjärtoperation
och var väldigt orolig inför den. Men han klarade dessvärre inte av den. Jag framförde låten
själv med akustisk gitarr i kyrkan.
Fäder… ett kapitel för sig självt!
– Ja… det finns mycket att säga om fäder…
Numera kan man välja sin familj själv vilket gör
att den kan se väldigt olika ut i utformning och
åldrar. Det kunde man inte förr. Tiden har förändrats och man ärver inte längre sin faders arbete, man ärver inte heller gården, och man väljer ett eget lag med egna spelare. Nu tycks alla
samla ett superteam runt sig och betrakta detta
som sin familj. Själv har jag till exempel min
mamma, men hon är som mammor är mest:
en korsning mellan husläkare och präst. Hon är
välmenande och rar på alla sätt, men tror att jag
tillhör den ironiska generationen på riktigt och
bär på en ständig oro, av omtänksamhet.
Du är en av få svenska artister som är ett
begrepp. Tänker du i sådana banor någon
gång, och betyder det egentligen något?
Tidigare har jag inte tänkt på detta, men visst
hade jag ändå en aning om att det fanns en del
mystik kring min person, och den växer stän-
foto: Jacob Frössén. Ill: Jimmy Wallin
digt med hjälp av fabricerade artiklar och en
del fördomar som aldrig stämmer överens med
verkligheten när folk väl träffar mig. Men inför min comeback… tredje tror jag faktiskt att
det är… har jag fått förklarat för mig att jag har
inspirerat väldigt många människor och att jag
haft stor betydelse för andra artister. Jag ser inte
på mig själv på det viset, jag menar: jag sitter
här med två brutna fötter och tycker lite synd
om mig själv och det faktum att jag knappt klarar mig själv just nu, men jag får kanske börja
tänka i andra banor… Och visst är det oerhört
kul att folk uppskattar vad man gjort och gör –
självklart. Jag läste till exempel häromdagen en
recension av Imperiet, där skribenten menade
att deras musik låter som ett tidsdokument.
Han tog Reeperbahn som ett exempel på band
som skulle kunna smällas ihop när som helst
och förmodligen låta lika rätt nu som då. Jag
har alltid ansett att det är det klassiska som
står sig genom tid och rum, om det så gäller
konst, ljud, möbler eller vad den nu än må vara.
Jag skulle inte vilja leva med något som är ett
mode…
Har det någon gång känts lockande att låta
Reeperbahn uppstå igen?
– Nej, faktiskt inte. Jag tror aldrig att det
skulle bli bra eller att det skulle kännas kul. Däremot är jag helt övertygad om att vi hade blivit pinsamt medvetna om att det gått en massa
år! När vi spelade tillsammans var vi ett väldigt
ungt band – vi är definitivt inte unga längre. Jag
skulle aldrig kunna göra det bara för pengarnas
skull. Missförstå mig rätt: jag har absolut inget
emot massor av pengar men jag har moraliska
begränsningar mot att återvända och stå på
scener runt om i landet och betraktas som en
större huvudakt än vad vi faktiskt förtjänar. Vi
var då, och det går inte att göra om. Det man
gjort tidigare i livet kan man inte återuppleva.
Det kan aldrig bli samma sak. Det är ju redan
gjort. Många har frågat mig, speciellt efter filmen, ifall jag hade gjort saker och ting annorlunda om jag kunnat göra om dem igen. Om
jag skulle ha valt att gå andra vägar, så hade jag
ju varit tvungen att känna till förutsättningarna, och det kan man ju inte, livet pågår ständigt.
Det är lätt att sitta med facit i hand och konstatera att man kanske borde ha gjort en del saker annorlunda. Men det förändrar ingenting,
gjort är gjort. Min första förälskelse älskar jag
fortfarande på något sätt, men det hade ju inte
funkat om vi träffats nu och hon hade sagt: ”Jag
tror vi var dumma som gjorde slut för trettio år
sedan, kan vi bli ihop igen”. Vi var då, det går
inte att göra om. Eller återträffa sin gamla skolklass; jag hade lika gärna kunnat träffa någon
annans gamla skolklass, det hade kanske till och
med blivit mycket roligare.
Jag är romantisk på många sätt, jag tycker till
exempel om gamla saker som är fina, men inte
gamla saker som är fula. Möjligtvis fula saker
med affektionsvärde.
Caroline af Ugglas var ju med i melodi
festivalen, och kan hon så kan du. När med
verkar du i melodifestivalen
– Troligtvis aldrig – fast en gång är ingen
gång! Jag skrev en gång en låt som hette ”Jag
vinner” som var riktigt pampig, med raderna:
”Allt ska bli så bra, och bara din kärlek får mig
ta nya spadtag”, (skratt).
Om en uppföljare till filmen G hade kommit
på tal, hade du ställt upp?
– Nä, du. Jag och Staffan Hildebrand kom
inte alls överens och jag upplyste honom om
att jag aldrig träffat någon mer naiv människa
än han. Han lät mig hållas och upplevde nog
mig som skojig på mitt sätt! Jag var tveksam till
att medverka överhuvudtaget, men vi hade fått
förskott och var tvungna att medverka i filmen.
När filmen kom ut insåg vi till vår förskräckelse
att den var ännu sämre än vad vi befarade, och
att inga ungdomars liv ser ut som de i filmen.
Fy fan vilken dynga det var, när jag sett den
kände jag mig som om jag svikit världen.
Men visst är det tufft när ni blir presente
rade som Rekryterna från Kungsholm och ni
dunkar igång med Hundarna brinner?
– Jo visst, det finns ett kultvärde i filmen
men… suck… För övrigt var det basisten Peter
Ivarsson som skrev låten och melodin är kraftigt inspirerad av ”My favourite things” från
Sound of Music.
När jag var i Stockholm sist stod jag och
blickade ut över staden och hade “Stockholm,
Stockholm” i min iPod. Låten är som “Jag har
bott vid en landsväg”, för vår huvudstad!
– Jag blir hedrad över att du säger så, det är ju
en gigant att bli jämförd med! ”Stockholm” är
väldigt önskad. Låten har en hög igenkänningsfaktor. Tyvärr finns det oftast knappt med tid
för att repa inför spelningarna och nu inför comebacken var det värre än någonsin, jag hann
bara repa två gånger tillsammans med bandet
innan detta hände… Därför kunde vi inte köra
den, men vi får se till sommaren om vi hinner
få med den.
En av hemligheterna med dina texter är att
du inte är övertydlig, utan gör små nedslag än
här och än där och låter lyssnaren själv binda
samman innehållet.
– Det är så jag skriver och tänker själv. Jag
själv fattade först textskrivandet när jag fattade
texter utan att egentligen förstå dem! Musik är
så designande, man använder fantasin och inreder musiken på sitt eget vis.
Hur ska du fira midsommar?
Ingen aning. Jag är bjuden till en kompis som
ska fira midsommar på en liten ö utanför Göte
borg, men jag är mycket tveksam till om jag
kommer att åka dit.
En och annan bit spiddekaga lär väl åtmin
stone slinka ner?
– Ja, jag får väl bjuda hit Mäktige Månsson på
sill å pantållor och hoppas på att han har ett par
spiddekagor med sig.
Inget Små grodorna för din del, alltså?
– Nä du och inget potatislopp heller, ja, möjligtvis om det finns något i handikappsklassen i
så fall. Kou… ack… ack… ack!
Lars Yngve
32
Nya Upplagan
juni 2009 nummer 35
Skånska Operan presenterar sommarens operaturné
Surbrunnsparken Ystad
(Föreställningen är inomhus)7 juli kl 19.00
Bilj:Ystads Turistbyrå 0411-57 76 81
Glashyttan på Baskemölla
säljer alla våra modeller.
www.swedishhasbeens.com
www.baske.se (tel 0414-262 62)
Medarrangör
simrishamn.se
Sommar i
Simrishamn
Marint centrum
20 juli invigs utställningen
”Havsresan” med alla vårens
fynd utanför Simrishamns
kust. 15 augusti är det dags
för utställningen ”Bioinspired
Forum” där du kan se idémodeller gjorda av arkitektstudenter
från London och Stockholm av
hur Marint centrum i Simrishamn kan se ut i framtiden. Alla
utställningar (med kringutställningar som bonus!) kommer
att finnas i lokalen ”Skeppet” i
hamnen i Simrishamn.
Galleri Valfisken
T o m 4 juli ställer konstnärerna
Emir Krajisnik, Stefano Beccari
och Bess Frimodig ut tillsammans på temat ”Magi i vardagen”. Grafik, måleri, skulptur
och konstfilm samsas i utställningshallen. 11 juli–15 augusti
är det dags för konstnärsparet
Hasse och Ia Karlsson från Vi-
temölla att inta Galleri Valfisken
med sitt måleri, Hasse med sina
finstämda akvareller och Ia med
sina färgstarka akrylmålningar.
Öppet tisdag–fredag kl 13–17,
lördagar kl 11–14. Fri entré.
Österlens museum
Här visas utställningen ”Plogfynd – samlade, ordnade och
tolkade fornsaker från Österlen” under hela sommaren. 29
juni–28 augusti: visning varje
vardag kl 14. 16 och 23 juli
kommer stenåldersmannen
Alexander Ravenna på besök
och visar pilbågar och andra
stenåldersverktyg han har tillverkat. Då blir det även visning
av ”Plogfynd” för de yngre besökarna. 22 juli kl 18.30 är det
premiär för historisk vandring
med spännande händelser på
torg och gårdar (obs! föranmälan). Öppet måndag–fredag kl
11–17, lördagar kl 10–14.

Nr 35 - Nya Upplagan

Transcription

Similar documents

Visregister Söker du en låttext eller noter? Här kan du söka i våra

OS_guide_PDF (Page 1)

New Ulm Medical Center Foundation

Byaluren 34 - Vikens Kultur

Nytt på sjukhusbiblioteken i Gävleborg Februari

Här - Nya Upplagan

Ladda ner PDF

Ingrid Lundqvist - Mullhyttans Bygdeförening

Lill-Pelle Lill-Pelle spring fort för det lider mot kvällen Far å mor ha

Nya Upplagan 051

Allsångshäfte

Jan Lundgren - Nya Upplagan

Kevin Rowland - Nya Upplagan

välkommen in i naturen

NÄR KULTUREN KNACKAR PÅ SKOLANS DÖRR

ICA-Tidningen 1956 nr 02 Dokument - ICA

Jan Sigurd - Nya Upplagan

samlad visbok riesen 5

FUP Mål nr B 2672-12